läst och tänkt i Annien

Dubbelflytt

2007-08-17T10:59:00.000+02:00

Vi flyttar alltså till Kanada (postdoc), och jag försöker samtidigt flytta från sfweb, där jag hittills haft blogg och hemsida. Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska göra med alla detaljer, men en första början är att flytta alla fanzinerelaterade saker, inklusive denna blogg. Hädanefter kommer jag inte att posta här, men det som finns här kommer att ligga kvar tills vidare ifall man vill titta på det. I framtiden kommer jag i stället att posta på Anniens nya ställe. Kommentera gärna, om det är något jag borde fixa eller förbättra!

Förhoppningsvis kommer det att bli samma sorts blandning som hittills: länkar och reflektioner, om science fiction och annat intressant. Själva fanzinet är på väg, men behöver fortfarande en del bearbetning innan det kommer i tryck.

Några har redan märkt att jag har en blogg på engelska också, som jag startade för att utveckla mina internationella kontakter men som inte riktigt har fått styrfart. Vi får väl se vad som händer med den framöver.

Uppdatering

2007-08-15T11:05:00.000+02:00

Det har varit ont om postningar här på sistone. Jag har ganska fullt upp, eftersom jag ska flytta till Kanada om mindre än två veckor nu. Den lilla gnutta rhåkraft jag ändå haft över har gått till fanzineprojektet, och jag lovar att den nya webbplatsen (och bloggen) ska sjösättas vilken dag som helst nu.

Jag har en stor mängd sparade länkar till saker jag tänkt blogga om, men det blir inte av nu. Bättring framöver, förhoppningsvis.

Kan ändå passa på att tipsa om bloggen Spekulera som jag nyss hittade, ytterligare en svensk fantastikblogg. Alltid kul, sånt. Där rapporteras också om Stephen Hawkings planer att skriva sf, något som jag har kommenterat i det kommande fanzinet men inte här.

Bamse som science fiction

2007-07-28T14:14:00.000+02:00

Dottern (snart två år) har blivit fanatiskt förtjust i Bamse. Det första hon säger på morgonen är ofta saker som "Bamse äter dunderhonung" och "Skalman sover på kudden". Jag har alltså fått anledning att själv återuppta bekantskapen med världens starkaste björn. Visst kan jag förstå varför somliga tycker att han är mycket irriterande, men jag känner mig ganska neutral inför Bamsefiguren. Däremot är Skalman objektivt cool! Och så kan jag konstatera att Bamse ibland är science fiction, rentav. Jag pratar inte om dunderhonungen, utan om just Skalmans närvaro och uppfinningar. Till exempel har jag konstaterat att Skalman redan 1975 hade en dator med förmåga att känna igen ansikten, som han använde för att kontrollera en dörr som bara skulle släppa in vissa personer. Dessutom har han byggt diverse mer och mindre fantastiska fordon, inklusive minst två tidsmaskiner.

Fanzineplaner

2007-07-11T08:10:00.000+02:00

Som jag sagt några gånger har jag planer på att förbättra mitt fanzine och försöka nå ut till nya läsare. I planerna ingår färgframsida, ny layout och distribution till skolbibliotek -- vi får se hur det går med de sakerna. Vad som däremot är helt klart är att det blir ett delvis nytt namn: Landet Annien får räcka, och så blir det ett tydligt tema för varje nummer. Vartannat nummer ska ha ett hårdare tema, och vartannat ett mjukare.

Temat för det nummer som är på gång nu är science fiction och naturvetenskap, och det kommer bland annat att innehålla en artikel om Andreas Eschbachs nya bok och peak oil, en om mörk materia som exempel på hur naturvetenskapliga idéer reflekteras i sf och fantasy, och en artikel om några allmänna aspekter på relationen mellan vetenskap och science fiction. Det kommer också att finnas en kongressrapport och lite mer lättsamma inslag.

Mitt fanzine har kommit ut sedan 1998. Det har en ful hemsida, som ser ut som min hemsida gjorde cirka 1996, om jag minns rätt. Det känns inte så seriöst. Jag har långt framskridna planer på att göra något åt det, och det kommer att föra med sig att den här bloggen också flyttas.

Andra bloggar om: fanzine, vetenskap, science fiction.

Voldemort - En julsaga

2007-07-07T10:13:00.000+02:00

Jag såg igår en musikal, skriven och framförd av The Slug Theatre från Uppsala Slug Club. Det var riktigt kul, och det var synd att jag inte lyckades få med mig några fler att se den.

Föreställningen var upplagd som Dickens En julsaga, där Julanden kommer till Voldemort och de gör tillbakablickar på hans liv. Sångerna som framfördes var till stor del utvalda kända och mindre kända låtar som redan passar i berättelsen, med minimalt modifierad text. En del hade mer egenförfattad text. Dialogen var baserad på böckerna, och man kände igen scenerna väl.

Jag tyckte att rollbesättningen i stort sett var väldigt bra. Hanna Rosén gjorde en androgyn svartalv till Voldemort, som i elaka stunder till och med påminde Darth Vader en smula. Skådespelarna hade också riktigt bra sångröster, men det var lite synd att det ofta var svårt att uppfatta texten. Det fanns ingen ljudanläggning, och det är svårt att sjunga så välartikulerat att det går fram utan förstärkning.

Faktum är att jag inte är så fantastiskt intresserad av just Harry Potter, men det här var ett kul sätt att repetera vad vi känner till hittills och bygga upp lite nyfikenhet på den sista boken.

