Tystbelåten

Äntligen regn

2013-08-07T23:36:00.001-07:00

Lägger lillen

2013-05-25T02:10:00.001-07:00

Den minsta killen håller precis på att somna. Att lägga honom, och de andra, är ett fantastiskt introvert tillfälle. Jag har ställt in en stor säng i lillens rum. Egentligen behöver han det inte, men jag tror ändå han tycker om det när jag ligger där i rummet. Själv älskar jag det. Att lyssna på hans andetag, mörkret, att höra övriga familjen på lite avstånd. Samtidigt gör jag ju något, jag lägger lillen.

Sällskapsliv för introverta

2013-05-24T10:52:00.002-07:00

Jag älskar att vara tillsammans med andra människor. Men inte hur som helst. Det bästa sättet för mig att vara social just nu är löpning.
Inte för att jag är någon bra löpare. Det har jag aldrig varit.
Men det är något med att springa tillsammans med andra människor. Att tysta tillsammans lufsa förbi höga granar eller över gråa klippor. Allt man hör är det försiktiga ljudet av fötterna mot marken och andetagen.
Tysta tillsammans. Tyst gemenskap.
Kanske är det något uråldrigt från tiden när vi var jägare och samlare.
Kanske är det att ingen förväntar sig samtal. Gemenskap utan krav.
Att bara träffas. Tre ord.
"Hej. Vilket håll?"
"Vi tar milen."
Sedan är det lättare att prata när man springer. Det är som om den fysiska ansträngningen tvättar bort småpratet. Det är lätt att prata allvar när man springer. Lättare att dyka på de viktiga frågorna.

Äntligen

2013-05-24T08:12:00.001-07:00

Äntligen finns Susan Cain på Svenska. Jag undrar om upplevelsen blir annorlunda.

Skyddande bubblor

2013-05-24T06:38:00.002-07:00

Det måste handla om bubblor. Det slog mig häromdagen när jag var ute och sprang.
För jag har länge funderat över varför jag som introvert tycker om att lyssna så mycket på musik. Som när jag är ute och springer. Gärna hög och intensiv musik.
Till och med när jag jobbar kan jag gilla att ha på hög musik, trots att jag i rimlighetens namn inte borde göra det eftersom det blir mycket intryck.
Men på samma sätt som det kan bildas en skyddande bubbla kring mig, på gott och ont, när jag plockar upp telefonen, kan det ske detsamma när jag sätter på musik.
Jag kan nästan se bubblan, där jag springer eller sitter framför datorn. Som en gigantisk såpbubbla uppbyggd av små noter som svävar omkring mig och som är ett litet hinder för omgivningen att kränka min sfär.

Kraft från kroppshållning och tomma ansikten

2012-10-10T03:01:00.002-07:00

Att vara föräldraledig innebär att lyssna, på radion, på musik och på ted.com. Amy Cuddy har ett bra tal på Ted som handlar om "power posing". I korthet handlar det om att vi genom vår kroppshållning och vårt kroppsspråk inte bara talar om för världen vilka vi är just nu, utan även för oss själva.
Att "öppna upp", att inta kraftfulla hållningar, gör att vi får kraft och blir mindre stressade. Förenklat handlar det om att göra sig så stor som möjligt, inte sitta med bena i kors, inte skydda halsen, inte krypa ihop med ryggen.
Jag tänkte att det där är något för mig att ta fasta på. Jag tror det lätt blir en ond spiral för mig som introvert. När jag går in i ett sammanhang jag inte gillar, på ett stort möte till exempel, så kurar jag, krymper ihop, och känner mig därmed allt mindre och obetydlig.
Men om jag intar en bättre kroppshållning, kanske chansen ökar att jag får sagt det jag vill få sagt, eller att jag tar den där konflikten som är viktig för mig.
Amy Cuddy nämnde också i förbigående, när hon beskrev ett experiment, att det värsta för en människa är att mötas av ingenting, av ett neutralt ansikte. Då är det bättre att få en negativ reaktion istället.
Tänkte också på Hjalmar Söderbergs berömdad citat: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Dessa båda perspektiv fick mig sedan att haja till. Jag som introvert kan ju ha en tendens att möta människor med just ett tomt ansikte.

Jag måste hålla det i minnet, för att förstå reaktionerna från min extroverta omvärld.

