Josla-dyslexi

❤️ Torsdag – Att leva i en bubbla eller att bry sig om samhället? 🍂☕

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 15 Oct 2026 17:53:38 +0200

God morgon denna torsdag!

En ny dag är här och snart är det helg igen. Men innan dess väntar en vanlig arbetsdag med allt vad det innebär.

I dag har jag några tankar som jag vill dela med mig av. Det handlar om både debatten om dyslexi i skolan och de kommentarer jag fått på min blogg de senaste dagarna.

🍂 Lever jag verkligen i en bekväm bubbla?

I går fick jag en anonym kommentar på bloggen:

”Du har ju skrivit om detta i dagens blogg om cyklarna och rökningen. Du lever i din bekväma bubbla.”

Jag blev faktiskt lite fundersam när jag läste detta. Vad menar personen egentligen med att jag lever i en bekväm bubbla?

Är det för att jag reagerar på cyklar och elsparkcyklar som står i vägen på trottoarerna? Eller för att jag tycker att människor ska respektera skyltar om rökförbud?

För mig handlar detta inte om att klaga på allt och alla. Det handlar om något så enkelt som hänsyn och respekt för andra människor.

Vi delar på samhället och det offentliga utrymmet. Då behöver vi också tänka på att alla människor har olika förutsättningar. En cykel som står mitt på trottoaren kanske inte stör någon som enkelt kan gå runt den, men för en person med rullator, rullstol eller synnedsättning kan den bli ett stort hinder.

Jag tycker inte att det är särskilt mycket begärt att vi följer de regler som finns.

📚 Debatten om dyslexi och skärmar i skolan

En annan fråga som verkligen engagerar mig just nu är debatten om skärmar och lyssneläsning i skolan.

Den 12 oktober rapporterade P3 Nyheter om skolminister Lotta Edholms uttalanden kring skärmanvändning och lyssneläsning. I inslaget medverkade även Idor Svensson, professor i psykologi vid Linnéuniversitetet, som har forskat om personer med läs- och skrivsvårigheter.

Enligt inslaget ifrågasatte Lotta Edholm det vetenskapliga stödet för lyssneläsning, medan Idor Svensson lyfte forskning som visar att lyssnande kan bidra till läsutvecklingen.

Det här är en diskussion som berör mig personligen.

Jag fick min dyslexidiagnos som vuxen och vet hur svårt det kan vara att läsa och ta till sig skriven information. För mig har digitala hjälpmedel, talsyntes och talböcker gjort en enorm skillnad.

Jag använder fortfarande dessa hjälpmedel i min vardag, både privat, på arbetet och i mitt ideella engagemang.

Att lyssna på en text betyder inte att man är mindre kunnig eller mindre intresserad av att lära sig.

Självklart behöver elever få lästräning och stöd av speciallärare. Men varför ska vi ställa detta mot digitala hjälpmedel? Det ena behöver inte utesluta det andra.

Alla elever är olika och alla med dyslexi har inte samma svårigheter. Därför måste stödet också anpassas efter individen.

❤️ Tillgänglighet handlar om mer än skolan

När jag tänker på debatten om dyslexi och samtidigt läser kommentarerna om cyklar och rökning ser jag faktiskt en gemensam nämnare.

Det handlar om tillgänglighet och förståelse.

I skolan behöver elever få rätt hjälpmedel för att kunna delta i undervisningen. Ute i samhället behöver människor kunna ta sig fram utan onödiga hinder.

Det handlar inte om att kräva några särskilda förmåner, utan om att alla ska ha möjlighet att vara delaktiga.

Genom mitt engagemang i Dyslexiförbundet Fyrstad och Funktionsrättsrådet försöker jag bidra till just detta.

Jag arbetar heltid, engagerar mig ideellt och försöker samtidigt få min egen vardag att fungera. Precis som så många andra.

Om det är att leva i en bekväm bubbla, då undrar jag faktiskt hur personen bakom kommentaren definierar en sådan bubbla.

☕ Att våga säga vad man tycker

Jag har bloggat sedan 2007 och genom åren har jag fått både positiva och negativa kommentarer.

Alla behöver inte hålla med mig. Det är helt naturligt att vi människor har olika åsikter och erfarenheter.

Jag har inga problem med saklig och konstruktiv kritik. Däremot tycker jag att det är tråkigt när diskussioner övergår till personliga påhopp i stället för att handla om själva sakfrågan.

Jag tänker fortsätta skriva om sådant som berör mig, oavsett om det handlar om dyslexi, skolan, kollektivtrafiken eller små och stora händelser i vardagen.

För mig är bloggen en plats där jag delar mina erfarenheter och tankar. Jag förväntar mig inte att alla ska tycka likadant.

🌷 Dagens avslutande tanke

Tänk om vi människor kunde bli lite bättre på att lyssna på varandra i stället för att snabbt döma.

Tänk om vi kunde förstå att det som fungerar för en person inte alltid fungerar för någon annan.

Och tänk om vi alla kunde ta lite större ansvar för att göra vardagen enklare för varandra.

Att uppmärksamma problem i samhället är inte att leva i en bubbla. Det är att bry sig om det samhälle vi alla är en del av.

Nu ska jag fortsätta med min torsdag och allt som väntar på jobbet.

Önskar er alla en fin torsdag. Var rädda om varandra och glöm inte att visa lite hänsyn. ❤️🍂

Vad tycker ni? Har vi blivit sämre på att visa förståelse för andra människors behov?

❤️ Onsdag – mitt i veckan och full fräs! 🍂☕

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 14 Oct 2026 16:00:00 +0200

God morgon alla fina läsare! ❤️

Då var det onsdag igen! Jag förstår faktiskt inte vart dagarna tar vägen. Det känns som att jag knappt hinner börja veckan innan vi redan är halvvägs mot helgen.

Men idag måste jag börja med något riktigt positivt. Jag har äntligen fått sova en hel natt! ❤️

Ni anar inte hur skönt det var att vakna och känna att jag faktiskt hade sovit ordentligt. Den senaste tiden har jag vaknat mitt i natten och sedan legat vaken med alla möjliga tankar som snurrat i huvudet. Därför var den här natten verkligen välbehövlig.

Nu är det bara att ta tag i onsdagen. Jobbet väntar och efter arbetsdagen finns det som vanligt en hel del att göra. Ibland undrar jag hur jag lyckas få ihop allt, men på något sätt brukar det gå.

🍂 Ibland blir jag faktiskt riktigt irriterad!

Det finns saker i vardagen som jag har svårt att förstå. En av dem är varför människor inte kan respektera tydliga skyltar och regler.

Jag tänker bland annat på rökningen utanför vår port. Det finns skyltar som visar att man inte får röka där, men ändå händer det.

Jag vill kunna ha mitt sovrumsfönster öppet och få in frisk luft. I stället kommer cigarettröken in i lägenheten, och ibland känner jag även röklukten i trapphuset.

Det gör mig faktiskt irriterad. Varför ska jag behöva stänga mitt fönster för att andra väljer att strunta i skyltningen?

Jag har ingenting emot att människor gör sina egna val, men när det påverkar andra tycker jag att man måste tänka ett steg längre.

Samma sak gäller elsparkcyklar som lämnas mitt på trottoarer. Jag har tidigare uppmärksammat problemet och fått mycket respons på det.

När jag ser en elsparkcykel stå i vägen tänker jag inte bara på mig själv. Jag tänker på den som kommer med rullator, rullstol eller har en synnedsättning. Hur ska den personen kunna ta sig fram på ett säkert sätt?

Det är sådant som får mig att reagera.

Genom mitt engagemang i funktionsrättsfrågor har jag fått en ännu större förståelse för hur mycket små hinder kan påverka människors vardag.

Det som är ett litet irritationsmoment för en person kan vara ett stort problem för någon annan.

Ibland blir jag trött på att samma frågor ska behöva tas upp gång på gång. Man påpekar problemen, försöker få till förändringar och hoppas att något ska hända. Ändå fortsätter det som tidigare.

Jag vet att jag inte kan förändra hela världen, men jag tänker inte heller sluta bry mig.

❤️ Föreningslivet tar också sin tid

Som ni vet är jag engagerad i Dyslexiförbundet, och just nu är det mycket planering inför kommande aktiviteter och nästa års familjeläger.

Det är roligt att ha något att se fram emot, men det är också mycket arbete innan allt är på plats.

Ibland tror jag att människor inte riktigt förstår hur mycket tid det ideella arbetet tar. Vi har våra vanliga jobb att sköta och när arbetsdagen är slut fortsätter föreningsarbetet hemma.

Mejl ska besvaras, människor ska kontaktas och olika saker ska planeras. Samtidigt ska man hinna med sitt eget hem och allt annat som hör vardagen till.

Jag gör det för att jag tycker att arbetet är viktigt. Men även jag behöver få stänga av ibland, sätta mig ner med en kopp kaffe och bara vara.

Det är lätt att glömma bort sig själv när man hela tiden har något på gång.

☕ Nu fortsätter onsdagen!

Idag känner jag mig i alla fall lite piggare efter en ordentlig natts sömn. Det är märkligt hur mycket en enda natt kan betyda.

Jag ska försöka ta dagen som den kommer och inte lägga alltför mycket energi på sådant jag ändå inte kan påverka just nu.

Samtidigt känner ni mig vid det här laget. När jag ser något som inte fungerar har jag svårt att bara blunda och gå vidare.

Jag tycker att det är viktigt att våga säga ifrån, men också att kunna lyssna på andra. Alla behöver inte hålla med mig, och jag har inga problem med saklig och konstruktiv kritik.

❤️ Dagens slutkläm!

Vet ni vad jag önskar ibland?

Att människor helt enkelt kunde börja följa de regler och skyltar som redan finns.

Tänk så mycket enklare vardagen skulle bli om vi slapp påminna varandra om sådant som egentligen borde vara självklart.

Jag begär inte att alla ska tänka som jag eller leva på samma sätt. Men jag tycker att vi ska kunna förvänta oss att människor tar ansvar för det de gör.

Tänk om alla följde de regler som finns. Då skulle det bli betydligt enklare för oss alla att leva tillsammans i samhället.

Det behöver faktiskt inte vara svårare än så. ❤️

Nu önskar jag er en riktigt fin onsdag! Själv ska jag fortsätta med min dag och försöka ta vara på den extra energi som nattens sömn gav mig.

Hur har ni det denna onsdag? Finns det något i er vardag som ni önskar att människor kunde bli bättre på?

Ta hand om er! 🍂❤️

Kram från Gullan ❤️

🍂 God morgon tisdag! ❤️ En ny dag med nya möjligheter

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 13 Oct 2026 16:00:00 +0200

God morgon alla fina läsare! ❤️

Då var det tisdag igen och väckarklockan ringer tidigt som vanligt. Ibland undrar jag vart dagarna tar vägen. Vi är redan inne i mitten av oktober och hösten har verkligen gjort sitt intåg.

Det är mörkt när man kliver upp på morgonen och det är inte alltid så lockande att lämna den varma sängen. Men det är bara att komma igång, för en ny arbetsdag väntar.

☕ Vardagen rullar på

Det är mycket som ska hinnas med under en vanlig vecka. Arbetet tar sin tid och när man kommer hem finns det alltid något som behöver göras.

Jag tycker om att ha ordning och planera mina dagar, även om det inte alltid blir som jag har tänkt mig. Ibland dyker det upp saker som förändrar hela planeringen.

Det är också viktigt att försöka hitta lite tid för sig själv. Man behöver faktiskt inte vara tillgänglig för alla hela tiden.

🐱 Morgonstund med Habibi

Och så har vi förstås min älskade Habibi! ❤️ Hon har sina egna rutiner och vet precis hur hon ska tala om när det är dags för mat. Då spelar det ingen roll vad matte håller på med. Hon ger sig inte förrän hon fått som hon vill.

Tänk vad mycket glädje ett litet djur kan ge i vardagen.

🍁 Alla dagar behöver inte vara fullbokade

Jag har haft många helger med aktiviteter, möten och föreningsarbete. Det är både roligt och givande, men det tar också energi.

Ibland tror människor att bara för att man engagerar sig och tycker om det man gör så blir man aldrig trött. Men så fungerar det inte.

Jag tycker om mitt arbete och mitt engagemang i Dyslexiförbundet. Samtidigt behöver jag också få vara bara Gunilla ibland, utan en massa måsten.

❤️ En liten tanke denna tisdag

Något jag har lärt mig genom åren är att man aldrig ska döma andra människor efter det man ser på utsidan.

Vi har alla olika förutsättningar, svårigheter och erfarenheter. Det som är enkelt för en person kan vara en stor utmaning för någon annan.

Jag har inga problem med saklig och konstruktiv kritik. Men det är stor skillnad mellan att framföra en åsikt och att försöka trycka ner en annan människa.

Nu ska jag fortsätta med min tisdag och se vad den här dagen har att erbjuda.

Jag önskar er alla en riktigt fin tisdag! 🍂❤️

Ta hand om er och glöm inte att vara lite snälla mot varandra. Det kostar faktiskt ingenting.

Kram från Gullan ❤️🐱

God morgon måndag! 🍂❤️ Tillbaka till vardagen igen

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Mon, 12 Oct 2026 17:00:00 +0200

God morgon denna måndag!

Då var det måndag igen och en ny arbetsvecka ligger framför oss. Jag tycker verkligen att helgerna går alldeles för fort. Man hinner knappt känna att man är ledig förrän det är dags att ställa väckarklockan och återgå till vardagens rutiner.

I går morse vaknade jag redan klockan fyra, trots att det var söndag och jag egentligen hade möjlighet att sova ut. Ibland undrar jag varför kroppen inte kan förstå skillnaden mellan vardag och helg. När man äntligen får sova lite längre, då ska man naturligtvis vakna alldeles för tidigt!

