Säkerhetschefen/-mamman

Söndagsmotion

2012-01-22T16:17:00.001+01:00

Mina planer för dagen var att genast, så fort dagen grydde eller när vi vaknade, vilket som kom först, dra på mig gympaskorna och ge mig ut på en stärkande joggingtur, hack i häl på dottern som kontrakterades som hare. Hon var också med på det hela. Igår, när vi pratade om det.

Idag kändes allt annorlunda. Jag vaknade och tittade ut. Det ösregnade. Jag var inom badrummet en sväng, kom ut igen, tittade ut. Nu snöade det för fullt. Blötsnö. Värsta sorten.

Jag tittade på gympaskorna. De tittade bönfallande på mig. Ingen av oss ville ut. Dotterns gympaskor, som är yngre och raskare, hade redan stuckit iväg och gömt sig. De ville inte heller. Dottern sov.

Istället gick jag en långsam promenix till garaget varifrån jag lyfte in ett helt fång med ved som jag tände en brasa av. Jag tittade ut. Alla möjliga väder pågick utanför.

Vid det här laget, flera timmar senare, har jag varit ute i garaget två vändor till. Det har omväxlande luktat bastu och majbål i vardagsrummet beroende på vad från trädgården jag har eldat upp och det är varmt och skönt.

Att såga och hugga ved är för övrigt också motion. Så det så!

Outlook är lite dum

2012-01-17T22:01:00.000+01:00

Med jämna mellanrum har jag möte med mina motsvarigheter i kommunerna runt Malmö. Vi brukar träffas i Malmö klockan 10-12 vid dessa tillfällen, mycket lätt att komma ihåg.

Igår var det dags igen. Jag hade skrivit 9.30 i min Outlook men det tolkade jag välvilligt som ett utslag av min egen fiffighet. Jobbets Outlook är nämligen kopplad till kontorstelefonen. Är jag på möte i kalendern utgår telefonen från att jag är på möte från telefonen också, och stänger av sig. När mötet är slut i kalendern slås telefonen på. Mycket finurligt.

Om jag emellertid bokar in mig på möte klockan 10 i Malmö så förstår inte kalendern i Outlook att jag behöver tid på mig att ta mig dit också. Med andra ord ringer telefonen för fullt i en halvtimme, tills jag har kommit fram. Då stängs den av. Outlook är lite dum på så sätt. Än så länge är jag listigare än tekniken och jag har kommit på att om jag skriver in mig på möte en halvtimme före mötestiden börjar så är telefonen frånkopplad samtidigt som jag själv är borta från kontoret.

Säkert var det så jag hade tänkt i december när jag skrev in tiden. Jag log belåtet över hur smart jag är.

Vid 9.30 cyklade jag således till bussen och vid 9.55 var jag på plats på stadshuset. Ingen mötte mig i receptionen. Detta fann jag märkligt och jag satte genast igång med att ringa mötesanordnaren. Han svarade inte. Ännu märkligare. Och lite oartigt när han nu hade gäster och allt.

Efter flera samtal fick jag kontakt och han sa att jag fick ta hjälp av receptionen med att komma in. Ingen skulle med andra ord hämta mig och lotsa mig. Jag var chockerad.

När jag helt på egen hand fått leta mig fram till konferensrummet upptäckte jag att under de fem minuter jag kom för sent (för att det hade tagit tid i receptionen) så hade de andra hunnit skriva en massa på tavlan, gå igenom en plan samt dricka kaffe och äta upp nästan alla bullarna. Jag var djupt imponerad över vad de hade hunnit på så kort tid och kommenterade det. Alla såg förvånat på mig.

Först en stund senare förstod jag att alla hade varit på plats sedan klockan 9.30. Varför det, undrade jag förvånat?

Jo, det hade vi bestämt förra gången. Någon hade velat ha det, man mindes inte vem, eftersom den personen hade ett möte klockan 13 och hade känt sig stressad av att bara ha en timme på sig att ta sig hem till sin kranskommun.

Månn det...

Jag kände att det inte riktigt var på sin plats att berätta att den som insisterat på att tidigarelägga mötet var jag... Hoppsan.

Miljövänlig

2012-01-12T19:01:00.000+01:00

Igår skulle jag till Stockholm på styrelsemöte. Jag tycker om att känna mig god och rättfärdig och bestämde mig därför att det var tåg som gällde, dit och hem. Sagt och gjort, jag bad resebeställaren på jobbet att sno ihop en liten snabbutflykt till mig över dagen med förutsättningarna att mötet i centrala stan skulle börja klockan 10 och då förväntades jag vara på plats. Där skulle jag sitta till klockan 14, sedan var jag entledigad.

Resan bokades och jag tittade inte så noga på tiderna, jag förstod att jag skulle upp på morgonen någon gång och hem på eftermiddagen någon gång, och det räckte. Jag är inte känd för att vara petig.

I förrgår kväll tittade jag på biljetterna. Håret reste sig.

I bekräftelsen stod att jag skulle bli upphämtad av taxi strax före halv fem på morgonen, tåget skulle gå lite över fem samma morgon och jag skulle vara framme tio minuter för mötets start. Det sista lät bra, det första lät förfärligt.

Tåget hem skulle avgå strax efter klockan 14, det lät helt ok, men tittade man längre ned kunde man räkna ut att jag inte skulle landa i bostaden igen förrän fram emot klockan 20. Det kändes värre.

