Pappershänder

Deghänder i pretentsion

2011-10-09T11:11:00.003+02:00

Jag har börjat odla och baka. Utifrån dessa aktiviteter skulle jag vilja bygga, nej, odla – bort med de industriella metaforerna! – en hel filosofi. Eller rent av en religion! För det är något oerhört givande att lära sig att vänta på, och ta om hand om, blommorna och degen. Låta den jäsa i ett par timmar, låta dem växa i sin egen takt. Som en förälder tittar jag ibland till dem, vattnar dem, knådar och stoppar i någon extra ingrediens, flyttar på bunken till ett bättre läge. Men aldrig skulle jag få för mig att tvinga degen, eller tvinga blommorna, till att utvecklas utefter någon idé som inte finns inom dem själva. Det finns, tänker jag mig, någon slags egenhet i degen och i växterna som måste få komma fram. Men något helt eget är det inte. Precis som med barn måste man forma degen och morötterna, se till så de inte står för kallt eller för varmt, att de inte torkar ut, att det inte blir ett nazistbröd eller en förorenad växt.

Utanför mitt fönster nere på gården mellan mitt lägenhetskomplex och lägenhetskomplexet mittemot finns ungefär femton stycken dagis, förskolor och skolor (d.v.s. 45 ansamlingar allt som allt, av fotbollsplaner, sandlådor, lekparker, hundra små förrådsstugor och lärarrum). Jag tänkte ringa till någon av dem och fråga om de tar emot morotsplantor och surdegar. Men det är kallt nu. Jag måste packa in degklumpen i en varm filt, och se till att filten först är ordentligt inmjölad så att den lilla surdegisen inte blir alldeles hårig, så att dess skinn inte bryts sönder och fastnar i filten. Och herregud, nej! Det går inte. Kan inte göra så. Både växterna och degen skulle ju bli alldeles förstörda och dödade på fotbollsplanen. Krossade och söndertrampade. Fy... Nu tåras mina ögon. Nej, tillbaka till förmoderniteten var det ja! Jag måste göra ett könsbyte och uppfostra mina barn hemma, på egen hand. Och sen äta upp dem.

Behövs en storebror på civilisationens topp?

2011-10-06T12:29:00.006+02:00

Hej bloggen!

Day[9] pratade just om hur han älskade att äta trots att han var mätt. Han hade en halv brieost på skrivbordet, och planerade att gå till affären och köpa mer bröd, så han kunde fortsätta äta. I-ländernas livsstil är att äta äta äta, tills du stupar i en hjärtinfarkt eller tills din cancertumör blir så stor att den blir en trafikfara, alternativt väger så mycket så att du tappar balansen och ramlar ned för ett berg.

Mekanismer som hunger, sötsug, girighet, etc., är väldigt viktiga drivkrafter för människor. Vi har i regel levt under förhållanden där den viktigaste sysslan varit att stoppa saker i munnen. Vi har varit tvungna att drivas att bli feta under perioder av stort överflöd utifall att detta överflöd plötsligt försvinner och en period av svält tar vid. Detta lilla faktum tröstar en överviktig person som mig, att jag troligtvis klarar mig bättre under apokalypsen än mina tunnare medmänniskor. Jo, för jag vill ju inget hellre att mina vänner dör av svält menar jag! Nåja.. I ett sådant outsägligt sjukt samhälle "vi i väst-världen" (OBS! Ni har tillåtelse att skjuta mig varje gång jag upprepar den frasen) blir dessa tidigare gynnsamma drivkrafter som evolutionen givit oss (halleluja!) istället väldigt skadliga.

Här kommer domedagsprofetiorna igen.. Vi befinner oss i den yttersta tiden! Då vi antingen måste återfödas, återskapa oss och vårt sätt att leva, eller gå under. Problemet med detta är ju att en sådan utveckling förmodligen tar väldigt lång tid på "naturlig" väg. Åtminstone ett generationer där selektionen är väldigt tydlig och stark, att girighet och sötsug och miljöförstöring inte accepteras, så att inga människor som ägnar sig åt dylika synder får ligga. Detta blir svårt. Giriga människor kan nämligen fortfarande söka sig till varandra, om de samtliga inte skäms så mycket över sin ondska att de genast hoppar från Älvsborg eller annan lämplig plats. Utan sele eller gummilina. Troligtvis är den enda lösningen ett övervaknings- och kontrollsamhälle, som helt enkelt förbjuder fossila bränslen och fri tillgång till chips. Jag tänker mig inget totalförbud – jag är ju ingen tyrann! – utan kan tänka mig ransoner. Kanske är det nödvändigt att, åtminstone i en övergångsfas, vissa människor ibland måste få ta sig fram med fossila bränslen och ha möjlighet att köpa ett par påsar chips till festen. Men väl övervägda och rationellt utvärderade tillstånd krävs. Målet är naturligtvis att övervakningssamhället en dag inte ska behövas, men då kan vi inte uppfostra våra barn hur som helst. En fortplantningslegitimation krävs därför. Regelbundna läkarkontroller skulle kunna införas för att säkerställa att ingen är gravid om hon eller han inte har tillstånd. Således förhindras även oväntade och oönskade graviditeter. Men en enbarnspolicy fungerar inte, eftersom man idag ser i Kina att det finns allt för få barn, och pojke-flicka-fördelningen är väldigt ojämn. Med dagens medicinska kunskaper skulle man säkert kunna kontrollera könsutvecklingen också, om statistiska centralbyrån noterar att det finns för få individer av ett specifikt kön.

Mina stycken blir alltid längre och längre.. Därför avslutar jag med ett kort.

Förlorad kärlek

2011-10-04T13:15:00.002+02:00

Jag tror jag nu har kommit fram till att jag faktiskt inte längre älskar ett visst parti. Jag har länge haft mycket varma känslor för partiet, men måste nog erkänna att det inte är så längre. Det var visserligen ett tag sedan jag var på ett möte senast, och dessa möten brukar bli korta och ganska tafatta. Det är liksom som att vi båda spelar något slags spel, och bara ägnar oss åt att försiktigt analysera varandra för att veta hur vi ska agera. Mailkorrespondensen är dock helt underbar! Då kan vi umgås, avslappnat och öppet. Detta har jag länge tänkt på. Men nu börjar jag tröttna på att tänka. Men vi får se hur det blir på nästa möte, men nej, jag tror jag måste gå ut ur partiet.

2011-10-04T00:28:00.002+02:00

En av nobelpristagarna i medicin dog i Fredags. På presskonferensen i måndags visste inte styrelsen för nobelkommitén detta utan gick ut i presskonferens om sitt beslut att ge Bruce Beutler, Jules Hoffmann och Ralph Steinman nobelpriset i medicin/fysiologi. Någon timme senare upptäckte de alltså att Ralph Steinman dött av sin bukspotkötelcancer.

Svenska dagbladet skriver om den fruktansvärda krisen. Hur oerhört jobbigt det blev. För Nobelstiftelsen. Det glädjer mig att Svenska Dagbladets skribenter är rationella humanister som inser att en död man inte kan känna sorg, och att det är just chocken – det oväntade – som bidrar till kriser och känslomässigt trubbel. Steinmans familj är säkert inte heller så glada, men det senaste året har förmodligen gått åt till att just förbereda sig på detta. Nobelstiftelsen hade dock lagt mycket tid, tankekraft, och pengar på att planera att ge detta pris till Steinman. De hade inte alls förväntat sig att han skulle dö på detta olägliga sätt. Utan att säga något förrän följande bankdag. Stackars Nobelstiftelse!