Men jag låg faktiskt kvar i sängen en stund och lät morgonen börja i lugn och ro. Det är något särskilt med de tidiga morgontimmarna när allt fortfarande är tyst.

Söndagen gick åt till vardagssysslor 🏡

Under gårdagen passade jag på att röja lite här hemma och förbereda inför den kommande veckan.

Det är alltid skönt att få undan en del hushållssysslor innan måndagen kommer. Under arbetsveckorna går dagarna ganska fort, och när man väl kommer hem på eftermiddagen är det inte alltid man känner för att börja laga mat eller ta itu med allt som behöver göras.

Därför försöker jag förbereda så mycket som möjligt under helgen.

Det ska plockas undan, fixas i köket och ordnas med matlådor. Det kanske inte låter särskilt spännande, men det är sådant som hör vardagen till.

Ett nytt experiment i köket! 🥦🍽️

I går blev det också lite matlagning, och den här gången provade jag något nytt.

Jag hade gjort köttfärssås men kände inte för att äta vare sig pasta eller potatis till. Jag ville hitta på något annat och frågade därför ChatGPT om förslag.

Då fick jag tipset att använda blomkål.

Jag gjorde en stuvning med blomkål och ost, hällde den över köttfärssåsen och satte sedan in allt i ugnen för att gratineras.

Det blev en blomkålsgratäng med köttfärssås, och det ska bli min lunch på jobbet i dag.

Jag tycker faktiskt att det är roligt att prova lite nya maträtter. Ibland fastnar man lätt i gamla vanor och lagar ungefär samma saker vecka efter vecka.

Det behöver inte vara särskilt avancerat för att man ska kunna variera maten. Och visst är det praktiskt att kunna få lite inspiration från ChatGPT när fantasin tryter?

Nu återstår det att se hur gratängen smakar när jag värmer den till lunch!

Vardagen har sin egen rytm ☕️

Nu är det dags att återgå till de vanliga rutinerna med tidiga morgnar, arbete och allt annat som ska hinnas med.

Jag tycker om att ha lite ordning och planering, även om dagarna inte alltid blir som man har tänkt sig.

Det är ganska skönt att veta att matlådorna är förberedda och att man slipper fundera över vad man ska äta när man kommer hem trött efter jobbet.

Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att inte allt måste vara perfekt. Det finns alltid något mer att städa, plocka undan eller ordna med hemma.

Ibland får det faktiskt vänta till en annan dag.

Lite tid för Habibi också 🐱❤️

Mitt i alla vardagsbestyr finns naturligtvis min älskade Habibi.

Hon har sina egna rutiner och är väldigt tydlig med vad hon vill, särskilt när det gäller maten! Då kan hon stå och jama ordentligt tills matte förstår att det är dags att servera.

Det är något speciellt med att ha en katt som sällskap. Efter en lång arbetsdag är det skönt att komma hem, slå sig ner en stund och få lite sällskap i soffan.

De där små stunderna betyder faktiskt väldigt mycket.

En sista tanke om kommentarer och respekt ❤️

Innan jag avslutar dagens blogg vill jag också säga några ord om kommentarer.

Jag har inga problem med saklig och konstruktiv kritik. Alla människor behöver inte tycka och tänka likadant, och jag respekterar att andra kan ha andra åsikter än jag.

Men det är stor skillnad mellan att framföra konstruktiv kritik och att komma med personliga påhopp.

Jag har bloggat i många år och delar med mig av min vardag, mina tankar och mina erfarenheter. Men det betyder inte att jag berättar precis allt som händer i mitt liv.

Det finns mycket som sker bakom kulisserna och som aldrig hamnar här på bloggen. Därför tycker jag att man ska vara försiktig med att dra slutsatser om andra människor utifrån några få rader på internet.

Jag tycker att diskussioner kan vara både intressanta och utvecklande, även när vi inte håller med varandra. Men då behöver vi kunna bemöta varandra med respekt.

Att vara kritisk är inte samma sak som att vara otrevlig. Man kan framföra sina åsikter utan att förminska eller kränka någon annan.

Det är något jag tycker att fler borde tänka på, inte minst i dagens sociala medier.

Nu börjar en ny vecka 🍁

Så var det dags att ta sig an måndagen.

Jag hoppas att veckan blir bra och att det finns lite utrymme för lugna kvällar också. Man behöver inte alltid ha kalendern fullbokad för att känna att man har fått något gjort.

Ibland räcker det gott med att sköta sitt arbete, ha lite ordning hemma, äta något gott och få en stunds avkoppling framför tv.

Det är ju trots allt de små sakerna som också gör vardagen trevlig.

Och till er som läser min blogg vill jag säga tack. Det är roligt att ni fortsätter att följa mina vardagliga funderingar och upplevelser.

Vi behöver inte alltid vara överens, men vi kan alltid försöka visa varandra respekt.

Nu önskar jag er alla en riktigt fin måndag och en bra start på den nya veckan!

Ta hand om er själva och varandra. 🍂❤️

Kram från Gullan ❤️

God morgon söndag! 🍂❤️ När tankarna vaknar före mig

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 11 Oct 2026 08:49:40 +0200

God morgon denna söndag!

Man skulle ju kunna tro att man får sova ut lite när det äntligen är söndag. Men nej, så blev det inte för min del. Redan klockan fyra i morse slog jag upp ögonen. Där låg jag i sängen, klarvaken, medan tankarna började snurra.

Jag började fundera över hur lätt det är för människor att ha åsikter om sådant som de själva aldrig har behövt kämpa med.

Det handlar om svårigheter som inte alltid syns på utsidan. Jag tänker förstås på dyslexi, men också på andra funktionsnedsättningar och de utmaningar som människor möter i vardagen.

Det som fungerar enkelt för en person kan vara en stor utmaning för någon annan.

Något som jag tycker att fler borde förstå är att dyslexi är individuellt. Vi som har dyslexi är inte stöpta i samma form. En person kan ha stora svårigheter med att läsa, en annan med att skriva och en tredje med att hitta rätt ord när man pratar.

Bara för att jag kan delta i möten, föra diskussioner, arbeta och engagera mig i föreningslivet betyder det inte att mina svårigheter försvinner.

Det är lätt att döma någon utifrån det lilla man ser. Men man vet inte hur mycket energi, förberedelser och arbete som ligger bakom.

Jag önskar ibland att människor kunde vara lite mer nyfikna och mindre dömande. Man behöver inte själv ha en funktionsnedsättning för att visa förståelse och respekt.

Vi är alla olika, och det är just därför vi behöver lyssna på varandra.

En söndag med både vardagssysslor och planering 🍁

Nu tänker jag faktiskt ligga kvar i sängen en liten stund till. Det är trots allt söndag, och jag behöver inte kasta mig iväg till något möte eller passa ett tidigt tåg.

Men sedan väntar en del här hemma. Jag ska röja och få lite ordning inför den kommande arbetsveckan. Det ska också förberedas matlådor, något som jag tycker är skönt att ha färdigt när vardagen drar igång igen.

Dessutom har jag en hel del planering framför mig inför nästa vår.

Och här kommer en liten smygtitt på något roligt!

Vi håller nämligen på att planera ett familjeläger tillsammans med Dyslexiförbundet i Västra Götaland, som ska äga rum i slutet av maj 2027.

Det är mycket som behöver förberedas, bland annat föreläsare, aktiviteter och allt det praktiska runt omkring. Tanken är att skapa en fin och givande helg där familjer får möjlighet att träffas, utbyta erfarenheter och lära sig mer.

Jag kommer att berätta mer längre fram när planeringen har kommit lite längre. Men redan nu känns det roligt att få vara med och arbeta fram något som förhoppningsvis kan betyda mycket för både barn och föräldrar.

Nu får söndagen börja i sin egen takt ❤️

Även om morgonen började alldeles för tidigt tänker jag försöka ta vara på den här dagen. Det finns alltid saker som behöver göras, men man måste också ge sig själv möjlighet att vila.

En sak tar jag med mig från morgonens funderingar:

Döm aldrig en människa utifrån det du ser på utsidan. Du vet inte vilka svårigheter eller vilken kamp som finns bakom.

Nu önskar jag er alla en riktigt fin söndag. Ta hand om er själva och varandra!

Ha en fortsatt härlig söndag! 🍂❤️

/Gullan

Lördagsbloggen – När orden finns i huvudet men inte vill komma fram

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sat, 10 Oct 2026 18:00:00 +0200

God morgon denna lördag!

Ännu en lördag som börjar tidigt för min del. Medan många kanske passar på att njuta av en välförtjänt sovmorgon är jag redan uppe och förbereder mig för en resa till Göteborg. I dag väntar ett distriktsmöte med Dyslexiförbundet, vilket innebär ungefär en timmes tågresa innan dagens möte börjar.

Det är bara att kliva upp, göra sig i ordning och se till att komma iväg i tid. Jag är ganska van vid tidiga morgnar eftersom jag börjar arbeta tidigt under veckorna, men visst hade det varit skönt med lite sovmorgon någon gång också.

En enkel och god frukost innan tågresan

Innan jag ger mig iväg måste jag förstås få i mig lite frukost. I dag blir det Arla Mild kvarg med smak av passion och banan, 200 gram.

Jag måste faktiskt säga att den är riktigt god! Det enda jag har att invända mot är storleken på förpackningen. Jag hade gärna sett att den fanns i ett större format, för 200 gram känns lite när man har hittat en smak som verkligen faller en i smaken.

Det hade varit perfekt att kunna köpa en större förpackning och ha hemma i kylskåpet. Jag tycker också att det är praktiskt att ha något enkelt till frukost, särskilt när man ska iväg tidigt och inte har tid att stå och förbereda en massa saker.

Ibland får man faktiskt unna sig något man tycker om, även om det kostar lite extra. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt för att vara gott.

Sedan är det dags att bege sig mot tåget och Göteborg.

Jag tycker faktiskt att tågresor kan vara ganska sköna när allt fungerar som det ska. Det ger mig en stund att samla tankarna, fundera över veckan som gått och förbereda mig inför det som väntar. Samtidigt är det skönt att bara kunna sitta ner en stund och titta ut genom fönstret.

Föreningslivet tar tid, men ger också mycket tillbaka

I dag är det alltså dags för distriktsmöte med Dyslexiförbundet. Det är en del av mitt ideella engagemang som jag har ägnat mycket tid åt genom åren.

Jag tror inte alltid att människor förstår hur mycket arbete som ligger bakom en förenings verksamhet. Många ser kanske bara själva mötet, föreläsningen eller arrangemanget, men bakom allt detta finns planering, förberedelser, telefonsamtal, mejl och ibland ganska långa resor.

Det är mycket som ska fungera, och det mesta görs på fritiden.

Efter en vanlig arbetsvecka kan det naturligtvis kännas lite tungt att behöva ställa väckarklockan tidigt även på en lördag. Samtidigt har jag själv valt att engagera mig eftersom frågorna betyder mycket för mig.

Jag har levt med dyslexi under hela mitt liv och vet hur viktigt det är att människor får rätt förståelse och stöd. Därför känns det meningsfullt att kunna bidra med mina erfarenheter och försöka påverka utvecklingen.

Förändringar sker sällan över en natt. Ibland känns det som att vi tar två steg framåt och ett steg tillbaka. Men det betyder inte att arbetet är förgäves. Det är ofta genom långsiktigt engagemang som vi till slut kan åstadkomma förbättringar.

Det är också viktigt att komma ihåg att föreningslivet är en del av demokratin. Vi behöver inte alltid tycka likadant, men vi måste kunna diskutera olika frågor, lyssna på varandra och visa respekt för andras åsikter.

När tankarna finns där men orden inte vill komma fram

Under tågresan brukar jag också få tid att fundera över olika frågor som rör dyslexi. I dag vill jag lyfta något som kanske inte alla känner till, nämligen ordmobiliseringssvårigheter.

Det är ett långt och ganska besvärligt ord, men innebörden är egentligen ganska enkel.

Har du någon gång vetat precis vad du vill säga, men ändå inte lyckats få fram rätt ord?

Du kanske sitter i ett samtal, deltar i ett möte eller försöker förklara något. Tankarna är tydliga och du vet vad du menar, men plötsligt tar det stopp. Ordet som du söker finns någonstans i minnet, men just då går det inte att få fram.

Det är detta som kallas ordmobiliseringssvårigheter.

För vissa personer med dyslexi kan det vara svårare att snabbt plocka fram rätt ord ur minnet. Det betyder inte att man saknar kunskap, har ett dåligt ordförråd eller inte förstår vad samtalet handlar om.

Kunskapen finns där, men det kan behövas lite längre tid för att hitta rätt ord.

Jag känner själv igen detta från olika situationer i livet. Jag kan veta precis vad jag vill förmedla, men när jag ska uttrycka mig kommer inte alltid orden som jag hade tänkt mig.

Ibland försöker jag beskriva saken på ett annat sätt. Andra gånger får jag stanna upp och fundera en stund. Det märkliga är att ordet ofta dyker upp senare, kanske när samtalet redan är avslutat.

Det kan naturligtvis vara frustrerande, särskilt när man befinner sig i ett sammanhang där många människor diskuterar och vill komma till tals.

Men med åren har jag också lärt mig att acceptera att jag fungerar på mitt sätt.

Jag behöver inte alltid vara snabbast med ett svar för att ha något viktigt att säga.

Varför har vi så bråttom med varandra?

Något som jag tycker att vi borde fundera mer över är hur vi bemöter människor som behöver lite längre tid för att formulera sina tankar.

I dagens samhälle verkar mycket handla om snabbhet. Vi ska svara direkt, uttrycka oss tydligt och helst inte tveka.

Men människor fungerar olika.

När någon avbryter, fyller i orden eller visar otålighet kan det bli ännu svårare att få fram det man vill säga. Stressen ökar och ibland tappar man helt enkelt bort tanken.