Jag tyckte allra bäst om scenen med Ginny i Hemligheternas kammare, trots att duellen på slutet blev lite tafatt. Det var väldigt dramatiskt och stämningsfullt, och Ginny (Lovisa Selinus) såg verkligen förhäxad ut. Duellens brister uppvägdes av den på kyrkogården, som också var en väldigt bra scen och där duellerandet faktiskt blev mycket lyckat.

Föreställningen led förstås av ett par vanliga problem med amatörteater, till exempel att alla måste spela flera roller. Det ledde till att det blev lite trögt med scenbytena ibland. Ett par av skådespelarna pratade också lite för fort och inte tillräckligt högt -- det är jättesvårt att lära sig prata scenmässigt. Det fanns också lite småproblem med rytmen i berättandet, där vissa scener var väl långa och andra lite för hastiga i proportion till hur viktiga de var för berättelsen. Men det är småsaker, problem man får räkna med när man är nybörjare. Det är alltför lätt att haka upp sig på såna här saker (det är klart jag kan räkna upp brister en stund) i stället för att fokusera på det det som är bra.

Det jag framför allt måste säga är att det var en föreställning framförd med entusiasm och förberedd med kärlek. Det märks att manusförfattarna har grunnat en hel del på berättelsen.

Man lyckades också väldigt bra med både inledningen och avslutningen, vilket är bland det viktigaste. Julandens lilla samtal med Lord Voldemort i början slog an stämningen fint, och slutet där man antydde det slutliga mötet mellan Harry Potter och ärkefienden.

Till skillnad från Dickens version fick vi inte se framtiden, utan den lämnas öppen. Nu får vi vänta tills den sista boken kommer ut. Själv kommer jag väl inte att vara bland dem som sträckläser boken den 21 juli, men så småningom kommer jag att plocka upp den.

Uppdatering: Jag bör tillägga att manuset skrevs av de ovan nämnda Hanna Rosén och Lovisa Selinus, samt Louise Svensson och Jenny Swedberg. Ytterligare ett antal personer medverkade i föreställningen.

När man som jag är svag för entusiaster och olika kreativa yttringar (särskilt om det är relaterat till fantastik!) är det inte särskilt långt till att lockas iväg på amatörteaterföreställning om Voldemort och Harry Potter. På vägen dit funderade jag lite på det intryck jag fått av att det är väldigt svårt att få folk att komma på såna här evenemang om man ordnar dem själv. Det var inte alldeles tomt, men inte var det jättemycket folk i publiken heller. Jag tänkte att det kanske är så att underhållning av alla slag är så lättillgängligt att man inte orkar söka upp de mer obskyra sakerna, och man är för van vid slipade proffs för att uppskatta lokala förmågor och nybörjare. Är det så det är? Synd i så fall.

Pubmöte i juli

2007-07-03T22:49:00.000+02:00

Ah. Första tisdagen i månaden (och inte en helgdag). Det betyder pubmöte i Upsalafandom, sommar såväl som vinter.

Lennart Svensson var där ikväll (han som skrivit Soldat i universum, som jag inte har läst än), och jag fick ett exemplar av hans Den musiske matlagaren. Den finns recenserad i 12-timmarsfanzinet, som alla bör ladda ner och läsa. Fanzinet innehåller också bland annat en novell av Gabriel Nilsson, en recension av en bokhylla, och en del skojigt smått.

Vi skulle ha diskuterat lite seriösa saker, som kongressplaner, men det föll sig inte riktigt. Det kom andra samtalsämnen i vägen. Jag började prata lite om URSUS, vårt lilla resestipendium för folk som vill åka på sf-kongresser, fast det ledde ingen vart. Johan påpekade att ingen är intresserad av att åka på kongress som inte redan har varit med i fandom ett par år. Min förhoppning var ju från början att någon av dem som hänger med i fandoms utkanter skulle kunna lockas att gå på sin första kongress med lite pengahjälp, snarare än att helt nya skulle komma till -- fast det kanske inte funkar så. Hur som helst finns en fond med lite pengar i om det skulle komma till nytta någon gång, och någon måste ta över administrationen av detta. Ja ja.

Några killar från Catahya dök upp också. De chockerade mig med att inte alls förstå Sandman-referenser. En av dem pratade om en samling låtar om förstörelse, Destruction alltså. Jag kommenterade att det alltid snarare varit Delirium som varit min favorit, och kunde riktigt höra det ljudliga svischandet när referensen flög förbi över huvudena. Vad är detta? Fantasyfantaster som gillar konstig musik, men som inte läst Sandman? Det trodde jag var en allmängiltig gemensam referens, men det kanske inte är det längre.

Via sommar och över festivaler gled samtalet in på musik. Det var kul. Jag har inte lyssnat speciellt aktivt på musik på något år eller så, och har börjat känna ett visst intresse för sånt igen. Kul att höra vad andra har för sätt att hitta och välja musik. Jag har inte ens varit på festival sedan Hultsfred 2004, och har just nu varken riktiga högtalare till datorn eller någon riktig stereo hemma.

Man måste inte prata om science fiction för att det är sf-pubmöte. Det gjorde jag i och för sig i alla fall, litegrann, eftersom jag nästan alltid pratar om sf i alla fall. Men det var rätt lite.

Det var trevligt ikväll, fast lite konstigt. Dels hamnade vi av diverse anledningar vid skilda bord, och det var mindre rotation än vanligt (vi har en tradition att om man reser sig från sin plats för att till exempel gå till baren så tar någon annan den stolen så att man inte sitter på samma ställe hela kvällen). Dels hade jag dottern på 20 månader (och maken) med mig, och vi stannade rätt länge. Jag brukar tycka att det är dumt att övertala lillan att vara med på ett ställe hon tycker är tråkigt, och dessutom är det inte roligt för omgivningen heller -- men idag tog hon en lång eftermiddagslur och var jättepigg. Vi turades om att underhålla henne, och var ute och gick i universitetsparken med henne. På så vis kunde vi vara närvarande rätt länge.

