En bekant var till Manchester för några veckor sedan och berättade storögt om en uställning han sett där, på det stora moderna konstgalleriet i staden. Den handlade om Svarta Pantrarna och deras sätt att använda sig av bild, text, musik, fotografi och konst i kampen för sin sak. Bland annat så visades mycket konst av Emory Douglas.

Innehållet var intressant i sig, menade han, men mest intressant var att det visades helt ocensurerat på en stor välbesökt utställningslokal i centrum. Massvis med Svarta Panter-rörelsens egna ord, bilder, musik osv. Frågan är vad som hade hänt om Kulturhuset i Stockholm försökt sig på en liknande uställning? Vad hade man skrivit i DN och SvD? Hade nazister försökt sabbotera uställningen som de gjorde med Andre Serranos Piss christ när den besökte Sverige? Troligen inte, Kulturhuset är fullt av övervakningskameror och vakter. Hade borgerlig och konservativa ledarskribenter rackat ner på uställningen? Hade små vanliga gallerier eller statliga gallerier vågat ta in uställningen av rädsla för att utsättas för fysiska attentat av totalitära eller verbala knytnävar från borgerlig och konservativ-press. Hade någon oppositionspolitiker vågat försvara Andre Serrano?

Hur som helst, det frihetliga kulturhuset Cyklopen fick finna sig i att brännas ner efter att någon tyckt att det var felaktigt av dem att låta Nätverk Mot Rasism ha sitt möte i lokalen. Vem bryr sig? ”Sover man med hundar så bör man inte bli förvånad om man vaknar upp med loppor” som den nazistiska nyhetsportalen info14 uttryckte det.

En vecka senare hindras hundratals fredliga motdemonstranter av svensk polis eftersom de är tvärsäkra på att några åker till Salem för att starta bråk. De som inte känner för att bråka får ändå finna sig att bli nekade sin grundlagsskyddade rätt att demonstrerar.

”Sover man med hundar så bör man inte bli förvånad om man vaknar upp med loppor.”, således även från polisens sida.

Mycket skit som händer. Sörj inte, organisera er!

Verkar som …and we smiled blivit för stunden en del av bloggsfären vi inte vill tillhöra. Vi ger oss inte in i deras debatter, deras gemenskap eller ogemenskap. Vi skriver om det som passar oss, om det som händer i våra liv och inte om dagsaktuella politiska frågor som tas upp i DN. Men ibland måste man gå ifrån sina principer, visa gemenskap och att man inte accepterar nazistisk terror, att den inte biter på oss.

Om du säger att du är demokrat, ser dig som motståndare till fascism, är fackföreningsansluten eller medmänniska – tycker jag du ska skänka en slant. För att visa ditt stöd till de drabbade, visa att mord inte tystar.

Decemberinsamlingen
Nu öppnar SAC en insamling till stöd för organisationsenheter och medlemmar som blivit utsatta för attacker från högerextremister.
Vi uppmanar alla, organisationer såväl som privatpersoner, att bidra.

Det är viktigt att vi ger utsatta och drabbade medlemmar allt vårt stöd, och minst lika viktigt att vi fortsätter verksamheten som vanligt.
Högerextrema åsikter är inte något som enbart bemöts under november och december i diverse städer, utan något som utmanas genom långsiktigt arbete, inte minst genom facklig kamp på arbetsplatserna!

PlusGiro: 80 99 23-6
märk inbetalningskortet “decemberinsamlingen

Det här får mig att minnas när jag som tonåring på 90-talet och läste artikel av Michael Alonzo, då ordförande i Ungdom mot Rasism, som handlade om han som ung lyssnat på The Clash – Guns of Brixton (YouTube) men aldrig tänkt i banorna att något som hände i Brixtons hårda förortsmiljö skulle kunna hända i Sverige. Vilket hände, nazister yxade igenom dörren till hans väns lägenhet och de fick fly via taket. Några år senare mördades Björn Söderberg. Jag tog och letade upp artikeln och återpublicerar den här, jag skulle tro att den är från 1998 och postades först i Röda Korsets tidning. Läs den, den är bra.

When they knock on your front door, how you gonna come? With the hands on your head, or on the trigger of your gun?

Tuff text va? Den är tagen från punkrcokbandet Clash, som var mina favoriter när jag var en liten punkrockunge. Jag var väl 17-18 år och sprang runt och trodde att jag var ball ute i den invandrarrika och fattiga Stockholmsförorten Vårby Gård. Clashs text handlade om en hård verklighet jag aldrig hade sett. Det kändes kittlande att lyssna på en text som handlade om rå rasism, insparkade dörrar, pistoler och modigt motstånd. Och trots att texten uttryckligen frågade mig hur jag skulle reagera den dagen dom knackar på min dörr så trodde jag aldrig att det skulle ske, och jag funderade aldrig över hur jag skulle reagera.

Jag är, antagligen precis som du, på ett självklart sätt för demokrati, för allmänmänskliga värderingar och mot rasism. Jag har aldrig på allvar trott at det skulle vara några problem med att tillhöra den ”goda” sidan. Om jag skulle komma ut med händerna på huvudet eller med en pistol den dagen de ”onda” kom, hade jag aldrig funderat över. Sånt händer inte här. Här är det lätt att vara snäll. De snälla har ju makten.

