…i journalistikens evolution från tryckta medier till digitala är när de ”stora jobben” också visar sig bli bättre, intressantare och mer tillgängliga på webben jämfört med på papper.

Det jag tänker särskilt på just nu är Svenska Dagbladets insats för nya medier genom att sätta sin GRÄVGRUPP på bloggen! Om till och med gräv går att göra i bloggformat så kan allt göras på webben, det här måste vara det ultimata beviset.

Jag vet att det finns mängder av internationella exempel på grävgrupper som jobbar i ”realtid” som det lite slarvigt brukar kallas, men här i Sverige har det inte hänt förut – i alla fall inte så publikt som Svenskans hedervärda satsning.

Här passar det bra att ge Svenskan en guldstjärna för att de ännu en gång tar ett banbrytande steg på nätet. Det har tidningen gjort i flera år, tidigare under ledning av sin superstjärnaledare Mattias Fyrenius, och nu av bara farten med en rad välskolade kronprinsessor och –prinsar.

Det finns en rad argument för att bloggen är ett mycket bra komplement till tidningen för att löpande publicera gräv i realtid:

1)   Det gör arbetet mer transparent och ger läsaren möjlighet att själv ta del av – och värdera – den nyhetsvärdering som journalisten gör (läs: trovärdigheten för grävet ökar när man som utomstående kan få svart på vitt att outputen från grävet inte är hårdvinklat; något som är ett av de generella huvudargumenten mot Janne Josefsson med flera när de går igång med ett avslöjande).

2)   Det ger ett mycket intressantare publiceringsflöde där det blir helt naturligt att ”resan” är mer intressant än ”målet” – även inom journalistiken.

3)   Det sätter högre krav på journalisten och själva grävet – eftersom öppenheten i arbetsprocessen gör att man inte kan slira på vinklingen när själva slutpubliceringen görs.

4)   Det höjer intresset för slutresultatet (kom inte och säg något annat!)

5)   Det ger läsaren möjlighet att delta i själva grävet – och detta är ju hela internets basplattform; att det är ett deltagarmedia.

Och vad är argumenten emot ”realtidsgrävet”. Ja, självklart kan en reporter tycka att hon eller han vill hålla sitt scoop hemligt fram till slutpubliceringen. Detta får man ju ha respekt för, men samtidigt är konkurrensen om scoopen inte så enastående stora att inte fyra av fem gräv kan ”outas” redan under processen. Sen får Expressen kanske hålla på sitt Jan Guillou-scoop för sig själv utan att blogga iväg det i ett tidigt stadium – men detta gräv ser jag som undantaget som bekräftar regeln i det här fallet.

I stället ser jag spännande möjligheter för fler branscher att använda ”bakom kulissen”-greppet för publicering redan innan själva huvudprodukten kommer ut: varför inte en webbaserad tv-följetong bakom scenen på en filminspelning – som får gå i etern redan innan själva filmpremiären. Vad kan vara så farligt med det – handlingen i filmen är vid 99 procent av fallen känd för omvärlden eftersom den bygger på en tidigare utgiven bok eller liknande…

Min slutkommentar är i alla fall: För 7-8 år sedan tillhörde jag själv dem som tyckte att webben var ett utomordentligt komplement till papperstidningen för exempelvis snabb nyhetsförmedling, medan pappret lämpade sig bättre för långläsning (eftersom bildskärmen inte är ergonomiskt anpassad för ögonen) samt för fördjupande förpackning (eftersom det är bättre att publicera långsam journalistik (gräv) i en långsam mediekanal (papper)).

Nu vet jag att jag hade fel.

Eller snarare så var dessa åsikter inte speciellt bakåtsträvande då, snarare tvärtom. Men däremot har utvecklingen tagit oss till ett annat stadium av medielogik där nätet visst lämpar sig för långa texter (det finns numera mängder av forskning som visar att ögat inte har några problem att läsa långa texter på bildskärm) och även för paketering av komplex information.

Så nu finns snart inga argument för papperstidningens eventuella överlägsenhet gentemot webben – i någon journalistisk form.

No related posts.

Oavsett vad Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gör i utgivarfrågor blir han kritiserad och ifrågasatt. Det är givetvis inte mer än rätt att aktivt granska hans ämbetsutövande eftersom han sitter på en av Sveriges största och hetaste TF-skyddade krutdurkar i form av landets största dagstidning.