Det förklarar varför min extroverta fru kan bli så provocerad ibland, varför min extroverta fyraåring inte tycker sig vara tillräckligt sedd alla gånger.

Jag ska försöka fylla mitt ansikte med innehåll.

Stopp. Och Start?

2012-10-07T09:14:00.001-07:00

Konstigt hur det bara kan ta stopp ibland, på skrivandet alltså. Under flera veckor var det som om jag behövde skriva om det där med att vara introvert, flera gånger om dagen, men så en dag så kändes det inte så längre.
Skrivstoppet sammanföll med en period då jag var mer extrovert, vilket fick mig att fundera på om det hade ett samband.
Jag tror att det där med hur introvert man är kan variera över tid, gå upp och ner. Kanske föll mitt behov att skriva om det här när jag gick in i en mindre introvert period.
Jag ser på den här platsen i första hand som en sida att skriva av mig på. Det är skönt att ha den. Därför kommer jag vara noga med att aldrig skriva något här för att jag känner någon slags plikt att uppdatera sidan regelbundet.
Det kommer gå upp och ner mycket.
Samtidigt känner jag att det finns så oerhört mycket att skriva om i mitt liv som har med det här att göra.
Hur vi krockar, jag och min extroverta fru. Hur jag försöker balansera att ha ett väldigt extrovert och ett väldigt introvert barn, samtidigt som jag själv är rätt introvert. Hur jag fortfarande kan upptäcka situationer som blir introverta helveten. Och hur jag ibland tycker mig komma på knep för att hantera den här extroverta världen, vilket sannerligen kan behövas.

Inåtvänd för att komma ut

2012-09-26T02:18:00.003-07:00

Min akademiska sida vill helst inte skriva eller säga någonting om någonting. Allt är ju så komplicerat. Det går aldrig att säga att det ena beror på det andra. För min personlighet beror på allt möjligt, det ena och det andra, lite miljö här och lite arv där, mycket introvert, kanske blyg, en känslomässigt torftig uppväxt, kanske en massa andra saker som jag inte ens vet namnet på. Ibland funderar jag på om jag verkligen är introvert, eller om det bara är andra mekanismer som tycker om ordet.
Men jag har en annan sida också, som säger "skit i det där". Som bara är lycklig över att få kalla sig introvert.
Och jag känner mig rätt säker på att det beror på att jag är väldigt mycket introvert. Att jag föddes ganska mycket introvert och att det bibehölls eller förstärktes under en ganska introvert uppväxt.
Ingen dålig uppväxt, tvärtom mycket bra. Lugn, kreativ, trygg. Men introvert.
Och det gick väl bra att vara introvert i första klass, i fjärde och i viss mån i sexan. Men sedan kom högstadiet och sedan dess har jag känt mig fel.
Det är svårt att sätta ord på den upplevelsen. Det är som om jag hamnade i en bubbla. Som om jag inte pratade rätt språk. Som om världen och verkligheten bara var en film. Jag kunde liksom ta på filmduken men inte kliva in i handlingen.
Sedan hade jag lyckan att bli med familj. I snart tio år har jag levt med fru och allt fler barn, tre hittills. Det har bit för bit dragit ut mig ur bubblan på ett bra sätt.
Jag är så lycklig över att ha en fru som har tålamod med mig. Samtidigt har det varit fruktansvärt jobbigt, extremt jobbigt, att tvingas vara extrovert så mycket. Hela tiden liv, ljud, konflikter, kompisar, möten...
Upptäckte jag så orden, att jag är introvert. Det var som om självkänslan och självförtroendet började växa nästan genast. Jag är okej. Det finns fler som mig. Jag är sådan här, det är min stil.
Plötsligt var jag trygg. Nu kan jag planera min tid så att jag inte blir utmattad hela tiden, tar mig ordentligt med ensamtid. Dessutom är jag stolt över mig själv.
Därför kan jag också agera extrovert mycket mer och mycket bättre. Vågar och orkar ta lite fler viktiga konflikter, orkar ta lite mer nödvändig plats på möten. Orkar och vågar möta människor jag tycker om på ett bättre sätt.
Till min förvåning har jag upptäckt att min introvertfixering har gjort mig mycket mera extrovert.

Hur skulle en introvert fest se ut?

2012-09-25T02:12:00.003-07:00

Sedan jag upptäckte det där med att vi är introverta eller extroverta har jag tidvis känt en längtan att dela mina tankar och upplevelser med andra introverta, i verkliga livet.

