Pivii in wonderland

Behandling nr1

2019-09-03T19:43:00.000+02:00

Så har jag varit på min första behandling av kraniosakral terapi, i hopp om att det ska hjälpa mig med min förlossningsskada. ( miljoner tack till alla som hjälpt mig att göra behandlingen möjlig! )

Det är såklart i nuläget svårt att säga om det fungerar, eftersom att jag alldeles precis slutat behandlingen, men saker hände under själva behandlingen som var väldigt häftiga. Om ni inte vet vad kraniosakral terapi är, så står det mer om det här:
https://www.vanesse.se/kraniosakral_terapi.php

Min förhoppning när jag gör detta är att kroppen ska få hjälp att självläka genom att den får fria banor att göra så. Jag är medveten att om det skulle vara så att jag har en skada som behöver opereras så kommer inte kroppen kunna läka den av sig själv,men det som kan göra det kanske kan få sig en hjälp på traven iallafall.

Under behandlingen hände väldigt mycket på höger sida. Mitt högra ben hoppade till då och då. Det kändes som en låsning som löstes upp på höger sida just ovanför skinkan. Mina bihålor och ögonbrynet på höger sida spände rejält.

Bland det första jag kände var att det kändes i ryggen och strålade ner under båda skinkorna, där smärtan brukar stråla när jag har som ondast sedan förlossningen. Senare under behandlingen så kände jag att det kändes i Sittbenen. Och det var ibland som att jag fick muskelryckningar i skinkan som drog hela min kropp mot höger.

Min mage började bubbla och röra på sig en massa. Och det kändes typ som att mitt bäcken andades. Eller som att det gick vågor där fram och tillbaka. Svårt att förklara 😅

När hon jobbade från huvudet så kände jag att magen rörde på sig ännu mer. Och efter ett tag frågade hon mig hur förlossningen när jag föddes hade varit. Jag sa att jag inte visste, men att mamma tror att något hade varit med navelsträngen. Då sa hon att jag hade ett väldigt tryck över halsen, som att det hade varit ett trauma där. Något som verkligen spänt åt runt halsen någon gång i mitt liv. Och frågade om jag hade problem med att ha polotröjor osv. Vilket jag faktiskt har. Jag hatar när saker sitter åt runt min hals. Hon nämnde också att det antagligen i perioder blir väldigt svårt att andas, och att man kan få panikkänslor. Jag sa att jag ju brukar få ångest och panikångest,och hon sa att man inte behöver vara en rocket-scientist för att fatta att jag brukar få det med tanke på hur spänt det var runt min hals. Jag får kanske inte alltid nog med luft.
Tror att det är förklaringen till varför jag får PANIK om bältet ligger mot min hals när jag åker bil.

Tror det är allting jag kan komma ihåg! Sjukt häftigt. Och jag känner verkligen hur det händer saker. I hela kroppen, men främst vid bäckenet. Och det ger mig hopp!

Tack vare alla som stöttar mig i detta har jag möjligheten att boka en behandling till, och det gör mig innerligt glad:) för bara känslan av att NÅGOT händer är helt fantastisk. Det återstår att se vad det resulterar i. Men det är en början ❤

Sömnlös natt

2019-04-02T17:22:00.005+02:00

Läs detta, om ni vill förstå mig och min Asperger bättre. Jag önskar att alla i mitt liv vill lära sig så mycket om Asperger och hur livet är för mig som ni bara kan. För att förstå mig lite bättre. För jag vet att det kan vara svårt att förstå;) detta är skrivet natten till Söndag. Skulle bara skriva något kort..... så gick det med det😅

Det börjar bli en vana att inte sova så bra. Inte så konstigt egentligen med all den förhöjda ångesten som befunnit sig i min kropp länge nu. Ibland känns det faktiskt som att jag kommer explodera inifrån. Det har hänt så jobbiga saker runt mig, men Inte nog med det. Det kaos som finns i mitt eget liv med en försäkringskassa som inte vill samarbeta,ingen inkomst sedan december, läkare som lovar en sak,men har för mycket att göra för att hålla det som de lovat bidrar också. Läkare som inte ringer upp. Väntat på ett terapeut utan resultat i över ett år. Jag känner mig övergiven och att jag inte kan lita på någon myndighetsperson. För en person med Asperger är tydlighet och rutiner en av de viktigaste sakerna som finns. Att det blir som det är sagt. Och att man hinner förbereda sig mentalt för vad som komma skall. En person med Asperger vill ofta klara sig själv, och ha det på sitt sätt för att ångesten ska kännas så lite som möjligt. Ibland tänker jag att det måste vara jobbigt för världen att anpassa sig efter mig och det jag behöver för att ångesten inte ska stegra. Men som min min lillasyster, som verkar ha fattat lite sa: "Men den som behöver anpassa sig mest är ju faktiskt du". Och så rätt hon har! Varje dag, flera gånger om dagen så måste jag anpassa mig till världen. De gånger ni ser mig bryta ihop i tårar eller ångestattacker, de gångerna får ni se en bråkdel av vad jag går runt och bär på inom mig. Det är först när jag bitit ihop och försökt att vara stark och inte visa hur jag känner alldeles för länge, försökt nå upp till hur man "ska" vara, som jag fyllts inifrån så mycket att det exploderar och sipprar ut. Jag är så tacksam att mina närmsta verkligen försöker förstå mig. Men det är också jobbigt att veta att det kommer stanna vid försöker. För det är ingen som förstår. Knappt jag själv. Jag känner mig ofta självisk eller egoistisk när jag står upp för vad jag behöver eller vill. Det låter som att jag är envis eller alltid ska ha som jag vill. För mig handlar det inte om det. För mig handlar allting jag gör om att hålla min ångest i schack. För hur obekvämt det än är,och hur obegripligt,så är det dock så att jag lever med daglig ångest. Det är hemskt jobbigt, och jag önskar ingen det. När jag står på mig stenhårt i att jag, just idag,inte klarar av att sitta på vänster sida i baksätet, så är inte det för att jag måste få bestämma var alla ska sitta. Utan det är för att jag redan har sådan ångest att jag inte klarar av att sitta så nära traffiken med min traffikrädsla, eftersom att jag inte klarar mer ångestpåslag. När jag vill äta julmat hos mamma och pappa på jul istället för alternativ julmat,så är inte det för att jag älskar julmat och inte klarar mig utan den. Nej, den ger mig trygghet och ett lugn i att DET ser iallafall likadant ut. Smakerna är samma som när jag var liten. När jag inte orkar städa,diska eller tvätta vissa gånger, så beror inte det på att jag är lat. Det beror på att min hjärna bygger upp saker i steg. Varje steg är ett hinder jag måste över. Att diska betyder inte bara diska. det betyder steg 1: fixa diskvatten. Steg2. Diska ( varje sak är ett nytt steg egentligen, men för enkelthetens skull så faller alla saker under steg 2 ) steg 3. Skölja och sen ska det tillbaka i skåpen någon gång.
Och då är diska en av de "lättare "sakerna. det här betyder inte att jag aldrig diskar eller städar. Men det ÄR och kommer alltid vara ett jobbigt moment för mig. För det känns som ett hinder. Det tar emot. Mer vissa dagar. Vissa dagar går det helt enkelt inte, för hjärnan säger stopp. Och när det kommer till matlagning är det nästan värst. Det är svårt att förklara, men vissa saker har min hjärna byggt ett jäkla hinder för. Vi pratar om väggen i American Ninja warrior, fast några meter högre. Jag kan laga enkel mat, superenkel mat,som jag inte kan direkt misslyckas med. Och det är faktiskt bra nog. Jag behöver inte göra mer än så. För det handlar inte bara om att ställa mig och laga mat. Om en maträtt har många steg i sig, då får jag springa fram och tillbaka för att försöka ta mig upp över den där jäkla väggen tills jag har blåsor under händer och fötter, och svetten dryper. Tillslut kanske jag tagit mig över den, och maten står halvbra på bordet. Men till vilket pris? Jag är inte nöjd över mig själv. Jag är mentalt helt slut. Och har redan ångest över om jag måste göra det igen någon gång. Jag berättar detta,för att jag vet att det är så lätt att se på mig och andra där svårigheterna inte syns, och tänka att vi fungerar precis som alla andra, och att vi bara är lata. Men det är så långt ifrån sanningen som det går att vara. Om alla skulle vara så mentalt stressade som jag är varje dag, så skulle fler ha förståelse för hur mycket man orkar. För att dra ett exempel på hur vi med Asperger kan fungera, så vet jag en kvinna med asperger som inte klarar av att ta upp posten från golvet mer än en gång i veckan, även om hon går förbi den flera gånger, för att det GÅR bara inte. Hon måste vara mentalt förberedd. Svårt att förstå va? Jag förstår det! Men det är ett tydligt exempel på hur svårt väldigt "lätta" grejer kan vara, utan att det syns på en. Som sagt, detta betyder inte allt jag aldrig städar, eller lagar mat om det behövs, men vissa dagar GÅR det bara inte! Jag kommer alltid försöka belysa de saker andra tar för givet att man kan, Men som inte är så lätt för de som är skapta annorlunda. Jag är 0% nervös över hur det ska gå att ta hand om ett barn. Jag är medveten om att det kommer vara tufft första tiden, men jag har förberett mig för det hela mitt liv. Det längtar jag till och har längtat till så himla länge. Jag är isåfall rädd för att jag vet att jag inte kommer orka vara den "perfekta mamman" som städar, diskar, tvättar,lagar mat OCH tar hand om sitt barn medans pappa är på jobbet. Men så minns jag att jag inte lever på 1800-talet,och det är ingen som kan förvänta sig det av mig. Vad är det viktigaste att jag gör? Jo,tar hand om vårat barn. Älskar henne. Allt hemmagöra är vi faktiskt två om. Det kan vi göra tillsammans. Och då känns allt mycket bättre. Att ta hand om och älska vårat barn, samt få i mig lite enkel mat eller matlådor, DET klarar jag. Det andra behöver jag lite mer stöd i. Så ser livet ut just nu. Det kan ändras. Men det måste få ändras i den takt som jag känner att jag klarar av. Igen - INTE för att allting ska ske efter mina villkor, utan för att jag måste känna trygghet och att jag inte behöver fyllas av ångest för att jag sätter krav på mig själv som inte är rimliga för var jag befinner mig i livet. Kul att försäkringskassan ändå tänker att jag ska kastas ut i ett jobb i 100% utan problem.... men det är en annan historia...