Men Ralph och alla de andra får behålla sitt pris trots sin död. Ralph får dessutom hala 50% medans de andra får dela på den andra hälften. Men nu börjar jag bli trött, och ska äta sockerkaka.

Låt oss presentera Pappershänder!

2011-09-22T12:26:00.004+02:00

Jag satt på bussen och stirrade på ett par pappershänder. De tillhörde en gammal kvinna som log mot alla som satt sig vid de fyra mittemotsatta sitsarna. Dagen går i skönhetens och trygghetens tecken...

Pappershänder är sköra.. S'atteh.... Snygg övergång! Skört är även våran demokrati, och med den tanken började jag dagen. Jag vaknade med ett tankeexperiment över hur det skulle vara om riksdagen upplöstes, som följd av någon slags katastrof eller kris. Krig kanske. Jag tog en dusch och satte på TV:n, och såg en debatt slash diskussion i SVT forum. Och vad råkade den handla om? Jo, den råkade handla om regeringsupplösning och nyval. Tydligen så räcker det med att riksdagen röstar ned ett par av regeringens (egentligen talmannes) förslag, så måste regeringen automatiskt avgå, och det utlyses nyval. Vilket fantastiskt system! Inga pappershänder här inte! Således är det säkrat att regeringen åtminstone i teorin måste följa riksdagens och alltså folkets vilja. Sen att folket inte bryr sig så mycket och att riksdagen och regeringen samarbetar för maktmaximering är en annan fråga, systemet är demokratisäkrat i lag och teori åtminstone. Om folket skulle vilja börja bry sig om att bry sig mer så kanske demokratin börjar fungera i verkligheten också! Det vore något!

Om krav och ickekrav på motprestationer

2011-09-21T22:37:00.002+02:00

Ikväll kastade jag mig inte in i bloggosfären utan att först se mig efter på nyhetssidorna. Det visade sig att Folkpartiet vill införa krav på motprestationer för att få försörjningsstöd (a.k.a. socialbidrag). Det verkar inte vara några fullständigt orimliga krav visserligen, exempelvis kan det gälla att gå till arbetsförmedlingen och söka jobb. Problemet jag ser är att FP vill lagföra dessa krav. Det kan leda till att samma krav gäller alla, oavsett vem man, vad man har för behov och begränsningar, eller var man bor. Lagar och reformer tenderar att sätta människor i kläm, och knappast några försumbara antal heller *HOST* sjukförsäkringen *HOST*. Kan vi vara på väg att se en ny liknande kris med försörjningsstöden? Till detta bör tilläggas att olika myndigheter sällan samarbetar särskilt väl...

http://www.dn.se/nyheter/politik/fp-motprestation-for-socialbidrag

Jag lärde mig ett nytt ord idag. Politikerpension. Detta är pengar som politikern får efter att hen lämnat sitt uppdrag eller blivit avsatt, tills dess att x-politikern går i pension. Denna summa är minst sagt högre än det mest generösa försörjningsstödet, och här finns det inga krav på motprestationer! Men politiker är det så klart synd om. De har vant sig vid en hög levnadsstandard och om de plötsligt skulle tjäna bara medelmåttigt skulle det naturligtvis bli mycket olyckligt för den stackars människan. Lyckligare är den som aldrig fått smaka på lyxen, eller känt tryggheten av att veta att det finns mat på bordet och tak över huvudet även nästa månad...

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.729129-bra-betalt-for-inget-jobb-alls

När Marx tillslut får rätt...

2011-09-20T11:37:00.002+02:00

Jag är stundtals ganska dramatisk av mig. När jag hör signalen för viktigt meddelande testas varje månad så springer jag kvickt till närmsta skyddsrum och håller för öronen, fickorna fulla av konservburkar. När jag hör om Europas och Amerikats fallande ekonomier famlar jag efter papper och penna och börjar jag räkna ned till undergången. Och visst fan börjar det bli dags att skaffa en stående ryggsäck med överlevnadsutrustning snart. Typ allvarligt talat.

Men kanske faller jag bara i den kollektivt ekocentriska fällan av att tro mig vara en av de lyckligt lottade som får vara med om den yttersta tiden, eller åtminstone någon väldigt avgörande historisk period, slash händelse. På så vis känner vi oss viktiga och speciella. Vi gör oss odödliga i världshistoriens ögon. 11 september 2001. Jag kom hem från skolan, precis när mormor ringde och ivrigt sade åt mig att sätta på TV:n. På skärmen visades ett brinnande höghus. Och eftersom jag var 14 kände jag inte riktigt igen vad det var för byggnad. Jag tänkte att det var ytterligare en sånt där räddningsdokumentärserie. Men det var "Dagen som förändrade världen", som SVT väljer att kalla det, just för att göra våra generationer lite mer odödliga.

Men nu börjar jag ärligt talat fundera på om det inte är så att vi måste göra något vi inte har gjort på så länge att man blir yr i huvudet. Det vill säga helt omforma vårat tankesätt, hur vi ser på medmänniskor, oss själva, och vår materialet (Hej, jag studerar arkeolog!). Jag tror Marx har rätt. Han var bara lite för tidigt ute i sin spådom. Det tog några hundra år längre, men nu börjar vi se att kapitalismen och den fria marknadens magi inte längre fungerar. Om Kina och Indien (Två länder av flera hundra som man också skulle kunna lägga till på listan) skall nå samma levnadsstandard inom 20 år, som exempelvis Sverige och USA njuter av idag, måste det startas 20 nya kärnreaktorer om dagen. Om jag minns rätt. [[Källa: "Into Eternity", dokumentärfilmen om Onkalo.]] Till detta bör tilläggas att vi har ungefär 20 000 ton kärnavfall idag som vi inte har en jävla aning om vad vi ska göra av med. Avfall som givit oss elektricitet i ett par decennier och kommer vara farligt för flora och fauna i 100 000 år. Jag kallar denna problematik hundratusenårsfrågan. Och jag tenderar att råka börja prata om den istället för det jag från början tänkte prata om.

Det (bör inte) kräv(a)s inget geni för att fatta att vi måste göra något mycket drastiskt. Vi måste sluta jaga lyxen, vi måste sluta sätta oss själva och de våra i första rummet, vi måste helt enkelt totalt omprogrammera våra hjärnor. Att våra politiker istället fokuserar på att ljuga om pensionärsskatter och anklaga de andra politikerna att ljuga om pensionärsskatter, istället för att försöka skydda mänskligheten från en total kollaps, gör mig smått illamående. Problemet är att det krävs en hel del abstrakt tänkande att föreställa sig något som man inte har framför sig. Att föreställa sig en annan typ av ekonomi, när den enda som finns just nu på ett eller annat sätt bygger på en kapitalistisk marknadsekonomi. Vi tror att det är denna allena är något slags kosmiskt lim som håller världen och samhällena ihop. Jordbruksverket och EU-kommissionen är fullt övertygande om att det är farligt för samhället att bli mindre girigt, mindre beroende av den globala marknaden, och istället omformas till något självförsörjande, och ekologiskt balanserat. Vi måste våga vara rädda, vi måste våga tro på hippiepropagandan och domedagsprofeterna, när hippiesarna och dårarna visar upp hyllmeter efter hyllmeter med data och fakta om jordens resurser, hur den ekonomiska politiken och den fria marknaden sköts, och hur isarna faktiskt smälter. Vem fan bryr sig att isarna har smält förut eller om kossor och påfåglar också släpper ut koldioxid? Det är inte det som är poängen. Poängen är att våra städer kommer ligga under jorden om ett par år om vi inte skärper oss! Men det spelar ju knappast någon roll eftersom våra städer troligtvis inte kommer ha några resurser att leva av innan dess. Bäst att göra så mycket profit som möjligt, för att det är ju det man ska göra nu för tiden, för att, det är helt enkelt så det är.