Men nu har det hänt. Nazister som står utanför min dörr med pistoler. Rasister som ringer hem och säger att de tänker skjuta oss. När jag varit på föreningen Ungdom mot rasisms möten så har det vid flera tillfällen kastats in stenar genom fönstren mitt i natten. En del av ungdomarna blev livrädda och började gråta.

”Kommer de in genom dörren kommer de slå ihjäl oss.”

I tidningen läser jag om hur en elev anmäler en annan elev för att han sprider nazistiska budskap på skolan. Lite längre ner står det att rektorn på skolan inte vill uttala sig om vad han tycker, han har nämligen blivit hotad och rädd.

En vän till mig föreläste om rasism för ungdomar i en skola i Märsta. Efter några dagar, en sen kväll, ringer hans granne på dörren. ”Det står några maskerade typer i porten, den ena har ett märke som det står NS Stockholm på, de har yxor och slagträn i händerna, jag tänkte att jag skulle varna dig. Jag vet ju att du håller på och kämpar mot rasism.”

Föreställ dig hur rädd han blev. Föreställ dig hur rädd hans flickvän blev. De visste inte vad de skulle göra, de bara stod där mitt på golvet och väntade.

Snart bultade det på dörren. Någon skrek att de skulle döda honom. De flydde ut genom ett fönster, klättrade upp på taket, under tiden yxade nazisterns sig genom dörren. Som tur var kom mina vänner undan, men lägenheten blev helt sönderslagen och de flyttade därifrån.

Kan du föreställa dig det? Tänk efter en stund i kväll när du sätter dig framför TV:n. Tänk att någon yxar sig igenom dörren för att döda dig. Hur skulle du reagera? Skulle du fortsätta föreläsa, skulle du fly och aldrig mer våga gå emot de mörka krafterna?

Du vet väl vilka de är ute efter? When the door break in, how you gonna come? With the hands on your head. Or ..? Tuff text va? Nästa gång är det din tur!

Svar till kommentarerna efter artikeln
Jaha kära vänner, och eventuella fieder. I förra numret av den här tidningen skrev jag en krönika med rubriken ”Nästa gång är det din tur”. För er som inte läste den kan jag förklara att den handlade om hur jag från att enbart ha läst om hur människor utsätts för grymheter och hot, själv blivit utsatt. Jag tyckte det var en intressant tanke att avståndet mellan den drabbade och den som hjälper ofta är så stort mentalt. Om det är svårt för hjälparen att identifiera sig med den som får hjälp, så finns det en risk för att hjälpen missar målet och fyller helt andra behov än de som den hjälpbehövande upplever. Det kan vara en tanke att fråga sig hur man själv skulle reagera när terrorgrupper sparkar in dörren för att hämta son eller far till förhör. Om man, som en del reaktioner på krönikan ansett, inte bör tänka på sånt, därför det är att uppmana till våld. Då har man nog inte förstått sambandet mellan tanke och handling. Det är just de, som när det händer på riktigt, inte går att stoppa. Personligen tror jag det är bra att ställa hypotetiska frågor om förhållningssätt till extrema situationer. På det sättet kan man ta ställning till hur man vill reagera när man fortfarande kan tänka klart.

En sak till. När jag ändå är igång. Flera har hört av sig och antytt eller direkt påstått att jag ljuger om händelser som aldrig har hänt. Ni som läste krönikan minns. Ni vet historien om killens om fick dörren inyxad av nazister, fick fly genom fönstret, etc. (Ni som inte läste förra nr av tidningen har lärt er en läxa, Röda korsets tidning läser man noga annars missar man viktiga grejer) Poliser, journalister, Röda korsare och andra medborgare har hört av sig och frågat om historien verkligen är sann. Händer sånt verkligen i Sverige?

Jag har två kommentar till alla er som tror att det inte kan vara sant.
1. Välkommen till verkligheten, det är inte någon särskilt hemsk historia jag berättade, utan ett axplock ur vad man råkar ut för om man är aktiv mot rasism i Sverige 1998.
2. Jag ljuger inte. Givetvis har jag ändrat små fakta, så att killen inte ska få dörren inyxad igen. Men i sak så stämmer allt. Följande är taget direkt ur polisrapporten: X säger att en granne ringt och varnat honom för ett gäng killar var på väg upp till honom. Så när det ringde på dörren vågade han inte öppna. En kort stund senare började personerna att slå sönder dörren med en yxa. En bekant till honom som heter X öppnade ett fönster och klättrade ut på taket, etc. Polisen lade så småningom ner utredningen och nu ligger den hos diskrimineringsombudsmannen för man vill kolla om poliser agerat diskriminerande. Ni som fortfarande tror att jag ljuger kan höra av er till tidningen, så får ni en kopia av polisrapporten. I övrigt kära vänner och fiender. Glöm inte. Nästa gång kan det vara din tur!

