Josla-dyslexi

Torsdag – en trevlig dag på Bokmässan och en viktig fråga 📚

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 24 Sep 2026 19:18:47 +0200

Idag har det varit en riktigt trevlig dag på Bokmässan i Göteborg tillsammans med några av mina arbetskamrater. Det är alltid roligt att gå runt bland alla montrar, se alla böcker och möta människor.

Det blev förstås också dags för lite mat mitt i allt. Jag tog bakad potatis med skagenröra – himmel så gott det var! 😋🥔 Det satt verkligen fint efter några timmar på mässan.

Efter tiden tillsammans med arbetskamraterna har jag också hjälpt till i Dyslexiförbundets monter. Där får man möjlighet att prata med människor om dyslexi, läsning och vilka hjälpmedel och möjligheter som finns. Det blir många intressanta samtal, och för mig känns det viktigt att kunna vara med och sprida kunskap.

Just idag passar det extra bra att lyfta en viktig fråga som handlar om personer med dyslexi och andra läsnedsättningar.

Jag läste en debattartikel i Göteborgs-Posten med rubriken ”Lång väntan på kurslitteratur slår hårt mot studenter med läsnedsättning”.

För den som har dyslexi kan tillgången till anpassad kurslitteratur vara helt avgörande för att kunna studera på samma villkor som andra. Att kunna lyssna på en bok genom exempelvis Legimus är inte någon genväg. Det är ett hjälpmedel som gör litteraturen tillgänglig.

Att lyssna på en bok är också att läsa – vi tar bara till oss texten på olika sätt.

Studenter ska inte behöva hamna efter sina kurskamrater därför att de måste vänta på att få tillgång till den litteratur de behöver. Kursen fortsätter, uppgifter ska göras och tentamen kommer oavsett om studenten har fått sin anpassade litteratur eller inte.

Tillgänglighet måste finnas från början.

Efter en dag på Bokmässan känns den här frågan extra aktuell. Böcker, kunskap och utbildning ska vara tillgängliga för alla – även när vi behöver olika sätt för att kunna ta till oss texten.

Nu börjar den här dagen gå mot sitt slut. Jag tar med mig många intryck, trevliga möten och samtal från Bokmässan – och känslan av att vårt arbete för ökad kunskap om dyslexi fortfarande är väldigt viktigt. ❤️📚

Vad tycker du – ska en student med dyslexi behöva vänta på sin kurslitteratur medan alla andra redan kan börja läsa?

Skriv gärna vad du tycker i kommentarerna. 💬

Jag tycker den här passar bäst: Onsdag – dyslexi i vardagen, nya kunskaper och viktiga frågor 🌸

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 23 Sep 2026 19:00:00 +0200

God morgon onsdag! 🌸

Då var det onsdag igen och vi är redan mitt i veckan. Det händer mycket just nu, både på jobbet och inom föreningslivet.

Jag upptäckte en sak när jag läste ett sms häromdagen. Jag hade tolkat texten helt fel. Så kan det gå ibland! 😅 Bara några få ord kan göra att jag misstolkar hela sms:et och får en helt annan uppfattning om vad personen egentligen menar.

Det är också en del av min dyslexi. Ibland läser jag orden på ett annat sätt än vad som faktiskt står, och då kan betydelsen bli helt annorlunda. Om jag hade varit mer uppmärksam och använt tal-till-text eller fått texten uppläst, kanske jag hade förstått meddelandet rätt från början. Det visar hur viktiga hjälpmedlen faktiskt är i vardagen. Man har dem där, men ibland glömmer man helt enkelt att använda dem.

Igår eftermiddag deltog jag i ett digitalt webbinarium med Dyslexiförbundet och Logometrica. Det var väldigt intressant och gav mig en hel del nya tankar.

Vi fick bland annat information om Alfa, ett digitalt screeningverktyg som kan användas för att screena elevernas läsfärdigheter. Det fina är att man kan screena alla elever i en klass och på så sätt fånga upp dem som kan behöva extra stöd eller en närmare kartläggning.

De berättade också om Logos. Efter en screening med Alfa kan specialpedagogen använda Logos för att göra en mer fördjupad kartläggning av elevens läsning och eventuella lässvårigheter.

Det här tycker jag är väldigt intressant. Det är viktigt att vi upptäcker elever med svårigheter så tidigt som möjligt. Ingen elev ska behöva kämpa år efter år utan att få rätt stöd.

Idag väntar ett annat viktigt uppdrag. Ikväll är det möte med Funktionsrättsrådet, och jag erkänner att jag är lite nervös. Som tur är har jag skrivtolk med mig på mötet. Det känns tryggt och gör det lättare för mig att följa med i diskussionerna.

En fråga som jag verkligen hoppas att vi får gehör för handlar om kollektivtrafikplanen mot 2050. Från Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad vill vi lyfta att kollektivtrafiken måste vara tillgänglig för alla.

Tillgänglighet handlar inte bara om att kunna ta sig på och av en buss. Informationen måste också vara tydlig och begriplig. Man ska kunna förstå tidtabeller, förändringar, skyltar och information i appar och känna sig trygg när man reser.

Jag är lite nervös inför mötet, men samtidigt är det precis sådana här frågor som gör att jag tycker att föreningslivet är så viktigt. Vi måste våga berätta om våra erfarenheter för att kunna påverka.

Och snart väntar Bokmässan också! 📚 Det blir två besök för min del i år – först med jobbet och sedan genom föreningslivet.

Det är mycket på gång, men jag tar en sak i taget. Nu kör vi onsdag! ❤️

Ha en riktigt fin onsdag och var rädda om varandra! 🌸

God morgon måndag! 🌸

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Mon, 21 Sep 2026 17:00:00 +0200

Ny vecka och nya möjligheter! Nu är det måndag igen och framför mig väntar en vecka där det är mycket som händer. Det blir en blandning av jobb, föreningsliv, viktiga möten och dessutom Bokmässan i Göteborg.

I morse var det bara att gå upp, göra mig iordning och sedan ta bussen till jobbet. En ganska vanlig start på en måndag. Till lunch idag har jag med mig ugnsomelett. Jag tycker fortfarande att det är skönt att ha maten förberedd och veta vad jag ska äta under arbetsdagen. Det gör vardagen lite enklare när det är mycket annat som ska hinnas med.

På jobbet rullar vardagen vidare och det finns alltid något att göra. Vissa veckor är lugnare medan andra är fullbokade, och den här veckan känns definitivt som en sådan vecka där kalendern snabbt fylls på.

Viktiga frågor i Funktionsrättsrådet

Den här veckan har jag också ett viktigt uppdrag genom Funktionsrättsrådet. Vi ska bland annat ta upp kollektivtrafikplanen fram till 2050 och lämna synpunkter på den.

Det är en fråga som jag tycker är viktig. Kollektivtrafiken måste fungera för alla, även för personer med olika funktionsnedsättningar. Tillgänglighet handlar inte bara om att kunna komma på och av en buss. Det handlar också om att informationen ska vara tydlig, begriplig och lätt att hitta.

För personer som har dyslexi eller andra läs- och skrivsvårigheter kan det till exempel vara viktigt med tydlig information, bra skyltning och digitala lösningar som är enkla att använda. När kollektivtrafiken planeras för framtiden behöver olika perspektiv finnas med redan från början.

Vi har därför bestämt att skicka in synpunkter på kollektivtrafikplanen, eftersom vi anser att det finns delar som behöver utvecklas för att bättre möta behoven hos personer med funktionsnedsättning.

Det är också därför jag tycker att arbetet i Funktionsrättsrådet är betydelsefullt. Vi får möjlighet att lyfta frågor som kanske inte alltid uppmärksammas annars. Alla människor ska kunna vara delaktiga i samhället och kunna ta sig till arbete, skola, vård, fritidsaktiviteter och sociala sammanhang.

Bokmässan väntar 📚

Sedan händer det något helt annat den här veckan – Bokmässan i Göteborg drar igång!

I år blir det faktiskt två besök på Bokmässan för min del. Först ska jag dit tillsammans med jobbet och sedan åker jag dit igen för att hjälpa till inom föreningslivet.

Bokmässan är verkligen en speciell plats. Det är mycket människor, böcker, föreläsningar, samtal och olika organisationer samlade på samma ställe. Det finns nästan alltid något nytt att upptäcka och människor att prata med.

För mig blir det förstås extra intressant att se vad som finns kring dyslexi, läsning, hjälpmedel, tillgänglighet och skola. Det är frågor som ligger mig varmt om hjärtat, både genom mitt arbete och mitt engagemang i föreningslivet.

Att jag ska dit två gånger gör också att jag får uppleva Bokmässan från två olika håll. Ena gången genom jobbet och den andra genom föreningslivet. Det ska bli både roligt och intressant.

Så den här veckan lär knappast bli långsam! 😅 Det blir tidiga morgnar, jobb, möten, föreningsliv och två turer till Göteborg.

Men samtidigt tycker jag om när det händer saker och när jag får vara delaktig i frågor som betyder något för mig. Föreningslivet tar en del tid, men det ger också väldigt mycket tillbaka. Att få vara med och påverka, träffa människor och lyfta frågor om dyslexi och funktionsrätt känns viktigt.

Nu tar vi en dag i taget och ser vad den här veckan har att bjuda på.

Ny vecka, nya möjligheter – nu kör vi! ❤️

Helg – vardag, loppismarknad och föreningsliv ❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 20 Sep 2026 09:20:10 +0200

God morgon och trevlig helg!

Vad är det för dag egentligen? 😅 Den här veckan har känts ovanligt lång och seg. Vissa veckor bara flyger förbi, medan andra känns som om de aldrig riktigt vill ta slut. Den här veckan har definitivt varit en sådan.

Fredag – äntligen helg!

Jobbet har rullat på som vanligt under veckan. Jag har haft medarbetarsamtal med chefen, skött mina vanliga arbetsuppgifter och sedan åkt hem efter arbetsdagarna. Ibland känns vardagen precis så – upp på morgonen, iväg till jobbet, göra det man ska och sedan hem igen.

När fredagen äntligen kom var det därför skönt att veta att arbetsveckan var över och att helgen väntade.

Min katt har dessutom varit lite rolig här hemma. När jag gick in på toaletten upptäckte jag att hon hade gjort nummer två på golvet bredvid toaletten. 😂 Hennes kattlåda står precis utanför toalettdörren, så jag vet faktiskt inte riktigt vad hon tänkte där. Hon var ju nästan på rätt ställe – men ändå inte riktigt! Katter kan verkligen ha sina egna idéer ibland. Det var bara att städa upp och fortsätta med fredagskvällen.