Simon Svensson i P3's tankesmedjan (satirprogram förvisso) ringde häromdagen till olika revisorer och ekonomiska experter och frågade varför företag ville göra vinst. Vad vinsten var bra för. Ingen visste. Särskilt aktieföretag tjänar nämligen inte på vinsten. Vinsten går till att göra mer vinst. Så att företagen kan suga ur mer resurser, och göra världen lite mer obalanserad. För vinsten är så pass viktig att man får ta lite "collateral damage"! Dock har alla glömt varför.

Jag hoppas jag någon gång kommer diskutera lite sakfrågor, och hänvisa till direkta fakta och dagsfärska händelser och politiska beslut. Men innan dess måste jag spy ur mig lite generella tankar och åsikter, skriva av mig lite bitterhet. Ni får helt enkelt stå ut.

Nu blir det politik!

2011-09-19T15:09:00.003+02:00

Åh jösses. Chocken att läsa något man glömt att man har skrivit. Oron över att det är en identitetstjuv. Ett jag från forntiden som blir en tjuv i nutiden.. fruktansvärt! Fast kittlande. Oerhört spännande. Man bör inte skriva fler blogginlägg än ett var femte år, så kan man regelbundet återvinna denna mysiga känsla.

Problemet när jag gång på gång börjar blogga är att jag inte vet vad jag ska skriva om. Det blir någon form av diffus plan. Men inte denna gång. Nu är det dags att blogga om politik! Ja. Jag börjar så. Det kan hända att det blir en del arkeologi, drömtydning, humor och skvaller också, men vi börjar med en enkel ram. En snäv avgränsning. Börja utifrån ett mikroarkeologiskt perspektiv.

Det är något ruttet med samhället idag. Det har jag känt länge, och nu inser jag att denna ruttna lukt uppenbarar sig ständigt så fort man öppnar dörren, eller lyfter locket, på soptunnan som är världen. Positivt värre.. Och för att uppmärksamma detta börjar vi med politiken, och främst inrikes. För vad fan är problemet egentligen? Varför väljer merparten av befolkningen att bara blunda och glömma och hoppas på det bästa?

Jag tror vi har det för bra. Våra grundläggande behov och rättigheter är redan tillfredsställda sedan ett par decennier tillbaka, och de som hamnar i kläm är inte tillräckligt många. Detta är mer eller mindre säkrat oavsett vem som sitter i regeringen, eftersom strukturerna vid det här laget börjar bli så pass fast inprogrammerade i samhälle att de nästintill är självgående. Missförstå mig inte, det kan lätt och åt helvete, strukturerna kan raseras över en generation, men ett ytterligare problem är att så få medborgare förstår detta, strukturerna är självgående främst för att vi tror att dem är det. Men kejsarens kläder börjar bli smutsiga och vi har glömt att hen egentligen inte har några på sig alls, att det är vi som gör hens kläder. Hur som helst, när dessa strukturer börjar upprätthålla sig själva för att vi tar dem för givet och alla på något plan kanske håller dem vid liv utan att veta det, när välfärden och de politiska frågorna egentligen inte styrs av partierna, så börjar politiken handla om något annat. Det börjar handla om att hänga sig kvar i riksdagen för prestige och den goa lönechecken, för att partierna börjar bli organisationer som måste finnas för deras egen skull. De har glömt att partiernas uppgift inte är att finnas, utan att lösa problem. För ingen vet egentligen längre vem som löser de där problemen, eller vad de är. Motivationen till att lösa problem som tak över huvudet till alla, bättre sjukvård och bättre skola, är inte lika hög eftersom de flesta ändå har hus, det finns en sjukvård, och det finns skolor. De flesta vet att de kommer få mat för dagen, och väldigt många har till och med råd med en platt-TV. Vi glömmer då att det faktiskt finns saker kvar att göra, och att det fortfarande är politikens uppgift! Och det är fortfarande journalistens uppgift att ifrågasätta, att inte ge upp när politikern slingrar sig och ger dåliga argument som "Därför att jag tycker att [islam] är det största problemet".

Vaknar för i helvete!

Nästan utkastad

2009-04-15T10:07:00.002+02:00

Jag inser nu att det är dags att säga något. Göra något.
Mest för att jag har blivit hotad att bli utkastad.
Storebror säger att jag varit för tystlåten.
- Du har varit för mycket av en mus, lillebror, sa han i morse.

Men jag har såklart inga ord. Det har jag aldrig. Eller jo.. Jag menar, jag har alltid jättemycket ord. (Glömde bort att detta är en plasts för lögner). Men ni förstår, något slags öst-tyskt blokad-monster. Som gömmer pennan bakom ryggen och sträcker ut tungan och påstår att jag inte finns. Men jag finns. Faktiskt. Jag har börjat sprida ut Sanningar om hur Mediavärlden egentligen styrs - av demoner! På engelska dessutom. Varför på engelska? Jag hatar ju svenskar som ljuger på engelska fastän det går lika bra att ljuga på svenska. De påstår att engelska är ett coolare och ordrikare språk, när problemet egentligen ligger hos deras bristande ordföråd, inte Sveas. Men det blev så. Sanningen, eller lögnen, jag har tappat bort mig i mina metaforer igen, skulle helt enkelt bli engelsk. Det låg i dess natur i idévärlden.

Dvärgarna (de där med skägg och yxor och ett gediget ölsinne och åtminstone en grundläggande geologiexampen)ser vad Berggrunden är ämnad att bli. Jag tycker det är likadant med texter. Föregående mening skulle exempelvis aldrig kunnat skrivas: "Jag tycker det är likadant med texter" - eller jo det blev mycket bättre... *ändrar*

Jag har ingen bra exempel alltså.. Men ibland blir jag Galen för att någon, eller jag själv, skriver "fel". Inte grammatiskt eller på annat sätt språkligt, utan för att meningen helt enkelt inte ska vara så. Det är som att sätta en cowboyhatt på en sjöman. Täcker håret lika bra, men det är bara så fel.

Utbildning eller inbillning?

2008-09-24T12:41:00.002+02:00

Jag har varit ganska anti konstutbildningar, exempelvis litterär gestaltning, konsthistoria (el. likn.) och litteraturvetenskap. Men jag börjar känna lite att jag behöver lite sådant nu. Jag ska söka till litterär gestaltning på göteborgs universitet till våren tror jag. Men jag är inte berätt att hoppa av religionsvetenskapen, och det är fullt möjligt att det blir lite för mycket jobb. Plus att jag har triple seven och academic work att tänka på. Så jag kanske skall fortsätta på rouge-författarlinjen? Det är ju lite mer status, om man lyckas, att man kan säga att man är självlärd och en naturbegåvning. Dock så vet jag att Litterär gestaltning på konvux lärde mig mycket, och chansen är ju väldigt överhängande att jag kommer lära mig minst dubbelt så mycket med en längre universitetskurs, särskilt nu när jag är mer engagerad.