Kongresser och sånt

2007-06-27T14:57:00.001+02:00

Att gå på sf-kongresser är bland det roligaste jag vet. Träffa fans, vända och vrida på idéer tillsammans, kreativa infall och utfall, nya impulser och intryck. Träffa författare, få inblick i tillkomsten av de böcker jag läser. Anledning att bredda mina läsvanor eftersom jag vill veta vad det är folk snackar om. Möten med folk från när och fjärran.

Jag har varit på kongresser i Sverige, Norge, Irland och Storbritannien. Jag har pratat med bland andra Michael Swanwick, Alastair Reynolds, Iain Banks, Kim Stanley Robinson, Charles Stross och Justina Robson. Jag har reciterat knasiga manifest, deltagit i fåniga lekar, producerat ett halsband i en maskeradworkshop, fått en nalle som gillade Guinness och kräktes bakom en stol (typ...), sett Sten volta över en bronsstaty av en ko -- men också diskuterat olika samhällsformer, grunnat på hur gamla institutioner (som universitet) påverkar världen, lyssnat på Cory Doctorow med flera som berättat historier om knasiga apparater folk har byggt, hört föredrag om stjärnor och galaxer, knutit nya kontakter, och köpt drösvis med böcker.

En sf-kongress är som en fest i flera dagar, en fest med intellektuella deltagare och genomtänkta inslag men dock mest kul. Man kan förstås välja vilka aspekter man är mest intresserad av, och låta bli de andra inslagen.

Varför är inte alla sf-läsare intresserade av kongresser? Delvis är det fråga om bristande kommunikation, att de som skulle vara intresserade inte får reda på att kongresserna finns och vad de går ut på. Men är det hela förklaringen till att antalet kongressbesökare så sällan kommer över 100? Hans Persson genomför en enkät. Svara gärna på den, och sprid den till andra!

Andra bloggar om: science fiction, sf-kongresser, böcker.

Barn av Andromeda

2007-06-24T12:32:00.000+02:00

Nu är jag framme vid sista delen i Universums Öde av George Johansson.

Det som slår mig först är de knasiga namnen: Jor-El går väl an, trots starka Stålmannen-vibbar som för mig färglägger hela berättelsen i de grälla kulörerna från gamla serietidningar. Men Ka-Pris? Eller Cann-Ed-Heat? Nej, det blir bara fånigt. Sånt här kan man bara komma undan med i barnböcker.

Annars får jag säga att det i grunden är en bra historia. Intressant tema med det i det närmaste perfekta samhället där ändå en person trillat igenom skyddsnätet och blivit utstött. Lite valhänt hanterat, men i stort sett fylligare och mer engagerande än de första tre böckerna, och roligare än Datorernas död.

Det handlar alltså om en avlägsen framtid på den planet där Len och Amalthea slog sig ned. Man har bestämt sig för att skicka en expedition till Vintergatan för att söka efter ursprunget till Skeppet från det förflutna, kanske knyta kontakt med övriga mänskligheten.

Den här boken är mycket sf-aktig. Vi ser såna lite mer avancerade inslag som gränssnitt mellan människa och maskin (Wombat kopplar in sig och blir ett med skeppet), och tricket med att sätta rotation på svart hål. Bägge manövrerna verkar väldigt osannolika på det sätt de beskrivs, men det gör inget eftersom det passar in bra i berättelsen och är precis lagom teknobabbligt genomfört.

Det som framstår som mest underligt för mig som vuxen läsare är hur det kan finnas en mångtusenårig teknologisk högkultur, som ändå är så bakom vad gäller självinsikt. Vi får veta att det var tvåtusen år sedan Belbert Zweistein (suck!) formulerade relativitetsteorin, men ändå har man ingen utvecklad kosmologi, eller för den delen arkeologi. Det var bara ett tiotal år sedan man kunde bege sig till outforskade delar av den egna planeten, och man vet förvånansvärt lite om sin egen historia.

Samhället är också ytterligare ett exempel på sf-världar där tekniknivån _påstås_ vara hög, men där man lever vardagsliv som nästan är enklare än det vi har. Man har byggt ram-jet-farkoster, men har rätt långsamma kommunikationer på och mellan de egna planeterna.

Fast man ska väl inte haka upp sig på småsaker. Det här är förmodligen den starkaste boken i serien, och den som stått emot tidens tand bäst. Den här kan man fortfarande rekommendera.

Det har förresten slagit mig att jag förra gången jag läste de här böckerna undrade väldigt mycket hur det kunde komma sig att Len Renberg och Amalthea kunde få barn som i sin tur kunde få barn med Nya Jordens invånare. Den här gången hängde jag med bättre och lade märke till att OM faktiskt berättade att flera omgångar av människor blivit förflyttade till Andromeda. Det var förstås människor från Jorden som bodde där redan.

Andra bloggar om: science fiction, George Johansson.

Länkar! Länkar!

2007-06-22T07:34:00.001+02:00

Jeff Vandermeer har en ny blogg. Jag tänker återigen att jag verkligen måste läsa något av honom snart. RSN... Ni som liksom jag är lite nyfikna på science fiction utanför den engelskspråkiga världen rekommenderas att ta en titt på vad han skriver om sin resa i Europa förra året, då han bland annat var hedersgäst på Finncon.