Jag tror att vi skulle vinna mycket på att visa lite mer tålamod med varandra.

Det gäller inte minst inom skolan.

En elev som inte svarar direkt på en fråga behöver inte sakna kunskap. Eleven kanske behöver några extra sekunder för att hitta orden och formulera sitt svar.

Om vi då tolkar tystnaden som okunskap riskerar vi att göra en felaktig bedömning av elevens förmåga.

Samma sak gäller vuxna. Vi kan ha lång arbetslivserfarenhet, goda kunskaper och mycket att bidra med, även om vi ibland behöver längre tid för att uttrycka oss.

Kunskap handlar inte om hur snabbt man pratar, utan om vad man faktiskt förstår och kan.

Dyslexi handlar om mer än läsning och stavning

När dyslexi kommer på tal handlar diskussionerna nästan alltid om läsning, stavning och skrivning. Det är naturligt eftersom det är centrala delar av dyslexi.

Men för vissa personer kan även andra delar av den språkliga bearbetningen vara påverkade, exempelvis förmågan att snabbt hitta rätt ord.

Det är viktigt att komma ihåg att dyslexi inte ser likadan ut hos alla. Vi har olika styrkor, svårigheter och erfarenheter. Ordmobiliseringssvårigheter kan dessutom förekomma även hos personer som inte har dyslexi.

Jag fick själv min dyslexidiagnos först i vuxen ålder, när jag var 29 år. Under åren har jag fått lära mig att hitta strategier som fungerar för mig. Det har inte alltid varit enkelt, men erfarenheterna har också gett mig en större förståelse för hur olika människor lär sig och fungerar.

I mitt arbete inom skolan ser jag hur betydelsefullt det är att elever får rätt stöd och att personalen har kunskap om olika svårigheter.

Jag kan ibland känna en frustration över att vi fortfarande, år 2026, behöver diskutera sådant som egentligen borde vara självklart.

Elever ska inte behöva börja om varje gång

En fråga som jag tycker är särskilt viktig är hur information om elevernas svårigheter och behov följer med genom skolåren.

Elever med läs- och skrivsvårigheter behöver få rätt stöd i rätt tid. Det räcker inte att svårigheterna uppmärksammas om kunskapen sedan inte följer med eleven när det sker förändringar i skolan.

Överlämningar mellan lärare, arbetslag och skolor måste fungera. Det behöver finnas tydliga rutiner för hur relevant information om elevens behov förs vidare på ett tryggt och korrekt sätt.

Annars finns risken att eleven gång på gång får börja om med att förklara sina svårigheter och behov.

Tänk dig att en elev redan har kämpat under flera år, fått en utredning och till slut hittat hjälpmedel och anpassningar som fungerar. Sedan byter eleven lärare eller skola, och plötsligt fungerar inte stödet på samma sätt längre.

Det är inte rimligt att eleven ska behöva börja om från början.

Det handlar inte enbart om skolresultat. Det handlar också om självkänsla, trygghet och möjligheten att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Jag vet själv hur det känns att kämpa med läsning och skrivning. Därför tycker jag att det är så viktigt att vi vuxna tar ansvar för att eleverna får rätt förutsättningar.

Ingen elev ska behöva känna sig mindre begåvad för att läsningen, skrivningen eller språket ibland kräver mer tid.

Det är skolans ansvar att skapa förutsättningar för lärande, inte elevens ansvar att ständigt behöva förklara varför stödet behövs.

Mitt engagemang har en personlig betydelse

För mig är arbetet inom Dyslexiförbundet mer än ett föreningsuppdrag. Det är en fråga som ligger mig nära eftersom jag själv vet hur det känns att leva med dyslexi.

Jag vet hur det är att behöva kämpa med sådant som andra kanske tar för givet. Jag vet också hur mycket rätt stöd, förståelse och uppmuntran kan betyda.

Det är därför jag fortsätter engagera mig, även när det innebär tidiga morgnar, helger som går åt till möten och många timmar av förberedelser.

Samtidigt ska jag inte förneka att det ibland kan vara ansträngande. Jag arbetar under veckorna och har även andra åtaganden. Fritiden räcker inte alltid till allt man skulle vilja göra.

Det är lätt att bara fortsätta när man brinner för något, men ibland behöver man också påminna sig själv om att återhämtning är viktig.

Jag tycker att det är meningsfullt att kunna bidra med mina erfarenheter och vara med i diskussioner som förhoppningsvis leder till förbättringar.

Jag har också lärt mig att förändringsarbete kräver tålamod. Alla frågor får inte en lösning direkt, och alla människor har inte samma uppfattning. Det är en del av både föreningslivet och demokratin.

Det viktiga är att vi kan föra respektfulla samtal, lyssna på varandra och försöka hitta vägar framåt.

Efter en lång dag väntar Habibi och en lugn kväll

När distriktsmötet är avslutat väntar tågresan hem till Trollhättan igen. Då brukar det vara skönt att få sitta ner och samla tankarna efter dagens diskussioner.

Det blir en lång lördag med tanke på att morgonen började så tidigt, men jag hoppas att mötet blir både givande och trevligt.

När jag väl kommer hem tänker jag däremot inte planera in något mer för dagen.

Lördagskvällen ska jag ägna åt min älskade katt Habibi. Det blir lite gos i soffan och förmodligen något trevligt att titta på på tv.

Efter en arbetsvecka och en lördag med föreningsarbete behöver jag också få tid att varva ner.

Jag uppskattar verkligen de där enkla stunderna hemma. Att få sätta sig i soffan, känna lugnet och ha Habibi intill mig är något som betyder mycket.

Det behöver inte alltid hända en massa saker för att man ska ha det bra. Ibland är det just de små stunderna som ger mest.

Jag tror också att det är viktigt att påminna sig själv om att man inte kan vara engagerad och aktiv hela tiden. Även om man brinner för olika frågor behöver både kroppen och tankarna få vila.

Så efter dagens möte ser jag fram emot en stillsam lördagskväll tillsammans med Habibi, lite tv och förhoppningsvis en god natts sömn.

Några avslutande tankar

Innan jag avslutar dagens blogg vill jag gärna ställa en fråga till er som läser.

Har ni någon gång upplevt att ni vet exakt vad ni vill säga, men ändå inte lyckas hitta rätt ord?

Hur reagerar människor omkring er? Får ni tid att prata färdigt, eller händer det att andra avbryter och försöker fylla i orden?

Jag tycker att det skulle vara intressant att höra era erfarenheter.

Vi behöver bli bättre på att förstå att människor har olika förutsättningar. Någon läser snabbt, en annan behöver längre tid. Någon har lätt för att uttrycka sig muntligt, medan en annan behöver tänka efter innan orden kommer.

Det gör ingen av oss mindre kunnig eller mindre värdefull.

Vi behöver inte alltid förstå exakt hur en annan människa fungerar, men vi kan alltid visa respekt för att vi är olika.

Jag vill också passa på att tacka alla er som fortsätter läsa min blogg. Det känns verkligen glädjande att så många tar sig tid att följa mina tankar, erfarenheter och funderingar kring både vardagen och de frågor som engagerar mig.

Nu väntar Göteborg, distriktsmöte och förhoppningsvis många bra samtal. Sedan får lördagen avslutas hemma i lugn och ro tillsammans med Habibi.

Jag önskar er alla en riktigt fin lördag, oavsett om ni är lediga, arbetar eller precis som jag ägnar en del av helgen åt föreningsarbete.

Kom ihåg att kunskap inte sitter i hur snabbt orden kommer fram, utan i vad vi faktiskt har att förmedla.

Ta hand om er och varandra. Några extra sekunders tålamod kan ibland göra stor skillnad för en annan människa.

Varma hälsningar
Gullan ❤️

Äntligen fredag – men varför fungerar inte stödet i skolan bättre? 🍂❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Fri, 9 Oct 2026 14:30:00 +0200

God morgon fredag! ☕

Ja, då var det äntligen fredag igen! Man skulle kunna tro att helgen innebär lite ledighet och återhämtning, men riktigt så blir det inte den här gången heller. Det väntar ett styrelsemöte som jag ska åka på, så föreningsarbetet fortsätter även under helgen.

Men först och främst ska jag ta mig igenom arbetsdagen. Sedan blir det hem och förhoppningsvis ta det lite lugnt. Sömn har det inte blivit särskilt mycket av den senaste tiden, och jag känner att kroppen behöver återhämtning.

Fast innan jag kan slå mig ner och koppla av väntar förstås veckostädningen. Det är sådant som också måste göras, även om man ibland hellre skulle vilja lägga sig på soffan och bara vara.

Ett stort tack till er som läser min blogg ❤️

Jag vill passa på att tacka alla er som följer och läser min blogg. Det är faktiskt lite över 1 000 läsningar om dagen, och det känns både glädjande och nästan lite overkligt.

Att så många vill ta del av mina tankar, erfarenheter och funderingar betyder mycket för mig.

Jag har bloggat under många år och för mig har skrivandet blivit ett sätt att uttrycka mig och göra min röst hörd. Med min dyslexi är det inte alltid enkelt att få orden och meningarna på plats, men jag fortsätter ändå.

Ett stort tack till er som läser, återkommer och engagerar er!

En fin inbjudan – men ekonomin satte stopp

Jag har också fått en väldigt fin inbjudan till utdelningen av Dyslexipriset på Stockholms slott.

Tänk att få möjlighet att komma till slottet och vara med vid en sådan högtidlig tillställning! Det hade verkligen varit en speciell upplevelse, särskilt med tanke på mitt engagemang i dyslexifrågor genom åren.

Men tyvärr fick ekonomin sätta stopp den här gången.

När jag tittade på vad tågresan till Stockholm skulle kosta insåg jag att det helt enkelt blev för dyrt. Det handlar inte bara om att vilja åka, utan också om att ha ekonomiska möjligheter att göra det.

Det känns förstås tråkigt att behöva tacka nej till något som jag verkligen hade uppskattat att få vara med om.

Så i dag får jag i stället följa prisutdelningen digitalt. Det är naturligtvis inte samma sak som att vara på plats på slottet, träffa människor och uppleva stämningen, men jag är ändå glad över möjligheten att kunna ta del av den.

En fin inbjudan betyder mycket, även när man inte har möjlighet att tacka ja. ❤️

Ett positivt besked från kommunen – vårt arbete gör skillnad!

Jag vill också dela med mig av något positivt som vi har fått besked om från Trollhättans kommun.

Som ledamot i Funktionsrättsrådet är jag med och lyfter frågor om tillgänglighet och trygghet i vår kommun. Det är ett engagemang som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag tycker att alla människor ska kunna ta sig fram på ett tryggt och säkert sätt.

En av frågorna vi har tagit upp handlar om busshållplatsen Bergsliden vid Skogshöjden.

Där finns en trafiksituation som kan upplevas som otrygg för människor som ska ta sig till och från bussen. Det gäller inte minst äldre personer, barn och personer med funktionsnedsättning.

Nu har vi fått ett positivt svar från kommunen.

Kommunen planerar att ansöka om pengar för att förbättra trafiksäkerheten vid hållplatsen. Förslaget är att bygga en gångbana och en mittrefug, alltså en skyddad plats mitt i vägen där gående kan stanna när de korsar vägen.

Om pengarna beviljas kan förbättringarna genomföras redan under hösten.

Det är ett glädjande besked, även om ingenting är beslutat eller klart ännu.

För mig visar det hur viktigt det är att vi som sitter i Funktionsrättsrådet lyfter sådant som människor möter i sin vardag.

Det handlar inte alltid om stora projekt. Ibland kan en gångbana eller en säkrare möjlighet att korsa vägen göra stor skillnad för den som ska ta bussen.

Jag tycker också att det är viktigt att kommunen lyssnar på de synpunkter som kommer fram.

Nästa steg blir att följa upp om pengarna beviljas och när åtgärderna i så fall kan genomföras.

Vi behöver fortsätta bevaka frågan tills vi vet vad som faktiskt händer.

Det är lätt att tro att föreningsarbete och olika råd bara handlar om möten och diskussioner. Men sådana här besked visar att det också finns möjlighet att påverka och bidra till konkreta förbättringar.

Det känns bra att få vara en del av det arbetet.

Vi skriver 2026 – varför fungerar inte stödet i skolan bättre?

Det finns samtidigt en annan fråga som jag fortfarande har svårt att förstå.

Vi lever år 2026, men ändå finns det elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi som inte får det stöd de behöver i sin studiesituation.

Hur kan det fortfarande vara så?

Vi har kunskap om dyslexi. Vi har forskning, digitala hjälpmedel, talsyntes och många andra möjligheter att anpassa undervisningen.

Ändå finns det elever som får kämpa alldeles för länge innan deras svårigheter uppmärksammas och rätt stöd sätts in.

Jag funderar också mycket på hur överlämningarna fungerar mellan olika årskurser och skolor.

När en elev byter lärare, klass eller skola behöver viktig information om elevens behov följa med på ett tryggt och fungerande sätt. Annars finns risken att eleven får börja om från början, förklara sina svårigheter ännu en gång och vänta på hjälp som borde ha funnits där redan från första dagen.

Varför ska en elev behöva kämpa för att få det stöd som skolan redan borde känna till att eleven behöver?

Jag vet av egen erfarenhet hur mycket energi det kan ta att läsa, skriva och försöka hänga med när förutsättningarna inte är de rätta.

Alla elever är olika. Det som fungerar för en elev behöver inte fungera för en annan. Därför måste skolan se individen och inte tro att samma lösning passar alla.

Det handlar inte om att elever med dyslexi ska få det lättare än andra. Det handlar om att de ska få rättvisa möjligheter att lära sig och visa sina kunskaper.

Och det handlar om att lyssna på eleverna själva.