Fäärdig

2008-09-22T18:09:00.003+02:00

Nu är breven klara.

Jag menar, båda är lite drygt 800 ord långa och har en början, en mitt och ett slut. Mer eller mindre... I alla fall en början och ett slut.

Jag skrev hela det andra brevet idag! Fett duktigt gjort. Förra brevet skrev jag på två dagar. Jag har aldrig arbetat så här snabbt och målmedvetet förut. Visserligen är jag medveten om att texten (för jag räknar det hela som en enda novell) långt ifrån perfekt och kräver egentligen ytterligare redigering. Men just nu orkar jag inte med det och får se om jag över huvud taget kommer göra det. Möjligtvis väntar jag till efter att jag läst upp den i skrivarcirkeln. Frågar om tips och råd på vad jag ska redigera. Jag tror att förhållandet mellan Grace och John är någorlunda diffust. Jag hade tänkt att dom ska känna varandra sedan förut, men det är inget som framgår konsekvent i texten. Det motsägs ibland och framgår ibland. Dåligt. Men jag tar det som nästa steg. Nu är jag allt för stolt att jag faktiskt skrivit hela historien på sammanlagt tre dagar.Tre gånger så snabbt så håller jag måttet för NaNoWriMo.

Men faktum är att det inte känns lika jobbigt som det känns spännande. En utmaning i den positiva bemärkelsen.

Jag kommer lyckas. Den viktigaste ingrediensen är självförtroende (eller självkänsla.. vad var nu skillnaden?). Jag och mitt skrivande har ändå utvecklats så otroligt mycket sedan jag började.. när nu det var.. och jag känner hur jag ständigt utvecklas vidare. Nästan varje gång jag skriver något nytt känns detta. Helt underbart! Naturligtvis kommer tankestormarna att det jag skriver är helt värdelöst. Vartannat ord är felstavat och alla meningar är helt kajko (tillåt mig överdriva för den dramatiska effektens skull), men jag upptäcker detta, och korrigerar det! Den där viktiga förmågan att se på sin text med kritiska och konstruktiva ögon. Vad är bra? Vad är dåligt? Hur kan man förbättra det? Egentligen är dessa det enda man behöver. När man kan använda dem så kan man förbättra sitt arbete. Man behöver inte vara duktigast i världen från början. Än sen om alla människor som jag snubblar över är "bättre" än mig, jag kan bli bättre än vad jag är nu. Nuet spelar ingen som helst roll. Förbannade meditationsmyter det där med nuet.. ;)

Jag kommer lyckas!

Brev till Grace Jones, och undervisning

2008-09-19T21:46:00.003+02:00

Vi... (Har jag berättat om detta?) fick en uppgift i skrivarcirkeln att skriva om en karaktär. Jag fick den äran att skriva om Grace Jones och bestämde mig för två brev. (Det kanske du redan vet..)

Såå...
Idag började jag skriva, på spårvagnen på vägen till Uni(versitetet). Jag gjorde något ovanligt nämligen att sätta upp en rätt strikt plan. Om jag någonsin ens har en plan är de allt annat än strikta! Men nu bestämde jag mig för att skriva två brev, och att båda skulle vara exakt 800 ord långa.

I denna historia är Grace Jones en robot och Jaget råkar se detta när han tittar in i hennes loge. Han är en väldigt förstående beundrare... Men jag hade tänkt göra honom rätt creapy vilket jag måste säga jag lyckas rätt bra med.

Mitt wordcount (hatar att tvingas använda engelska ord när det säkert finns ett svenskt sätt att säga det) är 609. På det första brevet.

Att följa sin wordcount enkelt och bekvämt med Scrivener *Reklamleende*

Det är bra att du inte följer detta live, för då skulle du märka att jag inte skrivit något på ungefär en och en halv timme. En i 31an ville ha hjälp med en text och jag har suttit och "undervisat" honom. Känns som att jag faktiskt har något att lära ut till denne person! Men han är 15 år och har precis börjat skriva, så det vore smått läskigt om jag inte hade något att lära ut..

Jag börjar bli trött, så jag avslutar helt enkelt med ett utdrag ur novellen.. Eller jag kan vara generös och bjuda på allt jag skrivit hittils.. Varför inte liksom.

 Grace

  Mitt hjärta bultar då jag skriver detta brev. Men du vet förstås lite om det, hur det känns. Du kanske anar vem jag är? Du måste ha känslor tänker jag, även om du kanske inte har något hjärta. Ursäkta min famlande penna, men det är en minst sagt ovanlig situation jag råkat sätta mig i. Men jagsåg dig. Jag menar, det var jag som såg dig i logen i torsdags [**PLATS**], och du har nog varit rejält orolig för om vad jag såg, för jag märkte att du märkte mig. Låt oss sluta låtsas Grace Jones. Jag såg rakt in i dig, in till alla kretsar, kablar och kugghjul. Du är en robot Grace Jones… En varelse av inte kött och ben utan plats och metall. Men frukta inte för detta är inget utpressningsbrev utan snarare kan du se mig som en beundrare. Jag var din beundrare innan också, men kanske till och med mer nu. Jag har alltid älskat allt du sagt, tagit varje bokstav till mig av dina visdomsord om individualism och konst. För en människa att säga så, har jag tänkt, måste det vara en speciell människa med ett alldeles särskilt ljus. Du har vänt upp och ned på hela min värld, och det är inget jag klandrar dig för. Tvärt om. Jag älskar det!

Jag har så många frågor och jag vet inte var jag ska börja. Jag är rädd att förolämpa dig eller få dig att känna dig utnyttjad eller obekväm, men jag antar att du är en så pass stark.. Nu höll jag på att säga människa.. Kvinna? Kan du räknas som kvinna? Nåja, vad jag menar är att du är så pass stark, vad du än egentligen är rent klassmässigt. Det spelar ingen roll. Hur kom du till, om jag får fråga det? Vet du det? Du är hursom enligt mig en stor gåva till mänskligheten.
[****FLER FRÅGOR****]

Jag har alltid känt att jag förstår dig bättre än de flesta. Dina ord är som mina ord, eller åtminstone mina tankar. Media förstår dig inte, och hur du blivit behandlat och missförstådd gör mig så arg! Men nu vet jag inte längre… Nu finns det så mycket med dig som jag inte förstår. Men vad skiljer egentligen dig ifrån en människa? Jag menar fysiskt, för din personlighet skiljer sig från de flesta. Men är inte människor och robotar i stort sett desamma? Elektriska signaler i ett system av komponenter som gör oss till individer. Skillnaden är väl att ni (eller är du ensam?) har större koll på vem som skapade er och vad meningen med erat liv är, medan vi får famla runt i mörkret och skapa våra egna myter. Jag förstår varför du döljer din hemlighet så noga. Allas reaktioner är knappast så ödmjuka som min, så förstående. De skulle experimentera med dig och förringa din »mänsklighet«. Jag måste verkligen tänka över det där ordet, »mänsklighet«, och kanske säga något annat istället. Men vad? Vi skapar begreppen som känslor, godhet och moral kring människan, utan en tanke på att det finns andra där ute. Kommer du från en annan planet? [»Mänsklighet« - så arrogant! **Flytta möjligtvis om**]. Ursäkta mitt sidospår.. Jag hoppas du inte finner mig allt för påträngande eller dryg. Eller att detta brev tröttar ut dina kretsar. Men jag har bestämt mig för att inte riktigt vara klar än.