Vill också gärna peka på en intervju John Scalzi har gjort med Jennifer Ouellette (som har skrivit The Science of the Buffyverse). Hon säger här, intressant nog:

And just to state the obvious: Science and science fiction have a long history of feeding into each other in that respect. So many physicists I’ve interviewed cite works of science fiction they read as children as influencing their decision to become scientists: writers ranging from Jules Verne, H.G. Wells and Isaac Asimov, to William Gibson and Philip K. Dick – not to mention films like 2001: A Space Odyssey or Blade Runner. Those writers fuel the imagination, and the scientists in turn often go on to invent new technologies – and sometimes new physics – that mimic aspects of those fictional worlds they loved so much growing up. So to me, the whole “Physics of [blank]” genre is a natural extension of a phenomenon that’s been happening all along.

Man kan säkert fråga henne om man vill ha mer konkret information om vilka fysiker som säger så och hur de blivit påverkade. Något att grunna på för mitt nästa fanzineprojekt, där första numret ska ha temat naturvetenskap och science fiction. (Senaste uppskattningen är att det kommer i slutet av sommaren. Artiklar och recensioner mottages tacksamt, även om jag förbehåller mig rätten att refusera sånt jag inte tycker passar in. Jag har redan några intressanta skribenter, och tror att det kommer att bli riktigt bra!)

Slutligen kan jag puffa för att det finns en liten kampanjsida för Ylva Spångberg som kandidat för NoFF, Nordisk FanFond, som i år från Sveriges sida skickar en välförtjänt fan till Eurocon i Danmark. Den andra kandidaten är Johan Jönsson.

Andra bloggar om: science fiction, vetenskap, fandom.

Datorernas död

2007-06-21T16:18:00.000+02:00

Nu har jag kommit fram till del fyra (tre i nyutgåvan) av serien Universums Öde av George Johansson. Tidigare delar har jag skrivit om här (Uppbrott från Jorden) och här (Planetjakten och På okänd planet).

När jag nu i vuxen ålder läser om den här boken ger den en viss resonans i mig, gamla känslor och skuggminnen som dyker upp. Jag inser att den här boken nog gjorde visst intryck på mig när jag läste den första gången. Det var länge sedan, detta var den första boken jag läste i den här serien. Den gick som följetong i Kamratposten, jag tror att det var när jag gick i trean eller fyran.

Jag tror att det var den sunkiga, nedgångna postapokalyptiska miljön som gjorde intryck. Jag hade definitivt inte läst något liknande tidigare.

Numera känner vi igen den typen av omgivningar bland annat från cyberpunken. Den kom ut 1983, två år före Neuromancer och året efter filmen Blade Runner. Lustigt nog är det här en sorts anti-cyberpunk.

Tekniken är något som är helt utom vanliga människors inflytande. Bara Första Klassens Medborgare kan påverka, och bara några få av dem. Istället för cyberpunkens skitiga gatuteknologi har vi en glänsande och ouppnåelig laboratoriemiljö, och en överklass av teknokrater som inte släpper in vanligt folk till hemligheterna.

Man kan jämföra den värld vi ser, med internet och distribuerad datahantering, med bokens. Här har vi i stället passiva terminaler som bara tar emot information via centraldatorn, som styr allt. Det här stämde nog ganska bra med hur jag själv uppfattade högteknologi som barn, som något hotfullt och obegripligt.

I Datorernas död behövs en revolt som återställer människan i centrum av sin egen värld. Jag är inte säker på att det här är en metafor som riktigt funkar längre. Det funkar i alla fall inte på mig. Men jag minns hur det kändes att läsa den första gången, minns hur det var att tänka på möjligheten att kasta omkull datorn och på vinst och förlust försöka klara sig och börja om på nytt.

När jag läser det nu kan jag inte låta bli att tänka att alltihop är väldigt korkat. Dessutom undrar jag lite över den interna kronologin i böckerna, nu när jag läst dem nära inpå varandra och ser hur de hänger ihop. I den första boken får vi reda på att folk dör i 40-årsåldern av blyförgiftning eller strålskador, i den här boken vill man riva ner all infrastruktur och börja leva av jordbruk. Går det? I en värld där det sedan 2004 (tror jag det var) har varit lag på att alla måste bära gasmask utomhus? Jag är skeptisk. Man skulle allraminst behöva stöd av bästa jordsaneringsteknik som finns tillgänglig -- men den funkar nog inte utan alla fabriker och sånt som man i ett handgrepp har saboterat.

Bortsett från det tycker jag att det verkar väldigt konstigt, och orealistiskt, att styra allt i ett samhälle med en enda centraldator. Men lite får man tillåta för att berättelsen ska funka.

Det här är den enda av böckerna i serien som jag inte har i originalutgåva utan i den nya omarbetade versionen från 90-talet. Jag kan inte låta bli att undra vad som ändrats, men jag tror att det är ganska lite.

Andra bloggar om: science fiction, George Johansson.

Annorstädes vankas mer

2007-06-17T09:22:00.000+02:00

Det finns en artikel av mig i senaste numret (3/2007) Techna, kårtidningen på min fakultet. Tidningen kan laddas ner från hemsidan.

Graham Sleight diskuterar Isaac Asimov i Locus. Själv har jag aldrig riktigt förstått tjusningen med Asimov, så det här är en ganska upplysande artikel för mig. Pekar ut svagheterna ganska väl, men försöker även se vad det är som gör att folk gillar Asimovs böcker ändå:

Perhaps this is one of the reasons for Asimov's success: the certainty he promises, the idea that the world is ultimately susceptible to calm and rational thought. And perhaps this is why I find it difficult to accept, looking at the news or out of the window: the world is too much subject to contingency to believe that humans can ever fully order it.

