Mitt fjärde liv

Hur kan jag vara så positiv?

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Sat, 07 Jun 2025 20:59:00 +0000

Positiv inställning

Är det någonting som ofta återkommer i mina sociala medier från er som läser och följer så är det en undran om hur jag uppfattas ta det så ”bra” eller att jag har en positivt inställning trots situationen, och hur gör jag för att klara av det?

Först och främst tror jag bara att jag har en personlighet som ligger ganska långt ifrån ångest och depression i mitt naturliga ”uttryck”. Har jag haft problem livet har det sällan visat sig på just det sättet, utan kanske på andra sätt. Jag har absolut varit igenom jobbiga tider med sorg, dödsfall, skilsmässa och annat skit som alla människor går igenom men jag bunkrar lite på insidan, min kropp stressar men inte direkt min hjärna. Jag har en teori om att alla de gånger nu som jag har åkt dit, min första gång med cancer, mitt återfall, och min spridda diagnos, kom efter längre tid av inre stress. Flytt, byte av jobb som i min värld var en stor grej, flytt av 20 år som jag självklart gjorde på egen hand, för vem behöver hjälp…? Min exmake fick vid 32 års ålder cancer mitt i vårt första försök att dela på oss, och då blev det så blekt och det fanns ju bara en sak att göra och det var att se till att han kunde bli frisk, och sen följde det bara så mkt lång tid av stress och beslut som liksom åt upp mig inifrån. Men grejen är att jag mår inte direkt dåligt. Det jag kan se är att sen, när jag då gjort flytten, bytt jobbet, skilt mig, så slappnade jag av totalt, hann börja må riktigt bra, sen hit the shit the fan so to say.

Jag har förmodligen helt fel, men det är min teori…

Det är bara grunden till hur jag funkar, och resten är faktiskt dagligt mentalt arbete. När jag fick min spridda diagnos så blev allting svart. I tre månader var det svart tills jag en dag bara satte mig upp och tänkte att det är ju helt jävla värdelöst att ligga här varje morgon och tänka på begravning när jag inte vet ett skit. Ingen vet, ingen kommer ens kunna gissa, så varför ska jag göra mig själv oförrätten att älta helt meningslösa tankar om detta? Jag liksom bara kom på att det här sättet är inte rätt sätt att må så bra som möjligt. Det finns en enda fråga du behöver ställa dig VARJE morgon och det är ”vad behöver jag idag för att må så bra som möjligt?” Sen är det till att lyssna på kroppen. För varje dag som gick förstod jag också att det kommer att bli ett helvete så det är bara att åka med och det kan ta tid innan jag dör, alltså måste jag hitta ett sätt att leva och må bra på så länge jag lever. Jag har tagit till mig olika sätt att tänka på för att sluta älta och jag gör aldrig det längre, det är som sagt helt värdelöst bortkastat för jag kan inte förändra utgångsläget på min situation.

Blev tipsad om ”De tre principerna” av en vän till mig som berättade om det, jag lyssnade på poddar om det och tog bits and pieces och upprepade dessa när tanken började låsa sig. Lärde mig liksom att ”tänka” rätt. Det kan jag rekommendera att ta till för att få AHA upplevelsen. Jag kan inte ens förklara det men det var till hjälp för mig och jag kommer tillbaka till det ofta när jag kanske känner jag jag håller på att tappa greppet lite.

"De tre principerna" är en filosofi som ofta diskuteras inom psykologi och andlighet, och den kan ha olika betydelser beroende på sammanhanget. I en psykologisk kontext syftar det ofta på Sinne, Tanke och Medvetande som verktyg för att förstå och förändra vår upplevelse.”

Låter flummigt men som sagt när man förstår grejen så kan man ta delarna man uppfattat och använda det på bra sätt för att styra undan bullshit som kommer och vill hålla dig vaken om natten.

Den sista delen är humor. Jag älskar att få folk att skratta och har alltid gjort, eller att få oss tillsammans att skratta. Jag är född på 70-talet och är en ganska ironisk typ och henne behöver jag verkligen för att orka med detta. Jag tycker att man kan få skratta och skämta åt allt som inte direkt kränker eller får andra att må dåligt, då har man inte fattat vad varken ironi eller humor är, och sen får man väl läsa rummet helt enkelt. Sen upplever jag ofta att det är en ganska svårt att hitta folk som förstår mig, men det får man ta, alla kan inte älska mig och jag älskar inte heller alla.

Så:

Lär dig hur meningslöst ältande är
Ta hjälp då valfritt sätt att tänka om. Gå i terapi, läs om de tre principerna, gå till Psykolog eller hur du nu vill ta hjälp att komma loss. Detta kanske är det viktigaste.
Ha kul. Låt oss säga att du ska leva 40 år till, eller 5 år till. Är det någon skillnad på hur du vill leva dessa år? Oavsett längd på livet vill du inte ligga i fosterställning och vänta… du vill leva tror jag. Är det då någon skillnad på hur du lever, kan du inte ha roligt på den långa eller korta vägen? Jo såklart! Allvaret i din situation förändras inte för att du behåller din humor, den är en del av dig alltid.

Så, imorgon är det du som ställer dig frågan ”vad behöver jag idag för att må så bra som möjligt” och sen kör du bara!

Inser att det finns sååå mkt att tänka och skriva om detta… blir kanske en uppföljare med ett mer djupgående tänk.

Juni 2025

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Tue, 03 Jun 2025 22:12:00 +0000

Nej jag ser kanske inte så frisk ut men jag känner mig 100 ggr bättre än jag ser ut!

Lång story eftersom jag inte skrivit på länge men vill man uppdatera sig själv får man kolla igenom Instagram helt enkelt.

Jag har, efter att ha haft en ganska lång perioder med behandlingar som helt enkelt inte funkat för mig, nu hamnat i ett nytt stadie. Mitt bäcken och lårben strular, gick sönder helt sonika en dag på Yasuragin, och nu kan jag inte gå. Har ett fungerande ben, höger, the rest is history. Detta har då gjort att jag hamnat på Bromma Sjukhem där jag för närvarande bor för att kunna få hjälp med att ta mig ur sängen och annat jag av logistiska själ behöver hjälp med. Tanken var dock att denna vecka skulle vi tillsammans med ASIH börja kolla över möjligheten att få komma hem så småningom om vilket börjat kännas fullt rimligt efter 2 veckor här. Det kanske kommer att fortgå men… idag fick jag tråkig information.

Sedan jag kom hit har jag nästan haft mer problem med nackspärr än smärta från bäckenet vilken ju känns jävligt fånigt men så är det. Sen när vänster sida började bli bättre så började höger sida strula och det blir liksom inte bra. Efter lite journalplöjande av läkaren här på BS så sa hon ”jag tror det är metastaser snarare än nackspärr faktiskt… du strålades för ett år sedan och smärtan går ner i armen”. Jag bokade då en röntgen av nacken eftersom ingen gjort det, och min onkolog som jag påtalat detta för ett tag inte heller hade gjort det.

Fick en akutröntgen förra veckan av nacke så det gick i alla fall fort som bara den. Idag fick jag skjuts till KS från Bromma för att få cytostatika och när jag ligger där och får behandling ringer en annan onkolog från KS som jag aldrig träffat. Hon meddelar där och då att bilderna kommit och jag har nya metastaser i hjärnan…. Och i ansiktet (skelettet) som växer in mot ett öga, samt då som läkaren här varit rädd för, flera metastaser i nacken. Så nu vet vi att jag har inte nackspärr… en tumör som vill spetsa mitt öga och spridning till hjärnan.

Det har varit en lång dag verkligen och jag vet ingenting mer än att jag nu inväntar ytterligare en akutröntgen med MR av hjärna och nacke. Främst är de oroliga för den där som har något med ögat att göra.

Så. Det som jag denna vecka börjat jobba med, att acceptera att mitt läge nu utgår ifrån att vara handikappad och att jag förhoppningsvis kan läka men det kommer ta tid, till att jag har besökare i hjärnan, ögat och störar sig i nacken. Det var ju jävligt tråkigt helt enkelt. Hade det inte kunna räcka med det som var, for now bara ett tag ett litet litet tag bara… ?

Ja jag har ju inte så mycket mer att berätta just nu men jag hoppas att jag vaknar och kan dra direkt och köra MR i morgon så att detta åtminstone kan gå fort som satan och att vi bara kan sätta planen för framtiden. I morgon har de även terapikonferens så jag vet mer efter det också. Vad gör man med den här ögongrejen. Strålar man? Opererar? Var sitter den? Jag känner inte av någonting alls faktiskt. Har inte ont, ingenting.

Jag har alltid varit som mest rädd för metastaser i hjärnan och nu är den dagen här. Jag har också med tiden förstått att det inte alls behöver vara det värsta så jag har släppt det med, det beror på en mängs saker vad som nu händer. Var sitter dom etc. Så eftersom jag inget vet och det finns noll poäng med att tänka mer på detta nu så återkommer jag i morgon med mer information. Trist första uppdatering av bloggen. Tror f att det kommer bli mer Insta än blogg… men ibland behöver man ranta ni vet. Var sak har sitt ställe kanske? Vi får se. Tack för att du läste!

Kram Ida

Enhertu drog in...

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Thu, 11 Jan 2024 16:29:00 +0000

Kände mig lite så tuff efter behandling och mådde bra...

Holy fuck! Så. Jag vill börja med att säga att att "inte alla män"... Nej men ni som läser detta och som ska få Enhertu, kanske mår väldigt mkt bättre än mig. Jag har flera BC tjejer i mitt nätverk som mår helt OK!

