Josla-dyslexi

Tisdag – vänskap, god mat och en liten loppisrunda

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 11 Aug 2026 19:54:29 +0200

Så var det tisdag och min sista lediga dag innan det är dags att börja arbeta igen.

Morgonen började lite annorlunda. De senaste dagarna har Habibi varit duktig på att väcka mig tidigt, men just idag, när jag faktiskt behövde komma upp i tid, tyckte hon tydligen att jag kunde få sova. 🐱

Jag hade satt en deg med kalljästa rågfrallor över natten, så morgonen började med bakning. Den här gången gjorde jag en dubbel sats och valde att göra frallorna lite större, ungefär 100 gram styck. Det blev runt 20 fina frallor.

Jag tycker att de blir mycket bättre när de är lite större. De är lättare att dela och det finns gott om plats för ett riktigt gott pålägg. Några får åka in i frysen och blir perfekta att ta med när vi åker iväg på fredag.

Efter bakningen gjorde jag mig i ordning för att träffa två av mina väninnor. Vi gick ut och åt lunch tillsammans på en restaurang. Jag valde fläsk med löksås och efter maten blev det efterrätt och kaffe. Det smakade väldigt gott och portionen var rejäl.

Det bästa var ändå att få sitta ner tillsammans och prata i lugn och ro. När vi träffas har vi alltid mycket att prata om, både stort och smått.

Efter lunchen gick vi vidare till loppisen. Där strosade vi runt tillsammans och tittade på allt möjligt. Det var skönt att bara gå omkring utan någon stress, prata om livet och försöka lösa olika problem tillsammans. Ibland behöver man någon att bolla sina tankar med och få höra hur någon annan ser på saker och ting.

Det är just sådant jag uppskattar med vänskap. Man kan skratta och ha roligt tillsammans, men också prata om sådant som är lite svårare och stötta varandra när det behövs.

Det blev helt enkelt en mycket trevlig dag tillsammans med mina väninnor och ett fint avslut på ledigheten.

En liten tanke efter några kommentarer

Jag har fått några kommentarer på bloggen om att jag skulle vara ”bekväm”, att mitt arbete skulle vara ”diffust” och frågor om varför jag fortfarande varit ledig när andra som arbetar inom skolan redan har börjat jobba.

Alla som arbetar inom skolan börjar inte samma dag. Det ser olika ut från kommun till kommun och kan även skilja sig mellan olika arbetsplatser och tjänster. Där jag arbetar börjar vi på onsdag.

Det man läser här på bloggen är dessutom bara en liten del av mitt liv. Jag väljer gärna att skriva om sådant som gör mig glad – vänner, utflykter, bakning, loppisar och de små stunderna i vardagen. Det betyder inte att det är det enda jag gör.

Jag tycker att man ska ta vara på sin ledighet och njuta när man har möjlighet. Livet består trots allt inte bara av arbete och måsten.

Imorgon ringer väckarklockan och då börjar vardagen och jobbet igen. Men idag är jag glad över att jag fick avsluta ledigheten med en riktigt trevlig dag tillsammans med goda vänner. ❤️

Måndag – en dag med lite vardagslyx

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Mon, 10 Aug 2026 21:12:46 +0200

Så var det måndag igen och en ny vecka har börjat. Tiden går verkligen fort, och nu är det inte många dagar kvar av ledigheten.

Min morgon började redan klockan sex när Habibi tyckte att det var dags för mig att vakna. Men det gjorde faktiskt ingenting, för hon skulle ändå ha sin medicin vid den tiden. Hon har fått penicillin som hon ska ta i sju dagar, så just nu gäller det att hålla ordning på tiderna och se till att hon får sin medicin som hon ska.

När Habibi var omhändertagen gick jag upp och började dagen i lugn och ro. Det blev lite fil och en kopp kaffe. Kaffet på morgonen vill jag gärna ha innan dagen kan börja på riktigt.

Efter frukosten gjorde jag mig i ordning och tog sedan bussen ner till stan. Dagens plan var ett besök hos frissan för att klippa mig och få ordning på håret.

Och jag blev verkligen helnöjd! Min frisör är jättebra och jag känner mig alltid trygg när jag går dit. Hon vet vad hon gör och det är så skönt att kunna sätta sig i frisörstolen och bara låta någon annan ta hand om en för en stund.

När jag gick därifrån med nyklippt och fint hår kändes det riktigt bra. Det behöver inte alltid vara något stort för att göra en dag lite extra trevlig. Ibland räcker det med en stund hos frissan och känslan av att vara lite ny och fräsch i håret.

Imorgon väntar ännu en trevlig dag. Då ska jag träffa en god vän och vi ska gå ut och äta lunch tillsammans. Det ser jag fram emot. Det ska bli mysigt att få sitta ner, äta något gott och framför allt få tid att prata och umgås.

Nu tänker jag njuta av resten av den här måndagen och ta vara på de sista dagarna av ledigheten. Snart är det dags att återgå till jobbet och vardagens rutiner igen.

Men först ska jag njuta lite till. ❤️

Söndagsblogg ☀️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 9 Aug 2026 16:51:58 +0200

Vilken härlig helg det har varit! Jag stannade kvar hos min vän och vi hade en riktigt mysig lördagskväll. Vi satt länge ute på altanen, pratade och bara njöt av den fina sommarkvällen.

I morse började vi dagen med en kopp kaffe och mina hembakade frallor. Det är något speciellt med nybakat till frukost.

Sedan var det dags att kavla upp ärmarna. Nästa helg åker vi till Vallåkra, där vi ska stå tillsammans med Svenska Volvoklubben. Samtidigt kommer jag att finnas på plats för att sprida kunskap om dyslexi och berätta om Dyslexiförbundets viktiga arbete.

Att packa inför en sådan helg är verkligen en utmaning. Det känns nästan som att packa för två föreningar samtidigt. Bilmaterial, informationsmaterial, broschyrer, rollup, banderoller och allt annat som ska med – ibland undrar man faktiskt hur allt ska få plats i bilen! 😄 Men med lite planering brukar det lösa sig.

Nu är det bara två dagar kvar av semestern innan vardagen och jobbet börjar igen. Tiden har verkligen gått fort, men jag känner mig tacksam för alla fina sommarminnen. Samtidigt ser jag fram emot en spännande höst med arbete, föreningsliv och många roliga aktiviteter.

Nu önskar jag er en riktigt fin söndagskväll och en bra start på den nya veckan! 🌸

Lördag – Sommaren går fort

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sat, 8 Aug 2026 11:34:00 +0200

God morgon!

Tiden går verkligen fort. Nu är det inte många dagar kvar av semestern, och snart är det dags att återgå till vardagen. Samtidigt känns det viktigt att ta vara på de sista lediga dagarna.

I dag gick jag upp tidigt, gjorde mig i ordning och packade väskan innan jag åkte till min vän. Senare träffade vi några vänner och gav oss ut på en loppisrunda i Skaraborgsslätten. Det blev en riktigt trevlig dag tillsammans.

Jag hittade inte det jag hade tänkt köpa, men jag gjorde ändå ett litet fynd – en plastburk med olika fack som säkert kommer till användning hemma.

Under dagen stannade vi också för att fika. Jag och min vän delade på en smörgås och satt en stund och pratade. Det är ofta de enkla stunderna som blir de allra bästa.

Samtidigt har tankarna redan börjat gå till nästa helg. Då ska jag stå på Vallåkra och sprida kunskap om dyslexi. Det känns både roligt och meningsfullt att få träffa människor, berätta om dyslexi och visa att rätt stöd och hjälpmedel kan göra stor skillnad.