Sedan blev det en lugn kväll framför tv:n. Jag satte mig och tittade på Efterlyst och efter det var det dags att gå och lägga sig. Inga stora planer eller utsvävningar – bara en helt vanlig fredagskväll hemma. Och vet ni vad? Det kan faktiskt vara riktigt skönt ibland.

Lördag – loppismarknad, fika och handling ☕️🍰

På lördagsmorgonen vaknade jag och började dagen i lugn och ro med lite frukost. Sedan blev jag hämtad och vi åkte iväg till loppismarknaden som scouterna arrangerar.

Det här är en marknad som de ordnar två gånger om året, och det är alltid lika trevligt att åka dit. Det brukar vara flera olika försäljare och mycket att gå runt och titta på.

Scouterna hade också ordnat så att man kunde köpa både hamburgare och fika. 🍔☕️🍰 Det skapar en trevlig stämning när man kan slå sig ner en stund, ta något att äta eller dricka och samtidigt träffa människor.

Jag gick runt och tittade bland försäljarna, men den här gången hittade jag faktiskt ingenting som fick följa med hem. 😄 Det blev däremot en kopp kaffe och en kaka, och det smakade riktigt gott.

Efter loppismarknaden åkte vi vidare till mataffären så att jag kunde handla inför nästa vecka. Jag tänker göra några lunchlådor till arbetsveckan. Det är väldigt smidigt att laga flera portioner på en gång. Då finns maten redan färdig när man behöver den och man slipper fundera varje dag på vad man ska laga.

Resten av lördagen fick gå i ett lite lugnare tempo. Det blev sådant där vanligt som behöver göras hemma – städa, tvätta och fixa lite.

Precis som för de flesta andra, helt enkelt.

Alla helger behöver inte vara fullbokade med resor, utflykter och aktiviteter. Ibland är det faktiskt riktigt skönt att bara vara hemma, få undan det som behöver göras och samtidigt hinna koppla av lite.

Söndag – styrelsemöte och Dyslexiveckan närmar sig 📚❤️

På söndagen blir det lite mer föreningsliv igen.

Då är det dags för höstens första styrelsemöte, så jag behöver förbereda mig och få ordning på det vi ska ta upp. Det känns bra att komma igång med föreningsarbetet igen efter sommaren.

Men naturligtvis händer det som inte får hända precis när man behöver den som mest – min skrivare har pajat! 😂🖨️

Visst är det typiskt? När man inte behöver skriva ut någonting står den där så snällt, men när man verkligen behöver den bestämmer den sig för att inte samarbeta.

Men det får lösa sig på något sätt. Styrelsemötet ska genomföras ändå!

Nu börjar dessutom en viktig och spännande period för oss i Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad.

Det är bara tre veckor kvar till Dyslexiveckan! ❤️

Tiden går verkligen fort och det finns en hel del kvar att förbereda. Under Dyslexiveckan får vi möjlighet att uppmärksamma dyslexi, sprida kunskap och prata om både de utmaningar och möjligheter som finns.

Den 7 oktober har vi dessutom vår föreläsning i Trollhättan, så det är mycket som ska falla på plats framöver.

Det är sådant här föreningsarbete som jag tycker är viktigt. Att sprida kunskap och skapa större förståelse för dyslexi betyder mycket.

Så min helg blir en blandning av det mesta – en lugn fredagskväll framför tv:n, loppismarknad och fika på lördagen, matinköp, lunchlådor, tvätt och städning och sedan styrelsemöte och föreningsarbete på söndagen.

Det behöver inte hända något stort hela tiden. Ibland består livet av jobb, tvätt, städning, matlagning, en kopp kaffe, lite föreningsarbete och en katt som bestämmer sig för att göra nummer två på fel ställe. 😂🐈

Det är vardagen – och vardagen är också livet. ❤️

Nu återstår bara att se om jag kan få liv i skrivaren igen. Annars får den och jag ta ett allvarligt samtal! 😂🖨️

Ha en riktigt fin helg allihop! 🌸❤️

Onsdag – lite mer vänlighet kostar ingenting ❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 16 Sep 2026 08:00:00 +0200

God morgon onsdag! 🌸

Jag förstår faktiskt inte varför det ska vara så svårt att vara lite mer positiv och vänlig i kommentarerna man skriver på nätet.

Jag blir både bestört och ledsen över hur nätklimatet har blivit. Bakom varje blogg, inlägg och bild finns en människa med känslor. Ord kan göra ont, även när de skrivs anonymt bakom en skärm.

Man behöver självklart inte hålla med om allt jag skriver. Vi får tycka olika, diskutera och ha olika åsikter. Det är en del av livet. Men det går faktiskt att göra det med respekt och ett trevligt bemötande.

Ibland undrar jag vad man egentligen får ut av att skriva en elak kommentar till någon man kanske inte ens känner. Gör det ens den egna dagen bättre? Jag tror att vi skulle må mycket bättre om vi försökte uppmuntra varandra lite mer istället för att hela tiden leta efter saker att kritisera.

Jag delar delar av mitt liv här på bloggen – både roliga saker, vardagen, jobbet, föreningslivet, resor och sådant som ibland är lite tuffare. Jag har bloggat länge och tycker fortfarande att det är roligt att dela med mig. Men bara för att jag väljer att berätta om mitt liv betyder det inte att allt är öppet för andra att döma eller att det är fritt fram med personliga påhopp.

Kritik är en sak. Personliga påhopp är något helt annat.

Tänk om vi kunde hjälpas åt att skapa ett vänligare nätklimat. ❤️ Nästa gång du tänker skriva en kommentar, fundera en extra gång: Hade jag sagt samma sak till personen om vi stod mitt emot varandra?

Och varför inte göra tvärtom idag? Skriv något positivt till någon. Berätta att någon har gjort något bra, ge en komplimang eller bara önska någon en fin dag. En liten vänlig kommentar kan faktiskt göra större skillnad än man tror.

Skönt att vara hemma igen 🏡

Idag har jag kommit hem igen och det var verkligen gött att få sova i sin egen säng. Det spelar nästan ingen roll hur bra man har haft det borta – den egna sängen är ändå något speciellt. 😴❤️

Nu är det tillbaka till vardagen igen med jobb, hemmet och allt föreningsarbete som väntar. Det händer mycket, men det är också sådant jag tycker är roligt och som ger mig mycket tillbaka.

Och tänk – vi har redan börjat få blicka framåt mot 2027! 🚗🎉

Vi har redan fått två inbjudningar till motorträffar nästa år, där man vill att vi ska vara med och stå med Dyslexiförbundet och informera om dyslexi och vår verksamhet. Det känns verkligen roligt att arrangörer hör av sig och vill ha med oss.

Det visar också att vårt arbete syns. På en motorträff kommer människor av alla möjliga slag och i alla åldrar, och då får vi möjlighet att prata med personer som vi kanske inte hade mött på en vanlig föreningsaktivitet. Dyslexi finns ju överallt – även bland oss som tycker om motorer och gamla bilar. 🚗❤️

Inbjudningarna ska naturligtvis tas upp med styrelsen innan något bestäms. Föreningsarbete är något vi gör tillsammans och beslut ska också fattas tillsammans. Men personligen tycker jag att det är väldigt kul att vi blir tillfrågade.

Det är dessutom ganska häftigt att redan nu börja se saker dyka upp i kalendern för 2027. Tiden går fort!

Så den här onsdagen börjar med en liten önskan från mig: mer vänlighet på nätet, mer respekt för varandra och fler positiva ord. ❤️

Vi behöver inte tycka lika. Vi behöver inte leva likadant. Men vi kan fortfarande behandla varandra med respekt.

Nu tar vi oss an onsdagen och ser vad den har att bjuda på. 🌷

Ha en riktigt fin onsdag!

Tisdag – KU-dag och nu får det faktiskt räcka

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 15 Sep 2026 21:20:41 +0200

God morgon tisdag!

Idag har vi KU-dag på jobbet. Det innebär att eleverna är lediga medan vi som arbetar på skolan har en arbetsdag. Det blir en annorlunda dag utan elever, men det betyder verkligen inte att vi är lediga. Det finns mycket arbete som ska göras även när eleverna inte är på plats.

Men jag måste också återkomma till kommentarerna på bloggen, för nu börjar jag faktiskt bli riktigt trött på dem.

Jag fick bland annat den här kommentaren:

”Du gjorde väl den lätta vägen med bantningen också. Du har ju skrivit om den dyra sprutan för flera tusen som du får betala själv. Träna och äta rätt var väl för svårt. Sprutan får du ta livet ut och kostnaden stiger hela tiden.”

Nej, jag valde inte ”den lätta vägen”.

Och vem ger egentligen en främmande människa rätten att bestämma vad som är en lätt eller svår väg för någon annan?

Jag stod inför ett val när det gällde min behandling. Antingen behövde min medicinering ökas eller så behövde jag arbeta med att gå ner i vikt. Jag valde den väg som passade mig och min situation.

Och vet ni vad? Resultatet har blivit väldigt bra.

Det är något jag är glad över och stolt över. Jag tänker inte skämmas för att jag har tagit emot medicinsk hjälp. Att använda ett läkemedel är inte att fuska, och det säger ingenting om hur mycket eller lite en människa kämpar.

Det är väldigt enkelt att sitta anonymt bakom en skärm och skriva ”träna och ät rätt”. Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.

Ni som skriver sådana kommentarer känner inte till hela min situation. Ni sitter inte med när beslut om min behandling tas och ni vet inte vilka överväganden som ligger bakom.

Och när det gäller vad min medicin kostar: det är jag som betalar den. Hur jag väljer att använda mina egna pengar behöver jag inte försvara inför anonyma personer på internet.

Min kropp är min. Min hälsa är min. Min ekonomi är min.

Jag har valt att vara öppen på bloggen och berätta om delar av mitt liv. Men öppenhet är inte ett frikort för andra att döma, håna eller försöka förminska mina val.

Man får gärna tycka annorlunda än jag. Man får diskutera och ställa respektfulla frågor. Men personliga påhopp om min kropp, min vikt, min hälsa eller hur jag väljer att leva mitt liv hör inte hemma här.

Bakom varje blogg finns en riktig människa. Ord kan såra, även när avsändaren gömmer sig bakom ordet ”Anonym”.

Så nu säger jag det tydligt:

Sluta döma människor utifrån några rader ni läser på en blogg. Ni känner inte hela deras historia.

