OneOfAKind

[Den ödmjuka ålderdomen]

2018-03-26T09:16:00.001-07:00

En ojande röst ekade tomt ute i korridoren den tiden morgonen gryr.

Jag kan inte sova, jag ligger på en madrass på golvet och jag lyssnar på okända ljud.

Jag fylls av en känsla av ödmjukhet inför att åldras.

Med ålderdom kommer en kraft att kunna förlita sig på andra och helt lämnas i deras arma händer och ansvar.

Du öppnar upp dig som en inbunden bok som trillat ner från sin plats på hyllan och hamnat med ryggen ner och de heliga inre orden som bara får läsas av de som väljer att öppna blir helt plötsligt blottade för alla att se.

Du finner en annan mening och betydelse till ordet "hjälp".

Du står handfallen när det vankas måltid enbart på tider som andra har valt när du en gång var så van att själv få välja din väg i ditt liv.

En människas livs kretslopp.

Vad är det för mening? Frågar min mormor i ett djupt samtal.

Ja, vad är det för mening att lära en hel livstid för att i slutändan börja glömma minnen, familj och vänner från en svunnen era.

De bleknar snabbt om man inte håller dem i handen, pratar om dem och låter de leva.

Till slut minns du vagt ett ansikte utan namn eller ett namn utan ansikte och du undrar vilken koppling ni hade till varandra.

Om man inte minns dem, har de någonsin funnits?

Frustration är det ord jag söker.

Många människor ser att vi måste leta oss kunskap för att det måste finnas något bakom döden.

Det är tvunget, det kan inte vara på något annat sätt.

Jag känner en ödmjukhet inför ålderdomen, men jag är inte helt så säker på att jag ser fram emot den.

[Skuren i ögat av mjuka påslakan]

2017-07-23T15:03:00.000-07:00

Flickan med det sorglösa skalet bär på en inre karusell som inte har någon nödbroms. Karusellen av tankar om liv, om val, saker som blivit, saker som lämnat och saker som aldrig kom. Det är väl oftast som så. Det man inte vill visa, döljer man med hjälp av maskeringstejp och när tejpen slits sönder, köper man en ny för att dölja den gamla. Lager på lager lägger man tejpen och hoppas den håller till nästa löning så en ny, bättre kan inhandlas. För man ska akta sig för att den inre karusellen ska skena, ja det ska man. Då rasar den in i folkmängden som står och hurrar på.-"Fortare! - Högre! Gör si! Gör så! Anpassa dig! Gör som vi! Gör inte annorlunda för då är du annorlunda och det går ju inte!? Vi vill kunna känna dig, vi vill veta allt om dig, annars blir vi osäkra och en aning rädda".

Sorglösa skalet gör en daglig promenad genom folkmassan. Tittar på dem, genomskådar deras intentioner, vill kartlägga dem och veta deras plats. För visst är det tryggt? Lika tryggt som att komma hem o veta att där finns en värmande filt efter en kylig dag. Alla är rädda för det svarta, det okända, det ovetandes, det som kommer sen, Eller inte kommer sen....
Det vardagliga agerandet är alltid med, ridån och strålkastarna på scenen ständigt lysande.

Sorglösa skalet har skurit sig lite, öppnat upp en flik av maskeringtejpen, allt är blottat, man ser det inre, det djupa och sårbarheten är ett faktum. Paniken rasar och skalet skrumpnar...-vad gör jag nu? tänker skalet...
Det är fortfarande några dagar fram till löning.

//Anya

[De blickar som dömer mest är dem du möter i spegeln]

2017-04-24T13:34:00.002-07:00

Ibland tickar klockan så högt att jag kan höra timvisaren dundra som en åsknatt i juli, höjer man volymen, bara en uns, så kan den spräcka glas. Ibland spricker glaset oavsett hur tyst det är. Du kan vrida och vända på situationer, känslor och möten med andra människor, överanalysera, tänka så huvudet exploderar i en värld av tankar, skrika dig till din rätt bland andra eller kväva dina känslor i en kudde i din ensamhet.
Varför har människor en tendens att lättare se på saker från den negativa sidan? Den småsinta, gnagande, irriterande sidan. Den sidan som bryter ner en bit för bit som en sten som nöts i vatten. Varför är det så svårt att se det fina? Varför leta fel där det inte finns? Försök istället se det som fungerar och som kan göra dig nöjd. Rikta in dig på de saker som betyder något för dig, de saker som ger dig glädje och värme där inne i ditt innersta inre. Vackra minnen, tankar och saker som varit, håll fast vid dem. Plocka fram dem när du behöver styrka och kraft. Du iakttar, granskar och lär varje dag, hela ditt liv, varför inte iaktta det som är bra?
Ingen kan vara lika kritisk mot dig som du själv och när insikten finns att andras intentioner inte är mer än tankar och handlingar från någon som inte känner dig, kväv dem då, tysta ner dem och försök hålla glaset helt oavsett hur hög volymen blir.
I vår värld är det så viktigt att ha en stämpel, vem är du? vad jobbar du med? Man ska kartläggas och ifrågasättas och ställas till svars för sina val man gör. Det ligger en förväntan på vart man ska sträva. Ens liv är redan utmålat på en canvas av förväntningar av alla andra och du kan inte måla över den för att färgen är slut. Det är okej att inte ha en plan, det är okej att leva i nuet, det är okej att inte veta.

Du känner inte mig, jag känner inte dig, vi vet inte varandras historia men jag lyssnar gärna på din framtid.

//Anya

[Lukten av rosor känns inte under vattnet]

2017-01-20T13:51:00.002-08:00

Nu är jag igång igen...vet inte om jag ska skratta, gråta eller bara äta lite choklad. Det ligger en rastlöshet omkring mig just nu. Inte den vanliga "jag måste iväg ett tag i helgen, byta miljö, människor och tankar". Den här känslan känns sådär banbrytande, irrationell och snabbtänk...ungefär som jag själv. Det pirrar i benen och skakar i nerverna och jag vill stå framför en spegel och skrika luften ur mig, men det går ju inte, då stör jag grannarna.

Senast idag när jag var på en arbetsträff och vi gjorde en snabb sammanfattning av mötet så kom jag på mig själv att tappa fokus och vandra iväg i tankarna, fingrarna började trumma med pennan och ögonen hamnade på en tavla av Lasse Åberg som hängde på väggen. Typiskt mig, när något ter sig ointressant så hittar jag något som, enligt mig, känns mer relevant och lockande. Det var precis likadant när jag gick i skolan. Jag tittade ofta ut genom fönstret(oftast under matematiklektionerna) och letade efter något som jag kände gav mig den utmaning som mitt egna jag behövde.
Jag tittar efter resor som ser ut att mata mig med det jag tror jag behöver, längre kommer jag inte, jag skyller helt enkelt bara på väder och årstid. Pratade senast igår med en go vän om att förändra dagen. Ha ett mål, inte bara känslan av att semestern snart är här, utan ett annat sorts drivtänk, en personlig utveckling av ditt ego.

Jag har nog fortfarande inte förstått vad det är jag behöver, vad jag behöver mata min hjärna med för att jag någon gång ska bli nöjd. Eller, ja, jag börjar förstå, men vet inte om jag vill förstå. Jag önskar att jag ibland var mer tålmodig, mer säker på min sak, vad jag vill och tycker, jag ogillar denna ambivalenta sida av mig själv. Skärp dig och välj! Men jag antar att det har sin charm och fördel att "vända kappan efter vinddraget", jag är ju himla påhittig när saker inte blir som de skulle. High five me!

Vart vill jag komma? Jag vet inte, eller jo, jag vill komma vidare.

