Nippon banzai

A Night on the Town del 2: Izakaya

2009-12-09T11:13:00.001+01:00

Här kommer den utlovade fortsättningen på A Night on the Town-serien; beskrivningar av vad man kan ta sig för om natten i Tokyo. Den här gången står ett mer inhemskt japanskt nöje i fokus: izakaya. Till skillnad från nattklubbar som mest hemsöks av utlänningar är izakayorna mycket populära även bland japaner.

En izakaya är helt enkelt en krog i japansk stil. Man sitter oftast på golvet runt ett lågt bord men bänkar förekommer också. Skor tas av innan man går in. Ofta finns det ett förvaringsskåp vid ingången där man kan låsa in dem.

Man brukar börja med att beställa in drinkar. Ifall det är mer än ett vardagligt after work-besök kan det vara lägligt att beställa 御御放題 (nomihoudai), det vill säga obegränsat med alkohol. Oftast måste man välja コース (kousu) för att få ta nomihoudai. Kousu innebär att man betalar ett fast pris för en förbestämd meny och är i allmänhet ett mycket bekvämt och enkelt val. Priserna kan variera rejält mellan olika platser.

Ifall man inte tar kousu är det vanligt att alla väljer en rätt och att allt sedan delas på. Maten brukar komma in lite i taget, inte allt på en gång.

Ljudnivån är i allmänhet hög och det gäller även stämningen. Vill man ta del av öldrickningstävlingar med japaner är det hit man ska ta sig. Då många japaner har en genetisk svaghet för alkohol (läs mer om det här och här) kan man räkna med att se någon stackare sitta i korridoren med pannan mot knäna. Badrummens skyltning är också intressant; det anses ofta nödvändigt att ge instruktioner för korrekt användning av toalettstolen (sitt inte bak och fram, stå inte upp på stolen etc.).

Izakaya-besök tillhörde absolut det allra bästa av min vistelse i Japan. Ölen flödar och maten är fantastisk. Det är mycket friterat, ganska mycket kött och lite allmänt flottigt, men gott. Själv är jag särskilt förtjust i karaage, yakitori och okonomiyaki...

När allas favoritlärare Komatsu-sensei slutade fixade vår klass nomikai ("drick-möte") till hennes ära.

3WD

2009-12-03T11:53:00.001+01:00

Jag saknar min kära korridor, 3WD eller 第三 (dai-san) som den gick benämnd. Den av ICU:s tjejkorridorer som är känd för energi, mindre strikta regler och lite allmän galenskap. Jag saknar att ha en rumskompis som sitter och pluggar och knarkar kaffe hela nätterna... jag saknar till och med väckarklockan hon aldrig stängde av under sitt evinnerliga snoozande.

Jag saknar det trånga lilla köket, som alltid bjöd på möjligheter till att öva på min japanska. Samtalen brukade inledas med matsnack och stämningen var alltid hög. Jag saknar också det härliga stora duschrummet, som gjorde alla utbytisar nervösa till en början men som sedermera blev ganska så älskat. Därinne brukade samtalen bli mer personliga och atmosfären var alltid avslappnad. Jag använde inte det stora badkaret särskilt mycket, mest eftersom det tog en halvtimme att fylla och det oftast var rätt varmt, men nu i kalla vinter-Sverige skulle jag ge vad som helst för att få krypa ner i det skållheta vattnet.

Jag saknar de fina bufféfesterna vi hade ibland; knytkalas med 37 personer. Alla tog med sig något och alla i korridoren var matälskare, så dessa tillställningar var tämligen glädjefulla.

Jag sitter på biblioteket och skriver på min c-uppsats (host, host) och den här bilden gör mig hungrig.

Jag saknar till och med det hyperallvarliga korridorsmötet vi hade en gång i månaden, trots att det var fruktansvärt tråkigt, att folk gillade att diskutera petflaskkorkar i timtal och att man inte fick prata. Man kände i alla fall lite samhörighet med de andra utbytesstudenterna under utbytandet av uttråkade blickar.

Alla i 3WD

Karaoke

2009-12-02T12:26:00.002+01:00

Jag saknar karaoke! Att för en spottstyver hyra ett litet rum där man kan sjunga/skrika hur högt och dåligt man vill och för ännu en spottstyver få beställa obegränsat antal drinkar i två timmar. Jag saknar att hålla i en mikrofon och hoppa omkring i soffan, att ha en cocktail i varje hand och att få vara hur oelegant och barnslig som helst.

Jag saknar det till hundra procent genuina umgänget över musik, att upptäcka vilka låtar och artister man har gemensamt, att med tre-fyra andra personer sjunga låtar som alla gillar och kan utantill. Endorfinkicken är obetalbar. Det är eufori!

Jag lever

2009-12-02T12:09:00.006+01:00

Tänkte bara meddela att jag lever och att jag tänker börja skriva i den här bloggen igen. Det nya stora temat är...

...SAKNAD

"Hemma"

2009-07-24T15:03:00.003+02:00

Jaha, då var man "hemma" igen, med fetstilta citationstecken. För hemma är ju Tokyo. Allt känns så overkligt. Drömmer jag? Känns som jag varit borta så länge.

Från så gott som total frihet och tillgång på nästan allt vid vilken tid på dygnet som helst till skärgårdsö med närmaste mataffär på en annan ö. Från att ha min fästman två minuters cyklats ifrån min korridor till att ha honom på andra sidan Atlanten (i Florida, närmare bestämt). Från att ha saker att göra och mängder av människor att göra dem med till att inte känna en kotte.

Det är förstås inte enbart negativt. Jag håller på att bli av med kilona jag la på mig. Jag har mina hundar och katter och min familj. Det står vin i kylskåpet och jag delar inte längre ett rum på 12 kvadrat med en japanska. Inte för att jag inte saknar min söta lilla rumskompis! Men jag har i alla fall fått träffa min käraste vän efter tio månaders saknad. Dessutom är köket enklare att använda, det kryper aldrig decimeterlånga tusenfotingar i handfatet och jag kan läsa 100 % av allt överallt.

Men kassörskorna är sura, busschaufförerna ohyfsade och unga tjejer bitchiga. Men ja, å andra sidan känner jag mig mindre fet nu när jag inte är omgiven av plankor och jag behöver inte hålla mig för skratt när jag står i kassan och lyssnar på tiraden av artigheter.

För övrigt är det skönt att slippa vara blöt en halvtimme efter duschen på grund av fuktigheten. Kanske kommer jag få lite tid över till att skriva alla de där blogginläggen jag hade tänkt skriva medan jag var i Japan.

Mest av allt så saknar jag alla. Så många underbara människor jag lärde känna det här året. Och även ett antal mindre underbara personer, som även de alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Samt så många jag inte lärde känna hälften så mycket som jag hade velat. Tio månader är en så kort tid, trots att den är lång nog att förändra allt och dig för evigt.

Om fjorton dagar bär det av till Florida! Ännu en resa på 10 timmar+... men det är det värt.

Dramatik i Akasaka

2009-05-26T06:23:00.004+02:00

Var ute och klubbade i helgen, på Sam and Dave's i Akasaka. Det var en event kallad Spring Fever (vol 2), organiserad av en vän (en utbytesstudent från ICU). Det är ett litet men trevligt ställe, fast kanske mest var så kul på grund av de många ICU-studenter som var där.

Jag spenderade dock inte alltför mycket tid i själva klubben eftersom något lite annorlunda hände. Jag och min pojkvän var utanför en stund, och lärde känna ett annat par. De bodde i Tokyo men talade ingen japanska. De hade grälat och hon hade i vredesmod slängt iväg sin förlovningsring. Ödet straffade henne snabbt genom att låta den falla ner i ett avlopp...

Så jag försökte trösta henne (stackarn var alldeles förkrossad och bara grät och grät) medan killarna försökte få upp avloppet, som var orubbligt. Hennes pojkvän hittade något slags verktyg från en affär där någonstans, men det hjälpte inte heller och en medelålders japan kom fram till oss och sa att vi inte fick göra sådär, men när vi förklarat situationen sa han att han "inte sett någonting" och stannade kvar där och hjälpte oss. Vi ringde polisen.

Jag gick ner till klubben igen ett tag efter att de kommit, och det löste sig; det kom någon och lyfte upp avloppet och de hittade ringen.

Det kändes väldigt ödesdigert ety jag fått en förlovningsring just den dagen, och vi hade också bråkat bara några minuter tidigare och jag var flera gånger på vippen att göra precis vad hon gjort med sin.