Så när han publicerar antydningar i en kulturartikel om att unga stupade palestinska soldater blivit berövade sina inre organ av Israels militär, blir det självklart liv i hela luckan. Och när han portar SD från att annonsera i tidningen – ja då blir det spinn om det. Bra så.

Och självklart ska det bli ett jätteliv om hans senaste uppmärksammade utgivarbeslut, där han verkligen utmanar Tryckfrihetsförordningen. Problemet för Jan Helin den här gången är att han kanske inte räknade med att få sån kritik från sina mediekollegor – en kritik som mycket väl kan stjälpa hela den i sig intressanta publiceringstanken. För visst var avsikten med att publicera SD-ledaren Åkessons vedervärdiga utspel att lyfta fram SD:s verkliga åsikter i dagsljus, för att en gång för alla sätta dagordningen för granskningen av vilka frågor som SD egentligen står för i stället för att låta partiet smyga med sin populistiska och ibland rätt lyckosamt dolda light-rasism.

Det Jan Helin gjorde var ett väldigt vågat men väldigt intressant publicistiskt grepp – så smart i sin egen enkelhet genom att låta skurken själv få erkänna sin egen vidrighet. Men uppenbarligen var Jan Helin för smart för många av sina kollegor i mediebranschen. För efterdebatten har handlat mycket mer om ”rätt” eller ”fel” i själva utgivarbeslutet (vilket i sig är en rätt torftig debattnivå; det är ju bara att läsa innantill så förstår man vad man får och inte får trycka i en tidning i Sverige). Jan Helin är ju också villig att stå för publiceringen – och han kan helt säkert läsa TF innantill – men det är ju inte det som är själva grejen med utgivarbeslutet. Det handlar ju faktiskt om att till och med utmana utgivarskapets lagliga gränser för att nå ett demokratiskt syfte.

Ibland blir det bara lite väl lätt att låta det intern-mediala sandlådemanéret ta över i stället för att mer ingående reflektera över vad publiceringsbeslutet verkligen handlade om – och vad det kan åstadkomma.

No related posts.

En av de allvarligaste hoten mot mediers trovärdighet handlar om mediernas inbördes relation till varandra. Intern pajkastning, rundgång och självuppfyllande drev underminerar långsiktigt mediernas trovärdighet – men drivs av och med mediernas egna aktörer.

Men ändå finns sällan något mer underhållande än ett riktigt hederligt internt skamgrepp på en eller flera kollegor i branschen.

Hetast just nu är DN Kulturs Jane Magnussons kardinalsågning av kollegorna från TV4-huset som försökte göra en… (show?)… nånting. Ville bara få fram det, tillsammans med exekutorns lite roligt ödmjuka avfärdande efter avrättningen. Media är fruktansvärt underhållande, även när själva underhållningen misslyckas.

No related posts.

Häromdagen satt jag i en gigantisk debattpanel för att diskutera den populäre författaren och föreläsaren Stefan Engeseths nya bok ”The fall of PR & the rise of Advertising”. Boken är självklart en smart antites till den klassiska omvända ”The fall of Advertising & the rise of PR” som skrevs av Al Ries tillsammans med Laura Ries i början av 2000-talet.

Redan då var polariseringen mellan PR och reklam som grenar inom marknadskommunikationen egentligen rätt död.

Ändå var det flera hundra personer som hade kommit till reklamskolan Berghs aula för att lyssna på paneldebatten i ämnet. ”Håller PR på att dö ut som fenomen” typ. Och i panelen (eller de var faktiskt två till antalet) fanns flera försvarare av PR som en framgångsrik och fortfarande aktuell marknadsföringsgren. Dessa personer gjorde ju inte debatten särskilt mycket nytta förstås, eftersom de mest ägnade sig åt kriskommunikation. Men vi andra var inte heller så hjälpsamma att lyfta debatten, vilket var synd med tanke på publiken om inte annat.

Jag tror såhär: Vi är många tänkare inom mediabranschen som ägnar mycket energi och kraft åt de stora och avgörande frågeställningarna inom media – de om hur innehållet på nätet kan bekostas och betalas i framtiden; hur de traditionella medieföretagen och mediekanalerna ska överleva; hur man ska producera och distribuera kvalitetsjournalistik. Och så hamnar vi i en marknadsföringsdiskussion (vilket i och för sig är intressant) där dock vinkeln känns 8-10 år gammal!