"Ett negativt tänk kommer aldrig ge dig ett positivt liv"

//Anya

[Luften vi alla andas]

2016-12-30T12:20:00.003-08:00

Vi står på tröskeln av 2016

På andra sidan dörren till 2017

Vi kan känna vinddraget om vi håller läpparna mot nyckelhålet

Detta året har varit intressant och händelserikt. Detta året har jag tappat bort mig, sopat upp bitar av mig och lärt mig mer om mig själv, kommit till insikt och allt det där klichépratet...
jag har väl gjort en *host host, inre resa. Likt man gör varje år. *punkt

Sanningen i vitögat:
Jag har lärt mig ytterligare saker om mig själv, jag har fått undra, grubbla och bearbeta bara mig och mitt ego. Jag trodde jag visste det mesta om mig själv. Men jag kan förklara det som att när man lär känna en ny person, någon du inte träffat innan. Du vet ingenting om den här personen så du stannar upp, tar in det nya, känner efter och försöker anpassa dig efter dess former. Du frågar och är nyfiken för du vill veta hur denna personen fungerar. Du kartlägger och undrar; är du som jag? För letar vi egentligen inte efter dem som är precis som oss? Någon som fungerar, tänker, agerar som du? En annan version av dig...någon du känner igen dig i?
Men det tar tid och du upptäcker varje dag något nytt med denna personen som inte fanns där innan. Du blir lika överraskad och överrumplad varje gång du inte känner igen en sida av personen, bra eller mindre bra.
Du lever likadant med dig själv hela livet. Du går en hel livstid utan att verkligen, riktigt, på djupet känna dig själv.

Vi lever livet på flykt från oss själva. Vi är så kvicka med att fånga in och leta efter saker och människor i vår omgivning att lära oss av, ständigt på gång, på jakt efter något annat, något bättre, något större, något annat, när vi har allt vi behöver precis här. Vi har sååå mycket att lära oss om oss själva. Du finns där, närmast dig själv, du vet, du känner, du kan, varför tvivlar du? Du lever för att upptäcka, lära och finnas. Du andas samma luft som de dina före dig och alla andra som går bredvid dig. Du måste ta hand om DIG för du har bara DIG.
I vår vardag tror jag vi lätt glömmer bort vad och varför vi gör som vi gör. Vi agerar och säger ofta saker på impuls innan vi tänker på vilka konsekvenser det ger.
Jag vill vara så där klok ikväll och skriva något tungt och insiktsfullt...jag får nog ge upp det...
men, vad ska vi då tänka på och ta med oss till nästa år?

Våra äkta, själva jag kanske?

[Gott Nytt År och God självkännedom]

//Anya

[Vägen tillbaka genom betong är kantad av sågspånsväggar]

2016-11-04T12:17:00.002-07:00

"När vardagen bryter sina vanliga mönster tappar man sig själv och förvirrar sig i en djungel av tankar, ord och åsikter av andra som egentligen inte är dina egna, men du tar till dig dem för det är de enda som för tillfället har en mening då du själv inte är närvarande".

Vågar inte hoppas för mycket, vågar knappt skriva, men, min kraft, energi, aptit och rastlöshet är på väg tillbaka, jag känner av den där inne, pirret i benen, idéer, kreativitet och viktigast av allt; min lekfullhet! De finns där, jag ska bara låta dem gro till de är redo att komma fram. Jag tänker iaf nu steget längre än vad jag ska göra nästa timme. Aptiten är på väg tillbaka. Jag börjar känna att saker lockar, saker som för en månad sen var triviala, alldagliga och oviktiga, rent sagt tråkiga. Jag har haft den där känslan av rädsla som jag har för mig själv, en opålitlighet, du kan inte lita på dig själv och dina handlingar, du kan få för dig vad som helst. När man, som jag, är van att vara i rörelse, även när jag sitter still, och då hamnar i en situation som gör att man varken har ork eller lust att göra i princip ingenting. Man hamnar i ett kroppsligt koma, en pausad rörelse som du inte kan gå förbi. När du då byggs upp igen, bit för bit så får du ett lyckorus bortom denna värld när rastlösheten väl kommer till dig. Det har tagit tid, det tar tid och det får ta tid. Det är inget som säger att jag är full av energi, nervtrådar behöver fortfarande läka. Jag vet inte hur länge. Men jag är på gång! Folk säger att jag ser piggare ut, det måste ju vara ett bra tecken :)

Jag skriver det igen och påpekar, jävligt starkt nu, att det inte är något att skämmas för att man har blivit utbränd! Jag må vara ung men jag har varit igenom en del, det är inte konstigt att jag till slut föll över gränsen. Men psykiska sjukdomar är komplicerade. Du har behövt vara stark när någon annan behövde dig, aldrig sagt nej, tagit på dej för mycket, gjort mer än du egentligen borde göra. Gått på benpiporna trots att värken får dig att svimma. Suttit i bilen med andnöd och illamående och gråtit för att det tar emot att gå in på jobbet. Finns inga ord som beskriver hur man känner sig när man är mitt uppe i det mer än att man är ett tomt skal. Helt tomt. Men du, DU är ALDRIG dålig, DU har blivit DÅLIG av (det som i mitt fall tryckte mig över gränsen) JOBBET. Detta gör mig så förbannad! Är det värt det, lilla fröken duktig? Vem tackar dig? Din huvudvärk, dina svullna ögon och ditt borttappat ego, nej. Vi behöver vara mer öppna när det handlar om psykiska åkommor, det är vår hjärna, det är vårt ego...det är vår själ.

"Du kan inte bota din själ med tigerbalsam".

Det du behöver, det som jag har haft lyckan att ha nu, är folk som har varit stöttande, förstående och som inte har dömt. Ingen har kollat snett på mig och tyckt att jag passar på ett mentalsjukhus, eller, ja, har de det så har jag iaf inte märkt det! Jag är glad att min personlighet inte bryr sig om vad andra tycker om mig.
Ni har bara varit där, det är allt som behövs. Du pratar när du är redo, men, skäms aldrig. De som dömer är de som borde skämmas, för de har aldrig varit där du är och känt det som du känner.

Din fight är din och jobbig nog ändå utan andras dömande blickar.

Tack alla mina stöttepelare, jag stöttar tillbaka när ni behöver det <3
Och jaa, jag ÄR försiktig, jag är rädd om mig, jag drar ner på tempot när jag bli för exalterad. Jag har använt mig av "skygglapparna" jag låtsas inte se, för i vanliga fall ser jag faktiskt allt ;) Min kära lilla mamma är uppmärksam. Häromdagen när jag var taggad till tusen, så hörde jag henne:
-"Nej, nu är du på väg igen, tänk efter, ta det lugnt".
Det är en konst att ta det lugnt när man får inspiration! Det var det redan innan ;)

//Anya

[Genom nytvättat glas skiner alltid solen]

2016-09-15T11:37:00.000-07:00

Detta skriver jag med den kraft jag har kvar idag sen är kontot tömt...

Jag insåg inte när folk pratade om att vara utbrända, utmattade och tomma, att de verkligen inte har en uns av ork kvar...till något. Ingen glädje men ändå ingen sorg. Jag insåg inte att man blir som ett tomt blad med en likgiltighet till allt som innan gav glädje.

Men jag insåg det när varje steg jag tog vred ur min energitrasa för att lämna mig där på golvet i tårar som inte vill sluta komma, det är som om hela havet bor i dina ögon.

Jag insåg det när bröstet höll på att sprängas efter varje andetag och lungorna krampade och kändes som två små hårda stenar omöjliga att göra större.

Jag insåg det när värken låg som ett stämjärn över huvudet och ögonen gjorde ont som om du hade 40 graders feber.