Artiklar i media: DN, SvD, Efterlyst, SR, Expressen, Stockholms Fria, Metro, Arbetaren, Expo, Aftonbladet, Tvärdrag

Bloggar: Dom ljuger, Estabis kommentarer, Partigiani Livornesi Scandinavia, Petter Partikulärt, En sökares hjärta, Acidtrunk, Forever United, Trottens betraktelser, Arbetarperspektiv, Anna-Lena Lodenius, Motbilder, Anders Nilsson, Per-Anders Svärd, Jordränta, Proletärbella, Autonoma Kärnan, Forever United, redundans, Vem som helst, Vardagspussel, Svensson, Pooma, Stockholmsvänster, Job, Bruntbloggen, Acidtrunk, Petter Partikulärt, Syrran, Jacken på lycka, Rilleee, Ivar internationell, Den röda liljan, 1915, Stockholmsvänster, Tjyvsamhallet, Matona, Världen är knullad, vad är nytt?, Mullvaden, SUF Uppsala, SUF Stockholm, Mathias Pavlov, Ohyra, Smith and Wesson, Stockholms punk

Andra bloggar om: nynazism, nazism, nationalism, nationalister, info14, info-14, salem, salem-marschen, sac, facket, fackligt aktiva, syndikalisterna, mord, mordförsök, brandbomb, mordbrand, brott, brottslighet, högerextremism, högerextrema, höger-extremism, höger-extrema | Intressant

Följer Petter och åter-publicerar här SAC uttalande:

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Andra bloggar om: nynazism, nazism, nationalism, nationalister, info14, info-14, salem, salem-marschen, sac, facket, fackligt aktiva, syndikalisterna, mord, mordförsök, brandbomb, mordbrand, brott, brottslighet, högerextremism, högerextrema, höger-extremism, höger-extrema | Intressant

När jag började arbeta som tidningsbud sa jag redan första dagen till mig själv att ”det här är sista gången jag jobbar med något som kräver att jag har såhär fula kläder på mig”. Effekten av hafsig joggingstil var större än jag trott; här har man gått omkring och trott sig vara immun mot vad andra tänker, men ful vill man inte vara.

Min vardag var grå, jobbet började klockan 03.00 och då styrs hela livet utifrån det. Den som inte sover framåt sju is a dead man. Livet var urtrist, stämningen dov, bjäbbig och gnällig.  Och precis då, när molnen på min himmel verkade ruggigare än någonsin kom befrielsen; En människa hittade till min blogg, där jag innan den stora inläggsrensningen beklagade mig över mina svårigheter att ta mig in i begravningsbranschen, och denna person visade sig vara en frilansande begravningsentreprenör.

Så står man där en vacker dag framför spegeln och glor på axelkuddarna. Kavaj, lika med,  Fyrkantig silhuett. Svart kostym. Vit skjorta. Mindes vad jag tänkt första dagen som tidningsbud. Jodåvars, framtiden lurar bakom hörnet. Jag praktiserar fortfarande gratis för denna godhjärtade människa, men fan vilket självförtroende man får när man trivs. In character. Och jag förstod ju längre tid som gick att det här verkligen är vägen jag ska ta.

Framtidsdrömmen har börjat bli mer och mer realistisk. Ta mig fan, det här vill jag hålla på med! Men egentligen är det ju inte kostymen som gör människan, utan människan som gör kostymen. När man hamnat på rätt ställe, och känner detta i själ och hjärta, så vet man också att man passar in, och detta gäller även klädseln. Hade jag drömt om att bli tidningsbud, så skulle tält-size-joggingbyxor vara min kostym. Men nu vill jag ju inte vara det hela livet heller…

Andra bloggar om: gästblogg, händelser, arbete, tidningsbud, begravningsbranchen, begravningsentreprenör, kläder, arbetskläder, mode, jobb

Jag hör på radio att en forskare och en journalist har grävt i gamla arkiv och upptäckt att Sverige hade koncentrationsläger under andra världskriget. Att Sverige slickade Hitlers stövlar under kriget visste vi ju redan, tillät tyskarna att köra tåg igenom landet osv, men det här är något nytt.

Journalisten själv liknar de läger som existerade med Guantanamo-basen: folk som hade bott flera år i Sverige kunde utan förvarning hämtas från sina hem eller jobb för att föras till läger. Detta sker helt godtyckligt, utan rättegång. Inte ens när fångarna efter obestämd tid släpps ut från lägret får de veta varför de ens blev inspärrade.

Från det att andra världskriget började fylldes svenska läger med i huvudsak invandrade anti-rasister, kommunister, socialister, anarkister och motståndsmän. Detta var i alla fall måltavlan, hur många som gjort sig skyldiga till att vara tex anti-rasist (hemska människor!) går osagt. Ingen rättegång föregick frihetsberövandet.

I radioinslaget är man noga med att berätta att Sverige under andra världskriget inte hade någon stark militär och att man därför var tvungen att stryka medhårs för att undvika att bli indragen i kriget. Dock så säger man vidare att man även i krigets slutskeende, då Tysklands nederlag var självklart, fortsatte att driva och fylla dessa läger. Någon inrikes politisk funktion måste de alltså ha fyllt.

