100% Charlotte Cronquist - kärlekskrigaren

Boken som tog mig igenom en graviditet

2026-04-13T10:43:00.007+02:00

Så är jag då äntligen gravid. Som jag har längtat efter att bli mamma en tredje gång. Jag njuter av de stora barnen, samtidigt som jag ser för mig hur jag ammar den nya bebisen. Gravid en sista gång.

Vi har flyttat in i ett hus med mögelskador, delar av huset har varit avspärrat av byggplats och nerifrån källaren hörs surret av avfuktaren. Maken har fått jobb sextio mil bort, där han vistas större delen av arbetsveckan. Här hemma går jag med min växande mage och tar de stora barnen till skola och daghem.

När barnen sover är kvällen min egen. Jag läser. Jag fortsätter läsa. Jag njuter av att bläddra framåt längs boksidorna. Jag grips av berättelser som får mig att tjuvkika in i andras världar.

En av böckerna är Peter Englunds ”Ofredsår”. Den är tegelstenstjock och fylld med precisa historiskt relevanta referenser till hur krig bedrevs på 1600-talet. I mitt magiska tänkande har jag fått idén om att barnet inte kommer förrän tegelstenen är utläst. Ibland fräser jag för mig själv när det kommer ännu en teknisk beskrivning, vad fan Englund, hade du inte kunnat göra ett ordentligt appendix. Nu är berättelsen så fyllt av det lärda att jag har svårt att hänga med i handlingen. För många ornament. Men jag fortsätter ändå, för att barnet ska komma ut.

Jag finner en annan bok, en bok som blir mitt hemliga lustfyllda projekt, en bok som välkomnar med redan med titeln. ”Min salig bror Jean Hendrich”. Det jag lystrar för är förfranskningen av Johan Henrik Kjellgrens namn och jag gissar att jag kommer att få kliva in i ett 1700-tal fylld av hov-franska.

Två år tidigare hade familjen bott i södra Frankrike i ett år. Barnen hade lärt sig flytande franska och min franska blev riktigt flytande. Något år innan avfärden hade jag satt målet att våga och kunna intervjua på franska. Dit nådde jag, med råge. Runt nyåret där borta var jag fullt upptagen av att läsa Greven av Monte Christo på originalspråk och var mycket nöjd över resultatet. Jag älskade att läsa den oavkortade versionen.

Så jag har något frankofilt i mig. Sedan 25-års ålder har jag gett mig den på att erövra språket. Jag minns sommaren 1989, tvåhundraårsjubileet av franska revolutionen, då maken och jag for till Paris den 15 juli, den stora bakfyllans och trötthetens dag. Jag sitter på min väska på RER-en mellan Charles de Gaulle och centrala stan. Plötsligt upptäcker jag att jag uppfattar vad människor säger. Det är som vore min franskförståelse som en gammaldags systemkamera, där en manuellt kan ställa in skärpan. Tidigare hade ljuden av fransktalande varit oskarp, nu var det glasklar. Förundrar sitter jag på resväskan, och känner en slags stilla lycka över att ha erövrat något väsentligt, och samtidigt ett litet stråk av skam… här sitter jag och tjuvlyssnar på människor konversationer.

När barnen somnat ligger jag där i sängen, jag tar fram Carina Burmans debutroman och låter mig transporteras till 1700-talets Stockholm, där snubbar som Carl Michael Bellman, Kjellgren och Sergel, var verksamma. Nu, trettiotre år senare minns jag mer av stämningar än handlingen. Burman tar mig till olika miljöer i Stockholmstrakten och ibland längre bort och när jag vill ta upp handlingen till mitt aktiva minne, så är det som att jag ser på solbelysta tavlor, eller som bleknande fotokopior, och trots det blekta lever känslan i mig kvar, att denna bok bidrog till att göra den sista graviditeten till en njutning.

När jag upptäckte att jag älskade språket, det franskinspirerade, samt miljöerna insåg jag att jag behövde sluta ett avtal med mig själv. Till skillnad från Englunds bok som jag vill kämpa mig igenom, handlade det nu om att dra ut på njutningen så länge som möjligt. Jag ville dväljas i det 1700-tal som dåtidens skalder levde i. Så för mig blev läsningen till en nästan erotisk upplevelse. Jag såg fram emot stunderna med boken. Läsningen kändes nästan syndig på ett härligt sätt. Med maken långt borta, barnen sovandes i rummet bredvid, och en bebi som sparkade i magen, var det så skönt att leva i Carina Burmans värld, så lik och olik vår tid.

Vetgirig och nyfiken som jag är googlar jag boken. Wikipedia svarar: ”Romanen handlar om Johan Henrik Kellgrens liv på 1700-talet. Den har två berättare: hans bror, lantprästen Jonas, och hans älskarinna Hedda. Carina Burman skrev en doktorsavhandling om Kellgrens liv och hade så mycket material att hon beslöt att också skriva en roman om honom.” Tack Carina Burman för det.

Vill du veta mer om mitt möte med det hon skriver numera? Läs här.

Jag är drottning i mitt liv, numera. Vilken roll spelar du i ditt liv?

2025-10-07T13:57:00.002+02:00

Kvinnorummet är till för dig som vill bli drottning i ditt liv, som vill leva livet mer fritt - och njuta av livets alla aspekter.

Det består av nio steg online och möjligheten att vara med på ett zoommöte per steg.

Nu har jag gläntat på dörren till Kvinnorummet - du kan kliva in och börja göra övningar, meditationer och lära känna dig själv mer på djupet.

Tisdag 30 september startade det första av nio veckovisa zoom-möten, där vi reflekterar och delar kring veckans steg. Det finns plats för 12 kvinnor på zoom. Och du kan hoppa in i programmet när du vill.

Här berättar jag lite mer bakgrund om mig och varför jag öppnar Kvinnorummet:

Ängslighet, det är något som i hemlighet präglat mig under stora delar av mitt liv. Vad ska andra människor tycka eller tänka om mig? Tänk om jag gör fel? Tänk om många ser mig som en bluff? Tänk om jag är en bluff? Hur ska jag bete mig för att passa in? Vad kan jag göra för att få kärlek eller vänskap?

Alla möjliga sådana saker har snurrat i mitt huvud genom årtiondena. En vilja att få vara med, och en rädsla för att inte få det. Och därför har jag, hör och häpna (?), anpassat mig en hel del genom livet. Jag har strävat efter att vara möjlig att gilla.

Fortfarande händer det att ängslan och oro griper mig, men det äger mig inte på samma sätt längre. I dag kan jag ta distans till mig själv, le mot mig själv och för det mesta känna att jag är okej som jag är.

För att nå dit har jag gjort så mycket! Gått kurser, utbildningar, terapi, lämnat relationer, startat relationer och försökt borra mig in i djupet av frågan: Vem är jag?

Jag tror inte att det finns någon snabbväg till bättre självkänsla, att ta plats i sitt liv, utan det handlar mer om att lite i taget se sig själv, att notera mönster jag har och när det behövs, sträva efter att förändra mönstren. Göra på nya sätt och se vad som händer.

Det är en del av det jag vill bjuda in dig till i Kvinnorummet. Att du ska få plats att vara DU, mer på dina villkor. För min övertygelse är att vi kvinnor är viktiga och att vi behöver ta plats, inte bara i våra egna liv, utan också i världen.

Nu har du chansen att gå in i Kvinnorummet till introduktionspriset - och du kan se det som en investering i dig själv och din framtid.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Smicker kan få mig att svika mig själv

2025-07-08T15:52:00.001+02:00

Jag står vid ett stup och undrar om jag vågar hoppa. Jag vet att det är nödvändigt, men ändå är det så svårt. Kommer jag att överleva fallet?

Så skakar jag lite på mig. Stupet försvinner och kvar blir ett litet dike. Det är lätt som en plätt att antingen gå ner eller hoppa över till andra sidan diket.

Allt detta sker i mitt huvud, som rädsloreaktioner, som skam, som oro, som ångest.

Förvandlingen, transformationen, från något livsfarligt till något enkelt, sker med en rad djupa andetag. Och jag fascineras av att jag fortfarande, då och då, upplever att livet är så där antingen eller. En dag kanske det inte ens finns ett dike, utan bara en frihetskänsla?

Jag har blivit kidnappad av rädsla många gånger i mitt liv. I det tillståndet är det lätt att uppfatta att världen är hotfull, att jag riskerar att utsätta mig för livsfara. Då är det lätt att frukta, eller undvika att fortsätta framåt, för vem vill ramla ner för ett stup? Och så stannar jag upp, ibland är det nästan omöjligt att röra mig, jag blir som förlamad av känslan av att jag riskerar att dö om jag fortsätter.

Och detta kan ske trots att jag VET att det inte är sant. Att rädslan sitter i huvudet, att hotet som jag uppfattar inte är verkligt. Och detta, den förlamande rädslan har fått mig att fatta fel beslut ibland. Alltså beslut som sker på min egen bekostnad. Då uppstår en oförmåga att se: Vad funkar för mig? Vad är bra för mig? Vad känns rätt i mig? Istället tänker jag: ”Vad är bra för den andre?” eller ”Vad är smart i det här läget”

Ibland säger jag ja när jag borde säga nej. Enklaste sättet att locka mig dit är att smickra mig. Smickret kan göra att jag tappar den inre kompassen. Det är som att frågor som: ”Vill jag verkligen det här?” ”Är detta i linje med vad jag står för?” ”Känns detta bra i mig?” försvinner. Och så säger jag javisst, jag gör det, trots att något gnager i mig, att jag får ont i magen, att jag anar en inre vänlig röst som säger: ”När ska du lyssna på mig?” ”Du får säga nej.” ”Du kommer att må så mycket bättre när du slutar säga ja, till det du egentligen vet att du inte ska göra.”

Ibland känner jag självförakt när jag faller för smicker, när jag inte lyssnar på min inre vägledning. ”Hur hamnade jag här igen? Hur kunde jag vara så korkad”, skriker den inre domaren envetet.