Sammantaget reste jag genom landet i mer än 10 timmar för fyra timmars möte. Jag missade min skönhetssömn och idag har jag haft huvudvärk hela dagen pga gårdagens miljövänliga uppoffring. Sista timmen på kontoret kunde jag bara jobba om jag blundade med vänster öga. Sådant kan lätt missförstås märkte jag, en invit senare.

Nästa gång flyger jag. Jag har varit miljövänlig för hela 2012 redan. Men det kan hända att jag blundar med vänster öga fler gånger...

Dagens uppdrag

2012-01-07T14:02:00.000+01:00

När jag vaknade imorse gladde jag mig åt de många roliga uppgifter som väntade mig:

Veckohandling (tjohoo)
Skåda stormarnas effekter i trädgården och ev åtgärda de värsta (dubbeltjohoo)
Rekonditionera dotterns garderob (grät av lycka)

Planen var att jag skulle spara den roligaste till sist. Det var dock något oklart vilken det kunde vara.

Sen steg jag upp och tittade ut. Igår var det sol från en klarblå himmel och som den naiva varelse man är tror man gärna att sådant håller i sig, kanske till och med två dagar i rad. Så icke. Regnet öste ned på gammalt känt manér och det blåste. Hej, sa Petronella!

Jag satte mig och gjorde om dagens uppdragslista:

Trädgårdsarbete utgår pga regn.
Garderobsrekonditionering utgår pga bättre idé.
Projektplanering för ny förvaringslösning i blivande walkin-closeten tillkommer (anledning, se föregående punkt). (Avancerat projekt. Har identifierat 11 olika aktiviteter, flera kritiska beroenden och en rad viktiga beslutspunkter.)
Återstår veckohandlingen. Beslöt mig för att ringa Willys och se om de kunde komma hem med lite grejer.

Efter tappra försök att få Willys att köra hem lite smått och gott till mig, gärna med betoning på gott, men misslyckats fick jag masa mig i väg i ösregnet själv. Det kändes dystert.

Jag tillämpar vanligen konceptet varannanveckashandling i en utarbetad och avancerad form baserad kring en restaurangtavla som visar dagens rätt för en vecka i taget. Detta fungerar utmärkt som koncept betraktat. Fast alltemedan kommer helger, gäster, mina men framförallt barnens, och omstuvade planer vad gäller familjemedlemmarnas placering in i verkligheten och så får jag hastigt och lustigt ge mig ut på savannen och fälla fler mammutar samt knycka nya strutsägg.

Det var trångt på savannen idag. Och så här i efterhand kan jag meddela att det är b-lagen som är ute och gör livsmedelsinköpen. Inte en effektiv karriärkvinna med 2,3 barn och Volvo V70 som handlar, hämtar på dagis och förbereder middagen i kundvagnen, så långt ögat når. Bara idel farbröder som verkade tävla i att placera sina hyddor och kundvagnar så att de på effektivast möjliga sätt omöjliggör alla omkörningar medan de tålmodigt inväntar löparna, dvs fruarna, som för övrigt sannolikt inte heller brukar handla på Willys med tanke på hur planlöst de rusade runt.

Det var ett tålamodsprövande uppdrag men jag lyckades med mina byten och kom hem.

Nu tänkte jag ta itu med mitt avancerade projekt med alla aktiviteter, beslutspunkter och kritiska beroenden. Jag tror jag gör det sittandes i sängen. Kanske med lite glögg i närheten. Och choklad. Någon liten julgodis, kanske.

Det är verkligen jobbigt att ge sig själv uppdrag.

Veckodagar

2012-01-03T21:26:00.002+01:00

Förra veckan började arbetsveckan på en tisdag. Det kändes fint med en fyradagarsvecka som omväxling mot de vanliga fem. Faktum är att det kändes så bra att jag tänkte ta upp det som ett alternativ för det kommande året med chefen. Jag kände att jag verkligen skulle kunna ge järnet under fyra dagar om jag sedan fick vara ledig tre. Det var mitt främsta argument som jag skulle föredra för honom. När han kom tillbaka, vill säga, han hade semester under fyradagarsveckan.

Jag hade trott att jag skulle vara ensam på kontoret dessa mellandagar, och i lugn och ro få äta upp resterande bjudgodis och pepparkakor som stod på fikabordet, men märkligt nog var det fullt av folk som jobbade. Kommunen är full av arbetsmyror, den saken är klar.

Jag kämpade mig igenom första dagen efter helgen med tappert mod. Trött intill gråtfärdighet då jag raskt, på blotta tre lediga dagar, lyckats vända på dygnet och således bara fått ett litet fåtal timmars sömn innan klockan ringde och jag fick ta på mig reflexvästen och cykla iväg i den ständiga motvinden till kontoret.

Det var tungt, hela dagen. När klockan var 16.15, dvs. en kvart senare än nödvändigt, reste jag upp mig, sköt in stolen under skrivbordet och hjulade ut mot friheten. Alla mina kollegor jobbade kvar och jag konstaterade att de verkligen verkade ha slarvat över sina uppdrag under året eftersom de bevisligen inte var klara när räkenskapens stund hade kommit. Själv var jag helt färdig.

Jag reflekterade lite över det märkliga i att även receptionens personal jobbade över, men det ska ju inte jag lägga mig i om de vill ha telefonerna öppna extra länge. Det var ingen som helst trängsel i personalentrén och jag fick fri lejd till cykeln varpå jag cyklade hem.

Hemma lagade jag middag i lugn och ro, pratade med barnen och tittade slutligen på nyheter med väder senare på kvällen. Vädret intresserar mig något, i synnerhet vindstyrkorna. Det är jättejobbigt att cykla i motvind och roligt att få glädja sig i förväg om det någon dag skulle se ut att bli vindstilla.