På frågan om dessa nya rön bör debatteras och få sin plats i skolans läroböcker svarar en av de tillfrågade ett villkorligt kanske. Beroende på debattens följder och på lärarnas egna utbildning.

Självklart måste läroböckerna beskriva Sveriges handlande under WW2 ordentligt. Det är dags att man berättar om nazitågens omfattning, om lägren för oliktänkande, om rasbiologiska institutet, om tvångssterilisering och internering av “bråkiga kvinnor”, fattiga och kriminella, om de motiv som drev många av de svenskar som for till Finland för att slåss mot Sovjet (och för Nazityskland) och om att Svenska högerpolitiker i krigets början ville att Sverige skulle slås på Tysklands sida. Det finns många lik i garderoben, det här är bara ett fåtal. Givetvis gav man efter för Sovjet också, skickade hem baltiska flyktingar på sovjetiska order, flyktingar som sedan försvan till Gulag eller för gott.

Radion brusar vidare, senare pratar en reporter med Gorm från Sverigedemokraterna. Han erkänner att de ekonomiska frågorna, dvs hur mycket invandrare kostar samhället (enligt SDs egen statistik), bara är ett politiskt slagträ. Om invandringen var ett ekonomiskt tillskott för Sverige så skulle han ändå inte vilja ha dem här och han tror att flertalet av hans partikamrater är av samma åsikt. Rasister alltså.

Man kan lätt tro att historien om Sverige är linjär, att man på 1900-talet har genomgått en enbart positiv utveckling. Förutom då nazitågen som tilläts tuffa igenom landet. Flera upptäckter i stil med de svenska koncentrationslägrerna kan bidra till att problematisera den bilden. Jag hoppas att det kan hjälpa oss att förstå att demokratin måste återerövras av varje generation och att Svenska staten inte är på invånarnas sida alla gånger. Snarare tvärt om, beroende på vem man är.

Jag hoppas också att dessa upptäckter ska få oss att ifrågasätta och förstå att det vi lär oss i skolan inte är hela sanningen. Att det är överslätat i ett försök att glorifiera Sverige, Socialdemokratisk samhällsbygge och senare storföretagen och kapitalismen. Är det därför vi aldrig får läsa om de motsättningar som fanns i arbetarrörelsen i 1900-talets början? Att man på vissa håll inom rörelsen inte alls var nöjd över Saltsjöbadsavtalen. Att det inte var en fantastisk seger även om det beskrivs som grunden för den svenska modellen. Eller hur Arbetarrörelsen en gång började, hur man kämpade innan parlamentarismen. Den civila olydnaden, dåden, våldet, registren, hoten. Och statens så represalier.

Amalthea-dådet, att jag inte får höra talas om det förrens jag är 21 år fyllda. Då som en informationskampanj från SUF. Vem har bestämt att det inte var viktigt nog att berätta i skolans historieböcker? Jag läser om en ung kvinna som klagar på hennes universitetsutbildnings studielitteratur. Den ger gott om plats och sidor till vissa förtryck, rasismen, patriarkatet, diktaturen osv. Men klassförtrycket nämns bara som en anekdot.

Historia skrivs av segraren. I ett samhälle där staten tillåts existera oemotsagd och där pengar är det samma som makt så kommer samma parter skriva historien gång på gång. Jag önskar att jag gick på gymnasiet igen, då skulle jag vid varje tillfälle som ges gräva i andra historieböcker bortom läroplanen och göra arbeten om det som svenska skolan inte vill prata om.

Man behöver inte gå tillbaka till andra världskriget heller för att hitta hemskheter. Det räcker med att läsa dagstidningar. Här är några uppslag som berättar om det Sverige som vi lever i idag.

Migrationsminister Tomas Billström, rasistretoriker
Sjukhus för rika byggs
Polisen använder våld mot fackliga
Svenska folket, skyldiga till motsatsen bevisats
Storföretag utnyttjar desperata människor
Sverige skickar människor till säker död
Sverige skickar människor till tortyr

Det är en bild av det land vi lever i idag. Världens modernaste land.

Boken om svenska läger heter “Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga” och är skriven av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.

Andra bloggar om: koncentrationsläger, andra världskriget, guantanamo, internering, antirasister, anti-rasister, anti-rasism, kommunister, anarkister, motståndsmän, tyskland, nazi-tyskland, nazityskland, storsien, skolan, skolpolitik, historia, historielektion, arbetarrörelsen, saltsjöbadsavtalet, svenska modellen, suf, amalthea, tobias berglund, niclas sennerteg, Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga

Man kan ju alltid hoppas..

Låt mig börja från början. Min mamma lyssnade på Tomas Ledin på 90-talet. Trots att jag själv gärna sjöng med i Niklas Strömstedt, Orup, Per Gessle och all annan galenskap som spelades på familjens stereo har jag inget minne av att Ledins sånger var något jag uppskattade. Tomas Ledin känns förfärligt 90-tal. Kanske är det därför det känns så fel när man står på ett torg i Örebro och Tomas Ledin står på scen.