Nyligen hamnade jag, igen, i en situation där jag kände mig smickrad och jag sade ja. Den här gången var mitt ja mer tveksamt. Jag funderade flera gånger på om jag verkligen skulle göra det och över tid lyssnade jag allt mer på rösten som sa: ”Du får säga nej”. Och slutligen, äntligen sa jag nej.

Också mitt nej födde många känslor. ”Nu har jag stängt en dörr, nu kan jag inte kliva in där igen.” Alltså en känsla av att det är riskfyllt att stänga dörrar. Men tänk om det är tvärtom? Att det är bra att då och då stänga dörrar till det jag inte vill! (Det är ju så självklart att det nästan känns fånigt att skriva.) Min inre domare säger: ”Nu är du utanför, du får inte vara med, du har straffat ut dig.”

Samtidigt säger mitt inre ljus, mitt centrum, med allt högre röst: ”Vad skönt att du säger nej, nu när du behövde det. Nu känner jag mig tryggare med dig.”

Och tänk om det är så att en eller flera stängda dörrar, kan bidra till att andra öppnas?

I den här inre kökkenmöddingen finns det gamla grundläggande rädslor. ”Jag kommer att bli ensam.” ”Ingen kommer att gilla mig.” ”Jag blir värdelös”. Och samtidigt är mycket av detta hormonella hägringar. Jag gissar att amygdala hjälper (stjälper?) mig till att tänka katastroftankar.

Men så blir jag medveten om att något väsentligt har hänt i mig. När jag var i 20-årsåldern kunde jag verkligen bli ett offer för min egen skam. Det hände många gånger att jag tänkte: ”Ta mig härifrån, jag orkar inte stå här med skammen.” I dag känns skammen (rädslan, ångesten) mer som en flåsning i nacken. Som att den minner mig om något som varit, men som inte längre är. Men hormonerna aktiveras fortfarande och det är lätt att - i en situation där rädsla triggas - jag tror att jag är tillbaka där jag var som ung. Men det är jag inte. Flåsningen är där, men det är mer som ett litet skum på ytan, jämfört med förr i tiden.

Jag samtalar med min mamma, hon säger:

”Charlotte, har du tänkt på att det är många som uppskattar dig? Se dem också.”

Terapeuten säger: ”När du kompromissar för att känna dig värdefull så gör det att du tappar i värde.” Alltså, när jag kompromissar kan det hända att jag så att säga lägger krokben för mig själv.

Jag tar ett djupt andetag. Jag låter känslorna finnas i mig. Och jag kommer att tänka på det jag brukade säga på mina våga-tala-kurser för 25 år sedan: ”Var snäll mot dig själv, tänk att du duger”. Ja, nu gör jag det, för det mesta.

Men i bland får flåsningen i nacken mig att uppleva att jag står vid stupet igen. Djupandas Charlotte, djupandas. Det finns plats för dig i livet och i världen, precis som du är. Du behöver inte säga falska ja längre.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Clark och jag - om livets paradoxer

2025-06-28T10:43:00.001+02:00

Presskonferens med Clark Olofsson inför skolstarten på Journalisthögskolan.

Den första meningen jag säger till honom är ”Ta dig i häcken”.

Det är augusti 1979 och första dagen på Journalisthögskolan. Vi står båda i kön till kaffeautomaten.

En månad tidigare har min pojkvän sagt: ”Om du hamnar i samma klass som honom, tycker jag att du ska byta klass.

Det gör jag inte.

Så börjar min vänskap med Clark Olofsson.

I förrgår kom en flash om att Clark Olofsson är död. Senaste, jag menar sista, gången jag pratade med honom var i julas. Vi önskade varandra god jul och han grymtade lite om sina åkommor. Hade jag velat säga något mer, om jag visste att det var sista gången? Tror inte det. Vi hade hunnit ha flera långa samtal om dåtiden, alltså tiden runt 1979, då vi var klasskamrater.

Alla, och då menar jag typ alla, visste vem Clark Olofsson var då, 1979. Och än i dag finns begreppet ”Stockholmssyndromet” - som härrör från det så kallade Norrmalmstorgsdramat 1973.

Jag har en personlig koppling till just det, på ett nästan osannolikt sätt, trots att jag hösten 1973 var fjorton år och just hade börjat åttonde klass. För det finns en stark koppling mellan Clark Olofsson och den familj jag gifte in mig i.

1982 mötte jag Lars för första gången. Han jobbade på SVT och hade gjort en dokumentärfilm om inlandsbanan, tillsammans med Ove. Jag, som var teve-reporter på A-pressens Stockholmsredaktion, var en av de första utomstående som såg filmen. Vi satt länge i tevehusets café där jag intervjuade dem. Mitt mest bestående minne av det var att de kedjerökte - och att de var roliga att snacka med och lyssna till.

25 augusti 1983 ordnade TV2 en nöjesdag, dit journalister och alla som jobbade på nöjesredaktionen var inbjudna. Där mötte jag Lars igen. Vi satt mitt emot varandra på en abonnerad restaurang på Fältöversten och jag började tåflörta med Lars. Senare var vi ett gäng som fortsatte på Hamburger börs. Vid midnatt sa Lars: Nu fyller jag år. Någon beställde in skumpa. Jag frågade hur mycket Lars fyllde och han sa 36 år.

– Jag vill se din legitimation, jag kan inte tro att du är så gammal.

Körkortet visade så klart att han hade rätt. Det hade börjat pirra i mitt hjärta, trots att jag insåg att han var tolv år äldre. Vi cyklade hem genom sensommarnatten och han sov över hos mig.

19 april 1984 gifte vi oss.

Vad har då Lars för koppling till Norrmalmstorgsdramat?

Jo, tillsammans med brodern Sven och kompisen Staffan hade han startat ett litet filmbolag, som gjorde dokumentärfilm.

Sven var anställd på banken, och blev den ende manliga gisslan under dramat. Utanför, på ett tak, befann sig Lars och Staffan och filmade. Lars brukade säga:

– Vår elektriker är inne i valvet.

Under min tid på Journalisthögskolan mötte jag Sven. Clark hade kontakt med flera i gisslan - och jag träffade tre av dem. Och jag var medveten om att Sven varit gisslan. Det skulle dröja några få år innan jag träffade Lars första gången, alltså 1982.

1970-talets syn på bovar var helt annorlunda än nu. ”Släpp fångarne loss det år vår” var en film av Hasse och Tage, om jag minns det rätt. Ofta framställdes bovar som några som liksom var utsatta av samhället och ordet kriminalVÅRD var viktigt.

Clark var lite av rockstjärna, trots att han för det mesta satt i fängelse. Det var som att många verkligen tyckte han var en häftig (och snygg) kille och själv har han sagt ’”det var jag som bestämde på fängelset”. Han rymde och hade sig. Begick alla möjliga brott. Satt i fängelse i decennier. Och ändå lyckades han få igenom att gå Journalisthögskolan. Han ville verkligen bli journalist sa han.

Så det var en massa uppmärksamhet kring hans skolstart, och min pojkvän, som redan gick på Journalisthögskolan, ville alltså att jag skulle byta klass om jag hamnade i samma som Olofsson. Jag tyckte det var löjligt och att det rent av skulle vara pinsamt att komma med ett sånt krav. Så vi kom att gå tillsammans på JH.

Jag var en 20-årig tjej från Dalarna, som jobbat på olika tidningar under året som gått sedan jag slutade gymnasiet. Jag var alltså yngst i klassen och samtidigt en av få med journalistisk erfarenhet.

Så kom det sig att Clark lade märke till mig, en oskuldsfull ung kvinna som talade brett dalmål, kanske just av de skälen? Ibland skjutsade han mig till skolan. Ibland samarbetade vi i skolan. Ibland var vi båda på samma fester. Det hände också att jag mötte några av hans skurkvänner. Jag gjorde en del galna saker, som när Olofsson bad mig växla pengar och jag fick med mig en hög tusenlappar , för att växla dem till hundralappar. Se Charlotte, 20 år iklädd endast bikini, som faktiskt går och växlar pengarna på Handelsbanken (tror jag) vid Fältöversten. ”Jag kan ju inte gå in och växla pengar, gör det åt mig.” Och jag gjorde faktiskt det.

Jag var verkligen medveten om att han var en bov - och vi brukade till och med kalla honom för Boven i klassen på Journalisthögskolan. Jag kände till de officiella delarna av hans kriminella bana, och anade att han gjort ännu värre saker, det fanns lite som en mörk skugga runt saker som han inte ville tala om, handlingar som jag gissar skulle ha skrämt mig. Jag såg honom arg vid något tillfälle (inte riktat mot mig) och insåg att det kunde vara ohälsosamt att reta upp honom.

Av något skäl var han alltid en gentleman mot mig. Jag skulle faktiskt kunna kalla honom för min första coach. När jag kom till Stockholm tittade jag sällan folk i ögonen, axlarna var uppdragna nästan till öron och jag kutade lätt när jag gick. ”Du är fantastisk, du har potential, sträck på dig,” sa han - och ett år senare mötte jag andras blickar och hade rätat på ryggen. Han bidrog till att stärka min självkänsla. Visst låter det paradoxalt?

Vår skolsamvaro tog ett abrupt slut när han nästan slog ihjäl en man på på Möja midsommaren 1980 och hamnade i finkan igen. Jag följde rättegången på plats. Senare besökte jag honom på Norrköpingsanstalten - och lyckades smuggla in en liten flaska whiskey till honom (som jag sedan dessutom tvingades smuggla ut).

Så småningom fick han fortsätta plugga på Journalisthögskolan. Vi träffades en hel del när han gjorde praktik på tidningen Arbetaren - och det hände att jag skrev hela eller delar av hans texter. Han bad så snällt ;)

När jag berättade att jag träffat Svens bror började han gapskratta. ”Ska du gifta dig med honom?” Ja, det skulle jag. Jag var noga med att berätta om min connection till Clark för Lars, så att det inte skulle bli något som kom upp bakvägen.

Så jag kom att bli en del av en familj, vars öde påverkats en hel del av Norrmalmstorgsdramat. Vem vet hur gisslans liv hade sett ut, utan denna erfarenhet?