Ångest-dikt

2018-11-06T09:49:00.002+01:00

Jag kan inte andas
Luften är slut
Skulle någon ens märka om jag försvann ut

Att vara bland folk
Men ensam ändå
Det värsta jag vet är när det är så

När jag försöker förklara
Att ångesten är för stor
Rätt är att inte tänka, det är vad de tror

Alla har lagt sig
Men jag sitter kvar
Det jag känner är inte ploj,det är allvar

Jag gråter högt
Kan knappt andas
Känslan av att vara ensam och tårarna blandas

Ingen hör mig
Ingen hör min panik
Ingen finns där för att hjälpa mig kväva mitt skrik

Orkar inte längre
Klär på mig och går ut
Det är det som har funkat någon gång förut

Stjärnorna gnistrar
Men jag ser dem inte alls
För ångesten har stannat i min hals

Kylan biter
Tankarna skriker
Och känslan av att allting ska bli bra sviker

Så är jag hemma igen
Jag går in i vår hall
Och jag blir,om möjligt, ännu mer kall

Så tydligt ändå
Hur ensam med känslan jag är
Det är ingen som tar emot mig där

Ingen som möter mig
Ingen som saknat mig
De ligger och sover och mår helt ok

Med tunga steg
Går jag till mitt rum
Och väl där känner jag mig stum

Min familj älskar mig
Jag vet att det är så
Men ensam i min känsla är jag ju ändå

Det är jag som måste leva var sekund
Med ångest i min kropp
Och tankar i min knopp

Jag gråter hellre ensam i min lägenhet
Än att gråta i ett hus Där människor är
För det skär mer i mitt hjärta att inse att ingen ser hur det är

Tårarna rinner än
Jag vet inte om de kommer ta slut
Tankarna spinner iallafall var minut

Men jag måste kämpa
Det finns inget val
Hur mycket än all min ångest mal

Dags att försöka sova
Även om jag inte vet hur
Jag kanske lyckas tillslut om jag har väldigt tur

Platt mot marken

2018-08-14T12:16:00.002+02:00

Så hamnade jag här igen
Platt mot marken
Var det inte bara två dagar sen jag skrev att jag kände mig gladare? Mer hoppfull?
Att jag respekterade mig själv mer?
Nu föll det iallafall.
Och jag föll med det.
Tråkigt hur fort det kan gå.
Tråkigt att jag sårar människor i processen.
Tråkigt att jag blir sårad i processen.
Tråkigt att det knappt känns värt det.
Att det knappt känns värt det att erkänna att jag kände hopp
Att jag lät glädjen ta plats i min kropp
Det gör så mycket ondare att erkänna att något så litet fick mig att fullkomligt bryta ihop
Det gör kraschen så mycket större
Som att jag kastats upp i luften för att utan skyddsnät dåna ner i marken
Nu vill jag bara gräva mig ännu djupare ner i marken
Och stanna där
Jag kommer ju ändå aldrig bli som alla de andra
Jag kommer alltid fungera på ett annat sätt
Och ingen kommer någonsin helt och fullt förstå.
Ibland tänker jag att ingen förtjänar mig
Inte för att jag är för bra
Helt enkelt för att jag är den jag är, och alla förtjänar något bättre
Jag vill ju bara ha ett någorlunda normalt liv
Men på mitt sätt
Vem bestämmer vad som är rätt och vad som är fel?
Det går inte!
Det som är rätt för mig är fel för dig och tvärt om.
Så många människor som det finns, så många rätt finns det
Just nu tvekar jag på mig själv
Känner ingen som helst respekt för mig själv
Känner ingen tro på något
Men jag vet att jag kommer ur detta tillslut
Kanske redan imorgon om jag har tur
Jag har fått inse att jag kommer kämpa hela livet med känslan av att vara fel
Ibland blir den känslan förstärkt av andra
Ibland eldar jag på den brasan väldigt bra själv
I vissa fall känns det som att folk tror väldigt lite på mig
Men jag har mer koll än vad ni tror!
Jag kommer inte ge upp gott folk
Och jag kommer klara mitt liv på mitt sätt
Men jag mår inte bra av sådant som gör att det känns som att jag blir förminskad
Alltid som att jag är fel
Tänker fel
Känner fel
Det finns inga rätt och inga fel!!
Vi är alla olika
Och det ska vi fortsätta med
Nu gräver jag ner mig
Hoppas på att komma fram imorgon!