Slutligen tycker jag att det är intressant att se att John Clute diskuterar en antologi med europeisk sf. Det är svårt med språkbarriärer. Jag vet heller nästan ingenting om sf utanför det engelska och skandinaviska språkområdet. Fast det vore kul att veta mer, och fastän Clutes recension antyder att urvalet kanske är bristfälligt känner jag mig lockad att ta en titt på en sådan antologi.

Filosofie doktor!

2007-06-17T08:04:00.000+02:00

Jag har skrivit rätt lite här på sistone. Det beror på att jag har haft mer överhängande saker att tänka på. Jag kan meddela att jag disputerade i fredags, och blev godkänd! Visserligen är det ganska sällan någon blir underkänd, men det hindrar inte att det är en jobbig examination. Det finns potential att göra bort sig duktigt! Men det gjorde jag inte. Nu återstår bara några formaliteter så kan jag skriva fil. dr. brevid mitt namn i telefonkatalogen.

Och faktum är att avhandlingen nu fått beröm av två personer från engelsktalande länder för sitt språk. Jag skriver bra nog för att få godkänt av en kanadensare och en engelsman. Det är beröm jag suger upp som en svamp, för som ni vet har jag vissa ambitioner när det gäller skrivande.

Jag återkommer väl här också så småningom. Hoppas att många har kul på Swecon just nu! (Eller om ett par timmar i alla fall, kongresser är ju inte så morgontidiga.)

En annan vinkel på det här med myter

2007-06-10T15:30:00.000+02:00

Any writer who makes a memorable myth has accomplished something. I mean the kind of myth that, because you've read a book, comes to mind when you see something wonderful or awesome in the world.

Den som brukar läsa den här bloggen vet att jag ett tag har varit intresserad av olika aspekter av myter, mest i meningen berättelser som vi använder för att spegla och tolka vår tillvaro.

I inlägget Chocolate Moon på No Fear of the Future skriver Alexis Glynn Latner om hur mytiska element i berättelser kan resonera med läsarens värld.

If your tastes are wired for it, perceiving a fantastic fictional trope in the real world lights up some neural circuitry. There's nothing quite like it – except chocolate, sex, drugs and songs like "A Hard Day's Night."

Jag är inte riktigt säker på hur det här passar in i mina tidigare funderingar i ämnet, men jag tycker att det var en väldigt fin formulering.

Omslagsbildernas livscykel

2007-06-08T14:33:00.000+02:00

Pierre Bordage är tydligen Frankrikes mest populäre sf-författare. Inget man ofta hör talas om här i landet. Själv kan jag inte läsa franska, och av recensionerna på Amazon.de att döma är Die Krieger der Stille (Les guerriers du silence) inte så där anmärkningsvärt bra. Men vänta ett ögonblick, känner jag inte igen det där omslaget?

Jo. Visst är det samma bild, bara lite ändrad, som på svenska översättningen av Schismatrix:

Fast det här var ju ändå inte det första stället den här bilden dök upp. Första gången jag såg den var ju här:

Det är inte alls ovanligt att omslagsbilder återanvänds. Det är faktiskt ganska smart och praktiskt, ett enkelt och säkert jämförelsevis billigt sätt att få ett snyggt omslag. Det enda dåliga är väl när man använder bilder som alldeles tydligt är illustrationer till en helt annan berättelse än den som boken innehåller. Det har man ju också sett ibland, och det ger ett extremt billigt intryck. Men i det här fallet är det ju fråga om en bild som mest ser lite allmänt rymdig och futuristisk ut, den skulle säkert funka på ett stort antal böcker utan att verka fel.

Planetjakten och På okänd planet

2007-06-02T16:52:00.000+02:00

Planetjakten var ursprungligen del två av serien Universums öde av George Johansson (som jag började skriva om här). När serien gavs ut igen på 90-talet uteslöts den här boken, och i intervjun i Mitrania sade George Johansson att det var en bok han själv inte tycker om.

Den är faktiskt klart sämre än första delen, inte minst för att den saknar riktning i berättelsen. En stor del av boken handlar om hur Len och Amalthea kryssar runt i Andromedagalaxen och letar efter beboeliga planeter. De går varandra på nerverna i det lilla skeppet, och grälar en del. De går ner på en planet där de hittar ett skepp från en utdöd civilisation.

Sedan landar de på en planet som är extremt lik Jorden kring 1930 ungefär. Den till och med kallas för Terra, och man talar lustigt nog engelska på Nya Kontinenten där de landar, bortsett från att bil heter "auto" och några andra sådana småskillader. Redan detta känns lite krystat och omotiverat. Planeten är liksom löjligt lik, ända ner till detaljer som bruket av slips. Halva boken ägnas åt upplevelserna där.

Len och Amalthea utnyttjas genast i massor av reklam, och en agent tar sig an dem för att hjälpa dem tjäna pengar samtidigt som de inte får veta någonting av nytta om planeten eller invånarna. De möter riktiga karikatyrer på kapitalister (att tjäna pengar är viktigare än allt annat) och rasistiska kolonialister (de som bor i områdena man "hämtar" varor från är inte människor fastän de vill kalla sig så). Könsrollerna är väl det som kritiseras mest realistiskt (Amalthea avfärdas hela tiden med en klapp på huvudet och skickas på shoppingrundor). Själva problematiseringen av systemet blir aldrig intressant. Sedan möter de av en händelse den lokala arbetarrörelsen (de kallas "konwojer") som framställs som oerhört idealistiska och genom sitt blotta exempel omvänder den förhärdade kapitalisten. Även om jag själv har en del socialistiska böjelser och gillar idén med fackföreningar tycker jag att det här känns rätt fånigt.