Då och då genom åren har vi haft kontakt. Vi har brevväxlat när han suttit på olika anstalter. Ibland har det gått lång tid emellan. Ibland har han tagit kontakt, ibland har jag. Och om jag någon gång ringde upp så återkom han konsekvent. ”Du finns i min telefons adressbok, det är det inte många som gör.”

Jag minns när han tog kontakt i början av 00-talet. Jag var inne på min andre äkta man. Han fick fullkomligt spel när han fått höra att Clark skickat ett sms. Jag kände mig hur trygg som helst, trots att jag vid det laget var väl medveten om vad man kan kalla personer som han: Han var typ en fullblodspsykopat - men jag var alltså ”fredad”.

2019 hade det gått 40 år sedan vi började Journalisthögskolan. Efter ganska många års uppehåll tog jag upp kontakten igen. Vi fikade en gång. Vi talade i telefon flera gånger. Men, han kom inte till festen, skyllde på en svullen tå eller något.

En gång hade jag en dröm om att få göra en ”riktig” intervju med Clark Olofsson, en utan hans bovskrönor. Men, efter att ha sett åtskilliga intervjuer insåg jag att det inte skulle hända. När vi pratades vid handlade det ofta om samma saker. Vem han såg i mig då för länge sedan. Att han tycker jag är fantastisk och liknande. Men jag insåg att ingen skulle komma innanför hans mask. Med mask och allt mötte han alltså döden. Vem han egentligen var vet ingen. Ibland tror jag att inte ens han själv visste.

Så samlas vi 50 år efter att vi gick ut grundskolan

2025-06-18T16:39:00.002+02:00

Charlotte 1975 - en bild jag fick på jubiléet!

För ett par år sedan insåg jag att ett jubileum närmade sig. 2025 skulle det vara 50 år sedan vi slutade grundskolan, vi som gick i 9A och 9B på Jonsboskolan i Långshyttan.

Nu, många arbetstimmar senare, kan jag se tillbaka på festen, som ägde rum i samband med Brukets dag, 31 maj 2025.

När jag ser bakåt i livet är det indelat i fack, ibland med nästan vattentäta skott emellan. Jag har flyttat flera gånger i mitt liv. Jag har bytt bekantskapskrets. Jag har startat om. Så insåg jag att det fanns en grupp människor jag umgåtts med dagtid längre än någon annan grupp: Min skolklass från grundskolan.

Jag kom till Långshyttan en dag med kraftigt snöfall. Det var den 31 oktober 1968. Jag satt i vår Saab som åkte genom de värmländska skogarna, norrut till Dalarna och Långshyttan. Det var nästan snöstorm och jag hade öroninflammation. Jag såg nog ut ungefär som en zombie eller en mumie, med huvudet inlindad i gasbinda och med fetvadd som tog emot varet som strömmade ur örat.

Första november tog mamma min bror och mig till skolan för första gången. Vi pulsade genom ett par decimeter snö. På skolgården var det märkligt ödsligt. Det enda vi såg var enorma snöröjningstraktorer. Det var lovdag, så vi fick vända hem.

Även om jag var så nyfiken på min nya skola och min nya klass var jag ändå lättad. Jag hade ännu bandage runt hela huvudet och vad skulle hända om det blev skolkamraternas första intryck av mig?

Tre dagar senare blev jag välkomnad av fröken Vinberg och fick en plats i 3A på lilla Jonsboskolan. De barn jag hade runt mig nu, skulle bli mina följeslagare de kommande sju åren. Vissa av dem skulle försvinna längs vägen, men många av oss sågs varenda skoldag fram till den där dagen då vi fick våra slutbetyg.

Långsbro skola, numera privatägt skrotupplag. Vi hade gymnastik i byggnaden.

Vi kom att gå i tre skolor. Lilla Jonsbo, Långsbro skola på mellanstadiet och Jonsboskolan på högstadiet.

Vi skulle möta olika lärare, olika krav och förhoppningar.

Vi skulle bli vänner och ovänner.

Vi skulle gilla att gå i skolan och ibland hata att göra det.

Vi skulle längta efter pannkakorna i skolbespisningen och tveka inför den kokta torsken.

Vi skulle leka på skolgårdarna.

Vi skulle utforska livet.

Vi skulle lära oss hembygdskunskap, kristendom, engelska och senare förstå vad förkortningarna SO och NO stod för.

Vi gick ifrån att stå på led utanför skolsalen (eller skoltrappen) för att släppas in i klassrummet, för att på högstadiet hänga vid skåpen, springa mellan lektionerna och ibland ta en fika i uppehållsrummet.

Vi skulle vara med på friluftsdagar både i vinterdräkt och på vår- och höst.

Vi skulle gå på skoldanser och kanske möta den första förälskelsen.

Vi skulle få våra betyg, varje årskurs faktiskt, vi skulle lära oss laga mat, slöjda både i trä och metall och att sy.

Vi fick teckna.

Vi fick välja fritt valt arbete - och jag är tacksam för att jag valde foto, jag har många bilder kvar från den gången.

Vissa skulle skolka, vissa skulle slåss, vissa skulle tillbringa rasterna i rökrutan.

Vi skulle älska gympan eller försöka hitta sätt att smita ifrån den. Ibland verkade det som att vissa fick mens (montan, som vi sa) två gånger i månaden.

Vi skulle älska och hata lärare.

Vi skulle till och med mobba ut vikarierande lärare. Det hände att vi gjorde vad vi kunde för att få topplockat att gå på lärare som var lättretade.

Vi skulle älska lärare som kunde berätta historier som tog oss ut i världen.

Vissa av oss skulle älska idrott, spela fotboll eller ishockey i LAIK och så hade vi en fantastisk grupp pingisungdomar som till slut tävlade på nationsnivå.

Och en försommardag var det dags att skiljas åt. Jag minns att vi hade något slags samling i matsalen och att jag och någon till fick idén att skriva en tacklapp till lärarna. Jag rodnar än i dag när jag tänker på att jag stavade fel den gången. Tack för de gågna åren. Gångna, skulle det ju vara. Och jag tänkte redan då, när jag förstått att det blev fel att lärarna kanske tänkte: ”Är de obildbara, de här eleverna, hur ska de klara sig i livet?”. Men förmodligen var det bara min fantasi… det var min egen skam.

Jag minns hur jag tittade på min klasskamrater den dagen och undrade om det fanns några jag aldrig skulle se igen. Det fanns det. Trots att vi haft ett par träffar genom årens lopp, den senaste för 30 år sedan, var det några jag inte sett sedan den där försommardagen. Hur skulle det kännas att mötas 50 eller 30 år senare? Vad betyder det att ha befunnit sig i samma rum som dessa individer i tusentals timmar?

När vi möts känns det som att jag både är 15-åringen och 65-åringen. Jag har gjort en tipsrunda som handlar om skoltiden, med förhoppningen att de 17 frågorna ska väcka minnen och skratt.

När vi samlas utanför Brukshotellet skiner solen. Vi står där tillsammans, lite gråare, lite tyngre och mycket äldre. Alla känner inte igen varandra till en början. Ibland finns en liten tveksamhet, vem är du, egentligen? Men så finns där också alla igenkännanden: Hej! Kramar! Skratt! Minns du?

Brukshotellet är vikt för oss den här kvällen, vi 35 som gick ut nian för så länge sedan. Maten är gudomlig, innovativ och kärleksfullt tillagad. Vi får sätta oss var vi vill. Jag väljer att sitta bredvid en av dem jag inte sett på 50 år. Hur har hennes liv varit? Och jag gissar att det är så det var för många av oss; en försiktig nyfikenhet på varandra. Det handlar mycket om familj, om barn, barnbarn - men också om att leva singel och utan barn. Episoder från förr skapar bullriga skratt.

Jag upplever en vilja till samtal, en nyfikenhet och ett stort mått av vänlighet. Jag lägger inte märke till några konflikter eller gammalt groll, som kommer till ytan. Kanske har vi blivit vänligare, lugnare, nöjdare med livet?

Jag startade arbetet med att samla ihop klasserna i juli 2024, långsamt, lite i taget, samlade jag e-postadresser och telefonnummer. Till slut hade jag en lista på 53 personer. Det är bara två personer som inte gett sig till känna (trots brev och sms) - och av dessa 51 personer var det alltså 35 som både kunde och ville vara med på festen. När jag tittar igenom vilka adresser vi alla gar i dag, visar det sig att ungefär hälften bor i Hedemora kommun i dag, även om jag inte vet vilka som bott i trakten hela livet och vilka som återvänt.

När vi gick ut nian var vi 56 personer, Heikki dog redan som artonåring i en tragisk olycka, Torbjörn dog häromåret i svår sjukdom och Per-Erik togs av cancer och lämnade oss i slutet av förra året.

För alla dem höll vi en tyst minut, som för att inkludera alla i vår jubileumsfest.

Elementet ETER: Upplev din energikropp

2025-04-24T11:57:00.001+02:00

Varje dag, nästan hela tiden, är vi i kontakt med etern. Vi använder våra mobiler, ser på teve, lyssnar på radio och signaler strömmar genom etern på ett närmast magiskt sätt (för mig som inte är fysiker).

Vi kan också uppleva eter i och runt våra kroppar, även om vi inte alltid är medvetna om det.

I tantra är eter det femte elementet. De andra fyra är jord, vatten, eld och luft.

Och när du ger etermassage rör du inte vid den fysiska kroppen, utan istället energikroppen.

När jag började närma mig tantra, kändes detta med energikropp och eter ganska ogreppbart - men blev mer konkret när jag tänkte på radiovågor. Förmodligen har vi aldrig tidigare varit så mycket i kontakt med det som rör sig i etern.

Så etern är det där som är mellan oss, som finns överallt, och i etern kan massor av saker strömma, som är osynliga för det mänskliga ögat.

Det finns en koppling mellan eter och energi. Jag vill beskriva det som att energin strömmar genom etern och att du, med lite träning kan känna den. När jag gnuggar mina händer mot varandra så att de blir varma av friktionen, och jag sedan låter händerna glida isär, kan jag känna ett slags motstånd i utrymmet mellan händerna. Då upplever jag min energi på ett påtagligt sätt.