Jag lever

2018-08-14T12:15:00.001+02:00

Jag lever
Jag lever ännu
Ibland slår det mig
Allt jag gått igenom
Alla år av terror
Alla år av hårda slag inuti min ömma, sargade kropp
Alla mörka år
Alla år som stod still
Alla år jag önskade att jag aldrig mer skulle vakna upp
Alla strider jag fått strida ensam
Ensam mot den starkaste fienden som finns
Min hjärna
Mina tankar
Den fienden jag försöker bli vän med nu
Den fienden som ibland fortfarande säger en massa dumma saker till mig
Som vill få mig att önska att jag var någon annan
Såg ut på ett annat sätt
Var på ett annat sätt
Men det blir svårare och svårare att få mig att brytas ner av det
Jag gör mitt bästa att alltid kriga emot
Och jag tycker att jag oftare och oftare kan slå ner den där dumma tanken och sen skaka hand med den
Sedan försöker vi gå vidare från det
Jag kan känna mer glädje
Jag kan känna mer hopp
Jag kan ge mig själv mer respekt
Jag kan acceptera mig själv bättre
Det kommer alltid finnas stunder när det jobbiga kommer tillbaka
Det finns absolut stunder när jag känner att ingen någonsin kommer förstå vad jag går igenom dagligen
Men JAG börjar förstå
JAG börjar acceptera
Det är stort!
Ja, Jag lever
Och det tänker jag fortsätta med
Ibland kanske jag går i ide en liten stund
Men jag kommer alltid tillbaka
Jag ska aldrig ge upp💙

Overklighetskänslor

2018-06-29T14:24:00.000+02:00

I Tisdags var jag med om det mest obehagliga jag någonsin varit med om. Jag hade sovit dåligt ett tag, och bara ett fåtal timmar natten till Tisdag, så någon gång mitt på dagen la jag mig ner för att försöka sova en stund för att orka med kvällens premiär på Karlbergsteatern. Jag somnade ganska hårt, och när jag vaknade till så tvingade jag mig upp direkt för att inte sova för länge och få ont i huvudet. Då började det hemska.

Jag kände att jag var galet trött, vimmekantig och svimfärdig, vilket jag kan bli när jag sovit mitt på dagen. Så jag gick upp för att dricka en vitamin-dryck som alltid brukar göra mig piggare och mindre yr. Men det hjälpte inte. Hjärnan var fortfarande inte med. Jag ska försöka förklara känslan...

Det var som att min hjärna fortfarande var i dröm-mode, som att allting som hände, allt jag sa, allt jag hörde bara var en dröm. När jag sa något så visste jag inte om jag sagt det eller tänkt det. Jag hörde inte min egen röst. Samma sak när jag gjorde något, så visste jag inte om jag gjort det eller tänkt det, eller så hade jag glömt av att jag gjort det. Allting var som i en sorts dimmig karusell. Jag var helt enkelt vaken i en mardröm.

Jag trodde att det skulle hjälpa att duscha, men jag kunde inte riktigt känna vattnet. Sen när jag gått ur duschen och kollade mig i spegeln några minuter efter så undrade jag varför jag var blöt i håret, för jag hade redan glömt att jag hade duschat. Otroligt obehagligt!

Nu började jag bli rädd på riktigt. För jag förstod att det inte skulle försvinna. Jag märkte att de enda gångerna jag kände mig verklig var när jag la mig på rygg på golvet och tryckte handflatorna mot golvet, eller när jag startade högtalaren med musik på högsta volym och tryckte örat mot den. Annars var det som att huvudet var fullt av bomull och som att allting hände långt bort ifrån mig.

Jag testade att hälla upp iskallt vatten med isbitar i en stor bunke och stoppade ner händerna för att jag trodde att kylan skulle göra mig piggare i skallen. Jag doppade ansiktet. Jag testade mer vitaminer. Åt mat. Åt socker. GJorde allt för att komma tilbaka till verkligheten, men det gick bara inte.

Så var det dags att åka till Karlberg. Paniken infann sig ännumer. Vi skulle ha publik. Tidningen skulle vara där. Mina kompisar och familjemedlemmar skulle vara där. En kväll som i vanliga fall kan vara höjdunkten på året blev istället en skräck. Jag skulle alltså spela premiären utan att vara medveten. Jag var tvungen att lita på att jag repat så bra att det satt i ryggmärgen.

Jag kom dit, och jag pratade med ett fåtal om vad jag gick igenom, och det var skönt att få göra det, istället för att bära det helt inom mig. När vi sjöng upp var jag en milimeter ifrån att bryta ihop i en panikångestattack, eftersom att det stod klart för mig att jag inte hörde varken när jag pratade eller sjöng. Också skulle jag försöka pricka alla tonerna...

Föreställningen drog igång, och jag minns inte så mycket av den. Jag minns att det kändes som att jag var full. Att jag inte riktigt var med, men att jag försökte ge så mycket energi som jag bara kunde. Jag minns att jag var glad att jag hade publik som jag kände, men att jag också var ledsen att jag inte riktigt kunde njuta av premiären så som jag ville. Jag minns att mina fina ullvinge-systrar var där, och jag känner mig alltid så glad över att de alltid kommer och stöttar mig, och dessutom gav de mig en jättefin premiärpresent <3 Jag minns att jag försökte prata med dem, och att jag hoppades att de hade haft en rolig föreställing och att jag inte gjort bort mig. Personligen vet jag inte ens hur det gick för mig. Jag hade ingen kontakt med varken hjärna eller kropp. Men jag vet att jag tog mig igenom föreställningen med alla poistioner och repliker, så repetitionen hade gjort mig väl;)

Nästa dag var alla dessa känslor borta ( TACK OCH LOV!! ) Och jag var ofantligt glad och peppad till den kvällens föreställning. Var lite rädd att jag skulle få scenskräck, men det fick jag inte;) Önskar bara såklart att jag varit så glad och peppad till premiären, men det verkade iallafall som att publiken hade roligt, och det är det viktigaste:)

Skolavslutning 2018

2018-06-15T13:04:00.001+02:00

Igår var det skolavslutning i Hemmingsmark som jag för en gångs skull faktiskt kunde se, så det var otroligt mysigt. Såklart fick barnen mig att börja gråta när de sjöng Goliat. Det är så otroligt fint när barn sjunger tycker jag, och det får mig alltid att bli så känslosam. Jag tog några bilder som jag tänkte lägga upp.

Och Albin har blivit så stor att han går ut SEXAN!!! Fina, fina Albin. Hoppas det går bra för honom i nya skolan och att han förstår att han alltid kommer ihåg att han är bäst precis som han är <3

Tyvärr var jag alldeles för trött för att åka på examen i stan där Elma och Verner tar examen. Jag brukar i vanliga fall alltid gå till deras skola och titta när de sjunger. Men så trött som jag har varit den här veckan, och hur mycket som väntar i helgen, så måste jag försöka vila så mycket jag kan!

Innan skolavslutningen så knepade vi lite med min nya cykel, som jag ÄLSKAR!!!!!!!!!!! Som min äldsta bror varit en hjälte och byggt ihop. När jag säger hjälte, så menar jag HJÄLTE!!!! Shit vad han har fått jobba! Och jag är evigt tacksam för all hjälp jag fått. Jag, mamma och pappa hade problem med att bara bygga ihop skärmar och lysen på cykeln!! Sen har jag fått vara lite barn-taxi med alla syskonbarn som ville testa åka den:)

Fin-cykeln <3

Levi i min cykel när regnkapellet är på:)

Skådespelare med Asperger?

2018-06-14T09:40:00.002+02:00

Det finns en specifik sak som får mig att må så bra. Som får mig att leva. Som känns som mitt hem. Det är teatern. Eller egentligen agerandet i sig. Det spelar inte så stor roll om det är teater eller film. Om jag får sätta mig in i en karaktär och få spela ut den, så är jag nöjd.