Därför har jag redan börjat packa väskan inför nästa helg. Jag vill vara ute i god tid så att allt är klart. Det är alltid mycket att tänka på när man ska representera föreningen, men jag ser verkligen fram emot dagarna.

Nu är det dags för mig att säga god natt. Efter en härlig dag med loppisrunda, fika och trevligt sällskap känner jag mig nöjd och tacksam.

Ibland är det inte det man köper som gör dagen speciell, utan människorna man delar den med och alla små ögonblick längs vägen.

Nu ska jag krypa ner i sängen, tänka tillbaka på dagens fina stunder och ladda batterierna inför en ny dag.

God natt och sov gott!

Kram från Gullan

Fredag – Ta reda på fakta innan ni drar slutsatser

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Fri, 7 Aug 2026 01:55:13 +0200

God morgon!

Ibland blir jag verkligen fundersam över hur vi människor fungerar.

Jag begriper inte varför så många drar slutsatser om andra utan att först ta reda på fakta. Man läser ett inlägg på sociala medier eller en blogg och tror sig veta hur en annan människa lever, mår eller har det.

Vi ser bara en liten del av varandras liv.

Jag önskar att fler stannade upp och tänkte efter innan de skrev. Ord har betydelse. Det är så lätt att skriva något bakom ett tangentbord, men betydligt svårare att sätta sig in i hur det känns för den som tar emot orden.

I går var jag hos veterinären med min 16-åriga katt, Habibi. Hon hade gått ner i vikt och jag blev förstås orolig. Som tur var visade undersökningen och blodproverna inget allvarligt. Veterinären tror att det handlar om en infektion, så nu blir det medicin och jag hoppas att hon snart är sitt vanliga jag igen.

Det jag däremot inte var beredd på var kostnaden.

Undersökningen och blodproverna gick på nästan 3 900 kronor. Jag har haft Agria som försäkringsbolag i 15 år och betalat en hög premie varje år för att känna mig trygg om något skulle hända Habibi.

Jag blev därför väldigt förvånad när jag upptäckte att min försäkring har flera undantag. Efter ersättningen från försäkringen fick jag tillbaka ungefär 1 900 kronor, och dessutom ska jag hämta ut medicin för omkring 500 kronor.

Det som gör mig mest fundersam är att en vän till mig betalar mindre för sin djurförsäkring och har betydligt färre undantag än vad jag har.

Det är det jag inte förstår.

Varför ser min försäkring ut så här efter 15 år? Är det för att den är gammal? Har villkoren ändrats genom åren? Eller har jag missat något? Jag vet faktiskt inte.

Det här har också fått mig att fundera över försäkringar för äldre djur. När jag ser hur många undantag min försäkring har i dag undrar jag faktiskt vilken nytta den gör för Habibi längre. Jag har betalat min premie år efter år för att känna mig trygg, men nu känner jag mig inte lika säker på att försäkringen ger det skydd jag trodde att den gjorde.

Jag tänker kontakta Agria och be dem gå igenom min försäkring tillsammans med mig. Jag vill förstå vad jag egentligen betalar för. När man har varit kund i så många år tycker jag att det är en rimlig fråga att ställa.

Det här fick mig också att tänka på alla djurägare som kanske inte har möjlighet att betala flera tusen kronor när deras hund eller katt blir sjuk. Vad gör de? För många är ett husdjur en familjemedlem, och då vill man kunna ge den den vård den behöver.

Jag tycker att kostnaderna för djursjukvård har blivit väldigt höga. Ibland önskar jag att det fanns ett system som mer liknar vården för människor, där kostnaderna inte blir så stora för den enskilde. Ingen ska behöva välja mellan sin ekonomi och att ge sitt djur den vård det behöver.

Det allra viktigaste är ändå att Habibi verkar ha goda chanser att bli bättre. Nu hoppas jag att medicinen hjälper och att hon snart är pigg igen.

Livet lär oss gång på gång att inget är självklart. Därför vill jag skicka med en tanke denna fredag:

Ta reda på fakta innan ni dömer en annan människa. Och läs alltid igenom villkoren i era försäkringar, så att ni vet vilket skydd ni faktiskt har den dag ni behöver använda det.

Önskar er alla en riktigt fin fredag.

Kram från Gullan

Torsdag – Njut av de små stunderna

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 6 Aug 2026 11:43:52 +0200

God morgon!

Jag vaknade tidigt och gick upp för att göra mig i ordning. Redan i går kväll rörde jag ihop en deg till frasiga kalljästa rågfrallor. Det är ett så enkelt recept – degen får jäsa i kylen över natten och på morgonen är det bara att grädda bröden. Hela hemmet fylls av doften av nybakat, och det är en härlig start på dagen. Receptet kommer från Salt som Socker – Frasiga kalljästa rågfrallor⁠. (Salt som Socker⁠)

Snart kommer en god vän över på en kopp kaffe och nybakade rågfrallor. Jag tycker om att bjuda på hembakat och sitta ner i lugn och ro och prata. Det är de små stunderna i vardagen som betyder allra mest.

Samtidigt känner jag mig lite orolig i dag.

Senare ska jag åka till veterinären med min 16-åriga katt, Habibi. Hon har inte mått riktigt bra den senaste tiden och har gått ner i vikt. Därför ska veterinären ta prover för att försöka ta reda på vad som har hänt.

Jag hoppas verkligen att det inte är något allvarligt. Tankarna går tillbaka till min förra katt, Whisky. Han började också gå ner i vikt, och då visade det sig att han hade njursvikt. Till slut fick vi ta det svåra beslutet att låta honom somna in. Det är ett minne som fortfarande gör ont.

Nu försöker jag tänka positivt och inte ta ut något i förskott. Först vill jag höra vad veterinären säger. Habibi betyder väldigt mycket för mig, och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kan få den hjälp hon behöver.

Livet påminner oss ibland om hur glädje och oro kan finnas sida vid sida. I dag börjar dagen med nybakat bröd, kaffe och en god vän, och senare hoppas jag på positiva besked hos veterinären.

Ta hand om er och era nära – både människor och djur. De betyder mer för oss än vi ibland hinner tänka på.

Önskar er alla en fin torsdag.

Kram från Gullan

När går gränsen?

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 5 Aug 2026 19:45:47 +0200

När går gränsen?

Jag har funderat länge innan jag skrev det här.

Sedan 2007 har jag bloggat om mitt liv, mina erfarenheter och mina tankar. Under åren har jag fått många fina kommentarer och mött människor som stöttat och uppmuntrat mig. Men den senaste tiden har något förändrats.

Jag får återkommande kommentarer där jag kallas lat och bekväm. Det skrivs om min hälsa, mitt arbete, mina vänner och hur jag lever mitt liv. Kommentarerna handlar inte längre om det jag skriver – de handlar om att förminska mig som person.

Nu räcker det.

Ni känner inte mig. Ni ser några minuter av mitt liv genom en blogg eller ett inlägg på sociala medier. Ni ser inte allt arbete jag lägger ner, de motgångar jag tagit mig igenom eller de framsteg jag gjort. Ändå väljer en del att döma, håna och skriva nedvärderande kommentarer.

Det är inte kritik. Det är personangrepp.

Jag har funderat länge på om jag ska kopiera och skriva ut alla kommentarer och lämna dem till polisen för att få en bedömning av var gränsen går. Det är något jag överväger på allvar, eftersom ingen människa ska behöva vänja sig vid att bli hånad eller förminskad för att man väljer att skriva en blogg.

Att ha en annan åsikt är helt okej. Jag välkomnar sakliga kommentarer och diskussioner. Men att kalla människor lata, bekväma eller göra narr av deras hälsa, vänskap eller liv hör inte hemma i ett respektfullt samtal.