Hon fick tillbaka sin ring, de var vänner igen, och vi löste vårt (fåniga) gräl också.

Och ja... jag är förlovad :)

I väntan på våren

2009-02-21T10:04:00.003+01:00

Sitter och skjuter upp pluggandet inför terminens slutprov, lyssnar på Lars Winnerbäck och väntar på kvällen. "Intensive Japanese II" är en rent löjlig kurs; vi hade fem prov förra veckan och har två stoooora prov nästa. Och förstås, i vanlig ordning, en massa läxor och uppgifter och quizzes. Men snart är det vårlov och då blir det Korea, Kina och Thailand om allt vill sig väl. En av mina bästa vänner kanske kommer hit också så det lär bli en fantastisk månad!

Halva tiden har gått av mina tio månader här, och mycket har förändrats, inte minst jag. Jag ser inte fram emot att åka tillbaka till Sverige; jag trivs så bra här och skulle vilja stanna här mycket, mycket längre.

Plommonträden blommar framför skolan, men det är fortfarande ganska kallt. Längtar efter att kunna gå ut med bara armar och ben igen...

2009-02-18T08:30:00.004+01:00

Maya är nu singel i Tokyo, efter tre års samboskap, och har en dejt (inte en dejt-dejt, men något dejtaktigt...) om en timme.

... så rädd ...

Bränt barn skyr elden

Stig Dagerman är en gudom.

A night on the town del 1: klubbar

2009-01-24T10:09:00.007+01:00

Världens största stad erbjuder naturligtvis ett sprudlande nattliv. Det finns ett antal möjliga sätt att jaga bort småtimmarna och jag tänkte skriva ett par artiklar om de olika alternativen.

Först ut är nattklubbar.

Tokyos främsta, största och mesta nattklubbsdistrikt är utan tvekan Roppongi (六本木), den stadsdel som fotot till höger visar. Det är också Tokyo-utlänningars högkvarter och förmodligen ett av ytterst få områden i Japan som faktiskt kan vara/är farligt. I andra stadsdelar känner jag mig betydligt säkrare än i Växjö. Det är en av de bästa sakerna med Japan; våldsbrott är ganska sällsynta och folk som tappat bort sina plånböcker har mycket god chans att få tillbaka dem utan att det fattas en ynka liten yen.

Bortsett från en viss nivå av fara kan Roppongi vara nog så trevligt. Vill man äta utländsk mat kan man hitta det mesta här, till exempel en svensk restaurang vid namn Lilla Dalarna. Emellertid kan man oftast hitta billigare och ibland bättre ställen i andra stadsdelar. Roppongi bjuder också på mängder av museer, bland annat Japans största konstmuseum. Här finns två ganska nybyggda enorma shopping- och restaurangkomplex, Roppongi Hills och Tokyo Midtown.

Trots dessa ansträngningar är och förblir Roppongis stora berömmelse nattlivet och mängden av gaijiner (utlänningar). Om man besöker Tokyo utan japanska vänner och utan någon japanska är Roppongi ett mycket lämpligt distrikt för nattliga nöjen. Många barer, restauranger och klubbar är snarare inriktade på utlänningar än på japaner.

Vill man se det värsta/bästa (beroende på hur man ser det) av Roppongi bör man bege sig till Gas panic. Det är en klubb/bar som sträcker sig över tre våningar. Nedersta våningen är Club 99, öppen från nio på kvällen till nio på morgonen. Andra och tredje våningen är bar och sedan mer klubb. Har man inte en drink i handen riskerar man att bli utslängd. Banners med texten “you must be holding a drink at all time” var visserligen övertäckta när jag besökte stället, men det gick omkring vakter som då och då uppmanade en att köpa en ny drink om man ville vara kvar.

Hit kommer desperata japanskor för att slå klorna i västerländska män och vice versa. Utländska tjejer och japanska män är i klar minoritet. Tjejerna är knappt påklädda och “dansen” närmare sex än regelrätt dans. En nyzeeländsk vakt som mycket motvilligt försökte tjäna ihop till brödfödan på Gas panic pekade bort mot dansgolvet och sa att han var glad att han inte patrullerade där, bland slagsmål och kopulerande. Gas panic är ett syndanäste som heter duga och den ultimata Roppongi-klubben.

Roligare kan man i så fall ha i Shibuya (渋谷). Utlänningar ser man många även här, speciellt på klubbar, men till skillnad från i Roppongi finns det gott om japaner också. Helgerna i Shibuya är ett fantastiskt myller av liv. Det går knappt att ta sig fram på gatorna, men det är inte ett stressigt eller hårt klimat som råder, vilket gärna är fallet i stadsdelar med mycket folk. Shibuya är de japanska tonåringarnas paradis. Här finns det berömda varuhuset 109 där alla blonderade, permanentade och märkesväskprydda gymnasietjejer shoppar sina mer eller mindre (oftast mer) extravaganta kläder. Här finns statyn av den lojala hunden Hachiko; mötesplatsen framför andra i Tokyo, och här finns ett enormt övergångsställe, eller snarare flera - ett system av övergångsställen där man kan gå åt alla håll.

Vad gäller klubbar i Shibuya finns det ett rejält tilltaget utbud, om än inte lika stort som Roppongis. Atom är en av de större, med tre våningar och events så gott som varje dag. Musiken här är bra, till skillnad från många andra klubbar i Tokyo där DJ:s plötsligt börjar spela ballader och fumlar in pauser mellan låtar så att dansgolvet plötsligt blir en zon för förlamade fån. På fjärde våningen (Atom börjar på fjärde våningen), “psychedelic floor”, spelas trance, femte våningen - “main floor” - bjuder på epic trance, hard house etc., och sjätte våningen är lika med hiphop-våningen.

En annan trevlig klubb är Pure. Det är en ganska liten klubb som ligger en våning under marken och dess främsta attraktion är all night nomihoudai (öppen bar/all you can drink) till en billig penning. Musiken är bra även här, och människorna är trevliga.

Ifall Shibuyas klubbar inte är tillräckligt kan man hoppa på en gratis buss till Tokyos största klubb, Ageha. Resan tar ungefär 40 minuter, men de har ett verkligt högteknologiskt ljudsystem, berömda DJs, grym design på inredningen och till och med en pool. Priset beror på vad som är på gång men är i allmänhet något dyrt. Jag måste dock påstå att trots både slantarna och det olägliga läget är stället värt ett besök på Halloween...

Omg, en uppdatering!

2008-12-23T07:09:00.002+01:00

Om någon fortfarande bekymrar sig om att kolla den här bloggen lär väl det här bli en smärre chock. Men det känns som att det är dags för en liten uppdatering...

Det har varit ganska högt tempo på livet här. Jag har haft fullt upp med 25 % plugg och 75 % lek. Fast sedan vinterterminen började för tre veckor sedan har det varit åtminstone hälften plugg, eftersom jag går Intensive Japanese-kursen nu, vilket innebär japansklektioner från 8.50 till 15.00, måndag till fredag. Och enligt lärarna behövs fem timmars läxläsning om dagen också, men jag har klarat mig med mindre än en timme hittills (med alla rätt på så gott som varenda quiz och 96/100 på det första provet).

I morgon är det julafton, vilket det verkligen inte känns som. I Japan är julafton en högtid för par, och de ensamma går ut på klubbar. Några kompisar i korridoren har bjudit in mig till klubbande, men jag skulle hellre gå och käka julmat på en av de två svenska restaurangerna som finns i Tokyo. Frågan är om det inte är omöjligt ifall man inte bokat bord. Men min pojkvän är inte mycket för klubbar och jag vill inte överge honom på julafton. På tal om det så är ett sådant här år betydligt mer påfrestande för ett förhållande än jag hade förväntat mig. Det märks så mycket tydligare när man vill olika saker.

Har haft väldigt ont om pengar ett tag men nu börjar det bli bättre. Jag fattade inte att jag var tvungen att skicka in en studieförsäkran till CSN (trodde att jag gjort det för hela året eller nåt) så CSN-pengarna blev minst en månad försenade. Men nu har de kommit in på kontot, och jag ska få ett stipendium på 10 000 SEK från Scandinavia-Japan Sasakawa Foundation, som Jonas visserligen ska få hälften av, och jag har blivit nominerad till ett korttids-JASSO-stipendium. Jag vet inte om den här nomineringen innebär att jag har en liten chans att få det eller att jag med ganska stor säkerhet kommer få den. Skolan har nämligen redan haft en urvalsprocess; man fick gå på en läskig intervju och allt, så det kan tyckas att det borde vara ganska klart. Ifall jag får det innebär det hur som helst 80 000 yen i månaden (fast bara under tre månader) samt ett engångsbelopp på 150 000 yen. 1 SEK = 11,6 JPY för tillfället... you do the math.