Jag insåg det när hela kroppen sa NEJ! och jag ville fly ut ur mig själv, bort, iväg. Då ringde jag med gråten i halsen och sjukskrev mig.

Nej, du är inte svag för att du drabbas, du är förmodligen en människa som har kämpat hårt och försökt vara stark för länge. Du har sett tydliga tecknen men du har inte lyssnat. Du har trampat på och tänkt, "äsch, snart kommer helgen då kan jag vila". Men helgen kommer och helgen går och så ligger du där på söndagskvällen och vill inget hellre än att bara sova. Men du är inte trött, du kan inte vila bort psykisk trötthet. Du kan läka med sömn men du blir inte bra...

[Långvarig negativ stress fick jag som diagnos]

Första veckan sov jag bort, 14 timmar/dygn och var ändå inte utvilad. Drömde om det som tydligen behövde drömmas om. Grät floder. Orkade gå små promenader, detta är någon som sprungit flera gånger i veckan, sen sov jag lite till. Du som vet kan se det som känslan du har vid och efter en traumaupplevelse. Ett overkligt tillstånd där du går som i ett vaccum, en film som spelas upp igen och igen. Du undrar om det verkligen har hänt. Du är inlindad i bomull och det enda du ser är fötterna framför dig. Du tittar men du ser inte. Du hör men du lyssnar inte. Du känner dig liten och oförsvarbar. Hjärnan har stängt av, hela systemet är ur funktion och hårddisken har kraschat. Du har svårigheter att minnas, du kan inte fatta beslut så ge inga valmöjligheter. Maten smakar ingenting men du tvingar i dig den. Du blir rädd för omvärlden, osäker och nervös. Köra bil fanns inte på tapeten i början! Jag glömde var jag ställt den... Jag har borstat tänderna med handkräm. Kroppen gör saker per automatik och ofta blir det fel.

Jag vill så mycket, sen minns jag, nä just det jag orkar inte. Det låter konstigt och skumt att man kan gå från att vara ytterst social till att undvika folk för att du är trött flera dagar efter mötet. Nej jag känner inte igen mig själv och det skrämmer mig. Det syns inte på utsida men att orka föra ett samtal, orka ta sig ut. Bara att gå till affären och vara orolig att man möter någon för att man vet att man måste vara social men du har inte råd att slösa energin.

Jag gör inga planer just nu. Jag tar en dag i taget och samlar energi. Jag kan inte träffa flera personer på en gång, jag blir stressad, känner mig pressad att prestera och får en flykänsla, familj eller ej...

Det jag har är ett otroligt stöd från personer nära mig! Förlåt mig om jag inte har visat uppskattning eller omtanke, förlåt om jag är disträ, jag har allt att ge till er, bara inte just nu. Såklart har jag fått skuldkänslor över att jag känner krav och press över att träffas men det är fröken duktig som försöker pressa sig fram. Jag ska försöka göra mig hel nu, sen kan jag ge med hela mitt hjärta igen! Men tack för ert oerhörda stöd och värme!

En vis person sa:

"Det är först när man visar sin sårbarhet som man möter människors empati". <3<3<3

Utmattningssyndrom är ju något som är så vanligt nu så det genomsyrar vår vardag och blir som en vanlig huvudvärk. "Jaha, ännu en som sjukskrivit sig för utmattning....

Är det inte dags att se över vilket samhälle vi har skapat då utbrändhet är en folkepidemi som inte blir ovanligare?

-God Natt-

//Anya

[Ge hit, ge dit, ge bort hela dig själv]

2016-08-26T13:42:00.004-07:00

Kvar finns ett tomt skal av dig och den du var.

Glad, spontan, uttrycksfull?
Du som en gång såg nyfikenhet på livet omkring dig, vart är du bland alla krav och ställningstaganden? Jag söker förtvivlat, flackar med blicken över kaoset som är och undrar om jag någonsin finner dig? Kommer jag att hitta den väg du tog, vart du gick fel, var bröts kvisten av?

Jag kommer knappt ihåg ditt namn, namnet som sköljde över mig med lugn och beslutsamhet. Kommer inte ihåg, undrar hur det kändes när du var nära mig, hur du fick mig att slappna av i alla nerver i min kropp. Du som gjorde det lätt att andas luften i mina lungor som en klar höstdag i oktober. Du tog hand om mig, du trodde på mig och fick mig att vilja flyga högt. Din drivande tankeröst ekade högt och visste precis vart vi skulle gå och vad vi skulle sträva efter. Du var så självsäker, så kraftfull och vis. Nu står bladen stilla i en orkan av känslor och tankar som inte hittar sin rätta plats. Ett virrvarr, blandat med sprängande huvudvärk och allt försöker komma ut samtidigt. Du står själv, har alltid gjort, du står i skugga, du står i sol, du försöker, du bygger, allt faller, du bygger igen, ger inte upp, finner vägar, finner sätt. Du är så trött, tom och kraftlös men mitt i all bitterhet och likgiltighet måste det finnas en strimma av ditt namn, en bokstav, en stavelse, en ändelse eller en början av det räcker...

Fuck it all up and start again*

Stepping Stone - Duffy

//Anya

[Allt som var, är och aldrig kommer att bli]

2016-07-08T11:54:00.001-07:00

Det är likadant varje år, semestern kommer lägligt och så efterlängtat, man är slut i kropp och huvud och vill bara ligga på en brygga och titta på solen som glittrar i vattnet. Man är glad att man överlevt ännu ett år. Detta året är annorlunda. Detta året är fyllt av vånda, orättvisa och frustration. Ett år där jag känt att min röst inte blivit hörd, jag har känt mig liten, obetydlig och osynlig. Det är aldrig skoj att säga farväl, jag undviker det, jag säger på återseende, skojar bort det eller så säger jag inget alls. Jag vill inte ta i ordet farväl. Farväl är ett otäckt, onödigt och skrämmande ord. För mig finns inte farväl, för mig finns;
[Tack för att jag fick lära känna dig, lära mig av dig, lära med dig och att du fanns med mig en tid i mitt liv]

Jag har träffat så underbara människor, fina människor, varma människor, människor som tänker och fungerar som jag och så ska man helt plötsligt skiljas från varandra. Var i ligger logiken i det? Allt som fungerade så bra, relationer som hade så mycket potential, värme och där man kunde gått hur långt som helst. Jag är riktigt jävla förbannat, jag bjuder på det idag...men jag har blivit tvungen att göra ett val. Jag hatar att bli tvingad även om det kanske, möjligen i detta fallet var för mitt eget bästa..
Och inte ens ordet tack fick vi..

Men varför ska jag hålla tyst? varför ska jag kväva min röst och mina tankar? Sen när var det förbjudet att säga sin mening?

Ikväll skriver jag, blöder jag och gråter jag över allt som var, är och inte kommer bli.
Så tack till alla Er, hoppas jag har gjort ett avtramp i ert liv lika mycket som ni har gjort ett avtramp i mitt.

Fy fan.

//Anya

[Lock Me Up and Throw The Key]

2016-05-30T13:35:00.001-07:00

Jag står och stampar

Jag står och glor

Jag går i samma fotspår

Som jag gick igår

Jag blir frustrerad, jag är frustrerad, jag står och trampar i ett vakuum av vardagliga rutiner just nu. Jag AVSKYR det. Jag vill styra mitt liv själv, jag vill inte bli styrd, rätten som vi alla egentligen ska ha. Pratade med en vän idag, vi brukar synka på det mesta när det gäller känslomässiga berg-o-dalbanor. Vi kan varandra nästan utan och innan, respekterar varandra, förstår varandra och det är okej, vi fortsätter inte fråga, vi trycker inte på och tvingar fram svar.