Jag tänker inte längre lägga tid på att svara på sådana kommentarer. De kommer inte att publiceras på min blogg. Det handlar inte om att jag inte tål kritik. Det handlar om att jag vill ha ett kommentarsfält där människor bemöter varandra med respekt.

Vi pratar ofta om yttrandefrihet. Ja, vi har rätt att uttrycka våra åsikter. Men vi har också ett ansvar för hur vi använder våra ord. Yttrandefrihet är inte en ursäkt för att förnedra eller förminska andra människor.

Min blogg kommer att fortsätta handla om mitt liv, mina erfarenheter och mina tankar. Den som vill läsa är varmt välkommen. Den som inte tycker om innehållet har också friheten att välja att inte läsa.

Jag kommer inte att låta människor som gömmer sig bakom anonyma kommentarer bestämma vad jag ska skriva eller hur jag ska leva mitt liv.

Från och med nu gäller en enkel regel här:

Olika åsikter är välkomna. Personangrepp är det inte.

Det är den nivån jag vill ha på min blogg.

Kram från Gullan

Kommentarspolicy

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 5 Aug 2026 15:48:51 +0200

Kommentarspolicy

Jag välkomnar olika åsikter och sakliga diskussioner. Däremot godkänns inte personangrepp, hånfulla kommentarer eller inlägg som syftar till att förminska eller kränka andra. Jag vill att min blogg ska vara en plats där vi bemöter varandra med respekt.

En sådan policy gör det tydligt varför vissa kommentarer inte publiceras, utan att du behöver motivera varje enskilt beslut.

Onsdag – En vecka kvar av semestern

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 5 Aug 2026 11:33:00 +0200

God morgon!

Innan ni läser dagens blogg vill jag säga några ord.

Den senaste tiden har jag fått lägga väldigt mycket energi på att sätta ner foten. Det är egentligen inte så jag vill använda min tid, men ibland måste man sätta tydliga gränser.

Jag hoppas att budskapet nu har gått fram och att ni förstår vad som gäller här på min blogg. Jag välkomnar olika åsikter och sakliga diskussioner, men jag accepterar inte personangrepp eller nedvärderande kommentarer.

Jag funderade faktiskt på att inte lägga ut dagens onsdagsblogg. Men efter en stunds eftertanke bestämde jag mig för att göra det ändå. Jag tänker inte låta några få elaka kommentarer ta ifrån mig skrivglädjen eller tysta min röst.

Nu går vi vidare.

Klockan ringde 09.00 och jag gick upp för att göra frukost. Habibi kom som vanligt och höll mig sällskap. Vi satt en stund tillsammans medan jag drack mitt kaffe och funderade över livet.

Nu är det bara en vecka kvar av semestern. Tänk vad fort tiden har gått. Det känns nästan svårt att förstå hur snabbt veckorna har sprungit iväg.

När jag ser tillbaka på sommaren känner jag mig faktiskt stolt över mig själv. Jag har följt läkarens ordination och tagit hand om min hälsa. Det har gett resultat. Min diabetes är mycket bättre och jag slipper ta sprutor varje kväll. Mina blodsockervärden är betydligt jämnare och jag mår mycket bättre än jag gjorde tidigare.

Snart ska jag till distriktssköterskan för att ta ett långtidsblodsockerprov. Det ska bli spännande att se resultatet, men framför allt känner jag själv att kroppen mår bättre. Det är en skön känsla och något jag är väldigt tacksam för.

I dag träffade jag en god väninna. Vi åkte iväg för att leta efter en ny jobbväska och passade förstås också på att fika tillsammans.

Jag valde en Budapestbakelse, men den levde tyvärr inte riktigt upp till mina förväntningar. Det var lite väl mycket grädde i den för min smak. Jag funderade en stund på att säga till, men valde att låta det vara.

Dagens bästa köp blev i stället en ny jobbväska. Jag hittade precis den jag letade efter, och dessutom till halva priset. Det känns riktigt bra inför att jobbet snart börjar igen. Jag hoppas också att den kommer att vara skönare för ryggen än den förra väskan.

När jag kom hem väntade lite vardagssysslor. Jag har fortfarande två rum kvar att städa och fixa innan jag känner mig klar. Det känns skönt att få ordning hemma innan semestern är slut.

Jag försöker njuta av den sista semesterveckan och ta vara på varje dag. Snart är det dags att börja arbeta igen, och det känns faktiskt bra att gå tillbaka med ny energi och bättre hälsa.

Jag önskar er alla en riktigt fin onsdag. Ta hand om er och glöm inte att vara stolta över era egna framsteg – stora som små.

Kram från Gullan

Tisdag – En dag fylld med energi och glädje

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 4 Aug 2026 19:11:42 +0200

God morgon!

Jag vaknade tidigt i dag och började morgonen med att sätta i gång både diskmaskinen och tvättmaskinen. Medan tvätten blev klar passade jag på att vika den rena tvätten. Det känns alltid skönt när man får undan lite hemma.

Sedan åkte jag och min vän till Brandstationen i Upphärad. Det är ett mycket trevligt museum med mycket historia. Där finns gamla brandbilar, ambulanser och många andra spännande föremål som berättar om hur räddningstjänsten har utvecklats genom åren.

Efter att vi hade tittat runt gick vi in på det mysiga caféet. Där köpte vi en hembakad tekaka med skinka, ost, gurka och tomat. Den var verkligen god!

Jag kunde förstås inte låta bli att prova deras kaka med röda vinbär. Den serverades med vaniljsås och en kopp kaffe. Det var ett riktigt gott fika och ett perfekt avslut på besöket.

Om du har vägarna förbi Upphärad kan jag varmt rekommendera ett besök på Brandstationen. Det är ett trevligt utflyktsmål med både historia och ett mysigt café. Tänk på att caféet har öppet på tisdagar.

När jag kom hem kände jag mig verkligen nöjd med dagen. Jag har fått gjort mycket och samtidigt haft en härlig utflykt.

Den sista tiden har jag inte mått så bra, men nu känner jag att jag börjar må bättre igen. Det känns skönt att få tillbaka energin och orken. Jag hoppas att det fortsätter åt rätt håll.

Ibland är det de små sakerna i vardagen som gör den största skillnaden. Att få saker gjorda hemma, komma ut en stund, uppleva något nytt och umgås med någon man tycker om ger ny energi och gör livet lite lättare.

Jag hoppas att ni också har haft en fin dag och att ni får en fortsatt härlig vecka.

Kram från Gullan

Nya skollagen – viktiga frågor att diskuter

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 4 Aug 2026 19:08:31 +0200

Jag såg ett inlägg på Instagram där Jonas Nilsson lyfter flera viktiga frågor om de nya ändringarna i skollagen som trädde i kraft den 3 augusti.

De nya reglerna ska ge lärare bättre möjligheter att skapa trygghet och studiero. Det ska bland annat bli lättare att avvisa elever från klassrummet, byta undervisningsgrupp under en period och stänga av elever från skolans lokaler.

Samtidigt ställer Jonas Nilsson flera viktiga frågor. Om en lärare inte förmår att få ordning i sitt klassrum under en längre tid och en elev behöver flyttas eller stängas av – vad händer då? Någon måste ta emot den eleven och ge stöd och undervisning. För elever som stängs av under en längre period är skolan dessutom skyldig att ordna distansundervisning.

Det leder till flera obesvarade frågor:

Vem ska ta hand om de elever som avvisas eller stängs av?
Vem ska bedriva distansundervisningen?
Vem ska bekosta de extra resurser som krävs?

Det är frågor som ännu inte har fått några tydliga svar. Om skolorna inte får de resurser som behövs finns det en risk att lagändringarna inte får den effekt som var tänkt, utan bara blir förändringar på papperet.

Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar hela bilden. Alla elever har rätt till en trygg skolmiljö och studiero, men de elever som avvisas eller stängs av har också rätt till undervisning och stöd. För att de nya reglerna ska fungera i praktiken krävs det att skolorna får rätt förutsättningar.

Vad tänker ni? Håller ni med om att de nya reglerna behöver följas av ökade resurser, eller tror ni att de fungerar som de är? Jag ser fram emot en respektfull diskussion.

. Söndag – Tacksam för en fin sommar

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 2 Aug 2026 20:01:02 +0200

Godmorgon!

Nu är det dags att åka hem efter några underbara dagar hos min vän. Vi har haft det så fint tillsammans och hittat på mycket. Vi har gjort små utflykter, upptäckt nya platser, fikat och bara njutit av att umgås. Det är sådana stunder som ger energi och blir fina minnen.

När jag tänker tillbaka på min semester inser jag att den började på ett tungt sätt. Jag fick ta farväl av en god väninna som lämnade oss och gick vidare till himlen. Det var en sorglig start på sommaren och en påminnelse om hur skört livet kan vara.

Samtidigt har sommaren också gett mig många ljusa stunder. Jag har träffat vänner, gjort utflykter, varit ute i naturen och fått tid att vila. Jag är tacksam för allt det fina jag har fått uppleva. Livet rymmer både sorg och glädje, och ibland får de finnas sida vid sida.

Nu återstår bara nio dagar av min semester. Åtta veckor har gått otroligt fort, men jag kan verkligen inte klaga. Jag har haft en fin sommar, fylld av både eftertanke, gemenskap och glädje.

I dag blir jag hemskjutsad efter några fina dagar hos min vän. När jag kommer hem väntar det på att packa upp mina saker och landa hemma igen. Sedan börjar jag så smått att ställa om till vardagen och arbetet som väntar om drygt en vecka.

Jag vill ta vara på de sista dagarna av semestern och njuta av dem. Sommaren går fort, men minnena finns kvar.

Jag önskar er alla en fin söndag. Ta hand om varandra och glöm inte att uppskatta tiden med dem ni tycker om. Livet är värdefullt, och de små stunderna tillsammans betyder ofta mer än vi tror.

Kram från Gullan

Lördag – Rätten att göra sin röst hörd

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sat, 1 Aug 2026 17:05:11 +0200

God morgon!

De senaste dagarna har jag varit hos min vän, och det har varit så härligt att få umgås. Vi har tagit bilen och åkt till Gräsviken, där vi åt en god våffla och njöt av en mysig fika tillsammans.

Vi tittade också på kartan och bestämde oss för att åka vidare till Brödbacken. Där möttes vi av ett vackert landskap med kor som betade i hagen och ett litet mysigt café. Jag tog en slät kopp kaffe och vi satt en stund och njöt av lugnet. Det är ofta de enkla stunderna som ger de finaste minnena.

När jag kommer hem tycker jag om att skriva om mina upplevelser. Jag har bloggat sedan 2007, och bloggen har blivit en viktig del av mitt liv. Här delar jag med mig av mina tankar, erfarenheter och det som betyder mest för mig.

Den senaste tiden har jag fått en kommentar som fick mig att stanna upp och fundera:

"Då ägde du bloggen. Nu är det AI som äger texterna. Fusk alltihop."

Jag vill gärna bemöta den kommentaren.

Jag har dyslexi och har kämpat med läsning och skrivning under hela mitt liv. Långt innan AI fanns använde jag hjälpmedel som tal-till-text, talsyntes och Taltjänst. De hjälpte mig att uttrycka mina tankar när orden ibland var svåra att få ner i skrift.

I dag använder jag ibland AI på samma sätt – som ett hjälpmedel. Det förändrar inte mina upplevelser, mina åsikter eller mina värderingar. Jag sitter fortfarande i många timmar och skriver, läser igenom, rättar och bearbetar mina texter innan jag publicerar dem.

Att kalla det för fusk tycker jag är sorgligt.

Vi lever i ett samhälle där hjälpmedel gör det möjligt för människor att delta på lika villkor. Ingen skulle säga att en person med glasögon fuskar för att kunna läsa. Ingen skulle säga att en person med hörapparat eller rullstol fuskar. Hjälpmedel finns för att skapa tillgänglighet och ge människor möjlighet att leva, arbeta och kommunicera på samma villkor som andra.

Det handlar också om yttrandefrihet. Yttrandefrihet är inte bara rätten att ha en åsikt – det är också möjligheten att kunna uttrycka den. Om människor med funktionsnedsättningar blir kallade för fuskare när de använder hjälpmedel riskerar deras röster att tystna. Det är inte det samhälle jag vill leva i.

Jag älskar att skriva. Jag älskar att dela med mig av mitt liv, mina åsikter och mitt engagemang. Ingen människa ska behöva skämmas för att använda hjälpmedel för att kunna uttrycka sig. Tvärtom borde vi glädjas åt att tekniken gör det möjligt för fler människor att göra sina röster hörda.

Jag hoppas att vi fortsätter att bygga ett samhälle där tillgänglighet och yttrandefrihet gäller alla – inte bara dem som har lätt för att läsa och skriva. Ett samhälle blir starkare när fler röster får höras, inte när människor tystas för att de använder de hjälpmedel de behöver.

Jag önskar er alla en fin lördag. Ta hand om varandra, njut av de små stunderna i livet och kom ihåg att vi alla har olika förutsättningar – men samma värde och samma rätt att göra våra röster hörda.

Kram från Gullan

Veckobloggen – En vecka med både glädje och eftertanke

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Fri, 31 Jul 2026 22:10:08 +0200

Den här veckan har jag skrivit om hur det kan vara att leva med läs-, skriv- och matematiksvårigheter. Min förhoppning har varit att lyfta en viktig samhällsfråga och skapa förståelse för de utmaningar som många människor möter i sin vardag.

Tyvärr har flera kommentarer i stället handlat om mig som person. Det känns sorgligt, eftersom mitt syfte aldrig har varit att skapa konflikter. Jag vill belysa frågor som berör många och ge röst åt människor som kanske inte själva vågar berätta om sina erfarenheter.

Samtidigt har veckan också innehållit många fina stunder.

Jag och min väninna besökte det mysiga caféet Gräsviken, där vi satt en lång stund och njöt av den trevliga miljön och gott fika. Det blev ett av veckans guldkorn.

Jag har också varit hos min vän där vi grillade och hade en riktigt trevlig kväll tillsammans. Att få umgås med människor man tycker om betyder mycket.

Vi hann dessutom med en loppisrunda på Dalsland. Som vanligt blev det en härlig dag med många stopp. Vi hade med oss kaffe och min hembakade chokladkaka, som vi njöt av längs vägen. Sådana små stunder gör verkligen livet lite extra fint.

Vi avslutade dagen med en buffé där det fanns både svensk mat och thailändsk mat. Det var ett trevligt avslut på en innehållsrik dag.

När jag ser tillbaka på veckan känner jag både glädje och eftertanke. Glädje över alla fina upplevelser och möten med människor, men också sorg över att samtalet ibland blir hårt när man försöker lyfta viktiga frågor.

Trots det väljer jag att fortsätta skriva. Jag hoppas att mina bloggar kan bidra till ökad förståelse, ge hopp och kanske få någon att känna sig lite mindre ensam.

Tack till alla er som följer min blogg, läser mina inlägg och delar min resa. Det betyder mer än ni anar.

Kram, Gullan

Fredagsbloggen – Veckans tankar

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Fri, 31 Jul 2026 06:00:00 +0200

God morgon!