Eterelementet är dessutom kopplat till kroppens tre övre energipunkter, eller chakran, nämligen halschakrat (med en koppling till din kommunikativa förmåga), tredje ögat chakrat (med en koppling till din intuition) och kronchakrat (med en koppling till det som är större än oss).

När du ger etermassage kan du börja med att gnugga händerna mot varandra, så att du känner värmen och känslan av motstånd och sedan kan du börja massera. Du placerar händerna en bit ovanför den fysiska kroppen, och lägger märke till om den andra personens kropp reagerar på eterberöringen. Reaktionen, eller responsen, brukar vara att kroppen börjar vibrera på olika ställen och en känsla av njutning kan faktiskt uppstå. Det brukar vara lättast att få respons när personen ligger på rygg och du håller händerna i närheten av energipunkterna.

Det är verkligen inte alla som den första eller tionde gången upplever att energikroppen aktiveras vid etermassage - men för många händer det så småningom.

När du tar emot den här typen av massage, när din energikropp aktiveras av rörelsen, kan det kännas på olika sätt. För vissa är det mest en skön avslappning och ger en känsla av att vara omhändertagen, för några kan det leda till energiorgasm; att hela kroppen vibrerar.

Det är verkligen härligt att vara med om en massage - både som givare och mottagare, där du får testa beröring och massage utifrån de olika elementen. Beröringen blir så olika och kontrasterna kan kännas härlig och spännande för dig.

Elementmassage är en av våra mest älskade inslag på kurser och workshoppar.

Vill du pröva eterberöring? Gå en tantrakurs med mig. Här är länk till kommande event.

Vårens sista helgkurs med Lekfull tantra sker 3-4 maj - där får du testa elementmassage!

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Charlotte Cronquist skapar Lekfull tantra, som finns som kurser och bok. Du kan läsa mer om det här.

Lekfull tantra: Sena påskägg med kraftiga kursrabatter!

2025-04-23T15:35:00.001+02:00

VILL DU GE DIG SJÄLV - ELLER EN VÄN - EN FÖRSENAD PÅSKPRESENT? 3-4 maj kör jag vårens sista Lekfull tantra helgkurs. Du kan få den till påskäggspris!

Normalpriset för kursen är 3000 kr. Jag väljer att sälja två påskägg (till två deltagare) för endast 750 kr, två för 1250 kr, två för 1750 och två för 2250 kr. Självklart är du välkommen att betala fullpriset. <3

De rabatterade platserna köper du in min webbshop.

Detta är en kurs för dig som vill få en lekfull upplevelse av tantra - du kan vara med utan tidigare erfarenhet av tantra - eller med mycket erfarenhet. Det är så härligt med blandade grupper, där deltagarna inspireras av varandra!

De flesta som går mina kurser är 40+ (ingen ålderskoll), så om du är lite äldre och är nervös för att vara ”för gammal” är detta verkligen en chans.

Lördag förmiddag handlar om din relation till dig - och då får du göra en frigörande andning som leds av andningspedagogen Isabelle Hedander. Resten av kursen handlar om din relation till dig.

Några av mina ledord: Sinnesupplevelser, beröring, energi, andning, rörelse, närvaro, samtycke och självklart lekfullhet!

På kursen kommer du att få göra många tantriska övningar, där somliga kan upplevas som kraftfulla!. På programmet finns det mesta från eyegazing till närvarande massage.

Stämningen i gruppen brukar snabbt bli trygg och familjär och ge utrymme för dig att våga lite mer - inom de gränser som känns sjyst för dig.

Flera moment i kursen öppnar för fysisk beröring, på olika sätt - och alltid med samtycke.

För att ytterligare skapa känsla av gemenskap, bjuder jag på växtbaserad soppa som jag tillagat själv och även hembakat bröd (som innehåller gluten).

Nästa kurs är först i oktober - så ta chansen att vara med. Har du frågor, skicka pm till mig.

De rabatterade platserna behöver du köpa direkt på min hemsida. (länk till event, skrolla ner för att köpa din plats.)

Länk direkt till webbshoppen.

Plats: Centrala Stockholm

Tid: lördag 10-ca 19, söndag 10- ca 16.45

Ingår: Lunch båda dagar samt te, kaffe och lite snacks.

Ta med: Vattenflaska (inga glas/muggar i kursrummet) och en stor handduk!

Du hittar allt på min hemsida charlottecronquist.org

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Charlotte Cronquist skapar Lekfull tantra, som finns som kurser och bok. Du kan läsa mer om det här.

Elementet LUFT Ta emot kärlek med lätthet

2025-04-23T15:29:00.002+02:00

Det är sommar och du ligger i gräset och njuter. Då känner du en lätt beröring mot din hud. Är det en fluga som hittat till dig, kanske du känner en lätt irritation, men är det ett fallande löv som landar på magen, kanske det bara känns mysigt?

Luften är det fjärde av de fem elementen inom tantra. De andra är jord, vatten, eld och eter.

En av de saker som gör luft spännande är att rörelse kan ske åt alla håll.

Tänk dig att det istället är höst och många löv har fallit, så kommer en vind, och plötsligt dansar löven i luften, nästan som att se en luftbalett framför ögonen.

Luft är lätt och samtidigt livsnödvändigt.

Luften har en koppling till det fjärde chakrat, den fjärde energipunkten i kroppen, som är hjärtat. Energipunkten ligger mitt i bröstet. Det är relativt lätt att uppleva kärlek när du får beröring som är luftig, i synnerhet om den som ger beröringen har intentionen att ”vara kärlek”.

När du masserar någon med luft-elementet är din beröring lätt och flyktig. Du kan röra den du masserar med lätt händer, du kan blåsa, snudda, använda ditt hår, du kan använda fjädrar, lätta tygstycken eller annat som du förknippar med lätt beröring.

Luften är också i stark kontrast till elden, som handlar om intensitet och passion. Och det är fantastiskt att vara med om det. Att gå från intensitet till superlätt beröring.

En av de första gångerna jag själv tog emot elementmassage i Indien, hade jag först tagit emot beröring med stark intensitet (med mitt samtycke) och när luftelementet startade fick jag blomblad strödda över kroppen. Jag hamnade i extas. Jag både skälvde och hade tårfyllda ögon. Jag upplevde att jag var omhändertagen med en kärleksfullhet som fick mig att fälla lyckotårar.

När vi genomför elementmassage på kurser och workshoppar så ser deltagarna så levande ut efteråt, så öppna, så kärleksfulla, så fascinerade. Och vi har många som återkommer till workhoppar, just för att få vara med om elementmassagen.

Helgen 3-4 maj sker vårens sista helgkurs med Lekfull tantra. Ta chansen att vara med. Dansa med elementen.

Här hittar du fler kommande kurser och workshoppar.

Luftiga beröringstips:

Ta fram en dammvippa och testa att smeka dig med den. Hur upplever du mötet med huden?
Ta fram en dammvippa och smek/massera en annan person med den?
När du beror någon med luftelementet, föreställ dig att du ÄR kärlek, att allt du ger förmedlar kärlek. Din intention kan hjälpa mottagaren att uppleva att hen får ta emot kärlek.
Gå ut en blåsig dag och stå i vinden, och känn kraften som finns i luftelementet. Känn hur vinden smeker din kropp.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Charlotte Cronquist skapar Lekfull tantra, som finns som kurser och bok. Du kan läsa mer om det här.

Elementet ELD: Väck din brinnande passion till liv!

2025-04-18T06:00:00.003+02:00

Jag låter en bild från Kentkonserten i mars 2025 få symbolisera eld.

Vad händer i dig när du tittar in i en brinnande eld? Vilka känslor väcks när du ser veden långsamt brinna upp, och ser eldens olika färger, samtidigt som du hör sprakandet från elden och hur den värmer din kropp?

Att stå vid en valborgsmässoeld kan ge mig känslan av pånyttfödelse, att en ny årstid är inne, att något får brinna för att ge plats för något annat.

Inom tantra har elementet eld en stark koppling till personlig styrka, passion och sårbarhet.

Enligt tantrisk tradition finns det fem element. Jord, vatten, eld, luft och eter. Nu ska det handla om eld.

Eld är det element som både kan värma och förtära, som kan föda och döda, det element som skapar transformation, från något till något annat. Eldens kraft kan vara skrämmande och självklart är det viktigt att ha respekt för elden. Och samtidigt, är det viktigt att ändå vara i eldens närhet, att inte sky den.

När du är passionerat förälskad är elden aktiv i dig och det kan vara både lockade och skrämmande. Jag minns när jag, för mer än 20 år sedan, blev passionerat förälskad. Jag var så kär att jag bokstavligen förlorade fotfästet och lät livet ta en helt ny inriktning. Genom elden skedde en transformation.

Så här i efterhand är jag glad över att ha varit med om passion och samtidigt inte intresserad av att vara där igen, åtminstone inte med så stor kraft som den gången. För besluten man fattar under passionerad förälskelse är sällan genomtänkta och kan få oväntade konsekvenser på sikt.

Elden har också en koppling till andra starka känslor, det är inte bara kärleken och lusten som kan påverkas. När du är uppfylld av eld kan det också innebära att du är i kontakt med din ilska. När du är eldig kan du vara fly förbannad, känna helig ilska eller helt enkelt känna dig vansinnigt arg.

Ilska har en ganska negativ klang i dagens samhälle. Det är en känsla vi ska dölja eller trycka ner. Men utan kontakt med ilska kan det vara svårt att komma i kontakt med passion, kärlek eller härliga sexuella möten. Du behöver glöden i dig - och det är bra att lära dig hur du kan hantera din ilska, så att den varken skadar dig eller någon annan.

Elementet eld har en koppling till kroppens tredje energipunkt, solar plexus chakrat, som är kopplat både till din personliga styrka och sårbarhet.