Den där egen-tiden ni vet, den asociala perioden då man vill gräva ner sig en tid och komma upp när man är mentalt stabil igen? Då man vill vara okontaktbar, bara vara, inte behöva vara social när man känner att man inte klarar av det. Även om tanken är god och omgivningen tar kontakt för att de vill så himla väl, bryr sig om en och vill veta att man mår bra, så kommer det alltid, just då, kännas som tvång, då man helst av allt, innerst inne, bara vill bli lämnad ifred. Det måste ju finnas fler där ute som känner likadant? Eller är många så uppe i tankar på att aldrig behöva vara ensamma? Det är en bra egenskap att kunna vara ensam ibland. Det är bra att få vara ensam med tankarna om framtid, nutid, ovisshet och vishet, bara var med sig själv.

Det är dags för förändring, sa ingen person någonsin. Förändring är det som sker konstant, hela tiden men det är upp till dig att förändra till det som just du trivs med.

Jag vet att jag mumlar just nu men låt mig, det är ditt val att läsa, tolka och ta in. Håll med, eller inte, båda är okej. Men gör det bara för dig.

Du kan aldrig göra fel val, du kan bara få olika utgångar av dina val.

//Anya

[I samma fotspår som igår]

2016-04-05T12:02:00.002-07:00

[Jag hittar ord bättre när mitt alter ego är ur fas.

När livet inte går på räls, när saker går emot,

när jag måste slåss och jag bara vill säga nej,

låt mig vara, låt mig slippa slåss idag.]

Om jag blir gammal vill jag kunna säga - Jag gjorde allt.

Jag vet att det är omöjligt att göra precis allt, livet sätter upp hinder i vår väg,

oftast då vi behöver dem minst.

"Du kommer inte att få se varenda liten vrå på vår fina planet".

"Du kan inte planera allt i minsta detalj".

MEN, det du kan göra är åtminstone att välja att inte sitta fast i hamsterhjulet och varje fredag året om skriva på nätet: "Äntligen fredag" med en stor smiley och en bild på en öl, få kommentarer som: "Åh, va gott", "underbart!", "Det är vi värda", "slut på slitet, njuut!".

Sen kommer söndagen snabbt och där sitter du med lätt måndagsångest inför en ny arbetsvecka...igen. Stressar genom dagarna och glömmer att de aldrig kommer tillbaka. Eller ännu värre, tänker på det, och få ångest för att de ju faktiskt inte kommer tillbaka...någonsin. Och där står du mitt i hjulet och kan inte hoppa av, för det snurrar för snabbt.

Nej, man kan inte ha perfekta dagar varje dag, allt man gör blir någon gång monotont och du kan inte ha kontroll på allt men det är okej att säga, "jag vet inte".

Man vill fånga de fina ögonblicken, de som betyder något för bara dig, frysa dem och ta dem med sig i en liten burk som inte har något "bäst-före-datum".

Åk och doppa fötterna i Amazonas, Se "The Big Five", Gå uppför backarna i Machu Picchu. Klappa koalor i Australien. Bo i en bungaloo på Cook Islands kritvita stränder, åk Transsibiriska järnvägen genom Ryssland, Se Frihetsgudinnan, spela Black Jack i Las Vegas, bada i gejsrar på Island.

Jag vet inte om vi får nöja oss med att tänka att vi faktiskt kan göra det om vi vill.

Så länge för vi nöja oss med att lägga en bild på nätet på en strösselindränkt mjukglass och skriva "sommarkänsla!", få några smileys med kommentarer som: "Underbart!", "Som vi har väntat!"

Ibland känns det som vänta är det enda vi gör. Vi verkar aldrig vara nöjda med nuet där vi är, utan längtar alltid framåt till dagar som ska komma. Snälla klaga inte. Snöar det? Gå ut en vindstilla, molnfri kväll och lägg dig i en snödriva och titta på stjärnorna, Regnar det? Ta på dig en regnkappa, ställ dig på en kobbe med ett kastspö. Men klaga inte. Vi har bara dagarna som gått, dagarna som går och dagarna som kommer och det går så snabbt.

Om jag blir gammal vill jag kunna säga: - Jag gjorde allt.

I Lived - OneRepublic

//Anya

[Tick, Tock, Clock]

2016-01-27T12:51:00.002-08:00

Jag är inne i en sådan där stå och stampa, ta en ny väg - period. Woaw, vad de perioderna är frenetiska! Som en vän till mig säger, vissa dagar vill man magasinera allt och ge sig iväg.

Jag vill ta upp ett ämne som ofta kommer upp bland människor. Det är att det förväntas saker av en som man inte riktigt kan stå bakom. Jag bryr mig verkligen inte om vad människor gör för att må bra, förstå mig rätt nu, jag BRYR MIG OM MÄNNISKOR, men vad de gör för att må bra är upp till dem så länge de inte på något sätt skadar eller sårar någon annan. Förmodligen så lever de det liv som de trivs med och blir lyckliga av, man får iallafall hoppas det. Att döma en annan människa för den väg de har tagit är som att snacka skit bakom ryggen på de som har valt päronglass istället för vanilj som alla andra. Jag har en stor familj/vänkrets och ett helt normalt fungerande moraltänk..haha nej men jag lever livet precis som jag vill och trivs med hur det är just nu och känner inte att jag ska behöva försvara mina val...men så att eh,

...därför kan jag inte förstå varför folk alltid ska ta upp frågan om barn. När är det dags? Ska du inte ha en liten? Där kom den, som om du inte ska mer än att gå och köpa nya kappan från Gina Tricot´s nya vårkollektion, bara sådär, enkelt. Det började krypa fram när jag var i 25årsåldern och har pågått fram tills nu och lär väl fortsätta...Tänk att få höra denna ständiga frågan i flera års tid, om inte det ger inre stress så vet jag inte vad! Påträngande, personligt och oerhört privat så kryper frågan under skinnet, planterar ett frö, och låter det gro. Är det fel av mig att säga att jag kanske inte vill ha barn, om så skulle vara fallet?
Jag älskar barn men sker det så sker det och då ska det vara på mina villkor. Det är inte rätt av andra människor, speciellt de som inte känner dig, att komma nära inpå, flåsa nära ens nacke som en hund över ett saftigt ben, med en "hagalenhet" lysande i ögonen, jag vill veta! Ge mig svar! Ska du, ska du? när, när när?! Stressa en annan medmänniska för de val han eller hon gör så gör de kanske exakt tvärtemot. Jag vet att det inte görs medvetet många gånger men är det för mycket begärt att tänka efter innan?

Det ansvar och de förväntningar som man har på sig som förälder, att aldrig kunna slappna av för att man vill skydda, vara närvarande hela barnets liv och i allt det gör, genom glädje och sorg, är ett oerhört stort ansvar. En ständig oro för vad som kan hända ens käraste, det är inte konstigt att man tvekar och frågar sig, har jag vad som krävs?

Jag är nyfiken på om män har samma dilemma? Deras biologiska klocka tickar ju lite längre. Eller så förväntas de inte ha den inbyggd i sitt system för det verkar som om att de slipper undan dessa ständiga frågor om att starta familj. När och om jag vill skaffa en liten kopia av mig själv är helt mitt beslut och den jag lever med, sluta ställa frågan till de barnlösa!
Det kan också mycket väl vara ett ofrivilligt val och det gör er fråga väldigt okänslig och klingar moraliskt illa i luften.