Samtidigt som jag tycker att det måste vara tillåtet att föra fram sin världsbild i romaner man skriver (det är väl egentligen omöjligt att låta bli) är jag en stark förespråkare för att göra det snyggt. Problemet är när författaren slutar att spegla företeelser i sina uppfattningar och i stället börjar Berätta Hur Det Är, när verket övergår från berättelse till föreläsning. Resultatet blir varken intressant eller underhållande, men möjligtvis kan det passera hos mycket unga läsare som inte känner igen idéerna från förr.

Jag kan förstå att boken numera anses lite pinsam för sin politiska retorik, som inte riktigt stämmer med nuvarande tidsanda. När den gavs ut var det säkert ingenting anmärkningsvärt. Jag läste en massa böcker av Sven Wernström på 80-talet, oerhört politiska ungdomsromaner -- jämfört med dem är detta ingenting. Men ändå.

Det jag har störst invändningar emot är faktiskt den enkelspåriga teknik-kritiken. Man får liksom intrycket av att allt ont kommer sig av att tekniken går överstyr och tar över makten över människornas liv. Hur detta går till är dock oklart, och exakt vad som är fel med teknik utom bieffekterna i form av miljöförstöring framgår inte heller. Egentligen är det nog miljöförstöringen författaren vill diskutera, men det kommer mer att handla om högteknologi kontra (god?) lågteknologi.

Nästa bok är roligare. På okänd planet är en Robinson Kruse-historia i rymden, på en helt annan jordlik planet. Fast man kan inte låta bli att undra över hur Len och Amalthea kan vara så oerhört korttänkta. De kanske inte har någon erfarenhet av lågteknologisk livsföring, men de borde kunna planera lite bättre. Till exempel genom att börja experimentera med lokal föda innan förrådet av proteinkuber är slut. Eller genom att ransonera användandet av laserkniven, om de nu vet att batteriet kan ta slut.

Nåja. Det är väl kanske inte stor litteratur, men det är en helt OK barnbok och trevlig nostalgisk avkopplingsläsning. Teknikkritiken är också betydligt rimligare i den här boken, och det framgår hur beroende människan är av verktyg. Laserkniven är ju inte ond, även om de betraktar den som en påminnelse om dåliga saker de vill lämna bakom sig.

Andra bloggar om: böcker, science fiction, teknik.

Apropå fantasy som barnlitteratur

2007-05-31T19:05:00.000+02:00

För den som inte har märkt det vill jag peka ut en intressant diskussion. En anmärkning i en litteraturdebatten i dagspressen (om att statsministern gillar "barnboken" Sagan om Ringen) har fått Fanspan, Vetsaga och Du är vad du läser att kommentera hur fantasy här i landet betraktas som något för barn.

Andra bloggar om: fantasy.

Hur står det till med fantastiken i Sverige?

2007-05-29T09:02:00.000+02:00

Jag ställer mig den frågan ibland när jag ser hur lite folk i allmänhet vet om vad det över huvud taget finns inom de fantastiska genrerna. Som igår, när Fanspan länkade till SvDs fantasyrecensioner (och kommenterade att fantasy här i landet är mest för ungdom). Twingly är en skojig grej, med vars hjälp jag kan se att någon annan länkat till samma artikel och skriver att "Utöver [Sagan om ringen] har jag bara läst Neil Gaimans böcker som kan kanske likna lite Fantasy." Kanske kan likna lite?

Eller när jag diskuterar science fiction i litteraturforumet på Helgon. Det händer då och då att någon ber om sf-boktips, kanske ganska specifikt (t ex dystopier eller cyberpunk), och det kommer då ofta i alla fall någon som påpekar att Asimov skrev bra böcker, eller kanske Clarke. Ibland Dick, som många fått upp ögonen för genom alla filmatiseringar. Men ändå: somliga verkar inte se att det finns något nytt och anmärkningsvärt efter Asimov och Clarke. Kanske hänger ihop med hur lite som översätts. Fast de senaste årens mer intressanta sf-översättningar (Schismatrix, The Telling, Altered Carbon) verkar inte ha fått någon jättespridning de heller.

Man kan förstås inte dra några slutsatser av det här taniga underlaget, men det illustrerar känslan jag ofta får av att många i det här landet som skulle kunna vara intresserade aldrig får en aning om vad det finns för bra sf och fantasy där ute.

Andra bloggar om: fantasy, science fiction, litteratur.

Religion i science fiction

2007-05-28T12:34:00.000+02:00

Jag kommer inte att kunna komma på Conviction (årets stora science fiction-kongress som går av stapeln i Göteborg 15-17 juni -- glöm inte att det finns resestipendium att söka!), men jag såg att minst en av programpunkterna handlar om religion i science fiction. Tänkte passa på att länka till adherents.com, där det finns flera vinklingar på detta. Bland annat en översikt med länkar till index över referenser till olika religiösa grupperingar i fantastiken, och en lista på religionstillhörighet för olika författare (ibland omdiskuterad, men ändå).

En annan lite kul grej är SF Gospel, en blogg med anknytning till boken The Gospel According to Science Fiction. Att döma av bloggen är författaren vettig, jag blir nästan intresserad av att ta en titt på boken också.

Uppbrott från Jorden

2007-05-24T20:24:00.000+02:00

I det nya numret av Mitrania (hemsidan verkar ligga nere just nu) finns en intervju med George Johansson, som inspirerade mig till att börja läsa om Universums Öde.