Jag tänker fortsätta leva mitt liv, göra mina egna val och skriva om det jag vill skriva om.

Det här är min blogg, min kropp, mitt liv och min berättelse.

Och jag tänker inte be om ursäkt för att något faktiskt har fungerat väldigt bra för mig.

Nu går jag vidare med tisdagens KU-dag och lägger min energi på sådant som faktiskt betyder något. ❤️

Måndag – nu räcker det med personliga påhopp

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Mon, 14 Sep 2026 17:00:00 +0200

God morgon måndag!

En ny vecka börjar, och egentligen hade jag tänkt skriva om helt andra saker idag. Men efter helgens kommentarer känner jag att det finns något jag behöver säga.

Jag delar mycket här på bloggen. Jag skriver om vardagen, föreningslivet, resor, mat, motorintresset och sådant som händer runt omkring mig. Föreningslivet är en viktig del av mitt liv, och jag tycker om att berätta om det arbete jag gör och de människor jag möter.

Men att jag väljer att vara öppen betyder inte att allt i mitt liv är öppet för andras bedömningar.

Nätklimatet har blivit hårdare

Jag tycker faktiskt att nätklimatet har blivit mycket hårdare. Respekten för andra människor verkar ibland vara helt borta.

Det tycker jag är både sorgligt och skrämmande.

Bakom varje blogg, Facebookinlägg eller annan text finns en riktig människa. En människa som kanske försöker göra rätt för sig, berätta sin historia, dela sina erfarenheter eller helt enkelt våga uttrycka sina tankar.

Varför ska den personen behöva mötas av hån, nedvärderande kommentarer och personliga påhopp?

Det är lätt att säga: ”Bry dig inte om kommentarerna.”

Men så enkelt är det faktiskt inte.

Ord kan göra ont. Man kan bli sårad, ledsen och bestört över vad en helt främmande människa tycker sig ha rätt att skriva. Ibland kan en enda elak kommentar stanna kvar i huvudet mycket längre än den som skrev kommentaren någonsin tänkte på.

Jag är också en människa med känslor.

Att jag skriver offentligt betyder inte att jag automatiskt ska tåla vad som helst. Man får ha olika åsikter och man får tycka annorlunda än jag. Men respekt och vanligt hyfs borde fortfarande gälla.

Tänk efter innan ni trycker på ”skicka”. Det sitter en människa på andra sidan skärmen. Ord kan såra mycket mer än ni kanske tror.

Under helgen har det kommit flera kommentarer från anonyma personer. Någon undrar hur jag ska klara mig ensam några dagar. Någon annan hoppas att jag får mycket att göra så att jag måste göra saker själv. Och när jag berättade att ryggen gjorde ont efter en lång dag på Motorfestivalen fick jag höra att jag var en ”latmask”.

En annan kommentar löd att jag skulle ha ”tagit det lugnt hela mitt liv”.

Hur kan någon som inte ens känner mig veta det?

Det är väldigt lätt att sitta bakom ett tangentbord och skapa sig en bild av en annan människa utifrån några stycken på en blogg. Men min blogg visar delar av mitt liv – inte hela mitt liv.

Jag arbetar. Jag sköter mitt hem och min vardag. Jag klarar alldeles utmärkt av att vara själv och ta hand om ett hus några dagar. Dessutom lägger jag mycket av min fritid på föreningslivet och frågor som jag tycker är viktiga.

Och vet ni vad?

Ibland får jag hjälp av andra.

Precis som människor har hjälpt varandra i alla tider.

Jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara något negativt. Att hjälpa och ta emot hjälp är en del av gemenskapen. Ingen människa behöver bevisa sin självständighet genom att alltid göra precis allting ensam.

Sedan har vi kommentarerna om min rygg. Att skriva att jag inte borde få ont eftersom jag ”bara står stilla” och sedan kalla mig latmask är inte saklig kritik.

Det är ett personligt påhopp.

Ni befinner er inte i min kropp. Ni vet inte hur det känns efter många timmar på benen. Och framför allt behöver jag inte försvara inför anonyma människor varför jag ibland är trött eller har ont.

Det märkligaste är kanske hur detaljerat vissa verkar följa mitt liv.

Det har kommenterats hur jag städar, om jag har egen tvättmaskin, vad jag äter, min ekonomi, mitt arbete, vem som hjälper mig och nu till och med hur min rygg fungerar.

Om ni nu tycker att jag är så ointressant och lat – varför lägger ni då så mycket av er egen tid på att följa varje liten detalj i mitt liv?

Den frågan tycker jag faktiskt att ni kan fundera över.

Jag har dyslexi och använder tekniska hjälpmedel när jag skriver. Det tänker jag inte skämmas för. Tvärtom är jag glad att tekniken gör det möjligt för fler människor att uttrycka sig och göra sina röster hörda.

Jag tänker fortsätta skriva.

Jag tänker fortsätta engagera mig.

Jag tänker fortsätta åka på aktiviteter, arbeta med föreningslivet, träffa människor och berätta om sådant som betyder något för mig.

Och framför allt tänker jag fortsätta bestämma själv vad jag delar och vad jag behåller privat.

Saklig kritik och olika åsikter får gärna finnas här. Ingen behöver hålla med mig om allt. Men det är stor skillnad mellan att diskutera det jag skriver och att försöka trycka ner människan bakom texten.

Och till er som gång på gång skriver under namnet ”Okänd”:

Om ni har så mycket att säga om hur jag lever mitt liv kanske ni också ska fundera över varför ni inte vill stå för era egna ord med era namn.

Att gömma sig bakom anonymitet och samtidigt dela ut personliga påhopp imponerar inte på mig.

Jag tänker inte låta anonyma tangentbordskommentarer bestämma vad jag får skriva om, vad jag får göra eller hur jag ska leva mitt liv.

Min blogg.
Mitt liv.
Mina gränser.

Nu börjar en ny vecka, och min energi tänker jag lägga på människor och saker som faktiskt betyder något.

Ha en fin måndag!

//
Gullan

Söndag – efter fullt ös kommer ett lugnare tempo ❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 13 Sep 2026 14:45:42 +0200

God morgon söndag!

Idag vaknar jag med gårdagens Motorfestival fortfarande kvar, både i huvudet och i kroppen. Vilken dag det blev!

Mycket folk, många samtal, musik, gamla bilar och föreningsliv från morgon till kväll. Det var verkligen fullt ös medvetslös, och idag säger framför allt ryggen att den gärna vill ha ett lite lugnare tempo. 😅

När jag tänker tillbaka på gårdagen känner jag framför allt glädje. Föreningslivet är en viktig del av mitt liv och jag lägger ner mycket tid och engagemang på det. Men sådana här dagar visar också varför jag gör det.

Att få möta människor, prata om dyslexi, berätta om Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad och diskutera viktiga frågor med politiker betyder mycket för mig.

Samtidigt är motorkulturen viktig. Våra gamla bilar är en del av vår historia och jag tycker att vi ska vara rädda om dem och bevara dem för framtiden. Det handlar inte bara om själva bilarna, utan också om kunskapen, hantverket och alla historier som finns runt dem.

För att motorkulturen ska leva vidare behöver vi också få med barn och ungdomar. De måste få möjlighet att upptäcka motorintresset, bli nyfikna, lära sig och kanske själva börja skruva och ta hand om gamla bilar i framtiden. Någonstans måste ju ett intresse börja.

Därför var det extra roligt med ungdomarna som var med igår. ❤️

De stod på lastbilsflaket och spelade sina låtar och tyckte att det var riktigt häftigt. Och jag kan säga att det var häftigt även för oss som stod och lyssnade!

Musik, ungdomar och motorkultur blev en väldigt fin kombination. 🎶🚗

Jag fick filma deras uppträdande och idag tänker jag sätta mig ner och redigera filmerna. När filmen är färdig ska jag skicka den vidare till deras pedagog.

Jag hoppas att ungdomarna också får se resultatet och känna sig stolta över sitt framträdande, för det tycker jag verkligen att de ska vara. ❤️

Men innan jag sätter mig vid datorn ska vi fixa en riktigt god lunch tillsammans. Det blir rostad potatis och rödbetor i ugnen tillsammans med gott kött. 😋

Efter en intensiv lördag känns det som en perfekt söndagslunch.

Sedan blir det dags att säga hej då till min vän för några dagar. Min vän ska iväg och arbeta på annan ort och jag blir kvar här och passar huset under tiden.

Det blir förstås lite annorlunda när jag blir själv här några dagar, men efter gårdagens alla människor och aktiviteter kan det faktiskt vara ganska skönt med lite lugn också. Jag har saker att göra och min vanliga vardag fortsätter.

Det är nästan lite roligt med kontrasterna.

Ena dagen står man mitt på en Motorfestival bland gamla bilar, musik, människor, beachflaggor och flygblad. Nästa dag sitter man i ett betydligt tystare hus och redigerar filmer från ungdomarnas uppträdande.

Det är väl just den blandningen som är livet. ❤️

Så idag tänker jag inte ha fullt ös. Ryggen behöver få säga sitt också. Det blir god lunch, säga hej då till min vän, lite filmredigering och sedan får resten av dagen komma som den kommer.

Gårdagen gav mycket energi till huvudet – även om kroppen idag kanske tycker något annat. 😂

Föreningslivet, motorkulturen och mötena med människor betyder mycket för mig. Det är sådana dagar som påminner mig om varför jag fortsätter engagera mig.

Nu önskar jag er alla en riktigt fin söndag.

Ta hand om er och glöm inte att ibland får man faktiskt lov att ta det lite lugnt också. ❤️

Lördag – fullt ös medvetslös! 🎶🚗

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sat, 12 Sep 2026 19:00:00 +0200

Vilken lördag det blev! Fullt ös medvetslös är nästan den bästa beskrivningen av dagen på Motorfestivalen. Det blev en lång dag med mycket folk, många samtal, skratt och en härlig stämning.

Jag stod där tillsammans med Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad och Svenska Volvoklubben, två delar av föreningslivet som betyder mycket för mig. Föreningslivet har varit en stor del av mitt liv under många år. Visst tar det både tid och energi, men det ger också otroligt mycket tillbaka. Gemenskapen, alla människor man möter och känslan av att faktiskt kunna göra skillnad betyder mycket.

Under dagen kom många fram och pratade med oss. Det var extra roligt att få bekräftelse på att vår föreläsning om dyslexi väcker intresse. När människor stannar, frågar och vill veta mer känner jag att det arbete vi gör verkligen behövs.