Hur jag i huvudtaget hamnar på sagda torg låter jag vara osagt. En av mina vänner som på något vis missat vem Tomas Ledin är, blandat ihop honom med Ulf Lundell, frågar mig vem den där Tomas är. Jag formulerar några förklaringar, ”han gör gubbrock för 40+ kvinnor, Sveriges Bruce Springsteen… nej förresten. Han är bara dålig. Var populär på 90-talet”, i mitt sinne innan jag slutligen öppnar munnen ”Han är ungefär som Per Gessle fast utan tantfrisyren”.

Alla avskyr väl Per Gessle redan men faktum är att Tomas Ledin är värre. Per Gessle var ju ändå involverad i Roxette som släppte i från sig tex låten ”Sleeping in my car”. Den figurerade senare som soundtrack till en skatefilm från Västerås där Tobias Franzen visar hur rullbrädan ska tämjas till just denna låten. Av den anledningen kan jag ändå ha en liten nålsöga av en bra känsla för Per Gessle, även om allt annat han någonsin haft att göra med varit avskyvärt. Tomas Ledins göromål är avskyvärda punkt slut, inga undantag.

Tomas Ledins texter låter som de är författade av en finnig åttondeklassare, ett IG-barn som är mer intresserad av mopeder men som tvingas av en sträng svensklärarinna att skriva en dikt. Nu uttrycker jag mig lite klumpigt men det beror bara på det människoförakt Tomas Ledins så kallade ”musik” väcker inom mig. Dock är detta en gångbar liknelse.

Så här skulle en Tomas Ledin text kunna vara tex:

Jag vaknade upp
Solen med
Du sa god morgon
Jag älskar dig
Sen så gick vi ut
Himlen var blå

refräng:
Vinden blåste i mitt hår
Du tog min hand
sa, ”Det är vi två”
Det blåste upp till storm
så vi gick in
Tände en brasa
Satte oss ner
du höll min hand

refräng x 2

Kanske var det sanna känslor
Det tror nog jag
Du är nog det jag drömt om
Halleluja

refräng x 5

Det jag säger är att man inte direkt behöver ha några mad lyrical skillz för att skriva Tomas Ledin sånger. Ken Rings ordförråd är mer imponerande än Tomas Ledins. Då ska man också minnas att Ken Ring inte är född i Sverige, Uppvuxen i Hässelby gård och har rökt mer hasch i sina dagar än vad Tomas har knullat 19-åriga bondtjejer. Tomas Ledin borde, som en 50-nånting man, kunde författa mer spännande texter. Jag misstänker själv att Tomas Ledin är analfabet och att han därför själv aldrig läser några böcker. Det skulle förklara varför det i hans texter aldrig förekommer metaforer eller liknelser. Abstraktioner är också bortom Tomas Ledins tankekapacitet, eftersom han är efterbliven.

Kategoriskt sett har jag inget emot vare sig efterblivna, analfabeter, åttondeklassare, IG-barn eller 19-åriga bondtjejer. Det är bara Tomas som jag inte står ut med. Snälla kliv av scen, med ditt ihoptryckta lilla ansikte och din svettiga hals. Snälla bespara oss ditt höga hårfäste och glesa 20-år gamla frisyr. Snälla sluta knipa ihop ögonen så hårt att ögonfransarna försvinner.

Jag tycker synd om de musiker som spelar med Tomas Ledin. Hans musik är så tråkig och rakt fram att Ramones låtar verkar avancerade. Jag tycker också att det är synd att Tomas Ledin kan dra så mycket folk fortfarande. Snälla, nästa gång gå inte dit! Ni uppmuntrar honom bara. Han kommer aldrig sluta förstår ni väl.

Det finns få svenska nu levande personer som kan få mig att tänka så människofientliga tankar som Tomas Ledin.

Andra bloggar om: avskyvärd, hemsk, idiot, bondtjejer, ken ring, skit, skräp, tomas ledin, gubbrock, bruce springsteen, per gessle, sleeping in my car, musik, texter, svensk pop

Vad är motsattsen till en idol? Någon som man tycker genuint illa om av en bestämd anledning?
Vad är en idol, en förebild? Är det samma sak eller olika, vad skiljer dem åt?
Svenska wikipedia skriver:

Idol:
”Idag avses oftast en mycket beundrad person, framför allt artister.”

Förebild:
Finns det ingen artikel om.

Någon annanstans läser jag att förebild är lite som en hjälte, någon man kan se upp till för något denna person har uträttat. Är ”hjälte” maskulinum? Jag har tänkt ganska länge på hur det här inlägget ska författas, en stund tänkte jag i min självgodhet berätta om en massa förebilder/idoler som jag har. Sen kom jag fram till att jag nog har en del idoler men färre förebilder. Exempelvis en idol kanske kan vara, för mig, Tom Waits för att han har gjort mycket bra musik och har en ganska o-ortodox syn på hur musik kan låta. Men att hålla på och rabbla en massa manliga musiker som jag tycker är häftiga, coola, balla, schyssta, grymma blir tråkigt. Dessutom riskerar det att bli en ganska lång lista. Jag säger manliga för att jag knappt lyssnar på kvinnliga musiker (varför då?).