Med det sagt... jag är inte dom tjejerna. Detta är kanske mitt sämsta cyto hittills. Det började helt romantiskt med att jag kände INGENTING där jag låg i fredags och fick droppet, blev inte ens lite kymig utan pigg och glad tog jag tunnelbanan hem. Jag tränade hemma med min dotter på kvällen, sov ändå OK men började känna mig lite kymig på kvällen. Var ändå OK på lördag morgon, åkte och storhandlade.

Lördagkväll känner jag att nä, det här är inte bra och sen vet jag inte... jag har testat allt och jag mår så illa. Jag har ökat kortisonet, tagit allt möjligt men det här cytot har lyckats få mig i sitt grepp. Just nu undrar jag om jag någonsin kommer att må bra igen. Är det så här det ska vara nu?

Fy fan. Helt enkelt. Det är också så här med cellgifter om man mår dåligt, så tar man en massa medicier och de medicincerna har i sig biverkninar som man då måste deala med. Många av läkemedlen påverkar skallen ordentligt så även om det dämpar illamåendet så vet jag inte alltid om det är bättre att sitta helt avdomnad i ett hörn i några timmar... Det här gör att precis hela kroppen är i obalans. Magen ser ut att vara i vecka 20, jag har ett illamående som passar till magen, har tagit några skedar kaffe sedan i fredags. Idag ville jag inte spy när jag gjorde kaffe, det är en förbättring men jag ville inte dricka kaffet.

Matos... ursäkta men FY FAN... Passerade McDonalds... bad idea, gick in på pressbyrån... ni vet dom där korvarna som snurrar runt runt hela dagarna 🙊har ni någonsin tänkt på hur sta¨rkt dom stinker? Gick in på ICA och det luktade ju helt vansinnigt äckligt, jag var tvungen att ta min halsduk över munnen. Nej... jag är inte en lätt människa just nu. Jag mår bäst i mitt rum, där det inte luktar konstigt och ingen matos når mig.

Nu har det, imorgon, gått en hel jävla vecka. Seriöst... när ska detta släppa :(

Dagens mage

Jag vet att jag kommer att få massa tips, jag kommer att läsa men jag vill också poängtera att jag har testat det mesta. Nu handlar det väl för mig om att försöka hitta rätt doser för att må så lite illa som möjligt, att jag kommer att slippa illamående tror jag är en utopi.

Jag har varit i kontakt med :

Zyprexa, Aloxi, Ondansetron, Primperan, Temesta, Oxascand, Kortison mm mm. Det är högt och långt, man testar med allt från schizofrenimedicin till vanliga åksjuketabletter....

Ja. Dåså, då var jag igång med cytokgnället. Ni kommer att sakna mina tysta CDK år. Som jag längtar tillbaka...

Ett helt år

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Wed, 03 Jan 2024 08:32:00 +0000

Ja så är det, jag har inte orkat med bloggen på ett helt år! Det beror till största del på att jag har mått helt fantastiskt toppen. Jag har inte haft någonting att skriva om liksom. Jag hade väl kunnat skriva om hur underbart allt är? Nej sån är inte jag, jag insuper det goda utan att reflektera :)

Så. Det tog tre hela år innan metastaserna hittade till levern. Jag blev inte ledsen, inte arg, inte besviken, jag blev ingenting när jag fick det tråkiga beskedet att det nu finns två metastaser i levern som växer snabbt. Efter biopsi (som givetvis gick fel då det togs fel nål så själva provet är inte 100%) så visar levern ungefär samma som skelettet och det växer på ordentligt. Jag är fortfarande HER 2+ (low) men eftersom det togs fel prov anser man att jag kan räknas som HER2 positiv utifrån det dom fått fram.

Jag kommer nu, på fredag om två dagar, att påbörja ny behandling. Det är här jag tycker att det börjar bli jobbigt. Anledningen till att jag inte blev chockad eller ledsen är att jag är så väl förberedd i min hjärna. I tre långa år har jag, var tredje månad, varit förberedd. Jag vet ju att det är såhär den här sjukdommen beter sig. Det är så mycket vi inte vet om cancer, men det är också väldigt mycket vi vet.... exempelvis att jag kommer att dö av sjukdommen och för att jag ska dö av den måste den sprida sig och dela sig och härja på. Och nu har den en persiod då den är på G och vill finta oss.

Så det jobbiga är att jag behöver cyto igen. CDK har varit en askungebehandling i dessa sammanhang. Jag har haft en riktigt jobbig biverkan som satt sig på ögonen, det har varit omöjligt att släcka deras törst... jag har i perioder inte kunnat läsa böcker och haft jobbigt med dem helt enkelt. Men det är ju en piss i havet.

Jag orkar inte ens skriva hur jag känner inför start av cyto. Nu är det dags för den omtalade Enhertu. Enhertu har inte används särskilt länge i Sverige, det är väl något år nu, men för bara ett och ett halvt år sedan när detta var på tapeten för mig sa den onkologen jag hade över sommaren att vill man läsa om biverkningar är det bästa att leta efter grupper utanför Sveriges gränser då det inte hunnit komma in så mycket rapporter i Sverige ännu.

Det som gjorde att jag då valde bort Enhertu är mängden kortison som kan bli aktuellt, där blev CDK ett naturligt val för mig som är rädd för kortison. CDK infattar inte ett gram kortison. Det är inget cellgift, det är ... enkelt. Man tar tabletter in the comfort of ones one home och jag har själv haft några problem. En gång fick jag skjuta upp behandlingen när mina blodvärden hade lite tufft men annars har jag som sagt på sin höjd haft problem med torra slemhinnor och tappat massa hår.

Vad är jag mest rädd för då? Det är lungproblem som jag vet att en del får på Enhertu. Jag är rädd för illamående och jag är ledsen för att jag vet hur hjärntrött jag varit på cyto och att der kan påverka hur jag orkar jobba. För mig är ett "normalt svensson liv" det som gör att jag mår bäst och detta kan sätta käppar i hjulet för det. Men vad vore cancer om det inte satte käppar i hjulet....

Jag avslutar här för idag. Det kommer mera... Bloggens avsnitt "behandlingschema" har hjälpt mig att minnas (och tro mig, jag minns helt fel eller ingenting... ) så jag kommer att behöva in här och notera hur jag mår, då kan jag ju lika gärna skriva.

Och där passerade ytterligare tre månader

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Sun, 02 Oct 2022 16:42:00 +0000

Det bara rullar på! Vad har hänt sedan sist? Vad har inte hänt. Med risk för att jag upprepar mig så drar jag cancerresan sedan i somras.

Jag gjorde en röntgen i juli, den visade på viss progress i ryggslutet. Det dyker upp nya metastaser vid varje röntgen som jag aldrig hört talas om och som inte finns nämnda i min journal men de hävdar att de inte är nya, det ser man. Jag tror ärligt talat inte att dom alls har någon koll på var eller hur många jag har.

Hur som helst, vid progress är det ju då dags för terapibyte. Nu skulle den behandling jag precis fått hålla i en månad och det krävs ju en del möten och diskussioner för att komma fram till vilken ny behandling det skulle bli så jag var obehandlad över sommaren. I augusti kom man fram till att jag skulle erbjudas en ny behandling som heter Enhertu. Enhertu har visat fantastiska resultat hos HER 2 positiva och även hos HER 2 low som jag räknas som enligt de biopsier jag gjort.

Ett problem för just mig med Enhertu är att den kombineras med kortison och det finns en risk att få en ganska allvarlig form av lunginflammation, får man den behandlas den (hör att andra landsting behandlar med annat dock) med just kortison, och det kan ta upp till ett halvår. Jag är ju typ allergisk mot kortison så jag fick panik och kände att jag är inte redo att må dåligt riktigt ännu. Då blev alternativet CDK 4/6 hämmare. Kändes mkt bättre och det har jag kört med två månader nu.

Tyvärr har jag börjat få ont i sittbenet så illa att jag ibland haft svårt att gå, sätta på mig byxor osv. Det känns som en sträckning i innerlåret men gör för jävla ont när jag trycker på sittbenet. Onkologen tittade på de helt nya röntgenbilderna jag tog för typ 3 veckor sen och sa "nä, syns ingenting på röntgen från sittbenet. Kanske en nerv eftersom det vuxit i L3, L4 och L5, då kan man få problem med ischias. Jag ber dom kolla en gång till på röntgenbilderna".

Det tog en vecka och sen ringde han tillbaka. Man kan tydligen vara både bra och bättre på sitt jobb som röntgenläkare. Plötsligt, när en ny läkare kollade så fanns där en metastas exakt på sittbenet och den växer och är aktiv. Jag orkar inte ens skriva vad jag tänker om det här. Men mycket av de pengar som läggs på oss sjuka, är inte bara vårat fel att de går åt.....

I samband med hela det här gick ett revben sönder på mig så jag har haft lite trassel på sista tiden, men jag MÅR bra om ni förstår. Kroppen håller på att gå i bitar, men mitt psyke är det inget fel på. Jag jobbar på som vanligt och det är roligt som vanligt.

Jag jobbar, är patient och så ritar jag mönster och annat. Jag har sparkat igång min lilla lilla lilla enskilda firma då det visade sig att det var några som ville köpa några produkter jag gjort på skoj för att få se hur mönstret blev. Det är verkligen superkul att se det man gör få ett liv, ett liv som någon annan vill ta hem till sig. Jag pausar målandet ett tag och gör detta, jag var väldigt väldigt trött på den press måleriet fick mig att känna i slutet. Jag försökte med allt för att få inspiration och lust men det förblev mest dammigt i målarhörnan. Det här får det att pirra i mig, så där som det ska kännas med hobbys liksom, bara glädje.