Jag fick också möjlighet att prata och diskutera med politiker. För mig är sådana samtal viktiga. Jag vill lyfta frågor om dyslexi, tillgänglighet och de hinder som människor fortfarande kan möta i samhället. Man förändrar kanske inte världen under ett enda samtal, men någonstans måste samtalet börja.

En av dagens absoluta höjdpunkter var ungdomarna från Trollhättans Stad som kom och spelade. Vilka ungdomar! ❤️ De fick stå på ett lastbilsflak och spela sina låtar, och de tyckte själva att det var riktigt häftigt. Det var minst lika häftigt för oss som stod och lyssnade.

Jag fick också filma deras framträdande och ska skicka filmen vidare till deras pedagog. Det känns roligt att kunna föreviga en sådan stund. Att se ungdomar få möjlighet att visa vad de kan, våga stå inför publik och känna stolthet över det de gör är fantastiskt.

Vi hade dessutom tur med vädret – regnet höll sig borta! Det är man väldigt tacksam för när man ska vara ute en hel dag.

När dagen började gå mot sitt slut kom däremot kvittot från kroppen. Ryggen sa ganska bestämt: Nu räcker det! 😅 Efter fullt ös hela dagen längtade jag bara efter att få komma hem och sätta mig ner.

På vägen hem gick vi in på Coop och köpte färdiglagad mat. Jag valde wok med nudlar och kyckling. Efter en sådan dag fanns det inte mycket energi kvar till matlagning, och ibland är det väldigt skönt att göra det enkelt för sig.

Sedan blev det soffan och Svenska fall. Där satt vi och tog det lugnt, och det var precis vad som behövdes efter alla timmar på benen.

När jag tänker tillbaka på dagen känner jag framför allt glädje och stolthet. Det här är en av anledningarna till att föreningslivet är så viktigt för mig. Det handlar inte bara om möten, papper, planering, beachflaggor och flygblad. Det handlar om människor, gemenskap, samtal, ungdomar, kunskap och möjligheten att påverka.

Jag lägger ner mycket tid på föreningslivet, men när man får uppleva en sådan här dag känner man också varför man gör det. Att få möta människor, sprida kunskap om dyslexi, diskutera viktiga frågor och samtidigt ha roligt tillsammans – det ger mig väldigt mycket tillbaka.

Det är sådana dagar som påminner mig om varför jag fortsätter engagera mig. ❤️

Ett stort tack till alla som kom fram, pratade, lyssnade och diskuterade med oss. Och tack till alla som på olika sätt var med och gjorde Motorfestivalen till en så trevlig och minnesvärd dag.

Fullt ös, en rygg som till slut sa stopp – men framför allt en väldigt glad och stolt Gullan. 💙

Fredag – idag berättar jag något jag hållit för mig själv ❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Fri, 11 Sep 2026 16:00:00 +0200

God morgon fredag!

Idag var det riktigt segt att komma upp. Vissa morgnar känns täcket helt enkelt lite tyngre än andra, och idag var definitivt en sådan morgon. Men när man väl inser vilken dag det är känns det genast lite lättare – äntligen fredag!

Jag ser verkligen fram emot morgondagen, men först ska den här fredagen få ha sin gång. Arbetsdagen ska klaras av innan jag kan börja tänka på helg på riktigt.

Efter jobbet ska jag träffa en väninna och ta en fika. Det ska bli trevligt att få slå sig ner en stund, prata om allt möjligt och bara umgås innan jag åker vidare.

Sedan väntar ett par dagar hemifrån. Jag ska faktiskt inte särskilt långt bort, utan jag åker till min vän och stannar där några dagar. Weekendväskan är packad och det ska bli skönt att komma iväg lite.

Men idag tänkte jag också berätta något som jag faktiskt har hållit för mig själv i ungefär sex månader.

Jag har gjort en ganska stor förändring i mitt liv och kan nu berätta att jag har gått ner 16 kilo.

Det känns nästan lite märkligt att skriva det öppet här på bloggen. Jag har medvetet valt att hålla den här delen av mitt liv privat under tiden. Jag ville göra den här resan i min egen takt, utan att känna att jag behövde förklara eller redovisa varje steg på vägen.

För mig har det framför allt handlat om min hälsa.

Jag har typ 2-diabetes, och idag ligger mina värden på en bra nivå och jag behöver inte längre insulin. Det är något som jag är väldigt glad över och som betyder betydligt mer för mig än vad vågen visar.

Min hälsa går före allt annat.

Visst är 16 kilo en stor förändring och självklart är jag glad över det. Men den största vinsten för mig är att se vad förändringen har betytt för min hälsa och mitt välmående.

Sedan finns det förstås en lite roligare sida av det hela också.

Jag behöver byta ut en del av garderoben! 😂

När man har gått ner 16 kilo sitter inte kläderna riktigt som de gjorde tidigare. En del har blivit alldeles för stort, så nu får jag så småningom börja titta efter lite nytt.

Men kläder går att köpa nya.

Hälsan har jag bara en av, och den tänker jag vara rädd om. ❤️

Jag känner mig glad över hur långt jag har kommit, men jag ser det inte som att jag är färdig. Hälsa är något man behöver fortsätta ta hand om, och jag tänker fortsätta framåt i min egen takt.

Kanske är det också viktigt att säga att allt inte behöver berättas direkt. Bara för att jag skriver öppet om mycket i mitt liv betyder det inte att jag måste dela med mig av allt medan det pågår. Vissa saker behöver man få behålla för sig själv tills man känner sig redo.

Nu var jag redo att berätta det här.

Så den här fredagen känns faktiskt lite extra speciell.

Först väntar jobbet, sedan en trevlig fika med min väninna och därefter några dagar hos min vän. Och imorgon väntar dessutom något roligt som jag har sett fram emot.

Men just nu tar jag en sak i taget och börjar med fredagen.

Äntligen fredag – och idag känns det faktiskt extra gott att säga det.

Ha en riktigt fin fredag och en härlig start på helgen!

Torsdag – vardagen ska också hinnas med

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 10 Sep 2026 21:59:09 +0200

God morgon torsdag!

Så var vi framme vid torsdag igen. Den här veckan har gått fort, samtidigt som det har varit mycket både på jobbet och sådant som har snurrat runt i huvudet.

De senaste dagarna har jag skrivit om lite tyngre frågor här på bloggen, bland annat myndighetsspråk, Pisa, läsförståelse och vikten av att också se samhället ur ett funktionsrättsperspektiv. Det är frågor som betyder mycket för mig och som jag tycker behöver få ta plats. Men idag lämnar jag de större frågorna åt sidan en stund och landar mitt i den vanliga vardagen.

Efter jobbet väntar nämligen en hel del praktiskt här hemma. Det ska tvättas och städas, och weekendväskan behöver packas inför helgen. Det är sådant som kanske inte låter särskilt spännande, men som ändå måste göras.

Jag tycker dessutom att det är skönt att få lite ordning hemma innan jag åker iväg. Det är betydligt trevligare att komma tillbaka när tvätten är undanplockad och hemmet någorlunda städat. Sedan återstår förstås det där med att packa och försöka komma ihåg allt som ska med. Det brukar alltid dyka upp en liten fundering när väskan väl är stängd: Vad har jag glömt nu? 😂

Till helgen väntar Motorfestivalen i Trollhättan, så det blir ännu en helg med aktiviteter, människor och många möten. Jag ser fram emot det, för jag tycker om att komma ut, träffa människor och engagera mig i sådant som betyder något för mig.

Samtidigt känner jag att det snart skulle vara skönt med en helg utan en full kalender. De senaste helgerna har det varit mycket på gång, och även roliga saker tar energi. Ibland behöver man få vakna på morgonen utan att behöva passa en tid eller fundera på vart man ska åka härnäst.

Men den lugna helgen får vänta lite till.

Först väntar en vanlig torsdag med jobb och sedan tvätt, städning och packning. Det är kanske just blandningen av allt det där som är livet – engagemang och upplevelser, men också tvättkorgen som står där hemma och väntar.

Så nu tar jag torsdagen som den kommer och gör en sak i taget. När kvällen är slut hoppas jag att hemmet är lite renare, tvättkorgen lite tommare och weekendväskan färdigpackad.

Sedan kan helgen få komma.

Ha en riktigt fin torsdag!

Onsdag – Pisa är mer än bara siffror

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 9 Sep 2026 08:22:00 +0200

God morgon onsdag!

Det skrivs mycket i medierna om Pisa-undersökningen och svenska elevers kunskapsresultat. När resultaten går åt fel håll kommer rubrikerna snabbt och diskussionen om den svenska skolan tar fart.

Vi har sett svaga resultat tidigare. 2012 var ett år då Sveriges Pisa-resultat låg på en mycket låg nivå, och nu diskuteras återigen elevernas kunskaper och framför allt läsförståelsen.

Men jag tycker att vi behöver komma längre än till siffror, tabeller och placeringar.

Var finns funktionsrättsperspektivet?

När resultaten diskuteras saknar jag ibland funktionsrättsperspektivet.

Alla elever går i samma skola, men alla har inte samma förutsättningar. Det finns elever med dyslexi, dyskalkyli, språkstörning, NPF och andra funktionsnedsättningar. Därför måste vi också fråga oss hur tillgänglig undervisningen och själva kunskapsmätningen är.

En elev kan vara kunnig, nyfiken och ha kloka tankar men ändå ha svårt att visa allt detta genom långa texter eller ett sätt att mäta kunskap som inte tar hänsyn till olika behov.

Det är därför jag tycker att vi måste våga fråga:

Vilka elever finns bakom resultaten? Har de fått rätt stöd? Har de haft tillgång till de hjälpmedel och anpassningar de behöver? Och har de verkligen fått möjlighet att visa vad de kan?

Det är minst lika viktiga frågor som vilken placering Sverige får.

Ett stavfel säger ingenting om människans tankar

För oss som lever med läs- och skrivsvårigheter kan de där små ”skrivspökena” dyka upp när vi minst önskar det.

Men ett stavfel betyder inte att man saknar kunskap, erfarenhet eller åsikter.

Det tycker jag är viktigt att komma ihåg, både i skolan och senare i livet. Vi måste bli bättre på att skilja mellan förmågan att stava och förmågan att tänka, förstå och bidra.

Igår skrev jag om mina egna erfarenheter av myndighetspapper. Jag tänker inte upprepa det idag, men det visar hur viktigt det är att det vi lär oss i skolan också hänger ihop med möjligheten att vara delaktig i samhället som vuxen.