Vi kan inte fortsätta prata om en skola för alla om inte alla elever får möjlighet att vara delaktiga på sina egna villkor.

Det här är frågor som jag kommer att fortsätta lyfta, även efter Dyslexiveckan. För dyslexi finns inte bara under en särskild vecka på året. Den följer med i vardagen, i skolan och vidare ut i arbetslivet.

Nu väntar fredagen och helgen 🍂

Det blev många tankar den här fredagsmorgonen. Både glädje över det positiva beskedet från kommunen, tacksamhet över den fina inbjudan och funderingar kring sådant som fortfarande behöver förbättras.

Det är kanske just därför jag fortsätter att engagera mig. Jag vill inte bara se problemen utan också försöka bidra till förändring.

Nu ska jag fortsätta med min arbetsdag. Sedan väntar hemmet, veckostädningen och förhoppningsvis en lugn stund innan helgens styrelsemöte.

Och än en gång vill jag tacka alla er som läser min blogg. Det betyder mycket att ni vill följa med i min vardag och ta del av mina tankar.

Två steg framåt, ett steg bakåt – men det viktiga är att vi fortsätter framåt. ❤️

Ha en riktigt fin fredag och en trevlig helg!

Du ser inte hela bilden – men jag fortsätter framåt ❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 8 Oct 2026 07:00:00 +0200

God morgon torsdag! ☕🍂

I dag vaknar jag med en väldigt fin känsla efter gårdagen.

Föreläsningen blev så himla bra och trevlig! ❤️

Det var verkligen roligt att se engagemanget hos dem som kom. Vi hade deltagare från olika skolor, pedagoger och även en politiker på plats. Det blev bra samtal, frågor och ett genuint intresse för dyslexi.

Det är sådana stunder som gör att allt arbete bakom ett arrangemang känns värt det.

Samtidigt har jag funderat en del på hur svårt det faktiskt kan vara att nå ut.

Inför föreläsningen skickade vi information till många olika skolor och verksamheter. En del svarade inte alls. Vi skickade även pressmeddelanden till medier för att försöka uppmärksamma både föreläsningen och Dyslexiveckan, men fick ingen respons därifrån heller.

Självklart hade jag önskat att fler hade nappat. Dyslexiveckan är viktig. Det är en vecka då vi behöver synas, höras och sprida mer kunskap om dyslexi.

Men jag väljer att se på dem som faktiskt kom. De lyssnade, ställde frågor och visade intresse. Förhoppningsvis tar de med sig något från föreläsningen tillbaka till sina skolor och verksamheter. Då kan kunskapen spridas vidare.

Jag vill också rikta ett stort tack till personalen på Kulturhuset där vi hyrde lokalen. Vi fick ett väldigt fint bemötande och bra hjälp. När man själv försöker hålla ihop många olika delar betyder ett sådant bemötande mycket.

Du ser inte hela bilden

Sedan fick jag läsa en kommentar om att jag inte gör något fysiskt arbete.

Men hur kan någon som bara läser min blogg veta det?

Här på bloggen delar jag vissa delar av mitt liv. Du följer inte med mig under en hel arbetsdag. Du ser inte allt jag gör på jobbet, hemma eller inom föreningslivet.

Du ser inte när material ska hämtas, bäras och köras. Du ser inte när saker ska plockas fram, ordnas och sedan tas undan igen.

Du ser helt enkelt inte hela bilden.

Och allt arbete behöver inte heller vara fysiskt för att ta kraft och energi.

Att läsa och skriva tar mycket energi från mig. Jag har dyslexi och kan behöva lägga mycket koncentration på att läsa information, formulera texter, svara på mejl och försöka få ihop det jag vill säga.

Det som kanske tar några minuter för någon annan kan ta betydligt längre tid för mig.

Att samtidigt arrangera en föreläsning kräver planering och koncentration. Tider ska passa, människor ska kontaktas, material ska ordnas och många saker behöver fungera samtidigt.

Och sedan sitter någon framför sin egen dator eller telefon och skriver att jag inte gör något fysiskt arbete.

Det blir faktiskt lite motsägelsefullt.

När du sitter framför din skärm och skriver kommentaren sitter även du ner och skriver. Men jag skulle aldrig utifrån det påstå att jag vet hur resten av din dag ser ut.

Precis på samma sätt vet du inte hur min dag ser ut.

Det kanske är något vi alla behöver tänka på ibland. Vi ser små delar av andra människors liv, särskilt på internet. Det betyder inte att vi känner till hela deras vardag.

Ett nytt ord jag tar med mig

Från gårdagens föreläsning fick jag också med mig ett nytt ord: ordmobilisering.

Det handlar om att hitta och plocka fram rätt ord när man behöver det.

Det känner jag igen mig i. Jag kan veta precis vad jag menar och ändå stå där och tänka: Vad heter det nu igen?

Ordet finns någonstans där inne, men just i stunden vill det inte komma fram.

Det är intressant att efter alla dessa år fortfarande få nya ord och förklaringar till sådant som jag själv upplever.

Det är också en av anledningarna till att Dyslexiveckan och sådana här föreläsningar behövs. Vi kan alltid lära oss något nytt – om dyslexi, om andra människor och ibland även om oss själva.

Så när jag summerar gårdagen tänker jag inte på det som inte blev av eller på negativa kommentarer.

Jag tänker på människorna som faktiskt kom.

På engagemanget.

På frågorna och samtalen.

På det fina bemötandet.

Och på känslan av att vi faktiskt gjorde något för att sprida mer kunskap om dyslexi.

Två steg framåt, ett steg bakåt – men fortfarande framåt. ❤️

Det är den känslan jag tar med mig in i den här torsdagen.

Ha en riktigt fin torsdag! 🍂❤️

Två steg framåt, ett steg bakåt – och ett nytt ord på vägen ❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 7 Oct 2026 17:52:44 +0200

Onsdag – två steg framåt, ett steg bakåt och nya insikter om dyslexi ❤️

Vilken onsdag det blev! En dag fylld av arbete, planering, föreläsning, gemenskap och många tankar. Det blev en lång och intensiv dag, men samtidigt en sådan dag som ger mycket tillbaka.

Morgonen började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Min kära katt Habibi hade tydligen bestämt sig för att hålla igång under natten, vilket innebar att det inte blev särskilt många timmars sömn. När väckarklockan ringde hade jag gärna sovit några timmar till. Morgonen blev därför lite stressigare än vanligt och jag kom något sent till jobbet. Men ibland blir det så, och det viktigaste är att inte låta en stressig morgon förstöra resten av dagen.

Efter några timmars arbete var det dags att ta ut komp och lämna jobbet för att fortsätta med föreningsarbetet. Först hade vi ett planeringsmöte inför nästa vår. Det gäller att vara ute i god tid, eftersom det är mycket som ska förberedas när man arbetar ideellt i en förening. Det handlar inte bara om att bestämma datum, utan också om kontakter, bokningar, information och alla praktiska detaljer som behöver fungera.

Efter mötet var det dags för en välbehövlig lunch. Det blev en riktigt god Wallenbergare med brynt smör, gröna ärtor, rårörda lingon och husets potatispuré. Det smakade väldigt gott och var ett trevligt avbrott innan eftermiddagens aktiviteter tog vid.

Därefter fortsatte vi med förberedelserna inför dagens föreläsning. Det var en hel del material som skulle plockas upp och läggas fram så att alla besökare kunde ta del av informationen om Dyslexiförbundet och vårt arbete i Fyrstad.

Det är lätt att tro att en föreläsning bara handlar om att boka en föreläsare och välkomna deltagarna. Men bakom ett sådant arrangemang ligger många timmars arbete med planering, anmälningar, kontakter och praktiska förberedelser. Mycket av detta syns aldrig utåt, men är avgörande för att allt ska fungera.

En givande föreläsning under Dyslexiveckan

Under Dyslexiveckan arrangerade vi i Dyslexiförbundet Fyrstad en föreläsning med Inger Rålenius på temat ”Två steg framåt, ett steg bakåt”.

Efter allt arbete med förberedelserna var det äntligen dags att välkomna deltagarna.

Föreläsningen blev mycket givande och väckte många tankar hos mig. Trots att jag själv har levt med dyslexi under större delen av mitt liv och varit engagerad i dessa frågor under många år finns det fortfarande nya saker att upptäcka och förstå.

Det är något jag tycker är viktigt att lyfta fram. Egna erfarenheter ger mycket kunskap, men de innebär inte att man känner till allt om hur språk, läsning och skrivning fungerar. Vi har olika förutsättningar, möter olika svårigheter och utvecklar våra egna strategier för att hantera vardagen.

Därför är sådana här föreläsningar betydelsefulla. De ger oss möjlighet att både fördjupa våra kunskaper och reflektera över våra egna erfarenheter.

Ordmobilisering – ett nytt ord som fick mig att känna igen mig

En av de saker som gjorde starkast intryck på mig under föreläsningen var ett begrepp som jag inte tidigare hade tänkt särskilt mycket på: ordmobilisering.

När jag hörde förklaringen kände jag direkt igen mig.

Ordmobilisering handlar om förmågan att plocka fram rätt ord ur minnet när man behöver det.

Jag har själv upplevt detta många gånger. Jag kan veta precis vad jag vill säga eller förklara för någon, men plötsligt hittar jag inte ordet jag söker. Tanken finns där, jag vet vad jag menar och jag känner igen ordet om någon annan säger det. Men just när jag själv behöver använda det kan det vara helt borta.

Vad heter det nu igen?

Ibland försöker jag beskriva ordet på andra sätt. Jag kan förklara vad det betyder eller vad det används till, men ändå lyckas jag inte få fram själva ordet.

Sedan kan någon annan säga det, och då kommer igenkänningen direkt.

Ja, precis! Det var ju det ordet jag letade efter!

Det kan vara frustrerande, särskilt när man försöker förklara något viktigt eller deltar i ett samtal där man förväntas svara snabbt.

Jag tror inte alltid att omgivningen förstår vad som händer i sådana situationer. Det kan kanske uppfattas som att man är osäker eller saknar kunskap, trots att man egentligen vet precis vad man vill förmedla.

Det är stor skillnad mellan att inte kunna något och att ha svårt att hitta orden för att förklara det.

När jag hörde begreppet ordmobilisering fick jag ett ord som hjälpte mig att beskriva något jag själv upplevt under många år. Det var nästan som om en liten pusselbit föll på plats.

Svårigheter med ordmobilisering kan förekomma hos personer med dyslexi, men även hos andra. Alla med dyslexi har inte samma svårigheter, och det är viktigt att komma ihåg.

För mig blev detta en värdefull insikt och en påminnelse om hur mycket det fortfarande finns att lära sig.

När tankarna finns men språket inte alltid samarbetar

Mina erfarenheter av ordmobilisering fick mig också att fundera över andra situationer där språket kan ställa till det.

Jag har många gånger berättat om hur det kan vara att leva med dyslexi, både under skoltiden och i vuxenlivet. Det kan handla om att fastna när man ska stava ett ord, försöka bygga upp en mening eller läsa en text som innehåller många svåra begrepp.

Ibland vet jag precis vad jag vill skriva, men när tankarna ska överföras till text blir resultatet inte alltid som jag hade tänkt mig. Det kan krävas både tid, koncentration och flera försök innan jag får fram det jag vill säga.

Samma sak kan hända i samtal med andra människor. Jag kan ha mycket att berätta och många tankar, men ändå få kämpa för att formulera mig.

För den som inte själv upplever dessa svårigheter kan det vara svårt att förstå hur mycket energi vissa situationer kräver.

Det är också viktigt att komma ihåg att svårigheterna inte alltid syns. En person kan vara kunnig, erfaren och trygg i sin arbetsroll men ändå behöva kämpa med läsning, skrivning eller språkliga formuleringar.

Dyslexi handlar inte om bristande intelligens eller vilja. Det handlar framför allt om svårigheter med att läsa och stava, men olika språkliga utmaningar kan också förekomma.

Vi behöver därför bli bättre på att se människans kunskaper och förmågor, i stället för att enbart fokusera på det som är svårt.

Varför fungerar inte stödet bättre år 2026?

Under föreläsningen gick mina tankar också till alla barn och ungdomar som fortfarande kämpar med läsning och skrivning i skolan.

Vi befinner oss i år 2026, och ändå finns det elever som inte får det stöd och de hjälpmedel som de behöver. Det tycker jag är både märkligt och bekymmersamt.

Vi har i dag stor kunskap om dyslexi och vet hur betydelsefullt det är med tidiga insatser, rätt anpassningar och fungerande hjälpmedel. Ändå fungerar det inte alltid i praktiken.

Jag tycker också att överlämningarna mellan olika skolstadier behöver förbättras. En elev ska inte behöva börja om från början och gång på gång förklara sina svårigheter när informationen borde ha följt med.

Alla elever har olika förutsättningar och behöver få stöd utifrån sina individuella behov. Det som fungerar för en elev behöver inte fungera för en annan.

Här har skolan ett stort ansvar. Det räcker inte att kunskapen finns på papperet om den inte också används i undervisningen.

Samtidigt behöver vi komma ihåg att dyslexi inte försvinner när man lämnar skolan. Även i arbetslivet kan läsning, skrivning och språklig information innebära utmaningar.

Därför behöver vi fortsätta sprida kunskap om dyslexi genom hela livet.

Två steg framåt, ett steg bakåt

Jag tycker att föreläsningens tema beskriver mycket av hur livet med dyslexi ibland kan kännas.

Man utvecklas, lär sig nya saker och hittar strategier som fungerar. Sedan kommer en situation där man plötsligt får kämpa med något som andra kanske gör utan att ens tänka på det.

Det kan kännas som ett steg bakåt, men det betyder inte att man har förlorat allt man tidigare lärt sig.