Nu är det fredag och dags att sätta punkt för ännu en vecka. När jag ser tillbaka på mina bloggar den här veckan ser jag en tydlig röd tråd – livet. Livet är inte alltid enkelt, men det finns alltid hopp.

I onsdags skrev jag om ekonomi och hur svårt det kan vara att våga be om hjälp när räkningarna hopar sig eller när oron tar över. Många bär på en osynlig kamp som ingen annan ser.

I går skrev jag om att alla människor bär på en historia. Vi vet aldrig vad någon annan går igenom, och därför behöver vi möta varandra med omtanke, förståelse och respekt istället för att döma.

När jag knyter ihop veckan finns det några saker som jag tycker är extra viktiga. Att våga säga förlåt när vi har gjort fel. Att våga be om hjälp när vi inte orkar själva. Och att aldrig glömma att visa medmänsklighet mot andra människor. De små handlingarna kan göra stor skillnad.

Ingen människa är perfekt. Vi gör misstag, vi möter motgångar och ibland känns vägen framåt väldigt lång. Men jag tror att det finns en styrka i att vara ödmjuk, att våga börja om och att inte ge upp. Varje ny dag ger oss en ny möjlighet.

Jag hoppas att mina bloggar den här veckan har gett dig något att fundera över. Kanske har du känt igen dig, kanske har du fått en ny tanke eller en större förståelse för någon annans situation. Om mina ord har kunnat ge hopp till en enda människa, då är allt skrivande värt det.

Innan jag avslutar vill jag säga ett varmt och innerligt tack till er alla som har följt min blogg under juli månad. Att 11 366 personer har läst mina bloggar betyder mer än ni anar.

Tack för att ni läser, kommenterar, delar era tankar och följer min resa. Tillsammans skapar vi samtal om dyslexi, dyskalkyli, tillgänglighet och livet – ämnen som förtjänar att lyftas.

Nu ser jag fram emot augusti med nya bloggar, nya möten och nya berättelser. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med på resan.

Önskar er alla en riktigt fin helg. Ta hand om er själva och om varandra.

Kram, Gullan

Torsdagsbloggen – Alla bär på en historia

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 30 Jul 2026 08:30:00 +0200

God morgon!

Har du någon gång mött en människa och tänkt att du vet vem den är? Att du kan avgöra hur den personen har det bara genom att titta?

Jag tror att vi alla någon gång har gjort det. Men sanningen är att ingen av oss kan se vad en annan människa bär inom sig.

Bakom ett leende kan det finnas sorg. Bakom ett tyst beteende kan det finnas rädsla. Bakom någon som verkar arg kan det finnas en lång kamp mot motgångar. Och bakom den som har svårt att läsa, skriva eller räkna kan det finnas år av missförstånd, skam och känslan av att inte duga.

Jag vet själv hur det är att leva med dyslexi. Många ser inte svårigheterna, eftersom de inte syns på utsidan. Men de finns där varje dag. Därför försöker jag möta människor med förståelse i stället för att döma.

Den senaste tiden har jag skrivit om ekonomi, räkningar och hur svårt det kan vara att be om hjälp. Vi vet aldrig vem som kämpar med att få pengarna att räcka, vem som är rädd för att öppna posten eller vem som bär på en oro som ingen annan ser.

Jag tror att många människor någon gång i livet har varit nere på botten. När man mår dåligt orkar man ibland inte ta hand om sig själv. Man stannar hemma, drar sig undan och känner att allt är för tungt. Det kan handla om psykisk ohälsa, ekonomiska problem, sjukdom eller andra svårigheter som ingen annan ser.

Jag har själv mött människor som tappat tron på sig själva. En del har inte vågat öppna sin post, andra har isolerat sig hemma för att de skämts över sin situation. För den som har dyslexi, dyskalkyli eller andra svårigheter kan ett brev eller en faktura skapa stor oro. Det handlar inte om ovilja – det handlar om att livet ibland känns övermäktigt.

Jag blir också berörd när jag ser människor som tigger utanför butiker. Jag vet inte deras historia, och det gör inte du heller. Därför försöker jag möta människor med respekt i stället för att döma. Ingen väljer ett svårt liv.

Kanske är det just då en människa behöver någon som ser henne, lyssnar eller bara säger ett vänligt ord. Vi kan inte lösa alla problem, men vi kan visa omtanke. Små handlingar kan betyda mer än vi tror.

Till dig som läser detta vill jag säga: Du är inte ensam. Oavsett om du kämpar med ekonomin, din hälsa, dyslexi, dyskalkyli eller något helt annat finns det hopp. Våga be om hjälp. Det är inte ett tecken på svaghet – det är ett tecken på mod.

Låt oss försöka se människan bakom fasaden. Alla bär på en historia som vi inte känner till. Därför hoppas jag att vi kan välja förståelse framför fördomar och medmänsklighet framför dömande.

Ta hand om varandra – för vi vet aldrig vilken historia någon annan bär på.

Kram, Gullan

Onsdagsbloggen – Att våga prata om det svåra

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 29 Jul 2026 06:00:00 +0200

♥️God morgon!♥️

Jag vet att det här inlägget kommer att trigga många. Men ibland behöver vi våga prata om sådant som känns jobbigt.

Nu är det slutet av månaden. För många betyder det att räkningarna ska betalas och att pengarna ska räcka till mat. Jag vet att det finns människor som sitter med en klump i magen och undrar hur de ska få allt att gå ihop.

Jag har själv varit där. Jag vet hur det känns när ekonomin tar all energi och när man nästan inte orkar öppna brevlådan. I dag ser mitt liv annorlunda ut, och jag är tacksam för det. Men jag glömmer aldrig hur det kändes.

För många handlar det inte bara om att pengarna inte räcker. Själva rädslan för att öppna brevlådan eller logga in och se sina fakturor kan vara enorm. Många är rädda för att få brev från inkassobolag eller Kronofogden. Den rädslan gör att en del inte vågar öppna breven alls, och då blir problemen ofta ännu större.

Har man dessutom läs-, skriv- eller räknesvårigheter kan allt kännas övermäktigt. En faktura eller ett brev som andra tycker är enkelt kan skapa stor stress och oro. Det är inget att skämmas för. Det betyder inte att man är mindre intelligent – bara att man behöver stöd på ett annat sätt.

Om du känner att du inte orkar längre – be om hjälp. Har du en vän, en anhörig eller någon annan du litar på, ta hjälp med att öppna posten, läsa breven eller ringa ett samtal. Det första steget är ofta det svåraste, men också det viktigaste.

Jag vet att det här inlägget kommer att skapa olika reaktioner. En del kommer att hålla med, andra inte. Det är helt okej. Min tanke är inte att peka finger, utan att påminna om att vi aldrig vet vad en annan människa bär på.

Till sist vill jag säga: Jag klarar mig den här månaden och känner en stor tacksamhet för det. Men jag tänker på alla som just nu kämpar med sin ekonomi. Jag önskar er styrka och hoppas att ni vågar be om hjälp. Ingen ska behöva bära den oron ensam.♥️

Kram, Gullan

Tisdagsbloggen – Varför jag engagerar mig i Dyslexiförbundet

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 28 Jul 2026 10:06:52 +0200

Efter mitt senaste blogginlägg har jag fått flera frågor om hur Dyslexiförbundet fungerar. Därför tänkte jag berätta lite om vårt arbete och varför jag valt att engagera mig.

Jag är aktiv både i Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad och på distriktsnivå. Det gör att jag får följa arbetet från flera håll och se hur viktigt det är att vi samarbetar.

Dyslexiförbundet arbetar för personer med dyslexi, dyskalkyli och språkstörning. Det handlar om att alla ska ha samma möjligheter att lyckas i skolan, arbetslivet och vardagen, oavsett vilka utmaningar de har.