Jag har inte så mycket mer allmänt att skriva just nu, men planerar inlägg om Tokyo Game Show (som var i början av oktober...), karaoke, japansk mat, nattklubbar i Tokyo, japansklektionerna och resan till Kansai-området som vi åkte på under höstlovet. Tyvärr har jag inte många bilder därifrån eftersom min kamera tog tillfället i akt att gå sönder...

I dag är första dagen på vinterlovet, men det blir ingen riktig resa. Vi planerar att åka till ett berg som heter Takao och som ligger ganska nära Mitaka (där ICU, skolan, ligger), och till Tsukiji Fish Market, världens största fiskmarknad om jag inte misstar mig. Och min tutor, en 25-årig japanska jag blev "tilldelad" för att träffa en gång i veckan och prata japanska med, har lovat att äta kaitenzushi (sådant där snurrande bord med sushitallrikar) och shoppa med mig i början av januari då det tydligen är rea här.

Många, jag skulle vilja säga de flesta, i korridoren ska åka hem över jullovet så här kommer bli löjligt tomt.

God jul!

Initieringsceremoni

2008-10-28T15:51:00.005+01:00

Bättre sent än aldrig.

Här är 3wd:s dans från initieringsceremonin på Bakayama (idiotberget). Det var den 18 september tror jag, och då hade det blivit uppskjutit tre gånger på grund av regn och dylikt. Man kunde fortfarande ha kortärmat på den tiden, håhå jaja. Nu är det långärmat som gäller (fast det är fortfarande 15-20 grader och känns som svensk sommar när solen lyser mitt på dagen).

Nåväl, här är videon. Jag är den som gör flest misstag (i grön tröja).

Engeikai!

2008-10-26T15:53:00.006+01:00

Förra veckan var det dorm festival week, och på fredagen 18/10 var det dags att spela upp pjäsen vi övat på varenda kväll i en månad. Jag har tyvärr ingen video från själva uppträdandet, men här är i alla fall en inspelning av en övning. De flesta presterar bättre än de gjorde i slutändan; jag gjorde dock bättre ifrån mig inför publik. De som var bäst på övningarna var sämst på uppträdandet och viceversa, intressant.

Jag är (tyvärr) engelskläraren (måste jag väl erkänna). "Kick me again"-skriket var ovanligt mesigt den här gången, haha.

Förklaring

Scen 1 - Lumine, iklädd maid-kostym, presenterar "skolans kändisar", F4. Först "mr cool guy, Hanazawa", därefter "oresama ningen, Doumyouji" (typ gudomliga jag-människa Doumyouji), sedan "super-moderskomplex-pojke, Mimasaka" och till sist "ensam litteraturstudent, Nishikado". Därpå kommer Tsukushi in och Lumine informerar publiken om att alla F4-killarnas hjärtan tillhörde henne.

Scen 2 - Hanazawas scen. Serina, en av nykomlingarna, spelar Hanazawa. Hon säger något i stil med "vad kan Tsukushis typ vara?", Tsukushi kommer in och pratar om att hon såg den sexige core-dansaren Ikko på teve. Ikko är något slags transvestit som faktiskt finns och är på teve i verkligheten. När Tsukushi gått skriker Hanazawa "vad är Ikko!?" och därefter kommer Ikko in, spelad av halvfransyskan Chai (eller Ayami, som hon egentligen heter), säger att "om du vill bli smal ska du göra såhär" och lär henne dansa.

Scen 3 - Nishikados scen. Nishikado spelas av kinesiskan "Se-chan" (ännu ett smeknamn) och pratar på ett mycket lustigt, högtravande sätt. Så kommer Tsukushi in, som vanligt åtföljd av sina beundrarinnor (deras roller kallades för joshikousei=kvinniga gymnasiestudenter), pratande om hur coolt Dragonball är. När hon har gått plockar Nishikado upp tidningen hon slängde efter sig och säger att han också ska testa att läsa den. Medan han läser den spelas det upp en scen från Dragonball som är ganska självförklarande (tror jag, men det kanske bara är för att jag sett den typ trettio gånger). När det kommer in en tjej med en filt bakom sig och byter med Nishikado som springer ut innebär detta att hon som tar Nishikados plats är Nishikado. Så blev Nishikado en Dragonball.

Scen 4 - Doumyoujis scen. Doumyouji säger något om att det absolut var den där snubbens fel när Tsukushi dyker upp och säger att hon blivit räddad av en kille som snackade perfekt engelska, och att killar som talar engelska är sååå häftiga. Doumyouji rycker tag i henne och säger "du! du sa att killar som snackar engelska är coola, va?!" och hon svarar "det sa jag men vadå då?". Doumyouji: "okej, förstått." Därefter rusar engelskläraren (*jag*) och ett gäng elever (närmare bestämt joshikousei-settet) in och den underliga engelsk dialog-skolan sätter igång. Engelskläraren lär ut engelska genom att de får säga saker på japanska som låter smått engelska (i japaners öron). Hon är tydligen en beundrare av Doumyouji även hon och uppskattar verkligen att bli sparkad av honom... den här scenen är ju till stor del på engelska så den är väl hyfsat lätt att förstå.

Scen 5 - Mimasakas scen. Mimasaka hör Tsukushi prata om DMC, Detroit Metal City. När Tsukushi har gått skriker han på sin mor som visar honom vad DMC är. Därefter säger Lumine "och så förvandlades Mimasaka"varpå den nye Mimasaka, spelad av en annan tjej, kommer ut och rockar loss ^_~

Scen 6 - "ödets dag" som Lumine säger. En i taget frågar F4-killarna Tsukushi om hon vill dejta dem och hon nekar en efter en. Varefter hon säger "och förresten, F4, vad säger ni egentligen? Jag har ju en pojkvän". F4 utstöter japanska förvånade ljud och Tsukushi ropar på sin pojkvän, som spelas av en av mina grannar, den så kallade Fugi (hon bor i rummet bredvid). Hon/han bedyrar sin kärlek och Tsukushi ber honom visa de "coola killarna". Här kommer ett gäng otaku in och dansar en otaku-dans till en sång som folk tydligen dansar till i Akihabara, och efter några takter kommer alla andra in och dansar också.

Sluuut ~

Även om det tog upp en timme varje kväll i en månads tid är jag glad att jag deltog. Jag lärde mig i alla fall många namn (fast jag vet fortfarande inte vad alla heter...) och nu känns det lite tomt på vardagskvällarna...

Att gå till frisören i Japan

2008-10-24T07:11:00.007+02:00

Historier om västerlänningar som fått håret totalsabbat på japanska frisersalonger är legio. Då japanskt hår är fantastiskt starkt kör frisörerna på med blekmedel och uttunnande utan att hålla tillbaka. Mitt hår är starkare än de flesta nordbors men svagare än asiaters (= medelhavskvalitet), så det var med en viss bävan jag vågade mig in på en japansk salong. Det finns ett antal salonger i Tokyo som har specialister på västerländskt hår, men de är svindyra och dessutom skulle mitt hår förmodligen passa lika dåligt in på ett ställe anpassat för tunnhåriga skandinaver som på ett ställe för stålhåriga japaner.

Så jag gick omkring i Kichijoji och kollade på alla skyltar utanför alla salonger. Jag ville nämligen göra "japansk rakpermanent", en speciell metod som förändrar håret på molekylär nivå så att de hårstrån som behandlats aldrig blir lockiga igen... har jag hört. Och på Watanabe, en salong som sägs vara sååå bra som ligger i Harajuku och är västerlänningsanpassad, kostar det... för mycket. På den japanska kedjan Earth får man färg, klippning och sådan permanent för 12830 yen (vilket fortfarande är under tusen kronor i alla fall, trots den svaga kronan).

Så jag gick till Earth. Först gick jag dit för att beställa tid, eftersom jag inte vågar göra min telefonsamtal-på-japanska-debut riktigt än. Men att beställa tid öga mot öga gick hur bra som helst; jag behövde aldrig gissa vad de sa utan förstod faktiskt precis allting. Det var bara att välja och vraka mellan tider - i princip sa jag bara när jag var ledig och de sa okej. Två dagar senare var det dags.