När du får beröring som är eldig, handlar det om att ta emot intensiva sensationer. Intensiteten kan skapas på många sätt - och när jag initierar eldberöring är det a och o att först uttrycka sina gränser och så även ha med stoppord. Grönt: jag vill ha mer. Orange: detta är på gränsen. Rött: det är för hårt, stanna upp en stund.

När du får ta emot (eller ge) elementmassage, kan du reagera på idén om att ge intensiv beröring. Det skulle ju kunna göra ont. Du skulle kunna få känna smärta. Men syftet med att ge intensiv beröring är att väcka kroppen, att få den att uppleva starkare förnimmelser - och det intressanta är att praktiskt taget alla som varit med om eldmassage i efterhand säger: Till min förvåning gillade jag det.

Efter en stunds intensitet är det bra att göra något helt annat, att skapa kontraster, därför rekommenderar jag supermjuk beröring efter en eldomgång.

På mina kurser ingår elementmassage och det brukar vara mycket uppskattat. Och som en extra insikt brukar deltagare säga: ”Det var inte alls som jag trodde, det kändes väldigt bra.”

Helgen 3-4 maj sker vårens sista helgkurs med Lekfull tantra. Ta chansen att vara med. Dansa med elementen.

Här hittar du fler kommande kurser och workshoppar.

Eldiga beröringstips

Ge eldmassage till någon - du kan smiska, nypa, klia, killa, rafsa, klämma, bita, göra tusen nålar (eller vad mottagaren accepterar). Lägg märke till hur det känns att ge någon eld.
Ta emot eldmassage - tydliggör dina gränser och ta sedan emot intensiv beröring. Var nyfiken och lekfull.
Gå in i köket och leta köksredskap som du kan använda för en stund med intensitet.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Charlotte Cronquist skapar Lekfull tantra, som finns som kurser och bok. Du kan läsa mer om det här.

Elementet VATTEN: Skapa flöde i ditt liv

2025-04-17T12:00:00.003+02:00

En av de starkaste känslorna av närvaro jag haft i mitt liv, var när jag, tillsammans med min då tolvårige son, simmade tillsammans med delfiner. Jag har ovan vid snorkel och fick fokusera andningen, samtidigt som jag var omgiven av vatten. Det fanns inte plats för några tankar, inte plats för oro, det handlade om att bara vara, i ett slags flöde.

I tantra talar man om fem element. Jord, vatten, eld, luft och eter. Om jordelementet kan du läsa här.

Vattnet är det element som många möter tantra i. Vattenberöring är flödande och kan motsvara allt ifrån en å som stilla flyter förbi, till ett rytande vattenfall. Det som är den gemensamma nämnaren för vattnet är rörelse (och för det mesta går rörelsen uppifrån och ner.)

Tänk dig att du tar emot massage med olja. Din kropp får ligga och ta emot mjuk flödande beröring. Om du har tur kan det börja pirra lite i kroppen, det är som att den väcks upp till något skönt.

Vattenelementet har också en stark koppling till vårt andra energicentrum, som kallas navelchakrat eller sexchakrat och som är beläget strax nedanför naveln, vid kroppens jämviktscentrum (som ibland kallas harapunkten, ibland för qi-punkten, ibland för dantien - beroende på tradition).

Och det är i denna del av kroppen som känslor har lätt att flöda. Kanske kan en inkännande ”vattenberöring” bidra till att du känner dig kärleksfull eller förälskad?

En av de övningar jag ofta initierar på mina tantrakurser kallas för Vattenfallet. Tre personer står tillsammans, en av dem är i mitten, och tar emot ”vattenfall”. Lätt lätt beröring från toppen på huvudet, ner till fötterna. Den som tar emot beröringen gör egentligen ingenting, hen blundar, andas och lägger märke till hur den enkla beröringen känns.

Det finns forskning som visar att vi behöver beröring, vi människor behöver det. Och flödande beröring kan vara så skönt, så härligt, så välgörande. När du ger flödande beröring kan du testa att massera, smeka, med olika hastighet. Hur känns det att låta händerna vara en vårbäck? Hur känns det att ge långsammare beröring? Vad händer i mötet mellan hand och kropp?

Även om idén om de fem elementen ligger vid sidan om traditionell vetenskap, kan det ändå vara välgörande att möta elementen på olika sätt - där ett är att uppmärksamma dem med olika typer av beröring.

I elementmassage får du möjlighet att möta alla fem elementen och lägga märke till hur olika det känns i dig - och att det är spännande att be om en specifik typ av beröring.

”Kan du ge mig lite massage med vattenelementet”?

Helgen 3-4 maj sker vårens sista helgkurs med Lekfull tantra. Ta chansen att vara med. Dansa med elementen.

Här hittar du fler kommande kurser och workshoppar.

Vattniga tips till dig

Smörj in din kropp med olja eller mjuk hudkräm efter duschen. Låt rörelserna vara flödande och lägg märke till hur det känns.
Be någon massera dig med ”vattenenergi”.
Ta en dusch och lägg märke till hur det känns när vattenstrålarna når din hud.
Testa att ligga och flyta i vatten, till exempel på en simring. Låt dig alltså hållas av vattnet.
Snorkla i havsvatten.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Charlotte Cronquist skapar Lekfull tantra, som finns som kurser och bok. Du kan läsa mer om det här.

Elementet JORD: Att känna marken under fötterna

2025-04-16T15:34:00.004+02:00

Hon står framför en längre man och är på väg in i en kram. Hon sträcker på sig för att komma i jämnhöjd med honom. Till slut står hon på yttersta tåspetsarna.

– Stå på hela foten, säger jag vänligt. Då är du mer förankrad, mer grundad i kramen.

Och jag ser när något i henne slappnar av när hon har hela fötterna i golvet.

När jag började med tantra var jag en huvudfoting. Alltså en person som ständigt levde i huvudet. Där det viktigaste för mig var att vara smart, snabb i repliken och gärna underhållande. Livet utspelade sig i hög grad i mitt sinne, bland mina tankar.

En av de saker jag behövde göra för att leva livet mer i kroppen, med mina sinnen - och verkligen uppleva livet, var att uppleva min kontakt med marken, med jorden.

Jag kunde ta promenader där mitt fokus var att lägga märke till mina steg och se vart fötterna landade. Jag ville bli mer grundad. Det kan låta som en självändamål, men är det inte.

När jag känner marken eller golvet under mig, skapar det en trygghet i mig, som jag blivit allt mer medveten om.

I tantra - och även i yoga - pratar man om att världen består av olika element, som har olika egenskaper. Tantrans element är jord, vatten, eld, luft och eter.

Jordelementet är det mest grundläggande elementet.

När du har kontakt med jorden, kan du också få en känsla av sammanhang, att du har människor runt dig som bryr sig om dig (en familj, en stam, en grupp människor)

Dessutom behöver dina grundläggande behov vara tillfredsställda för att du ska må bra, ungefär som de två lägsta nivåerna i Maslows behovstrappa - du behöver mat, vatten, luft och sex fysiologiska behov) och du behöver trygghet (säkerhet, stabilitet, boende och försörjning).

När du saknar kontakt med ”jord” kan du få en känsla av att sväva lite ovanför marken, att du tappar fotfästet för en stund.

När vi leker med jordelementet på mina tantrakurser är det för att bidra till att skapa en grundtrygghet i dig, att bidra till att du känner dig förankrad och hållen. När du ger beröring som är jordande är dina rörelser fasta och med ett visst tryck.

Ju mer jag ägnar mig åt tantra, desto fler länkar ser jag mellan olika sätt att beskriva verkligheten. Det finns exempelvis en koppling mellan elementen och kroppens energipunkter, som brukar kallas för chakran.

Rotchakrat, det första chakrat, är beläget i bäckenregionen, och se, det har också att göra med känslan av trygghet, att möta grundläggande behov och här bor också sexdriften.

På mina kurser vill jag ge dig en upplevelse av dig själv och dem du möter. Då är det också bra, spännande och härligt att utforska vad som exempelvis händer när du känner dig trygg nog att kunna njuta av andras uppmärksamhet. Hur känns beröring som är jordande? Hur är den att ge? Hur är den att ta emot?

Eftersom jorden är grundläggande - också på ett ytterst verkligt plan - (vi är helt beroende av jordklotet vi bor på) är det bra att leka en del med jorden.

När jag känner mig riktigt jordad, är jag trygg, jag blir mer öppen mot andra, mer kärleksfull och får modet att pröva nytt.

Rabarbern är på väg upp ur jorden.

Jordande tips:

Promenera långsamt och lägg märke till fötternas möte med marken.
Promenera barfota och lägg märke till de nakna fötternas möte med marken.
Gräv i jorden, rent konkret.
Ta emot beröring som är jordande - fast tryck.
Stå på hela foten när du kramar - om den andre är längre, låt hen anpassa sin längd till dig.

Vill du pröva jordande beröring? Gå en tantrakurs med mig. Här är länk till kommande event.

Vårens sista helgkurs med Lekfull tantra sker 3-4 maj - där får du testa elementmassage!

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Charlotte Cronquist skapar Lekfull tantra, som finns som kurser och bok. Du kan läsa mer om det här.

Vagusnerven: Att finna det inre lugnet

2025-03-20T18:26:00.004+01:00

Något händer, jag reagerar starkt och snabbt är jag i reptilhjärnans garn. Jag försöker fly, slåss eller spela död. Fysiskt och psykologiskt obehag fyller mig.

– Gör långa utandningar, så stimulerar du vagusnerven och det kan minska stressen i ditt system, säger terapeuten.

När jag läste Naomi Wolfs bok ”Vagina - a new biography” för så där femton år sedan, lade jag märke till att hon skrev om vagusnerven. Hon beskrev hur våldtäkt och sexuella kränkningar kan försvaga vagusnerven, medan njutning kan stärka den.

Nu, så många år senare, dyker vagusnerven upp i mitt liv allt oftare. Som terapeuten som vill bidra till att jag får ett inre lugn, genom att stimulera vagusnerven på olika sätt.

Jag inser hur okunnig jag är och börjar googla.