På nationell nivå arbetar förbundet med att påverka regering, riksdag och myndigheter. Genom dialog, remissvar och opinionsbildning vill förbundet förbättra lagstiftning, utbildning och samhällets stöd för personer med läs-, skriv-, språk- och matematiksvårigheter.

Distriktet fungerar som en länk mellan förbundet och lokalföreningarna. Där samordnas verksamheten, utbildningar planeras och erfarenheter delas. Jag är själv engagerad på distriktsnivå, vilket ger mig möjlighet att bidra både regionalt och lokalt.

I Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad möter vi människor där de finns. Vi deltar på mässor, föreningsdagar och andra arrangemang dit vi blir inbjudna. Vi håller föreläsningar, informerar om dyslexi, dyskalkyli och språkstörning och berättar om vilka hjälpmedel och vilket stöd som finns.

Vi är också representerade i kommunens Funktionsrättsråd. Där för vi fram frågor som är viktiga för personer med funktionsnedsättning. Vi lämnar synpunkter på remisser och andra underlag från kommunen och får sedan återkoppling om hur våra synpunkter har tagits om hand. Det är ett viktigt sätt att påverka utvecklingen lokalt.

En annan viktig del av vårt arbete är att synas ute i samhället. Vi tackar gärna ja när vi blir inbjudna till olika arrangemang, mässor och föreningsdagar. För mig är det en av de mest givande delarna av vårt ideella arbete. Många stannar till vid vårt bord och säger: “Jag har aldrig hört talas om Dyslexiförbundet.” Då får vi möjlighet att berätta vilka vi är, vad vi arbetar för och vilket stöd vi kan erbjuda. Varje sådant möte är värdefullt, eftersom det ökar kunskapen och gör att fler hittar till oss.

Vi är en ideell organisation och har ingen myndighetsroll. Vi kan inte fatta beslut om enskilda elevers stöd eller driva rättsprocesser. Däremot kan vi ge råd, sprida kunskap, stötta våra medlemmar och påverka beslutsfattare genom att lyfta de frågor som är viktiga för våra målgrupper.

Det är tillsammans – genom förbundet, distriktet och lokalföreningarna – som vi kan göra verklig skillnad. Varje möte, varje föreläsning, varje remissvar och varje samtal bidrar till att öka kunskapen om dyslexi, dyskalkyli och språkstörning. För mig är det ett meningsfullt ideellt engagemang där vi arbetar för att fler ska få förståelse, rätt stöd och samma möjligheter att lyckas i skolan, arbetslivet och vardagen.

Jag är stolt över att få vara en del av både distriktsorganisationen och Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad. Tillsammans fortsätter vi att göra skillnad – ett steg i taget.

Kram, Gullan

När rättigheter blev verklighet – en viktig seger för elevers rättigheter

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Mon, 27 Jul 2026 08:10:07 +0200

Den 7 juli publicerade TTELA en artikel om ett viktigt ärende som berör alla elevers rätt till en likvärdig utbildning.

Artikeln handlade om att Trollhättans stad, efter en förlikning med Diskrimineringsombudsmannen (DO), betalade 220 000 kronor i diskrimineringsersättning till en elev. Ärendet gällde att eleven under flera år inte hade fått det stöd och de anpassningar som skolan enligt lag är skyldig att ge.

Det här handlar inte bara om ekonomisk ersättning. Det handlar om ett barns rätt till stöd, delaktighet och en fungerande skolgång.

Under processen fick familjen stöd av flera ideella föreningar. Dyslexiförbundet Lokalförening Fyrstad var en av de föreningar som fanns med och stöttade familjen. Tillsammans med andra föreningar och Nora Emanuelsson på Antidiskrimineringsbyrån Fyrbodal arbetade vi för att lyfta frågan om elevers rättigheter och vikten av att skolan ger det stöd som lagen kräver.

Jag vill också lyfta fram Diskrimineringsombudsmannens (DO) viktiga arbete. Genom att driva den här typen av ärenden kan DO bidra till att diskriminering uppmärksammas och att enskilda människor får upprättelse.

Jag hoppas att det här ärendet leder till att fler skolor ser över sitt arbete med tillgänglighet och särskilt stöd. Ingen elev ska behöva kämpa i flera år för att få det stöd som lagen ger rätt till.

Läs TTELA:s artikel från den 7 juli här:

https://www.ttela.se/nyheter/trollhattan/trollhattans-stad-betalar-220-000-kronor-efter-sex-ars-diskriminering-av-elev.06b4236c-e575-48d1-ac38-c5dcfc514f48

Kram, Gullan

Söndagsblogg – Efter snart 20 år som bloggare

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 26 Jul 2026 13:13:09 +0200

Jag började blogga 2007. Då var bloggar en plats där människor delade med sig av sin vardag, sina tankar och sina erfarenheter. Det var en tid då många läste varandras bloggar, lämnade uppmuntrande kommentarer och samtalade med respekt, även när man hade olika åsikter.

För mig blev bloggen ett sätt att göra min röst hörd. Jag ville berätta om hur det är att leva med dyslexi, om min vardag, mitt engagemang i föreningslivet och om frågor som rör tillgänglighet, delaktighet och demokrati. Under åren har bloggen också blivit ett sätt att dokumentera mitt liv och dela både glädjeämnen och motgångar.

När jag ser tillbaka på de snart tjugo år som gått upplever jag att bloggan det har förändrats. Samtalsklimatet på internet känns ofta hårdare än tidigare. I dag handlar kommentarer inte alltid om innehållet i texten, utan ibland om personen som har skrivit den.

Jag upplever att vissa kommentarer är nedvärderande och ibland har karaktär av nätmobbning. Det är en utveckling som gör mig ledsen. Ingen människa ska behöva känna oro för att dela sina tankar eller erfarenheter av rädsla för att bli förlöjligad eller utsatt för personliga angrepp.

Samtidigt vet jag att det fortfarande finns många vänliga och respektfulla människor. Det är ni som har följt min blogg genom åren, läst mina inlägg, stöttat mig och visat att det går att ha olika åsikter utan att förlora respekten för varandra. För det vill jag säga ett varmt tack.

Jag tror att vi alla har ett ansvar för hur vi uttrycker oss på nätet. Ord kan inspirera, ge hopp och skapa gemenskap, men de kan också såra. Därför hoppas jag att vi kan bidra till ett bättre samtalsklimat där vi lyssnar på varandra, visar omtanke och bemöter människor med respekt.

Jag kommer att fortsätta skriva. Jag kommer att fortsätta berätta om dyslexi, tillgänglighet, föreningslivet, vardagen och de frågor som engagerar mig. Jag tror fortfarande att personliga berättelser kan skapa förståelse och göra skillnad.

Nu vill jag gärna höra från er.

Vad tycker ni om att läsa på min blogg?

Vilka ämnen vill ni att jag ska skriva mer om? Är det dyslexi, tillgänglighet, föreningslivet, samhällsfrågor, vardagen, resor, böcker eller något helt annat?

Era tankar betyder mycket för mig och hjälper mig att utveckla bloggen.

Tack för att ni fortfarande följer med på min resa.

Kram, Gullan

Lördagsblogg – Att se framåt

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sat, 25 Jul 2026 15:00:00 +0200

God morgon!

Idag väntar en lugn och trevlig dag. Jag ska sälja några av mina saker, och en person kommer och hämtar dem. Det känns skönt att få ordning på lite saker.

Igår kväll satte jag en deg till kalljästa grahamsbullar som fick jäsa över natten. Nu på morgonen ska jag baka dem och ta med dem till min vän. Det ska bli roligt att bjuda på nybakade bullar under helgen.