Skillnaden är väl den att teatern är något mer strukturerad och man växer ihop som familj hela ensemblen, i film blir det inte riktigt så på samma sätt. Tider kan lätt flyttas och saker kan kännas lite mer ostrukturerat. Men det är ändå en annan form av struktur.

För mig är min Asperger en styrka inom detta ämne. För den gör att jag lägger ner 100% och mer i alla roller jag gör. Jag brinner ihjäl för agerandet, för att jag älskar det så mycket! Det är ett av mina specialämnen, och eftersom att jag är intresserad av det, så vill jag helst bara få göra det hela tiden. Men det är inte så lätt att få bestämma det. Jag får ta de roller jag får och växa i dem. Jag är oerhört tacksam att jag får spela teater och spela i någon kortfilm här och var, för jag vet inte hur jag skulle andas annars.

Det kan tyckas konstigt att en sån som jag, som tycker att det är så otroligt jobbigt att träffa nya människor, vill stå på en scen framför 100tals nya människor varje dag, eller att jag vill få vara med i filminspelningar där jag inte känner en enda människa. Men för mig är det självklart! Jag vet vilken kod som gäller där. Jag är där som skådespelerska. Jag vet vad jag ska göra där. Jag ska spela en roll! Jag vet vilken roll jag ska spela. Och regissören berättar för mig om jag ska göra saker på ett annat sätt, eller fortsätta som jag gör. TÄNK vilken dröm?? Jag ska dit och jag vet vad jag ska säga, vad jag ska göra hela tiden. Och efter en föreställning kan jag prata med publiken som Skådespelaren Petra. Jag har redan etablerat vem jag är. Jag behöver inte kämpa så mycket för att veta vad jag ska säga eller göra.
Jag har också mycket lättare för att prata med människor som förstår hur jag tänker, eller fungerar mer som mig. Och i stort sett alla jag träffat för att spela teater med, eller spela in film med har jag klickat ganska bra med även när vi inte spelar in eller repar. I pauserna så att säga. Jag tror det beror på att vi är likasinnade. Vi är på samma plats för samma anledning. För att göra något bra tillsammans. Och jag vet redan att vi tycker om samma saker.

Sen kommer ju den där "myten" om att människor med Asperger inte kan visa känslor.... HA!! Inte sant i mitt eller många andras fall. Jag har mest läst på om kvinnor med Asperger, eftersom att det kan te sig ganska olikt från pojkar med Asperger, har jag förstått. Men vi är ju individer, så det kan nog te sig annorlunda från person till person också. Jag är iallafall en männsika med extremt mycket känslor inom mig. Sen att jag spenderat ett helt liv med att försöka trycka bort och dölja känslorna är en annan sak. Jag har varit med om många fruktansvärt jobbiga och tunga år, så jag har ett helt känsloregister att ta av! Och jag älskar att använda mig av mina känslor i mina roller. Om jag inte kunde visa känslor så skulle jag aldrig ha kunnat spela en hel föreställning där i stort sett det enda jag gjorde var att skrika, gråta och få ångestattacker på scenen.

I teatern så repeteras varenda ord och rörelse in i minsta detalj. Så jag känner mig väldigt trygg på scenen. Och även om något blir fel, och vi tvingas improvisera, så klarar jag det eftersom att jag har blivit så trygg i vårt lilla "rum" på scenen.

Jag tror jag ska sluta skriva nu, men kände att jag ville skriva ner saker som jag lär mig om mig själv sen jag fick diagnosen. Det här var en av de sakerna som mer och mer faller på plats sen dess. För jag har fått frågan så många gånger, och får den fortfarande. Hur jag kan klara av att spela i föreställningar och film, men inte klarar av ett vanligt jobb? Eller inte vågar ringa ett samtal, men vågar stå framför 100-tals människor? Hur jag kan tycka att det är jobbigt med nya människor, men ändå vågar börja i en helt ny ensemble osv. osv.

Mitt svar till er är : Det är mitt syre! Det är där jag lever! Det är där jag känner mig trygg! Där får alla mina känslor plats! Det är jag helt enkelt. Kunde jag bo på teatern så skulle jag göra det.

Jag och min ångest kring födelsedagar

2018-06-13T14:10:00.000+02:00

Igår var den här. Den mest fruktade dagen om året för mig. Jag kan inte minnas sist jag hade en födelsedag som inte gav mig panikångest och helt enkelt en önskan om att slippa vakna upp nästa dag. Jag har försökt analysera varför det är så, och vad som framkallar en sådan stor rädsla för mig att bli äldre.

Jag vet att jag har ångest över att bli äldre pga av några saker som jag tänker försöka förklara. Jag kan i min hjärna inte förstå att jag är så gammal som jag är, eftersom att jag inte alls levt under alla dessa år. Jag har mått fruktansvärt dåligt under hela mitt liv, och alla min skolår - Särskilt sjuan till trean på gymnasiet är i stort sett helt svarta. De finns inte i mitt medvetande. Helt enkelt eftersom att jag inte fanns då. Allting gick ut på att dölja hur jag mådde, låtsas att jag var någon jag inte var som mådde så mycket bättre än vad jag mådde. Jag grät mig till sömns varje kväll och jag bad till gud att jag inte skulle vakna upp nästa dag ( så glad jag är att gud inte lyssnade, för att han visste att jag skulle ta mig igenom det ;) ) Så eftersom att jag var så instängd i mig själv, så fanns inte livet runtomkring mig. Därför försvann alla de åren utan att jag kunde uppleva dem.

Jag har alltid viljat ha barn, och ju äldre jag blir så ökar riskerna kring första gångs-gravditet. Jag vet ju inte ens om jag kan bli gravid alls. Jag får panik för att jag är rädd att jag inte kommer hinna skaffa barn innan det är för sent.

Jag blir äldre och äldre, men har inte fått bli skådespelerska, och ju äldre jag blir så minskar chanserna att jag ska ha möjligheten att bli det. Jag får iallafall spela teater och göra småroller ibland, och det gör mig väldigt glad när jag får det.

Jag är inte min ålder till sinnet. Jag känner mig otroligt mycket yngre än så, även om jag känner mig väldigt mogen i mitt tankesätt. Det har jag alltid gjort. Varit lite barnslig till sinnet och har barnasinnet kvar, men tänkt mognare än vad vissa runt omkring mig gjort i ungdomen. Många har svårt att förstå vad jag menar när jag säger så, eftersom att många tror att barnslig och omogen är samma sak. Men så behöver det inte vara. tro mig!

Jag har också ångest över att bli äldre, eftersom att varje födelsedag (liksom nyår) har varit ett bevis på att jag blivit ytterligare ett år äldre, men jag står fortfarande och stampar. Jag mår fortfarande dåligt. Jag har fortfarande ångest. Och ingen vet ännu vad som ska kunna hjälpa mig att må bättre. Samtidigt som försäkringskassan andas i min nacke.

Men just den här födelsedagen hade jag ingen panik-attack. Ingen alls ! Kanske för att jag haft så många attacker förra veckan, att kroppen inte orkade mer. Kanske inte... Kanske berodde det på att jag hade mina vanliga rutiner. Jag hade inget som helst firande. Jag hade rep på kvällen som vanligt. Det firande jag hade var att Tobbe <3 gav mig sin present, och det älskade Karlbergs-gänget bjöd på Maria-kaka. Mycket gulligt av dem.