På väderprognosen pratades det friskt om onsdagsvädret och jag kommenterade till dottern det usla i att bara så där hoppa över tisdagen. Gud vet om jag levde på onsdagen, så långt fram i tiden har man ju ingen kontroll, men att jag skulle överleva natten, det höll jag för tämligen troligt.

Dottern höll med.

Och sen tänkte vi båda efter. Och kom på att det VAR tisdag. Redan. På måndagen hade det ju varit annandag.

Det nästa som slog mig är att vi jobbar till 16 på måndagar, onsdagar och torsdagar. Fredagar slutar vi 15.30 och tisdagar slutar vi klockan 18. Tråkigt nog. För mig i synnerhet, för jag hade ju gått hem nästan två timmar för tidigt.

Ångest.

Men kanske hade ingen märkt det?

Det hade man. Facebook vimlade av frågor om jag hade planerad tidig hemgång eller vad det berodde på att jag ställde in tofflorna två timmar innan resten av kommunen stängde?

Sedan dess har det inte gått en arbetsdag utan att någon har stannat till utanför mitt kontorsrum och förvånat konstaterat att "Nämen, är du kvar FORTFARANDE? Det är ju snart lunchdags?"

Alla är inte snälla mot mig alltid.

Idag är det tisdag igen. Jag gick inte hem en minut för tidigt. Ha!

Gott nytt år!

2011-12-31T18:22:00.000+01:00

Klämmer iväg ett blogginlägg så här i årets sista, skälvande minut. Jag har precis varit inne i telefonkiosken och snurrat och är nu stålkvinnan. Prövade först med badrummet, tänkte bli en femme fatale, men det var för svårt.

Snart ska jag ge mig iväg och äta en massa mat som någon annan har lagat. Det är märkligt att det mesta i matväg, till och med en korv från korvmojen, är godare om man inte själv har varit inblandad i tillagningsprocessen. Jag är emellertid rätt säker på att det är något annat än korv jag ska avsluta året med.

Sen ska jag låta en thailändsk lykta sväva iväg i natten när det är dags för tolvslaget och slutligen ska jag nykter och fin vänta in eventuella transportbehov av barnen.

Det har varit ett bra år i år. Jag har lärt känna nya människor, inte alltför många har sagt dumma saker till mig och när någon har gjort det har det säkert funnits fog för det. Jag har lärt mig nya saker, om mig själv och om livet, och jag känner att jag är på god väg att bli en bättre och bättre människa som kan bidra till mänskligheten med större precision och effektivitet än vad jag kunnat tidigare.

Det är inte så dumt att bli äldre, man kan mer och livet är lugnare på något sätt. Det är tråkigt att huden blir torrare och att skinnet hänger på flera ställen på ett mindre klädsamt sätt, men jag har förblivit frisk under 2011 och det är jag mycket tacksam över.

Egentligen önskar jag mig bara en sak av 2012 och det är en liten Shih tzu som heter Herbert. Och någon som hjälper mig rasta honom på lunchen.

Kram på er alla och tack för i år! Vi ses när vi alla har hoppat över till nästa!

Post-christmas-stress

2011-12-28T18:34:00.000+01:00

Det är konstigt med jul. Först är man stressad intill förbannelse av oro för att inte hinna med alla måsten. Det blir inte bra om man bara hinner med julklapparna till ett av barnen, t ex. Och julskinka utan vörtbröd håller inte heller. Klappar ska handlas, mat ska handlas, det ska städas och julpyntas och julkort ska skrivas. I vårt fall skrivs det till och med julbrev vilket är en längre form av julkort. Mycket, mycket längre.

Sen brakar det hela löst med själva julafton, då ska allting skina och glimra, inte minst badrumsporslinet, mat ska serveras med jämna mellanrum, glögg ska serveras i matmellanrummen och diskmaskinen tror att domedagen har kommit.

Den 27 är allting över, gästerna har åkt hem, köttbullarna och prinskorvarna är slut och man har återvänt till jobbet. Allt känns väldigt märkligt. Vad ska man göra? Det är fortfarande förhållandevis välputsat hemma, det behöver inte handlas mat, ingen förväntar sig julklappar förrän om ett år och allt är väldigt kravlöst.

Jag blir stressad av att inte behöva stressa. Vid det här laget har jag vant mig vid kom-ihåg-listor och ärenden som måste uträttas på väg hem från jobbet och när detta inte längre finns mår jag dåligt.

Faktum är att jag igår kände mig så förvirrad att jag gick hem från jobbet två timmar innan jag slutade i tron att de andra i korridoren jobbade över. Inte förrän senare på kvällen slog det mig att det var tisdag igår och då arbetar vi till klockan 18.

Idag började folk säga hejdå redan vid 14-tiden för de utgick ifrån att det inte gick att räkna med att jag skulle orka hela passet ut idag heller.

Det gjorde jag. Ha!

Vetenskaplig utredning

2011-12-26T16:39:00.000+01:00

Så här på annandagen känner jag att jag har material tillräckligt för att kunna dra vetenskapliga slutsatser kring vilket julgodis som är bäst. Jag har ätit allt, både julgodis och julkakor, och för forskningens skull i tämliga rika mängder. Helt osjälviskt har jag uppoffrat mig för mänskligheten och det är nästan lite tråkigt att behöva berätta att resultatet blev ungefär det jag hade förväntat mig.