Först fick man låsa in sin väska i ett litet skåp och gå in i ett omklädningsrum och sätta på sig en sådan där grej man alltid får hos frisören, men den här knöts som en kimono... innan jag gick in där fick jag välja rang på frisören. Jag förstår inte riktigt hur de lyckas ha någon tillgänglig från de tio olika rangerna, men de har kanske väldigt många anställda helt enkelt. Lägsta rangen, som inte kostade något extra, var sutairisuto (stylist). Jag tog den näst lägsta, topu sutairisuto (top stylist) som inte kostade mer än 600 yen extra. Stackars de vanliga stylisterna som säkert aldrig får klippa någon...

När man valt rang blev man tilldelad en frisör och fick gå in i ett speciellt litet konsulteringsrum. Det gick faktiskt ganska smärtfritt att förklara vad jag ville på japanska, men jag hade inte direkt några speciella önskemål så det handlade egentligen bara om att välja färg.

De tvättade mitt hår totalt fyra gånger. Först, som brukligt är, tvättade de det innan de gjorde något annat. Jag har aldrig varit med om så bekväma tvättställen. Annars brukar jag få ont i nacken men de här var hur sköna som helst. Varför har de inte sådana i Sverige? De lägger dessutom en vit duk över ens ögon; höll på att somna både en och två gånger.

Därefter började han - frisören - lägga på första omgången kemikalier till rakpermanentningen. Lite lustigt att det japanska ordet för sådana kemikalier är samma ord som ordet för medicin, 薬 (kusuri). Därpå följde nästa schamponering och plattångande, varefter andra omgången "medicin" tillsattes och så ännu en tvätt. Sedan klippning, vilket gick på typ tio minuter, och så till sist färg. Jag ville egentligen bleka slingor men det skulle ha blivit dyrare, tagit längre tid och han hade redan blandat ihop den färgen jag pekat på i konsulteringsrummet så det fick bli vanlig färgning.

Och så tvätt... och föning. Han använde inga stylingprodukter alls men han la på någon sorts vårdande olja och sa att jag inte fick tvätta håret den dagen. Som om jag skulle vilja gå hem och tvätta håret efter fyra tvättar...

Jag är extremt nöjd. Så länge jag minns har jag haft oregerligt, grovt och lockigt hår, och nu är det som silke. Det är rakt redan när jag kommer ur duschen och jag behöver inte ens föna det. Jag kommer tyvärr inte kunna ha håret såhär i Sverige, eftersom ifall det mot förmodan skulle finnas skulle det vara svindyrt. Klippning, färgning och permanent kostade 12830 yen, vilket blir så mycket som 1063 kronor med dagens underbara valutakurser. Nåja, det är i varje fall fortfarande billigt. Dessutom ingick axel- och nackmassage och allt!

Före - sista dagen med lockigt hår.

Efter - jag ser fördjävlig ut men det beror mer på gårdagens festande än håret :) Färgerna är dessutom fel - min hud är inte kritvit och mitt hår är mer kopparfärgat än lila.

Jaha, nu vet ni hur det går till hos frisören i Japan. Jag är lite orolig att de ska hinna tunna ut mitt hår på tok för mycket de 4-5 ytterligare gånger jag kommer behöva gå dit medan jag är här... det blir nog att klippa av nästan alltihop när jag kommer hem.

Ditt och datt

2008-10-06T07:18:00.003+02:00

Argh, jag ligger så långt efter med bloggandet att jag knappt kommer ihåg hälften av allt jag tänkt skriva om. Så i väntan på att jag ska dra mig till minnes i vilken ordning jag gjorde vad, och skriva om det, blir det ett litet inlägg med allmänna tankar.

* Paraplyer är allmän egendom här. Jag har inte blivit av med mitt paraply än, men alla andra verkar bli bestulna. Härlig anarkistisk anda tycker jag; för när någon tagit ens paraply är det praxis att ta någon annans, så ingen borde i alla fall bli utan. Det verkar dock bara gälla de genomskinliga och de vita paraplyerna, och eftersom så många använder dem är det nästintill omöjligt att hålla koll på vilket som är ens eget. Jag använder ett blått och det är väl därför det inte försvunnit än.

* Att ha så många olika saker att välja mellan att göra i helgen att man till slut stannar på campus är en ny upplevelse. Det kan i och för sig vara mycket roligt det också. I fredags gick jag med en flaska rom till 2MD och spelade en amerikansk variant av kortspelet Hej knekt med Jonas och hawaiianen. Vi försökte spela den svenska varianten också men det tar ju särdeles lång tid att spela så det fungerade inte så bra som drinking game (svensk term?). Sedan dök fler personer upp och vi körde Mario Kart-race på våra DS (man kan spela upp till åtta personer) och alla hade mycket roligt åt mina aggressioner (Mario Kart gör mig så fruktansvärt förbannad). Till slut gick vi upp till Kazuyas rum och lyssnade på San Fransisco-låten (varför?) och jag ville hela tiden prata japanska med Bob. Tina, som bor i min korridor, var också där så jag fick hjälp hem. Jag har en bula i pannan efter Hej Knekt-spelandet...

* Tiden har gått blixtsnabbt de senaste två veckorna, till skillnad från de första tre veckorna, vilka kändes som tre år. Dessutom är det för kallt för att gå med kortärmad tröja nästan varje dag nu (men det är tydligen ovanligt kallt för oktober).

* Det är dorm festival week den här veckan och på fredag ska alla korridorer spela upp varsin pjäs. Jag ska vara en något galen engelsklärare. Vi övar klockan tio varje kväll.

Nu måste jag springa iväg för jag har ett Japanese speaking test om fem minuter...

Uppdatering:

* Det blev lite hastigt och lustigt tidigare, eftersom jag kom på i sista sekunden att jag skulle tillbaka till skolan. Det visade sig att det blivit förskjutit så min tid blev snarare 15.00 än 14.45. Satou-sensei tryckte på REC på sin bandspelare så fort jag satt mig ner, och på grund av nervositeten det skapade gjorde jag riktigt dåligt ifrån mig.

* Klassen är uppdelad i sektion A och sektion B, och vi i A-sektionen ska tydligen byta lärare med B-sektionen. Det innebär visserligen att vi slipper ha Satou-sensei (som är en ganska tråkig och stel person) hela tiden, men vi går miste om den absolut bästa läraren - Komatsu-sensei. Hennes lektioner är alltid så mycket roligare än Satou-senseis... Hon kan till och med säga "Jag älskar Abba" på svenska. Häromdagen pratade hon om att hon ätit både krokodil och känguru, och att ormar är gulliga och sköna att ta på. Hon har tillyttermeravisso en häftig, djup röst. Men men, B-gruppfolket säger att deras lärare är bra så vi får nog det bästa kortet trots allt (vi slipper ju Satou-sensei).

* Det finns alldeles för många människor här. Senast i dag ropade en tjej mitt namn och vinkade hejvilt. Jag vinkade glatt tillbaka och undrade vem i all världen det var. Jag kan inte ens namnen på alla i korridoren än (men det är väl typ trettio-fyrtio pers som bor här i och för sig).

* På lördag ska jag gå på Tokyo Game Show, världens största spelmässa. Tyvärr är inte Nintendo med, men eftersom en massa av de företag som tillverkar spel åt Nintendo är med är de nog ganska välrepresenterade ändå. Biljetten kostade bara 1000 yen.

* Angående yenen har den blivit betydligt dyrare. När jag åkte hit var en krona ungefär 18 yen, och nu är kronan bara värd 14.70. Ifall kronan fortsätter att rasa i den här takten är det bara att åka hem ju. Svenska börsen får för fan skärpa till sig nu!

* I dag är det både pjäsövning och korridorsmöte och jag kommer väl bli rostad. I går gick min scen helt åt helvete, mest eftersom jag inte mådde så bra, och så missade jag min info duty. Den går ut på att man ska sitta i något av rummen på första våningen (social room, study room eller smoking room) och svara i telefon samt öppna dörren om det ringer på. Det känns sådär måttligt lönt när jag ändå kommer bli tvungen ropa på någon japan när någon ringer/ringer på. Hur som helst fattade jag inte det konstiga schemat så jag missade min tid, vilket innebär att jag måste betala en (förhoppningsvis, förmodligen ganska liten) bot till korridoren.