Människan har ett autonomt nervsystem (ANS) som styr processer som (delvis) står utanför vår medvetna kontroll, som andning, matsmältning, hjärtfrekvens, humör och immunförsvar - men också förbinder kroppens olika organ - som hjärta och mage.

ANS har två grenar:

Det sympatiska nervsystemet som aktiverar reptilhjärnan - med instinkten att fly, slåss eller spela död.

Det parasympatiska nervsystemet som skapar lugn och ro.

Vagusnerven är både den centrala nerven för att skapa lugn och ro och den viktigaste kommunikationsvägen mellan tarmar och hjärna.

När du är stressad, tar det sympatiska nervsystemet över. Ditt hjärta slår fortare, det blir svårare att smälta maten och din andning påverkas och blir tyngre. När du är lugn dominerar det parasympatiska och bidrar till att hjärtat slår långsammare, att andningen lugnar ner sig och stimulerar matsmältningen.

Så genom att stimulera vagusnerven får du lättare att hantera stress och din hälsa påverkas positivt.

Men hur ska du stimulera vagusnerven? Det finns flera metoder.

Den som har lägst vetenskaplig bevisning är att ta kalla bad - men som vissa ändå tycker fungera. Kallt är under 14 grader.

Då är det bättre att exempelvis andas ut längre än du andas in. Andas in medan du räknar till fyra, håll kvar andetaget medan du räknar till fyra och andas sedan ut medan du räknar till åtta, kan vara ett sätt.

Ett annat är att ljuda på olika sätt. Att humma eller tona. Och det sker ju på utandningen. För mig är skillnaden mellan att humma och tona, att hummandet kan ske med stängd mun, medan tonandet sker med öppen mun. När du hummar eller tonar skapar du en vibration i kroppen som i sin tur stimulerar vagusnerven.

Du kan också meditera för att skapa lugn hos dig.

Det finns mer kraftfulla metoder, som brukar användas i samband med exempelvis depression. VNS är vagusnervsstimulatorer som skickar ut en lätt elektrisk puls.

Så nu tränar jag på att göra utandningen längre och att göra ljud som kan bidra till ett större inre lugn. Behöver du också lugna ditt autonoma nervsystem?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Charlotte Cronquist skapar Lekfull tantra, som finns som kurser och bok. Du kan läsa mer om det här.

Vill du känna pirret i dig? Testa tantra!

2025-03-13T16:12:00.001+01:00

Innan jag mötte tantra, hade jag haft en grå och vilsen period i livet.

Vem var jag? Vad ville jag? Vad behövde jag? Vad önskade jag?

Och jag hade svårt att finna vettiga svar. Jag levde ett till synes perfekt liv - men jag kände mig tom på insidan, jag hade tappat gnistan. Jag kände inte längre mitt livspirr.

Det är fascinerande att frågan ”Vem är jag - egentligen” kan starta en resa inåt som förändrar så mycket i livet.

När jag mötte tantra, för snart 25 år sedan, var jag beredd att möta färgerna i livet igen, var beredd att möta mina känslor igen, var redo att möta livet - till nästan varje pris.

Jag ändrade livet radikalt, vilket var svårt och smärtsamt, och gav mig ut i sökandet efter mig själv, livsglädjen och pirret. En tidig upptäckt blev att jag inte kan leva livet bara i huvudet, bara i tankarna, bara i det som sker i hjärnan. Jag behövde börja bebo min kropp, jag behövde känna vad som hände i. kroppen, jag behövde återfå kontakten med mina sinnesförnimmelser.

Jag minns första gången min kropp ville dansa, och inte bara huvudet. Hur förundrad jag var, Kan kroppen ha en egen vilja, egna behov? Och vad skulle hända om jag blev mer nyfiken på kroppens signaler?

Det var som att jag steg för steg vaknade ur något slags lång sömn, som kanske pågått sedan min värld slutade vara magisk någon gång i femårsåldern. Det var som att jag lite i taget kunde uppleva världen runt mig på ett mer påtagligt sätt. Och någonstans där började jag lägga märke till mitt eget pirr.

Jag befinner mig på en kursgård i Danmark och blir omfamnad av en vän. När vi kramas så hör jag ett litet hummande från honom. Som att kramen vibrerar så mycket i honom att ljud sipprar ut. Jag blev fascinerad och kände hans närvaro mer, rösten och beröringen, våra kroppar som stod nära varandra, hjärtan som snuddade vid varandra. Och jag visste redan då, att jag var på rätt väg - på väg mot ett liv med mer pirr, med mer liv, med mer av det mesta.

Då hade jag inte minsta föreställning om att jag en dag skulle leda tantragrupper. Vid den tiden jobbade jag som journalist, föreläsare och kursledare. Jag var en omtyckt retoriklärare. Långt senare förstår jag att dessa, mina yrkesmässiga erfarenheter, var till stor nytta när jag närmade mig rollen som kursledare på andra områden. Så jag är tacksam för alla yrkesmässiga faser i mitt liv.

Med Lekfull tantra vill jag bjuda in dig till att känna mer pirr i livet, mer möjlighet att uppleva livet i stunden, att bidra till en ökad känslighet, för ökade möjligheter till att vara, och att njuta - men också att kunna leva med större grundtrygghet.

Så grunden i min tantrakurser och tantrakvällar är att du ska få möta livets pirr, livets energi, din sensualism, mer påtagligt. Och det är fantastiskt att bevittna kursdeltagare som öppnar sig för livet - och ibland får jag se i realtid när någons pirr, liksom slås på, efter år av tillbakahållenhet.

Så unna dig själv att hänga med Lekfull tantra - där just det lekfulla utforskandet är en del av själva grejen.

Här hittar du aktuella kurser: https://www.charlottecronquist.org/events

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Charlotte Cronquist skapar Lekfull tantra, som finns som kurser och bok. Du kan läsa mer om det här.

I tantra möter du dig själv: ”No mud, no lotus”

2025-03-12T15:27:00.001+01:00

Jag har ett favorittalesätt när det gäller tantra och det är ”no mud, no lotus”.

Det går att tolka på flera nivåer. Du behöver ta med hela dig själv, för att blomma ut i tantra, är en.

Och för att göra det behöver du möta dig själv, även din smutsiga byk, dina skuggsidor.

Belöningen kan bli fantastisk - för när du är öppen för vem du är, när du accepterar dig själv, då är det också lättare att ta emot den kärlek som strömmar från andra.

I många andliga traditioner finns en idé om att nå någonstans bortom kroppen, som ibland ses som syndig och dålig på olika sätt. Tanken är att individen ska rikta sig uppåt, mot något större, och nå något slags frälsning eller andligt djup. Man ska sträva uppåt, mot ljuset.

Jag ser för mig en människa som liksom hänger i luften i sin strävan att nå himlen, universum och något slags gudomligt ljus. Men utan förankring vid marken, vid jorden, vid kroppen, kanske inget händer?

Oavsett hur du ser på livet - som att du lever och sedan helt enkelt dör, eller om du tror att vi ingår i ett kretslopp - så befinner du dig i livet nu och har en kropp. Därför är kroppen viktig och dina upplevelser i kroppen.

Tantra är så generöst, där finns en uttalad idé om att vi kan ta med oss allt, för att nå dit vi vill. Så tantra bejakar både kroppen och något slags andlighet.

Det no mud, no lotus, säger är att det räcker inte att sträcka dig mot himlen, precis som en blomma behöver du också ha kontakt med jorden, smutsen, leran, för att kunna växa. En blomma kräver näring för att blomma.

I nyandliga kretsar har jag mött många som talar varmt om ljuset, att finna sitt inre ljus, och mindre om att också titta närmare på skuggorna, de delar av oss själva vi inte så gärna vill låtsas om, eller komma i kontakt med.

Men för att kunna växa ordentligt, för att så att säga blomma som hela du, är det också viktigt att gräva i skiten, att se närmare på smärtan, att uppleva skammen, att se se sig själv utan skygglappar. Den delen av den inre resan, den ner i mörkret, ner i myllan, kan vara plågsam, smärtsam och svår både att ta sig igenom och att acceptera.

I ungefär 25 år har jag rest inåt. Jag har mött trauman och smärta, jag har mött rädsla och skam, och den resan har lett till att jag i dag är mycket tryggare i mig själv och jag har gått från ett slags självhat till självacceptans (även om jag ibland trillar dit och ”trampar” på mig själv en stund.

För mig är tantra i hög grad ett sätt att leva och ger en möjlighet att leva mer. När jag är snällare mot mig själv så expanderar jag, jag tar plats i mig själv och i världen.

Så när du möter tantra har du möjlighet att möta dig själv, på många sätt. Ett av de områden i livet som är förknippad med starka känslor är relationer i allmänhet och kärleksrelationer i synnerhet. Det är ett av skälen till att det går att växa genom tantra. Du möter dig själv och för lättare att möta andra. När du blir tydligare för dig själv kan du också bli tydligare för andra. Och när du är mindre rädd för att visa dig som du är, öppnar du mer både för att ge och ta emot kärlek.

Ganska tidigt på min inre resa blev det tydligt för mig att jag gör den inte bara för mig själv, utan också för att bidra med något till världen. För mig handlar mitt bidrag om kärlek - på många sätt.

Hur ska du ta ett första - eller ett nästa - steg - för att bli en blommande lotusblomma? Tar du steget nu, eller i morgon? Vad lockar dig?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Charlotte Cronquist skapar Lekfull tantra, som finns som kurser och bok. Du kan läsa mer om det här.

Se närmare på hur ditt ego fungerar

2025-03-11T15:37:00.004+01:00

Har du varit med om att säga ”allt är bra” och samtidigt haft fingrarna korsade bakom ryggen? Har du låtsats som du regnar, samtidigt som du är jätteledsen? Har du försökt hålla skenet uppe inför dig själv och andra?

I så fall är du inte ensam. Ditt ego ”hjälper” dig att hålla ihop, det vill verkligen att du ska ha en fasad som gör att du får vara med, som gör att alla gillar dig.

Fasaden kan du kalla för den falska pärlan och är en förförisk del av ditt egots struktur.