För mig handlar det om att fortsätta framåt, även när vägen inte alltid är rak. Genom åren har jag samlat på mig erfarenheter, hittat olika sätt att hantera mina svårigheter och lärt mig att använda de hjälpmedel som fungerar för mig.

Ändå fick jag under onsdagens föreläsning ny kunskap som hjälpte mig att förstå mig själv lite bättre.

Ibland kan ett enda nytt ord ge en större förståelse för något man har upplevt under ett helt liv.

Ett varmt tack till alla som kom

Jag vill rikta ett stort tack till Inger Rålenius för en intressant och givande föreläsning.

Jag vill också tacka alla som kom och lyssnade och tog sig tid att uppmärksamma Dyslexiveckan tillsammans med oss.

Även om vi inte var någon jättestor grupp är varje deltagare betydelsefull. Om någon går hem med ny kunskap, större förståelse eller känner igen sig i det som berättats, då har vi åstadkommit något viktigt.

För mig handlar föreningsarbetet inte bara om hur många människor som kommer till ett arrangemang, utan också om vilken kunskap vi lyckas förmedla och vilka samtal vi kan skapa.

När föreläsningen var avslutad återstod det att plocka ihop allt material och se till att allting kom med. Även det är en del av arbetet som måste göras innan man kan avsluta dagen.

En trevlig kväll på restaurang

Efter en lång dag med arbete, planering och föreläsning avslutade vi kvällen med att gå på restaurang tillsammans.

Det var skönt att få sätta sig ner, äta något gott och prata i lugn och ro efter dagens alla aktiviteter.

Vi samtalade och diskuterade både föreläsningen och andra frågor som rör dyslexi och föreningsarbetet. Det blev många intressanta resonemang och funderingar.

Jag uppskattar verkligen sådana stunder. När man sitter tillsammans i en lugnare miljö får man möjlighet att utbyta erfarenheter, lyssna på varandras perspektiv och kanske få nya idéer inför framtiden.

Ibland kan ett samtal runt ett restaurangbord vara minst lika värdefullt som ett planerat möte.

Det är också en viktig del av föreningslivet. Vi behöver inte bara arbeta och planera, utan också få möjlighet att umgås och lära känna varandra bättre.

När kvällen började gå mot sitt slut kände jag verkligen hur trött jag var. Det hade blivit många timmar, särskilt med tanke på den dåliga sömnen natten innan. Samtidigt var jag nöjd med allt vi hade hunnit med.

En onsdag som gav mycket tillbaka

När jag tänker tillbaka på onsdagen känner jag framför allt glädje över att vi kunde genomföra vår föreläsning och bidra till att sprida mer kunskap om dyslexi.

Det har varit mycket arbete inför arrangemanget, men det är också sådana här dagar som påminner mig om varför jag fortsätter engagera mig ideellt.

Vi behöver människor som vågar lyfta frågor, dela med sig av sina erfarenheter och arbeta för förändring.

Det jag särskilt kommer att bära med mig från dagen är begreppet ordmobilisering. Ett ord som hjälpte mig att sätta ord på något jag själv har upplevt så många gånger.

Det visar hur viktigt det är att fortsätta vara nyfiken, lyssna och ta till sig ny kunskap, oavsett hur mycket erfarenhet man redan har.

Nu fortsätter arbetet med att sprida kunskap, skapa förståelse och verka för att barn, ungdomar och vuxna med dyslexi ska få rätt förutsättningar.

För vi har alla något att bidra med, även om vägen ibland går två steg framåt och ett steg bakåt.

Ett stort tack till alla som gjorde onsdagen möjlig och till alla er som följer min blogg. Det betyder mycket att ni tar er tid att läsa mina tankar och erfarenheter.

Ha det gott och ta hand om er! ❤️

Två steg framåt och ett steg bakåt

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 6 Oct 2026 20:01:56 +0200

God morgon tisdag! ☕🍂

Då är det tisdag och en ny dag har börjat.

Två steg framåt och ett steg bakåt – ungefär så känner jag mig i dag.

Ibland känns det som att man kommer framåt, får saker gjorda och ser resultatet av allt arbete. Sedan kommer något som gör att man får ta ett steg tillbaka, tänka om och försöka igen. Men det viktiga är att fortsätta framåt, även när vägen inte är spikrak.

Under helgen har jag skrivit en hel del om dyslexi och försökt lyfta olika situationer som många av oss kan känna igen oss i. Jag har bland annat skrivit om hur det kan kännas när man fastnar på ett ord, inte får fram rätt stavning eller vet vad man vill säga men har svårt att få ner det i skrift.

Jag har också lyft hur dyslexi kan följa med från skolan och vidare in i vuxenlivet och arbetslivet. Svårigheterna ser inte likadana ut för alla. Vi är olika personer, med olika erfarenheter och olika förutsättningar.

Det är också en viktig del av Dyslexiveckan – att våga berätta hur det faktiskt kan vara och samtidigt visa att dyslexi handlar om mycket mer än att bara stava fel.

Nu fortsätter veckan och i dag väntar först jobbet som vanligt. Efter arbetsdagen fortsätter arbetet med förberedelserna inför vår föreläsning under Dyslexiveckan.

I dag ska vi bland annat hämta material och köra ner det till Kulturhuset. Allt ska finnas på plats och vara förberett inför föreläsningen. Det är mycket praktiskt som ska fungera och många små detaljer som behöver ordnas.

Ibland kanske människor tror att man ligger på latsidan när det inte syns så mycket utåt. Men bakom en föreläsning ligger många timmars ideellt arbete.

För oss började planeringen redan vid vårt årsmöte. Då bestämde vi att Dyslexiförbundet Fyrstad skulle göra något under Dyslexiveckan.

Det första steget blev att kontakta föreläsaren och fråga om hon ville komma hit till vår kommun och föreläsa. När det var klart började nästa del av arbetet – att göra reklam och försöka nå ut till människor.

Vi har skickat inbjudningar via våra organisationsmejl, kontaktat olika verksamheter och försökt nå ut till skolor och andra som kan vara intresserade. Vi har också sökt sponsorer för att kunna genomföra arrangemanget.

Vi har dessutom skickat ut pressmeddelanden till tidningar och radio om vår föreläsning. Det är ytterligare ett sätt att försöka nå ut till fler människor och samtidigt uppmärksamma Dyslexiveckan. Förhoppningen är förstås att medierna vill hjälpa till att sprida informationen och lyfta frågor om dyslexi.

Sociala medier har också varit en stor del av arbetet. Facebook, Instagram och TikTok är viktiga kanaler för att sprida information, väcka intresse och påminna om föreläsningen.

Dyslexiveckan är viktig – våra röster behöver höras ❤️

För mig är Dyslexiveckan mycket mer än bara en vecka i kalendern. Det är en viktig vecka då vi kan lyfta dyslexi och låta våra röster höras.

Vi behöver berätta om våra erfarenheter. Vi behöver prata om både svårigheterna och möjligheterna. Barn, ungdomar och vuxna med dyslexi ska få känna att deras erfarenheter tas på allvar.

Ju mer vi pratar om dyslexi, desto större blir kunskapen och förståelsen i samhället.

Det är lätt att bara se själva föreläsningen när den väl börjar. Men bakom några timmars föreläsning kan det ligga flera månaders arbete: mejl, kontakter, planering, reklam, pressmeddelanden, sponsorer, material, lokal och teknik.

Mycket av det arbetet syns aldrig utåt.

Nu är vi snart framme vid själva föreläsningen. Det som började som ett beslut på vårt årsmöte ska nu bli verklighet.

Kanske är det precis så föreningslivet och livet i stort fungerar ibland: två steg framåt och ett steg bakåt. Men så länge vi fortsätter ta nya steg kommer vi ändå framåt.

Under Dyslexiveckan höjer vi våra röster – för kunskap, förståelse och rätten att få rätt stöd. ❤️

Ha en fin tisdag! 🍂❤️

Måndag – ny vecka och Dyslexiveckan börjar 💙

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Mon, 5 Oct 2026 17:00:00 +0200

God morgon måndag!

Väckarklockan ringer och jag hör den. Det är bara att gå upp och börja en ny vecka.

Det första jag hör är Habibi som jamar. Hon är minsann vaken och tycker säkert att jag också ska vara det. 🐱❤️

Själv känner jag mig helt slut efter helgen. Det har varit mycket med flytten av förrådet, och det känns i kroppen i dag. Det blev inte riktigt den där lugna och lediga helgen som man ibland behöver. Men nu är det måndag igen, kaffet ska fram och en ny arbetsvecka väntar. ☕️

Den här veckan är dessutom lite extra viktig. Nu går vi in i Dyslexiveckan, vecka 41.

Under veckan kommer jag att lyfta olika situationer som barn, ungdomar och vuxna med dyslexi kan möta i vardagen.

När jag tänker tillbaka på min egen skoltid känner jag igen mig i mycket som ungdomar berättar om även i dag. När något blev svårt kunde jag skoja bort situationen. Ibland försökte jag göra mig osynlig och ibland gömde jag mig på toaletten för att slippa en situation som kändes jobbig.

Det är lätt att tro att en elev som skojar eller försöker komma undan inte bryr sig. Men bakom beteendet kan det finnas en elev som faktiskt kämpar väldigt mycket.

Alla med dyslexi är olika. Varje elev har sina egna förutsättningar och behov. Det som fungerar för en person behöver inte fungera för någon annan. Därför är det viktigt att lyssna på eleven och hitta det stöd och de hjälpmedel som fungerar för just den personen.

I dag finns det många möjligheter. Att få lyssna på en text, använda talsyntes, få mer tid eller få information presenterad på ett annat sätt kan göra stor skillnad.

Dyslexiveckan handlar därför inte bara om svårigheter. För mig handlar den lika mycket om kunskap, förståelse och möjligheter.

Runt om i landet händer det olika saker under vecka 41, med bland annat föreläsningar och aktiviteter om dyslexi. Passa gärna på att se vad som händer där du bor.

Själv börjar jag den här måndagen lite trött efter helgen, med en jamande Habibi vid min sida och förhoppningsvis en kopp kaffe i handen.

Nu kör vi igång en ny vecka!

Två steg framåt – ett steg bakåt. Men vi fortsätter framåt. 💙

Ha en riktigt fin måndag!

/Gullan

God morgon söndag – när bokstäverna inte gör som man vill

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 4 Oct 2026 07:00:00 +0200

God morgon söndag! ☕🍂

Igår skrev jag om dyslexi i arbetslivet. Idag vill jag fortsätta på samma tema, men gå lite djupare. Hur känns det egentligen att leva med läs- och skrivsvårigheter när man under många år inte förstår varför vissa saker är så svåra?

Det har funnits många tillfällen i mitt liv då jag har försökt gömma mina svårigheter. Jag vågade inte alltid säga att jag inte förstod eller be om hjälp. Istället försökte jag hitta olika sätt att klara mig och hoppas att ingen skulle märka något.

När man ser andra läsa en text utan problem och själv kämpar med samma text är det lätt att börja tvivla på sig själv.

Varför klarar de det, men inte jag? Vad är det för fel?

Under många år visste jag inte varför jag hade så svårt med läsning och skrivning. Jag kunde inte förklara vad som hände. Under en period trodde jag till och med att jag kanske hade en intellektuell funktionsnedsättning, eftersom jag själv inte hade någon annan förklaring.

När jag senare fick veta att jag hade dyslexi och läs- och skrivsvårigheter började många pusselbitar falla på plats. Jag kunde börja förstå varför orden och bokstäverna hade varit en sådan kamp.

När ett långt ord blir ett hinder

Dyslexi handlar för mig inte bara om att stava fel. Bokstäverna kan kännas som att de hoppar och det kan vara svårt att koppla ihop bokstäverna med rätt ljud. Framför allt kan långa ord ställa till det.

Jag minns en gång när jag och en elev satt tillsammans och läste en barnbok.

Då kom vi fram till ordet:

”söndagförstöraren”

När jag såg hela ordet framför mig fick jag inte ihop det direkt.

Men när man delar upp det blir det förstås tydligare:

söndag + förstöraren.

Någon eller något som förstör en söndag.

Det här är ett bra exempel på vad som kan hända för mig. Jag kan förstå vad orden betyder, men när de sätts ihop till ett långt ord kan själva avkodningen bli svår. Jag behöver stanna upp, dela ordet och ta en bit i taget.

För någon annan kanske ”söndagförstöraren” bara är ett vanligt ord i en barnbok. För mig blev det ett ord som fick mig att stanna upp.

Det säger ingenting om min kunskap eller min förmåga att förstå innehållet. Det är själva vägen från bokstäverna på sidan till att få ihop ordet som kan bli besvärlig.

Det är inte alltid lätt för anhöriga heller

Jag tänker också på alla som är anhöriga till någon med dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter.

Det är inte alltid lätt att förstå vad problemet är när man själv aldrig har upplevt det.

Varför tar det så lång tid att läsa ett brev? Varför vill personen inte läsa högt? Varför blir ett långt ord så besvärligt? Varför kan en blankett skapa frustration?

Det är lätt att säga: ”Men det står ju där.”

Ja, det gör det. Men det betyder inte att alla kan ta till sig texten på samma sätt eller lika snabbt.

Därför är det viktigt att fråga personen vad som är svårt och om det finns något man kan göra för att underlätta. Hjälp inte automatiskt – fråga först.

Ibland behövs hjälp. Ibland behövs mer tid. Ibland behövs talsyntes eller något annat hjälpmedel. Och ibland behöver man bara någon som förstår.

Idag vågar jag prata om det

Idag gömmer jag inte mina svårigheter på samma sätt.

Visst kan jag fortfarande bli frustrerad. Jag kan läsa fel, skriva fel eller fastna på ett ord som jag inte får ihop. Skillnaden är att jag idag förstår varför.