[Se upp med vilka grodor som hoppar ur er mun, de kan såra mer än vad ni tror]

Eyes shut - Years and years

//Anya

[Då känner jag mig liten]

2015-12-16T09:38:00.002-08:00

Två gånger i mitt liv har jag varit med om olyckor som slutat med död, två liv har jag sett försvinna på brutalt sätt. Ja, där kom den, en bit sanning av mitt liv. "Något" hade tydligen bestämt att det var deras tid att gå. När årsdagarna närmar sig så tänker man lite extra. Dessa två har såklart fått mig att fundera mycket över vår hela existens och mening. Att komma underfund med hur livet fungerar, varför och om vi ska finnas. Jag har nog anklagat allt och alla men mest av allt mig själv, även om jag vet att det inte var mitt fel, det var inget jag kunde styra över, det var ju olyckor. Jag intalade mig: -var inte runt mig, det händer hemska saker är du är runt mig...
Förstå mig rätt, det finns inga andra tillfällen där man känner sig mer liten och maktlös än just där och då.
Jag har fått lära mig att leva med bilderna i mitt huvud från dessa två grymma avslut, det finns ingen magisk formel att ta bort dem med, tyvärr Alfons Åberg - stick du stygga spöke, för du finns inte, hjälpte inte mig. Fick bygga upp mig själv igen, inte till det jag varit utan till någon ny, annan version av mig. Små saker var jobbiga att göra i början, bara att gå till affären och handla bland folk, där fanns ingen som visste och jag kände mig så liten och obetydlig och alla andra kändes så hårda och kalla.
Jag har fått lära mig att bearbeta mina känslor. Fått veta att det är okej att låta dem komma en stund och ta dem till mig för att sen lägga dem på minneshyllan för saker jag helst inte vill ta upp. Det där dammiga, gamla skräpet som ligger längst in uppe på vinden. Det där som man intalar sig att kan va bra att ha. Fast på vilket sätt sådana här upplevelser kan vara bra att ha har jag inte riktigt förstått mig på. Det stör mig inte längre när de kommer på besök, jag besväras inte, för det blir färre och färre besök ju mer åren går. Vaga bilder blir än mer vaga, men ibland tänker jag på dem, ett ögonblick, sen är det bra...

Det jag tycker är jobbigt är när de dyker upp när jag minst "behöver" dem, det är inte ofta men när jag är mitt i vardagen, helt neutralt, bland människor och i rörelse, när jag är på väg någonstans så stör dem mig. De kommer på oväntat besök, jag blir ställd mot väggen, häpen och rätt arg! Varför kommer ni nu!? Vi har inte bestämt träff just nu! Då man blir sådär, skakig, tårögd och andas snabbare. Man söker ögon från någon som vet vad man tänker och som man slipper berätta hela historien för. Då halsen helt plötsligt krampar ihop och den där klumpen i halsen vill upp när allt man vill är att springa långt därifrån. Idag hade jag inte möjlighet till det, jag var tvungen att vara där, ta tag i situationen. Jag hade gladeligen lämnat över den till någon annan! Men eftersom jag är som jag är, så tvingar jag mig själv att kliva över den där tröskeln, ta tillbaka makten över mig själv. Det är då jag tar ett djup andetag och säger - det är okej, det är ingen fara, det går över om en stund. Situationen i sig var inte farlig, det var lugnt, men så var det en viss detalj i den som råkade trigga det där dammiga, gamla skräpet som ligger längst in uppe på vinden...

//Anya

[Hon i den blå kappan]

2015-12-09T12:43:00.000-08:00

Där går hon, hon i den blå kappan

Hon som levt ett helt liv

Hon som sett mer än vi andra

Hon som har gråtit

Hon som har skrattat

Hon som har känt vrede

Hon som har levt livet

Där går hon

På den kullerstensbelagda gatan

Ner mot affären för att handla

Hon har gjort sig fin idag,
tagit på sina finaste skinnhandskar,

Men ingen ser, de går förbi

för de lever ju sitt liv

med sina skratt, gråt och sin vrede

Det tar tid, men hon har tid

Än så länge har hon tid

Hon i den blå kappan

Ta hand om de äldre, ge dem värdighet. De har ju kämpat för oss, för vår framtid. Vi har inte mycket att oroa oss över, snart går vi själva där i den blåa kappan med våra finaste skinnhandskar, ner mot affären för att handla och ingen ser.

Det dåliga samvetet brinner inom mig, tänkte på mormor Majken idag, min 93-åriga mormor som bor själv och knappt klarar sig själv. Hon frågar alltid: - När kommer du nästa gång? Hon har ställt upp hela livet på andra, servat, älskat och tagit om hand. Hon älskar att virka, hur många gånger har hon inte försökt lära mig, avigan Anja, rätan, Anja! Och jag har bara nickat och sen blev halsduken snedvirkad för att jag glömde räkna maskor. Nu har hon stela fingrar som är svåra att böja men hon virkar ändå, vi får kassar fulla med sockor varje gång vi är nere i söder.
Hon älskar att lösa korsord, vi brukade hjälpas åt att lösa, det var till henne, korsordsdrottningen jag kom till om jag hade fastnat på ett ord, nu har hon sämre syn så tidningar och pennor ligger ofta stilla.
Och nu gnager samvetet inom mig, jag vill så gärna åka ner till henne. Vad jag inte skulle gett för att bo ett hus ifrån och kunna besöka varje dag, komma med fika, prata, och säga "jag ser dig". Varför ska vardagen ta så stor plats? Varför ska obetydliga saker ta sååå stor plats när tiden med våra nära är sååå kort? Särskilt saker vi inte mår bra av, saker som får oss att dra upp axlarna och spänna käken i tystnad. Det borde finnas mer tid och så blir jag så arg och frustrerad på mig själv för att jag låter det ske.

Jag skriver julkort och på mitt första står det Majkens namn, det kanske stillar det där samvetet en aning...

//Anya

[När förväntningarna möter verkligheten]

2015-12-01T09:55:00.000-08:00

Idag frågade någon vad som gör mig arg...

[Hahaha]

De som inte kan köra bil, sa jag och syftade såklart inte på mig själv.

Jodå, jag har humör! Fråga min familj, mina närmsta...

Jag visar det bara inte så ofta, jag förvarar det i min lilla box av frustration sen tar jag ut det i skogen och springer s-tan eller går hem och skriker i en kudde...

Skämt åsido, jag blir faktiskt sällan arg, jag är hellre glad, det är mycket mer roligt. Jag är inte småsint eller långsynt och jag har ett djävulskt tålamod! Jag har lärt mig att sortera ut det som inte är viktigt i mitt liv, det som tar energi och drar ner mig, jag behöver inte sådant i mitt liv, då går jag därifrån. Jag har så mycket annat i mitt liv som jag hellre lägger min energi på och som jag mår bra av. Jaa, sen har vi ju det där blodsockermonstret eller när jag är riktigt,riktigt trött, då blir jag blir sådär känslostyrd, förlåt mig, när det händer...

Oftast har människor en tanke med det de gör även om det inte passar andra just då..oftast. Sen finns det ju tillfällen som man helt enkelt inte har samma tycke,tänk och smak. Speciellt på ett jobb.

Det är omöjligt att alla tänker likadant!

Men att ha ett socialt jobb och jobba med människor är fan ALDRIG lätt! Det är viljor hit och viljor dit och väldigt lätt att känna sig osäker på vad för sorts förväntningar som finns på dig. Hur många gånger om dagen går jag inte och tänker på en viss situation? Hur jag hade kunnat göra den annorlunda, varför det blev som det blev, vad sa jag nu? Jag ogillar att analysera men då lär man sig mer om sig själv. Många gånger när jag frågar någon kommer jag på mig själv att tänka, aha! Jag fattar! Så funkar DU :P Och så är det bra med det. Haha lite som att: har man bra argument är jag såld(nej,nej, det är inte samma sak som övertalningsförmåga!) Jag är inte naiv och blåögd! Eller ja,,blåögd är jag ju ;) Jag har bara lärt mig att här finns andra saker i livet, större saker, djupa saker, som är viktigare än om potatisen du beställde inte är rätt sorts potatis.