* Vi hittade en pizzeria som påstår sig ha "vera pizza napoletana" bara en liten bit ifrån campus så dit ska vi gå och käka ikväll. Ska bli spännande. Annars jobbar min rumskompis på en helt underbar restaurang med namnet La voglia matta (ung. "den galna/ohejderliga lusten/viljan" - förmodligen syftande på mat - ) som har fantastisk, äkta italiensk mat. Den ligger i Ogikubo, på varuhuset Lumines femte våning om någon har vägarna förbi.

2008-09-28T05:50:00.002+02:00

Jag älskar mitt liv här. Just nu känns det inte som att jag någonsin vill tillbaka till tråkiga Sverige...

I dag ska jag åka till Akihabara och eventuellt köpa ett Nintendo DS. Jag behöver nämligen ett elektroniskt japansk-engelskt uppslagsverk, och ett DS kan användas som ett sådant, kostar typ lika mycket och har den blygsamma fördelen att dessutom vara en spelkonsol. Förhoppningsvis kan jag få tag på en moddgrej också, så att man kan ladda ner spel. En kille från Jonas korridor ska följa med och försöka hjälpa oss hitta sådana.

Jag ville bara säga att jag är lycklig. Återkommer med intressantare inlägg så fort tillfälle ges.

Skolan

2008-09-24T11:54:00.005+02:00

Jag önskar att jag hade råd att gå hela min utbildning här. En svensk som är här gör det och han tar ungefär 200 000 i lån varje år. Trots att den här skolan har ungefär en tredjedel av Växjö universitets studenter är kursutbudet bättre. Det här är visserligen en privat skola som har en av Japans dyraste terminsavgifter (men det är fortfarande betydligt billigare än i exempelvis USA), men ändå. Det finns till exempel en kurs här som handlar enbart om Dantes Divina Commedia. Hur många olika lingvistik- och litteraturkurser som helst! Jag kan tyvärr inte gå en enda för jag måste läsa sådant som ingår i något som kallas Japan Studies Program.

Nu läser jag Contemporary Japan: From Ramune to Anime och så japanska. Japansklektioner har jag varje dag, måndag till fredag, från 10.10 till 12.40. Contemporary Japan är en ondskefull gorochi-kurs. Go = fem, roku = sex och shichi = sju. Den håller på i tre timmar och fyrtiofem minuter, vilket innebär att man slutar klockan sju. Det är åtminstone bara två gånger i veckan, så man slutar 12.40 övriga dagar. Jag kom precis hem från en sådan lektion. I dag var första gången jag inte somnade (okej, jag nickade till någon sekund i och för sig, men det gick bättre än på de föregående lektionerna). Trots två koppar kaffe och två flaskor (ganska sött) citronte ur de fantastiska japanska dryckautomaterna som inte går att undvika någonstans fick jag kämpa för att hålla ögonen öppna. Jag vet inte riktigt vad det är som gör den lektionen så sömningivande, men jag är långt ifrån den enda som somnar...

Undervisningen verkar överlag mycket bra. Först registrerade jag mig på en kurs i samtida japansk historia, men eftersom man var tvungen att skriva ett paper i veckan plus en tiosidig uppsats (med både primära och sekundära källor) i slutet av kursen övertalade Jonas mig att byta till Contemporary Japan: From Ramune to Anime. Orsaken till att han var tvungen att övertala mig var att läraren i historiekursen var helt underbar. Han utstrålade så mycket passion för och engagemang i sitt ämne. Någon frågade om det var okej att använda Internet-databaser med artiklar (när läraren talade om att man skulle gå till primära källor, som artiklar från den aktuella tiden) och han svarade "yes, but I would really love you to go down [i bibliotekets källarvåning som innehåller en massa gamla tidningar] and TOUCH the books". Vid ett annat tillfälle bad han oss att under några minuter verkligen tänka oss in i hur man som en vanlig, enkel människa kände under 1945 års lopp i Japan. Det är så historia ska undervisas. Om jag läste historia i vanliga fall skulle jag inte ha tvekat att gå den kursen. Alla andra där verkade också ha historia som huvudämne.

Vad gäller japanskundervisningen är den av varierande kvalitet. Vi har sammanlagt fyra lärare. En av dem träffar vi bara en timme i veckan, och det är på torsdagar när vi går till en datorsal och använder ett program som känns ganska meningslöst. Det går ut på att man ska kolla på videoklipp och öva på japanska; man kan spela in sig själv och sedan lyssna på det, vilket förstås låter jättebra - problemet är bara att nivån är på tok för låg till och med för de allra sämsta i gruppen. Dessutom tar det en halvtimme varje gång för dem att få datorerna att fungera som de ska.

Sedan är det en kanjilärare som vi bara haft två gånger hittills. Hon pratar med en oerhört pipig (och ganska svag/tyst) röst, vilket är smått obehagligt. De resterande två lärarna är en äldre dam som är ganska stel och tråkig och som fyller i folks meningar innan de hinner tänka klart, samt en mycket rolig och bra yngre lärare. Alla är kvinnor. Den yngre, Komatsu-sensei, är mycket omtyckt och hennes lektioner är alltid roliga. Hon kan säga "oj" på svenska! Och till skillnad från den äldre, Satou-sensei, förklarar hon gärna saker även om det är lite överkurs. Satou-sensei sa uttryckligen till Jonas att han inte skulle analysera så mycket när han ställde en kort fråga...

Kursböckerna man använder är ICU:s egna. "ICUの日本語" på japanska; Japanese for College Students på engelska. De är helt okej, men förmodligen inte så bra att bedriva självstudier med. Positivt är att man får lära sig ganska många kanji. Måttligt positivt är att man får lära sig ett antal kanji varje lektion som man bara ska kunna läsa, vilket innebär att det inte står hur de ska skrivas.

Jag önskar också att takten vore lite snabbare. Nu går vi igenom ett kapitel i veckan, ungefär. Nästa termin ska jag läsa Intensive Japanese istället, det vill säga japanska på heltid. Det innebär japanska från 8.50 till 15.30 varje dag (minus lunchrast). Det ska bli så skönt att kunna koncentrera sig enbart på japanska!

Det absolut sämsta med skolan är det grymma förtryck mot vänsterhänta som syns ovan. Var är det meningen att jag ska vila min armbåge medan jag skriver? Nåja, de här bänkarna är någorlunda uthärdliga, jämfört med vissa andra som bara består av en smal träskiva för högerarmen. Man känner sig helt fångad i dem också. De sitter nämligen ihop med stolarna och har man grejor på bänken är det svårt att komma ut. De tar ju inte mycket plats dock; antar att det är därför de använder dem.

Korridoren - 3WD

2008-09-22T11:17:00.006+02:00

Jag bor i 3rd Women's Dormitory; den bästa av alla korridorer (naturligvis). Alla tilltalar varandra med smeknamn och utan artigheter. Samtidigt är den ren och allt fungerar smidigt. Ett viss mått av fascism tillämpas, men inte som i 4WD där de tydligen är väldigt strikta med senpai/kouhai-relationer (relationer mellan äldre och yngre studenter) och man inte får tvätta nattetid. Man måste fortfarande betala böter om man inte kommer på det månatliga korridorsmötet och man får absolut inte glömma sina skor i hallen (vi har varsitt skoskåp), för då kan de hamna i en "take free"-hög.

Skönt är i alla fall att här inte är lika smutsigt som på 2nd Men's Dormitory, där Jonas bor. Alla korridorer hatar 2MD, utom 3WD, och 2MD tycker att 3WD är den enda av tjejkorridorerna som inte är tråkig. När man byter från skor till tofflor i hallen på 2MD fastnar genast ett tjockt lager smuts på hela fotsulan. Deras allrumsgolv har blivit utsatt för både det ena och det andra... men å andra sidan är deras enskilda rum dubbelt så stora som våra. Våra är på fantastiska 12 kvadratmeter.

Såhär ser korridorshuset ut framifrån. Medger att det ser ut som ett fängelse, bortsett från cyklarna.

Det här är Higeo, en katt som nästan alltid är framför vårt hus. De ställer ut mat till honom tror jag. Han stinker, och stirrar på en när man går förbi honom. Han ser alltid så ledsen ut, men det är förmodligen ingen bra idé att röra vid honom. Om han inte vore så läskig skulle jag vilja tvätta honom.

Mitt rum. Min sida är den där bokhyllan är aningen tommare. Men det får ändå plats en hel del i detta lilla rum - två skrivbord, två sängar, två stora skåp, en stor byrå och två bokhyllor (som visserligen sitter upphängda på väggarna).

Tvättrummet; det vill säga toaletten, fast själva toaletten är i Japan så gott som alltid i ett separat rum.