För mig handlar funktionsrätt inte om att sänka några krav.

Det handlar om att människor ska få rätt förutsättningar för att kunna nå kraven och visa sina verkliga kunskaper.

Så nästa gång vi läser en rubrik om Pisa kanske vi ska stanna upp en stund innan vi bara tittar på siffrorna.

Bakom statistiken finns elever – inte bara resultat.

Och deras olika förutsättningar måste också få vara en del av diskussionen.

Ha en riktigt fin onsdag!

Tisdag – när myndighetsspråket blir ett hinder

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 8 Sep 2026 19:32:14 +0200

God morgon tisdag!

Det är fullt upp även idag. Jag har fått papper från en myndighet som jag behöver ta tag i, och bara det kan ta mycket energi.

Det handlar inte om att jag har gjort något fel. Det finns andra som är skyldiga mig saker, och nu behöver jag försöka förstå vad myndigheten vill att jag ska skicka in och komplettera med.

För många kanske ett myndighetsbrev bara är några sidor att läsa igenom. För oss som har läs- och skrivsvårigheter kan det däremot bli betydligt mer komplicerat. Långa meningar, svåra ord och formella formuleringar kan göra att man får läsa samma stycke flera gånger och ändå fundera över vad som egentligen menas.

Det är precis i sådana situationer som mina svårigheter blir extra tydliga. Jag vet vad mitt ärende handlar om, men när informationen presenteras på ett svårt sätt skapas ett hinder som egentligen inte skulle behöva finnas.

Så idag får jag helt enkelt ringa myndigheten och fråga vad de faktiskt behöver från mig. Jag vill vara säker på att jag har förstått brevet rätt innan jag skickar in någonting.

Det märkliga är att det faktiskt har tagit tre år innan jag fått svar i det här ärendet. Tre år är en väldigt lång tid att vänta, så nu hoppas jag att det äntligen går att komma vidare.

När läsförståelsen blir allt viktigare

Samtidigt läser jag om resultaten från Pisa, där 15-åringars kunskaper i bland annat läsning, matematik och naturvetenskap jämförs. Resultaten visar på stora utmaningar för svenska elever, inte minst när det gäller läsförståelse.

Det får mig att fundera.

Vi lever i ett samhälle där vi förväntas kunna läsa och förstå allt från myndighetsbrev och avtal till information från skolan, vården och andra delar av samhället. Om språket samtidigt blir så komplicerat att människor har svårt att förstå vad som faktiskt står, då har vi ett problem.

Det här handlar inte bara om personer med dyslexi. Tydligt och begripligt språk är viktigt för alla.

Vi behöver arbeta mer med läsning och läsförståelse redan i skolan, men myndigheter och andra verksamheter har också ett ansvar för hur de kommunicerar. Information ska inte behöva vara svår bara för att den är formell.

Jag vet själv hur mycket energi det kan ta när några sidor papper slutar med att man måste lyfta telefonen och ringa för att över huvud taget förstå vad som efterfrågas.

Och så till något betydligt enklare – dagens lunch 😋

Idag tänker jag faktiskt ”synda” lite.

Till lunch blir det kålpudding och potatis från en av matlådorna som jag gjorde i ordning tidigare. Och det ska bli riktigt gott!

Myndighetspapper och allvarliga funderingar får helt enkelt vänta en stund när det är dags för lunch. 😉

Nu tar vi oss an den här tisdagen, en sak i taget.

Ni får ha en riktigt fin tisdag!

Måndag – död eller levande när väckarklockan ringer 😴

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Mon, 7 Sep 2026 16:30:00 +0200

God morgon!

Död eller levande? Det är nästan den första frågan man ställer sig när väckarklockan ringer och man inser att det är måndag igen. 😂 Helgen gick alldeles för fort och nu är vardagen tillbaka.

Framför mig väntar en hel arbetsvecka och nästa helg blir det återigen full fart, för då är det dags för Motorfestivalen. Efter det hoppas jag faktiskt på en lite lugnare helg. Jag tycker om när det händer saker, men ibland är det också skönt att inte ha kalendern fullbokad.

En helg jag längtar efter varje år ❤️

Skördefesten på Värmlandsnäs är en av de helger som jag verkligen ser fram emot. Under två dagar finns 15 olika stationer att besöka, och en stor del av upplevelsen är just att åka runt mellan dem, stanna där man känner för det och upptäcka vad som finns.

De här trakterna betyder mycket för mig. Jag har vistats här sedan jag var tre år gammal, och skördefesten har jag besökt till och från under ungefär 20 års tid. Därför finns det både gamla minnen och en stark känsla av igenkänning när jag kommer tillbaka.

Helgen bjöd på trevligt sällskap, härlig atmosfär och förstås en hel del gott att äta.

En av våra traditioner är att äta på skördefesten. I år blev det kålsoppa med nötkött och en god smörgås. Varmt och riktigt gott när hösten börjar kännas i luften.

På kvällen plockade vi fram det vi hade köpt hos Mor-Carin – ostkaka med hjortronsylt. Det blev ett mysigt och gott avslut efter en dag ute bland stationerna.

Det är egentligen de här ganska enkla stunderna jag uppskattar mest. Man behöver inte alltid göra något stort eller märkvärdigt. Att komma bort några dagar, träffa människor man tycker om och få njuta av en miljö som betyder mycket kan räcka långt.

Och så var det kommentarerna...

Mitt bland allt det trevliga dök det förstås upp några anonyma kommentarer igen.

Den här gången handlade frågorna om min plånbok, mina räkningar och om jag hade tagit ledigt från jobbet.

Jag blir faktiskt förvånad över hur intresserade vissa människor är av sådant som inte har någonting med blogginlägget att göra.

Min ekonomi sköter jag själv och mitt arbetsschema är min sak.

När jag väljer att dela med mig av en trevlig helg, en utflykt eller en god måltid betyder det inte att resten av mitt privatliv automatiskt blir allmän egendom.

Jag kommer fortsätta skriva om det jag tycker om och det som händer i min vardag. Den som vill följa med på den resan är varmt välkommen. Men någon ekonomisk redovisning eller rapport över mitt arbetsschema kommer det inte att bli. 😉

Nu lägger jag skördefesten bakom mig för den här gången och tar med mig de fina minnena från helgen.

Men först ska den här arbetsveckan klaras av – och sedan väntar Motorfestivalen nästa helg.

Därefter hoppas jag faktiskt på lite lugn och ro.

Men nu är det måndag och väckarklockan har redan sagt sitt.

Död eller levande – upp ska man tydligen ändå! 😂

Ha en riktigt fin måndag!

Trevlig helg med god mat

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 6 Sep 2026 21:01:12 +0200

God söndag på er!

Då har vi kommit fram till sista dagen på vår lilla weekend och skördefesten på Värmlandsnäs.

Idag började vi med att packa ihop våra saker. Men innan det var dags att åka hem skulle vi självklart ge oss ut på vägarna en sista gång och besöka ytterligare några av de 15 stationerna på skördefesten.

Det känns verkligen att hösten är på väg. Luften känns frisk och god och det är riktigt höstväder ute. Det passar så bra till en sådan här dag, när man åker runt på Värmlandsnäs och stannar till på olika platser.

På ett av stoppen passade jag på att köpa med mig lite grönsaker. När jag såg allt gott blev jag väldigt sugen på rotmos, så en kålrot fick självklart följa med hem. Jag köpte även rödbetor och lök.

Det är något speciellt med att handla grönsaker så här på hösten. Nu får vi se om det blir ett gott rotmos av det jag fick med mig hem. 😋

Och man kan ju inte vara på skördefest utan att unna sig något sött också. Lite marknadsgodis fick följa med i påsen!

Vi har haft en härlig helg och hunnit med flera av stationerna under de här två dagarna. Det har varit god mat, fina miljöer och riktig höstkänsla.

Och innan den här helgen är helt över väntar även grillbuffé. Det ska bli väldigt gott efter ännu en dag ute på vägarna.

Efter att ha besökt skördefesten till och från under ungefär 20 års tid är det fortfarande lika trevligt att komma tillbaka. Det är något speciellt med hela känslan här på Värmlandsnäs.

Snart går färden hemåt igen med lite godsaker och grönsaker i bagaget – och många fina minnen från årets skördefest. ❤️🍂

Kram
Gullan

Lördag – efter 20 år längtar jag fortfarande tillbaka till skördefesten

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sat, 5 Sep 2026 18:59:31 +0200

God kväll på er!

Den här helgen gjorde vi oss en liten weekend till Värmland, och självklart blev det ett besök på den fina skördefesten på Värmlandsnäs.

I ungefär 20 år har jag, till och från, besökt den här skördefesten. Det har blivit lite av en tradition för mig genom åren, och det är alltid lika mysigt att komma tillbaka.

Vi kom dit redan på fredagen och jag hade med mig en tacogratäng som jag hade gjort hemma. Till den blev det så klart avokadoröra. Det smakade väldigt gott och blev en trevlig start på vår weekend.

Lördag – ut på vägarna igen

Efter en god natts sömn gjorde jag i ordning lite frukost och sedan gav vi oss iväg.

Skördefesten pågår under två dagar och det finns 15 olika stationer att åka runt till. Det är en del av charmen med hela skördefesten. Man åker från plats till plats, stannar där man känner för det och upptäcker olika saker längs vägen.

Man behöver inte stressa för att hinna med allt på samma dag. Vi har ju morgondagen också!

En sak som jag tycker är väldigt rolig är potatistavlorna. Jag fick se potatistavlor från olika år och det var roligt att se hur de har förändrats genom åren. Här visar jag bara en liten snutt på film – allt behöver man faktiskt inte visa.

Det är något speciellt med att åka runt på Värmlandsnäs bland gårdarna, naturen och alla de olika stationerna. För mig, som har återvänt hit till och från under ungefär 20 års tid, finns det också många minnen längs vägen.

När det var dags för lunch blev det kålsoppa med kött och en god smörgås till. Det var riktigt gott!

Och naturligtvis kunde jag inte åka därifrån utan något mer gott. Ostkaka och kaffe fick följa med. Det hör nästan till när man är på skördefest.

Nu är vi tillbaka efter en härlig första dag, men helgen är långt ifrån slut.

Imorgon sätter vi oss i bilen igen och fortsätter vår tur bland de 15 stationerna. Vi får se vilka vi besöker och vad söndagen har att bjuda på.

Det är nog just detta som gör att jag fortfarande tycker om att komma tillbaka efter alla dessa år. Man vet ungefär vad som väntar, samtidigt som varje skördefest blir lite annorlunda.