Jag vågar säga att jag inte förstår. Jag vågar fråga. Jag använder hjälpmedel när jag behöver dem. Och ibland kan jag faktiskt skratta åt de tokigheter som uppstår.

Det är en stor skillnad mot att gå omkring och tro att man inte är tillräckligt kunnig.

Nu när Dyslexiveckan närmar sig tycker jag att vi behöver prata ännu mer om detta. Kunskap skapar förståelse – både för oss som själva har dyslexi och för människorna omkring oss.

Att ha svårt med bokstäver och ord betyder inte att man har svårt att tänka, förstå eller ha kunskap. Vi behöver bara ibland ta en annan väg till texten.

En fråga till dig

Har du någon gång försökt gömma dina läs- och skrivsvårigheter?

Eller är du anhörig till någon med dyslexi och har funderat över varför vissa saker blir så svåra?

Berätta gärna om dina erfarenheter. Ju mer vi vågar prata om dyslexi, desto större förståelse kan vi skapa. ❤️

Nu önskar jag er en riktigt fin söndag – och förhoppningsvis slipper vi alla en ”söndagförstörare” idag. 😄☕🍂

Lördagstankar – låt inte dyslexin få dig att tvivla på din kompetens

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sat, 3 Oct 2026 07:00:00 +0200

God morgon lördag! ☕🍂

Idag vill jag skriva om något som ligger mig varmt om hjärtat – dyslexi i arbetslivet. Nu när Dyslexiveckan närmar sig tycker jag att det är extra viktigt att prata om hur det faktiskt kan vara att ha dyslexi på jobbet.

Att ha dyslexi i arbetslivet kan se väldigt olika ut. Jag vet av egen erfarenhet att man kan vara trygg i sitt arbete och veta vad man kan, men ändå hamna i situationer där läsning, skrivning och språk skapar stress och osäkerhet.

Ibland kan man börja tvivla på sig själv och tänka: Gör jag verkligen ett bra jobb?

Jag har många gånger varit osäker på hur ett ord ska uttalas eller skrivas. Ibland vet jag precis vad jag vill säga, men får inte ner det rätt i text. Då kan jag bli frustrerad och orden kan hamna lite tokigt.

Efter många år tillsammans med mina kollegor känner de mig och vet hur jag fungerar. De märker när jag börjar tveka eller blir frustrerad. Förr kunde sådana situationer göra mig mycket mer osäker. Idag vet jag vad jag kan och vad jag är bra på. Blir ett ord fel eller en mening lite tokig, så får det vara så.

Och ibland blir det faktiskt riktigt roligt!

En gång skulle jag skriva till mina kollegor i vår chatt att det skulle vara ”peppkväll”. Men istället lyckades jag skriva ”pipkväll”.

Det fick vi oss ett gott skratt åt dagen efter! 😄

Förr kanske jag hade blivit generad över ett sådant misstag. Idag kan jag skratta åt det. Mina kollegor förstod vad jag menade och vi fick något roligt att skratta åt tillsammans. Allt behöver inte alltid vara så allvarligt.

Min dyslexi är en del av mig, men den avgör inte hur bra jag är på mitt arbete.

Du ska inte tvivla på din kompetens bara för att du har dyslexi eller ibland har svårt att hitta rätt ord, uttala något eller uttrycka dig i skrift. Ett stavfel eller en mening som blir fel tar inte bort din kunskap och erfarenhet.

Det kan också uppstå situationer på arbetsplatsen som blir extra utmanande. På ett möte kanske flera sidor text delas ut och alla förväntas läsa igenom dem på några minuter. För mig fungerar det inte alltid så. Jag kan behöva mer tid för att läsa och få en helhetsbild.

Det betyder inte att jag inte förstår eller inte har något att bidra med. Jag behöver bara få informationen på ett sätt som fungerar för mig.

Det kan även vara när någon räcker fram sin mobil och säger: ”Läs det här!” och väntar på en snabb reaktion. Eller när jag har skickat ett mejl och efteråt funderar på om jag verkligen fick fram det jag ville säga.

Jag fick min dyslexidiagnos som vuxen och har genom åren lärt mig mycket om hur jag fungerar. Hjälpmedel som talsyntes och tal-till-text har blivit viktiga för mig. De gör att jag kan lägga mer energi på innehållet istället för att fastna i läsning och stavning.

Tillgänglighet på arbetsplatsen

Små förändringar kan göra stor skillnad. Kan material inför ett möte skickas ut i förväg? Finns texten digitalt så att den går att lyssna på med talsyntes? Kan viktig information också ges muntligt?

Det handlar inte om att någon ska göra jobbet åt oss. Det handlar om att skapa förutsättningar för människor att använda sin kompetens.

Tänk på din kollega

Har du en kollega med dyslexi? Utgå inte från att du vet vad personen behöver. Fråga istället:

”Finns det något jag kan göra för att underlätta för dig?”

Alla med dyslexi är olika och behöver inte samma stöd. Våga prata om dyslexi och berätta att det finns hjälpmedel, kunskap och föreningar där man kan få information och stöd.

Nu går vi snart in i Dyslexiveckan, och därför tycker jag att det här är extra viktigt att lyfta. Människor med dyslexi finns på arbetsplatser över hela Sverige – som anställda, chefer, företagare och inom många olika yrken.

Vi behöver inte göra allting på samma sätt för att göra ett bra jobb.

Fråga istället för att anta. Lyssna på personen och se kompetensen – inte bara svårigheterna.

En fråga till dig som läser

Har du någon gång tvivlat på dig själv eller känt dig osäker i olika situationer på jobbet på grund av din dyslexi?

Kanske har du varit rädd för att skriva fel, uttala ett ord fel eller inte hinna läsa en text lika snabbt som andra. Hur har du hanterat det?

Berätta gärna om dina erfarenheter i kommentarsfältet. Vi kan lära oss mycket av varandra. ❤️

Och till dig som själv har dyslexi vill jag säga:

Tvivla inte på vad du kan bara för att orden ibland blir fel. Du är så mycket mer än dina stavfel. ❤️

Ha en riktigt fin lördag och var rädda om varandra! 🍂☕

Fredag – äntligen en ledig helg efter fem fullbokade helger 🍂❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Fri, 2 Oct 2026 16:00:00 +0200

God morgon fredag! ☕☔

Då var fredagen här igen och ännu en arbetsvecka börjar gå mot sitt slut.

I morse när jag gav mig iväg regnade det. En riktig höstmorgon med grå himmel, regn och kyligare luft. Nu märks det verkligen att oktober har gjort entré. ☔🍂

Det börjar också bli mörkare på morgnarna, så nu har reflexbandet åkt på. Det är en enkel sak, men ack så viktig. Att synas ordentligt i mörkret kan göra stor skillnad, särskilt när vädret är grått och regnigt.

Äntligen en ledig helg 🌸

Den här helgen känns faktiskt lite extra efterlängtad. Jag har varit upptagen fem helger i rad, så nu ser jag fram emot en helg utan en massa tider att passa eller saker som måste göras.

Det ska bli skönt att vakna på morgonen och känna att dagen får komma lite som den kommer. Ibland behöver man en helg där kalendern inte styr allt.

Helt sysslolös blir jag förstås inte. Jag har samlat ihop en del skräp hemma, så det blir en tur till återvinningen. Det är alltid skönt att rensa och bli av med sådant som bara står och tar plats.

Men i övrigt tänker jag inte ställa några stora krav på helgen. Jag vill ta det lugnt, göra det jag känner för och njuta av att faktiskt vara ledig.

Och Habibi lär förstås se till att jag inte glömmer hennes viktigaste punkt på helgens schema – mjukmaten! 😻

Efter fem fullbokade helger känns det väldigt välkommet med lite lugn och ro.

Ibland är det bästa man kan ha i kalendern faktiskt ingenting alls. ❤️

Jag önskar er en riktigt fin fredag och en härlig helg! ☕🍂🌸

God morgon torsdag och välkommen oktober! ☕🍂

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 1 Oct 2026 07:49:00 +0200

Då har vi vänt blad i kalendern igen. Det är torsdag och den 1 oktober. En ny månad har börjat och hösten är verkligen här.

September har varit en intensiv månad för mig, fylld av jobb, föreningsliv, möten och Bokmässan. Det har varit mycket roligt, men samtidigt många intryck och långa dagar.

Bakom bloggen finns också sådant ni inte ser

Innan jag berättar vidare vill jag be om en sak: snälla, försök att inte döma mig utifrån några få rader på bloggen.

Ni som läser får ta del av vissa delar av mitt liv, men långt ifrån allt. Bakom det jag skriver finns också sådant som jag inte alltid väljer att berätta om.

Under den senaste månaden har jag till exempel haft problem med hörseln. Jag har tappat hörseln på ena örat och försöker fortfarande få reda på vad som har hänt.

Jag har varit hos läkaren och även hos tandläkaren, men än så länge har jag inte fått något tydligt svar på vad problemet beror på eller vilken hjälp jag behöver.

Det är frustrerande att känna att något inte står rätt till och samtidigt inte veta varför. När hörseln inte fungerar som vanligt blir man också påmind om hur viktig den är i vardagen.

Jag hoppas att jag snart kan komma vidare, få rätt hjälp och framför allt få veta vad som orsakar problemet.

Så nästa gång någon snabbt dömer mig för något jag skriver, tänk gärna på att vi aldrig vet allt om vad en annan människa går igenom.

Hemma väntade Habibi ❤️

Efter en hel arbetsdag kom jag hem till en glad Habibi som mötte mig med sitt jamande. Naturligtvis var det mjukmat hon ville ha! Det är härligt att bli välkomnad på det sättet när man kommer hem efter en lång dag.

Nu är det också dags för veckostädningen här hemma. Jag får se hur mycket energi som finns kvar efter arbetsdagen, men förhoppningsvis orkar jag få gjort lite i alla fall. Allt behöver faktiskt inte göras på en gång.

Snart väntar höstlovet 🍁

På jobbet rullar vardagen vidare. Nu är det ungefär tre veckor kvar för eleverna innan det är dags för höstlov.

Tiden går verkligen fort. Det känns nästan som om höstterminen precis började och nu närmar vi oss redan lovet.

En viktig vecka väntar

Mitt i allt finns det också mycket positivt att se fram emot.

Nästa vecka är det Europeiska Dyslexiveckan, en viktig vecka då vi får möjlighet att sprida kunskap och öka förståelsen för dyslexi.

För oss i Dyslexiförbundet Fyrstad närmar sig också vår föreläsning den 7 oktober med Inger Rålenius. Det ska bli väldigt roligt och jag hoppas på en fin och givande dag.

Så jag går in i oktober med blandade känslor. Jag är bekymrad över hörseln och hoppas få svar, men samtidigt har jag mycket positivt framför mig.

Livet är sådant ibland. Det som syns utåt är bara en liten del av allt en människa bär med sig.

Därför tror jag att vi alla kan bli lite bättre på att inte döma varandra så snabbt. Vi vet faktiskt inte vad personen på andra sidan går igenom.

Ha en riktigt fin torsdag och en bra start på oktober! ☕🍂🌸

Onsdag – när våra röster blir hörda och gör skillnad ❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 30 Sep 2026 07:39:00 +0200

God morgon onsdag! ☕🌸

I dag vill jag börja med något positivt.

Jag har inte berättat så mycket här på bloggen om mitt arbete i Funktionsrättsrådet, men förra veckan hade vi ett möte som jag gick ifrån med en väldigt bra känsla.

För mig är Funktionsrättsrådet viktigt eftersom vi från funktionsrättsföreningarna får möjlighet att föra fram våra erfarenheter och synpunkter till både tjänstepersoner och politiker. Våra röster behöver finnas med när beslut fattas som påverkar människors vardag.

På mötet fick vi bland annat återkoppling på frågor som vi tidigare hade lyft om kollektivtrafiken.

Vi pratade om tillgängligheten vid busshållplatser och hur viktigt det är att hela vägen fram till hållplatsen fungerar. Det spelar ingen roll hur tillgänglig själva bussen är om en person inte kan ta sig fram till hållplatsen på ett tryggt och säkert sätt.

Ett konkret exempel som diskuterades var Bergsliden. Hållplatsen är inte ansluten till gång- och cykelvägen, vilket har lyfts som ett problem. Synpunkten ska tas vidare i dialogen med Vägtrafik.

Vi pratade även om tillgänglighetsanpassning av hållplatser, framkomlighet och snöröjning. Sådant kanske kan verka som små detaljer för den som inte själv möter hindren, men för en person som exempelvis använder rullstol eller rollator kan det vara helt avgörande för om resan fungerar.

Våra synpunkter har gjort skillnad

Det som gjorde mig extra glad var återkopplingen på kollektivtrafikplanen2050.

Synpunkter från Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad har lett till tillägg i kollektivtrafikplanens2 målområden.

Där lyfts bland annat tryggare, säkrare och mer tillgängliga resecentrum och bytespunkter. Det ska vara tryggt och enkelt att resa och olika gruppers behov och perspektiv ska finnas med i planeringen. Särskild hänsyn ska också tas till människor som inte har tillgång till eller möjlighet att köra bil.

Det känns faktiskt väldigt bra.

Det visar att föreningsarbete och engagemang kan göra skillnad. Vi läser dokument, ställer frågor och lämnar synpunkter – och ibland får vi också svart på vitt att det vi har lyft tas vidare.

Vi pratade dessutom om hur informationen i kollektivtrafiken kan bli tydligare och mer tillgänglig. Det kan handla om skyltar, utrop, displayer och information om biljetter och zoner.

Tillgänglighet handlar nämligen inte bara om ramper, rullstolar och den fysiska miljön.

Det handlar också om att kunna hitta, läsa, förstå och känna sig trygg.

Därför behövs våra röster

Jag gick från mötet med en positiv känsla. Vi fick svar på våra frågor, hade bra diskussioner och fick möjlighet att lyfta konkreta problem.