Man får lov att känna sig lite nere ibland, lite liten, osäker, "svag", glömsk, ta då hjälp av andra som just den dagen kanske känner sig lite starkare än du. Du har en dålig dag, inte ett dåligt liv! Ibland gör man fel, inte rätt, på ett annat sätt, det blev inte som du tänkt eller hur du nu vill säga det. Säg till mig då, säg till dem nära dig, säg till din omgivning att du är ditt "lilla jag" idag och jag lovar att de kommer att förstå.

Nej, nu har jag tänkt för mycket igen, jag går upp till tvättstugan...
Julklappstips: ett elektriskt piano tack! ;) saknar "mitt" piano..

//Anya

[Tre sorters leenden]

2015-09-23T10:39:00.001-07:00

Varje dag går jag till jobbet med tre olika leenden, ett för barnen, ett till mina kära kollegor och ett till föräldrarna. Alla olika laddade, alla med olika betydelser. Leendet till barnen är och förblir det största, för de ger mig glädje, kärlek och omtanke. Leendet till kollegorna är ett tecken på förståelse, ett samspel(jag vet hur du känner och tack för att du finns!), leendet till föräldrarna handlar om förtroende, det säger att barnen mår bra och är trygga hos oss.
Men barnomsorgen....har den varit lika illa som nu? Vi ska vara lekmänniskor, beteendevetare, tekniker, inredare, köksbiträden, inventerare, trädgårdsmästare, och allt annat som egentligen inte alls har med vad vi är utbildade att göra men nej, vi ska nicka, tacka så hjärtligt och fortsätta arbeta för samma låga lön. Hade en läkare gått med på att borra upp en hylla på sjukhuset när denne egentligen ska operera ett knä för att sjukhuset drar ner på vaktmästartjänsten? Kanske till att hårdra men en liknelse likväl....

Jag lider när jag ser kollegor som brinner för sitt arbete och verkligen vill kämpa för det men som hela tiden stöter på motstånd. Jag ser det på dem och jag har svårt för att veta vad jag ska göra eller säga, jag står handfallen, för jag känner ofta likadant. Bit för bit bryts vi ner till oigenkännlighet samtidigt som vi alla kämpar med saker på privata plan också. Hur länge ska vi orka?! Vår gnista kvävs mer och mer. Där finns en brist på vikarier(det finns inga!), vi går bokstavligen på KNÄNA för att få ihop vardagen, pusslar, ändrar om, tänker om, gnuggar hjärncellerna och bankar huvuden i väggen, ger information om hur varje dag har varit för varje enskilt barn, slits mellan krav från chefer och önskemål och förväntningar från föräldrar och mitt i allt det här står barnen. De stackars små, som trycks in i större och större barngrupper och cheferna som räknar på sina förbannade fingrar, för allt de ser är antal platser och tjänster och ekonomi. Jag ska snart gå upp i heltid och ska ärligt talat säga att jag är orolig. Jag orkar mycket, jag är uthållig som en oxe många gånger, sväljer och trampar på i djupa spår men när fler försvinner från vårt arbete för att de är utslitna på ett eller annat sätt så blir jag just det, orolig. Jag har ju 35år kvar...

Politikerna förstår inte vår pressade situation, hur kan de? De har aldrig varit där för att beskåda, men de har djävulskt lätt för att fatta beslut som angår vårt arbete och verksamhet! Välkomna att göra vårt arbete en termin och säg sen att ni jättegärna vill fortsätta.

Till mina kollegor, ni är BÄST och värda allt för hur ni varje dag kämpar och får dagen att gå ihop, skickar ork och kraft till er! <3

//Anya

[Listiga rävmänniskor]

2015-08-16T05:38:00.001-07:00

Vi vill alla ha en roll, vi vill alla betyda något,

När vi inte syns blir vi osäkra på oss själva,

Varför vill vi alltid bevisa något?

bevisa att vi är bra, att vi kan,

är det något som ligger kvar sedan yngre dagar?

prestationen i skolan och betygen,

varför ska vi alltid slåss och kritisera,

vad är det som driver oss till att hacka på våra medmänniskor?

Vi har alla olika perspektiv på livet och allt runtomkring oss. Snälla, dra inte ner, tryck inte ner till oigenkännlighet för att du mår bättre av att känna dig i överhand. Förstå att vi alla ibland inte alltid har kraften att slåss och vara på vår vakt, ge en hjälpande hand till de som inte orkar och respektera att man ibland bara behöver få vara själv med tankarna.

Vet flera som har kraschat, de har gått på och kämpat för det de tror på, på gott och ont. Men man orkar inte kämpa för evigt. Tillåt dig att vila, återhämta och samla kraft, du får bara ett liv, varför spendera det på saker som inte betyder något? Beröm och uppmuntra! Hjälp en medmänniska, känn hur det känns att göra så att en människa känner sig större inombords, se dem växa och tro på sig själva. Det finns tillräckligt många trasiga själar, det behövs inte fler.

Drömde en underlig dröm inatt, jag var vid sommarstugan, där simmade en ankfamilj, tre ungar och en mamma, drömmen slutade med att mamma och två ungar blev tagna av något stort och mörkt som lurade under ytan, en lämnades till sitt öde, ensam trampade den lilla dunungen runt där ute på det stora blå...sen vaknade jag. Hoppas den klarade sig, tänkte jag. Men vem ska vara där för att lära den hur den ska överleva? Lära den att äta, tvätta sig, och vad den ska undvika för faror.

Därför har jag valt mitt yrke(pedagog), för att vara den som uppmuntrar, sprider glädje och visar vägen. Barn är godtrogna, de tror på oss vuxna, vi vet ju så mycket! Ibland kan vi vara stora och skrämmande men ofta är vi den trygga punkt som barnen kommer tillbaka till när de har varit ute på äventyr. Hota aldrig, ge inte ultimatum, straffa inte! Förklara istället, prata! Sjung! Gestikulera! De gör som de gör för att lära sig, de gör som ni gör. Visa istället hur ni gör och de följer. Har ni aldrig gjort saker för första gången?...klart ni har! Var ni bäst på det från första början? Klart ni inte var! ;)

På tal om att lära, så längtar jag så in i märgen tills mina nya familjemedlemmar är stora nog att komma till mig! <3 varma trampdynor och spinnande kommer än en gång fylla dessa väggar.

//Anya

[Ännu ett ärr i mitt hjärta]

2015-05-25T09:40:00.001-07:00

Finns det något sätt att få sorg att kännas lättare så är det genom att skriva.

Saffron gick bort idag.

Vännen som gått vid min sida i 15 år.
Hon som spunnit i mitt knä.
Hon som pratat med mig på sitt vis.
Hon som mött mig i hallen varje dag när jag kom hem.
Jag visste ju det, jag visste att det skulle komma,
Igår var hon så dålig att hon trillade ner från soffan,
I morse intalade jag mig att hon var piggare,
Gav henne kattmjölk, det lilla hon drack.
Sen ringde jag kliniken med gråt i halsen,
Trodde jag kunde vara stark,
Vi fick en tid en timme senare,
Den här timmen var som ett svart hål av väntan,
Men jag tänkte göra det bästa av den lilla tid vi hade kvar tillsammans,
Spelade gitarr för henne, det har hon alltid tyckt om,
Pussade henne bakom örat, på det där speciella stället,
Jag bäddad fint med hennes rosa filt i hennes resebur som hon hatade,
Men hon gick in utan protest,
Hon låg med tungt huvud på filten hela vägen,
Det kom ett mjau lite då och då,

Jag sjöng för henne i bilen på väg till kliniken,
Strök hennes päls på operationsbordet,
Sen var det över, bara sådär,
Rodde till sommarstugan,
Tog ut hennes slappa lilla kropp och la henne i ett fint påslakan,
I ett hål under en ek,
När jag kom hem stod jag i hallen en stund,
I min hand hade jag en tom bur med en rosa filt i och ingen mötte mig där.