Den stora frågan för marknadsföringskonsulterna handlar ingenting om vilken marknadsföringsgren som är mest relevant för varumärket. Det är egalt. Däremot handlar den stora frågan inom marknadsföringen självklart om samma sak som den gör för medierna: vad är det som händer i medielandskapet just nu?

Den frågan lyckades vi inte fånga i debatten, men den blev ju lite mysig ändå.

No related posts.

Om man tror på läsupplevelsen som en viktig orsak till att det fortfarande finns dagstidningar som trycks på papper, ska man titta lite noggrannare på Googles nya idé om att koppla ihop små tryckpressar till sitt redan jättestora experiment med att skanna in all världens böcker.

Det här bokprojektet har ju blivit väldigt omsusat, och nya domar i frågan väntas senare i höst. Och under tiden väljer Google attflirta rätt friskt med bokförlagsbranschen genom att mata ut nya affärsiéer att dela intäkterna på.

Nu finns alltså en minitryckpress för böcker (ja den blir ju inte så liten förstår man), där du kan, samtidigt som du väntar på din rykande färska Macchiato på pendeltågsstationen på väg till jobbet, få ett lika rykande färskt nytryckt exemplar av din favoritbok. Ja, ännu är det bara gamla böcker som inte längre går att hitta i bokhandeln som är aktuella för tjänsten.

Jag tror på riktigt att läsupplevelsen i pappersform är så pass viktig för så pass många (i en så pass lång överskådlig framtid) att man kan tro på den här affärsmöjligheten. Själv skulle jag gärna se att jag varje morgon kunde plocka ihop ”min egen” morgontidning genom att välja vilket innehåll jag vill ha på en meny, i ställt för att tvingas hålla till godo med Metro där någon annan har gjort selekteringen åt mig.

No related posts.

Den här veckan kom en ny cool nyhetstjänst från Google, där man kan bläddra mellan olika nyhetskanaler på nätet. Från utvecklarna beskrivs den som en funktion som sammanför traditionell tidningsläsning med några av nätets paketeringsstyrkor (…och –svagheter vill jag lägga till).

Egentligen är Google Fastflip inte en nyhetstjänst, utan bara en digital Press-stop butik med nyhetstidningar. Hittills amerikanska…

Men det är ändå bra så långt. Fastflip är cool och Googlelabs jobbar jättemycket med att utforska hur vi människor använder informationskanaler – och anstränger sig dessutom för att göra läsupplevelsen så intuitiv och effektiv som möjligt.

Jag kan absolut tänka mig att använda Fastflip som en scanner när jag vill titta brett på nyhetsutbudet, under förutsättning att tjänsten utvecklas med ett gigantiskt svenskt utbud vid sidan av det internationella. Men Fastflip kommer ändå knappast att kunna utvecklas till den modell jag vill använda som bas för min nyhetskonsumtion i framtiden. Grejen med Google är ju att allt de gör bygger på matematiska uträkningar. Jag vet att de mest lästa artiklarna alltid kommer att vara sensationsartiklar, att högst rankade är mainstream och att de som rekommenderat upp vissa artiklar till topplistorna inte har samma preferenser som jag.

Det är inte förrän urvalsgrunderna för hur jag blir presenterad för nyheter får kött och blod – och blir sociala – som jag riktigt kan lita på att Fastflip kan rekommendera mig de nyheter som verkligen ger mig ett försprång idag. När systemet är matematiskt blir urvalskriterierna reaktiva och bygger på tidigare besök från mig eller tidigare besökare på respektive nyhetssidor. Det är förvisso en ofantligt mycket bättre nyhetstjänst än många andra – men stannar vid att vara ett scanningverkyg (eller en Press-stop butik).

Jag lovar att jag kommer att återkomma till Fastflip i senare inlägg, och visa på att tjänsten ändå är väldigt bra för medielandskapet.

No related posts.

Jag har inte sett den här undersökningen hemma i Sverige, men New York Times gjorde förra veckan en webbenkät där över 6 000 NY-are svarade på vad de läser i tunnelbanan.

Noterbart att Metro förlorar gratistidningsmatchen mot AMNew York kraftigt, och att Stieg Larsson är mest lästa bok:-)

No related posts.