På plats nummer ett kommer choklad. Choklad placerad i allehanda chokladkartonger, i små formar och i brytbara kakor. Jag är särskilt förtjust i Lindors röda kartonger och i Marabous Paradisaskar. Men annat har slunkit ned utan större problem, ska erkännas.

På andra plats kommer nougat. Nougat är gott bara så där, men förlorar absolut inte på att paras ihop med chokladen. Chokladen förlorar inte heller på denna relation, ett skolexempel på fenomenet win-win, faktiskt.

På tredje plats kommer marsipanen. Den är lite tam på egen hand, det är därför den får en tredje plats, men kombineras den ihop med nougat, choklad eller allra helst båda två, blir marsipanen outstanding.

Knäck, däremot, uppfattar jag som en helt onödig produkt.

God jul!

2011-12-24T12:40:00.000+01:00

Julaftonsmorgonen började som en regnig dag i oktober. Det smattrade på rutorna och jag började oroa mig för hur jag skulle få marschallerna att lysa framåt eftermiddagen när mörkret fallit. Kunde man arrangera paraplyer ovanför dem på något sätt? Ställa en bänk över dem? En eventuell eldsvåda i bänken borde släcka sig själv relativt snabbt med hjälp av regnet, tänkte jag.

Helt i onödan tänkte jag, visade det sig.

Nu, så här fyra timmar senare skiner solen, det är milt i luften och det känns som vår. Mars-april, minst. Fåglarna kvittrar och det skulle inte förvåna mig om vi kan sitta ute och titta på Kalle Anka i bikini i solstolarna i eftermiddag om klimatet fortsätter på den inslagna vägen.

Men strunt samma, jag tänder ljus fast det är fint väder ute och vi dricker glögg fast en gin och tonic hade varit mer lämpligt. Och med två rejäla skinkmackor gjorda på hemlagad skinka och vörtbröd så står jag stadigt, oavsett väder.

God jul på er, må tomten komma till alla snälla och må tomteblossen lysa er väg i mörkret!

Kram på er
/Mimmi

Dammråttorna firar jul

2011-12-22T19:59:00.000+01:00

Så här dan före dan före dopparedan återstår städning, framtagande av jultomtar och annat pynt, skinkkokning, Janssonstillverkning och hemlagad ost-ystande. Dessutom har jag några paket som jag ska packa in. Just det, jag måste inom systemet också, saknar öl och glögg.

Men mer än så är det inte!

För att komplicera bilden något så arbetar jag hela dagen imorgon och när jag kom hem ikväll kunde jag konstatera att jag har feber. Inte den feber man har när man är 17 år och som gör en snyggare, utan den sorts feber man har när man är 47 och som går att avläsa med hjälp av en febertermometerl och som gör en matt intill livlös.

Kroppen är förvisso inställd på att aldrig vara sjuk och, i de fall den ändå är sjuk, att vara det på helger och andra ledigheter för att inte tappa värdefull arbetstid. Jag förstår således hur den tänkte, flera lediga dagar stundar, men helt nöjd vet jag inte om jag är. Var det nödvändigt just nu...?

Men det kan väl föralldel vara kul för dammråttorna att vara med och fira jul för en gångs skull. Dessutom är det ju mörkt nästan dygnet runt så de syns nog ändå inte där de hoppar jenka runt granen. Vi behöver ju inte ha glasögon på oss om de stör.

Nu måste jag lägga mig en stund.

Julhandel del I

2011-12-19T20:10:00.002+01:00

Den här julen kommer att gå till historien som den jul jag har lagt ned mest jobb på diverse förberedelser i form av julklappar, matlagning, bakning, städning och julbrevs- samt julgruppstillverkning. Har ni sett tomtarnas verkstad i Kalle Anka på julafton så har ni en aning om hur det sett ut hemma hos mig. Fast de har förstås lite mindre än jag att göra.

I helgen har jag bakat så att det har stått ett moln av vaniljsocker, vetemjöl och äggskal omkring mig. Eller oss, rättare sagt, för jag fick med mig dottern i hysterin igår. Det värsta är att när man gör några sorters kakor så får man också några sorters varianter av kantbitar, lite söndriga kakbitar, lite mindre fina kakbitar och några riktigt fina mitt- och mönsterkaksexemplar. Samtliga måste omgående ätas upp, de fula för att de inte ska förstöra helhetsintrycket av de fina, och några av de fina för att man vill ha bekräftat att de verkligen har blivit så bra som de ser ut att vara.

Man blir väldigt mätt av kakor. Och man mår dessutom lite psykiskt dåligt när man ser att magen ser ut som en orms när den har svalt en badboll.

Men strunt i det, på morgonen därefter är man pigg och hungrig igen.

I helgen gjorde jag dessutom den stora julhandeln del I. Ned i vagnen åkte prinskorvar, sillburkar, vörtbröd, en julskinka stor som en mellanstor hund och en väldigt massa annat. Vagnen såg ut som regalskeppet Vasa med alla seglen hissade när jag väl kom till kassan. Där var det lång kö och när jag var nästan framme vid bandet hade jag kommit på fem saker som jag hade glömt lägga ned i vagnen.

När jag väl kommit hem hade jag kommit på fem saker till.

Detta innebär att jag får åka och julhandla del II i denna vecka. Och så fort annandagen är över är det dags att proviantera igen.

Vet inte om det är husspöket eller om jag har fått in råttor i huset. För det kan väl inte vara vi som äter upp allt, eller...?