Men då står vi ju inför ett klassiskt dilemma, var min första tanke. För vi kan ju inte gärna ha introverta konferenser och stödmöten och seminarium och fester i vanlig ordning. Eftersom vi inte gillar det.
Men det gör vi ju visst, var min andra tanke.
Det är ju bara formen som ska vara den rätta, och förståelsen.
Kanske är det så att om alla som kommer på de där festerna eller mötena är medvetna om problematiken, blir det en annan sak. Bara alla är medvetna om det där med att inte bjuda på för mycket intryck, inte komma för nära andra, ge andra tid och plats, inte småprata utan dyka på viktiga saker.
Då kanske det skulle vara möjligt och till och med trevligt.
Vi har ju som bekant inget emot andra människor och inget emot festerna heller. Bara det att vi blir trötta fort och inte gillar vissa varianter av fester.
En konferens på rätt ställe. Med föreläsningar, arbete i små grupper där man känner varandra sedan innan, möten via nätet trots att man är på samma ställe. En mångfald av sätt att träffas, helt enkelt.
Och sedan inga krav på att vara social. Men kanske någon schemalagd skogspromenad för de som önskar.
Och alla har förståelse för dem som drar sig tillbaka till rummet tidigt, eller som drar sig tillbaka till rummet när som helst.
En fest på rätt ställe, med mycket utrymme, stor respekt, många tysta rum, många reträttvägar.

Många skulle skratta åt den skenbara paradoxen.

"Stor fest för introverta"
Men kanske är det ändå en bra idé.

Introvert helvete nummer fyra

2012-09-25T00:58:00.001-07:00

Länge trodde jag att det berodde på en rädsla för trånga utrymmen. Som liten vägrade jag länge åka hiss överhuvudtaget. Tack och lov fanns det inte heller så många hissar där jag växte upp.
Nu ser jag att hissrädslan passar in i det introverta pusslet.
Att åka hiss ensam går hyfsat, men då kvarstår ändå ett slags hot om att fler när som helst kan stiga på. Värst är det i en trång hiss.
Introverta sägs ha ett stort behov av en personlig sfär, kanske är det därför jag hatar hissar.
Det är egentligen inte bara hissar, utan alla trånga utrymmen vi tvingas in i. Rulltrappor, bussar, spårvagnar, flygplan, köer.
Köer är jobbigt.
Det är inte bara att min personliga sfär överträds, utan förmodligen även att risken för småprat med mer eller mindre okända är överhängande.
Ofta går det inte heller att smita. Hissen kan jag väl ofta undkomma genom att ta trapporna och skylla på att jag behöver motion. Men mycket måste man uthärda.
Nu är inte alla trånga utrymmen ett helvete, det ska sägas. Att gå på bio är för mig inte någon stor belastning till exempel.
Men de flesta trånga situationer är för mig ett rent helvete.

Se upp för värderingar

2012-09-24T02:17:00.001-07:00

Jag fick en tankeställare när jag läste Blyga myrans inlägg om det som nu tycks hända bland introverta.
Hon lyfter fram att så många som skriver om att de är introverta också snabbt framhåller att de inte är blyga, som om det låg något negativt i det.
När det i själva verket inte är mer negativt än en massa andra saker i vår personlighet.
Jag har nog själv gjort så. Och det är ju förstås väldigt olyckligt. För det jag och nog många med mig vill är ju att, som Blyga myran skriver, göra oss öppnare för människors olikheter.
Det gäller ju vare sig man är introvert, extrovert, blyg eller något annat.