De kvinnor som gör musik som jag tycker mycket om är:
Björk
Hon i Blonde Redhead
Hon i Circle Takes the Square
Cocorosie
Patti Smith
PJ Harvey
+ Kanske lite kvinnfolk i diverse andra till antalet större band och grupper.

I jämförelse har jag väll ungefär +100 manliga artister och grupper som jag tycker är bra i olika utsträckning. Varför kan det vara så, det skulle någon gärna få skriva en avhandling på.

Det verkar som att det är väldigt lätt att ha många manliga idoler och förebilder, om man nu håller sig med sådana. I alla fall jag upplever det så. (Jag är inte så mycket för avgudadyrkan, oavsett i vilket sammanhang, men för enkelhetens skulle så kallar jag det ”idol” och ”förebild” ändå: människor som man tycker har gjort något bra/gör något bra)

Människan är inte ofelbar, även förebilder har sina mörka sidor. Exempelvis uppskattar jag mycket det Immortal Technique har gjort för att radikalisera rap-musiken igen, dessutom tycker jag att hans nya ”The 3rd world” är genial. Men han är ju ingen gud (Gud är död red. anm) mycket av hans texter är homofobiska och på gränsen till kvinnoförnedrande. Man kan inte få allt. Samtidigt så skulle jag väl kunna hitta någon Queer eller HBT-kämpe som gör grymma saker men som har en helkass analys av kapitalismen och klassfrågan, det går båda vägarna. På något vis gillar jag Ken Ring fast han verkar bränd. Man ska inte kräva för mycket heller.

Lite som bilden av Jesus-vänstern. Att man ska vara så snäll och tro på icke-våld, förlåta, bara köpa rättvisemärkt, leva som man lär, inte vara avundsjuk på dem som har det bättre (för vi vill ju att alla ska ha det lika dåligt, VA?), gilla parlamentarism, vara laglydig och en god förebild. Visst jag kan svälja det, i de bästa av världar så kommer det säkert kunna se ut så, det är mitt ideal med. Människor ska vara snälla mot varandra, klart jag skriver under på det med, men det är väl inget att bygga en protestlista på. Det är inte det samhället vi lever i idag, och med de premisserna kommer vi inte heller uppnå något. Man får sätta hårt mot hårt, med de medel vi har. Strejker är till för att TVINGA arbetsgivaren, det handlar inte om samförstånd så länge det är dem som sitter vid spakarna, protester handlar om att vara EMOT något och det betyder inte att man är tråkig och svår.

Och snälla, det är inte en synd att vara avundsjuk på rika jävlar på Lidingö. Säg inte till ungar uppvuxna i Biskopsgården att det är fult att vara avundsjuk. Klart som fan vi är avundsjuka, att vi går bortom normen för Jesus-vänstern. De har det så mycket bättre på många plan, inte bara ekonomiskt. Det handlar inte om att vi alla vill leva som dem, jag vill fan inte ha någon villa. Det handlar om att de lever gott på våran bekostnad, att det är vi som betalar notan. Först maten, sen moralen. Först ett rättvist samhälle och sedan kan vi vara snälla.

Igår såg jag på utomhusbio i Tantolunden. Det var Marie Antoinette som visades. Filmen skildrar det franska hovet under Louis den 16:onde, enbart inifrån. Man får lära känna lite karaktärer och får såklart sympati för flera av dem. Klart, de är också människor och livet som drottning verkar skittråkigt och meningslöst på många plan. I slutet av filmen, efter att huvudintrigerna har utspelats kommer revolutionen och en arg folkmassa fördriver en gråtande Marie Antoinette från Versaille. Klart det också är smärta.

Alla är offer i det här ekonomiska systemet men vi är offer på olika sätt. Det är skillnad på 100 svältande kvinnor på franska landsbygden och en tvångsbortgift och uttråkad drottning.

”Här skiljer sig föräldrar och delar barnen på mitten,
lämnar dem i villan och undrar varför dem dricker.
Misär på Lidingö, tänk på det jävla svenne.
Man byter bara problem när man har välfärd och pengar”
Snook – Kommer ifrån

Det må så vara sant. Men vänsterns styrka är strukturanalysen, en ibland på ett olustigt sätt vetenskaplig undersökning av vilka befolkningsgrupper som lider av vilka problem och på vilket sätt dessa strukturer upprätthålls. Maktanalys. Förtryckmekanismer: kapitalism, den rikes makt – den fattiges vanmakt, patriarkat, mannens överordnad över kvinnan, rasism, hetronorm.

Min egen analys är fragmatisk och med okända källhänvisningar. Jag tror inte att Das Kapital ger svaret på alla frågor, jag korsläser inte The Empire och nöjer mig så. Alla mina upplevelser hjälper till att forma mitt sätt att se på världen. Från Bamse och framåt. Kollektivismen.