Luther är hes

2011-12-15T19:53:00.001+01:00

Under hela veckan har vi ätit loss utrymme ur frysen. Till helgen skall det stora julbaket sätta in och innan dess måste det har skapats plats för resultatet i frysen. Kakorna måste oundvikligen frysas in. Görs inte det, har vi i bästa fall torra kakor till jul, i troligaste fall inga kakor alls till jul. Jag tycker mycket om kakor.

Det innebär att vi har ätit innehåll ur spännande frysburkar parallellt med märkliga kombinationer av det oblandade frysinnehållet. Jag har försökt att presentera måltiderna med jubel i rösten för att sonen skall förstå att här är det fina grejer på gång. Det är inte helt säkert att han har gått på det.

Idag var emellertid min gräns nådd vad gäller fynd ur frysen. Jag ville ha något nylagat. Vad det skulle innebära funderade jag på hela vägen fram i arbetslivet och när jag hade arbetat färdigt cyklade jag således till Ica för att hitta beståndsdelar till "a real homecooked meal". Jag letade länge och kom så småningom till kassan med ett kilo potatissallad och en grillad kyckling.

Det var bara att cykla hem och servera detta kulinariska. Sonen blev överraskad över hur snabbt jag kan laga mat ibland, och jag tog belåtet åt mig.

Luther däremot gillade det inte. Han stod på min högra axel hela vägen hem och vrålade om hur han såg min utveckling om det skulle fortsätta så här. Inom kort skulle både jag och barnen sannolikt ses smyga runt drive thru'n på Burger King eller, ännu värre, runt falafelvagnen på torget. Vi gick en dyster framtid till mötes, enligt honom.

Så i helgen skall jag förutom att baka sannolikt ägna mig åt långkok, inläggningar och gravande av lax. Kanske får jag tillbaka förtroendet på det sättet.

I övrigt skall erkännas: Torsdagen den 15 december 2011 var första gången jag köpte en färdiggrillad kyckling. Jag har hittills alltid tillagat dessa själv.

Man kan förstå att Luther blev chockad.

Ur askan

2011-12-13T20:51:00.001+01:00

Sonen har varit rejält sjuk i en hel vecka med hög feber i stort sett hela tiden. Ibland, i lyckliga stunder, gick den ned till 39,2 och han gjorde sig beredd att gå till skolan, men innan han hann packa färdigt skolväskan låg febern på 40,5 igen och han får omgruppera till sängen.

Återkommande överläggningar med sjukvårdsupplysningen har gjort oss båda till läkemedelsexperter. Bara Alvedon gjorde inte ett smack åt febern. Bara Ibumetin gjorde inte heller ett smack åt febern, men kombinerade man dessa tu åstadkoms stordåd. I lyckliga stunder gick han ned till 38,2. Då kände han sig undertempererad, man vänjer sig snabbt vid en normaltemp på 40.

Att han var sjuk på skoldagarna kunde han leva med, att han var sjuk under helgen var svårare att förstå vitsen med men att vara sjuk på luciadagen var otänkbart. Han går i nian, han skulle vara med i luciatåget och det tänkte han minsann vara också för någon mer chans skulle han inte få. Sjuk eller ej, dit skulle han.

Således lade vi upp en medicinsk strategi igår där en kombination av tabletter intogs vid sänggåendet varpå jag väckte honom extra tidigt imorse för en ny laddning kemikalier. Lagom till det var dags att stämma upp i "Natten går tunga fjät" var han feberfri och redo. Detta tillstånd höll i sig tills två föreställningar var avklarade. Då gick han hem och hoppade i säng. Feber.

Men strunt i det, nu kan han vara sjuk i lugn och ro ända tills nästa vecka på onsdag. För det är sista dagen för terminen och DÅ måste man gå. Med eller utan hjälp av en Alvedon och en Ibumetin.

Lite märklig situation

2011-12-11T20:10:00.000+01:00

Igår lördag arrangerades det lussedisco för åldrarna 16/18+ på det lokala nöjesetablissemanget. Jag har barn i den åldern och det borde vara naturligt att åtminstone en av dem begav sig dit medan jag stannade kvar, oroligt väntandes hemma. Och sannolikt åkte och hämtade när jag tyckte det var färdigdansat.

Men då jag har det jobb jag har och å yrkets vägnar har ett intresse av att föräldrar visar sig på strategiska platser för att hjälpa de telningar som fått för mycket innanför västen, föregår jag understundom med gott exempel och ger mig själv ut i natten. Ett sådant tillfälle var igår.

Jag skulle ned till busshållplatsen och hålla koll på stimmandet där under två avgångar och därefter skulle jag ned till nöjesstället och vara trygg vuxen där. Ett återkommande uppdrag är att hjälpa de som inte kommer in på grund av för hög grad av berusning att få skjuts tillbaka hem.

Det skojiga i sammanhanget var att min lille gosse, snart 16, passade på att bli jättesjuk redan under veckan. Den tredje dagen med över 40 graders feber ägde rum igår och det kändes inte rätt att lämna honom hemma själv i det tillståndet. Dottern kommenderades in som brodervakt och var det någon som jublade och klappade i händerna åt det arrangemanget, så inte var det hon iallafall.

Men sånt kan man inte hänga upp sig på.

Således gjorde jag mig i ordning och var redo att lämna huset vid klockan 22. Dessförinnan hade jag lovat att vara försiktig och att inte komma hem senare än klockan 2. Dottern lyssnade på mina haranger och sa sedan att jag skulle ringa om det var något. De skulle säkert vara vakna.

Därefter stack jag iväg till nattklubben medan tonåringarna slog sig ned framför teven med en hög av Alvedon, Ibutmetin, chips och dvd-filmer framför sig.