Introvert fristad nummer tre

2012-09-24T02:07:00.003-07:00

Det var en jobbig tid. Vi hade precis fått vårt tredje barn och samtidigt jobbade jag heltid. Det kanske inte låter så speciellt jobbigt men jag höll på att ta slut.
Jag blev ständigt förkyld, kunde inte sova, var lättretlig och kunde bli gråtfärdig ibland utan att jag riktigt visste varför.
Så en lunch när jag hade handlat min mat såg jag mig omkring på väg tillbaka till jobbet och mina ögon föll på kyrkan. Fann jag mig plötsligt på väg dit, fann jag mig plötsligt sittandes på en bänk längst fram i ena hörnet.
Jag satt där och bara satt. Tittade mig omkring på det fantastiska taket, färglada fönster, valv, kristallkronor och upplevde ensam där i kyrkan en stor och fin tystnad som nog bäst kan beskrivas som frid.
Jag ska inte gå in på ämnet religion. Men jag är ganska säker på att en viktig orsak till att jag satte mig där i kyrkan var för att jag är introvert och behövde tid och utrymme. Sedan har jag fortsatt att gå till kyrkan ibland på lunchen för att bara sitta där ensam en stund.
Alltid när jag är ute och reser söker jag upp kyrkor eller andra religiösa lokaler, för att få lite lugn och ro i en hektisk resetillvaro.
Ibland på sjukhus och flygplatser finns det sekulära eller ekumeniska andaktslokaler. Jag tycker att det borde finnas överallt i samhället, ungefär som det finns offentliga toaletter.
Offentliga andrum.

Längtar efter pensionen

2012-09-24T01:59:00.002-07:00

En fördel med att ha börjat tänka som en introvert är att jag har börjat lägga undan telefonen. Främst är det telefonen.
Under några år nu, så fort jag inte har vetat vad jag ska göra, eller så fort jag har väntat, har jag tagit fram telefonen och kollat mail, facebook eller rss-flödet.
Men nu har jag allt mer börjat låta bli det. För att bara sitta och titta.
Det finns en underbar introvert serie med barnböcker om Ture. En av dem heter Ture sitter och tittar. Där sitter han och tittar på en bänk. Det kommer förbi en häst, en gubbe på moped, bänken går sönder, han lagar den och sitter sedan och tittar igen.
Det är Thomas Tidholm som har skrivit om Ture. Han har även skrivit dikter som jag gillar att läsa.
Satt jag i alla fall på söndagseftermiddagen vid mitt köksbord och tittade ut genom fönstret, med en kopp kaffe i handen. Då kom jag på mig själv med att längta till pensionen.
Det är nog inte riktigt friskt.
Men det skulle vara så skönt att bara få sitta så ett par timmar varje dag, med en kopp kaffe, och se ut genom fönstret. Ingen tidning, ingen telefon, ingen radio.
Jag minns också när jag för ett par år sedan blev riktigt illa magsjuk. Allt jag kunde göra vara att ligga instängd i vårt gästrum och titta upp i taket. Trots illamåendet och tröttheten tyckte jag på något underligt vis att det var skönt. Väldigt skönt.
Kanske är det för att när jag nu allt mer har börjat återvända till detta beteende, att sitta och titta, som jag har börjat känna hur otroligt skönt jag tycker det är. Tankarna svävar omkring, ibland är det som om jag inte tänker på något alls, ibland är det som om det blir plats för lite vad som helst som råkar dyka upp, en fågel, ett minne från förr. Men alltid trevligt.
Framförallt är det som om det vid dessa tillfällen, sakta men säkert, byggs upp en pelare med självkänsla i mig. Samtidigt som jag får någon slags underlig kontakt med min barndom.
Mycket underligt. Bara av att sitta och titta.
Och jag behöver så klart inte vänta tills jag blir gammal. Jag kan nog inte sitta så länge varje dag, men det borde finnas någon tid varje dag för att göra som Ture, sitta och titta.

Introvert fristad nummer två

2012-09-23T00:31:00.000-07:00

En ljus, öppen skog med utsikt över vatten tycks vara idealet, enligt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Men jag tycker det räcker med några träd och lite gräs för att märka en effekt.

Skogen är helt klart en bra plats för mig att gå till när jag känner mig stressad eller nere. Eller så går jag dit ändå, för att inte bli stressad eller nere.

Det är självklart egentligen, men det är en sak att veta om det och en annan att verkligen gå dit regelbundet.

Det finns motion på recept nuförtiden, det borde finnas skog på recept och kanske är det på väg.

Jag har en liten favoritplats, dit det är lätt att gå med barnen men ändå en bit in i skogen, relativt avskilt och med en porlande bäck intill.

Jag värjer mig lite för att ta med kaffe och varm choklad och ved och sittunderlag. Det ska vara enkelt. En sådan där bärstol för ettåringen i bilen bara, så åker vi när vi känner för det.

Vilket för all del inte hindrar att det blir en längre tur med pinnbröd och brasa ibland.

"...forskning visar att naturen har en positiv inverkan på hälsan. Till stor del bygger denna forskning på studier om hur friska personer kan återhämta sig från stress genom vistelse i naturen.", skriver SLU.