Det oförståeliga köket med de konstiga plattorna. Jag har precis börjat få lite bättre grepp om dem i och för sig. Om de åtminstone vore likadana allihop, men det är de inte utan de fungerar på lite olika sätt. Vissa av dem börjar pipa om man ställer en kastrull i fel material på. Å andra sidan värms de upp fort när man väl lyckats sätta på dem. Knapparna är dekorerade med kanji och åter kanji...

Social room. Det har ea-kon, det vill säga luftkonditionering, så när det var bastuvärme i resten av huset var det skönt att vara här. Här finns en teve på vilken man kan titta på skumma japanska teveprogram, en hylla fylld av manga och ett tatami-rum med ett japanskt bord och ett piano.

Det mycket mysiga badrummet. Ingen verkar använda badkaret här, av någon anledning. I 2MD och i Global House används dem flitigt har jag hört, så jag undrar varför. Det tog minst en halvtimme att fylla karet den enda gång jag vågat använda det, så folk kanske inte orkar vänta. Skönt var det i alla fall; mer som att sitta i bubbelpool (minus bubblorna i och för sig) på simhus än som de vanliga vita enmansbadkaren som är praxis i Sverige.

Alla utländska nykomlingar var lite nervösa för att använda det här rummet i början, men jag tror alla har vant sig vid det här laget. Det kan vara lite annorlunda och förvirrande först - jag föreställde mig något i stil med en ritual - men i princip tar man bara med sig en korg med sina grejor och en handduk, klär av sig i rummet bredvid, lägger sina kläder och sin handduk i en av hyllorna och tar med sig korgen in. Så sätter man sig på en liten pall och duschar, helt enkelt. När man är färdig plockar man upp den näve hår man tappat från golvet och så torkar man sig i rummet bredvid. No biggie.

Det här är en skylt som är uppsatt på toaletten. Av någon anledning måste man klippa upp paketet. Japans återvinningssystem är fantastiskt, för övrigt. Plast (både hård och mjuk), brännbart, papper, kartonger och batterier är det enda de återvinner. Oftast är det bara brännbart, ej brännbart och plat I går frågade jag någon varför man var tvungen att klippa upp mjölkpaketen. "För att återvinna dem", var svaret. "Återvinner ni mjölkpaket i Sverige?" var följdfrågan. Haha. Jag sa bara ja, men jag undrar vad hon tyckt om listan - färgat glas, ofärgat glas, kartong, papper, metall, hårdplast, mjukplast... Men vad begär man; många här har frågat mig om Sverige har ett eget språk. Nåväl, det är ju ett ganska litet och obetydligt land så jag klandrar dem inte. De visste i alla fall att det över huvud taget existerar.

I Japan är man aktiv...

2008-09-20T02:44:00.002+02:00

...eller hikikomori. Det verkar inte finnas något mellanting, och eftersom jag inte är någon hikikomori händer det ganska ofta att jag inte har en sekund över på en hel dag. En av svenskarna har en teori om att japanerna är rädda för att få fritid som de inte vet vad de ska ta sig till med, och därför går de till biblioteket för att plugga, vilket innebär att de sover. Det brukar ligga någon och sova över sina böcker i vartenda hörn på biblioteket här...

Jag har hur som helst massor av blogginlägg planerade; måste bara få tid att skriva dem också. Jag har inte tröttnat på bloggen; jag lider bara av tidsbrist. Förhoppningsvis kommer jag bli bättre på optimal tidsutnyttning när livet här blivit lite mer rutinerat, om det nu någonsin blir det. :-)

Mat

2008-09-15T08:11:00.011+02:00

Mat är ett problem. Jag vet inte vad jag ska äta. Att äta på skolkafeterian (som visserligen är billig) varje dag är inte ekonomiskt hållbart och ungefär hälften av alla ingredienser jag brukar använda i min matlagning saknas i alla fall i mataffärerna här i Mitaka. I dag fick jag dock den ljusa idén att det borde finnas specialiserade affärer i mer centrala delar av Tokyo... kanske kan man få tag på parmesanost någonstans. Jag ville göra spaghetti alla carbonara i går, men carbonara utan parmesanost? Vilket skämt.

Vad jag äter

Från vänster till höger: te, skum japansk kaka, snabbnudlar, långsamnudlar och yoghurt. Snabbnudlarna har jag iofs inte ens testat än. Den där kakan är ganska äcklig måste jag säga. Den är fylld av sådan där söt bönmassa som är så omåttligt populär här. Sobanudlarna blev över när vi grillade för över en vecka sedan. Jag har kål och böngroddar i kylen som jag tänkte ha i ett försök till (vegetarisk) yakisoba, men jag har inte orkat göra det än. Den blå yoghurtburken är fettfri, men jag har ingen aning om innehållet i övrigt. Det börjar bli riktigt störande att inte kunna tyda näringstabellen. Jag frågade i alla fall min lärare häromdagen hur man skriver "socker".

Såhär ser det ut: 砂糖

Den här rosa yoghurten är hur som helst den bästa jag hittat. Den innehåller acidophilus och påminner lite om A-fil till smaken. Jag är överlycklig över detta mitt fynd... ett år utan fil (fast det är ju inte fil, men nästan) hade blivit traumatiskt.

Bröd och ost är en annan sak man saknar. Allt bröd här är kritvitt och alldeles mjukt. Jag hittade ett bröd med lite frön i i går, men det är ju fortfarande varken nyttigt eller särskilt gott. I går hittade vi i och för sig en affär inne i stan där man kunde köpa en massa bröd som var både mörkt och lite hårdare/segare. Emellertid kostade en limpa sisådär 40-50 kronor...

Ovan syns den patetiska lilla ostbiten jag köpte för ungefär 25 spänn. Goudaost står det, men jag är smått skeptiskt inställd.

I dag åt jag och Jonas på ett ramenställe som ligger ganska nära skolan. Vi kände att vi behövde lite omväxling från kafeterians curry. Det var väldigt gott och mättande, men en aning för dyrt (700 yen = 44 kronor). Jag hoppas yenen blir billigare igen snart.

Dagens ramen.

Insekter

2008-09-10T12:31:00.003+02:00

För några nätter sedan kröp en enorm kackerlacka över golvet precis utanför mitt rum och in i rummet bredvid. Vi var ett par, tre stycken som råkade stå där just då... vi skrek och hoppade. Lite senare kom den ut igen och då var det nästan en folksamling i korridoren... Någon försökte döda den med insektssprejen (vi har typ fem olika sprejer som står i badrummet) men den bara kröp vidare, så Reina tog sin TOFFLA och slog ihjäl den med några snabba slag! Jag var så imponerad!

En liten stund senare skulle jag ändra fönstret på mitt rum (vi har både nätfönster och riktiga som man kan dra fram och tillbaka för att reglera hur öppet det ska vara) och plötsligt hörde jag cikadaskrik som bröt ut ur mängden. Jag drog snabbt fönstret åt sidan, dels för att stänga det helt och dels för att få cikadan som jag antog satt på utsidan att fara sin kos. Men när jag drog i fönstret började den skrika så äckligt högt och mycket att jag flög baklänges. Den tystnade, så jag antog att den antingen försvunnit eller dött. Jag kunde inte se den mellan de olika fönstren.

Några timmar senare skulle jag gå och lägga mig, och då upptäckte jag plötsligt att det var en stor cikada (de är alltid stora i och för sig) i min rumskamrats säng. Jag skrek till (det här var klockan tre på natten) och Arude, som bor i rummet bredvid mig, kom och räddade mig. Hon bara tog den i handen och slängde ut den genom fönstret. Och hon är pytteliten och pratar med världens gulligaste röst, så hon verkar inte så tuff precis! Hon och Reina är mina hjältinnor.

Jag har knappt ett spår kvar av min insektsskräck längre. Man orkar inte bry sig efter ett tag när de är precis överallt. Förra veckan höll jag till och med en jättestor (kanske 6-7 centimeter lång) ekoxebagge i handen. Den var till och med vacker tyckte jag när Sirena höll den, men den landade på rygg i mina händer och det var lite för läskigt.

En sådan här har jag rört vid...

En annan läskig sak är är de japanska jättegetingarna. Jag vet inte riktigt om de ska kallas getingar på svenska... på engelska säger man "Asian giant hornets" och på japanska suzume bachi, vilket betyder sparvbi. De är världens största getingar. En enda av dem kan döda 40 europeiska bin på en minut. Ifall man kommer inom tio meters räckhåll från deras bon attackerar de och man kan dö av deras stick. I Japan dör mellan 20 och 40 personer varje år på det viset. Man ska inte ha på sig svarta kläder, inte använda vissa parfymer (de innehåller feromoner som drar till sig dessa monsterdjur) och inte heller ha på sig vita kläder när det är mörkt.