Det är precis så jag tycker att Funktionsrättsrådet ska fungera.

Våra erfarenheter behöver nå fram till både tjänstepersoner och politiker. Helst ska våra perspektiv finnas med redan från början när något planeras – inte först när allt redan är bestämt.

När människor med olika erfarenheter får komma till tals kan vi också skapa ett samhälle som fungerar bättre för fler. ❤️

Det är därför jag fortsätter engagera mig.

Ha en riktigt fin onsdag! ☕🌸

För den som vill läsa mer finns protokollet från Funktionsrättsrådet på Trollhättans Stads webbplats.

Tisdag – över 15 000 besök, men var är de positiva kommentarerna? 🌸

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Tue, 29 Sep 2026 17:00:00 +0200

God morgon tisdag! ☕🌸

Nu är det tisdag morgon och en ny dag börjar.

Jag måste faktiskt säga att jag blev väldigt förvånad när jag tittade på statistiken för bloggen. Över 15 000 besök/visningar den här månaden!

Om det är 15 000 olika personer eller om samma personer går in flera gånger vet jag förstås inte. Men oavsett vilket är det väldigt många som har varit inne och läst det jag skriver.

Det som däremot är lite märkligt är att trots alla dessa besök är det väldigt få som lämnar en positiv kommentar. När någon inte håller med eller vill kritisera verkar det däremot vara betydligt lättare att skriva.

Jag vet att alla inte kommer att hålla med om det jag skriver. Det förväntar jag mig inte heller. Min blogg handlar om min vardag, mina tankar, mitt föreningsliv och sådant som händer runt omkring mig. Ibland skriver jag om roliga saker och ibland om sådant som gör mig irriterad eller fundersam.

Men tänk vad trevligt det skulle vara om vi människor också blev lite bättre på att säga något positivt när vi uppskattar något.

Det är lätt att skriva när man stör sig på något. Det verkar betydligt svårare att skriva: ”Det där var bra”, ”Tack för att du berättade” eller bara ”Ha en fin dag”.

Jag tänker i alla fall fortsätta skriva. Att så många besök görs på bloggen visar åtminstone att det finns ett intresse för det jag delar med mig av.

Så till alla er som läser, även ni som aldrig kommenterar: tack för att ni tittar in här. 🌸

Och kanske kan vi försöka sprida lite mer positivitet omkring oss. Ett vänligt ord kostar faktiskt ingenting, men det kan betyda mycket för den som får det.

Nu tar vi oss an tisdagen! ☕❤️

Måndag – lite hänsyn och respekt kostar faktiskt ingenting ❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Mon, 28 Sep 2026 19:40:46 +0200

God morgon måndag! ☕🌸

Då var det måndag igen och en ny vecka börjar.

Efter helgens dagar på Bokmässan är jag både glad och trött. Det har varit mycket människor, många samtal och väldigt många intryck. Men innan jag lämnar helgen bakom mig vill jag förtydliga en sak efter några av kommentarerna som kommit här på bloggen.

Jag har inga problem med att människor tycker annorlunda än jag. Det är helt okej att diskutera det jag skriver. Men det är skillnad på att ha en annan åsikt och att gå till personangrepp.

Vi behöver visa hänsyn till varandra

När vi åker buss, tåg eller spårvagn delar vi utrymmet med många andra människor. Alla har olika behov och vi vet inte hur dagen har sett ut för personen som sitter bredvid oss.

Efter en hel dag på Bokmässan, med mycket människor, samtal och ljud, var jag trött både i kroppen och huvudet. På resan hem ville jag därför kunna sätta mig ner, lyssna på min ljudbok och varva ner.

Jag förväntar mig självklart inte att det ska vara knäpptyst. Människor måste få prata, skratta och umgås. Men det finns en stor skillnad mellan vanliga ljud och att störa andra.

Att spela musik eller filmer högt från mobilen utan hörlurar, blockera gångar eller säten och inte tänka på människorna omkring sig är sådant vi faktiskt kan undvika.

Det handlar om vanlig hänsyn.

Att fråga om hjälp är inget att skämmas för

Det har också kommenterats att jag skulle vara bekväm och att andra människor alltid ser till att jag kommer rätt när jag reser.

Så ser inte min vardag ut.

Jag reser många gånger själv. Är jag på en plats jag inte känner till och blir osäker på vart jag ska gå eller var jag ska byta, då frågar jag någon.

Det tänker jag inte skämmas för.

Att fråga om hjälp är inte bekvämlighet. För mig är det ett sätt att lösa situationen och komma dit jag ska. Hellre frågar jag än chansar och hamnar fel.

Kritik är okej – personangrepp är det inte

Ni får gärna tycka annorlunda om det jag skriver. Ni får diskutera och säga emot mig.

Men att kalla mig egoistisk eller börja kommentera mitt privatliv och ifrågasätta hur någon kan vilja vara tillsammans med mig har ingenting med saken att göra.

Där går min gräns.

Min blogg handlar om mitt liv och mina upplevelser. Ibland skriver jag om sådant som gör mig glad och ibland om sådant som gör mig trött, irriterad eller besviken. Så ser livet ut.

Jag tänker fortsätta berätta om både det positiva och det negativa.

Till sist

Vi behöver inte göra resandet svårare för varandra än det redan är.

Man ska inte behöva känna att man måste resa sig och stå resten av vägen hem för att andra medresenärer stör så mycket att man inte orkar sitta kvar.

Jag begär inte total tystnad. Jag önskar bara vanlig respekt och hänsyn till människorna omkring oss.

Och samma sak gäller här på bloggen.

Ni behöver inte hålla med mig. Men håll er till det jag faktiskt skriver och lämna personangreppen utanför.

Nu lämnar jag den diskussionen bakom mig och börjar en ny vecka. ❤️

Ha en fin måndag! 🌸

Ny dag på bokmässan

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 27 Sep 2026 06:29:51 +0200

God morgon söndag! 🌸

Då var det söndag och dags för den sista dagen på Bokmässan i Göteborg. Det har varit en intensiv helg med tidiga morgnar, långa dagar och mycket resande, men också många fina och betydelsefulla möten.

Igår på hemresan måste jag erkänna att tålamodet sattes på prov. Det var stökigt under resan och barn sprang omkring utan att någon verkade säga ifrån. Efter en lång dag, när man är trött och bara vill få en lugn stund på vägen hem, blir sådant extra påfrestande. Jag trodde nästan att jag skulle få hjärnsläpp innan jag var hemma!

Men mitt i tröttheten kände jag faktiskt också en stor stolthet.

Jag har klarat att åka buss, tåg och spårvagn och dessutom hittat fram till rätt plats och montern på Bokmässan. För många kanske det låter som en självklarhet, men för mig har det inte alltid varit det. Det har tagit många år att känna mig trygg med att hitta, byta mellan olika färdmedel och ta mig fram på egen hand.

Det som är enkelt för en person kan ha krävt många års träning för en annan. Därför är jag stolt över det jag klarar idag.

Idag har jag turen att kunna åka tillsammans med en av mina styrelsekollegor ner till Göteborg. Det blir trevligt med sällskap på vägen innan vi tar oss an den sista dagen på mässan.

Föreningslivet är mer än det som syns

Jag får ibland kommentarer om att jag skulle vara ”lat och bekväm” eller att jag engagerar mig bara för att få synas. Det börjar faktiskt bli ganska tröttsamt.

Föreningsliv handlar om så mycket mer än att stå i en monter på Bokmässan eller delta på olika evenemang. Bakom det som syns finns möten, planering, mejl, telefonsamtal, administration och påverkansarbete.

Alla i en förening behöver inte heller göra samma saker. Någon trivs med att möta människor och representera föreningen utåt, medan någon annan gör ett fantastiskt arbete bakom kulisserna. Alla behövs.

Om ingen engagerar sig och arbetar för våra frågor blir det också svårt att förvänta sig att saker ska förändras. Någon måste uppmärksamma problemen, prata med beslutsfattare, sprida kunskap och försöka få ord att bli till handling.

En viktig fråga just nu

Ett tydligt exempel är en fråga som Dyslexiförbundet arbetar med just nu: långa väntetider på tillgänglig kurslitteratur för studenter med läsnedsättning.

När en student behöver anpassad litteratur ska den studenten inte behöva börja utbildningen på sämre villkor än sina kurskamrater. Om kursen redan har börjat medan studenten fortfarande väntar på att få tillgång till litteraturen finns risken att personen hamnar efter från första början.

Det är just sådana frågor som visar varför organisationer och föreningar behövs. Någon måste lyfta problemen och föra fram erfarenheterna från dem som faktiskt berörs.

För mig är det självklart att människor med dyslexi och andra läsnedsättningar ska kunna studera på så likvärdiga villkor som möjligt.

Det är en av anledningarna till att jag tycker att föreningslivet är så viktigt. Förändring sker inte bara genom att vi konstaterar att något är fel. Någon måste också engagera sig och försöka förändra det.

Så när ni ser oss på Bokmässan är det bara en liten del av arbetet ni ser. Bakom montern finns ett mycket större arbete som pågår året runt. ❤️

Nu väntar den sista dagen på Bokmässan. Sedan blir det hemresa, och jag misstänker att jag kommer att vara både trött och nöjd när jag kommer hem ikväll. 📚

Vilken fråga tycker du att en förening eller organisation borde kämpa mer för?

Önskar er en fin söndag! 🌸

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sat, 26 Sep 2026 07:33:16 +0200

God morgon lördag! 🌸

Klockan ringde tidigt idag. Redan vid femtiden gick jag upp för att göra mig i ordning inför ännu en dag i Göteborg. Nu sitter jag i busskuren och väntar på bussen som ska ta mig vidare. Det är tidigt, men jag ser verkligen fram emot dagen och alla möten som väntar.

Jag älskar föreningslivet och det engagemang som följer med det. För mig handlar det inte bara om att vara med i en förening. Det handlar om att kunna göra skillnad och kanske inspirera någon annan som känner sig utanför på grund av svårigheter med läsning och skrivning.

Därför tycker jag att det är så viktigt att Dyslexiförbundet syns på olika platser runt om i landet. Bokmässan är ett fantastiskt tillfälle för det. Här möter vi många människor som kommer fram till oss, ställer frågor, berättar om sina erfarenheter eller helt enkelt vill veta mer om dyslexi.

Det som berör mig särskilt är när vi träffar vuxna som har kämpat med läsning och skrivning under stora delar av livet, men som kanske inte ens känner till att Dyslexiförbundet finns. En del har gått genom livet utan att riktigt förstå varför vissa saker har varit så svåra.

Då känns vårt arbete extra betydelsefullt.

Jag har själv levt med dyslexi hela mitt liv och vet hur det kan påverka vardagen. Men jag vet också att svårigheter med att läsa och skriva inte behöver hindra en från att vara engagerad, utvecklas och göra sådant man tycker om.

Kan min berättelse och mitt engagemang få någon annan att känna ”jag är inte ensam”, då är det värt mycket för mig. ❤️

Nu väntar en ny dag på Bokmässan. Jag hoppas på många spännande samtal, nya möten och kanske möjligheten att nå någon som behöver veta att det finns både stöd, hjälpmedel och gemenskap.

Nu får bussen gärna komma – Göteborg och Bokmässan väntar! 🚌📚

Kände du till Dyslexiförbundet och vilket stöd och vilken gemenskap som finns för personer med dyslexi?

böcker och möten” eller ”Fredag – från fredagsmys till full fart på Bokmässan

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Fri, 25 Sep 2026 06:47:00 +0200

God fredag! 🌸

Så var det fredag igen och ännu en arbetsvecka börjar gå mot sitt slut. Det känns skönt att helgen är här, även om den här helgen knappast kommer att innebära vila för min del.

Ikväll ska jag och min vän gå ut och äta thaimat. Det ska bli både gott och mysigt att få sätta sig ner, äta något gott och umgås i lugn och ro. ❤️ Det känns som en fin start på helgen.

Sedan väntar två intensiva dagar. Både lördag och söndag ska jag åka till Bokmässan i Göteborg för att hjälpa till i Dyslexiförbundets monter. Det är ett uppdrag som jag ser fram emot. Att få möta människor, samtala och sprida kunskap om dyslexi känns både viktigt och meningsfullt.

Det blir samtidigt en hel del resande. Jag kommer att åka hemifrån till Göteborg och tillbaka samma dag, både på lördagen och söndagen. Det innebär tidiga morgnar, långa dagar och sena hemkomster.

När söndagskvällen kommer lär jag nog vara ganska trött, men förhoppningsvis också fylld av många nya intryck och trevliga möten. Ibland får återhämtningen helt enkelt vänta tills allt har lugnat ner sig igen.

Men innan helgens alla aktiviteter börjar ska jag njuta av fredagskvällen tillsammans med min vän och äta god thaimat.

Jag önskar er alla en riktigt fin fredag och en trevlig helg! 🌸

Hur ser er helg ut – blir det full fart eller passara ni på att ta det lugnt?

Torsdag – en trevlig dag på Bokmässan och en viktig fråga 📚

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Thu, 24 Sep 2026 19:18:47 +0200

Idag har det varit en riktigt trevlig dag på Bokmässan i Göteborg tillsammans med några av mina arbetskamrater. Det är alltid roligt att gå runt bland alla montrar, se alla böcker och möta människor.

Det blev förstås också dags för lite mat mitt i allt. Jag tog bakad potatis med skagenröra – himmel så gott det var! 😋🥔 Det satt verkligen fint efter några timmar på mässan.

Efter tiden tillsammans med arbetskamraterna har jag också hjälpt till i Dyslexiförbundets monter. Där får man möjlighet att prata med människor om dyslexi, läsning och vilka hjälpmedel och möjligheter som finns. Det blir många intressanta samtal, och för mig känns det viktigt att kunna vara med och sprida kunskap.