Det sista dottern sa innan jag gick var:

"Är det bara jag som tycker den här situationen är lite märklig?"

Hjälte sökes

2011-12-09T18:31:00.001+01:00

Det har blåst till och från mest hela tiden, känns det som. I den senaste stormen lossnade halva taket som sitter över skorstenen och nu står det och slår för varenda vindpust så det ekar över nejden. Framförallt ekar det inåt huset och rakt under skorstenen sover min son. Försöker sova.

Av alla hopplösa saker som kräver åtgärd så är detta det värsta. Dels för att jag inte äger någon stege, dels för att även om jag hade ägt en stege så hade jag inte vågat mig upp. Inte ens utan glasögon. Det lilla jag ser nedåt innebär ändå att jag ser hur oerhört långt upp jag befinner mig, och då blir jag genast rädd och vill hålla i mig med allt jag har. Vilket är opraktiskt om man samtidigt skall försöka sätta fast ett tak över en skorsten.

Jag har nu lagt ut en förhoppningsfull förfrågan på Facebook. Kanske finns det stegförsedda hjältar som inget hellre vill än att klättra upp och knipsa fast det flaxande taket?

*hoppas, hoppas, hoppas*

Drömtydning

2011-12-06T20:16:00.001+01:00

En kollega berättade imorse att nu var min framtid tryggad. Det kändes fint, även om jag måste erkänna att jag inte direkt hade oroat mig för den.

Jodå, sa hon, för hon hade nämligen drömt att jag flyttade hem till hennes pappa, änkling sedan ett år tillbaka. Där skulle jag bo och att det var typ 15 mil till jobbet enkel resa hade inte bekymrat mig nämnvärt. Inte drömmaren heller, uppenbarligen.

Och packningen jag kom med var typisk mig. Jag kom nämligen släpandes på stora, blåa backar med frysburkar som jag hade frusit in rester i. Dessa hade jag parkerat på marken framför utanför huset och sedan hade jag ställt mig med en av de blåa backarna i händerna och tittat uppfodrande på min kollega. Skulle hon drömma vidare någon gång, eller hur tänkte hon? Maten tinade ju. Sen vaknade hon och jag fick inte veta om det fanns en frysbox stor nog för alla mina burkar, och om jag genast gick igång med att möblera om och inreda eller om jag tinade några burkar och åt först.

Vi pratade en stund om drömtydning och vad detta skulle kunna betyda. Kollegan brukar vanligen inte drömma något särskilt men den här drömmen var väldigt tydlig så något budskap var det utan tvekan tal om.

Jag tolkade det vänligt som att hon en längre tid känt en omedveten oro för vad som händer med mig om fyra år när båda barnen sannolikt ur utflugna. Kan jag bo kvar i den halva herrgård jag äger och skulle jag inte bli väldigt ensam? Frågan jag ställde mig var om det var tänkt att jag på något sätt skulle ha en relation med hennes pappa, som sannolikt är i ålder med min egen pappa, eller om det handlade om ett rent boendearrangemang.

Hon var lite osäker på det, men skulle göra vad hon kunde för att drömma vidare i natt och då reda ut de frågeställningar jag hade.

Själv drömde jag förra natten att jag åkte med någon i England som envisades med att köra högertrafik när jag och alla trafikanter visste att det var vänstertrafik som gällde. Bilåkningen kändes ungefär som när rymdskeppet i Star Wars drog på i ljusets hastighet. Bilarna vek av som små streck framför oss. Mycket spännande.

Jag kan faktiskt tänka mig att drömma vidare på det temat i natt.

Olika humor

2011-12-03T16:11:00.000+01:00

Häromdagen skulle jag veckohandla och som vanligt är detta uppdrag fullt jämförbart med vilket maratonlopp som helst där det finns många vältränade konkurrenter som man måste kämpa för att slå. Komma före till kassan, alltså.

Det är inte säkert att de tävlar med mig, men jag tävlar med dem och det är ungefär samma sak. Stressigt från början till slut.

Jag skriver självfallet inköpslistan efter i vilken ordning varorna kommer i butiken för att vinna maximalt med tid och sedan kör jag med vagnen med sådan hastighet att endast vänster framhjul har markkontakt i kurvorna. (Jag går runt i butiken motsols.) Byter man plats på varorna blir jag frustrerad. Möblerar man om mycket får jag nästintill panik.

Häromdagen var en vanlig dag, då jag på ingen tid alls rafsat åt mig livsmedel för dryga tusenlappen och stormat fram till kassorna. Innan jag gick in i butiken hade jag pantat veckans flaskor och burkar och fått två kvitton i utdelning. Dessa kastade jag fram till killen i kassan varpå jag började packa ned mina varor medan han blippade med streckkoderna.

När han summerat allt och började subtrahera mina pantkvitton tittade han länge på ett av dessa och frågade sedan:

- Är det här något du vill ha tillbaka?

I näven höll han ett kvitto jag fått dagen innan på verkstaden när de bytt däck åt mig. 300 kronor hade detta äventyr kostat mig. Varför kassören på Willys fått detta i sin ägo vet jag inte, sannolikt hade det smugit sig in bland pantkvittona, men det vill jag av någon anledning inte erkänna.

Istället sa jag:

- Jag ville bara visa dig hur himla dyrt det är att byta däck. 300 kronor, är det klokt det?

Han tittade lite underligt på mig, räckte fram kvittot och sa försiktigt att jo, det var dyrt det.