Om du vill nå in till ditt inre ljus, behöver du möta dina rädslor.

I den här texten berättar jag mer om det.

Börja med att titta på bilden med modellen av egots struktur. Du ser den falska pärlan och så lager på lager via sjakalen, främlingen, odjuret, skräcken och avgrunden nå in till en ljuspunkt längst in. Denna ljuspunkt representerar ditt väsen, ditt varande på ljuset - eller uttryckt på ett annat sätt: Din essens.

Att komma i kontakt med ljuset där inne kan vara en utmanande process, åtminstone var den det för mig. Jag behövde uppleva alla de andra delarna, möta dem, för att uppleva ljuset. Medvetenheten om dessa lager i mig för att jag kan sätta fingret på var jag befinner mig i ett visst ögonblick - för det handlar bara om att vistas korta stunder i ljuset.

När jag kom i kontakt med den här modellen för att beskriva hur egot funkar, så fick jag en större förståelse för hur jag - och andra funkar på en djupare nivå.

Okej, då kör vi.

Som små barn är vi helt beroende av andra. Vi märker vilka av våra beteenden som rosas respektera risas av våra vårdnadshavare. Vi anpassar oss på olika sätt för att överleva och få kärlek. Vi börjar tro att vi ”är” på ett visst sätt, eller bör ”vara” på ett visst sätt för att få våra behov tillgodosedda. Denna anpassning är relevant så länge vi är barn. Men detta för också med sig att vi skapar beteenden, värderingar, övertygelser och trossystem som skyddar (och döljer) vår sanna natur, vårt inre ljus, vår essens, till och med för oss själva.

Titta på modellen, som beskriver egots struktur, en slags karta som kan hjälpa dig att förstå dig på dig själv och varför du reagerar som du gör inför olika händelser eller tankar. Modellen kan också hjälpa dig att sluta tänka ”sån här är jag” - och istället möta dig själv på djupet.

Innan du startar en inre resa, kan du tänka: ”Mitt liv är bra som det är”. Det kan du tänka samtidigt som du har ont i magen, när du är missnöjd med saker, när du har lätt att döma dig själv och andra. För att hantera livet kan du välja att sopa det som stör dig under mattan och inte låtsas om det. Om det finns elefanter eller flodhästar i rummet, kan du låtsas som att du ser dem. ”Nej, jag har inga problem med alkohol.”

Men så kan det komma en dag när du vaknar upp och frågar dig: ”Vem är jag”? Och det kan vara inledningen på en inre resa.

Mig hände det när jag var ungefär 40 år. Jag fick en plötslig insikt om att jag inte visste vem jag var och att jag spelat en person som jag trodde att andra skulle kunna gilla.

När jag inledde resan hade jag ingen aning om ”hur jag skulle finna mig själv” - och sökte med ljus och lykta på många håll.

En av de metoder som hjälpt mig är att med nyfikenhet och lekfullhet se på mig själv, mina tankar och handlingar - och att förstå att det inom en människa kan finnas olika lager, som det kan kännas smärtsamt att möta.

Du kanske reagerar på att egots struktur består av så obehagliga figurer som sjakaler, främlingar, odjur - det gjorde jag. Men när jag sett närmare på dem, har jag fått en bättre bild av mig själv och dessutom har det blivit lättare att både se mina skuggsidor och mitt ljus.

När jag är medveten om ”var” jag befinner mig, kan jag också få ett mer fritt val.

Den falska pärlan

När du bestämmer dig för att lära känna dig själv på riktigt, det som jag brukar kalla ”att göra en inre resa”, så befinner du dig i ”den falska pärlan.” När du är dig där tror du på de viskningar du hör från din inre domare, som ständigt talar om för dig vem och hur du är. Negativa röster kan låta så här: ”Jag förtjänar inte att älskas.”, ”Jag duger inte”, ”Jag är för mycket”.

När du är i den positionen låter du dina inlärda beteenden och värderingar definiera vem du är. Du behövde dem när du var ett litet barn. Och du lyckades: Du överlevde din barndom. Det finns en inre gestalt, som jag kallar ”din inre domare” som vill skydda dig, som vill undvika fara, och som vill att du ska fortsätta tro på dessa ”sanningar” om dig själv.

Du kan också märka att du är i den falska pärlan när du ljuger för dig själv och inför andra: ”Allt är bra” (fast livet känns skit). ”Min relation är perfekt” (fast din partner varit otrogen). ”Jag älskar mitt jobb” (trots att du börjar bli utbränd.

Du spelar alltså en person, som ska framstå som en gnistrande pärla inför andra. Och det kan kännas enormt smärtsamt att vakna upp med frågan: ”Vem är jag?” ”Varför är jag så osäker och rädd?” ”Varför ljuger jag så mycket om hur jag har det?”

Sjakalen

Titta nu på nästa lager i modellen. Den kallas för Sjakalen. Det är en del av dig som är rastlös, negativ och som vill smälta samman med allt och som aldrig vill lämna något. När du är i sjakalen är du frustrerad och du gör vad som helst för att inte bli övergiven av exempelvis en älskare eller partner. Det är som att du biter dig fast, till varje pris, för att det känns som att alternativet - att vara ensam är värre. Jag personligen ryser när jag ser sjakalen i mig, den som stannat för länge i toxiska relationer.

Främlingen/Utomjordingen

I nästa lagar möter du främlingen/utomjordingen, och det är den del i dig som säger: ”Ni kan dra åt helvete allihopa.” Den här delen av dig känner sig aldrig sedd eller mött. Du upplever att du inte får dina behov tillgodosedda. Hos främlingen finns många starka känslor och att din ilska är berättigad. Du kan på allvar tänka att alla - utom du - är idioter. Det är en mycket ensam plats. Det finns ett drag av arrogans hos främlingen. ”Jag är bättre än du.”

Odjuret

Odjuret, eller besten är en kraftfull del av dig som drivs av hat. Detta lager av dig ser inget som rätt eller fel, den saknar moral och det är den del av dig som har möjlighet att mörda.

Jag har testat att möta odjuret medvetet i meditation. Jag låtsades trampa på människor och kunde göra det och samtidigt njuta av det. Det gör att jag i dag har lättare att identifiera ondska hos mig själv och andra.

Skräcken

Ännu djupare finns den rena skräcken. När du är här, är det som att du löses upp och är livrädd. Känslan av skräck kan uppstå av olika skäl, känslan kan vara att din existens är hotat - av ett verkligt eller inbillat hot.

Avgrunden

När du är i avgrunden känns det som att komma till ett tomrum, det kan kännas som att du där, det är som att tappa fotfästet och att du omges av hot. När jag - i meditation - har mött avgrunden, är det som att jag kastar mig utför ett stup och inte vet om jag kan överleva fallet. Det är en känsla av att vara på väg mot döden blixtsnabbt. Att vara helt utan kontroll. Det kan kännas skrämmande att befinna sig där, allting ställs på sin spets.

Ljuspunkten

När du klarar att stanna i avgrunden kan något fantastiskt hända. Det är som att din egostruktur slås i småbitar, som att allt din inre domare matat dig med löses upp och du kommer till en plats med totalt lugn och du omvandlas, transformeras, till en ljuspunkt, du känner salighet och varande och du är på en plats där inget eller ingen kan skada dig.

Jag har varit med om att göra resan mot ljuspunkten på ett medvetet sätt, genom olika meditationer, där fokuset varit att komma i kontakt med dessa olika lager av mig själv. Att befinna sig i avgrunden är verkligen skrämmande och samtidigt, när jag vågade stanna där, blir jag rikt belönad, jag ser ljuset och erfar en känsla av att vara fri.

Detta är inte en resa du gör en gång och sedan är du för alltid vid ljuspunkten. Nej, de är mer komplicerat än så. Ibland är du i den falska pärlan, ibland i sjakalen, ibland i skräck, ibland i någon annan del - den stora skillnaden är att du nu kan vara medveten om var du befinner dig - och därmed bevittna hur det känns att vara där, istället för att drunkna i starka känslor eller försöka fly från det du upplever.

Även om jag - och nu också du - är medveten om egostrukturens makt och mekanismer, kan vi då och då ramla in i någon av lagren - det är helt naturligt. Det är som vågor, det är som att befinna dig på den mest skrämmande platsen på din inre resa, och veta att varje steg du tar kommer att minska egostrukturens makt över dug och bidra till att du blir mer fri och oftare kan komma i kontakt med ditt inre ljus.

Att göra den resan kräver mod.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Charlotte Cronquist skapar Lekfull tantra, som finns som kurser och bok. Du kan läsa mer om det här.

Tantra kan vidga din värld

2025-01-31T13:28:00.000+01:00

Länge var min värld ganska liten - för jag accepterade bara det som gick at vetenskapligt bevisat. I princip. Nu har världen blivit så mycket större - och jag tackar tantra och meditation för det.

Jag var länge en människa som trodde att jag visste det mesta. Jag var kaxig av mig. Och jag dissade andra. Framförallt dissade jag sådant jag inte förstod eller sånt som jag placerade i kategorin "flummigt". Och med sånt ville jag inte ha att göra.

Jag var exempelvis övertygad om att meditation var, om inte skadligt, så åtminstone helt onödigt. Och hade någon presenterat mig för tantra på 1900-talet, så skulle jag förmodligen ha avfärdat det, förmodligen under älsklingskategorin "flummigt".

Men så började jag testa meditation och insåg att det faktiskt gav mig en massa, att det berikade mitt liv på olika sätt. Lite i taget började jag öppna dörren till en annan, inre värld.

Numera är min inre värld ett universum. Och det känns inte det minsta flummigt. Det är verkligt för mig. Så jag tror att en av de största gåvor som tantra har givit mig - är att jag blivit mer öppen, mindre dömande mot mig själv och andra och att jag möter livet mer utifrån nyfikenhet och lekfullhet.

Det är också - på riktigt - spännande att lägga märke till värderingsförskjutningar inom mig. Hur en värld, som utifrån sett ser flummig eller konstig ut, förändrar landskap när jag kliver in i världen. Ju mer jag lär mig om den, desto mer handfast och begriplig blir den.