Senare idag åker jag och katten till min vän, där vi ska tillbringa hela helgen tillsammans. Det ska bli härligt att komma iväg, koppla av och njuta av lugnet och det trevliga sällskapet. Jag ser verkligen fram emot en fin helg tillsammans.

Jag vill också skriva några ord om kommentarerna jag ibland får på min blogg.

Jag väljer att inte publicera alla kommentarer. Anledningen är att en del inte handlar om själva inlägget, utan innehåller personliga påhopp eller handlar om helt andra saker. Jag vill att kommentarerna ska hålla sig till ämnet och bidra till en respektfull dialog.

Jag ska vara ärlig och säga att vissa kommentarer gör mig ledsen och otrygg. Det påverkar mig mer än många kanske tror. Bakom bloggen finns en människa med känslor, precis som bakom varje kommentar.

Jag har inga problem med att människor tycker olika eller kommer med sakliga synpunkter. Tvärtom kan olika åsikter leda till bra samtal. Men jag upplever att samtalstonen ibland inte är respektfull. Det blir då svårt att föra en konstruktiv diskussion.

Jag vill också säga något som känns viktigt för mig. Jag har aldrig bett om åsikter eller bedömningar om mig som person, min träning eller mina sjukdomar. Att jag väljer att dela delar av mitt liv på bloggen innebär inte att det är fritt fram att skriva personliga omdömen eller påhopp.

Ni får gärna ha synpunkter på det jag skriver och diskutera innehållet i mina inlägg. Men jag önskar att vi visar varandra hänsyn och respekt. Att vara offentlig med en blogg betyder inte att man ska behöva acceptera att bli behandlad hur som helst. Ett vänligt och respektfullt bemötande gör stor skillnad och skapar ett bättre samtalsklimat för alla.

Jag deltar både i fysiska möten och i annat arbete inom Dyslexiförbundet. Allt jag gör syns inte på bloggen, eftersom jag inte väljer att dokumentera varje aktivitet eller varje möte. Min blogg visar bara en del av mitt engagemang.

Trots detta kommer jag att fortsätta dela med mig av min vardag, mitt engagemang, mina erfarenheter av dyslexi, föreningslivet och sådant som ger mig glädje. Jag hoppas att bloggen också kan inspirera och sprida kunskap.

Nu ser jag fram emot en fin helg tillsammans med min vän och hoppas att den fylls av många trevliga stunder.

Önskar er alla en riktigt fin lördag!

Kram, Gullan

Fredagsblogg – Glädjen i de små stunderna

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Fri, 24 Jul 2026 08:30:00 +0200

Den här veckan har varit fylld av många små guldkorn.

Jag har träffat mina väninnor, kommit ut och fikat och haft trevliga stunder tillsammans. Jag har också fyndat ett par skor, vilket alltid är lite extra roligt när man gör ett bra köp.

Igår var vi på en bilträff – ett av mina stora intressen. Jag tycker verkligen om att träffa människor som delar samma intresse och att umgås med goda vänner. Det ger energi, glädje och många fina minnen.

När jag kom hem från bilträffen bakade jag grahamsbullar som fick jäsa över natten. I morse gräddade jag dem, och det finns nästan inget bättre än doften av nybakat bröd. Det är de små stunderna i vardagen som gör livet lite extra gott.

Den här veckan har också påmint mig om hur viktigt det är att ta vara på de små sakerna i livet. Ett gott samtal, en fika, ett skratt eller en trevlig utflykt kan betyda mer än man tror.

Jag vill också passa på att säga ett stort tack till er alla som läser min blogg. Under juli månad har bloggen lästs 9 996 gånger, och det betyder oerhört mycket för mig. Tack för att ni följer min vardag, mina tankar och mina erfarenheter.

Under hösten kommer jag att dela med mig av mycket mer – om vardagen, dyslexi, föreningslivet, bilträffar och andra händelser som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag vill också passa på att påminna om Dyslexiveckan i oktober. Det blir en viktig vecka då vi tillsammans uppmärksammar dyslexi, sprider kunskap och ökar förståelsen för de utmaningar som många barn, ungdomar och vuxna möter varje dag.

Håll gärna utkik under Dyslexiveckan! Då arrangeras många föreläsningar, aktiviteter och evenemang runt om i hela landet. Det är ett utmärkt tillfälle att lära sig mer om dyslexi, träffa andra och tillsammans bidra till ökad kunskap, förståelse och tillgänglighet. Jag hoppas att vi ses på någon av aktiviteterna!

Jag hoppas att ni vill fortsätta följa min blogg under hösten. Det väntar många spännande inlägg, möten och upplevelser som jag ser fram emot att dela med er.

Önskar er alla en riktigt fin fredag och en härlig helg!

Kram, Gullan

Torsdagsblogg – Att våga stå kvar

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 23 Jul 2026 07:00:00 +0200

Efter min onsdagsblogg kom det fler kommentarer. Några skrev att jag nog har många ovänner, att jag lever i en “egen bubbla” och att jag borde fundera över varför jag får kritik.

Jag läste kommentarerna och funderade en stund.

Jag tror att det är viktigt att kunna ta till sig saklig kritik. Ingen människa är perfekt, och vi har alla något att lära. Men det finns också en gräns där kritik övergår till personliga omdömen och antaganden om någon annans liv.

Den gränsen tycker jag att vi behöver prata mer om.

Den som följer en blogg eller ett konto på sociala medier ser bara en liten del av en människas liv. Ingen känner till hela min historia, mina erfarenheter, mina samtal med vården, mina motgångar eller mina glädjeämnen. Därför blir det lätt fel när människor drar långtgående slutsatser om vem jag är.

Jag har valt att vara öppen med min dyslexi och med att jag använder talsyntes, tal-till-text och AI som hjälpmedel. Hjälpmedlen hjälper mig att uttrycka mina egna tankar – de skapar inte mina erfarenheter.

Jag lever också med diabetes. Därför har jag, i samråd med vården, behövt göra förändringar för min hälsa. Det handlar inte om utseende, utan om att ta ansvar för min hälsa och behandla min diabetes.

Jag har också funderat mycket på vänskap.

För mig handlar vänskap inte om hur många vänner man har, utan om tillit, respekt och omtanke. En del vänskaper varar hela livet. Andra finns med oss under en viss period och betyder mycket just då. Ibland glider människor ifrån varandra när livet förändras, och det är en naturlig del av livet.

Jag tror inte att en människas värde kan mätas i hur många vänner hon har eller vad andra säger om henne. Det viktigaste är att vårda de relationer som bygger på ömsesidig respekt, ärlighet och glädje.

Äkta vänskap handlar inte om att alltid tycka lika. Den handlar om att kunna glädjas med varandra, stötta varandra när livet är svårt och visa respekt även när man har olika åsikter.

Jag har också förlorat många människor som har betytt mycket för mig. Flera vänner och andra personer som stått mig nära har gått vidare, och det känns fortfarande väldigt sorgligt. Sådana förluster påminner mig om hur värdefull tiden tillsammans är och hur viktigt det är att ta vara på de människor vi har omkring oss.

Jag vet inte hur livet ser ut för dem som skriver de här kommentarerna, och jag tänker inte spekulera i hur många vänner de har eller vilka erfarenheter de bär på. Jag önskar att samma respekt visas tillbaka. Vi vinner mer på att försöka förstå varandra än på att döma varandra.

Jag kan inte påverka vad alla tycker om mig. Men jag kan välja hur jag själv bemöter andra människor. Därför kommer jag att fortsätta skriva om dyslexi, hälsa, vardagen och livet – med förhoppningen att bidra till kunskap, eftertanke och respekt.