20 år senare åker jag fortfarande gärna tillbaka. ❤️

Ha en riktigt fin lördagskväll!

Fredag – ibland får man bara gå vidare

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Fri, 4 Sep 2026 10:20:00 +0200

God morgon fredag!

Så var vi framme vid fredag igen. Veckorna går fort och ibland känns det som att man knappt hinner med innan helgen står för dörren.

Det har varit en vecka med arbete, vardag och många tankar. Ibland behöver man faktiskt inte analysera allting så mycket. Vissa saker får man helt enkelt lägga bakom sig och gå vidare från.

Jag har också funderat mycket på hur lätt det är att människor på nätet bildar sig en uppfattning om någon utifrån några rader på en blogg. Men en blogg visar naturligtvis inte varje minut av ett liv. Jag skriver om det jag själv väljer att dela med mig av – resten är mitt privatliv.

Och så ska det få vara.

För mig är bloggen fortfarande en plats där jag kan skriva om vardagen, sådant som händer omkring mig och frågor som engagerar mig. Ibland blir det allvar, ibland blir det debatt och ibland handlar det bara om helt vanliga saker.

Det är faktiskt det som är livet. En blandning av stort och smått, arbete och ledighet, skratt och irritation.

Nu tänker jag i alla fall sätta punkt för den här arbetsveckan och blicka framåt. Helgen väntar och det ska bli skönt att få byta tempo lite.

Man behöver inte alltid titta bakåt. Ibland är det mycket bättre att säga: det där var den veckan – nu går vi vidare.

Ha en riktigt fin fredag och en trevlig helg!

Torsdag – nu sätter jag ner foten

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 3 Sep 2026 16:00:00 +0200

God morgon torsdag!

Idag känner jag att jag faktiskt måste sätta ner foten efter ännu en kommentar här på bloggen:

”Tror inte på några promenader hem efter jobbet. AI-trams och påhitt för att det ska se bra ut i dina texter.”

Nu får det faktiskt räcka. Om jag skriver att jag promenerar hem från jobbet så är det precis vad jag har gjort. Jag förstår inte varför en främmande människa bakom en skärm känner ett sådant behov av att ifrågasätta små saker i min vardag. Jag tänker inte börja bevisa var jag går, vad jag gör eller hur jag väljer att leva mitt liv bara för att några personer har bestämt sig för att leta fel i allt jag skriver.

Det som gör mig ännu mer irriterad är att AI hela tiden används som ett argument för att försöka förminska mina texter. Ja, jag använder AI och andra tekniska hjälpmedel. Jag har dyslexi och har svårt med både stavning och läsning. För mig har den nya tekniken öppnat en värld som tidigare varit betydligt svårare att ta del av. Jag kan få hjälp med stavning, grammatik och att göra mina texter tydligare och mer lättlästa. Det är något positivt, inte något jag ska behöva skämmas för.

Tankarna är fortfarande mina, åsikterna är mina och erfarenheterna jag berättar om är mina. AI går inte till jobbet åt mig, promenerar inte hem åt mig, lagar inte min mat, träffar inte människorna i min vardag och lever definitivt inte mitt liv. Tekniken hjälper mig att sätta ord på det jag själv vill berätta.

Jag tycker faktiskt att människor borde fundera över vad de signalerar när de hånar personer som använder sådana hjälpmedel. Vi som har svårt att läsa och skriva har under många år mött hinder i samhället. Nu har vi äntligen fått teknik som gör det lättare att skriva, kommunicera och delta i samhällsdebatten. Då borde vi uppmuntras att använda den i stället för att mötas av kommentarer om ”AI-trams”.

Kanske är det provocerande för vissa att människor som tidigare hade svårt att uttrycka sig skriftligt idag kan göra sina röster hörda. Men den utvecklingen tänker jag inte be om ursäkt för. Jag tycker tvärtom att det är fantastiskt att fler människor får möjlighet att delta. Man ska inte behöva vara perfekt på stavning och grammatik för att ha en åsikt, berätta om sitt liv eller delta i samhällsdebatten.

Därför vill jag också vara väldigt tydlig med vad som gäller här på min blogg. Ni får gärna tycka annorlunda än jag. Ni får argumentera emot mina åsikter och diskutera det jag faktiskt skriver om. Det är en del av en öppen debatt och det har jag inga problem med. Men det är stor skillnad mellan att diskutera en sakfråga och att gång på gång ifrågasätta mitt privatliv, kalla det jag berättar för påhitt eller håna de hjälpmedel jag använder på grund av min dyslexi.

Det är inte en vettig debatt. Det är bara respektlöst.

Jag har bloggat i många år och tänker fortsätta skriva om både min vardag och sådant som händer i samhället. Jag tänker fortsätta använda talsyntes, tal-till-text, AI och andra hjälpmedel som gör det möjligt för mig att uttrycka det jag vill säga. Min dyslexi ska inte tysta mig, och några anonyma kommentarer på internet kommer definitivt inte att göra det heller.

Och till sist vill jag säga en sak till alla dessa anonyma tangentbordsspöken: dra åt skogen!

Nu tänker jag inte lägga mer tid och energi på att bemöta dumma kommentarer som inte ens handlar om det aktuella blogginlägget. Min blogg är ingen plats där ni fritt kan sitta och granska, misstänkliggöra och kommentera varenda liten detalj i mitt privatliv.

Från och med nu kommer jag därför att radera kommentarer som inte hör till inläggets ämne. Vill ni diskutera det jag skriver om är ni välkomna att göra det, även om ni tycker helt annorlunda än jag. Men personliga påhopp, hån, misstänkliggöranden och kommentarer som bara verkar vara skrivna för att provocera kommer inte längre att få något utrymme här.

Det här är min blogg, och jag bestämmer vilka gränser som gäller här.

Så till er tangentbordsspöken som bara är ute efter att provocera: ni får hitta någon annanstans att lägga er energi. Här är det färdigdiskuterat.

Jag tänker fortsätta skriva, fortsätta debattera och fortsätta göra min röst hörd. Den rätten har jag precis lika mycket som alla andra.

Efter att ha sagt det tänker jag släppa de här kommentarerna och gå vidare med min torsdag. Jag har betydligt bättre saker att lägga min energi på än människor som sitter bakom ett tangentbord och försöker provocera.

Nu väntar en vanlig arbetsdag, och sedan får vi se vad resten av dagen har att bjuda på. Vardagen består trots allt av så mycket mer än kommentarer på en blogg. Jobbet, hemmet, katten, maten och allt det där vanliga som ska hinnas med.

Jag tänker fortsätta vara den jag är, leva mitt liv på mitt sätt och skriva om både vardagen och de samhällsfrågor som engagerar mig. Alla behöver inte hålla med mig, men jag tänker inte låta några tangentbordsspöken förstöra min dag.

Nu stänger jag dörren till den här diskussionen och går vidare med min torsdag.

Ha en fin torsdag, ni som faktiskt är här för att läsa, diskutera och bemöta andra människor med respekt!

Onsdag – när kommentarerna börjar kännas sega

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 2 Sep 2026 19:50:22 +0200

God morgon onsdag!

En ny onsdag är här. I morse gick jag upp och gjorde en omelett som jag tog med mig till jobbet. Innan det var dags att ge sig iväg tog jag förstås också hand om min lilla katt. Hon ska ha sitt på morgonen och få lite kärlek och omsorg innan arbetsdagen börjar.

Idag känner jag faktiskt att det börjar bli lite segt med vissa kommentarer här på bloggen.

Jag har inga problem med att människor tycker olika. Tvärtom kan det vara både intressant och givande med olika åsikter. Men det är skillnad på att diskutera det jag skriver och att gång på gång granska och ifrågasätta hur jag lever mitt liv.

Nu har det bland annat kommit kommentarer om att jag återigen skulle ha skjutit upp mina sysslor hemma. Det har också ifrågasatts varför jag gör flera matlådor när jag bor ensam, med jämförelsen att stora familjer har betydligt mer att göra.

Men att jag bor ensam betyder inte att jag behöver laga en portion mat åt gången. När jag ändå står i köket gör jag gärna ett ordentligt storkok som räcker länge. Ibland delar jag dessutom maten med min vän. För mig är det både praktiskt och ekonomiskt.

Jag tycker också att det är bättre att använda spis och ugn ordentligt vid ett tillfälle än att stå och laga små mängder mat flera dagar i veckan. Jag sparar tid och min egen ork, och förhoppningsvis blir även energiförbrukningen lite lägre.

Sedan ifrågasattes även min promenad hem från jobbet. Personen skrev helt enkelt att hen inte tror på att jag promenerar hem. Där någonstans undrar jag faktiskt varför en helt vanlig promenad behöver ifrågasättas. Jag vet själv vad jag gör och behöver inte bevisa det för någon annan.

Det kom även kommentarer om att mina texter skulle vara ”AI-trams och påhitt” för att få dem att se bättre ut.

Jag har varit öppen med att jag använder hjälpmedel för att få ett tydligare och mer korrekt språk. För mig är det ett stöd i skrivandet. Men det betyder naturligtvis inte att någon annan hittar på mitt liv åt mig. Händelserna, erfarenheterna, tankarna och åsikterna är mina. Hjälpen handlar om att formulera dem så att det jag vill säga blir tydligt för den som läser.

Jag tänker inte heller skämmas för att använda de hjälpmedel som finns. Tvärtom tycker jag att människor ska använda de verktyg som hjälper dem att uttrycka sig och vara delaktiga.

Det som blir tröttsamt är när nästan varje liten detalj i vardagen ska granskas – maten, hemmet, promenaderna och till och med om det jag berättar är sant.

Jag lever mitt liv på det sätt som fungerar för mig. Andra får leva sina liv på sitt sätt. Vi har olika rutiner, olika förutsättningar och olika prioriteringar.

Jag tänker fortsätta skriva om min vardag, mina tankar och sådant som engagerar mig. Men jag behöver inte försvara varje matlåda, promenad eller val jag gör.

Ibland säger en kommentar faktiskt mer om den som skriver den än om personen den riktas till.

Nu lämnar jag detta och går vidare med min onsdag.

Ha en fin onsdag!

Tisdag – att hitta balans i vardagen

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 1 Sep 2026 17:00:00 +0200

God morgon tisdag!