Det lustiga är att japanerna inte verkar känna till hur farliga de här getingarna är. I går var det en inne i vår korridor; Sarah dödade den med en speciell sprej som är just mot dem. Det ska tydligen finnas ett bo precis mellan 1st Men's Dormitory och 2nd Men's Dormitory.

Insekter är i allmänhet obehagliga, men de här är faktiskt rent verkligt och praktiskt otäcka...

Läs mer om dem på Wikipedia och tyck synd om/oroa er för mig!

Shinjuku

2008-09-10T11:51:00.010+02:00

Jag, min kompis Sarah och Jonas åkte till Shinjuku i söndags. Den ursprungliga avsikten var att åka till Harajuku och titta på cosplay... som sagt var det söndag, och då lär det tydligen vara allra flest galningar där.

Vi tog tunnelbanan till Shinjuku och tänkte att vi säkert skulle kunna lista ut hur man tog sig vidare till Harajuku där, eftersom Shinjuku-stationen är en stor sådan och så vidare. Det hade säkert gått att lista ut också, men det var varmt, vi var hungriga och det kryllade av människor. Till skillnad från i Mitaka har folk lite mer bråttom i Shinjuku. Vi blev stressade helt enkelt, så vi bestämde oss för att gå ut och titta på Shinjuku istället när vi ändå var där.

En vän hade berättat om ett enormt varuhus som skulle ligga nästan precis till stationen, så vi försökte hitta det, och vi hittade åtminstone ett stort varuhus som låg helt nära stationen, men om det var exakt samma som vi blivit tipsade om vet vi inte, vilket förstås kan kvitta. Det heter Odakyu och ser ut såhär:

Det finns dessutom en del, ungefär lika stor, på andra sidan vägen. Den ena verkade innehålla enbart elektronikprylar, och den andra innehöll kläder samt en våning med restauranger. Båda husen hade väl en åtta-nio våningar... Vi gick inte så mycket i affärerna dock, eftersom det visade sig vara så gott som enbart märkeskläder och typ allting således kostade minst 15000 kronor. Hur som helst, det är ett bra ställe att åka till om man vill stå och dregla i exempelvis en hel affär med Chanel, eller om man råkar vara rik.

Eftersom vi var hungriga letade vi upp ett ställe att äta på istället. Vi var ganska sega och obeslutsamma allihop, så vi gick väl runt hela restaurangvåningen fem gånger eller så innan vi bara gick in på första (eller hundrasjuttionde) bästa.

Jag och Jonas beställde ett setto miiru (set meal) med furaido chikin (fried chicken) som titelingrediens. Sarah beställde något som påstods vara en omelett, men visade sig vara ris med ett mer eller mindre rått ägg över. Till vänster kan ni se hur det såg ut när hon blandat det. Hon klarade inte av att äta så mycket av det, men jag tyckte faktiskt det var gott, även om det var så mjukt att det kändes som bebismat. Jag och Jonas gav Sarah några kycklingbitar var och hon fick hälften av mitt ris, så vi blev mätta allihopa.

Såhär såg det jag och Jonas beställde ut. Det var väldigt mycket mat för att vara i Japan; vi har glatt oss en del åt de för oss lättviktare mer lagom portionsstorlekarna. Det är alltid intressant när man inte har en aning om vad det är man äter. För några år sedan skulle jag ha varit mycket mesigare med att testa skumma saker... tur att jag inte var här då (jag hade väl svultit ihjäl).

Ris, kyckling, misosoppa kålsallad och två tallrikar med skumma saker som inte var särskilt goda. Kycklingbitarna var stora och sega och därmed lite pikanta att få i sig...

Jag hittade en liten affär (ute, inte på Odakyu) där jag köpte en billig kjol att ha till Hawaii-temat. Det var det enda inköp som gjordes (förutom mat), så vi uträttade väl egentligen inte någonting, men det var ganska roligt i alla fall. Vi såg i en cigarettautomat (de har cigarett- och dryckesautomater i varje gatuhörn här) att cigarettmärket Seven Stars, som röks i mangan (och animen) Nana, finns på riktigt! Lite lustigt (vi är lättroade).

På vägen tillbaka såg vi, utan att ens leta efter det, hur man tog sig till Harajuku (man byter till Yamanote-linjen och går av på stationen som heter Harajuku).

Och som avslutning:

Jag kunde inte låta bli att fotografera det här, men det blev inte så skarpt. Det står hur som helst "this coffee is dripped one by one person by one". Jag undrar vad de menade...

Initieringsvecka

2008-09-09T17:09:00.003+02:00

Den här veckan är initieringsveckan, vilket innebär att vi som kommit hit nu i september måste springa omkring i skolan med skumma dräkter på oss. Min korridors tema är hula-hula, men vi ser tydligen ut mer som nymfer har jag hört. Snygga är vi i alla fall. Men jag längtar tills efter nästa onsdag när man kan ha normala kläder på sig igen... Vi måste göra ett uppträdande på Bakayama (idiotberget), ett litet berg som ligger här i närheten, på ungefär fem minuter. Ingen av oss kan dansa så det kommer väl bli sådär måttligt bra. Men det är ju tradition...

De modiga fyra på väg till skolan för terminens första lektioner. Vi tog en bild med självutlösaren på oss allesammans också, men vi hamnade så långt borta så det blev jättesuddigt tyvärr, för det var en bra bild...

Som sagt, jag längtar tills nästa onsdag.

Klubbpresentation

2008-09-09T16:44:00.007+02:00

Jag glömde helt bort att berätta om klubbpresentationen i går. Det var en presentation på onsdagseftermiddagen och en på torsdagen. Jag gick inte på onsdagen eftersom jag tänkte att jag lika bra kunde gå på den på torsdagen och försöka få tag på en adapter istället, men det visade sig att det inte var samma klubbar som presenterade sig på de båda tillfällen (förstås... hur dum kan man vara?). Emellertid var de klubbarna jag var intresserad av (badminton och simning) på torsdagen, men jag lyckades ändå missa 45 minuter och därmed de intressanta klubbarna, eftersom jag trodde att presentationen började vid samma tid båda dagarna, vilket den uppenbarligen inte gjorde.

Hur som helst var det kul att se de klubbarna jag i alla fall fick se. De verkade roliga allihop, speciellt de olika musikklubbarna, men hur mycket de än säger att det inte spelar någon roll om man inte kan sjunga tänker jag inte göra livet surt för dem genom att gå med i någon av dem.

Jag fick i alla fall några bilder, om än oskarpa (det var så mörkt):

Det här är en dansklubb av något slag. De dansade något som symboliserade körsbärsblommornas skönhet (kan det bli mer japanskt?), och det var inte alls illa. Den här klubben känns dock som att man måste vara japan för att gå med i (hur snygga är västerlänningar i kimono?)... och jag har ändå ingen rytmkänsla.

Det här är en mer än lovligt suddig bild av ett av musiksällskapen, och de spelade verkligen riktigt vackert; rörande vackert. Jag önskar att jag kunde spela något instrument. Man kan åtminstone njuta av deras musik...

Här har vi Latin American Music Society. De var duktiga och musiken var bra (samba), men de hade kunnat slå liiite mjukare på trummorna. De flesta spelade instrument, men vissa dansade också. Det var kul att se, och på något sätt känns allt som inte är japanskt lite uppfriskande...

Min rumskamrat har tydligen varit med i badmintonklubben, så hon berättade för mig när de tränar. Jag ska gå dit och titta på deras träning så småningom tänkte jag. Det finns annars tre tennisklubbar här (av varierande allvarsgrad) så någon av de mindre seriösa av dem vore kanske kul också.

Orienteringsvecka och tsukimi

2008-09-08T16:36:00.005+02:00

Första veckan bestod mest av en uppsjö av orienteringsföreläsningar och välkomstmat. På tisdagsmorgonen var det matriculation ceremony, en formell historia där man inte fick fotografera. Jag hade jeans på mig, men bara för att jag inte hade en tanke på att man kanske borde klä sig "fint". Man fick ett litet häfte innan man gick in i kapellet, där ceremonin hölls, i vilket det stod var man skulle sitta. Vi var ordnade både efter vilken status vi hade (till exempel One Year Regular) och efter bokstavningsordning, och så blev vi uppropade i tur så att det blev som en vågrörelse.