Jag skulle vilja veta exakt vad som är bra med naturen. Den är ju uppenbarligen bra även för extroverta. Därför handlar det nog inte om att det är en vila från för mycket intryck.

Egentligen spelar det ingen roll. Kanske är det bra med en plats dit både extroverta och introverta kan gå och få lindring tillsammans.

Populär eller omtyckt? (introvertpepp)

2012-09-23T00:30:00.000-07:00

Att vara populär är inte detsamma som att vara omtyckt.
Detta skriver Marti Olsen Laney om i sin bok The Hidden Gifts of the Introverted Child.
Hon skriver om väldigt mycket i den boken och det här är bara en liten ruta. Men intressant.
Hon tar upp vad hon kallar popularitetsmyten, och hänvisar till forskning som visar att det är något helt annorlunda att vara populär och att vara omtyckt.
I undersökningar med barn visade det sig att de barn som var populära ofta var fruktade och avskydda, eftersom de verkade eftersträva makt över andra.
Det är inte heller så att man måste vara social för att bli omtyckt. Nej, det viktigaste är att vara snäll.
Verkligen något att tänka på för introverta. Det här gäller säkert inte bara i barnens värld.
Nu är det inte så himla lätt att vara snäll heller alla gånger, hur mycket man än försöker. Men det är en annan historia.

Nytt forum för introverta

2012-09-23T00:28:00.002-07:00

Äntligen kan ett svenskt forum för introverta vara på gång. Alldeles färskt och nytt finns det här.

Att inte förstöra en solnedgång

2012-09-22T03:33:00.001-07:00

Jag minns ett läger för kanske femton år sedan. Av någon anledning skulle vi säga något om varandra, något positivt, i den lilla grupp jag för tillfället befann mig i.

En av de i gruppen som var lite äldre, sade att jag var, "en sådan som inte skulle förstöra en vacker solnedgång."

Jag skulle inte prata sönder den. Med mig skulle man kunna sitta på en brygga och titta på något vackert och njuta.

När jag långt senare reflekterar över det där med att vara introvert upptäcker jag allt fler sådana där minnen. Hur tecknen har funnits där.

Just det här minnet sticker ut för att det är en sådan vacker och träffande beskrivning av en introvert. Någon som inte skulle förstöra en vacker solnedgång.

Andra minnen är hur jag bar upp högvis med böcker från sklbiblioteket. Hur jag stod ensam och tittade på en grupp jämnåriga som skulle iväg på en fest. Hur jag stötte på en gråtande klasskamrat i skolkorridoren och chockades av att hon grät för att hon hade dåliga betyg. I mina ögon hade hon ju allt, många kompisar, hon var populär, rörde sig skickligt i alla dessa underliga sociala sammanhang som uppstår i en högstadieskola.

Jag gick där och kände det som om jag bodde ensam på månen, med rätt bra betyg utan att anstränga mig. Men betygen var liksom en bisak.

Jag hade gett vad som helst för att få vara med nere på jorden. Då i alla fall.

Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag borde ha letat någon annan stans. Jag var offer för samhällets extroverta ideal. Jag borde ha sökt mig till orienteringsklubben, till schackklubben, till elevrådet. Det finns ju så mycket. Jag var inte ensam på månen.
Om jag bara hade fattat det.

Då hade jag kunnat sitta där även på högstadiet, och njuta av solnedgången.

Introvert helvete nummer tre

2012-09-21T23:48:00.000-07:00

Jag har ett jobb där vi börjar varje dag med ett stort möte. Alla på avdelningen träffas för att gå igenom vad vi gjorde igår och vad vi ska göra i dag.
Nu är jag trygg med mitt jobb, och med mina kollegor. Men lik förbaskat är det en pina varje dag. Det sägs att introverta har svårt att vakna på morgonen. Tänk då att gå direkt från sängen och hemmet till ett stort möte. Varje dag.
På dessa möten bestäms till rätt stor del min lön, min framtid och min status på jobbet.
Sannerligen ett introvert helvete.
För att inte tala om alla andra möten man måste uthärda i livet. Föräldramöten, idrottsföreningsmöten, vägföreningsmöten, bostadsrättsföreningsmöten.
Varför denna fixering vid möten? Demokratin måste hitta bättre vägar att samla upp synpunkter. Arbetslivet måste hitta effektivare sätt att samla styrkorna.