Därefter skyndade han sig att slå ut beloppet i kassan, meddela mig att det skulle kosta mer än tre gånger så dyrt hos honom som det kostat mig att byta däck och sedan frågade han mig om jag ville ha kvittot.

- Ja, absolut, svarade jag. Det skall jag ta med mig när jag skall till tandläkaren nästa vecka och visa upp där!

Sen log jag sött för att han skulle förstå att jag bara skojade.

Han log inte tillbaka. Och idag när jag på nytt fyllt på förråden stängde han sin kassa när jag var på väg att ställa mig i den kön.

Vi har olika humor.

Jag bor i Pepparkakslandet

2011-12-01T20:13:00.000+01:00

Strax utanför Lund finns ett samhälle vid namn Veberöd. Igår drabbades en skola på orten av vinterkräksjuka så till den milda grad att 100 personer insjuknade samtidigt. Detta föranledde radionyheterna att informera om händelsen. Fast man kallade orten för "Vedebröd" vilket kan översättas till rikssvenska som "vetebröd".

Ett ganska gulligt namn, när man tänker efter. Jag skulle kunna tänka mig att bo i Vetebröd. Eller ännu hellre i Pepparkakslandet.

Om någon får för sig att döpa ett samhälle eller ett bostadsområde för Pepparkakslandet så är jag absolut spekulant på att bosätta mig där. Med risk för att jag blir inburad om jag skulle bli tagen av polisen och då uppger att jag har Pepparkakslandet som adress. Sånt kan lätt missförstås som en provokation.

Inte för att jag blir tagen av polisen titt som tätt, men rent teoretiskt alltså.

När jag bodde i Kalmar hittade jag en gata som hette "Kom snart igen". Också en trevlig adress. Kanske tar den om inte Pepparkakslandet dyker upp.

Lill-Berit och jag

2011-11-29T15:40:00.000+01:00

Igår var jag ute och besiktigade mina ägor efter Lill-Berits besök i söndags. Jag kunde konstatera att min egendom varit mig trogen. En fågelholk, fäst med två skruvar, hade flaxat iväg men inte kommit längre än två meter. En av mina utebelysningar hade fått sin glasskärm käckt på sned och en av trädgårdsstolarna hade fallit baklänges. I övrigt var allt intakt.

Som en bonus hade jag fått en extra soptunna, vilken visade sig vara kvarterets tidningsåtervinningstunna. Denna funderar jag på att låta stå kvar. Oerhört praktiskt att bara kunna öppna köksfönstret och häva ut tidningarna det hållet. Fast, kanske blir det ett himla rännande med grannarna. Och så ser de vad jag lagar till middag, hur många pepparkakor jag småäter under tiden och att jag ibland äter knäckemackor före maten också. Och så blir det snack kring det.

Jag flyttar nog tunnan till sin vanliga plats, när jag tänker efter.

Dessutom, och det var värre, var hela garageuppfarten full med löv. I lördags var det lövfritt, igår såg det ut som om lövsugen Lill-Berit hade sprutat hela villaområdets löv i riktning mot min tomt.

Så var det säkert också.

Jag fick ägna någon timme åt att kratta ihop allt och fylla min trädgårdstunna med lövhögen. Jag övervägde för en tiondels sekund att stoppa ned hela härligheten i tidningstunnan, dels var den större, dels ville jag hämnas lite på grannarna, men godheten vann. Eller om det var rädslan för repressalier.

Jag kunde emellertid konstatera att flera av områdets postlådor hade fallit för vinden, men MIN låda, som jag SJÄLV gjutit fast i somras efter konstens alla regler, DEN står stolt och stadigt kvar.

Jajamen. Highfive på det, Lill-Berit!

Första advent stormar in

2011-11-27T13:18:00.001+01:00

Idag blåser det för fullt. Jag vet inte om det är Berit eller hennes syrra som jazzar igång men att röra sig utomhus innebär att man blir duschad och kammad med elvisp. Eller åtminstone ser ut som om man drabbats av detta.

Det är lite tråkigt att detta inträffar just idag på första advent. Förra året var det snö och elände som ramade in den här dagen, idag kommer tomtarna att blåsa all världens väg om de inte har flera ton i sina säckar som förankring.

Dessutom avråder SMHI å det bestämdaste från att folk skall röra sig utomhus om det inte är absolut nödvändigt ikväll.

Jag kämpar nu för mänskligheten och försöker göra mitt för att hålla dem inomhus istället för att vara ute och ranta och få takpannor i huvudet. Malmö och Trelleborg har ställt in sin julmarknad men jag kan inte ställa in Vellinges eftersom jag inte jobbar i Vellinge än. Jag kan bara uppmana till försiktighet och till att ta ned lotteristånd och tält senast kl 17. Gör man det senare behöver man inte göra det, för då kommer det att lösa sig av sig själv.

Stanna hemma, med andra ord!

En ledig dag...

2011-11-25T17:15:00.000+01:00

Idag har jag varit ledig från jobbet och således haft god tid på mig att förbereda kvällens middag med trerätters och arrangerade snacks före och lite sådant smått och gott.

Man skulle kunna tycka att det var väl tilltaget med tid, men då har man inte lagat trerättersmiddagar, den saken är klar.

Jag steg upp vanlig tid idag, körde iväg och handlade, kom en kvart för tidigt till Systemet och fick göra a-laget sällskap i tjurrusningen när klockan väl blev tio. Jag var nyktrast så jag vann. Därefter iväg och köpa en brödrost eftersom husets trotjänare lade sig med gallret i vädret igår, vidare till Håkan på macken och beställa tid för däckbyte och slutligen hem.