Jag har nu läst första boken, Uppbrott från Jorden. Den är ganska "ungdomsboksaktig", väldigt enkelt uppbyggd och inte särskilt komplex. Annars var den oväntat trevlig att läsa. Det är alltid riskabelt att läsa om en bok man läst för länge sedan, risken är att man växt ifrån den helt. Det har jag kanske i och för sig gjort, men den nostalgiska känsla jag fick av den rimmade ganska väl med den nostalgiska inställningen i själva boken.

Det fick mig att tänka på en sak jag inte reflekterat över på ett tag, nämligen hur oerhört sentimentala dystopier ofta kan vara. Tänk till exempel på Farenheit 451, som i stort sett är ett väldigt omständigt (och för all del läsvärt) sätt att säga "det var bättre förr". Jag har lite svårt för det här numera, men på den tiden jag läste mycket dystopier (i femtonårsåldern) tror jag inte att jag lade märke till det.

Den här nostalgiska stämningen är ändå intressant, eftersom den ofta gäller ett förflutet som för oss är nu -- eller åtminstone nyss. Det gör att det här greppet åstadkommer samma sak som annan sf gör på andra sätt, nämligen att främmandegöra det vardagliga. Det som man har omkring sig blir plötsligt en del av en mytomspunnen dåtid, och när man lägger boken ifrån sig gör man en tidsresa tillbaka till den tid som man förut tog för given och kan då se den på ett nytt sätt.

Det här var förmodligen det som gjorde störst intryck på mig med den här boken när jag läste den i mellanstadiet. Det funkar inte riktigt på mig nu, den här boken är för barnslig, men på något sätt påminns jag om känslan och därför var det ändå kul att läsa den.

Andra bloggar om: böcker, framtiden, science fiction.

En ring av mörk materia

2007-05-21T18:03:00.000+02:00

Bilden: NASA, ESA, M.J. Jee and H. Ford (Johns Hopkins University)

Det här är ganska coolt: en ringformad struktur av mörk materia. Man har upptäckt den genom att kartlägga hur en galaxhop böjer av ljuset från galaxer bakom hopen. På det sättet kan man se hur massan fördelar sig, och fördelningen skiljer sig från den synliga materian som finns i galaxernas stjärnor och i gasmoln i och mellan galaxerna. Alltså finns det massa, materia, som vi inte kan se och som har en ganska intressant fördelning. Situationen påminner om hopen som kallas Bullet Cluster, där man upptäckte separation mellan synlig och mörk materia förra året. Fast det är ju lite roligare med en ring. Ringformen verkar ha uppstått genom att två galaxhopar har kolliderat i riktning längsmed siktlinjen mot jorden, analogt med ringar som bildas på en vattenyta när man kastar i en sten.

Det är såna här saker som är svåra att förklara med alternativa gravitationsteorier, och som styrker idén att det verkligen finns stora mängder av en oupptäckt form av materia (till och med mycket mer än den vanliga materian).

Mer finns i pressmaterialet på HubbleSite.org.

Andra bloggar om: vetenskap, astronomi.

Ta vara på din tid

2007-05-18T09:25:00.000+02:00

En sak jag pratade med folk om häromkvällen på puben var mina två bästa knep för att vara effektiv och inte bli stressad. De går ut på att för det första förbjuda mig själv att tänka på tid som gått utan att jag fått något gjort, eller på hur mycket jag borde ha kunnat hinna om jag varit duktigare, eller andra såna dumma tankar jag lätt fastnar totalt i (sån är jag tyvärr), och för det andra att göra långa listor med mini-mini-delproblem som jag kan bocka av ganska lätt. Särskilt när jag börjar med något nytt är det senare ett riktigt bra sätt att komma förbi den första startsträckan och få upp farten.

Det här med delproblemslistor dyker upp i en inte riktigt lika finfördelad variant i den skojiga lilla flash-filmen Time management for anarchists. Den är gjord av Jim Munroe, som själv bröt mot regel nummer ett för nya författare ("Don't quit your day job!") och uppmanar andra att göra likadant. Jag är inte riktigt redo för det steget (och inte är jag författare heller), men man kan ju ha samma attityd även i sitt vanliga jobb -- åtminstone om det är ett hyfsat fritt jobb som man väl får säga att det ofta kan vara i forskarvärlden.

Apropå tid: i Scalpel Magazine läser jag en recension av Ted Chiangs nya kortroman The Merchant and the Alchemist’s Gate. Tidsresor i Tusen och en natt-stil, och det av en väldigt bra författare. Den här kommer ut i sommar, och hamnar garanterat högt på min läslista.

Scalpel Magazine är för övrigt rätt likt det jag hoppas att Vetsaga kan vara. Det är kanske ingen strid ström av artiklar där, men det är bara den allmänna trögheten att hitta skribenter som i sin tur kommer sig för med att skriva trots att det inte finns någon deadline. Det är liksom inbyggt i den allmänna oorganisationen som är en del av charmen med fandom med omnejd. Vi borde alla lära oss att hantera tiden som anarkisterna ovan!

Slutligen: brukar du läsa min blogg? Det vore jättehyggligt om du ville svara på min lilla läsarundersökning.

Rymdstationsvisioner

2007-05-17T08:25:00.000+02:00

Ett nummer av mitt fanzine (måste för övrigt ta tag i att pigga upp den där webbsidan lite, som bokstavligen har samma utseende som min hemsida fick redan 1996) var illustrerat med några av de svartvita illustrationerna av Don Davis från Gerard O'Neills bok om rymdstationer (The High Frontier). När jag gav ut det numret (det var för övrigt det med Narnia-tema, men jag ville av någon anledning inte att temat skulle dominera för starkt) skrev jag och frågade Don Davis om lov att använda bilderna.