Ska jag vara ärlig så tror jag att jag klarade min födelsedag så pass bra som jag gjorde, för att jag ÄNTLIGEN fått svart på vitt varför jag fungerar som jag gör. Jag har fått en heeeelt annan förståelse för mig själv och mina problem. Jag accepterar mig själv på ett annat sätt, och jag vågar vara mycket mer öppen till människor runt omkring mig om hur jag mår i vissa situationer, och för det mesta känner jag att jag får en känsla av förståelse av dem. Jag har bestämt mig själv för att fira att jag funnits ett år till. Om jag inte haft födelsedag så hade det ju betytt att jag varit död, och då hade jag inte fått göra de saker jag gör nu. Och jag tycker att jag är värd att fira att jag kämpat så oerhört mycket genom hela livet, så egentligen är varje födelsedag en bragd;)

Jag har dessutom träffat en fin pojkvän som vill samma saker som mig, och det ger mig ett lugn i kroppen, att jag faktiskt kunde träffa någon som tycker om mig för den jag är, som försöker förstå mig, och som jag kan bilda en framtid med.

Hur konstigt det än låter, så ger även cykeln jag beställt mig ett sorts lugn i kroppen. ( Det gjorde den inte förra veckan såklart, eftersom att den då bara gav mig ångest av en massa anledningnar )
Men för mig blir det ett stort steg framåt att äntligen kunna åka och handla vad jag vill, Hämta paket, åka till djurmagasinet och köpa kattmat och kattsand osv.osv. utan att behöva planera runt andra människors bilar och pricka in rätt tid hela tiden. Jag är otroligt tacksam för varje gång jag får låna mammas bil när hon är på jobbet, och ibland kanske jag måste göra det ändå, men det har varit en otrolig stress inombords kring det, eftersom att jag måste göra det precis rätt dagar och tider. Det blir en helt annan känsla av frihet nu!

Nu ska jag sluta babbla. Jag är glad att gårdagens födelsedag gick bra. Idag har jag haft desto större ångest när jag tänker på siffran.... Men jag ska försöka komma ihåg att jag äntligen är påväg framåt i livet, och det måste få ta sin tid! Jag ska göra mitt bästa att försöka leva alla mina dagar. Jag vet att vissa dagar är mörka, och jag går in i mig själv. Men förhoppningsvis blir det färre och färre sådana dagar.

Ta hand om er alla där ute, och snälla - försök leva! <3

Från och med nu så ska jag försöka SKALLA DAGEN!!

börja blogga igen??

2018-06-13T12:39:00.001+02:00

Asså, jag älskar ju att skriva, och att blogga. Men av någon anledning så gör jag det inte. Som att jag tror att jag måste ha något viktigt att berätta, men så är det ju inte! Jag vill ju ha kvar bara vanliga bloggar för att gå tillbaka och se vad jag gjorde just där och då. Så ska nog försöka blogga lite mer.

I mitt liv just nu, så går det lite tyngre. Varje dag förra veckan bestod av tårar, panikångest och ihopbrytningar. Det var en masssa tjorv med el-cykeln som jag beställt, och min surfplatta sprack. Sitter faktiskt och skriver på den just nu. Köpte en bluetooth-mus, och ett litet tangentbord så att jag kan använda plattan iallafall. Jag redigerar många av mina videor på den, så den används i stort sett varje dag. Är glad att det gick att lösa på det här sättet:)

Nu ska jag äta mig lite ägg-röra hade jag tänkt! Men jag känner mig faktiskt peppad över att försöka blogga lite mer. Detta blev ett väldigt innehållslöst inlägg, men det är en start iallafall;)

Droppar av kristall

2018-05-06T21:10:00.002+02:00

Droppar av kristall regnar ifrån himlen
De glittrar till när de passerar mina ögon
Faller de neråt eller åker de uppåt?
Står jag still, eller är det jag som svävar?
Det kittlar när de landar på mina bara armar
När jag tittar uppåt och snurrar runt
Så blir det som ett kaleidioskop med mönster och färger
Jag kan höra ett vindspel som klingar
Jag blundar
Jag andas in
Jag andas ut
När jag öppnar ögonen så ligger jag på min säng
Om jag lyssnar riktigt noga så hör jag fortfarande vindspelet klinga
Och jag kan fortfarande känna dropparna mot min hud

Jag hoppas att de aldrig kommer torka...

Så tyst här nere

2018-05-05T21:50:00.003+02:00

Tyst här nere
Så tyst här nere
Det enda jag hör är mitt hjärta som bultar
Jag kan inte andas
Jag får inte andas
Lungorna fylls med vatten då
Tårarna jag gråtit har alla hamnat här
Skriken som aldrig skreks har drunknat här
Mörkret inom mig gömde sig alltid här
Men nu ligger jag här mitt ibland dem
I tystnad
Läskigt, men ändå rofyllt
Jag har inte gråtit min sista tår
Jag har inte tystat mitt sista skrik
Jag har inte gått igenom mörkret för sista gången
Men jag vet att jag alltid tar mig igenom det
Oavsett var
Jag har inte heller tagit mig upp för sista gången
Jag kommer aldrig ge upp
Jag kommer alltid kämpa
Och jag kommer alltid, alltid vara jag

Aspergers

2018-04-27T22:14:00.002+02:00

Skrivet den 23 April 2018. #asperger
Vem är Jag?
Finns Jag?
Varför är jag fel?
Varför är jag inte som dem?
Varför tycker jag detta är obehagligt?
Varför verkar andra tycka att detta är så lätt?
Varför tycker jag inte att det här är roligt?
Varför får jag ångest av detta?