Just idag passar det extra bra att lyfta en viktig fråga som handlar om personer med dyslexi och andra läsnedsättningar.

Jag läste en debattartikel i Göteborgs-Posten med rubriken ”Lång väntan på kurslitteratur slår hårt mot studenter med läsnedsättning”.

För den som har dyslexi kan tillgången till anpassad kurslitteratur vara helt avgörande för att kunna studera på samma villkor som andra. Att kunna lyssna på en bok genom exempelvis Legimus är inte någon genväg. Det är ett hjälpmedel som gör litteraturen tillgänglig.

Att lyssna på en bok är också att läsa – vi tar bara till oss texten på olika sätt.

Studenter ska inte behöva hamna efter sina kurskamrater därför att de måste vänta på att få tillgång till den litteratur de behöver. Kursen fortsätter, uppgifter ska göras och tentamen kommer oavsett om studenten har fått sin anpassade litteratur eller inte.

Tillgänglighet måste finnas från början.

Efter en dag på Bokmässan känns den här frågan extra aktuell. Böcker, kunskap och utbildning ska vara tillgängliga för alla – även när vi behöver olika sätt för att kunna ta till oss texten.

Nu börjar den här dagen gå mot sitt slut. Jag tar med mig många intryck, trevliga möten och samtal från Bokmässan – och känslan av att vårt arbete för ökad kunskap om dyslexi fortfarande är väldigt viktigt. ❤️📚

Vad tycker du – ska en student med dyslexi behöva vänta på sin kurslitteratur medan alla andra redan kan börja läsa?

Skriv gärna vad du tycker i kommentarerna. 💬

Jag tycker den här passar bäst: Onsdag – dyslexi i vardagen, nya kunskaper och viktiga frågor 🌸

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Wed, 23 Sep 2026 19:00:00 +0200

God morgon onsdag! 🌸

Då var det onsdag igen och vi är redan mitt i veckan. Det händer mycket just nu, både på jobbet och inom föreningslivet.

Jag upptäckte en sak när jag läste ett sms häromdagen. Jag hade tolkat texten helt fel. Så kan det gå ibland! 😅 Bara några få ord kan göra att jag misstolkar hela sms:et och får en helt annan uppfattning om vad personen egentligen menar.

Det är också en del av min dyslexi. Ibland läser jag orden på ett annat sätt än vad som faktiskt står, och då kan betydelsen bli helt annorlunda. Om jag hade varit mer uppmärksam och använt tal-till-text eller fått texten uppläst, kanske jag hade förstått meddelandet rätt från början. Det visar hur viktiga hjälpmedlen faktiskt är i vardagen. Man har dem där, men ibland glömmer man helt enkelt att använda dem.

Igår eftermiddag deltog jag i ett digitalt webbinarium med Dyslexiförbundet och Logometrica. Det var väldigt intressant och gav mig en hel del nya tankar.

Vi fick bland annat information om Alfa, ett digitalt screeningverktyg som kan användas för att screena elevernas läsfärdigheter. Det fina är att man kan screena alla elever i en klass och på så sätt fånga upp dem som kan behöva extra stöd eller en närmare kartläggning.

De berättade också om Logos. Efter en screening med Alfa kan specialpedagogen använda Logos för att göra en mer fördjupad kartläggning av elevens läsning och eventuella lässvårigheter.

Det här tycker jag är väldigt intressant. Det är viktigt att vi upptäcker elever med svårigheter så tidigt som möjligt. Ingen elev ska behöva kämpa år efter år utan att få rätt stöd.

Idag väntar ett annat viktigt uppdrag. Ikväll är det möte med Funktionsrättsrådet, och jag erkänner att jag är lite nervös. Som tur är har jag skrivtolk med mig på mötet. Det känns tryggt och gör det lättare för mig att följa med i diskussionerna.

En fråga som jag verkligen hoppas att vi får gehör för handlar om kollektivtrafikplanen mot 2050. Från Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad vill vi lyfta att kollektivtrafiken måste vara tillgänglig för alla.

Tillgänglighet handlar inte bara om att kunna ta sig på och av en buss. Informationen måste också vara tydlig och begriplig. Man ska kunna förstå tidtabeller, förändringar, skyltar och information i appar och känna sig trygg när man reser.

Jag är lite nervös inför mötet, men samtidigt är det precis sådana här frågor som gör att jag tycker att föreningslivet är så viktigt. Vi måste våga berätta om våra erfarenheter för att kunna påverka.

Och snart väntar Bokmässan också! 📚 Det blir två besök för min del i år – först med jobbet och sedan genom föreningslivet.

Det är mycket på gång, men jag tar en sak i taget. Nu kör vi onsdag! ❤️

Ha en riktigt fin onsdag och var rädda om varandra! 🌸

God morgon måndag! 🌸

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Mon, 21 Sep 2026 17:00:00 +0200

Ny vecka och nya möjligheter! Nu är det måndag igen och framför mig väntar en vecka där det är mycket som händer. Det blir en blandning av jobb, föreningsliv, viktiga möten och dessutom Bokmässan i Göteborg.

I morse var det bara att gå upp, göra mig iordning och sedan ta bussen till jobbet. En ganska vanlig start på en måndag. Till lunch idag har jag med mig ugnsomelett. Jag tycker fortfarande att det är skönt att ha maten förberedd och veta vad jag ska äta under arbetsdagen. Det gör vardagen lite enklare när det är mycket annat som ska hinnas med.

På jobbet rullar vardagen vidare och det finns alltid något att göra. Vissa veckor är lugnare medan andra är fullbokade, och den här veckan känns definitivt som en sådan vecka där kalendern snabbt fylls på.

Viktiga frågor i Funktionsrättsrådet

Den här veckan har jag också ett viktigt uppdrag genom Funktionsrättsrådet. Vi ska bland annat ta upp kollektivtrafikplanen fram till 2050 och lämna synpunkter på den.

Det är en fråga som jag tycker är viktig. Kollektivtrafiken måste fungera för alla, även för personer med olika funktionsnedsättningar. Tillgänglighet handlar inte bara om att kunna komma på och av en buss. Det handlar också om att informationen ska vara tydlig, begriplig och lätt att hitta.

För personer som har dyslexi eller andra läs- och skrivsvårigheter kan det till exempel vara viktigt med tydlig information, bra skyltning och digitala lösningar som är enkla att använda. När kollektivtrafiken planeras för framtiden behöver olika perspektiv finnas med redan från början.

Vi har därför bestämt att skicka in synpunkter på kollektivtrafikplanen, eftersom vi anser att det finns delar som behöver utvecklas för att bättre möta behoven hos personer med funktionsnedsättning.

Det är också därför jag tycker att arbetet i Funktionsrättsrådet är betydelsefullt. Vi får möjlighet att lyfta frågor som kanske inte alltid uppmärksammas annars. Alla människor ska kunna vara delaktiga i samhället och kunna ta sig till arbete, skola, vård, fritidsaktiviteter och sociala sammanhang.

Bokmässan väntar 📚

Sedan händer det något helt annat den här veckan – Bokmässan i Göteborg drar igång!

I år blir det faktiskt två besök på Bokmässan för min del. Först ska jag dit tillsammans med jobbet och sedan åker jag dit igen för att hjälpa till inom föreningslivet.

Bokmässan är verkligen en speciell plats. Det är mycket människor, böcker, föreläsningar, samtal och olika organisationer samlade på samma ställe. Det finns nästan alltid något nytt att upptäcka och människor att prata med.

För mig blir det förstås extra intressant att se vad som finns kring dyslexi, läsning, hjälpmedel, tillgänglighet och skola. Det är frågor som ligger mig varmt om hjärtat, både genom mitt arbete och mitt engagemang i föreningslivet.

Att jag ska dit två gånger gör också att jag får uppleva Bokmässan från två olika håll. Ena gången genom jobbet och den andra genom föreningslivet. Det ska bli både roligt och intressant.

Så den här veckan lär knappast bli långsam! 😅 Det blir tidiga morgnar, jobb, möten, föreningsliv och två turer till Göteborg.

Men samtidigt tycker jag om när det händer saker och när jag får vara delaktig i frågor som betyder något för mig. Föreningslivet tar en del tid, men det ger också väldigt mycket tillbaka. Att få vara med och påverka, träffa människor och lyfta frågor om dyslexi och funktionsrätt känns viktigt.

Nu tar vi en dag i taget och ser vad den här veckan har att bjuda på.

Ny vecka, nya möjligheter – nu kör vi! ❤️

Helg – vardag, loppismarknad och föreningsliv ❤️

noreply@blogger.com (Gullans svårigheter med Dyslexi) — Sun, 20 Sep 2026 09:20:10 +0200

God morgon och trevlig helg!

Vad är det för dag egentligen? 😅 Den här veckan har känts ovanligt lång och seg. Vissa veckor bara flyger förbi, medan andra känns som om de aldrig riktigt vill ta slut. Den här veckan har definitivt varit en sådan.

Fredag – äntligen helg!

Jobbet har rullat på som vanligt under veckan. Jag har haft medarbetarsamtal med chefen, skött mina vanliga arbetsuppgifter och sedan åkt hem efter arbetsdagarna. Ibland känns vardagen precis så – upp på morgonen, iväg till jobbet, göra det man ska och sedan hem igen.

När fredagen äntligen kom var det därför skönt att veta att arbetsveckan var över och att helgen väntade.

Min katt har dessutom varit lite rolig här hemma. När jag gick in på toaletten upptäckte jag att hon hade gjort nummer två på golvet bredvid toaletten. 😂 Hennes kattlåda står precis utanför toalettdörren, så jag vet faktiskt inte riktigt vad hon tänkte där. Hon var ju nästan på rätt ställe – men ändå inte riktigt! Katter kan verkligen ha sina egna idéer ibland. Det var bara att städa upp och fortsätta med fredagskvällen.

Sedan blev det en lugn kväll framför tv:n. Jag satte mig och tittade på Efterlyst och efter det var det dags att gå och lägga sig. Inga stora planer eller utsvävningar – bara en helt vanlig fredagskväll hemma. Och vet ni vad? Det kan faktiskt vara riktigt skönt ibland.

Lördag – loppismarknad, fika och handling ☕️🍰

På lördagsmorgonen vaknade jag och började dagen i lugn och ro med lite frukost. Sedan blev jag hämtad och vi åkte iväg till loppismarknaden som scouterna arrangerar.

Det här är en marknad som de ordnar två gånger om året, och det är alltid lika trevligt att åka dit. Det brukar vara flera olika försäljare och mycket att gå runt och titta på.

Scouterna hade också ordnat så att man kunde köpa både hamburgare och fika. 🍔☕️🍰 Det skapar en trevlig stämning när man kan slå sig ner en stund, ta något att äta eller dricka och samtidigt träffa människor.

Jag gick runt och tittade bland försäljarna, men den här gången hittade jag faktiskt ingenting som fick följa med hem. 😄 Det blev däremot en kopp kaffe och en kaka, och det smakade riktigt gott.

Efter loppismarknaden åkte vi vidare till mataffären så att jag kunde handla inför nästa vecka. Jag tänker göra några lunchlådor till arbetsveckan. Det är väldigt smidigt att laga flera portioner på en gång. Då finns maten redan färdig när man behöver den och man slipper fundera varje dag på vad man ska laga.

Resten av lördagen fick gå i ett lite lugnare tempo. Det blev sådant där vanligt som behöver göras hemma – städa, tvätta och fixa lite.

Precis som för de flesta andra, helt enkelt.

Alla helger behöver inte vara fullbokade med resor, utflykter och aktiviteter. Ibland är det faktiskt riktigt skönt att bara vara hemma, få undan det som behöver göras och samtidigt hinna koppla av lite.

Söndag – styrelsemöte och Dyslexiveckan närmar sig 📚❤️

På söndagen blir det lite mer föreningsliv igen.

Då är det dags för höstens första styrelsemöte, så jag behöver förbereda mig och få ordning på det vi ska ta upp. Det känns bra att komma igång med föreningsarbetet igen efter sommaren.

Men naturligtvis händer det som inte får hända precis när man behöver den som mest – min skrivare har pajat! 😂🖨️

Visst är det typiskt? När man inte behöver skriva ut någonting står den där så snällt, men när man verkligen behöver den bestämmer den sig för att inte samarbeta.

Men det får lösa sig på något sätt. Styrelsemötet ska genomföras ändå!

Nu börjar dessutom en viktig och spännande period för oss i Dyslexiförbundet lokalförening Fyrstad.

Det är bara tre veckor kvar till Dyslexiveckan! ❤️

Tiden går verkligen fort och det finns en hel del kvar att förbereda. Under Dyslexiveckan får vi möjlighet att uppmärksamma dyslexi, sprida kunskap och prata om både de utmaningar och möjligheter som finns.

Den 7 oktober har vi dessutom vår föreläsning i Trollhättan, så det är mycket som ska falla på plats framöver.

Det är sådant här föreningsarbete som jag tycker är viktigt. Att sprida kunskap och skapa större förståelse för dyslexi betyder mycket.

Så min helg blir en blandning av det mesta – en lugn fredagskväll framför tv:n, loppismarknad och fika på lördagen, matinköp, lunchlådor, tvätt och städning och sedan styrelsemöte och föreningsarbete på söndagen.

Det behöver inte hända något stort hela tiden. Ibland består livet av jobb, tvätt, städning, matlagning, en kopp kaffe, lite föreningsarbete och en katt som bestämmer sig för att göra nummer två på fel ställe. 😂🐈

Det är vardagen – och vardagen är också livet. ❤️

Nu återstår bara att se om jag kan få liv i skrivaren igen. Annars får den och jag ta ett allvarligt samtal! 😂🖨️

Ha en riktigt fin helg allihop! 🌸❤️