Nu ser jag på Trufen.net att Don Davis uppmuntrar till spridning av de illustrationer han gjort inom public domain. Det är jag gärna med på, för jag gillar dem verkligen. Här lägger jag därför några av hans rymdstationsbilder i färg.

Jag gillar dem inte minst för den utopiska visionen med massor av grönska. Det känns som världar där människor kan trivas.

Läsarundersökning

2007-05-17T07:12:00.000+02:00

Nu när jag fått lite mer fritid (nåja) funderar jag på fanzineplaner. Jag tänkte reformera mitt fanzine lite, ändra konceptet en smula.

Jag borde verkligen rycka upp utseendet på den här bloggen också, med uppdaterade länklistor och så.

Med såna funderingar i huvudet börjar jag undra vilka som läser detta. De flesta kommer via google, och en del hittar hit från bloggar.se. Gissningsvis tjugo personer läser rss-flödet (eller atom). Somliga vet jag vilka de är, andra inte. Kommentarer kommer sporadiskt, faktiskt fler IRL än här på bloggen. Jag är mest intresserad av er som läser regelbundet. Vilka är ni?

Så jag tänkte att jag skulle försöka mig på en liten läsarundersökning. Det vore jättehyggligt om ni som brukar läsa här ville svara, antingen i kommentarerna här eller till akesson snabela tsl punkt uu punkt se.

Hur kommer det sig att du läser läst och tänkt i Annien? Känner du mig?
Vad är du mest intresserad av att läsa om av det som förekommer på denna blogg? Böcker? Fandom? Fysik, vetenskap och livet på universitetet?
Brukar du läsa mitt fanzine? Om du gör det, vad är intressantast? Om mig, mina vänner och mina reflektioner? Analyser, kritik, recensioner? Reportage? Populärvetenskap (med sf-anknytning)? Något annat jag inte tänkt på nu? Om du inte läser mitt fanzine, finns det något som skulle kunna få dig att bli intresserad? (Ja, jag planerar en elektronisk utgåva.)

Det rör sig i fandom (+ doktoranden uppdaterar)

2007-05-16T10:45:00.000+02:00

Nu är det dags för årets omröstning om det prestigefyllda Alvarpriset, som belönar aktiva sf-fans som uträttat bra saker "med bestående värde för fandom" (som det står på mitt diplom -- jag är stolt mottagare av detta pris för år 2000). Alla som varit aktiva i fandom sedan 2005 får rösta, och röstsedeln kan laddas ner här (pdf). De nominerade i år är Johan Jönsson, Glenn Petersen och Anders Reuterswärd. Man kan läsa mer om dem på röstsedeln, men jag har i alla fall en favorit som jag oblygt tänker pusha för.

Alltså: rösta på Johan Jönsson! Han är den perfekte alvarpristagaren, för priset inrättades ju en gång i tiden för att uppmuntra nya stjärnor att glänsa starkare. Han drogs in i fandom mer eller mindre utan att han själv märkte det (tror jag), eftersom han är en riktig ur-fan i själ och hjärta. Johan har egenskaper som gör att han svårligen skulle kunna hålla sig utanför i längden: han är engagerat intresserad av fantastik, han gillar att skriva och gör det bra, mycket och ofta. Och så är han utåtriktad och öppen. För att se lite av hans aktivitet kan man ta en titt på Vetsaga, Koll, Catahya och till exempel hans krönika i Mitrania (ett litet urval). När han inte fick Alvarn förra året blev jag lite förvånad, men jag tror att det var många som inte hunnig lägga märke till honom än. Det beror kanske på en viss snedvridning bland vilka som tar sig för med att rösta. Återigen: rösta, och rösta på Johan!

Nu tar jag i så att jag nästan blir generad själv, men jag menar det faktiskt. Johan för Alvarn!

Jag har varit bortrest några dagar för rydis begravning bland annat. (Det var fint, och jobbigt, men mest fint. Han hade många vänner, det var packat med folk. Jag kommer att sakna honom när jag är i Göteborg eller Värnamo och minns sånt jag varit med om med honom.) Det har gjort att jag missat Farah Mendlesohns föreläsningar, men ikväll ska hon enligt ryktet komma och dricka öhl med oss fans i Upsala på vårt stamhak William's. Eftersom jag är gräsänka (och även temporärt barnlös) kan jag vara med hur mycket jag vill! Det är bäst att passa på, för sen missar jag tråkigt nog av personliga och ekonomiska skäl Åcon i helgen också.

För övrigt har jag spikat min avhandling. Jag har alltså offentliggjort den genom att anslå den elektroniskt och därmed annonserat min disputation den 15 juni. Den riktiga ceremoniella spikningen, med en spik i Universitetshuset, gör jag på måndag eftersom det blir långhelg nu och jag undervisade i kurslab hela dagen idag. Då blir det även traditionellt spikparty då jag ska bjuda på något gott på institutionen för att fira detta. Och sen måste jag ligga i för att förbereda själva disputationen.

Andra bloggar om: fandom.

Några länkar

2007-05-13T12:24:00.001+02:00

Nu har Nebula-vinnarna offentliggjorts. Länge sedan jag läste något av Jack McDevitt, det kanske jag skulle våga mig på igen. Jag har fått intrycket av att han gärna skriver om gåtfulla artefakter i rymden, ganska spännande och sense of wonder-bemängt. Kanske inte alla hans böcker följer det mönstret, jag får väl kolla upp honom.

Såg också att Tommy Persson har en blogg, han kommer nog att skriva en hel del relaterat till sf och fandom. Vill man hålla reda på allt som händer i och kring fandom på webben (på svenska) kan man kolla in Koll, ett nytt portalprojekt.