Jag jobbar med ett par projekt där jag implementerar ett löpande nyhets- och informationsflöde genom WordPress. Ibland är det lite krångligt att få uppdragsgivare att verkligen uppfatta möjligheterna med ett fritt publiceringsverktyg som är förknippat med bloggvärlden snarare än med den där gamla webbpubliceringsvärlden där aktörer hette/heter EpiServer, Polopoly och så vidare.

Därför är det kul att se en liten spelare som Haparandabladet lansera HBwebben, en liten mikrotidning på webben med små resurser och även ganska små ambitioner uppenbarligen.  Det är självklart att man inte behöver skämmas för sig bara för att man har små resurser.

No related posts.

På väg ut: Den allsmäktige, upphöjde redaktören. På väg in: dina vänner.

I sin serie om medielandskapet i förändring har Financial Times en gång för alla tagit greppet om de sociala mediernas påverkan på traditionella nyhetsmedier. Fingret hamnar mycket träffsäkert på punkten som kanske mest av allt påverkar oss nyhetsförmedlares syn på ”vad som är en bra story… och inte”. Essensen är att det inte längre är upphöjda redaktörer på de stora nyhetsmedierna som bestämmer dagordningen för nyhetsförmedlingen – utan snarare dina vänner.

FT noterar att uppstickaren Huffington Post redan får en femtedel av sin trafik från länkar postade på Facebook och andra sociala nätverk. Och antalet länkar postade på FB har ökat till det dubbla sedan i våras.

Resultatet ser vi redan. Särskilt i USA har de sociala medierna fått en viktig funktion för de traditionella mediernas nyhetsförmedling. Med all rätt. Nyhetssajterna mäts endast och bara på en variabel – trafik. Och det som genererar trafik mest av allt är när nyheterna sprids viralt på nätet. Men vad är det som sprids? Vilka är nyheterna?

Om du tittar på den senaste månadens mest lästa artiklar på Di.se här hemma i Sverige, så hittar du följande artiklar:

1. ”Så mycket tjänar SAS-piloterna”
2. ”Svensk stjärnmäklare sålde lyxlya för 16 miljoner”,
3. ”Så mycket tjänade en tjänsteman i juni”
4. ”Dyrt att gå ut med hunden för Jerry Williams”
5. ”Så mycket tjänar Blondinbella”

Den dagen då New York Times kan kanalisera sina trafikströmmar linjärt till verkliga intäkter, kommer sociala-medier-redaktören Jennifer Preston bli tidningens högst betalda redaktör.

No related posts.

Med digitala mediers utveckling händer det inte sällan att olika intressenter har olika uppfattning om rättigheter. Som huruvida det är okej att skapa applikationer som möjliggör att folk kopierar varandras musik och filmer, eller att länka idrottssändningar för beskådning på sin hemsida. Hittills har rättighetsinnehavarna i den här typen av fall oftast dragit det längsta strået när det väl kommit till konflikt.

Men hur långt som helst kan man ju ändå inte gå. En bisarr nivå nådde förra veckan amerikanska sportförbundet Southeastern Conference, som arrangerar ligor för collegelag i stora amerikanska sporter som fotboll, baseball, basket med mera. För att behålla exklusiviteten vid olika idrottsevenemang – och därigenom säkra upp att få så bra betalt som möjligt för sändingsrättigheterna – vill man förbjuda att åskådare använder mobilkamera och vidarebefordrar matchsekvenser via sociala medier.

CBS tog upp frågan i en tv-debatt nyligen . Sågningarna från medieetablissemanget var rätt ordentliga.

I ett praktiskt perspektiv är givetvis frågan om att kunna filma med sin mobilkamera och lägga ut innehållet på sin FB-sida sedan länge en icke-fråga. Däremot aktualiserar den nya och lite knasiga debatten i USA, i ett större perspektiv, den allt tydligare klyftan mellan det traditionella juridiska synsättet – och användandet av ny teknik. Kanske dröjer det ytterligare tio år innan alla har förstått att internet är en konsumentrevolution i första hand, inte en teknisk revolution. Men till dess behöver både ivrare och motståndare avvåra nuvarande rättighetsbegrepp utveckla sin förmåga att se skeenden i ett brett perspektiv.

No related posts.