Jag vill väldigt gärna träffa dig. Och inte som fan och idol med ett folkmyller emellan sig, där de enda orden som utväxlas är din sång och mina busvisslingar. Skulle du kunna tänka dig ett mer personlig möte? Jag antar att du får sådana här skumma förföljelseliknande beundrarbrev dagligen, men…

NaNoWriMo

2008-09-17T16:24:00.004+02:00

NaNoWriMo närmar sig med stormsteg. Det märks för jag fick just det första mailet. Känns kul. (Värst vad korta meningar jag skriver nu då...) Låt mig förklara vad NaNoWriMo är för er som inte vet:

Kort sagt så går det ut på att alla NaNoWriMo-are skriver en roman på 50000 ord under en månads tid. Det börjar den första november varje år och avslutas den trettionde. Det innebär att man ska skriva ett genomsnitt av 1666,6 ord per dag (det är helt DJÄVULSKT jag vet!). Jag ber om ursäkt för den dåliga vitsen.

Jag upptäckte att Peter i skrivarcirkeln var med förra året och kommer vara med i år igen. Riktigt skönt att "känna" någon som också skall genomgå denna prövning.

Jag uppmanar Dig att också ge dig in på detta. Tänk ett sådant äventyr! Om du säger att du inte kommer ha tid på grund av vad nu annat du gör, skola, arbete, barn, dementa föräldrar - gör som jag och förträng det! Förträng alla stresskorn och bygg upp en fast illusion av positivitet. Landet Positivia där det finns hundra timmar på varje dygn.

Självklart måste du slänga ut tv:n ut genom fönstret och minimera datoranvändadet till endast det nödvändiga (exempelvis prata strunt på nanowrimo-forumet). Är det någon som kommer ha problem med detta så är det nog jag, så du ska inte gnälla! Okej, vi lovar varandra här och nu, vad sägs om det? Kan du så kan jag och vice versa. Eller åtminstone kan jag försöka så kan du försöka.

Så knappra in i kalendern: Den 1a oktober öppnar NaNoWriMos hemsida (http://www.nanowrimo.org/), så gå dit och registrera dig då. Eller dagen efter... Det kanske blir något av en flaskhalseffekt den första dagen.

Nu ska jag läsa klart det jag ska läsa i religionskursboken, sedan skall jag städa (!)

...är det tänkt *ehem*

Vad har hänt sedan sist?

2008-09-17T09:44:00.003+02:00

Jag har fått i uppdrag att skriva något "provokativt men positivt om fildelning"!
Kaos i valplådan har växt till 2600 ord. Då får man tänka på att jag tagit bort en stor sektion som förut räknades in, så jag har skrivit 1089 ord (7055 tecken), sedan sist. Jag föll mer eller mindre ofrivilligt in i det där med begynnelseproblematiken, nämligen att Början alltid är bland det svåraste. Det var nämligen början som jag tog bort då den inte längre passade varken språkmässigt eller för övrigt.

Skrivarcirkeln. Om man bortser från sociala problem så gick mötet med skrivarcirkeln rätt bra. Jag kände dock att min text inte alls var i samma standard som någon av de andras, men kanske kände de samma sak. Jag bestämde mig för att inte låta den känslan slå ned mig utan försökte vända på det hela till att jag kan lära mig. Till nästa gång ska jag skriva om Grace Jones. Hade tänkt att i brevform avslöja att hon är en robot! Kom på den idén inatt. Två brev: ett från en anonym person som upptäckte hemligheten och ett svar från Jones.

Upptäckter

2008-09-12T19:24:00.004+02:00

Hej eminenta och underbara läsare.

Jag får lov att be om ursäkt lite för min attack mot Svea rike. Det finns ljuspunkter i vårat land. Det finns saker som Ordet är fritt och www.you2book.com som kämpar för utvecklingen. Piratförlaget är också av godo, som ger hälfen av intäckterna direkt till författaren istälet för det förlegade royalitysystemet. Nåja. Det var det.

Jag vill som sagt, återigen, hänvisa eventuellt intresserade till www.you2book.com. Vet inte så mycket om det själv än eftersom jag just precis registrerade mig (nu plingade mailen, jag har fått bekräftelsen!). Tydligen så skriver man olika texter tillsammans, ett kapitel var. Precis som ett projekt jag läste om för Ordet är fritt.

Jisses... jag vet ingenting....

Men på y2b finns det även författartips. Inga komplicerade grejer, det är mest det som alla redan har sagt och vet. Det saknas, så vitt jag vet, fortfarande erfarenheter i realtid och kommunikation mellan författare och läsare.

I alla fall, min syn på Sverige och samtiden ser lite ljusare ut. Det är ett rätt öppet kulturliv. UKM och så vidare.

Nu börjar orden ta slut, och det är väl för väl.

Experternas stängda marknad

2008-09-11T09:25:00.003+02:00

Ett annat sätt att säga "sverige"

Jag har inte direkt försökt dölja att jag inte är något fan av Amerikas förenade stater (förenta är inget ord..). Men en sak är jänkarna jävligt mycket bättre på än oss svenskar (åtminstone en sak. Vi svenskar har ju vissa problem i att vi anser oss bäst i allt, en förebild för alla..) och det är den fria marknaden. Denna frihet, jag tänker först och främst på upphovsrätten, märks väl när man lyssnar på mur laffertys podcast I should be writing. Den moderna trenden i USA är nämligen att författarna släpper ut sina böcker helt fritt och gratis till vem som helst som önskar läsa, eller lyssna, på dem. Men inte hur som helst, det finns ett vinstintresse och en taktik med det hela:
Vill man ta del av litteraturen gratis får man nöja sig med PDF-dokument och podcast-avsnitt (läs ljudböcker) på datorn. Om man däremot vill ha ett fysiskt exemplar, en exempelvis hårdinbunden bok med extramaterial i form av intervjuer och annat smått och gott, får man köpa boken.

Anledningen till denna generositet är främst att skapa ett s.k. "community" eller "fan base"; helt enkelt lojala kunder. Så varför denna utveckling och varför i USA? Well, everyting is bigger in America.

Det är egentligen simpel marknasföring, men på en marknad som är så stor, med en sådan mängd potetiella kunder som där borta över atlanten, måste man ge folket mer, så de vet vad de får. Vore det inte schysst om du kunde få se innehållet i en dvd-film så du vet om den är bra eller inte, innan du köper den? Vore det inte extremt gött att få läsa en bok av en okänd författare, helt gratis, så att du får veta om du över huvud taget gillar denne innan du lägger ut dina surt förvärvade slantar på ett köp som du sedan kommer ångra?

Men då förlorar ju författarna och de övriga upphovsmännen och konstnärerna pengar som de väl förtjänar på deras hårda arbete! Mjaaaeeaaa.... jo, kanske. Lite. Men då får dessa författare, upphovsmän, konstnärer, artister etc. helt enkelt erbjuda något mer, som folket är villiga att betala för. Varför ska man betala hundratals kronor för musik på en rund plastkaka när man kan gratis ladda ned den i flytande form på internet?

Det går inte att stoppa denna postmoderna trend! Det går inte att stoppa utveckling över huvud taget. Musiker måste ge folket något de inte kan få på nätet. De måste sälja merchendise och göra fler konserter och fysiska spelningar. De måste arbeta hårdare.