Jag har mest gjort skärbrädor, brickor och handdukar, men man kan sätta mönster på ALLT du kan tänka dig. bara fantasin sätter stopp. Ni hittar hela rasket på instagram, Idasgalleri.

Nu vankar jag vidare mot förmodligen en ny terapi och det blir då cyto igen... suck. Kanske att jag satsar all min ork på Enhertu då. Det ska ju vara "the shit" som har hänt på BC marknaden på sista tiden. Jag ser ju framemot något positivt. Läser hur tjejer går på röntgen och varje gång "regress", cancern syns inte längre" osv. Jag har ALDRIG fått uppleva ordet regress i min behandling. Bara progress. Så jävla tråkigt. Ser inte framemot att bäckenet blir sämre men det går inte åt det bra hållet känner jag. Klarar mig utan smärtlindring men det börjar ila i hela underredet när jag går och reser mig. Det är inte bra. Hoppas att jag ska kunna strålas mot bäckenet om det inte går tillbaka av behandlingen men det verkar ju inte så tyvärr.

Ja, nä men då kanske jag ska ta och ta tag i slutet av denna söndag med att rita lite :) Bakar bröd, det doftar gott i hela lägenheten. Dom där små sakerna i livet hörrni. Kärlek

Där passerade ytterligare tre månader...

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Thu, 09 Jun 2022 20:00:00 +0000

... och lika lång tid sedan jag senast var inne i bloggen. Jenny H som försökt kontakta mig, testa att skriva till mig på instagram istället för blogger buggar kraftigt, jag lyckas inte svara dig. Mitt Instagram heter mitt_fjarde_liv eller så kan du testa på idasgalleri där tavlorna finns.

Nu har det alltså gått tre månader till. Jag har mått helt OK förutom lite trassel med ryggen (ja och den som visste vad det är... ) så har jag kört på som vanligt. Jobba, äta, sova, njuta av livet. Åkte på en riktigt ordentlig förkylning som jag dragits med en hel vecka, väldigt konstigt. Jag brukar aldrig bli sjuk (ja jo, men inte man colds och sånt utan jag går lite högre upp i hierarkin "sjukdom") och att den inte ger med sig är störigt. Jag har inte tid med förkylningar, idag börjar det vända tror jag! Halloj helgen!

Har gjort min röntgen för att ta reda på nästa livsblock på tre månader. Står det still eller rör det på sig. Den ständiga frågan. Jag ska få svar 20/6. Jobbiga veckor alltså. Jag undrar om man någonsin vänjer sig.

Något annat som är kämpigt är när cancerkompisar droppar av en efter en. Det är så många känslor på en och samma gång. Vi lever ju på hoppet, och vi peppar varandra, vi ser förbi det vi vet men ändå inte vet och ofta får jag en känsla av att livet nog ändå kommer att pågå i all oändlighet. Dom där perioderna när det är lugnt är härliga och enkla men väldigt korta. Det dör en kompis med jämna mellanrum och man vaknar ur bubblan. Det här händer alltså på fullt allvar... det är på riktigt. Diagnosen jag har finns och det lurar en fara bakom varje kvartal.

Fuck Cancer som vi brukar säga.

Positiva vibbar sprids genom sommarkvällen, det är studentfester i varje vrå, lyckan är fullkomlig. Min dotter har gått ut andra året på gymnasiet, hon kom hem och la sig under ett täcke på balkongen i går kväll och somnade. Långa månader med stress, prov och betyg är till ända, ett år kvar till studenten. Hon fyller 18 i höst och jag blir så rörd när jag tänker på alla stora steg i hennes liv. Jag vill vara med hela vägen. Hela hela vägen.

I december 2020 när jag fick min diagnos spridd bröstcancer, frågade min syster som jag hade med mig hur länge han trodde att jag skulle ha kvar. Han sa att det är omöjligt att svara på men frågade sedan "Hur gammal är din dotter?" Jag svarade att hon gick första året på gymnasiet. Då sa han "du kommer att få se henne ta studenten, det kan jag nästan lova".

Och det räckte så, då. Nu vill jag ha så mycket mer.

Jag har haft ett fantastiskt år, ett helt år där mina metastaser i skelettet stått still. Inte blivit mindre, men inte heller större. Jag ber om ett till sådant år.

Kramar från man cold-stugan.

Hit ska jag! Till en stuga på Nolberget. Där hoppas jag att vädret är fantastiskt för jag ska måla tavlor med några vänner, och jag ser framemot att sitta och glo på utsikten i timmar.

3 månaders röntgen

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Fri, 08 Apr 2022 10:00:00 +0000

Jag orkar knappt tänka längre på det här men inser att jag går vidare så fort att jag glömmer att uppdatera. Jag gjorde min tremånaders i mars och fick svar, INGEN PROGRESS och inga nya metastaser. Metastaserna ligger där, men dom har inte växt en mm ens, och det är väldigt positivt så klart.

Jag får fortsätta att leva på "som vanligt", få cytostatika varje månad som vanligt, må bra som vanligt. Det är livet, att få tre lugna månader till!

Idag ska jag äta lunch med en cancerkompis från förr, hon är en trogen kund hos Idas Galleri och ska hämta en tavla, och vi får då för första gången ses på riktigt. Vi stiftade bekantskap 2011 när det begav sig första gången för oss båda. Nu kör hon andra vändan tyvärr men jag hoppas att det blir den sista för henne och att hon får leva lugnt efter denna gång. Den här satans cancern....

Over and out.

En stor rackare jag jobbar på nu 190*140

Denna har jag också gjort i vår, målar i en studiecirkel på fredagskvällar.
Den är inte uppspänd ännu men kommer bli 1x1 meter

Också ett abstrakt resultat av en fredagskväll under våren.
En personlig favorit :) 130 x 93

Skelettmetastaser och träning

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Thu, 03 Mar 2022 16:30:00 +0000

Klurigt! Du får inte göra si, du får inte göra så, allt gör ont och allt känns lite farligt. Är jag ensam om att ha känt så? (Eller i vissa fall känna så, som i nutid)

Att gå in i ett svart hål och få veta att du aldrig kan bli frisk är tufft, det är miljoner tankar om hur du ska lösa ekvationer. Det handlar om allt från att fundera ut om man kan jobba, hur ska ekonomin bli när man är sjukskriven, blir utförsäkrad, har smärtor, inte kan finnas till för sitt barn, sina vänner, sin familj. Tankar om döden, om sin begravning, om hur mitt barns liv kommer att se ut och hur nattsvart tanken är att jag inte kommer att få uppleva hennes liv. Jag kommer inte få vara med och njuta av den personen hon är, blir och kommer att vara. Hur kommer hon att minnas mig, när kommer hon att börja glömma bort mig, kommer hon att känna att jag älskade henne mer än livet själv? Hur har hon upplevt sitt liv hittills, hur har jag varit som förälder, hur kommer hon att minnas mig som förälder? Har hon varit trygg, kommer hon att bli en trygg person? Kommer hon att slippa krig och kommer världen att finnas där för henne och hennes eventuella barn? Finns ens den här världen kvar i framtiden..... Idag tittade jag på henne, min dotter, och tänkte att jag ärligt talat inte minns mitt liv innan henne. Det var säkert kul, men för mig började det där, när hon äntrade världen i augusti 2004.

Alla dom där tankarna och miljoner till kommer och går, men när man (jag) har landat i det hela och tänkt alla tankarna och inser att jag ett år senare står på mina båda ben, har inte ont någonstans, klarar av cellgifterna bra, metastaserna står stilla (?) och jag både jobbar heltid och orkar leva ett normalt liv, då vågar man börja tänka på de åren som kanske finns kvar. Och det är här det tillsynes oviktiga som träning kommer in.

När man har skelettmetastaser så finns det inte så mkt forskning kring kroppen och träning så det enda jag har lärt mig är "du får inte springa". Med det i bagaget och med jäkligt många månader med smärta så har jag det senaste året på min höjd promenerat, och skyddat min bröstkorg så axlarna har ramlat framåt och bröstet sjunkit in. "Vem fan bryr sig" har varit min tanke när jag lite sorgsamt ser min profil i spegeln. Samtidigt så säger mig kroppen att det blir lättare att leva om man har en starkt kropp, det säger sig självt och studier är ju överens om att även knoppen mår bra av en stark kropp. Men vad ska jag göra då? Jag får ju inte springa. "Du kan cykla" sa onkologen. Fan va tråkigt sa jag. Jag hatar att cykla. "Det gör jag med" sa han. Där slutade snacket om träning.

Sen hände det där som jag nu ser som min skänk från ovan. Jag kom med i en studie där jag alltså får träna med människor som forskar på kvinnor med avancerad bröstcancer och hur träning påverkar dem och deras behandling.

Jag tränar två gånger i veckan på NKS med en PT och nu har jag precis skaffat kort på ett litet tjejgym i mina hoods där jag ska träna minst en gång i veckan utöver de två med PT. Detta pågår i nio månader och kommer garanterat att bli min längsta period där jag på ett övervakat sätt (dvs det finns inte plats för att välja soffan ist eller att maska.... ) tränar två ggr i veckan minst.

Gym på NKS. Skaplig utsikt på våning 10!

Redan nu, efter 7 pass är jag i bättre form och framför allt... Fy fan va härligt det är att bli trött av träning och inte bara av att jobba, oroa sig för krig och cancer, och annat som kan göra en trött. ATT BLI TRÖTT I KROPPEN ÄR GODIS FÖR SJÄLEN! Jag skulle råda alla som vill och orkar att kontakta fysioterapeuterna på det sjukhus du tillhör. Det finns så mycket man kan göra i gymmet trots en massa metastaser, och att blir trött är inte farligt. Såklart är det individuellt, och det är ju det som är så lyxigt med studien, att de utifrån röntgen och fystester tagit reda på vad jag kan göra och inte göra.