Så många frågor, ja oändligt många fler än dessa
Fick aldrig några svar
Hela mitt liv har kantats av känslor av att inte passa in
Att inte duga
Att tvingas ta på ett ansikte som inte var mitt
För att försöka anpassa mig till världen såsom den "ska" vara
För att försöka förhålla mig till mina vänner
Att bli som dem
Främst unders skol-tiden
Då regerade mina masker mig
Jag hade inget att säga till om
Jag var på ett sätt utåt
Men på ett helt annat sätt på insidan
Det var en fruktansvärd tid
Den ständigt leende clownen
På insidan trasig, förstörd, självutplånande
Jag kunde aldrig vara mig själv
Jag var för rädd för det
Jag visste knappt om hur jag någonsin skulle kunna vara det
Jag visste knappt vem jag själv var
Men jag var inte min mask
Så mycket visste jag
Jag behövde hjälp
Mycket hjälp
Men i rädsla för att sticka ut och att mina kompisar skulle lämna mig
Så vågade jag inte be om det
Skalet krackelerade tillslut sakta
Genom sprickorna sipprade allt det jobbiga ut och la sig i mitt ansikte
Nu kunde jag inte dölja att jag inte mådde bra
Ångesten och depressionen visade sig
Jag var helt slut
Energin var slut
Många år gick
De går fortfarande
Ett ständigt sökande
Hur ska jag må bättre?
Hur ska det bli bättre?
När ska jag bli Normal?
När ska jag vara som alla andra?
När ska jag klara av de där situationerna som känns omöjliga nu?
Vem är jag?
Tio år sen bad jag om hjälp
Sen dess har jag blivit behandlad med så många mediciner att jag inte ens kan räkna dem
Jag har gått vanlig terapi, bildterapi, meditation, affekt-skola, adhd-skola.m.m
Jag har fortfarande inte hittat mig själv
Men nu har något hänt
Något som jag aldrig hade accepterat förut
Men som ligger helt rätt i tiden för att det ska göra mig ofantligt glad och lättad
Jag har nu, efter 30 års sökande äntligen fått veta vem jag är
Vad jag behöver för att må bra
Och hittat en tillhörighet
Samhället kommer aldrig vara gjord för en sån som mig
Det kommer finnas hinder och saker som ger mig ångest överallt
Men Nu vet jag att jag kan få stöd för att klara av det
Så världen känns lite mindre skrämmande
Jag kan sluta springa nu
Sluta jakten på att en dag vara "normal" och bli som alla andra
Jag kan äntligen börja försöka acceptera den jag är
Den jag blev
För nu vet jag
Det är svårt att acceptera något som man inte vet om
Jag är så lättad
Jag är så lycklig
Jag firar idag
Jag är stolt
Jag är stolt över allt jag klarat av i mitt liv
Jag är stolt över att jag klarat av att kämpa i, i stort sett, alla mina dagar på jorden
Jag är stolt över min styrka att aldrig ge upp även när jag verkligen, verkligen vill
Och jag är stolt över att jag rakryggad vill skrika ut detta till världen
JAG HAR ASPERGER! HÖGFUNGERANDE AUTSISM! OCH JAG ÄR STOLT ÖVER DET!
Ja, jag kommer fortfarande ha svåra dagar
Men jag har en större chans att en dag ta mig ut i samhället
Ett samhälle som har förståelse för mig och mina svårigheter
Jag får mer förståelse för mig själv
Och det kan bli lättare för andra att förstå mig
Jag är fortfarande Petra
Men jag tänker försöka sluta skämmas för de delar som är annorlunda
Och fira det som är speciellt med mig istället
Jag ska fira att jag har ett stort hjärta som bara ser hjärtat hos andra människor, inte uteendet,
Jag ska fira att jag kan hitta så mycket glädje i de intressen som jag har , stora som små
Jag ska fira att jag har barnasinnet kvar
Jag ska fira att jag alltid håller hårt i de jag älskar och tycker om
Jag ska fira att jag brinner så hårt för att alla människor ska behandlas lika, att jag exploderar om någon säger något annat,
Jag ska fira för att jag vågade börja spela teater trots att det var annorlunda
Jag firar varje gång jag får stå på scenen
Jag firar för att jag är jag
Vissa dagar vet jag att jag kommer önska att jag skulle vara på något annat sätt
Men den dagen, den sorgen
I det stora hela Så kommer jag acceptera mig själv på ett helt nytt sätt
Jag har Asperger,
Och jag har alltid tyckt att det har varit konstigt att man säger såhär, men jag förstår det nu
ASPERGER är min SUPERKRAFT!
För det är den!!
Jag känner mig iallafall som en superhjälte!
Och jag ska stolt bära den diagnosen. Och jag ska stolt berätta om den för alla som vill veta.

Ja, Jag ska fira. För idag känns som Första dagen i mitt liv. På riktigt! Det känns som att det varit pausat hela tiden. Men nu har jag en riktig chans! Här är jag! Med stapplande steg ska jag ta mig ut i världen

Välkommen till mitt liv! Asperger och alla andra ✌

Gryningen är här

2018-04-27T22:13:00.002+02:00

Gryningen är här
Det är bara jag och solen som är uppe
Den lyser försiktigt in genom fönstret
Strålarna dansar på mitt ansikte

Det har varit natt så länge nu
Jag har irrat omkring i ett töcken
Undrat vem jag varit, hur jag varit
Haft svårt att hitta mig själv i all förvirring

Jag undrar om det kommer förändras
Jag undrar om jag kommer hitta mig själv någonstans där inne
Jag vet att något kommer hända snart
Men jag vet inte vad

Det gör mig rädd

Jag undrar om gryningen är här på riktigt
Om livet faktiskt kommer börja nu
Eller om den kommer fram en liten stund bara för att ge mig hopp
Ge mig mer styrka att kämpa för mig och den jag är

Jag vet inte
Men jag vet att solen lyser idag
Och jag har fångat en liten bit av den i mitt inre
Där kommer den få lysa om mörkret sluter sig omkring mig igen

Gryningen är här
Och det är bara jag och solen som är uppe

Kaos i kropp och hjärna

2018-01-09T20:57:00.000+01:00

Det är kaos nu.

Både i kropp och i hjärna.

Det har blivit för mycket på sista tiden.

Energin är slut.

Jag sov bra inatt, förutom en del mardrömmar. Men jag sov. Det var skönt! Min kära lillasyster sov hos mig, och som på den gamla goda tiden, så sover jag bra då. Men vi vaknade, jag gav henne frukost på sängen, eftersom att hon fyller år! Vi hade lång-frukost och såg en film. Det var mysigt!

Men jag var så otroooooooligt trött!!

Under ca fyra dagar, har jag varit överdrivet trött. Men det eskalerade i söndags. Inte bara trött kroppsligt, utan även mentalt. Det känns som att någon tagit upp min hjärna och skakat den i sisådär 60 dagar, eller kört den i en cementblandare. Jag har ingen ordning och reda där inne, och det känns som att jag konstant springer i cirklar. Jag vet varken upp eller ner. Det har varit ganska jobbiga saker som skett i familjen, men även i mitt egna liv, och även en väldig spännande och rolig sak, som jag inte får prata om ännu, men som är både rolig och väldigt läskig. Dessutom håller jag på med en utredning på psykiatrin som tar tid och ork (men som jag är väldigt glad för att jag får göra, för jag hoppas att jag ska lära känna mig själv bättre, och att andra ska förstå mig bättre efter den, vad än den må visa.) Förutom det, så har jag en fysisk grej som en läkare måste kolla upp, som jag är, och har varit extremt orolig för. Det är inget jag kommer skriva om på internet vad jag tror, inte heller något jag kommer prata om med alla i världen. Det är vissa jag pratar med, för att jag måste ventilera. Men det stannar där... än så länge iallafall!

Min terapeut som jag haft i sex år kommer sluta som min terapeut, så jag kommer behöva börja träffa en ny. Det är FRUKTANSVÄRT jobbigt för mig. De som känner mig väl, vet att jag har oerhört svårt för förändringar, och väldigt svårt med att träffa nya människor, knyta an till dem, och våga öppna mig totalt. Det tog några år med min gamla terapeut, innan jag kunde känna att jag kunde vara ärligt med att jag inte alltid mår så bra som det kan se ut att jag gör. Det finns t.o.m. saker som jag INTE sagt till min terapeut ännu. Jag hoppas att jag kommer klara av att öppna mig fortare med min nya. Så att det inte behöver ta flera år till för det.

Tillbaka till idag!

När Erika for på jobbet ca 11.45, så gick jag och la mig på min säng. Ställde väckaren på halv två, ifall jag skulle somna, för att då skulle jag ut och gå med Erika som hade friskvårdstimme. Och jag somnade direkt!! Jag sov ända tills väckaren ringde. Hade kunnat sova ännu längre. Jag kan säga att om JAG lyckas sova på dagen, så betyder det att jag är gaaaalet trött. Det ska mycket till innan jag lägger mig och blundar och somnar. De gånger det har fungerat att göra så för mig, var när jag var yngre och var inne i en riktigt djup depression, och även i våras, när jag hade dippar i mina kortisolvärden.

Ska jag vara ärlig, så tror jag att kortisolet ligger väldigt lågt nu igen, efter månader av inre stress. Det enda som hjälper då är vila och försöka ta promenader och kanske träna - men inte för hårt! Enbart för att det ska ge mig endorfiner. Men jag har även fyllt i en så kallad Depressions-skattningsskala, och min psykolog sa att poängen var så pass höga, att det nästan kom upp i djup depression. Så det kan också vara det som gör mig så fruktansvärt trött!