Det var till största delen ganska tråkigt. Ett antal personer pratade lite, bland annat pratade en om hur underbart det var att få studera utomlands. Han var så sentimental och entusiastisk att jag blev tårögd (vilket i och för sig kan ha berott åtminstone delvis på att jag inte mådde särskilt bra alls den förmiddagen). Någon läste lite ur bibeln och kören sjöng. Det kändes mer som en engelsk internatskola än ett japanskt universitet. Till slut fick vi alla gå ut, en rad i taget så att vi bildade två snygga floder som flöt ihop på väg mot utgången.

Det roligaste med den här ceremonin var för övrigt att på höger sida om min kompis satt det en annan vänsterhänt person. Lite skojsigt, sådär.

Efteråt fick vi i alla fall mat, men det var svårt att glädja sig åt det när det mest kändes som att jag helst av allt velat åka hem. Jonas hade det ännu värre eftersom han inte ens tyckte om sin korridor. När jag berättar för folk från andra korridorer att min pojkvän bor i 2MD skrattar de eller ser plågade ut, eller både ock. Det är en ökänd korridor, tydligen.

Dagarna har verkligen varit långa; innehållit mycket. Jag tror det var på onsdagen som vi fick göra (the) Japanese Language Placement Test. Det var iskallt i klassrummet vi var i eftersom de sänkte temperaturen för att folk tyckte det var sååå varmt. På väggen hängde en lustig skylt:

We've got to save Elector City!

Det var svårt, men det var förstås inte så konstigt med tanke på att det skulle placera alla från japanska nivå 1 till avancerad japanska nivå 2. Ifall man hamnade på gränsen mellan två nivåer fick man gå på intervju. Jag fick förstås gå på intervju. Allt intervjuaren sa var enkelt att förstå och svara på, så de satte mig i nivå 3. Men det finns massor av kanji man ska kunna som jag inte kan, och även om jag förstår grammatiken så är det inte säkert att jag kan använda den så bra för egen del (eftersom jag inte övat på den utan bara läst om den). Så jag ska prata med dem och säga att det är fel nivå för mig.

Både onsdag, torsdag och fredag kväll var det tsukimi. Tsukimi innebär, i alla fall för oss, att man gör mat och går med den till en annan korridor, och så måste vi säga "god kväll, vi är 3WD, var snälla mot oss tack" på japanska, och så får man gå in där och stå och presentera sig (på japanska, som vanligt) för att sedan prata två och två och äta risbollar och dricka öl eller sake eller något som heter "cocktail partner". Det var läskigt förstås, men kul i slutländan. Jag pratade med en Harry Potter (han såg ut som HP och introducerade sig med "jag är inte Harry Potter... jag kan inte trolla"), som visade sig vara en av oss lingvistikmasochister (som studerar språk för att de är svåra), en kanadensare, en korean och en australiensare (växlade även ett par ord med några japaner men det var inte några uttömmande samtal).

På fredagseftermiddagen grillade vi med Daiki och hans kompisar. Det var faktiskt riktigt roligt. Vid det laget ville jag åtminstone inte åka hem längre, även om det fortfarande kan vara lite ensamt ibland, speciellt på kvällen. Hur som helst, vi grillade, och ser man på, vi hittade två svenskar! En av dem är från vårt universitet och honom har vi träffat förut; den andre är från ett helt annat universitet. Båda bor i lägenheter; en av dem måste pendla men den andre bor 10 minuter från campus och hans ställe är billigt.

Här är en gruppbild från grillfesten:

Gissa vilka svenskarna är...

Mitaka och ICU - första intrycken

2008-09-06T15:25:00.004+02:00

På måndagsmorgonen pallrade vi oss upp någorlunda tidigt, samlade ihop våra grejor, checkade ut från vandrarhemmet och begav oss till tunnelbanan med all vår packning. Från Asakusa till Ueno, från Ueno till Musashisakai och därifrån via buss till ICU (eller 国際基督教大学 som skolan heter på japanska) .

Jag kan räkna gångerna jag synligt svettats på ungefär tre fingrar och det här var en av dem. När man släpar en resväska (som visserligen gick att rulla men dessvärre behövde bäras upp och nerför alla trappor på tunnelbanestationerna), en datorväska och en stor handväska i cirka en och en halv timme, i fyrtiogradig värme, är det nämligen lätt hänt.

Så småningom var vi i alla fall vid ingången till ICU:s campus. Bussen går egentligen vidare in på campus och nästan hela vägen fram till skolan men det visste vi inte då, så vi gick den (ganska långa) biten. Śåhär såg det ut:

Ledsen för överexponeringen, men det var ganska ljust och jag var på tok för nervös för att ta några bra bilder. Cikadorna fullkomligen vrålade utan att tröttna en sekund. Det började synas skyltar som pekade mot dormitories och inom kort möttes vi av två olika pilar; en mot männens korridorer och en mot kvinnornas. Det kändes av någon anledning som om jag inte skulle få se Jonas igen på hela året... Vi visste ju inte när vi skulle kunna kontakta varandra eller någonting.

Jag råkade först gå och knacka på hos fel korridor, 2WD, frågade på engelska om det här var 3WD och de svarade att jag skulle gå runt hörnet. Så jag löd, och ringde på där. Det blev värsta kalabaliken - de började skrika "Maya har kommit!" (på japanska) till hela korridoren och så hjälpte några av dem mig att bära upp mina väskor.

Min rumskamrat var inte hemma men rummet var fint och välstädat. Överallt hade hon lämnat små lappar på vilka det stod att jag fick använda vad jag ville. På mitt skrivbord låg dessutom bläckfisksnacks och en kolakaramell. Bläckfisk är faktiskt hur gott som helst; saltigt och smakrikt. Jag var lite rädd för att testa det men det finns det ingen anledning till!

Tjejerna som bar upp mina väskor lämnade mig åt uppackningen. När jag blivit klar med den (och kände mig aningen mindre svettig) gick jag ner i allrummet. Bara jag och någon till av de sex väntade nykomlingarna hade dykt upp. Klockan fem blev det rundvisning i korridoren och genomgång av reglerna. Lite i sex gick vi till skolan för den första av löjligt många orienteringsgrejor. Här blev vi alla tvungna att gå upp korridorsvis på scenen och i tur och ordning presentera oss själva på japanska (eller så mycket japanska man nu kunde).

Hemma på 3WD igen fick vi äntligen mat. Jag hade inte ätit någonting på hela dagen, dels på grund av bristande matlust och dels på grund av att inget tillfälle givits. De hade gjort yakisoba och något annat vars namn undflytt mitt minne, och det var mycket gott. Därefter fick vi återigen presentera oss själva på japanska (eller engelska, men de flesta, inklusive mig, gjorde så gott de kunde på japanska), varpå alla senpai (äldre studenter, fast de är ju snarare yngre än äldre än mig för det mesta) fick ställa frågor som vi skulle hitta på svar till (som till exempel varför man kommit till Japan och vad man tyckte om för mat och om man hade en pojkvän). Det var svårt ibland, men kul, och jag hängde med ganska bra trots att allt var på japanska.

Vid tiotiden var "festen" slut och jag gick upp på mitt rum och läste i min bok. Jag kunde inte ta in så mycket mer nytt på en och samma dag. Min rumskamrat dök upp och var hur snäll och söt som helst. Hon kallas för Pomme, fast med japanskt uttal (pomu) och ska bli japansklärare. Det här är hennes sista år och hon har två olika extrajobb. Hon måste vara så fruktansvärt stressad...

Jag hade ingen väckarklocka (ingen klocka alls) så jag var tvungen att fråga hur dags hon skulle upp nästa dag. Som tur var skulle hon upp samtidigt som jag så hon kunde väcka mig. Det visade sig sedan att det inte fanns något större behov av det eftersom jag knappt sov den natten. Det var fruktansvärt varmt, cikadorna skrek och jag saknade Jonas så fruktansvärt mycket. Jag är så van vid att bo med honom och vid att sova med honom, så det kändes jättekonstigt, ensamt. Jag låg vaken och vände och vred mig i timmar innan jag lyckades somna, och jag vet inte hur många gånger jag slog upp ögonen och var alldeles klarvaken den natten.

Nu måste jag för övrigt gå och lägga mig. I morgon börjar lektionerna... Jag lovar att berätta vidare om första veckan på ICU snart!