Liberalismen och borgerliga halvfascistiska ideologier (läs kristna, nationalistiska och konservativa strömningar) har inte den samma analys. Liberaler gör ofta ett stort nummer av att inte ha någon analys, allt är så individualistisk och den magiska osynliga handen, marknadens spöke, vetenskaplig sifferexercis som skapat liberala fenomen som exempelvis: pengar/kapital som egentligen inte finns. Men marknaden har aldrig varit fri…

Den manipuleras som en nickedocka. Det må vara valutaspekulationer och aktier som är grunden men med med liberal individualistisk förklaringsmodell blir det också självklart att den med mest pengar, marknadsandelsmässigt, ägandemässigt eller på vilket sätt man nu väljer att se det, också är den med mest makt. Således kan ett skickligt skött företag påverka ”marknaden” mer än ”den osynliga handen”.

Bolånekraschen i USA tvingar Amerikanska staten att gå in med pengar för att stötta upp banker och företag. Oj hoppsan, var det inte den ”osynliga handen” som skulle medföra lycka och framgång för alla? En fri marknad reglerar sig själv och företagarna vet bäst eller hur brukar man säga? Well, skiten kraschade och miljontals människor riskerar att få lämna sina hem. Så mycket för kapitalismen.

I Stockholm ska SL byta till ett nytt betalningssystem med så kallade smart-cards. Enligt SL själva, dvs privata Veolia transport, så behövs systemet eftersom det gamla är gammalt. Det ska vara det nyaste inom ”betalningssystem” och ska även vara snabbare eller vad vet jag. Det kostar säkerligen sjuka pengar att implementera detta system. Och det är vi kunder som får betala såklart. Frågan är på vilket sett det kommer bli bättre, vad motiven är. Så jobbigt tycker jag inte att det nuvarande systemet är så man måste satsa på något nytt. Läxa nr.1: Företag is all about the money. På något sätt så ska man 1. tjäna mera pengar 2. spara in pengar med hjälp av detta system. Min gissning är att det kommer bli svårare att planka och att det är motivationen till att ha systemet.

Tänk om kollektivtrafiken vore skattefinansierad. Jag sa det en gång till min far som tyckte att det var konstigt, varför ska man inte betala för sig själv? Varför ska jag betala för alla andra. Mitt argument var att vi alla behöver transportera oss, till och med företagen behöver att arbetarna kan transportera sig till jobbet. Andra saker som vi alla behöver och som vi finansierar gemensamt via skatt är: sjukhus och skolor. Vill du betala för dig själv på sjukhuset också? Johan Staël von Holstein tycker att det är hans plikt som far att se till att hans barn kan gå i en bra skola.

Men Johan, alla barn är inte dina barn. Du kanske kan se till att dina barn får gå i en bra skola för du kanske har sjuka pengar. Men jag kommer kanske inte kunna göra det. Synd för mig, men mer synd om mina barn. De har ju inte valt att bli mina barn, att födas till en farsgubbe som inte har råd att betala en fin skola åt dem. För rättvisans skull borde alla barn få samma möjlighet att gå i en bra skola. Så ser jag på saken. Rawls okunnighetens slöja i vardagsspråk.

Åter till Marie Antoinette, man får aldrig se när hon blir igenkänd under flykten och avrättas. Revolutionåren och allt det där. Jag kan inte klandra de människorna som ville se henne död, hade jag levt under deras förhållanden hade jag också slipat min lie. Arbetarklassen och de förtryckta må vara barbariska och varje spillt liv är en tragedi oavsett titel. Men att klandra svältande, arbetslösa, outbildade människor för deras handlingar i desperation, att klandra arbetarklassen för sexism och rasism håller inte i längden.

Man kan förstå det våldet, även om det är fel. Utbildning och i sin tur drägliga levnadsförhållanden, kultur, stimulerande arbete är på många sätt grunden för att bli en harmonisk, ifrågasättande och tolerant människa. Berövas man det blir det svårt att vara en ängel. Så istället för att förbanna Sven i Jordbro som röstar på SD, förbanna de välutbildade och rika svinen som när småfascistiska åsikter om att de som har de dåligt förtjänar det, att man har en skyldighet att se efter sig själv och att om man inte når till toppen är man lat, man måste kämpa mera. I vårat samhälle finns människor som föds till att trampas på och det finns människor som Johan Staël von Holstein och våran Stadsminister, som tycker att de är de trampades fel att de blir trampade.

Johan Staël von Holstein, jag kan tycka synd om dig med för din nageltrång eller vad det må vara. Jag har haft nageltrång i två år, det är skitjobbigt. Men du gör mer skada än nytta.

Jag vill rekomendera alla att kolla på Janne Josefssons serie om Sverige som finns att se på SVT’s hemsida. Kul förövrigt att moderater och Luf:are gick i prideparaden fast de har hjälpt till att rösta fram en regering där kristdemokraterna tillåts sköta familjepolitiken.