Jag känner lite panik, då jag vet att hela januari är mer eller mindre kaos, även om en sak är en positiv och rolig grej. Jag har svårt att andas när jag ser min kalender, och allting som måste fixas innan denna positiva saken startar. Och jag ska laga ett hål m.m innan dess också. Efter det kommer jag vara galet trött, så jag räknar med att mina rutiner kan starta igen i början av Februari. Jag är i ett väldigt stort behov av rutiner. Och när det blir som nu, så vill jag nästan kräkas för att jag blir så yr, och jag vet inte var jag ska börja.

Nu ska jag iallafall sluta skriva. Tänkte bara skriva om att jag var så trött att jag var tvungen att sova på dagen idag. Men det blev såhär långt. Skrift känns som mitt första språk på något sätt. Jag skulle kunna skriva i timmar.

Sov gott alla! Nu mår jag illa och måste sova!<3

Nyårsafton 2017

2018-01-01T15:40:00.001+01:00

Nyårsaftonen spenderades, som vanligt nu för tiden, hos min äldsta syster Sara, och hennes familj. Det var mysigt, och det gick ovanligt fort tyckte jag. Jag tycker alltid om att vara med min familj, oavsett vad vi gör, liksom alla nyårsaftnar. Men ibland kan jag tycka att det blir en lång väntan på tolvslaget, och sedan efter 12-slaget brukar det hända mer saker. Men i år tyckte jag att vi hade jätteroligt, eftersom att vi hade tävlingar och lekar hela kvällen, förutom när vi åt.

Mer spel åt folket!!;)

Först och främst behövde jag ju ta en nyårsbild med mamma och Phoebe, som skulle fira nyår i byn.

Sen blev jag upphämtad av Elles familj :)

Förrätt och hälsa på alla stod först på agendan när vi väl kom fram:

Dags att starta grillarna och spela Jenga i väntan på att grillarna ska få perfekt grillglöd!

Time for groupies:

Bland tävlingsgrenarna fanns det Quiz, Twister, Skjuta hockey-straffar och speak out! Jag kan ha glömt något också. Brukar göra det;) Och som vanligt i min familj kan det gå hett till när det talas om regler!

GOTT NYTT ÅÅÅÅÅÅÅÅR!!!!!

Märker nu att jag inte har någon bild på alla syskon eller på alla systrar tillsammans. Det var synd! Blir lätt så när man har mycket att göra, och det är många människor runt omkring. Vloggade också, och den vloggen kommer upp på min youtubekanal senare i veckan. Erika fick dock till en episk bild med alla systrar;)

29 December 2017 i bilder

2017-12-29T22:10:00.000+01:00

Kvälls-mys

2017-12-29T09:01:00.001+01:00

Vissa kvällar när jag ska sova, kan jag tycka att det är så skönt att bara lägga mig på överkastet en stund och njuta av stillheten och tystnaden ( när jag sover hos mina föräldrar vill säga ), och bara vara. Jag känner mig så trygg där, och jag vet att jag oftast kan sova när jag sover där. Tycker det är skönt att ha den tiden för mig själv och ligga och kolla i telefonen, eller lyssna på musik eller spela ukulele. Eller som igår- fota. Forskning hit och forskning dit visar på hur man egentligen somnar och sover bäst. Jag har provat det mesta. Men jag har hittat mina egna sätt att koppla bort hjärnan Som FUNKAR för MIG.

Exempelvis "ska" man inte kolla på TV, men när jag måste se komedi-serier tills jag nästan somnar och då kan jag stänga av Tv:n. Om jag gör det för fort så somnar jag inte, alternativt sover oroligt hela natten. Enkla komedi-serier hjälper min hjärna att slappna av.

Ibland när jag legat och kollat på serier ett tag och inte blivit trött, så kan det räcka att jag plockar upp telefonen och kollar Instagram eller liknande, Så börjar mina ögon klippa, Så att jag kan lägga ner telefonen, stänga av tv,n och somna. Vilket veeeeerkligen är helt emot forskningen. Men det funkar för mig. Jag väljer därför att lyssna på vad som funkar bäst för mig:)

Hursom, detta inlägget skulle vara om hur mysigt jag kan tycka det är ibland på kvällarna, men blev som vanligt något annat, mycket längre 😂😂 det är la så jag funkar när det kommer till skrift;)

Ny kamera:)

2017-12-28T19:21:00.000+01:00

Har skaffat mig en ny kamera, främst för att vlogga med på min youtube-kanal, Så det viktigaste är att den filmar be, vilket den VERKLIGEN gör. Jag är så imponerad av hur bra den filmar även där det är ganska mörkt! Testade även att fota med den. Tyckte att det var svårt att få till bilderna i början. Men här är några smakprov:)

(Bildernas kvalité är mycket bättre om man klickar upp bilderna)

Känns jobbigt...

2017-10-16T20:51:00.002+02:00

Imorgon börjar jag en så kallad "Affekt-skola" på psykiatrin i Piteå... Känns faktiskt ruskigt jobbigt, och jag är väldigt nervös. Jag behöver tydlighet och veta vad som väntar mig för att fungera normalt. Och just nu vet jag egentligen ingenting, förutom att jag ska vara där 9.00 imorgon. Jag vet inte hur många veckor det är. Jag vet inte hur stor gruppen är. Jag vet inte vad jag behöver ha med mig. Och jag Vet inte riktigt vad det är. Jag vet inte heller om det fungerar som med ADHD-skolan, att jag även ska träffa en coach en gång i veckan. Och kommer vi få en massa läxor? Jag har alltså inte kunnat förbereda mig alls.

För mig bygger varenda liten fråga upp en stor bit ångest i min kropp. Så är det alltid. Det kanske låter som en baggis för andra. Många kanske skulle tycka att det rent av vore skönt att det enda man behöver tänka på är att vara där klockan 9.00. Men jag fungerar inte så. Tydlighet är det viktigaste för mig! Jag är redan nu livrädd för att försova mig. Har ställt fem olika larm, och är ändå rädd för att försova mig. Har ställt klockan på två timmar innan jag behöver gå ( om jag går med god marginal ) för att jag är så himla rädd för att komma försent. Sen är jag rädd för att jag ska sätta mig i fel väntrum, eller gå åt fel håll när jag kommer dit. Eller att jag ska missuppfatta informationen jag får i receptionen och gå till helt fel ställe. Jag är rädd att jag ska vara ensam Där, eller att kursledaren blir försenad, för att jag får sån grym ångest då. Även varje tanke ger mig en stor bit ångest i min kropp, och katastroftankarna kommer som ett brev på posten. Prestationsångesten som infinner sig i kroppen i alla dessa skol-liknande grupperna är stor.

Jag berättar sällan för någon hur jag mår eller tänker i dessa situationer som jag hamnar i, som för andra låter som ingenting. Men såhär jobbar min hjärna VARJE gång jag ska iväg på något, eller ska på ett läkarbesök, träffa nya människor osv. Egentligen inte så konstigt att jag blir trött för ingenting.. Sen att jag på utsidan ibland ser ut att vara lugn som en filbunke, betyder inte att mitt inre pulserar som ett diskotek, och ångesten fyller varenda liten del av min kropp. Vill ofta springa därifrån. Men det kan jag ju inte. Jag Har ju lärt mig hur man "ska" bete' sig. Så jag gör som jag lärt mig. Hälsa artigt. Le. Låtsas som att du är precis lika bekväm som alla andra. Prestera ditt bästa. Var en duktig flicka.