Jag hoppas verkligen studien kommer att resultera i att man kan bli bättre på att få kroniker att få hjälp med hur man kan träna. Det här kanske inte ger mig längre tid att leva, men det kan ge mig fler månader med mindre kroppsliga problem, och det är ju på ett sätt enormt viktigt. Mitt mål är att njuta av dagen, varje dag, de dagar jag har kvar.

Idag har jag även varit på MBA och fått cellgifter. Mår inte alls så illa som befarat!

Hur man kan vara säker på att gymmet är i NKS regi...

JAG KOM MED!

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Tue, 18 Jan 2022 14:48:00 +0000

Sååå taggad. Jag kom med i träningsgruppen i studien EFFECT som görs i syfte att se om även metastaserade patienter kan ha god nytta av träning på samma sätt som man fastslagit att kurativa patienter har. Vi hör ju om hur bra det är med rörelse för välmående på alla sätt (det kan ju ingen ha missat...) men en grupp patienter som man inte följt på det sättet är väl de med en "kronisk" cancer.

Jag ska bland annat träna med hjälp av PT två gånger (1 timme/per tillfälle) i veckan på KS, och sedan röra mig ett visst antal minuter samt träna utifrån en app resterande dagar. Jag har LÄNGTAT så hårt efter att få bli trött på det där sättet som träning ger och nu händer det. Det känns väldigt fint att det är "övervakat" av människor som förstår sig på problematiken med att ha en trasig och väldigt kinkig kropp.

Det är väl bara att sätta igång kanske många tänker. Och så har jag själv resonerat men när jag har ont är jag rädd för att ta upp en strumpa från golvet och jag vill inte bli ett kolli för att jag varit dum. Nu tänker jag att det här är min chans...

Kommer det att bli lätt? Mest troligt inte. Jag har gjort ett fystest hittills och när jag kom dit så hånade jag tanken på att cykla i någon minut lite men hör mig själv ynkligt pusta fram "jag hatar att cykla" under den extremt korta tid jag satt på cyklen och kämpade för att orka. Jag kände mig som ett litet litet barn som hade blivit påkommen med att ljuga. Jag hade absolut inget flås alls.

Jag är INTE i mitt livs bästa form, det är jag inte. Men jag är också döende (på lång eller kort sikt) och det tycker jag många dagar är ursäkt nog. Men åh vad jag längtar efter den där känslan av att kroppen har fått jobba (med någonting annat än cellgifter, strålning, tabletter, eller annan skit)

Kanske inte riktigt så här det kommer att se ut va... men ändå.

Nytt år, längre liv?

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Thu, 30 Dec 2021 22:11:00 +0000

Tack och lov sluppit uppdatera denna. En metastas i bäckenet är numera större men inte mkt.

Glömmer bort att uppdatera här... svårt det här med Instagram versus blogg. Det är ju så snabbt och enkelt med Instagram. Snart kommer det finnas en app som skriver ner det jag tänker och postar med jämna mellanrum, då behöver man inte göra någonting själv.

Jag skulle ha gjort en röntgen i början på januari som skulle vara min tremånaderskoll. Jag har dock haft ont och det eskalerade rätt ordentligt varför den kollen blev flyttad till december. Jag tror både jag och onkologen var oroliga ( jag var inte orolig, jag var säker) att det var fråga om en progress av tumören. Jag såg framför mig hur jag skulle behöva byta ut älskade cyton Caelyx mot något som ska få mig att må piss. Ridå... ja ni som vet hur det där känns vet.

Det kom ett snabbt svar... ingen progress? Ingen progress... kan knappt tro det. Man kan gissa att jag gjort något dåligt som att lyfta eller vrida på mig dåligt och då får jag microfrakturer som gör ont. Har vilat någon vecka nu och det känns bättre. Lagt ned smärtstillande men försöker att inte bära helt enkelt. Sjukt svårt att hoppa över sådant som händer som man gör reflexmässigt, när något faller eller man tappar något.

Så. Då har det gått ett helt år sedan jag gjorde punktionen, läste det vidriga beskedet i journalen på 1177 efter en morgonjogg. Livet stannade där och då. Jag stannade. Det började tjuta i mina öron, jag skakade okontrollerat och blev varm och kall om vartannat. Jag tog en promenad med en vän och vi gick där helt tysta. Vad finns det att säga?

I tre månader var det mesta svart. Jag upprepade min historia till höger och vänster, vaknade på morgonen varje jävla morgon och tänkte "another day in hell". Det svåraste att ta till mig var att jag inte kunde komma på en lösning för hur jag skulle kunna lämna min dotter. Den är fortfarande nöten, men skillnaden nu från då är väldigt stor, på så många sätt. Vid det första positiva svaret på en röntgen i somras började det ljusna och jag andades ut lite, den där jagade känslan försvann.

Ja. Jag vet att jag ska dö i förtid. Jag kommer inte att bli gammal. Men, jag kan fortfarande ha många år kvar, så många att det är helt onödigt att vara stressad eller vara ledsen. Jag kan inte tänka mig någonting värre än att vara ledsen resten av livet. Det hör man ju, då har man ju kastat bort allt det man helst av allt vill ha. Det kommer när det kommer. Jag jobbar heltid, får cellgifter, tar hand om hemmet, löser min vardag på skapligt vanliga sätt. Inte fått corona... ja alltså lever jag ff ett år senare ett helt vanligt liv. Jag vill inte se framåt, jag vill bara leva idag.

Jag älskar livet mer än någonsin, och jag är lyckligare än någonsin, på mitt lilla sätt. Det unika är att jag inte kan peka på vad det är som gör att jag känner mig lycklig, det är ingen omständighet utifrån utan det kommer inifrån mig, från mitt inre.

Jag har varit på tester för en studie jag är med i, det handlar om träning hos mbc-patienter i Europa och Australien. Man lottar hälften till träningsgruppen och hälften till kontrollgruppen. Får man vara med i träningsgruppen blir det massa träning. Jag vet att jag kommer att bli sjukt besviken om jag kommer med i kontrollgruppen. Men, det är också rörelse involverad i den gruppen, men inte alls på samma sätt. Berättar mer om detta om jag kommer med...haha... vill inte jinxa det här nu. Borde få veta om någon vecka. Vore så nice att få hjälp med träningen, och att kanske hitta ett sätt att göra det ordentligt på! Ett helt år sedan jag tog min sista joggingrunda nu. Tumören vill inte bli mer sklerotisk tyvärr varför jag fortfarande inte springer. Dom andra tumörena har också hållit sig lugna. En i bäckenet växte vid kollen i våras men nu har även den stått still thank god.

Nu är det nyår igen. Och jag lever. Vilken jävla grej.

Gott nytt år alla fina människor.

Kram

Tacksamheten för en vän

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Sun, 05 Dec 2021 16:30:00 +0000

Det var längesen jag träffade nya vänner och kärade ner mig på det där tonårssättet i dem, så där så att man inte tror att man ska klara sig utan den där vännen. Jag har liksom redan mina nära vänner och är väldigt osugen på att skaffa fler, jag vill kunna ge den tid jag har till dom jag har.

Det har hänt i alla fall. Jag känner för henne som om hon nästan är min dotter men jag har missat hennes uppväxt så vi måste ta igen den nu. Hon är mycket klokare än mig trots att hon är yngre, hon kan massa saker som jag inte har en aning om, och hon är roligare än de allra flesta människor jag träffat på de senaste åren och vår relation är sårbart vidöppen. Vi pratar om ALLT. ALLT ALLT.

Jag har funderat på vad det är som gjort att jag känner mig så bekväm med den här människan och det går kanske inte att förklara helt. Hon kan massor om cancer, hon spenderar varje dag med människor i min situation, hon är själv en mamma och hon ger mig perspektiv på livet.

Hon har gett mig gåvan och insikten om hur bra jag har det i min situation, men ger mig utrymmet att vara ledsen, gnällig, glad, knäpp och rädd ändå. Det finns ingenting som känns fel. Hon har orimligt mycket erfarenhet av cancer, hon inte bara jobbar med det utan har det som jag i kroppen sin. Hon var inte ens vuxen när den intog hennes fysiska kropp första gången, bara 16 år. Det mesta är orättvist när det kommer till sjukdomar som drabbar unga människor. Nu är hon en mamma, en mamma som jag, som kommer att lämna sitt barn för tidigt.

Vi har grottat ner oss i alla lager tror jag, vi pratar om döden, kärleken, sorgen, livet, begravningen, om cancer och även andra mer världsliga saker. Vi kan skämta om cancern och om situationen, vi kan tom skämta om döden för att i nästa sekund gråta för den/om den.

Det bästa ändå, om jag måste ranka lager i vår vänskap är att hon får mig att skratta från djupet, högt och så att tårarna kommer. Hon är så jävla rolig!

Ofta fokuserar människor på längden av det sjuka livet, hur länge kan man överleva, vad kan man göra för att överleva? Tillslut har man inte ett val längre. Många tror nog att vi har det, de ser sjuka elitidrottare som kämpar på gymmet och kanske kan man tro att det är ett val vi har som sjuka att vi kan kämpa på och påverka livets längd på det sättet. Det är absolut inte den verkligheten jag ser.