Här hemma har jag skalat, hackat, rivit, parallellt med att jag har dammat, dammsugit, tvättat, hängt tvätt, strukit tvätt, vevat lite i karotterna, lagt mögelost på pepparkakor, tagit fram en strategi för hur två sorters glögg skall hållas varma samtidigt, fyllt på värmeljus överallt, lärt sonen hur man drar ut och puttar in en stol åt sin bordsdam, skrubbat badrummen, bytt handdukar och gjort sallad.

Om 45 minuter kommer de och jag är jättetrött. Hur skall jag orka hålla mig vaken till efterrätten?

Mirakel har hänt förut

2011-11-23T21:38:00.000+01:00

Ibland får jag för mig att jag behöver en viss sak och då kan jag tänka på den väldigt mycket under en kortare eller längre period beroende vad den kostar. Billigare saker tänker jag på kortare perioder eftersom jag ofta köper dem. Dyrare saker hänger som regel i längre.

För tillfället tänker jag på saker som jag kommer att få tänka väldigt länge på. Väldigt, väldigt länge. En kollegas dåliga inflytande har nämligen fått mig att inse att jag inte bara behöver en Fiat Barchetta (liten sportbil), jag är dessutom värd den och om jag inte får äga en sådan så är det djupt orättvist. (Mitt bankkonto håller inte med om det sista.)

Dessutom har jag fått för mig att jag behöver en liten hund. Gärna en liten trasslig, lugn sak men en otrasslig, lugn sak funkar också. Cockerspaniel till exempel.

Vi två skulle utgöra en vacker kuliss i den lilla sportbilen. Jag ser det framför mig och är mycket nöjd med det jag ser.

Problemet är bara att jag inte kan ha med hunden till jobbet, jag kan inte alltid komma hem på lunchen, barnen är stora och kommer snart att flytta hemifrån och inga hundar föds, åldras och dör inom loppet av två-tre år.

Och vem går då ut med vovven? Detta är en liten hake, onekligen.

Det andra problemet är att jag inte har 80 000 över som liksom bara ligger och skvalpar sysslolöst och utan rimliga utmaningar på banken.

Fast jag bryr mig inte om det. Mirakel har hänt förut.

Jag tänker mig att sportbilen skall vara svart och hunden också. Jag kan även tänka mig en röd bil, om det kniper.

Mirakel har hänt förut.

Mysteriet är löst!

2011-11-21T20:12:00.000+01:00

Fick idag ett mail från Vellingenissen:

Det ryktas på stan att din cykel blev pyntad som en gran.
Här är en bild på vandalen en som iår blir utan klapp,
tur att hennes kumpaner undan kameran slapp.
De gjorde det inte av stygghet, utan för att öka din cykels snygghet

Med hjuliga hälsningar
Nisse

Inköpsprocess

2011-11-20T18:07:00.000+01:00

När jag vaknade imorse så övervägde jag för ett ögonblick om det här skulle vara den dagen i livet då jag vägrade göra något annat än precis det jag kände för. Det kändes som en bra idé.

Sen steg jag upp och tittade in i kylskåpet och där kom första intressekonflikten. Att åka och handla ingår inte bland de saker jag längtar efter att göra. Men jag kom inte heller på något jag kunde laga som skulle bli smaskens och som uteslutande bestod av bordsmargarin, ketchup, rosensylt och ägg. Det var nämligen det jag hade att bygga något smaskens på.

Jag fick åka och handla. Tråkigt.

Först skall man hasa runt och plocka ned allt i vagnen, sen skall man lyfta upp hela härligheten igen och lägga den på bandet, sen skall allt tillbaka i kundvagnen fördelade på ett antal kassar, därefter skall kassarna lyftas från kundvagnen till bilen, sedan lyftas från bilen och in till huset och till slut kommer det värsta av allt: ställa allt på sina rätta platser i kylskåpet, frysen och skafferiet. I detta moment ingår en grundstädning av alla förvaringsutrymmena. Mycket tråkigt.

Jag handlade mycket idag, inte bara en ost och ett nudelpaket vilket hade räckt för mat till mig åtminstone någon dag. Nej, det blev många liter mjölk, juice, yoghurt, Proviva, bröd, kött, grönsaker, frukt och en hel, fryst lax.

Med tanke på hur lite barnen är hemma så är det beundransvärt hur mycket mat det går åt. Men jag tror de smygäter på nätterna.

Cykel, dagen efter

2011-11-19T14:02:00.001+01:00

Har idag hämtat hem min pimpade cykel. Det gick inte riktigt att cykla hem den, tejp, flaggor och en tvålitersförpackning där mjölken hade ersatts av stenar som hängde efter cykeln i en lina, gjorde att det inte kändes möjligt. Istället fick jag lasta den på cykelhållaren på bilen och köra hem den, till stort jubel och intresse hos övriga trafikanter. Det tutades och saktades ned och vinkades under hela lastningen. Små barn pekade finger när jag körde förbi med hela flaggspelet viftandes bakom bilen.

Jag är emellertid ännu mer imponerad idag. På samtliga ekrar sitter nämligen sugrör, gud vet hur de fått dit dessa. Skurit upp dem på längden? Jag har julpynt på styret, strax bredvid piratflaggan, och dessutom hade man haft med sig klädnypor och arrangerat smatterpapper på hjulen.

Fint så man blir tårögd. Det hade emellertid roat mig att veta vem avsändaren är. Och om det ens var avsett till mig? Det ser mer ut som om någon ville hylla någon nygift och det kan man inte påstå att jag är.