Pusselbiten som är glömd

2017-10-09T08:59:00.001+02:00

Att vara en del av ett pussel
Men alltid vara biten som fattas
Den ligger inte under soffan
Inte under bordet
Utan i ett mörkt hörn där ingen kan se

Den ligger inte där för att den vill
Men för att den inte har något val
Det var där den hamnade
Dit den rullade när den råkat ramla från bordet

Den har ingen röst så den kan inte skrika
Inga ben att springa med
Den klarar sig ganska bra ensam
Men har sina kanter som saknar att sitta ihop med de andra

Den vill inte att de andra ska vänta med att byggas ihop
Den vill inte hindra
Men den vill mer än allt också vara på samma plan som de andra
Men i mörkret i hörnet ligger den

Ett pussel är trasigt utan en av sina bitar
Men att sakna en av pusselbitarna som ska visa den klarblå himlen
Är inte lika farligt som att sakna ett öga på den vackra tigern

Pusselbiten i det mörka hörnet är en klarblå himmelsbit
Pusslet byggs klart
Det läggs in i skåpet
Och skärvan av den klarblå himlen ligger kvar med en stor saknad i sitt bröst
Av den vackra tigern med båda sina ögon. ..aä

Jag får ingen luft

2017-09-14T02:12:00.000+02:00

Jag får ingen luft
Som att någon håller mina lungor i ett järngrepp
Försöker andas med magen, men någon stampar ner den mer och mer för varje andetag
Vill bara sova, men någon har greppat fjädern till min hjärna, och vrider upp den varje gång tankarna börjat suddas ut
Vill gråta ut det jobbiga
Men någon har satt ett starkt staket mellan mig och mina känslor
Vill känna min kropp
Men någon har distanserat oss från varandra, så jag når den inte hur mycket jag än försöker
Vill stänga mina svidande ögon,
Men någon har krokat fast mina ögonlock i starka vajrar från taket
Vill kunna bestämma över min egen kropp och använda mig av de verktyg jag har
Men någon har kastat bort alla verktyg, och tagit bort möjligheten att bestämma. Jag kan bara åka med.
Åka med i det jobbiga, det hemska. Mardrömmar när jag sover. Mardrömmar när jag är vaken. Denna någon som så lätt kan förstöra och förgöra. Denna någon som jag kallar för ångest. Ibland vinner jag över ångest. Ibland vinner ångest. Just nu är jag för svag för att vinna. Just nu känns det som att hela jag sakta förvandlas till ångest. Jag känner mig ensam. Fast. Körd. Dömd till att förlora. Men jag vet jag kommer klara mig. Ångest är inte farligt. Den kan inte skada mig. Det gäller att komma ihåg det. Men inte är det lätt för det.

Jag är som jag är

2017-09-04T18:53:00.000+02:00

Var ute och gick / sprang idag. Jag är inte någon som kan springa en massa mil eller ens en massa kilometrar på en gång, så jag blandar gång och löpning. Jag har alltid förut bara pressat på och kört och ALDRIG varit nöjd, eftersom att "alla andra" orkar ju så mycket och klarar så mycket, och om jag inte gör det så är jag värdelös. Det har lett till att jag har överbelastat typ alla leder i min kropp efter flera år av överdriven träning och nu klarar jag inte mycket alls utan att jag får ont, och får lätt astma. Och jag har problem med andra saker i kroppen, bla låg kortisol-produktion som gör så att vissa dagar är till och med promenaderna tunga. Så jag gör det jag kan ifrån mina förutsättningar, och det måste få duga. Även om jag avundas dem som kan springa långt och länge eftersom att jag skulle ÄLSKA att kunna göra det. Men jag är stolt att jag åtminstone FÖRSÖKER lyssna på min kropp. Det är ett steg i rätt riktning. Ska bara försöka komma ihåg att jag duger som jag Är, och att jag är bra nog som gör mitt bästa. Det är så mycket lättare sagt än gjort, och jag kommer garanterat falla tillbaka time and time again i att jämföra mig och slå på mig själv, och tycka att jag är sämst, och försöka träna hårdare än vad som är bra för MIG, men kanske jag lättare och lättare kan hitta tillbaka till inställningen att jag gör mitt bästa utifrån mina förutsättningar och MIN dagsform. Jag hoppas det iallafall... Vill väl, som alla säkert vill, att jag en dag ska kunna titta på mig själv och kunna säga till mig själv - fy fan vad jag är fantastisk! Utan att prestera eller se ut på ett visst sätt. Känna att JAG är fantastisk för den personen jag är. Inte försöka mäta min fantastisk-het i hur jag ser ut eller i hur jag kan vara lika bra som någon annan. Jag har svårt att erkänna det, Men jag känner att jag har ett väldigt gott hjärta, och bryr mig ofantligt mycket om andra människor. Så jag tänker mig att jag är en fin person och en snäll människa. Och det borde väl vara mer värt än att jag ska kunna springa flera mil, eller orka jobba en hel massa? Ja, Jag bryr mig väldigt mycket om andra människor. Men jag vet att jag måste börja bry mig om mig själv mer. Sov gott alla❤

Jobbigt när djuren mår dåligt

2017-07-21T07:51:00.001+02:00

I måndags när jag och Phoebe kom hem från Hemmingsmark så gick jag på en promenad. När jag öppnade lägenhetsdörren så sprang Phoebe ut. Hon gör det ibland. Som tur var så är alltid ytterdörren stängd där nere.

Iallafall så sprang jag efter och plockade upp henne, för att upptäcka (ursäkta för grafiska tankar) att hela bakändan var täckt av bajs. Så rakt i duschen med henne, sen "skatt-jakt" för att hitta var hon varit i lägenheten med detta bajs. Hittade på mattor och golv, och det luktade INTE rosor.

Närmare kvällen gick jag på ännu en kort promenad och när jag kom tillbaka var det samma, men inte på lika många ställen.

Jahaja... vad att göra åt detta? Har aldrig varit med om det tidigare, och eftersom att hon har så lång päls så fastnar det väldigt lätt där bak när hon är lös i magen upptäckte jag. Det kändes hemskt att duscha henne varje gång hon gick på toa, men jag var så illa tvungen för att få p
Bort det.

Sedan dess har vi bosatt oss i vardagsrummet, både för att slippa få skit på sängen, och för att jag ska höra bättre när hon går på toa. Första natten blev det samma igen. Dagen efter köpte jag sk. Skonkost hos veterinären (ap-dyrt såklart!) Och det har hon ätit sen dess. Och hon har inte varit lös i magen sen dess heller. SÅ SKÖNT!! Idag är det fredag och vi vågar oss nog till Hemmings eftersom att magen är så mycket bättre. Längtar till söndag redan, då jag får komma hem och sova i MIN SÄNG💖 Var i Hemmings m.m hela förra veckan, så det blir två veckor nu sen jag sovit i min vanliga säng😂😂

Däremot har hon sett lite konstig ut i ögonen. Och det är jobbigt, för då ser hon ändå inte riktigt ut att må bra.

Att försöka få det mörkt i vardagsrummet är lättare sagt än gjort

Vad vore livet utan blommor

2017-07-20T10:22:00.000+02:00

Den här morgonen blev det en lugn promenad, eftersom att jag ville fota lite med min nya telefon. Fokuset fick bli blommor. Så vackert med en massa färger! Blir en promenad lite senare också till apoteket för att hämta ut medicin. Ska nog börja blogga lite mer nu (som att jag aldrig sagt det förut) när jag har en ny telefon som tar bättre bilder.

Tycker om att blogga, Men det är roligare att se tillbaka på inläggen om det finns bilder;)