"Vi författare" också (fast jag rent tekniskt sett inte är författare.. än... Nåja..). Vi måste bli kompis med alla våra läsare! Vi måste ge dem MER. Ökat inflytande, ökad möjlighet att välja och bestämma om just Jag eller Du är en författare för dem.

Vi ser denna trend i sverige också. Pocketformat på böcker blir allt större eftersom det är billigare och gör det mer lätttillgängligt. Poketböcker säljs sida vid sida med tuggummi i mataffären och på tågstationen där folk kan köpa reselektyr lika spontant som de köper expressen.

Men snart kommer detta inte räcka, det är min spådom. Men vad vet jag, egentligen? Jag är ingen expert..

Experter säljer kunskap.

En annan del av samma mynt är detta med sveriges dyra kunskap. Vi har högst internethastighet per innevånare i världen (ny teknik rapporterade detta häromdagen), men den används mycket krassare, i min mening, än tvärs över vattenpölen. Jag har idag (igen..) försökt hitta någon form av guide eller tips till hur man skapar karaktärer till sin bok, men har inte funnit ett dugg på svenska. Det enda jag fann var rollspelsrelaterade sidor.. och det är ju bra.. Men däremot när jag sökte på engelska så fann jag direkt en författare som delade med sig av sina erfarenheter. I sverige är detta farligt. Kan man något, är man "expert", så ska man sälja sin kunskap, inte dela med sig av delar av den gratis. Författare och experter av olika slag skall hålla sig där uppe på experthyllan och bete sig expertigt åt. Glänsa med sin stjärnglans.

Och visst, är man så pass extremt upplyst och duktig skulle man väl kunna skriva en väldetaljerad författarguide (jag är säkert på att dessa finns i USA också), men det hindrar väl inte oss amatörer (helst de med mer erfarenhet än jag, men tydligen är inte de villiga) från att ge tips och dela med oss av våra erfarenheter?

I sverige får man gärna prata om sitt kändisskap och sin framgång. Vilka fester man är på och vad man lyckats åstakomma. Men bara som faktum, bara lite försiktigt. Man får inte ge tips eller dela med sig av sin erfarenhet, får då blir det liksom för mycket och då blir det skrytsamt. Då erkänner man att man faktiskt har något att lära ut, och det är väldigt antijante

Jag däremot har ingen erfarenhet än. Men jag tänker här skriva om mina erfarenheter jag samlar på mig, påväg till erfarenhetens land. Jag önskar verkligen att fler "amatörer" med erfarenhet kunde skriva om den... Det finns säkert. Jag märker att det åtminstone ökar, med fler repotage och intervjuer från diverse litterärt aktiva människor.

Men nu börjar det bli dags att sluta skriva det här inlägget och fortsätta med det jag gjorde innan jag hamnade här. Hoppas det blev någorlunda sammanhängande...

En sak till dock. Skulle någon av er wannabe-författare eller nyutgivna författare, eller någon annan över huvud taget, läsa det här och vet något jag bör veta som har att göra med den nya fria marknaden i sverige, så får du väldigt gärna dela med dig av det! Hänvisa mig till länkar etc.!

Har någon något att lägga in, kommentera, diskutera etc. så uppskattas även detta mycket. Tveka inte!

Tack på förhand
- Fredrik

Snubblade över en skrivarcirkel...

2008-09-10T21:06:00.003+02:00

Jag skriver detta igår, den nionde september. Men jag redigerar i och för sig idag... just precis nu, den tionde september klockan 21:10 (och världen har inte gått under än)

Anledningen till att jag skriver detta i förväg är för att jag tror det kommer bli ett längre inlägg än vanligt. Den senaste tiden har jag velat börja skriva längre. Större kvantitet utan att försämra kvaliteten.. Det är i alla fall målet. Så jag ska träna mig genom att utöka mer eller mindre vad som helst jag skriver på.

Igår (9/9) råkade jag gå med i en skrivarcirkel. Det var verkligen inget planerat... Väldigt oväntat, faktiskt. Jag gick ifrån det första ÄG (ämnesgrupp, som ordnar med fester, studiecirklar, filmkvällar etc. och övervakar utbildningskvalitén på institutionen)-mötet så pratade jag (helt slumpmässigt att jag över huvudtaget hamnade i en samtalssituation med henne) med ämnesgruppsamordnaren. Hon frågade varför jag (och en annan dam som jag inte ens upptäckte gick med oss förrän efter några minuter) läste religion. Vad mitt mål var. Jag sade (för den andra sade inte ett dugg om någonting i pricip..) att jag inte riktigt visste, men att jag hade endel lösa planer och en backup-plan om att bli lärare. Jag sade att min första prioritet var att bli författare
“Skönlitterär författare?”
“Ja”
“Vi har en skrivarcirkel, vill du gå med i den?” sade hon lite halvallvarligt. Jag tror inte hon förväntade sig att jag skulle säga ja.

Så här framöver kommer jag skriva om vad som händer i denna cirkel, och främst vad jag lär mig. Jag tänker dela av mig av mina uppgifter som vi får (en uppgift i veckan tydligen).

Idag (10/9) fick jag mitt första mail från cirkeln. Vi skall träffas på Söndag. Uppgiften lyder: Skriv något som börjar med “Kronoligiskt sett så förknippar jag min fars död med mitt bröllop” (någorlunda ordagrant)

Jag har börjat skriva på det, hitintills har det bara blivit två korta stycken, men jag kom att tänka på två helt olika strategier efter att jag skrev dessa stycken.
Skriv normalt. Förutsägbart. Jag försöker alltid sticka ut och tänka utanför lådan när jag får skrivuppgifter, så det kanske vore en idé att sikta på att göra tvärt om?
Skriv så utflummat och konstigt som möjligt!!! Det vet jag från tidigare erfarenheter att de sätter fart på de kreativa processerna, så jag kanske åtminstone skall göra det första utkastet till ett flummutkast?

Som ni märker är jag ganska splittrad. Men jag har inte tid att tänka på uppgiften mer idag. För tillfället utnyttjar jag min studiepaus (läser Det mångreligiösa Sverige - ett landskap i förändring), och jag hade tänkt klämma in lite tidningsläsande, kaffedrickande, bloggande och tittande på Doctor Who...

Blir det för lång paus?

Efter pausen ska jag skriva en artikel för 31an.se

På återseende.
- Ditt stetoskop under läkarundersökningen, din strumpa på skon, din spegel i horisonten, ditt observatorium under stjärnhimlen, din måne i kalendern. Fredrik Åfeldt Angermund.

Uppenbarelser

2008-09-07T21:07:00.004+02:00

Hej kära, underbara och helt fantastiska läsare.

Idag tänker jag prata om uppenbarelser. Om de kommer från någon eller några gudomliga makt(er) kan jag inte uttala mig om, men det är inga uppenbarelser som tar andlig form. De uppenbarelserna jag tänkte tala om nu är de som kommer i textform. Idéerna som tar en vidare. Jag har inga mängder erfarenheter är det gäller att skriva, trot eller ej. Jag kan inte räknas som en erfaren eller proffesionell författare. Jag har sålt en och annan krönika, en filmrecension och ett antal artiklar/recensoner/krönikor (texterna i fråga är väldigt flytande i form) om onlinecasino, hasardspel och nätpoker. Men jag har precis nyligen börjat med dikter, noveller och romaner. Så ta mina tips och reflektioner i ämnet med ett antal kilo salt.