Jag ser kroppar som bit för bit ger upp, ett ben som inte längre sitter fast i någonting, med 20 centimeters fraktur, konstant feber, en lever som tröttnat, en mage som inte tar emot mat utan kastar upp den 20 ggr om dagen, ett hjärta som inte klarar av att sövas för att lösa några av dessa problem vilket betyder att man får ”leva” med det. En enda människa, men alla dessa hinder som cancern har bjudit på, som fortsätter att jobba varje dag för att hjälpa andra och som samtidigt hoppas få fylla 28. Det är den verklighet jag ser, och jag vet inte hur hon gör det, men jag vet att hon gör det.

Någon som vill klaga lite? Du är välkommen, för sån är hon, och jag vill lära mig hur man blir som hon.

Kära bästa bästa du, du har lärt mig vad livet handlar om <3 tack för alla samtal vi har haft och för alla samtal vi ska ha.

Att känna en känsla

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Sat, 04 Dec 2021 09:46:00 +0000

I natt vid tre vaknade jag och hade något slags fönster av kreativa tankar. Jag låg där och tänkte på vad som har hänt med mig under det här första året som cancersjuk forever. Och jag vet vad som har hänt.

Jag har utvecklats som person, i raketfart. Kanske mitt mest explosiva utvecklingsår någonsin på mina 45 år. Jag har blivit otroligt medveten, på de flesta sätt, om allt. Det är både positivt och ibland negativt. Det tråkiga är att jag aldrig haft en sådan känsla av driv, aldrig har så många drömmar formats, aldrig har jag velat resa så mycket, ändra på stora saker i mitt liv.

Dom flesta skulle nog vilja uppmana ”men gud res, byt bana, starta eget, ingen vet vad som händer i morgon”. Men det stämmer inte. Jag vet vad som händer ”imorgon”. Mitt stora problem är att ”imorgon” kan bokstavligen vara imorgon eller om 2, 5, 10, 15 kanske tom 18 år framåt. Så hur hittar man till känslan av att det är minst 18 år framåt i tiden?

Det som funkar absolut bäst är att må bra. Enkelt va! Jag har mått så bra så länge och det är så enkelt att glömma bort skiten. Jag missar blodprovstagningar, minns inte när jag hade senaste behandlingen trots att det var igår, jag refererar inte varje liten konstighet till en biverkan av cyton. Och det är ljuvligt. Det är ljuvligt när man mår bra!

Sedan en vecka tillbaka har jag dock ont, och då blir det automatiskt lite jobbigare och lite svårare. Det behöver inte betyda progress, men det kan också betyda progress. Jag har bara bestämt nu att må så vara, då får vi väl lösa det då. Jag är verkligen frisk, jag måste bara hitta ett sätt att laga kroppen så att den inte stör min vardag.

Det har nu gått ett år sedan jag satt på mitt hemmakontor efter att ha sprungit en sväng, min sista löprunda, och läste i min diagnos i journalen hos 1177. Det har blivit så mycket bättre, jag har blivit van vid att ha en kropp som inte är frisk. Då, för ett år sedan tänkte jag bara på döden, på allt det sorgliga, jag vaknade på morgonen och tänkte att det kommer aldrig mer att bli ljust.

Jag älskar mer än jag någons älskat, jag känner mer än jag någonsin känt, jag är mer öppen än någonsin, och jag HÖR bättre än jag någonsin gjort. Jag tackar situation för att jag får uppleva den här känslan. Jag mår väldigt bra och jag har magiska uppenbarelser av att vara där, i sekunden. Den lycka jag känner för att jag får uppleva min dotter går inte att beskriva. Den har jag känt jämt, men att vara såhär närvarande i den känslan är speciell. Att inte bara springa vidare till nästa känsla skulle alla må bra av att få uppleva tror jag. Hade jag hittat dit utan det jag gått igenom de senaste 12 månaderna? Jag tror inte det.

Osäkerheten och trust issues

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Sun, 10 Oct 2021 10:08:00 +0000

Först är det bara bra känslor som kommer efter ett positivt röntgensvar, det ska firas och alla är glada. Sen börjar min pessimisthörna i hjärnan jobba på högvarv. Den säger att jag inte ska vara så glad för det gäller ju ändå bara i tre månader. Om tre månader kanske jag har cancer i hela kroppen... Nu ska jag ju kunna slappna av och bara må bra. Det är SÅ SVÅRT. Vad är det som säger att det inte börjar hända dåliga saker i kroppen dagen efter ett positivt svar?

Min positiva del av hjärnan säger samtidigt att jag vet ingenting, så varför inte bara njuta av det här. Carpe diem!

Jag har varit smärtfri så länge nu (typ sedan i juli, augusti) och blivit lite kaxig, burit hem mat och sånt. I fredags så skulle jag bära iväg lite grejor till återvinningen och då skar det till i bröstbenet och sedan dess har jag lite ont, det ser ut som om svullnaden är lite mer tilltagen över bröstbenet. Jag vet ju inte vad det betyder mer än att det oroar mig, och lägger lite kladdigt os över det positiva. Men, som alla andra dagar som kroniskt cancersjuk så får jag väl kämpa, kämpa för att känna att livet är jävligt härligt, oavsett.

I morgon är det dags för behandling igen. Månaderna går väldigt fort! Kändes som om det var igår jag var där, men jag har ju hunnit med massor sedan förra behandlingen.

I morgon ska jag träffa en tjej som jobbar med Paxman och kan allt om scalp cooling, det jag kallar för ismössan. Vi har talats vid tidigare men hon ska hänga med och visa hur mössan ska sitta för att få bästa resultat. Jag hade mössan under behandlingen med halaven, och tappade en hel del hår, det håller nu på att växa ut igen. Jag upplever att jag tappar mindre hår på cyton jag får nu "Caelyx" (på huvudet) och självklart är att ismössan gör sin grej.

Så så sååååå skönt att ha håret i behåll. Jag ser på många sätt att jag är sjuk, min kropp signalerar det tydligt vissa dagar, men ingen annan kan se det. Det underlättar min vardag.

Det är en del som funderar på prognosen, hur länge man kan leva med skelettmetastaser. Svaret är att det inte går att säga. Denna text nedan är från netdoktorn. Jag tror att man räknar antal månader från diagnosdatum. Jag vet att jag hade cancern i 11 månader minst innan diagnos, jag hade ont från februari 2020 tills jag tillslut i december 2020 fick reda på att det var bröstcancern som var tillbaka.

Jag har haft min diagnos i tio månader nu.

Netdoktorn: Skelettmetastaser är ett tecken på långt framskriden cancer. Överlevnadsutsikterna beror på grundsjukdomen, var skelettmetastasen sitter, antal skelettmetastaser och spridning till annan vävnad, samt hur patienten svarat på behandling. Överlevnaden hos patienter med metastatisk bensjukdom varierar i de flesta fall från 6 till 48 månader. Sämst prognos har spridning från lungcancer, medan prognosen är bättre för cancersjukdomar som myelomatos, lymfom, njurcancer och bröstcancer.

När tre månader känns som ett helt liv

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Wed, 06 Oct 2021 16:37:00 +0000

Onkologen - Hej Ida, hur mår du?

Jag - Alldeles för bra, och det ska du väl ändra på nu?

Onkologen: - Nej inte alls. Då matchar ditt mående det vi ser på röntgen.

POW! :D

Den känslan... vi snackar om att det är 3 månader till nästa koll, men att man inte vet och inte får ta reda på de tre månaderna är så ljuvligt, och det känns som om jag har fått höra att jag är för evigt frisk. Mina metastaser är "oförändrade". Alltså inte mindre, inte större och har inte dykt upp på andra ställen. Thank GOD. Jag har en strålskada på lungorna men jag skiter fullständigt i det. It´s nothing. Jag mår inte dåligt av det.

Jag är helt besatt av det faktum att jag inte får springa, och han är väldigt tålmodig när han berättar att det inte kommer hända (om jag själv inte vill riskera ett benbrott, och så himla mycket vill jag ju inte springa) om och om igen. Jag har kommit med flera teorier på hur man kan göra men han säger bara att "det är inte bra att springa". Snark. Spinning kommer upp som ett alternativ. Jag sa att "jag hatar spinning". Han sa "jag med". Och där lämnade vi träning.

Vem fan bryr sig, jag ska leva lite till! Jag har nu med vetskap och med behandling haft spridd bröstcancer i 10 månader. Sen har jag ju haft det sedan minst februari 2019, så jag har haft cancer utan behandling i 11 månader. Totalt 21 månader med spridd bröstcancer. Jag tror att statistiken säger en överlevnad på ca 2,5 år. Hoppas jag kan slå statistiken. Känner mig positiv till det.

Behandling på måndag. Jag längtar nästan, plötsligt känns behandlingen som en vän mer än som en ovän. Även det gör livet något lättare!

Tjing!

Här skulle man kanske ha kedjat fast sig i livet, på Sicilien.

Att leva i 12-veckors cykler

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Tue, 05 Oct 2021 19:14:00 +0000

Cefalu, september 2021

En vecka på Sicilien gick så fort, och det var så så härligt! Jag tog en alvedon en dag för jag hade ont i huvudet, för övrigt så behövdes inga smärtstillande eller annat. Så härligt. Värmen är verkligen balsam för kroppen. Jag hade inte ont i bröstbenet alls och var pigg. Mådde toppen helt enkelt.

Underbart är kort. I morgon är det dags för svar på röntgen, den som sker var tredje månad. Den som talar om ifall jag kan få känna lite hopp eller om det blir mer förtvivlan. Jag har hittills fått ett enda något "positivt" svar men det räknas knappt då det var baserat på en månadskoll och då stod allt still. Det var svårt att känna glädje. Har det stått still i 3 månader är det positivt tänker jag.