Nu har jag plockat bort leksaker, matskål o sådant. Kattsanden o maten får jag ge till syrrans katt. Man får lov att sörja en katt, ett djur eller i detta fallet en familjemedlem, min familj.

Vila i frid under korkeken min kära lilla Saffron <3<3<3 Jag älskar dig till månen och tillbaka!

//Anya

[A Sky Full Of Stars]

2015-04-16T14:53:00.001-07:00

[Att hela livet slita fem dagar i veckan för att vara ledig två

är inte riktigt till vår fördel, så jag tog fredagen ledigt]

Ojojoj, long time no writing, but don´t worry, I´m around, I just don´t have anything good to report....till now!

Big News, Read all about it!
Dalasyster med familj flyttar till söder! <3<3<3 Har inte riktigt förstått det än. Dels för att de ju har bott där 6...7år och ska flytta hela familjen från deras vardag. Dels för att syster ibland har haft storslagna idéer som har stannat..ja just vid idéer ;D Men nu är det alltså klart! Så jag ser fram emot mycket gos med syskonbarn OCH EM: killa armen i soffan en fredag framför tvn är ett måste(ååhh Em, vi har mycket att ta igen! Hah!)

Jag har också haft lite funderingar över en viss sak...vi kan kalla det..ett ljus. Och har kommit på att jag, som så ofta får panikångest över just det här ljuset, inte har det just nu. Detta är alltså nytt för mig! Vågar knappt ta på det för att jag är rädd att det faller sönder som ett bränt papper. En märklig känsla det där att våga släppa kontrollen över ljus som man inte kan styra över. Det är en styrka hos många...eller ren idioti. I vilket fall så ser jag det som ett pussel...en bit i taget. Hålla ljuset brinnande.

Har även detta året lovat att springa blodomloppet, kruxet är ju att...tjaa..milen sprang jag senast förra årets lopp...såå...att..ehh...ja lycka till till mig!

Nytt på Spotify och i mina lurar(Toppenmusik att cykla, springa eller bara gunga till). Music Is life!

Loreen - Paper Light

Major Lazer - Lean on

Kygo - Stole The Show

Sia - Elastic Heart

Bonus:

Elle King - Ex´s & Oh´s

Semester imorgon då och jag har massa gott att fixa med denna dag, ser fram emot detta!
Godnatt*

//Anya

[Does It Make Any Sense]

2015-02-18T12:58:00.001-08:00

Det finns en fagrare glans, någon annanstans

Du får hoppas som om himlen fanns, och tro och be att det ska gå

För du får ingen tröst, av din inre röst

Den vill knäcka dig varenda höst, och gråa dagar skyndar aldrig på

Du har så rätt Winnerbäck. dina ord träffade mitt i den djupaste, innersta kärnan för många år sedan och gör så fortfarande. Grå dagar med mörker, åh vad jag längtar bort!

Pratade med en nära vän som kände precis likadant och säkert många andra med oss. Håll ut säger resten...

När någon skärmar av, håller sig på avstånd eller inte svarar, ta det inte personligt, det handlar inte om er. Känner ni personen väl så vet ni varför. Låt dem vara, låta dem tänka ifred. När det är gjort så lovar jag att de kommer ut i ljuset till er andra lika skinande och glada som vanligt. Man behöver bryta ner för att bygga upp, jag vet, jag har gjort det. Så mycket där inom som rör, som upprör, som gnager, som plötsligt tittar fram då och då och påminner, nähä du! Tro inte att du ska glömma! Vi går inte att radera! Lukterna, bilderna, känslorna man inte kan ta på som gör att den vanliga dagen ter sig så där annorlunda eller rent av oviktig som den kanske inte gjorde igår. Då man känner sig så där liten att man vill krympa ihop till en obefintlig betydelselös klump och bli tröstad av en varm famn som säger att att kommer bli bra. Vi vill ha garantier på allt men vi kan bara få det på saker vi köper för pengar, inte på livet.

Jag blir arg på mig själv för att jag blir uttråkad så snabbt, snabbt ska det gå, kvickt som en höstvind i oktober. Det är förstås just därför. Stanna upp och det kommer. Nej, byt bort, gör nytt, släng iväg, kasta långt! Det spritter i kroppen av rastlöshet och frustration just nu. Förändring, förändring, förändrig kom nu!

Det är så mycket skit som händer i världen just nu, ta hand om varandra! <3

Favoriterna just nu:

Kat Dahlia - I Think I´m In Love

Elliphant - Never Been In Love

//Anya

[Friday Im In Love]

2015-02-06T13:05:00.002-08:00

Den här helgen kom inte en dag för tidigt!

Njuter av min iskalla Falcon Koppar. De senaste veckorna har varit tuffa arbetsmässigt, börjar känna av min rygg efter alla lyft men! En viking klagar inte, le och gå vidare, det är vad jag har lärt mig. Jag fortsätter att stärka kroppen istället så försvinner nog det onda :)

På tal om....imorgon är det löpningens daaag! Gissa vad jag ska pyssla med då ;D

Häromdagen sprang jag 6:an på Rosenholm, älskar den slingan! Lagom mycket natur och backar och folktomt. Den frusna marken gjorde det svårt att hålla ett snabbare tempo men det gick ändå. Däremot längtar jag till våren och mina långdistansrundor på cykel i solsken och bland gyllengula rapsfält <3

Har köpt en ny ringklocka som jag ska plinga i när jag susar förbi alla sniglar ;) funderade på ett bilhorn men kände att det nog klassas som ett medel mot svaga hjärtan så jag lät bli...

Har börjat släktforska och funnit massor med historiagodis, än så länge har ingen drottning eller liknande dykt upp i trädet(förrän 1985 that is haha ;) jag väntar med spänning på ett släktträd som ska skickas med snigelposten. Jag tycker det är lite sorgligt att jag inte fått träffa farmor eller morfar innan de gick vidare. När jag tittar på gamla kort kan jag inte hjälpa att känna att jag hade velat vara där och dela deras vardag, det tråkiga är väl att inse att det aldrig kommer att hända, men jag är glad att jag får dela deras vardag som varit med hjälp av korten och mina föräldrars historier.

Har pysslat lite i programmet Audacity, rätt skoj när man väl fattar hur man ska göra :P
Döm inte, mitt gitarrplockande är inte perfekt I know.

Trevlig helg Ya´all!
//Anya

[Verkligheten tar ett djup andetag varje dag]

2014-12-06T14:51:00.001-08:00

I väntan på mer. I väntan på att leva. I jakten på annat så går vi här,

vi försöker få timmar, minuter och sekunder att ha en mening.

Vi skynda oss fram, så snabbt att vi inte hinner med.

Vi letar, vi söker, hälften av oss finner,

vi känner, vi låtsas och hälften av oss försvinner.

Hälften verkar inte bry sig alls.

Vi tänker, funderar, kommunicerar och vänder ord.

Ofta så vänder vi dem så mycket att vi är tillbaka där vi började.