Igår fick jag skrivet ett par hundra ord på Kaos i valplådan (min ena roman), och då insåg jag en sak om dessa uppenbarelser och skrivkrampen. Något som påminner om något Mur Lafferty sade i sin podcast.
- If it works for you, go with it!
Det är nog det bästa tipset som man kan ge eller få om så gott som allt. Vad dessa "uppenbarelser" har gemensamt är att de känns naturliga. De passar perfekt in i pusslet. Det är vad Du Måste Skriva. När jag sitter fast är det oftast för att jag funderar vad andra skulle skriva i här näst. Vad är svaret Regelboken skulle ge? Vad skulle kursboken säga på författarskolan?

Jag förväntar mig också att denna fiktiva ram (som egentligen inte finns) gömmer ett mycket fastastare svar än vad den egentligen skulle komma med om den skulle finnas.

Det är vad jag tror att jag tror. Omedvetet.

"Vem skall det handla om i nästa scen? Vad ska sägas? När och var ska den utspela sig?" tänkte jag igår. Det funkade inte. Istället fick det bli vad det blev, ett brev från den gamla världen, från en anonym bror till en annan. Löst och mystiskt inkastat, för att förvirra och väcka tankar hos läsaren. Kaos i Valplådan är just ett pussel, antar jag. Ett pussel jag själv för den delen knappt har börjat lägga, ska ni veta... Jag har egentligen ingen aning om vad bokjäveln handlar om...

Jo, en aning har jag. Men definitivt inte två. Och min Aning spretar åt ett antal olika håll. Det är många idéer som skall försöka samsas under samma tak. Det är verkligen inte samma bok som det var när jag började skriva på den.. Och då har jag bara skrivit drygt 2000 ord skall ni veta.. Visserligen inte totalt då jag ändrat och tagit bort mycket och skrivt om, men den är inte längre än 2000 ord som det är nu. Det känns riktigt oproduktivt av mig.

Fragment

2008-09-04T14:22:00.001+02:00

När du väl har bestämt dig för att förinta världen är det av yttersta vikt att inse att man inte kan göra det ensam. Steg ett är alltid att klä planen i lyxförpackning, och gärna sätta sig själv och den goda saken i underläge så att man senare kan tyckas synd om. Det gäller att få folk att övertyga sig själva att förintelse är pånyttfödelse. Utan att de inser att pånyttfödelse är också förintelse, för det finns inget som skrämmer gräsrötterna mer än förintelse.

- Kaos i valplådan

God morgon!

2008-09-03T08:18:00.000+02:00

Bäst att passa på att skriva när det går..
Nyvaken och med kaffe i handen, något kyld och oklädd, ska jag försöka beskriva mitt liv nu. Jag har (för tillfället hoppas jag) rejäla problem med skrivandet. Jag kom på ett begrepp för det i natt: litterär ångest. Visst låter det fint och vuxet? Eller inte. Hur det nu än är med det så är det riktigt irriterande.
Så det är därför jag varit rätt inaktiv här den senaste tiden.

Igår var trots allt en bra dag, visade det sig på kvällen. Dagen var riktigt tung, med minst sagt opraktiska kroppsliga ångestreaktioner. Ack, denna ångest. Väldigt dumt påfund. Vem i helvete kom på att det skulle vara en god idé? Världen förändras, den borde rationaliseras bort, inte sant? Förr i tiden var det säkert bra när man var jagade av elakartade tigrar och jagade mammutar, men idag är ångesten bara ett hinder. Typiskt obra.
Men detta skulle verkligen inte bli ett ångestinlägg. Jag hatar att skriva ångestinlägg (de ger mig ångest när jag senare läser dem..)

Folk som skriver böcker är gudar, det är en uppfattning jag åtminstone haft tidigare hela mitt liv. Således har jag svårt för detta med att ha lärare som skrivit kursböckerna man använder. Hände första gången på komvux i höst.
...Skit samma

Träffade en-som-är-som-jag igår. En såndär person man kan vara hela sin riktiga personlighet utan att riskera att möta en vägg av WTF. En sådan man kan slänga ur sig en galet impulsiv association och bli bemött med andra delen av meningen som man tänkte säga.
Det sägs att man mäter andras intelligens med hur bra deras föreställningar stämmer överens med ens egna. Huhuh.

Härligt härligt, men farligt farligt. Måste verkligen försöka kontrollera tankar och känslor nu. Fucking brain.
...krävs bara två bokstäver för att göra hjärnan till england..

Så.. Nu har jag täckt allt som krävs för ett ytligt och för-vardagspersonligt-för-att-bli-intressant inlägg. Nu kan jag duscha, kanske-äta frukost och bege mig iväg till nästa föreläsning av ÅS. Ser fram emot.

Jag har en del mer jag borde skriva här. Framtidsplaner för bloggen etc.
Men det får komma sen. Faktum är att jag inte ens bestämt mig för någon framtidsplan.. Jag har inte bestämt mig för ett skit utöver att söka mer studielån. Kommer inte klara mig på fyra tusen fram tills december.

God morgon!

Fy!

2008-08-30T11:51:00.000+02:00

Igår blev en stor besvikelse. Jag fick ingenting gjort, förutom breven postade (och dem höll jag på att glömma på vägen ut ungefär 3 gånger..).
Jag blev upprörd på en vän och bestämde mig för att ta en långpromenad i city. Det var skönt. Men jag fick ändå inget gjort annat än det. Dessutom gick jag inte och la mig förrän 4.30 på morgonen (jag tänkte visserligen lägga mig tidigt men...)

Men det får bli andra bullar idag. På min färd igår stötte jag på Gonte och vi bestämde att vi skulle samla namn på protestlistorna mot FRA-lagen idag. Fram tills dess - två timmar, skall jag skriva.

Försöka få tillbaka... vad än det nu är jag förlorat. Inte bara jag som känner att jag förlorat något tydligen. Hoppas det bara är tillfälligt...

Promotion

2008-08-29T13:59:00.000+02:00

Hej igen. Det var inte igår..

Om jag ska vara ärlig så har jag inte skrivit en enda fiktiv rad sedan stargate-grejen. Jag har inte ens tittat på några av mina on-going-skapelser. Fy på mig!

Idag borde jag inte ens blogga, jag borde jobba. Har väl ungefär 3-4 artiklar jag måste spotta ur mig helst igår. 31an och tripple seven måste bli mättade... och jag också för den delen - har väl ungefär 100 kronor att leva på fram tills en anonym vecka i september när CSN behagar att ge mig studiestöd. Men jag klarar mig alltid på något sätt...

Som du säkert anar så är jag en smula stressad alltså, men det var inte direkt det jag tänkte tillägna dagens inlägg åt. I morgon klockan 20.30 kan du nämligen höra min vackra röst på Gör det själv kultur i p3.

Jag blev tillfrågad av p3 för en jäkla massa månader sedan att läsa upp något jag skrivit. Jag valde prologen till Kaos i valplådan (OBS: Väldigt primärt arbetsnamn..)
Nu däremot har jag omorganiserat KIV en hel del och denna prolog är smått omgjord och är numera början till kapitel 1. Det jag skrev som kapitel 1 är nu prologen...