Låt oss komma ihåg att bakom varje kommentar och varje inlägg finns en människa med en egen historia. Ett vänligt ord kan betyda mer än vi tror.

Tack för att du läser min blogg.

Önskar er alla en fin torsdag!

Kram, Gullan

Onsdagsblogg – När samtalet förlorar sin respekt

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 22 Jul 2026 09:40:38 +0200

Efter min tisdagsblogg hade jag hoppats på en saklig diskussion om det jag skrev. I stället möttes jag av personliga påhopp.

Jag blev kallad “parasit”. Mina texter ifrågasattes för att jag använder AI som hjälpmedel. Jag fick också kommentarer om min diabetes, trots att de som skrev inte känner till min bakgrund eller mina förutsättningar.

Det fick mig att fundera över hur vi bemöter varandra på sociala medier. Varför väljer vi ibland att angripa människan i stället för att diskutera det som faktiskt skrivs?

Jag har dyslexi och använder talsyntes, tal-till-text och AI för att kunna uttrycka mina egna tankar i skrift. Hjälpmedlen skriver inte min livshistoria – de hjälper mig att formulera den.

Jag lever också med diabetes. Därför har jag, i samråd med vården, behövt göra förändringar för min hälsa, bland annat gå ner i vikt. Det handlar inte om utseende, utan om att behandla min sjukdom och minska risken för framtida komplikationer.

När människor kommenterar min diabetes utan att känna till min medicinska bakgrund blir jag ledsen. Ingen vet vilka samtal jag har haft med vården eller vilka beslut som har fattats för min hälsa. Därför tycker jag att vi ska vara försiktiga med att döma andra utifrån det vi ser på sociala medier.

Jag tror att vi behöver ett bättre samtalsklimat. Vi kan ha olika åsikter och diskutera sakfrågor utan att använda personliga angrepp eller nedsättande kommentarer. Bakom varje inlägg finns en människa.

Jag kommer att fortsätta skriva om dyslexi, livet och mina erfarenheter. Inte för att alla måste hålla med mig, utan därför att jag tror att öppenhet, kunskap och respekt leder längre än hån och misstänkliggöranden.

Det är mitt bidrag till ett bättre samtal.

Önskar er alla en fin onsdag.

Gullan

Tisdagsblogg – Att få börja om

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 21 Jul 2026 08:00:00 +0200

I går fick jag en kommentar där någon undrade hur jag kan åka tillbaka till Värmland när jag tidigare har berättat att jag flyttade därifrån.

Jag förstår att frågan kan väckas, men svaret är inte så enkelt. För att förstå behöver man känna till min historia.

Jag växte upp i Värmland. Där finns många minnen – både fina och svåra. Naturen har alltid varit en plats där jag har kunnat hämta kraft, men skoltiden var betydligt tuffare.

Som barn och ungdom hade jag stora svårigheter med att läsa och skriva. På den tiden visste man betydligt mindre om dyslexi än i dag. Jag fick aldrig någon förklaring till varför allt var så svårt och inte heller det stöd jag hade behövt.

I stället började jag tro att det var något fel på mig. Under många år levde jag med känslan av att jag kanske hade en intellektuell funktionsnedsättning. Jag blev retad, kände mig ofta utanför och tvivlade på mig själv. Den känslan följde mig långt upp i vuxen ålder. Eftersom ingen kunde förklara mina läs- och skrivsvårigheter trodde jag att det var jag som inte dög.

Det var den känslan jag ville lämna bakom mig.

När jag flyttade från Värmland gjorde jag det för att få en nystart. Jag ville komma till en plats där ingen kände mig och där ingen hade en färdig bild av vem jag var. Jag ville få möjlighet att skapa mitt eget liv och bli bedömd för den person jag är – inte för mina svårigheter.

Många år senare fick jag min dyslexidiagnos. Då föll pusselbitarna på plats. Jag förstod att de svårigheter jag kämpat med aldrig handlade om min intelligens. Jag lär mig på ett annat sätt och behöver ibland andra verktyg. Den insikten förändrade mitt liv.

I dag skäms jag inte över min dyslexi. Tvärtom är jag stolt över den jag är. Jag använder hjälpmedel, engagerar mig för andra med dyslexi och vill bidra till att ingen annan ska behöva känna den osäkerhet som jag själv bar på under så många år.

Det betyder inte att jag har vänt ryggen åt Värmland. Tvärtom. Värmland kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Där finns fina vänner som betyder mycket för mig. Varje gång jag kommer tillbaka känner jag glädje över att få träffa dem.

Jag älskar också den värmländska naturen. Skogarna, sjöarna, tystnaden och den friska luften ger mig ett lugn som är svårt att beskriva. Jag tycker om att promenera i skogen, lyssna till fågelsången och bara stanna upp en stund. Naturen ger mig ny energi och påminner mig om att livet också består av hopp, gemenskap och glädje.

Det här året har också påmint mig om hur skört livet är. Juni blev en tung månad för mig. Jag förlorade en av mina bästa vänner och en tidigare arbetskamrat. Sorgen har varit stor och lämnat ett tomrum som är svårt att beskriva.

När man förlorar någon inser man hur värdefull tiden tillsammans är. Det har fått mig att uppskatta vänskap, gemenskap och de små stunderna i livet ännu mer. Därför känns det extra betydelsefullt att få återvända till Värmland, träffa mina fina vänner, njuta av naturen och skapa nya minnen. Livet är för kort för att fyllas av bitterhet och personliga påhopp. Jag väljer i stället att ta vara på de människor som betyder något för mig och de stunder vi får tillsammans.

I dag är jag starkare och tryggare i mig själv. Jag vet vem jag är och jag skäms inte längre över min dyslexi eller de svårigheter jag har haft. Det förflutna har format mig, men det styr inte längre mitt liv.

Jag återvänder inte till Värmland för att fly från något. Jag återvänder för att träffa mina fina vänner, njuta av naturen och skapa nya, positiva minnen. Det är det som Värmland betyder för mig i dag.

Jag hoppas att den här bloggen har gett er en bättre förståelse för min resa och varför jag gjorde de val jag gjorde. Ni som skriver kommentarer ser bara en liten del av mitt liv. Ni känner inte till allt jag har varit med om eller varför jag har fattat vissa beslut.

Jag vill också säga något till er som har valt att kalla mig för en "parasit" eller skriva andra nedsättande kommentarer om mig. Ni känner inte mig. Ni känner inte min livshistoria, mina erfarenheter eller de utmaningar jag har kämpat med genom livet. Därför är det orättvist att döma en människa utifrån några inlägg på sociala medier.

Jag accepterar att människor kan ha olika åsikter, men personliga påhopp och kränkande kommentarer hör inte hemma i en respektfull dialog. Om ni inte tycker om det jag skriver är det helt okej, men då finns också möjligheten att välja att inte följa min blogg.

Det här är min sista förklaring i den här frågan. Nu vill jag gå vidare. Jag kommer inte att fortsätta försvara mina livsval eller svara på personliga påhopp. I stället vill jag lägga min energi på det som betyder mest för mig – min hälsa, mina fina vänner, den vackra naturen i Värmland, mitt engagemang för dyslexi och alla de positiva stunder som livet har att erbjuda.

Om min berättelse kan hjälpa någon annan att förstå hur viktigt det är att upptäcka dyslexi i tid och ge rätt stöd, då känns det meningsfullt att dela den. Ingen ska behöva växa upp och tro att man är mindre värd bara för att man lär sig på ett annat sätt.

Tack till er som läser min blogg med ett öppet sinne och visar respekt. Kom ihåg att vi alla bär på en historia som inte alltid syns på utsidan.

Önskar er alla en fin tisdag!

Gullan