Åter till förebilds-snacket, jag orkar snart inte skriva mer. Här är mina kvinnliga förebilder:
Tina Rosenberg
Emma Goldman
Åsa Lindeborg
Naomi Klein
Dorothea Lange
Min kompis under grundskolans syster som var normbrytande punkare.
Min faster.
Min farmor som flydde från nazisterna från Norge till Sverige, jagad för att hon var same.
Min flickväns mamma som förtjänar så mycket mer, men som inte har svenska betyg. Som fick lägga studierna på hyllan för att försörja sin syster efter att morsan dött.

Några fler kommer jag inte på. Men jag har många fler män. Varför är det så?

Min nyaste förebild och idol är:
Nanna Johansson som gör Fulheten.com

Andra bloggar om: den osynliga handen, förebild, idol, janne josefsson, johan stael von holstein, kapitalism, klasshat, klasskamp, marie antoinette, socialism, utomhusbio, feminism, politik, liberalism, finanskrisen, skolpolitik, förebilder, idoler, idol 2008, våld, tolerans, arbetare, arbetarkalss, film, avundsjuka, avundsjuk, vänstern, vänster

Skönt glidarliv jag lever. På något konstigt vis har jag nästan lika mycket pengar på banken som i början av sommaren, trots att jag knappt har arbetat. Magi!

Idag steg jag på tuben vid T-centralen och tänkte ta mig till Tekniska högskolan. Dock så möts jag av en barsk herre i SL-jacka när jag stiger på. Turligt nog kollar han åt ett annat håll och i samma stund som jag ser att ytterligare SL-jackor står beredda i andra delar av vagnen sätter mina ben kurs bakåt i tåget. Lika plötsligt som biljettkontrollrazzian har uppenbarat sig har jag smitit ut genom ett annat dörrpar och hoppat på ett tåg till Gullmarsplan. Och med mina fotografögon hade jag även lagt märke till att mina två kompisar hade SL-kort i rätt färg, dvs vuxenvarianten, så jag slapp noja över att de skulle torska.

På jobbet hade någon satt en post-it lapp på kaffemaskinen som alltid droppar. ”Inkontinent!” stog det på den.

Det här är förövrigt den bästa ”nästan-torska-historian” jag någonsin läst, appropå SLs kontrollanter.

Tillägg:
Jag fick senare veta vad som hände i tunnelbanevagnen efter att jag graciöst hade försvunnit. Mina två kompisar som gick på vagnen före mig, och som åkte med giltigt SL kort, hade sett sig omkring efter mig länge och väl. ”Vart tog han vägen, försvann han?” hade de sagt till varandra. ”Ja, han såg väl mig..” Hade en tjurig SL-kontrollant mumlat.

Livet är ljuvt!

Andra bloggar om: glidarliv, livet leker, planka, planka.nu, skön dag, SL, pengar

Sitter och lyssnar på P1, ett program om Ultras och Casuals. Ganska intressant. En kille vägrar kolla på Bajenmatcher på krogen eller på TV eftersom han inte vill stödja ”den moderna fotbollen”. Ser bara de matcher som han kan se live.

Tidigare var det Kajsa Bergkvist som snackade om sin sport och var mest självgod.

Jag sitter och redigerar mina reprofoton av A’s tavlor som jag fotograferade då han hade vernissage på autonoma borgen söder om Stockholm. Tolkade bilder och ögonblick av I’s upplevelser vid Genuamötet 2001. Berättelser som genom oljefärgen doftar blod, våld, kamp, förnedring, polisens skratt och godtyckligt frihetsberövande. Carlo Giuliano dödad av italienska polisen. I’s egen häktesvistelse. Skickar bilderna med posten senare under dagen, neråt landet med posten.

Igår såg jag på min lägenhetskompis bilder från Pakistan, hon har just kommit hem. En dag hade de besökt en by långt ute på vischan, där hade man aldrig haft besök av västerlänningar förut. En äldre kvinna hade skrattat gott åt att hon hade fått plats inuti digitalkameran. ”Jag är ju så stor!” Hade hon skrattat. Deras liv var hårt och enkelt, rågbröd till frukost, lunch och kvällsmat. Eller ris med getfett i. Och sen jobbar man hela dagen, solen steker, 50 grader varmt. Familjen äger bara några koppar, en tillbringare, ett skåp, kläderna man bär och några mattor att sova på. Det är allt som finns i deras lerhus. Inget annat. Det slår mig att miljontals människor världen över, från väst till öst, lever precis så här. Att de har mycket gemensamt och att de troligen skulle kunna komma bra överrens om de bara kunde tala med varandra.

Sug på den ni, nationalistsvin.

Andra bloggar om: enkelt liv, genua 2001, genua, kajsa bergkvist, pakistan, globaliseringsrörelsen, antiglobaliseringsrörelsen, fotografi, konst, kultur, kulturkampanjen, vernissage, foto

Moderaten Sofia Arkelsten tycker att moderaterna ska byta symbol till en morot. Frågan är om inte en piska vore en bättre symbol för ett parti som slår undan benen för dem som redan har det svårt i samhället och som genom FRA-lag vill övervaka sveriges medborgare som om vi alla vore misstänkta för brott?

Andra bloggar om: moderater, moderaterna, piskor, morötter, tjuvsamhället, FRA, Sofia Arkelsten