Introvert fristad nummer fyra

2012-09-21T02:28:00.000-07:00

Det finns ett rum i alla hem som går att låsa. Ett rum dit du kan gå och där du får vara i fred, utan att någon ifrågasätter din rätt att gå dit, utan att någon ens frågar varför du går dit.
Då är det förstås också ett utmärkt rum för en introvert.
Därför började jag inreda och göra fint i våra badrum här hemma. Resten av familjen tyckte väl jag var tokig, men det hjälpte mig mycket.
Mitt under värsta släktmiddagen kan jag smita in, bland blommor, tidningar, en roliga tavla. Och låsa.
Självklart går det att utvidga det där lite, och skapa en eller ett par introverta hörnor även där det inte finns lås. Kanske en liten arbetshörna bara för mig, kanske en liten läshörna bara för mig. Det krävs inte mycket plats med någon liten hylla och ett litet bord.
Mitt hem är min borg.

Ett test är ett test är ett test

2012-09-21T02:27:00.001-07:00

Man kan ha tusen invändningar mot sådana här test, eller så kan man bara göra dem och försöka lära sig något om sig själv, utan att för den skull ta allt så allvarligt.
Jag är i alla fall 89 procent introvert, vilket inte förvånar mig. Men jag har dessutom "distinctive preference of Intuition over Sensing (62%)". Vad nu det innebär.

Res på er, var stolta, håll ut, kämpa...

2012-09-20T02:19:00.000-07:00

Ibland blir jag så djävla förbannad.
Förbannad på alla oförsiktiga, tramsiga, flåshurtiga, banala, extroverter som ska tvinga fram någon kommentar från mig, för att "alla måste bidra" när vi har seminarium, möte, grupparbete eller vad det nu är och har varit genom livet.
– Bidra, visst, jag bidrar med mitt arbete och när jag verkligen har något att säga. Men du säger ju bara meningslöst skitsnack hela tiden. Du bidrar inte, men det gör jag eftersom jag kommer skriva sammanfattningen, läsa böckerna och genomföra förändringen eller själva arbetet, vill jag säga.
Men det sa jag ju inte. För då visste jag inte.
Förbannad på alla sociala, hurtiga, lektanter som ska dra med mig, eller någon stackars ungdom på festen för att alla måste vara med, vi har roligare ju mer vi är tillsammans, och djävlar vad vi ska festa, vad roligt vi ska ha. Nu ska vi leka och umgås och kramas.
– Nej, det ska inte bli roligt. Ni ska skrika nonsens till varandra, hoppa omkring lite grand och göra av med pengar på pissig öl. Jag kommer sitta hemma och skriva ett vackert brev, dricka ett gott glas vin och läsa en bok. Tycker du jag är snobbig? Tyck det då, för jag har stått ut med ert extroverta förtryck hela livet och jag skiter i vad ni tycker.
Det sa jag aldrig när jag var liten. Men nu säger jag det.
Förbannad på alla lärare och föräldrar som säger till lilla Otto, Tyra eller Filip, som sade till mig när jag var liten, att vi är blyga och måste skaffa fler kompisar, vara ute och leka med de andra på rasten, måste ta för oss mer, måste vara lite mer framåt, bjuda på oss själva.
– Dra åt helvete. Vi bjuder på det vi vill. Världen blir inte bättre av att vi talar om för barn att det är fel på dem. Av att vi låtsas vara vänner fast vi inte är det. Av att vi tvingar ut ett barn ur sitt skal när det faktiskt har ett djupt biologiskt behov av att befinna sig där inne just då.
Däremot blir världen bättre av att vi låter framförallt barn och unga vara sig själva.
Vi tvingar inte längre vänsterhänta att skriva med höger hand.
Sluta då att tvinga tysta barn vara något de inte är.
Jag är introvert. Jag kan inte botas. Jag ska inte botas.

