Nu är det snart Sverigepremiär för den efterlängtade spelfilmen om Yves Saint Laurent. Filmen handlar om den franske modegiganten och hans möte med den blivande mecenaten och kärlekspartnern Pierre Bergé. Den 14 mars går ridån upp på de svenska biograferna. Den som inte kan hålla sig till dess kan beundra parets fantastiska möbler och konstföremål som såldes på en omtalad auktion hos Christie's 2009.

Alla handväskors moder skulle man väl kunna kalla den fantastiska väskan med dekorationer i guld och silver från omkring år 1300. Första ägarinnan var en dam som tillhörde hovet i det mongoliska kungarike som då styrde över området. Väskan visas, tillsammans med andra hantverksskatter från tiden före och efter den mongoliska invasionen av regionen, på utställningen Court and Craft på The Courtauld Gallery i London mellan den 20 februari och 18 maj.

När detta skrivs är antikmässan i Älvsjö utanför Stockholm just överstånden. Du kan njuta av resultatet på sidan 28, sett genom våra medarbetare Lillemor Olssons och Erik Karlssons ögon. Antikmässan är ett myller av montrar – 250 utställare – och fastän alla står under samma väldiga tak skiljer sig utbudet åt från handlare till handlare. Vi på Antik & Auktion står någonstans i mitten i denna tillfälliga handelsplats och blir vittnen till hur besökarna målmedvetet viker av åt olika håll, några stannar i frontlinjen och beundrar de nästan museilika montrarna, andra försvinner snabbt bort mot myllret längre ner, där sannolikheten för ett fynd är något större än på första parkett. Ofta får vi en direktrecension av utbudet när de passerar. ”Ovanligt mycket skit”, ”Den bästa mässan på länge”, ”Mycket nytillverkat”. Störst irritation brukar det bli för att det säljs annat än antikviteter här, rökt korv till exempel, men det ligger helt i linje med den roll som ett rent folknöje antikmässan också spelar. Allra värst är det när föremål påstås vara gamla men inte är det. Publiken, ja den består av en lika salig blandning den, från många av Sveriges främsta antikexperter till glada amatörer och loppisfyndare. 

Mässpubliken är Antik & Auktions läsekrets och på samma vis som i montern på mässan får vi till redaktionen dagligen direktrecensioner av tidningen. Ofta just motstridiga, vilket är både en utmaning och förbryllande. ”Varför har ni bara slott som hemma hos?” skriver en, och i samma vecka kommer kommentaren: ”Ni har alldeles för enkla hem, varför visar ni inte de fantastiska anrika gårdar som finns i Sverige?” Det upphör aldrig att förvåna mig att man kan läsa tidningen så olika. Men vi begrundar verkligen alla reaktioner och har dem som grund när vi planerar vår tidning.

Vad tycker du? Vad vill du läsa om i Antik & Auktion, vad fattas hos oss, vilken är vår ”rökta korv”, som du helst hade varit utan? Skriv till mig på carin.stentorp@aller.se, jag lovar att vi läser det!

Jag fick en ring av min familj när jag fyllde jämnt, det vill säga, själva ringen har jag inte hittat än. Det ska vara en akvamarin, taffelslipad, infattad enkelt i tunna klor. Stilen lär vara typisk för 1940–50-tal, den hör samman med hellånga klänningar och pälscaper och bridgepartier med smörgås och öl, tänk matinéer med Sickan Carlsson och Julia Cæsar. 

Den som bar originalet var mammas moster, min uppväxts klippa. Ringfingret med den violblåa stenen betydde trygghet, hon hade samma nyans på sina ögon som på sitt smycke. Visst har jag spanat på nätet, då och då har jag funnit något som nästan liknar min drömring men aldrig har jag känt mig manad att slå till. När det gäller ett så viktigt inköp vill jag stå i en butik, tala med en människa, en expert, någon jag litar på, jag vill vända och vrida och komma tillbaka både en och två gånger. 

Jag råkade passera smyckekännaren Lars-Yngve Johanssons affär på väg till en auktionsvisning i Stockholm ochsmet in, kanske hade han en akvamarin på lager? En bild på originalet ville han gärna se och jag hade faktiskt kunnat visa ett nutida fotografi men min barndoms akvamarin ser annorlunda ut i dag än mitt minne vill ha det till, en släkting har byggt på den och gjort den sirligare och tyngre. 

I stället såg jag något annat i ögonvrån hos Lars-Yngve, något som gnistrade och glimmade. En kaskad av små rosenstenar fästa i en helt annan sorts guldband, ett konstverk bara det, smitt nära tvåhundra år tidigare. 

En ring från 1700-talet? Vad hade moster Märta tyckt om det? En sak vet jag, och det är att hon hade fått mig att ta av den när jag diskar, själv la hon alltid ringen och sin smala guldklocka på teakbänken när hon stod vid grytorna. 

Jag ska ta en rekognosceringsrunda på antikmässan i Brösarp den 14–16 mars, men troligtvis har jag redan då slagit till på de där rosenstenarna. Tio minuter i en trivsam affär med chans att prova, granska och våndas och jag känner mig modig nog att
låta saker och ting ta en ny vändning. 

 

Skönheter från Venedig. ”Om du är öppen kan den här utställningen radikalt förändra din syn på form, skönhet, originalitet och konst för dess egen skull.” Så skriver New York Times i sin recension av utställningen Venetian Glass by Carlo Scarpa som visas på Metropolitan Museum of Art i New York fram till den 2 mars. Visst blir man sugen på att åka dit!