Eller så har det vuxit, letat sig in i andra delar. Jag har en liten grej som hänt och det sitter i nedre delen av ryggen. Jag fick någonting som kändes som början till ett ryggskott, och det blev aldrig bättre. Hade så ont att jag tog hjälp av morfin några dagar. Det positiva är att det faktiskt blev bättre, det som är kvar nu är att jag vissa dagar känner att jag har någon nerv i kläm när jag sitter ner som värker ut i benet. Är det normala omständigheter med en fuckedup rygg eller är det cancer. Who the hell knows anymore. Det jag lärt mig är att "är det cancer blir det inte bättre", så tills någon säger något annat så är det inte en metastas.

Annars så mår jag verkligen toppen. Jag fattar inte ens att jag är sjuk och går på cellgifter. Jag fattar ingenting. Jag är ödmjuk inför det faktum att det kan ändras från den ena dagen till den andra, men tills dess så försöker jag njuta av att känna mig "normal". Jag glömmer på riktigt bort att jag är väldigt sjuk.

Jag har haft en stressig dag på jobbet, som vilken normal människa som helst. Och jag älskar det.

Hoppas att jag ska kunna sova i natt. Det är dödsstatus i morgon, var tredje månad är det bara att stå ut med det här.. Man hade ju lätt kunnat utveckla PTSD men man slipper väl det eftersom det aldrig kommer att komma något "post" för en annan...

Jag brukar starta insamlingar till Cancerfonden varje år, och tillsammans med mitt nätverk har vi i år samlat ihop över 70 000 via mina insamlingar, vilket är fantastiskt! Tack alla som har bidragit! I år gör jag ingen egen utan lägger krutet på en insamling jag startat i jobbet. Jag jobbar med marknadsföring, och vi har ett event som avser att dra in lite pengar till forskningen, det är ett fint event tycker jag :)

Vill någon skänka pengar så är ni välkomna att göra det till cancerfonden via vår insamling, den finns här: Prodiem mot cancer | Cancerfonden

Håll nu tummarna för att min röntgen ger mig lite mera tid.

Särskilda omständigheter?

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Fri, 27 Aug 2021 10:27:00 +0000

Den dagen som jag fick veta att jag är sjuk igen så bestämde jag och en av mina syrror att vi skulle boka en resa så fort hela coronaskiten lagt sig. Vi sa att vi bara bokar, inte ta hänsyn till någonting, bara åker iväg.

Sen spann vi vidare och sa att vi tar med våra största barn, min dotter och hennes äldsta son. För någon månad sedan bokade vi äntligen resan, till Sicilien. Som jag längtar! Det är inte helt lätt att hitta en vecka som passar mellan behandlingar och biverkningar och annat strul som är förknippat med den här lilla saten jag bär runt på i kroppen. Men vi lyckades i alla fall.

Vi meddelade sedan resterande familj när och var vi ska dra, och nu är vi 10 personer från familjen som åker. Inga små barn, utan ett vuxet gäng som ska njuta av sol, pizza, pasta och rödvin ;) Tiden går otroligt långsamt nu och jag är livrädd att något ska hända, att jag ska få ont, eller få biverkningar som strular, att någon ska få corona precis när vi ska dra osv.

Jag hinner få en behandling till på min namnsdag den 14 september, sen gör jag min tremånaderskoll den 22 september, (passar på att fylla 45 den 23 september) drar till Italien och njuter, kommer hem och få svar på hur cancern betett sig de senaste 3-4 månaderna.. Bra upplägg.

Jag har varit smärtfri i några veckor. Jag vågar knappt skriva det, kollade i kalendern igår och sist jag skrivit att jag hade ont var 31/7, sen blev det lite bättre och sedan har det känts helt ok. Jag känner av det men inte med smärta som måste stillas. Det kan vara ett bra tecken, men jag vågar inte ropa hej....
Jag kan inte låta bli att bära för jag glömmer av att jag har ett bröstben som består till 99% av en porös tumör när jag är smärtfri, men peppar peppar... det har gått bra det också.

I samband med resan skickade jag in en semsteransökan för min dotter som vi fick blankt nej på, jag testade igen och förklarade omständigheterna vilket fick mig att fundera över vilken komplex situation det här faktiskt är. Det här kan vara vår sista resa tillsammans. Det kan också vara en i raden av många resor tillsammans. Svårt att göra en rättvis bedömning av läget ärligt talat. Men det är väl så jag får leva, som om varje dag är den sista. Hur som helst, skolan ansåg att vi hade goda skäl att åka bort tillsammans. Det tackar jag ödmjukast för. Tänker att det inte är helt fel att ligga under ett parasol med nedan vy och plugga heller ;)

Mindre askunge mera tortyr

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Sun, 08 Aug 2021 08:17:00 +0000

I maj döpte jag ett inlägg till "CAELYX, CELLGIFTERNAS ASKUNGECRÈME?" för då hade det inte uppträtt så många negativa sidor av detta cellgift. Jag är fortfarande väldigt nöjd med det men biverkningarna blir sämre för varje omgång upplever jag.

Jag hade trassel med munnen förra gången också, men denna omgång är det något att prata om. Jag åkte och hälsade på en vän i veckan, mina sista semestervecka. Helt magiskt sommarställe, fullständigt vykort med hav, grönska, sol, god mat och härliga vänner. MEN... ja för i den här världen verkar det inte gå att komma undan utan ett MEN....

Jag hade känningar i munnen och hade gurglat Andolex i några dagar, men jag åt obehindrat, jag bara kände att munnen var i "olag". Vi satt på bryggan och myste, jag sippade på lite bubbel, det blev en god middag med grillat. Jag hade lite svårt att äta och åt små tuggor, så var det förra gången också att det blev lite svårt men det gick.

Livet hörrni! Glöm inte, mitt liv är perfekt på de flesta sätt, det kan nog lätt tolkas som förjävligt eftersom det jag berättar i denna blogg är ett vältrande i elände, den handlar om min cancer. Min cancer ÄR ett lände, men den är bara en liten del av mig. Allt annat är underbart, och jag njuter av livet, varje dag. Vissa dagar är svårare än andra just på grund av cancern, men ändå oftast väldigt bra. Kolla in detta, att sitta här och titta på solens nedgång kan aldrig bli fel, inte ens om jag blir stum av sår i käften :)

Dagen efter var det tvärkört. Jag fick inte i mig någonting, det gjorde ont att öppna munnen. Jag kunde prata, men det var liksom bara det munnen dög till helt enkelt. Nu har det gått nästan en hel vecka och jag är fortfarande inte bra. I går åt jag fast föda, jag gjorde korvstroganoff och ris och skar i småbitar. Om man får in maten tillräckligt långt bak i munnen så man bara kan svälja så funkar det. Idag tror jag att det känns lite bättre, dricker kaffe utan sugrör men har inte testat att tugga något.

Barnmat? Nä, Idas mat...

Enligt min egen tolkning så har jag en biverkan som heter Mukosit, som är en allmän sårbildning i munnen och halsen vilket stämmer bra in på problematiken jag haft. Jag har haft tandställning i unga år och för första gången sedan då, på 90-talet så fick jag samma känsla tillsammans med en känsla av halsfluss.

När jag fått annan cyto har detta varit ett problem också men inte ens lite i denna utsträckning. Det har uppkommit några sår och gjort lite ont och så försvinner det på någon dag. Det har har varit lite tortyr. Jag kan dock rusta mig bättre till nästa gång, kanske få tag i näringsdrycker och börja behandla tidigare. Jag har nu två smärtlindrande gurgelgrejor men de är inte klockrena, man får hålla på och gurgla varje timme och jag äter även naproxen och alvedon för att palla med smärtan.

Så vad händer nu då... jag gissar tyvärr på att dosen måste sänkas. Jag vill verkligen verkligen inte det, vi vet ju inte ens om eller hur denna cyto fungerar på mig. En lek med döden... det vill jag inte. Skulle jag stå ut med detta en gång till? Alltså... det är väldigt jobbigt med en mun som inte funkar och att vara lite hungrig konstant gör mig inte till en supercharmig person (läs mamma) så helst inte. Jag har en extremt viktig resa inplanerad i höst, och då ska munnen vara i toppskick, jag ska nämligen till Sicilien, och där ska jag ÄTA allt som kommer i min väg.

Det man kan glädjas åt, och verkligen inte får ihop matematiskt är att jag har inte tappat ett enda gram i vikt. Kanske första gången man får vara lite nöjd med att inte kunna träna? Den enes bröd den andres död... eller vad är det man säger?

(Rent generellt hade jag inte blivit ledsen för att tappa i vikt något men det är urdåligt under pågående behandling och helt ointressant där jag är i livet idag.. bara så att alla är med i resonemanget)

Mukosit är en inflammatorisk slemhinneskada som kan variera från lätt rodnad till kraftigt inflammerad slemhinna med generell sårbildning. Mukosit i mun och svalg kan göra mycket ont och det kan leda till svårighet att svälja, vilket i sin tur kan leda till svårigheter att tala, äta, dricka och utföra munvård. För att minska risken för utveckling av mukosit är god munhygien, smorda läppar och munslemhinnor av stor vikt. Om det finns risk för utveckling av mukosit är det viktigt att i ett tidigt stadium ge munvårdsinformation till patient och föräldrar. Smärtskattning är av stor betydelse för att ge optimal smärtlindring. Mukosit kan uppkomma vid strålning mot huvud- och halsregionen och vid vissa cytostatika. Vilka cytostatika som kan ge upphov till mukosit finns listade i bilaga 1. Mukosit uppstår oftast 5 - 7 dagar efter start av intravenös cytostatikabehandling. Här hittar du till källan

Nu ska jag kanske testa att tugga i mig en macka utan att göra den till småbitar... en dag i taget!