Igår blev det en lång arbetsdag eftersom vi hade föräldramöte på kvällen. Allt gick bra, men efter en sådan dag känner man att energin börjar ta slut. När jag väl kom hem fanns det inte mycket ork kvar till något annat, och ibland får det helt enkelt vara så. Hemmet finns kvar och allt behöver inte göras på en gång.

Jag är i alla fall glad över att jag förberedde flera matlådor och gjorde 3-veckorssallad redan i söndags. Att planera maten i förväg gör vardagen betydligt enklare, särskilt under veckor när det är mycket på jobbet och även en hel del annat som ska hinnas med.

Under vardagarna försöker jag undvika potatis och pasta och istället tänka lite mer på vad jag äter. På helgen vill jag däremot kunna unna mig något extra gott. För mig handlar det om att hitta en balans där det finns utrymme både för bra vardagsvanor och för att njuta av maten.

Nu är det tisdag och ännu en arbetsdag väntar. Efter jobbet har jag bestämt mig för att promenera hem. Det tar ungefär 30 minuter, och jag ser faktiskt fram emot den stunden. En promenad efter arbetsdagen kan vara ett bra sätt att få frisk luft, rensa tankarna och låta kroppen varva ner innan man kommer hem.

Jag har också börjat fundera mer på balansen mellan arbete, föreningsliv och privatliv. Jag tycker om att engagera mig och föreningslivet betyder mycket för mig, men det får inte innebära att all min lediga tid försvinner. Det måste också finnas plats för återhämtning, hemmet och sådant som jag själv vill göra.

Det är kanske just de små förändringarna som kan göra skillnad. En promenad hem, färdiga matlådor och lite bättre planering kan skapa mer utrymme och lugn i vardagen.

Man behöver inte hinna med allt. Ibland är det viktigare att stanna upp och fundera över vad man faktiskt vill lägga sin tid och energi på.

Nu kör vi tisdag – med lite mer tid för både vardagen och mig själv!

Måndag – Debattera gärna, men sluta med personangreppen

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Mon, 31 Aug 2026 06:00:00 +0200

God morgon måndag och välkommen till en ny vecka!

Efter min lördagsblogg om skolfrånvaro fick jag några kommentarer som gjorde mig både ledsen och besviken. Därför känner jag att jag behöver ta upp något som är större än själva sakfrågan: hur vi bemöter varandra när vi tycker olika.

Jag vill vara tydlig från början. På min blogg är olika åsikter välkomna. Säg gärna emot mig, argumentera och berätta hur du ser på saken. En levande debatt behöver olika perspektiv.

Men det finns en tydlig gräns mellan att kritisera en åsikt och att angripa personen bakom den.

När jag skriver om skolfrånvaro, NPF, dyslexi eller behovet av stöd i skolan handlar det inte om mig som person. Jag lyfter samhällsfrågor som jag tycker är viktiga och som förtjänar att diskuteras.

Mitt inlägg om skolfrånvaro utgick dessutom från ett regeringsuppdrag till Specialpedagogiska skolmyndigheten. Dyslexiförbundet har deltagit i ett samråd kring detta uppdrag. Frågan om skolfrånvaro och stöd till elever är alltså inte något jag har hittat på.

Jag har under många år engagerat mig i frågor som rör dyslexi och en bättre och mer tillgänglig skola. Jag vill att barn och ungdomar ska få rätt stöd och bättre möjligheter att lyckas med sin utbildning.

Det är den frågan jag vill diskutera.

Ändå fick jag kommentarer om min egen skolgång. Jag fick läsa att jag ”bara vill synas” och att jag använder AI för att publicera texter som jag påstås inte förstå.

Sådant gör mig faktiskt ledsen.

Bakom den här bloggen finns en människa. Att jag väljer att skriva offentligt innebär inte att jag ska behöva acceptera personliga och nedvärderande kommentarer.

Så arbetar jag med mina texter

Jag har dyslexi och använder talsyntes för att kunna lyssna på text samtidigt som jag läser. Jag använder också andra digitala hjälpmedel, bland annat AI, för att få hjälp med stavning, grammatik, meningsbyggnad och struktur.

Det innebär inte att jag trycker på en knapp och sedan publicerar en text som jag inte förstår.

Tvärtom.

Jag kan lägga många timmar på att skriva, läsa, lyssna, ändra och kontrollera att en text verkligen uttrycker det jag vill säga. Det som går snabbt för någon annan kan ta betydligt längre tid för mig.

Därför gör det ont när någon påstår att jag publicerar AI-texter som jag ”nog inte förstår”.

Jag förstår det jag publicerar. Jag använder hjälpmedel för att kunna uttrycka mig på mina villkor.

Jag tänker inte skämmas för att jag använder talsyntes, AI eller andra hjälpmedel.

Vi uppmuntrar människor med dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter att använda de hjälpmedel som finns. Då blir det märkligt att samtidigt kritisera en person för att faktiskt använda dem.

Talsyntesen hjälper mig att ta till mig och kontrollera text. AI kan hjälpa mig att formulera mina tankar tydligare och få grammatiken och språket att flyta bättre.

Men tankarna, erfarenheterna och åsikterna är mina.

Hjälpmedlen tar inte ifrån mig min röst. De hjälper mig att få fram den.

Våga stå för det ni tycker

Jag funderar ibland över varför vissa människor hellre skriver anonyma och personliga kommentarer än deltar öppet i en diskussion.

Handlar det om avundsjuka? Handlar det om rädsla för att själv stå för sin åsikt? Det kan jag naturligtvis inte veta.

Men jag önskar att fler vågade diskutera samhällsfrågor öppet och respektfullt.

Debatt innebär inte att alla ska tycka likadant. Tvärtom behöver vi människor som vågar säga emot, ställa frågor och komma med andra perspektiv.

Men låt oss diskutera sak mot sak i stället för att försöka trycka ner den som uttrycker en åsikt.

Jag skriver öppet och står för det jag publicerar. Ibland håller människor med mig och ibland tycker de precis tvärtom. Det är helt okej. Så fungerar en debatt.

Men anonymitet ska inte bli en fribiljett till att skriva sådant till andra som man kanske aldrig skulle säga om man stod framför personen.

Här går min gräns

Jag välkomnar diskussion och kritik. Säg emot mig, argumentera och berätta varför du tycker annorlunda.

Men personangrepp, nedvärderande kommentarer och återkommande påhopp på mig som person kommer jag inte att ge utrymme åt.

Jag vill ha ett kommentarsfält där människor kan tycka helt olika och ändå behandla varandra med respekt.

Min blogg handlar inte om att alla ska hålla med mig. Jag skriver för att lyfta frågor, dela tankar och erfarenheter och ibland skapa debatt om sådant som jag anser behöver uppmärksammas eller förbättras.

Kritisera gärna mina åsikter – men respektera människan bakom dem.

Och till sist vill jag skicka med en tanke:

Att behöva hjälpmedel betyder inte att man har mindre att säga. Ibland behöver man bara andra verktyg för att få sin röst hörd.

Ha en fin måndag och en bra start på veckan!

Söndag – Matfestival, sofflock och ett skrik i trapphuset!

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 30 Aug 2026 16:30:00 +0200

God morgon söndag!

Igår var det dags för en både viktig och trevlig dag på Matfestivalen i Skövde tillsammans med Dyslexiförbundet Västra Götaland.

Vi hade faktiskt tur med vädret under första delen av dagen. Det var först på eftermiddagen som regnet började komma. ☔ Då var det bara att gilla läget – lite vatten från ovan får inte stoppa oss!

Trots regnet fortsatte människor att komma fram till oss för att prata, ställa frågor och få information. Det blev många fina och intressanta samtal. Det är sådana dagar som påminner mig om hur viktigt föreningslivet är. Vi behöver komma ut, synas och visa att Dyslexiförbundet finns. Det känns verkligen meningsfullt när människor stannar till och vill prata med oss.

Sedan hade vi ju bussresan dit och hem…

Jag trodde faktiskt att en långfärdsbuss skulle bjuda på lite mer komfort. Men nej! Sätet kändes ungefär som ett sofflock med tyg på. 😂 Efter ett antal mil började rumpan undra vad den egentligen hade gjort för att förtjäna detta. Man tycker ändå att en långfärdsbuss borde vara gjord för att man ska kunna sitta bekvämt en längre stund.

När jag äntligen kom hem på kvällen trodde jag att dagens äventyr var över. Men tydligen inte!

Jag öppnade ytterdörren och skulle precis stänga den när jag plötsligt upptäckte att det stod en helt okänd karl bakom mig i trapphuset. Jag hade aldrig sett honom förut och blev så överraskad att jag skrek rakt ut! 😱😂

Det är inte så ofta jag möter främmande människor i vårt trapphus, och framför allt inte någon som plötsligt står precis bakom mig. Hjärtat hann nog slå några extra slag där! Jag vet inte vem som blev mest överraskad – jag eller karln. Han fick i alla fall ett ordentligt välkomnande av mina stämband! 😂

Efter en hel dag i Skövde, regn på eftermiddagen och en lång bussresa på ett säte som kändes som ett sofflock, var det kanske inte riktigt den avslutningen på dagen jag hade räknat med.

Idag blev det Hantverkardagen i Gärdhem med fint hantverk och naturligtvis ärtsoppa och pannkakor. 😋 Det hör nästan till när man är där!

Och tur är det att det fortfarande finns snälla människor i världen. ❤️ Jag fick möjlighet att åka och handla i min fina mataffär. För mig känns det faktiskt som lite vardagslyx att få komma dit, gå runt i lugn och ro och handla det jag behöver inför veckan.

När jag kom hem var det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång i köket. Det blev rena rama storköket här hemma! 😂

Jag gjorde kålpudding, stekte kotletter och gjorde tacofärs. Tacofärsen sparar jag till imorgon, för då tänker jag göra en god tacogratäng. 🌮 Så nu finns det både färdig mat och lite förberett inför den nya veckan.

Och köket städar ju tyvärr inte sig självt efter allt detta! 😂 Det blev disk, plock och tvätt också. Sådant där vanligt söndagsarbete som kanske inte alltid är så spännande att skriva om, men som naturligtvis måste göras.

Så nog har söndagen innehållit en hel del: utflykt, handling, matlagning, disk, plock och tvätt. Nu tycker jag faktiskt att soffan är ganska välförtjänt!

Imorgon väntar en ny vecka och nya äventyr. Men först ska jag njuta av resten av söndagskvällen.

Ha en fortsatt fin söndag allihopa! 🌻

Lördagsbloggen – När en elev slutar gå till skolan har något redan gått för långt

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sat, 29 Aug 2026 07:00:00 +0200

God morgon lördag!