Många är skadade, några är brutna

men vi är ju bra på att låtsas, ellerhur?

fasaden utåt, inte visa dig svag nu,

inte visa att du behöver någon du,

för du vet ju att alla är lika skadade som du.

Du har dig själv närmast,

det är du som andas med dina lungor,

det är du som känner ditt hjärta slå,

sluta jaga livet, livet är hos dig nu,

varje dag, varje natt, varje andetag du tar.

Hur säger man till sina nära sådant ord inte kan beskriva?

Sådant som gör så ont i bröstet så det ska sprängas,

om rädslan att förlora, att tappa och gå itu.

[Till alla nära mig som varit, är och ska bli]

//Anya

[Leende gaseller tar över stan]

2014-10-14T10:10:00.001-07:00

Fötterna lyfter, de flyger fram lätt som ett asplöv uppför backen, med en spänstig kropp som en gasell i blå Adidaströja, studsar den uppför, om och om igen, kikandes över axeln med ett leende. Det hörs en röst: - Kom igen! Kämpa!

Efter kommer jag...flås,flås,flås. Tunga elefantsteg, pipljud från halsen, jag dör! Seriöst, jag dör, här på mitten av backen dör jag, svettig med utsmetat smink, inte ens ett vacker lik blir man. Jag svär högt, lägger förbannelse över den där leende gasellen framför mig, den som är sådär 5 meter fram hela tiden, precis så långt fram att man inte får tag i den. När man helst av allt önskar är att ta tag i kragen och drar ner den på marken så den rullar ned till backens början. Men sen tackar jag honom för att han puschar, driver på och får mig att fortsätta uppför alla 6 gångerna, nästa vecka springer vi uppför 8 gånger :D Fokus skiter sig några gånger när vi brister ut i skratt med den där udda humorn som konstigt nog alltid kommer fram när vi träffas. Nu är vi igång och det känns underbart! Piggare, gladare och förhoppningsvis en starkare kropp.

Så jäkla rolig!

Förr sprang vi 4 ggr i veckan, ibland mer, hur orkade vi?! Ska nog bli student igen, hade så mycket mer fritid då! ;) Men ändring, nu är jag pepp och ostoppbar!
Det är sååå värt det efteråt! När man sitter nyduschad och "nymätt" och med 2 liter nytt vatten i kroppen. Med en annalkande träningsvärk i låren så misstänker jag gångproblem imorgon, om inte en omöjlighet att sitta på huk, men vad gör väl det ;D

Walking Dead har börjat sändas igen! Wunderbaar! Greys Anatomy likaså och på torsdag börjar BlackList, älskar hösten och alla nystarter på serierna :) Bara Game Of Thrones som saknas nu ;)

//Anya

[Röda bloddroppar ger ingen mjölk]

2014-10-13T13:42:00.000-07:00

Blev lite sentimental ikväll när jag kikade igenom min blogg.

Började skriva i juni 2011. Det är 3 års tid! Vart tog de åren vägen? Så mycket jag gjort, så mycket jag sett, så mycket jag har upplevt...på gott och ont, ja, det onda hade gärna fått avstå från min livsplan(Hey! Det ingick ju inte ens i min plan!) Vad tänkte det när det stod där vid vägskälet egentligen. Måste ju ha funnits andra vägar än just min eller?Men jag antar att hade det inte valt min, så hade någon annan fått en fartdåre på sin lugna gata. Man blir starkare av omvälvande händelser, även om jag kanske hade skippat den ena eller andra eller möjligtvis alla tre. Vissa får en större beskärd del än andra av de där händelserna, andra tappar på sin höjd bort sin mobil, lucky you! Ni kan fortsätta vandra i naivitet och ovetskap, jag hade gärna bytt! För VAD ska jag med den här sortens kunskap till med egentligen? Vad har den att ge mig, att fylla mitt liv med? Glädje? Nej. Lycka? Nope. Ångest? Oro? Illamående? Check. Men, nej, självklart går jag inte runt och oroar mig 24/7! När de tankarna kommer tar jag dem till mig, låter dem komma, tänker på dem en stund och lägger dem sen åt sidan. Som en bok som fångat min uppmärksamhet för en stund. Fick höra av en mycket klok person att dem inte försvinner bara för att man skjuter undan dem. Jag har bara blivit mer uppmärksam eller vaksam om du så vill...

"Endel"(hihi, din stavning Anna)påstår att det inte finns någon godhet och ondska, jag påstår tvärtom! Människor har en uppfattning om saker och ting, hur det ska tänkas vara på ett speciellt sätt. Det är möjligt att för dem, i deras verklighet så är det just det, rätt. Men för resten som tänker olika än dem? Hur gör man för att hamna på samma plan? Världsbilder krockar...och här står vi mittemellan och försöker göra gröt.(makes sences?)

Skådespelerska Drew Barrymore sa en gång i en intervju: - Only when you´re home alone, you are in your truest state. Det ligger något i det där du Drew....

Blev lite tungt inlägg ikväll också men någon nytta ska man göra av tiden :D

Piggar upp texten lite och säger att jag ska köra s**ten ur min kropp imorrn, då blir det backträning med Marcus! Hoppas det regnar, så det blir så där lerigt och äckligt som det brukar blir i Stadiums träningsreklamer :D

<3 Till de mina <3

//Anya

[När huvudet vill två håll, hoppar hjärtat in och då försvinner logiken]

2014-10-10T13:22:00.001-07:00

Ett tag sen jag skrev, så är rädd att detta kommer bli det där filosoferande inlägget. Ska hålla mig kort ;P

Home - Make this Place Your

Jag har många saker klart för mig, vart jag vill, vad jag vill och hur jag vill. Sakerna finns där i mitt inre, svårigheten är att göra dem till verklighet. Så fort känslor rör om i grytan så tappar jag mig, känslor är inte logiska för mig, men visst, logik är tråkigt :)
Ibland intalar jag mig att jag är redo, ibland rusar jag därifrån. Det är stjärntecknet tvillingens natur(ni tvillingar förstår säkert mitt ologiska babblande). Med snabba svängar och ändring av kurs så söker vi efter nya intryck hela tiden, tröttnar snabbt och flyr iväg till nästa erövring. Jag vill göra allt och ingenting på en och samma gång och helst på EN gång. Huvudet virvlar av tankar, som en evig labyrint där man aldrig hittar ut, aldrig hittar svar. Nej, det är inte alltid skoj att vara aktiv i tankarna 24/7. Jag vill också lära mig att vara den där som landar, som hittar mitt jag, mitt mentala lugn. Slappa på soffan, right, inga problem! Det är min insida som springer maraton. Antar att jag behöver hitta det där som gör att jag kan stänga av, en sysselsättning eller hobby som gör att allt annat hamnar i väntelistan, om bara för en stund.

Längtar så innerligt till vecka 44, då blir det Dalaresa och Halloweenskoj där uppe med syster o familj. Ska kasta toapapper på huset bredvid dem(det är lugnt,, det bor ingen där) :D
Syster vill att jag flyttar upp. Det är oerhört fint där! Men det är inte skärgården och det är inte den friska havsluften. Att göra ett val mellan vart man ska bo och närhet till familj sa ingen behöva göra. Jag umgås mycket med min familj för att jag har turen att ha fått dessa människor runtomkring mig som jag älskar, trivs med och som finns där för mig och vice versa. Alla har inte den turen tyvärr, men missunna ingen den chansen!

Och va f'n hände med mitt fotograferande? Fotade jättemycket förr, nu? knappt någonting! :( Känns trist att skylla på tidsbrist men så är fallet...:( Jag har ju talang för tusan! ;)

[Res, upptäck och lev men kom tillbaka till ditt hjärtas bo]

//Anya