Introvert knep nummer fyra

2012-09-20T00:02:00.000-07:00

Det började i förtvivlan. Jag skällde allt mer på mina barn, bråkade, blev arg. Råkade jag så läsa Jesper Juuls bok Här är jag. Vem är du.
Den öppnade mina ögon.
Bland annat så talade han om att inte sätta gränser, utan avgränsa sig själv. Det vill säga att om ungen knäpper på och av lyset tusen gånger när jag sitter och läser säger jag inte:
– Nej, så gör man inte. Det får man inte.
Utan:
– Nej, jag vill inte att du gör så. Jag sitter och läser här och du stör mig.
Viktigast av allt är att det jag säger kommer från hjärtat och är personligt.
Jag sätter min gräns, inte någon opersonlig generell gräns.
Samtidigt ingår att rannsaka sig själv efter vad som verkligen är ens viktiga, centrala gränser. Och vad som bara är trams, rester från förr, eller sådant vi tror bara måste vara så.
När jag hade rensat bort allt gammalt. Jag har inget emot att man hoppar i soffan. Jag har inget emot att man skriker och klättrar. Oftast inte i alla fall.
När jag hade rensat bort, och när jag hade blivit duktig på att sätta mina gränser tydligt och personligt, föll plötsligt behovet att sätta så många gränser.
Plötsligt var det inte lika viktigt att säga till dem, tjata och bli arg hela tiden.
Jag hade landat i en sorts trygghet.
Den tryggheten tror jag är oerhört viktig för en introvert, en trygghet i att jag kan sätta mina viktiga gränser mot omvärlden.
För introverta kan det vara bra att börja med Jesper Juuls bok Konsten att säga nej. Där skriver han om varför ordet nej är det mest kärleksfulla man kan säga.

Introvert på charter - hur ska det gå?

2012-09-19T11:36:00.002-07:00

Efter enträgna uppmaningar av min extroverta fru bokade jag i dag en chartersemester till Kanarieöarna i vinter.
Det bär emot att lägga så mycket pengar på något jag förmodligen inte kommer att uppskatta så mycket. Jag har aldrig varit på charter men jag misstänker att det är långt ifrån himmelriket för en introvert. Alltid äta med en massa andra människor, alltid vara ute bland en massa okända, en ovan miljö, inget eget hem att krypa in i utan bara ett litet hotellrum.
Dessutom har jag ju inget emot den Svenska vintern egentligen. Jag gillar nog den bättre än sommaren.
Men jag ska nog hitta några strategier och knep för att njuta av den veckan också.
Barnvagnspromenader med den minsta till exempel. Kvällar på balkongen med frun. Stanna ensam på rummet med sovande barn och skicka ut frun på kvällsnöjen. Jogga tidigt på morgonen på stranden.
Det finns alltid vägar.

Introvert helvete nummer två

2012-09-19T11:34:00.002-07:00

Jag har vart på många fester, speciellt under slutet av gymnasietiden och början av universitetsstudierna. Men då var jag å andra sidan berusad rätt ofta.
Numera klarar jag helt enkelt inte av dem. Det vill säga fest på krogen eller liknande fester i någons hem.
Dels känns det helt meningslöst. Det går inte att vara social på grund av ljudnivån, trängseln och hastigheten på det lilla som sägs. Kommunikationen består ju av rutinmässiga banaliteter som kastas hit och dit. En partner hittar man bättre på annat sätt. Dansa gör jag hellre på annat sätt, kanske hemma, eller så får jag utlopp för det behovet genom träning.
Dels är fester helt enkelt outhärdliga för mig. Jag misstänker att jag är känslig, vilket en del introverta kan vara, har jag för mig. Ljudet, ljuset, ständiga överträdelser av min personliga sfär, gör att jag blir snurrig. Det är som om huvudet stänger av.
Dessutom blir jag så spänd att min röst blir ännu mer nedtonad än förut så det känns som att jag måste vråla för att alls höras.

Ut ur bubblan - in i bubblan

2012-09-19T02:49:00.002-07:00

Anmälde jag mig så äntligen till en skrivkurs. Det tar emot lite att jag kommer att sitta i en grupp med okända människor, kanske tvingas tala inför andra, eller läsa upp något inför andra.

Men när det gäller att skriva, prata om skrivandet och om litteratur överhuvudtaget känner jag att det kommer gå bra.

Jag kan till och med längta efter det. Efter att få pröva något sådant här samtidigt som jag har vetskapen om att jag är introvert.

Det är ett väldigt bra exempel på att någon som är så introvert som jag, faktiskt kan delta i gruppaktiviteter med okända människor, bara det är något som är viktigt för mig.

Att det sedan kanske leder till att jag återigen beger mig in i bubblan än mer, för att skriva, kan jag också leva med.