Tredje behandlingen med Caelyx

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Mon, 02 Aug 2021 11:24:00 +0000

Nu är jag inne i tredje behandlingscykeln med Caelyx. Biverkningarna blir fler, men jag har ännu inte haft några stora problem med det som kallas hand & fotsyndromet. Jag får lätt blåsor på tårna när jag har täta skor och promenerar men det har också varit väldigt varmt och det är svårt att veta vad som är vad, man kanske lättare får blåsor oavsett om man är under behandling eller ej :).

Det som kommer varje gång nu är märkliga "utslag" som förflyttar sig lite på kroppen, det ser ut som pormaskar men är som en sårskorpa och just nu är det på hela ryggslutet och som ett bälte runt överkroppen. Jag har ordentligt ont i skinnet i dessa områden, så nu tar jag naproxen mot det. Det känns i bland som att det gör ont i revbenen men det är högst oklart vad som är vad i denna bransch. Släpper det inte får jag väl kolla upp det.

I morse när jag vaknade så kunde jag inte äta, hela munnen är som ett sår, och detta hade jag i cykel #2 också, jag får ont ända ned i halsen. Har något jag gurglar med som bedövar munnen som hjälper lite. Sist tog det kanske en vecka så försvann det, hoppas på något liknande denna gång.

Biverkningarna verkar komma i mitten av behandlingen ungefär, smärtan i skinnet kom nästan direkt denna gång, men munnen trasslar nu och det är snart 2 veckor sedan jag fick min behandling. Som jag förstått det med Caelyx så går det in som små fettkapslar som frigör giftet över tid, kanske därför man bara får det var 28 dag. Oklart.

Hur är det med bröstbenet, eller metastasen kan vi bara kalla det eftersom det inte finns något bröstben kvar då det bara är en stor oskön metastas av det. Det är sådär. Jag har mindre ont när jag inte bär någonting överhuvudtaget, när jag inte rör mig så mkt, inte städar, tvättar, bäddar, och allt annat som normala människor behöver göra i sitt liv.

Jag använder knappt kroppen och mina armmuskler är numera obefintliga. Jag känner hur all styrka i händerna försvunnit, jag är svag. Mina axlar har fallit framåt/inåt och jag kan inte räta ut dem, sträcka på överkroppen för då börjar det värka i bröstbenet och detta gör såklart att jag får lite trassel med ryggen. Allt jag gör, varje rörelse påverkar överkroppen och således bröstbenet. Detta är ett problem. Men jag kan inte göra ett skit åt det, bara hoppas att det inte trasar sönder helt. Vad händer om det går sönder helt? Vad gör man då? Ingen aning.

Förutom allt som händer med kroppen så har det verkligen varit semester, det känns som att tom cancer tagit semester. Det är såklart lättare att hantera livet när man kan sova så mkt man vill, sätta sig still om det gör ont osv men jag tillhör den grupp människor som lätt blir uttråkad och faktiskt längtar lite till det vanliga livet med jobb och tider att hålla. I höst ska jag gå med i en samtalsgrupp på KS, det ska bli spännande på något sätt, jag har bara sett sådana på TV, hur är det att prata om jobbiga saker i grupp?

Var och hälsade på en gammal kollega/vän som bor så här tråkigt... makalöst avundsjuk. Tänk att sitta här och njuta av detta varje dag?! Lisa för skälen :)

Måste berätta om en märklig upplevelse. Jag sålde en sak på nätet och det kom en kvinna och köpte prylen, hon bor där jag bor, nästan granne. Visade sig att vi har dessutom samma hyresvärd så hon hade testat portkoden och det var samma som hon har. Jag ser ett cytohår på utväxt på långa vägar och visst hade hon haft/har bröstcancer. Vi har samma onkolog och fick vår första cancer samma år, om jag förstod det rätt hade hon varit sjuk i 8 år nu, så jag gissar då på spridd cancer. Det var så konstigt att vi blev tysta och sen sa vi hej då, men vi hann byta telefonnummer och tar kanske en promenad vid tillfälle. Dagen efter möter jag henne igen i tunnelbanan. Det kan gå år i denna stad innan man springer på samma människa igen, trots att man kanske bor i samma område.

Nu ska jag fortsätta njuta av den cancerfria sommaren som jag låtsas att jag har och åka och hälsa på en nära vän på hennes landställe. Jag njuter varje dag, det är galet vad livet kan ge utdelning när huvudet ger dig lugn. Alltid sträva efter en lätt hjärna, där dagen är här och nu.

Härliga små sårskorpor i varje por på ryggen, här är det ganska lite
ändå, nu ser nästan hela bålen/rygg ut såhär.

Måste man vara positiv och stark?

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Sun, 04 Jul 2021 09:33:00 +0000

Jag är social så mycket jag bara orkar. Jag har som jag skrutit om tidigare så enormt fint nätverk med vänner och bekanta så det tar på riktigt aldrig slut, det finns alltid någon som jag vill träffa och jag får så mycket energi av att träffa människor. Det är som med allt annat enkelt att vara social när man mår bra (tack som fan caelyx) och lite svårare när man inte mår jätte bra.

Det finns flera aspekter och funderingar till de inledande orden i rubriken. Måste man vara så jävla positiv och stark? Nej så klart inte. Kan man styra hur man mår? Njae... kanske inte? Kan man styra yttre omständigheter så att det inte känns så jobbigt med känslorna som kommer? Nej det kan man inte. Kan man styra känslan inifrån? Ja, till viss del men det kräver lite jobb. För en del människor kanske det kommer som en uppenbarelse, för andra inte. En del kanske aldrig kommer dit.

Jag förstår hur man kommer till ett läge där man "finner gud" trots att jag tycker att det är hyckleri med just den grejen. Men man finner kanske styrka i tron eller tilltro till någonting. Jag lyssnar på en del teorier, självhjälpspoddar, läser Björn Nathikos bok "jag kan ha fel", jag läser om olika synsätt på "livet" och jag tar till mig en blandning av alla dessa "teorier", eller vad man ska kalla det i ett samlat ord.

Är det så lätt att bara välja livet? Jag vet inte, vi är alla olika. Jag försöker lära min hjärna att vara i nuet, att inte oroa mig för det jag inte kan påverka, att må så bra som jag bara kan och att inifrån hitta lugnet för egentligen finns ju bara "inifrån". Det är ett konstant arbete, jag har inte fått uppenbarelsen, men en daglig påminnelse och aktivt tänka på tankar som är negativa och försöka att tänka om eller att acceptera att det bara är en tanke.

Att vara i den här situation gör att jag hamnar i lägen som jag förstått att jag måste lära mig att hantera. Först ville jag prata om min situation och öppnade upp mina innersta tankar för alla som ville höra. Nu känner jag mer och mer att jag inte vill prata om det alltid och jämt för det hjälper mig inte längre och jag har upptäckt att jag inte kan må särskilt bra när jag är i offerfacket. Jag mår på riktigt dåligt av att vara en person man tycker synd om, jag får ingen näring och energi av det, och tro mig, 99.9% av alla tycker synd om mig/oss. Jag tror och hoppas att tiden kommer att göra att det här blir mer vardag för alla, att den där cancern kan få ligga och vila i något fack utan att vi behöver ge den särskilt mycket uppmärksamhet. Jag vill inte gömma den, jag vill bara inte att den ska vara jag.

Det händer att jag får höra, "du ser verkligen fräsch ut". Hur ofta säger man så till någon? Det signalerar ju att man förväntat sig något annat. Och det kan man såklart göra när man vet att någon är väldigt sjuk, man förväntar sig något för att ens okunskap eller tidigare upplevelser säger att det ska vara på ett visst sätt, jag vet att det endast är en positiv signal och jag förstår att det är en utandning för många, de blir positivt överraskade. Hur blir det sen när jag inte ser fräsch ut längre? Måste det handla om hur man ser ut? Det blev en lång fundering, en precis sådan fundering som inte ska tänkas. :) Samtidigt ska jag inte sticka under stolen med att livet är så mycket lättare när man ser frisk ut.

En sak som jag verkligen känner djupt i mig är att jag lämnar andras tankar och känslor till dem. Jag är en person som tidigare tänkt, hjälp, slätat över andras känslor och agerande. Jag har stöttat de som tycker att min sjukdom varit jobbig. Jag har denna gång bestämt mig för att det INTE ÄR MITT PROBLEM. Alla får denna gång ta hand om sina egna känslor, jag kan inte hjälpa andra med deras känslor.

Hur känner ni? Eller hur tänker ni? Lämna gärna en tanke om vad som helst.

Här står jag och ser fräsch ut...

Slänger in lite bältros?

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Sun, 04 Jul 2021 08:21:00 +0000

Aj det svider till i armhålan, kikar i spegeln och ser ett mycket märkligt sår. Det ser ut som att jag haft ett fyrkantigt plåster vars kanter blivit ett sår. Nu har jag haft såret i en vecka ungefär, det blir inte större, det blir inte mindre. Efter lite snack med läkaren så gissar vi på bältros snarare än biverkningar av cellgiftet (caelyx) trots att man kan få sår på huden som en biverkan av detta så såg det inte riktigt ut så.

Jag äter just nu knallblå antibiotika mot bältros så får vi se om det blir bättre.