Om du nu får för dig att lyssna på detta så måste jag poängtera att det... Nej, jag tänker inte säga att det är dåligt och att jag gjort det bättre.. Sådant får du bedömma själv.
Framsteg..

Så nu vet du. Jag finns i radion, inte bara på blogspot.

Idag ska jag posta blev till herr Kronofogde som legat i min väska i flera dagar. Sedan skall jag jobba. Förhoppningsvis.

Vi C:s!

Fanfic

2008-08-22T03:30:00.000+02:00

Jag har tittat på Stargate Atlantis och fick ett fan-fic-uppslag jag bara var tvungen att kladda ned. Det är inte klart. Eller korrläst... Orkar inte göra det. Så här kommer det i dess råaste form.

-
-

Hon blottade sin arm och skar ett kort men djupt snitt med det vågiga sylvassa bladet. Jag drog efter handan.
- Vad gör du? frågade jag
- Bara en försiktigthetsåtgärd, sade hon allvarligt. För att lugna mitt bultande hjärta gav bon mig ett lugnande leende. Bara jag blev nog lugn av hennes leende som blottade hundratals sylvassa gråa tänder.

- Utifall att jag inte kan hjälpa mig själv... Fortsatte hon.
- Så måste du vara stark nog att hindra mig...

Detta var samtalet jag hade väntat på i flera månader. Den oundvikliga "vi måste prata" som dyker upp i varje relation. Åtminstone människor emellan.

Hon höll den skadade armen i en nittiogradig vinkel och pekade utan att titta åt ett annat håll med andra armen.

-Ge mig den

Jag visste direkt vad hon menade. Vi hade utvecklat en slags begränsad telepatisk förmåga. Jag gick efter glasburken på bordet.

- I min arm finns ett enzym som vi använder för att göra er starkare medans vi äter, så att ni inte skall dö.. för tidigt, under processen. Rätt doserat kommer det göra dig stark, förhoppningsvis starkare än mig.

Annika var känd bland de andra som en riktig människoälskare (ej i den kulnariska bemärkelsen). Hon hade en "dålig vana", som hon kallade det, att forma känslomässiga band med oss människor. Men det hade inte hindrat hennes instinkt vid vissa tillfällen. Detta hade vi pratat om tidigare, det var något jag var väl medveten om. Men hon hade aldrig talat på så sätt som om jag skulle kunna bli en potentiell matbit, och jag hade väl inte vågat tänkt tanken heller.

- Ni kan välja... Det kan inte vi.
- Jag vet. Jag accepterar det. Vi har gått igenom det här tidigare, det spelar ingen roll har jag sagt. Det är tanken som räknas. Du är god i tanken. Du rår inte för din fysiologi. du gör ditt bästa för att kontrollera det, och det är väl mycket för det som jag älskar dig.
- Jag pratar om att äta dig och du...
- Älskar dig, så håll käften och ge mig enzymet.

Hon var en av de av sin sort som på senare tid börjat tänka fare trade. "Ansvarfullt närande" som hon kallade det. Hon åt inte vem som helst. Men som sagt, ibland hade begäret helt enkelt blivit för stort och en och annan God människa hade slinkit ned. Bland annat en av mina kusiner och en före detta arbetsgivare. Men det är sånt som händer. Life's a bitch and then you die. Vissa saker måste man stå ut med för kärlekens skull.

- Vi måste börja prata mer om mina matvanor, sa hon och gav mig en försiktig blick och räckte över burken med en grön och trögflytande vätska.

När jag är hungrig, eller arg, så ta enzymet. Bara lite. Men aldrig annars, för jag är rädd att det kan ha en beroendeframmkallande och fördummande effekt, och gud vet hur jag älskar din hjärna, sade hon och blottade sina sexiga huggtänder ännu en gång.

Jag ställde ifrån mig burken på golvet och kysste henne.

Frågor

2008-08-20T19:38:00.000+02:00

Jag har tänkt igår och idag på vad det gör för nytta att skriva och lägga upp texterna på diverse ställen och i bästa fall få någon kommentar som respons, inget annat. Varför skriver jag? Vad får jag ut av det, när texten är klar? Ofta jagar jag kommentarer och bekräftelse på texterna, eller åtminstone vettig kritik. Vissa är bra på att ge det, medan andras beröm eller kommentarer bara känns ihåliga. Något jag inte kan ta åt mig. Visst måste jag erkänna att jag aldrig riktigt kan ta åt mig applåder som jag ibland får. Det känns så konstigt att få såna ord som

"WOW!! DET VAR DET BÄSTA DU NÅGONSIN SKRIVIT!!! GRATTIS!! DU ÄR BÄST"
till något som mer eller mindre bara kom ut när jag satte mig och fipplade med tangenterna... Jag antar att det är därför det känns ihåligt... För att det jag skrev kändes så lätt och självklart. Men jag blir bättre på det! Jag har de senaste månaderna blivit mycket bättre på att ta komplimanger.

Nu har jag i alla fall lagt upp "Herr Å och jag" på ett ställe som heter Haket.

Hur jag kom till Haket är en historia i sig: Ofta så känner jag mig frestad att klicka på mina egna annonser (STRÄNGT FÖRBJUDET), när det är saker som råkar tilltala mig.. Idag kände jag denna frestelse jättestarkt, när annonsen handlade om noveller och dikter och sånt. (Jag gillar nya kanaler..), och kom på en lösning; nämligen att "kopiera länkmålet" eller vad det heter. Men det jag fruktar hände är att adressen som jag kopierade reagerade på så sätt som om jag klickade på annonsen, och jag hänvisades vidare till www.haket.com.

Så nu är jag smått orolig att addsense/google kommer uppdaga detta och ge mig någon form av bestraffelse. Fängelse eller böter... Vem vet.. Allt kan hända i Alfons Ågrens värld... ;P

Men jag undrar som sagt vad det tjänar till.. Skrivandet känns lite ihåligt just nu. Skapelseprocessen är underbar, och även(, särskilt,) när texten är klar... Men vad sen? Därefter kommer meningslösheten... Och den har de senaste två dagarna suttit käppar i hjulet (Hjulet=Fredriks hjärna)

Men jag vet att jag kommer fortsätta... Jag kommer försöka finna någon slags lösning på detta lilla problem, eller helt enkelt vänta ut det tills det försvinner och allt är bra igen.

Akademiker

2008-08-18T20:13:00.000+02:00

Inte hade jag en aning om att akademiker kan vara så roliga!
Jag sitter här med den tjocka boken Religion and globalization: World religions in historical perspectiv, och skrattar ansiktet av mig. (Eller åtminstone kittlar käkmusklerna en aning åtminstone)

"The corruption of prestine faith is going to be brought about by Tina Turner and Coca-cola and not by rational arguments and rational inspection of presuppositions and the understanding of Western secularism..."

Varför sitter jag då här med denna bok? Jo, det är inte så jävla konstigt som det kanske verkar. Jag har kommit in på religonvetenskapliga programmet på GU, och idag var jag alltså nere på stan och lånade lite kursböcker.

Förresten så tror jag att jag faktiskt tycker om akademikerhumor över huvud taget... Den där lite torra engelska undertonen, den skrattlösa humorn. Apropå det så måste jag ta och rekomendera boken De små omständigheternas hus, av... *Söker* Alexander McCall Smith.

Otroligt bra bok... :D
Den är tunn, så det är verkligen det minsta jag kan begära att du genast springer till närmsta bibliotek och lånar den! Vad väntar du på?!