Jag fastnade för något viktigt som Dyslexiförbundet nyligen skrev på Facebook. Förbundet har deltagit i ett samråd om Specialpedagogiska skolmyndighetens regeringsuppdrag ”Stärkt stöd till skolor för att minska skolfrånvaron för elever med NPF-diagnoser”.

Det fick mig att fundera ännu mer på den här frågan.

Redan 2024 gav regeringen Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, i uppdrag att ge skolorna mer verksamhetsnära stöd och sprida kunskap om konkreta metoder och arbetssätt. Uppdraget ska slutredovisas 2027.

Att Dyslexiförbundet finns med i ett sådant samråd tycker jag är viktigt. För diskussionen om skolfrånvaro får inte bli för smal.

Vi pratar ofta om elever med adhd och autism när NPF och skolfrånvaro diskuteras. Men vi måste också se elever med dyslexi, dyskalkyli och andra svårigheter som varje dag kan behöva kämpa betydligt hårdare än sina klasskamrater för att klara undervisningen.

Skolfrånvaro börjar sällan den dagen eleven slutar komma till skolan.

Signalerna kan ha funnits långt tidigare.

Det kan vara eleven som får ont i magen varje morgon. Eleven som börjar komma för sent. Eleven som blir hemma någon dag här och där. Eleven som är fullständigt slut efter skoldagen. Eller eleven som sitter längst bak i klassrummet och försöker göra sig osynlig för att ingen ska upptäcka hur svårt det faktiskt är.

Därför tycker jag att vi måste vara försiktiga med ord som ”hemmasittare”. Det beskriver var eleven befinner sig, men inte varför eleven hamnade där.

I stället för att bara fråga:

”Varför kommer eleven inte till skolan?”

borde vi också våga fråga:

”Vad är det i skolan som gör att eleven inte längre klarar av att vara där?”

Har stödet satts in tillräckligt tidigt? Har eleven fått rätt hjälpmedel? Har undervisningen anpassats? Finns det tillräckligt med specialpedagogiska resurser? Har någon verkligen lyssnat på eleven?

Det här handlar inte om att peka ut enskilda lärare. Jag vet att många inom skolan arbetar oerhört hårt och försöker göra sitt bästa med de resurser de har.

Därför ligger ansvaret också högre upp.

Politiker och huvudmän kan inte tala om en inkluderande skola och samtidigt förvänta sig att personalen ska lösa allt utan tillräckligt med tid, kompetens och resurser.

Vi kan tillsätta utredningar, ge myndigheter nya uppdrag och skriva nya rapporter. Men det avgörande är vad som faktiskt förändras i klassrummet på måndag morgon.

För eleven som redan har börjat ge upp hjälper inga fina formuleringar i ett dokument.

Stödet måste finnas där när eleven behöver det.

Och framför allt måste det komma innan frånvaron har blivit ett stort problem.

Bakom varje siffra i statistiken över skolfrånvaro finns ett barn eller en ungdom med en egen historia.

Därför behöver vi sluta fråga vad det är för fel på eleven och oftare våga fråga:

Vad behöver vi vuxna förändra runt eleven för att skolan ska bli en plats där eleven klarar av att vara, lära och känna sig trygg?

Det är där arbetet mot skolfrånvaro måste börja.

God morgon fredag – hur mycket mer ska allt få kosta?

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Fri, 28 Aug 2026 19:15:28 +0200

God morgon fredag!

Då var fredagen här igen. Idag har vi aktivitetsdag på jobbet, och det ser jag verkligen fram emot. Det brukar vara en både rolig och mysig dag där jag får vara med, hjälpa till och serva där det behövs. Det blir ett trevligt avbrott från den vanliga arbetsdagen och framför allt en dag med gemenskap.

Men denna fredagsmorgon fastnade mina tankar också vid något helt annat.

Jag läste om politiska förslag om en kilometerskatt, eller avståndsbaserad vägskatt, för tung trafik. Bland annat har Vänsterpartiet och Miljöpartiet drivit förslag om avståndsbaserad beskattning av tung trafik.

Jag brukar inte gå in särskilt mycket i politiska diskussioner här på bloggen. Alla måste själva få bestämma vilket parti de vill rösta på. Men nu när vi går mot ett val tycker jag att det är viktigt att läsa vad partierna faktiskt föreslår och fundera över vilka konsekvenser deras politik kan få.

För mig känns en kilometerskatt på tung trafik väldigt svår att förstå.

Åkerier och andra företag har redan stora kostnader för att hålla sina verksamheter igång. Fordon ska köpas, underhållas och repareras. Drivmedel, löner, försäkringar, skatter och olika avgifter ska betalas.

Hur mycket mer ska företagen klara av?

Den tunga trafiken finns inte på våra vägar för nöjes skull. Lastbilar transporterar livsmedel, kläder, byggmaterial och mängder av andra varor som vi behöver varje dag. Sverige är dessutom ett långt land och vi är beroende av fungerande transporter.

Om det blir dyrare att transportera varor måste vi också fundera över vad som händer i nästa led. Företagen kan behöva ta ut högre priser för sina transporter och då finns det en risk att kostnaden förs vidare genom hela kedjan.

Till slut kan det vara vi konsumenter som får betala mer.

Och är inte vardagen tillräckligt dyr redan?

Det räcker att gå in i en mataffär idag. Man lägger några helt vanliga varor i kundkorgen och summan springer snabbt iväg. Mat och andra nödvändiga vardagsvaror kostar mycket. Sedan ska boende, el, försäkringar och alla andra räkningar betalas.

Hur mycket mer ska vanliga hushåll egentligen klara av?

Jag kommer också att tänka på plastpåseskatten. När den infördes märkte vi konsumenter tydligt hur priset på en vanlig plastkasse steg. Skatten är numera borttagen, men den är fortfarande ett exempel på hur politiska beslut om skatter kan märkas i människors vardag.

Det är därför jag tycker att man måste se hela kedjan när nya skatter och avgifter på tung trafik diskuteras.

Det räcker inte att bara säga att företagen eller åkerierna ska betala. Man måste också fråga sig vad som händer därefter. Vad innebär det för transportföretagen? Vad innebär det för andra företag som är beroende av transporterna? Och vad innebär det för oss som står i mataffären och betalar våra varor?

Självklart behöver vi ta ansvar för miljön och klimatet. Det är viktigt för framtiden. Men politiska åtgärder måste också vara genomtänkta och fungera i verkligheten.

Vi behöver våra åkerier. Vi behöver våra företag. Och vi behöver en fungerande tung trafik för att hela Sverige ska fungera.

Nu när vi går mot ett val tycker jag därför att vi väljare ska läsa ordentligt vad partierna faktiskt föreslår. Inte bara lyssna på vallöften, utan också våga fråga: Vad kommer förslagen att innebära i praktiken och vem kommer i slutändan att betala?

Jag vet vad jag själv tycker, men alla andra får naturligtvis bilda sig sin egen uppfattning.

Det var mina funderingar denna fredagsmorgon.

Nu lämnar jag politiken för stunden och ser fram emot vår aktivitetsdag. Jag hoppas på en riktigt härlig fredag med gemenskap, aktiviteter och många skratt.

Önskar er alla en riktigt fin fredag!

Bakom varje skuld finns en människa – och ibland räcker inte orken till

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 27 Aug 2026 19:47:53 +0200

Jag har varit lite frånvarande här på bloggen under veckan. Det har helt enkelt varit fullt upp, både på jobbet och hemma. Ibland räcker varken tiden eller orken till allt man skulle vilja göra.

Efter en arbetsdag kan man vara riktigt trött, och vissa dagar mår man inte heller helt bra. Då får bloggen och andra saker vänta lite. Man kan inte hinna med allt på en gång.

När ekonomiska problem blir en mänsklig kris

Det är också en annan sak som har berört mig mycket den här veckan. Jag har en bekant som har hamnat riktigt i klistret med inkasso. Hon försöker göra rätt för sig och betala, men har inte möjlighet att betala hela summan på en gång.

Jag vet att personen ringde inkassoföretaget redan förra månaden och pratade med dem om sin situation och vad hon hade möjlighet att betala. Därför blev chocken stor när hon nu öppnade Kivra och såg att summan hon skulle betala hade blivit ungefär dubbelt så hög.

Hon ringde tillbaka till inkassoföretaget för att fråga vad som hade hänt och förklara att hon redan hade pratat med dem. Men då blev det ord mot ord om vad som egentligen hade sagts och kommit överens om i det tidigare telefonsamtalet.

Det är just sådant här som gör mig upprörd. När en person faktiskt tar kontakt, försöker göra rätt för sig och försöker hitta en betalningslösning – hur kan det då sluta med att personen en månad senare får en chock när hon öppnar Kivra?

Bakom varje skuld finns faktiskt en människa.

Självklart ska skulder betalas. Men alla människor har inte möjlighet att betala en stor summa på en gång. Om någon säger: ”Jag vill betala, men jag klarar bara en viss summa varje månad”, tycker jag åtminstone att man ska bli lyssnad på och bemött med respekt.

Människor kan hamna i ekonomiska problem av många olika anledningar. Livet kan förändras snabbt och plötsligt sitter man där med räkningar man inte klarar av. När avgifter och andra kostnader dessutom läggs ovanpå kan situationen bli ännu svårare.

Jag tycker faktiskt att det är skit att människor ska behöva må så dåligt över pengar. Inkassoföretag arbetar naturligtvis med att driva in skulder, men det betyder inte att empati och respekt behöver försvinna.

Man är fortfarande en människa, även när man är skyldig pengar.

Mycket händer framöver

Samtidigt börjar hösten fyllas med aktiviteter som jag ser fram emot.

Den 12 september kommer vi från Dyslexiförbundet Fyrstad att finnas på Motorfestivalen i Trollhättan. Det ska bli roligt att träffa människor, prata om dyslexi och visa att dyslexi finns överallt – även bland människor som älskar bilar, motorer och praktiskt arbete.

Jag vill också påminna om Dyslexiveckan första veckan i oktober. Det är en viktig vecka då dyslexi uppmärksammas runt om i landet. Vi behöver fortsätta sprida kunskap och skapa större förståelse för dyslexi och läs- och skrivsvårigheter.

Det händer alltså mycket framöver, både i livet och i föreningslivet. Ibland behöver man acceptera att man inte hinner eller orkar med allt på en gång.

Ta hand om varandra. ❤️ Vi vet aldrig vilken kamp en annan människa går igenom bakom stängda dörrar.