Efter strålningen har jag ändå haft ganska ont i bröstbenet och en svullnad som varit synlig. Sedan ungefär två dygn känns det fan bättre. Åh snälla inte jinxa. Jag har dragit upp tröjan och tittat på bröstbenet ungefär 20 ggr senaste två dygnen och alltså jag vill tro att jag faktiskt kan se en skillnad på svullnaden. Det som fortfarande är jobbigt är att allt känns i bröstbenet, allt. Även om det inte gör ont så är det hela tiden närvarande. Sen kommer alla frågor, hur mycket kan jag bära nu, ska jag chansa, kan jag bära hem en kasse med mat?

Ett problem som verkligen stör mig är att jag har svårt att ta mig till ställen med min dator. Att bära runt på den är uteslutet. I mitt arbete är jag i behov av en kraftfull rackare och de verkar uteslutet väga lite mer än en normal dator. Tröttsamt. Alltså att ta saker och ting förgivet är ju fantastiskt, tills det plötsligt inte fungerar längre. Jag tror det är fint att vi faktiskt tar livet förgivet, det är det som gör att vi väljer livet varje dag utan att vi behöver välja, det är så självklart att allt fungerar liksom. Fint!

Att vara sjuk är att egentligen bara att hitta nya vägar till livet och bara acceptera livet som det är just idag.

Expert på att vara döende?

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Sat, 03 Jul 2021 07:28:00 +0000

Jag var på ett livemöte med min kurator på KS som jag har haft samtal med ungefär en gång i månaden sedan jag fick reda på att jag är kroniskt sjuk. Dessa möten bli intressantare för varje gång, kanske för att jag börjar känna mig OK med att öppna upp även om jag inte kommit hela vägen.

Jag har inget svar på hur man landar mjukt i den här situationen, jag drömmer om att bli en expert på att vara döende. Kan man bli det?
Hur lång tid skulle det ta att bli en expert på detta, att förstå det, att acceptera det och att ändå må bra i det? Enkelt förklarat är att det viktigaste är att få må bra, då är det lättare, när man har ont, mår illa el liknande så är det jätte jättesvårt. Ett sätt att ta ett grepp tror jag är att inte helatiden tänka på det, men det är verkligen svårare än det låter.
En svår nöt att knäcka är det som jag fortfarande inte kan närma mig i tanken och det är det här med att jag är mamma. Jag blir BEDRÖVAD vid varje liten öppning av den luckan. Jag vet att hon kommer att klara sig bra utan mig. Men jag vill vara med. Jag vill vara där för allt, det dåliga i livet, det bra och allt det fantastiska. Jag vill vara med. Jag kan inte lösa det. Jag måste komma till en lugnare känsla runt det faktum att jag inte kan lösa det. Så sjukt. Hur kan det bli så här.

Hallå ångest, var har du tagit vägen?

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Mon, 21 Jun 2021 12:32:00 +0000

2021-06-21 I morgon har jag behandling. Inför varje behandling brukar en ångest infinna sig. Inte nu. Inte idag. Den enkla anledningen är att jag inte mår särskilt dåligt av detta cellgift. Det är svårt att se framemot någonting som så fysiskt mosar dig som cellgifter gör. Egentligen borde man ju såklart se framemot behandling eftersom det är den som förlänger livet (eller inte... det är frågan..) men det är ju som sagt svårt när den brottar ner dig i fördärvet för någon vecka.

En vecka kan gå i raketfart, men cellgifter i blodet går en dålig vecka jävligt långsamt.

Jag gjorde en röntgen i onsdags, kanske fortfarande någon oklart vilken betydelse den har eller exakt varför den är gjord men alla försök att få se hur det ter sig där inne är välkomna. Jag borde väl ha ångest för svaret på den också men eftersom jag inte vet något och jag inte orkar oroa mig så har jag lyckats lägga mitt kontrollbehov åt sidan och bara.... aja... det blir vad det blir.

Kanske lite för bildlig bild men vi hade kul när vi lekte
med kameran i vintras.

Äta är väl onödigt

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Tue, 15 Jun 2021 10:49:00 +0000

Jag är nu färdigtstrålad, allt har gått fint hittills förutom en ännu fetare trötthet som slagit sig ned. Har lärt mig att jag fått fotonstrålning. Hög dos på få antal gånger.

Jag fick någon slags panik och tänkte att nu går det åt skogen, jag blev hysteriskt trött efter fösta dosen, men har fått det förklarat för mig och det är ingen anledning till panik. Med en pågående cellgiftsbehandling och strålning samtidigt med denna höga dos så är det fullständigt normalt att vara trött.

En annan delikat grej som dök upp i söndags var att jag plötsligt har svårt att svälja. Det känns lite som om jag har ett öppet sår precis i halsgropen på insidan. Så när jag sväljer mat så fastnar det och svider/gör ont vid varje tugga. Lösningen är att jag tuggar ner allt till micropartiklar och sväljer små tuggor. Detta mina vänner, det tar tid. Det är inget fel på min aptit, men alltså det är ju 100% tråkigare att äta. Märker att det enklaste att äta är mer eller mindre flytande eller typ vitt rostbröd. Jag tillhör den flocken av människor som helst inte ens tuggar sitt byte utan sväljer det helt. Jag har gjort ren tallrik på några minuter medan folk sitter och njuter av sin biff i flera minuter. Detta gör detta till något av en utmaning.

Kom till jobbet i morse, av ren fart jag in en stor godis i munnen. Bad idea.... very bad. Oh well.

Gissar att detta är biverkningar av strålningen som kanske touchat halsen lite. Det blir säkert bättre och sedan helt bra. Jag tror det är lika bra att man vet så lite som möjligt om det som kan hända, så tar man det med ro- Liksom "hoppla... där stannade maten i halsen... det löser sig säkert".

Allt med att vara sjuk är lite äckligt tyvärr. Att tugga sönder maten extremt är superäckligt. Om inte det förstör aptiten så vet man att man inte behöver oroa sig nämnvärt över problematiken att inte kunna svälja. Jag är en gosaksälskare av rang. Börjar jag få dålig aptit, DÅ vet jag att jag inte mår bra.

Sova sova säng säng säng och strålning

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Mon, 07 Jun 2021 20:00:00 +0000

Ja nu är jag trött. Så så trött. Det liksom slog ner som en tröttbomb. Men jag kan ju fundera hur mycket jag vill på vad orsaken är utan att komma fram till sanningen. Vem är INTE trött liksom.

Jag märker en stor skillnad efter terapibytet. Caelyx gör mig trött, det kände jag inte av Halaven, då var jag pigg. Men jag byter trötthet mot illamående varje sekund om dagen. Verkligen. Förutom tröttheten och lite magkör så är Caelyx lyx helt enkelt. Cellgifternas diamant. Nu har jag bara fått en dos, och jag ber om ursäkt till er som sitter med hand/fot-syndromet och problem med hjärtat mm som detta gift också vanligtvis erbjuder.

Biverkningarna kommer säkert, men just idag är jag stark! (och trött)

Så himla härligt med sol, serier,
katter, pyjamas, söndagar.

Det beslutades ju då sist när man såg att min tumör fortfarande växer i bröstbenet, den har tagit över i stort sett hela sternum, att jag även skall strålas. Detta för att i första hand göra benet mer stabilt då jag har ont. Det räcker med att jag flyttar en väska från punkt a till punkt b för att jag sedan ska få smärtor.

Vid detta laget borde det ha läkt ihop, vilket inte skett. Så nu sätter jag hoppet till denna veckas strålning. Jag vaknade med en låsning i bröstryggen och har sjukt ont o överkroppen idag pga. av detta, men det är ju småpotatis ni vet.

Nya lokaler på KS, så lite som kan kännas så bra ändå. Nytt och kul. (inte så kul, men nytt iallafall).

Det visade sig bli en riktigt flashback till 2016 när jag hamnade i trasiga strålningsmaskiner på löpande band. En dag hängde jag på radiumhemmet i flera timmer efter som en efter en apparat verkade gå sönder så fort jag närmande mig bordet.

Jag la mig där igår, så där härligt barbröstad (som man lär sig leva som bröstcancerpatient) på bordet, sen hände ingenting. Och ingenting. Fick hoppa av, avvakta "reparation" och testa igen. Då funkade det. Känns ju ingenting att bli strålad, det är en walk in the park om man jämför med cellgifter men jag vet inte vad som hände sen för jag blev helt utmattad. Åkte hem och somnade omgående, sen har jag sovit hårt hela natten.

Det finns de som påstår att de blir trötta av att strålas, och damen som gav mig information igår sa "du kommer att bli trött". Nu litar ju jag inte på någon, och jag har inte direkt upplevt mig trött tidigare så inte ens när jag ligger utslagen tar jag till mig detta. Jag tror att det kommer ikapp nu, jag är trött för att jag fått en diagnos som är svår att hantera mentalt, jag har fått cellgifter i ett halvår och nu får jag strålning. Jag vet att jag mest troligt inte kommer att få vila särskilt mycket mer i mitt liv, därför är jag trött.

Ny lokal, samma maskin. Men man behöver
inte tatueringar och tusch ritat på kroppen
längre, det är något ny uppfinning med
kroppskanning som mäter så de slipper placera en rätt varje gång.

Caelyx, cellgifternas askungecrème?

noreply@blogger.com (Mitt 4de liv) — Fri, 28 May 2021 11:21:00 +0000

Jag vill inte jinxa men jag viskar lite då... jag mår så himla bra. Är det ens ett cellgift Caelyx. Det måste finnas en hake? Hur kan man må så här bra av ett cellgift? Jag känner alltså inte av någonting. I onsdags, dagen efter så hade jag ont i kroppen men med största sannolikhet var det av zoledronsyrabehandlingen som jag också fick samtidigt som cellgiftet i tisdags...

Den som lever får se...