När jag var ung kunde jag säga: "Detta är inte möjligt". "Det kan inte funka". "Det måste vara en bluff" - när jag mötte sådant som låg utanför min egen värld. Healing kan väl inte funka, meditation kan ju inte funka, listan kan göras lång.

Numera tror jag mycket mer på andra människors upplevelser, även om jag själv inte har upplevt samma sak. Varför ska jag ifrågasätta dem? Det är verkligen att sätta mig på de högsta hästarna när jag tror att jag har alla de rätta svaren och att min verklighet är densamma som andras.

Det som har kommit med orden är ödmjukhet. Jag har verkligen inte alla svaren. Jag får inte samma upplevelser som en del andra. Jag kan också vara nyfiken på den verklighet som inte är min - och kan tycka det är spännande och intressant att möta andras världsbilder, värderingar och syn på vad som är möjligt.

Att komma mer i kontakt med mitt eget inre universum har skapat större självacceptans i mig - och det gör livet lättare att leva. För mig innebär det också att jag får ett större och rikare liv. Och jag inser att det finns många vägar till lycka eller att känna en mening med livet.

För mig råkade vägen bli tantra. Det är i tantrans livsfilosofi som jag kan blomstra ordentligt. Erfarenheten från tantran använder jag i mitt dagliga liv, på olika sätt. Tantra har gjort mig mer fri att vara jag, att lyssna på mig själv - och i förlängningen att möta världen.

Förmodligen är detta förklaringen till att jag leder tantrakurser, att jag möter andra i coaching. Jag ser det som möjligheter att skapa mer kärlek - för det är verkligen något världen behöver.

Läs gärna texten här nedanför, som är ett utdrag ut min bok "Lekfull tantra - din väg till att njuta av livet." Där visar jag, i mycket kondenserad form, vad tantra skulle kunna ge dig.

Du är välkommen in i tantravärlden, välkommen att vara dig själv - och när du går kurs med dig är samtycke, frivillighet, utforskande och lekfullhet, viktiga beståndsdelar.

Vad längtar du efter i livet? Vad skulle kunna göra ditt liv rikare?

Kurser och workshoppar som sker den närmaste tiden hittar du här.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Tantra: När är du intim med någon?

2025-01-30T10:53:00.003+01:00

Vad får du för association om jag säger: "Jag var intim med hen"?

Precis. Förmodligen är du som de flesta och tänker att "var intim" är ett sätt att beskriva sex, utan att behöva nämna just det ordet.

För mig är intimitet så mycket mer. Jag har ofta intima samtal med människor. När vi visar oss i vår sårbarhet, brukar intimitet uppstå. Det är vackert.

Jag går till Wikipedia och ser vad de skriver:

Intimitet avser vanligtvis känslan av nära personlig samhörighet.

I mänskliga relationer varierar intimiteten till grad och betydelse beroende på relationens natur.

Fyra typer

Forskare skiljer på fyra olika former av intimitet: fysisk, emotionell, kognitiv samt upplevelseintimitet (experiential).

Fysisk intimitet handlar om sensuell närhet eller beröring – ibland med en sexuell^[1] anknytning.
Emotionell intimitet utvecklas vanligen efter en viss grad av tillit har uppnåtts och personliga band skapats.
Kognitiv (eller intellektuell) intimitet uppstår när två människor delar tankar, idéer och dylikt.
Upplevelseintimitet handlar om att dela aktiviteter, utan att för den delen nödvändigtvis dela tankar eller känslor (till exempel två personer som arbetar nära varandra).

Och här instämmer jag med Wikipedia. Och just intimitet är något jag strävar efter när jag leder kurser - alltså att vi som är i rummet tillsammans ska känna tillit till oss själva och varandra och att vi också väljer att SE och LYSSNA på varandra.

Jag tror att vi behöver intimitet och gärna som en del i vardagslivet. Att bjuda in till att bygga tillit till varandra, att visa omtanke, att vara där. Ibland är det ett nära samtal som skapar intimitet, en annan gång att se varandra i ögonen, en tredje gång att röra vid varandra.

I intimiteten bor också en slags acceptans. När du accepterar mig som jag är och jag accepterar dig som du är, då börjar intimiteten gro.

När du känner dig rädd, när du tvivlar på dig själv, när du har svårt att lita på andra - är det också svårt att skapa intima relationer. Ett sätt att skapa mer intimitet är faktiskt att du bjuder på dig själv, alltså visar vad du tänker eller känner i en situation.

Det jag kallar intimitet kan inte tvingas fram - det bygger på ömsesidighet. Det är ett av skälen till att det kan vara utmanande, pirrigt, läskigt och superhärligt att gå på en tantrakurs - för där får du möjlighet att träna på intimitet - och välja hur nära du vill vara någon annan - fysiskt, emotionellt eller i en upplevelse.

Tidigare i mitt liv, när jag var rädd att visa vem jag var, hade jag ett större mentalt avstånd från andra. Så förmågan till intimitet har bidragit till att jag känner en större avspänning i mig än tidigare.

Häng med och träna på intimitet vetja.

Lekfull tantra finns som helgkurs (öppen för alla), som parkurs (öppet för par som kan vara stadiga eller tillfälliga) och Lekfulla tantrakvällar.

Kurser och workshoppar som sker den närmaste tiden hittar du här.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Tantra: Att undvika den trista självupptagenheten

2025-01-28T16:29:00.001+01:00

Vi sitter i cirkel på kursen. Varje deltagare har chansen att berätta något om sig själv. Vad längtar du efter? Har du några farhågor? Vilka behov har du?

Ganska ofta säger deltagare saker i stil med : "Jag oroas över min självmedvetenhet, att jag inte ska lyckas vara närvarande här." Eller också: "Jag vill hela tiden analysera det vi gör, jag har så svårt att släppa mina tankar." En tredje: "Jag sa att jag skulle gå på yoga-kurs, vad skulle grannen säga om hen visste att jag gör detta?"

De stunder då jag känner ett starkt inneboende lugn är när jag släpper självupptagenheten, släpper oro eller ångest, och låter mig vara med i ögonblicket - för jag älskar att verkligen uppleva livet.

Dina tankar kan vara din bäste vän - men också din värste fiende. För det är i tanken, i huvudet, i hjärnan, som du kan skapa allt från katastroftänkande till önsketänkande. Tankar är inte verkliga. De beskriver inte verkligheten. De finns i ditt huvud. De finns i mitt huvud.

Frågan är varför det är så vanligt att oroa sig för vad andra ska tycka? Hur mycket låter du andras tankar påverka ditt liv? Eller snarare, hur mycket låter du din idé om vad andra tänker om dig påverka ditt liv?

Tillbaka till kursrummet. När deltagare berättar både om vad de längtar efter och när de berättar vad de oroar sig för, så visar de sårbarhet. De visar något som är äkta. De berättar hur det känns i dem - och du har möjlighet att spegla dig i dem, deras tankar och erfarenheter. Och detta - att börja säga som det är, brukar leda till avslappning.

"Aha, där är någon som är lika rädd som jag.", "Det är inte bara jag som känner mig spänd inför att gå en tantrakurs.", "Åh här finns några som gått flera kurser och de ser så avslappnade ut."

Den första du möter när du går en tantrakurs eller workshop är dig själv. Du har en möjlighet att vara dig själv och lägga märke till hur det känns. Du kan möta andra utifrån dig själv: Detta är jag, detta är mina önskemål, detta är mina gränser. Samtidigt får du möta andra som tränar på att lyssna in sig själva. Och detta kan bli så vackert - och utvecklande, både för dig som individ och för gruppen du möter (eller partnern du möter).

Min erfarenhet, och jag har verkligen varit självmedveten, självkritisk - tja till och med självhatande ibland, är att jag med åren blivit mindre dömande mot mig själv, mer nyfiken på mig själv och andra. Dessutom har jag ökat min förmåga att både ta emot och ge kärlek.

På en tantrakurs får du också möta andra som samtidigt möter sig själva - och medvetenheten om att det är sårbart att uttrycka sina gränser, brukar bidra till att deltagarna både blir bättre på att lyssna in sina egna behov - och att ta hänsyn till andras gränser. Och detta kan bidra till en känsla av trygghet.

Jag sökte mig till tantra för att jag ville något mer med livet. Jag ville liksom leva mer på riktigt. Jag ville sluta ljuga för mig själv. Jag ville möta andra som mig, och inte vara dold bakom en mask. Min inre resa pågår fortfarande... och jag ser fram emot nästa insikt, när den än kommer.

Min tantra kallas lekfull, eftersom det är just det jag vill locka fram i dig. Att du kan se på dig själv med lekfullhet, att du kan möta andra i lekfullhet och vara nyfiken på vad lekfulla möten kan ge dig.

Blir du sugen på att gå en Lekfull tantrakurs? Att bli mer du? Att möta sådant som är större än du? Att möta andra som är med på en liknande livsresa som du? Du är välkommen.

Här hittar du aktuella kurser och event.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Om vi skulle ta och prata lite mer om tantra ... efter SVT-dokumentären

2025-01-02T14:02:00.000+01:00

Har du sett SVT-dokumentären Holy Fuck, som i tre timslånga avsnitt berättar om The new tantra (TNT) och dess grundare Alex Vartman?

Om inte, tycker jag du ska göra det.

Den ger en intressant bild av en extrem tantraskola.

Vill du vara den allra coolaste? Vill du ha upplevelser som andra inte får? Vill du leva intensivt? Vill du känna dig utvald? Vill du söka meningen med livet? Vill du få leva ut dina sexuella fantasier, på riktigt? Och vad är du isåfall beredd att göra för att nå dit?

Kanske var det en sådan längtan som gjorde att så många hoppade på TNT-kurser i början av 2010-talet?

Många förtrollades av Alex Vartman. Han var verkligen i mångas ögon (och förmodligen i sina egna) den coolaste, mest övertygande, tantraläraren. Han kom med sanningar om livet, om egot, om döden, om njutningen, om möjligheten att bli något som nästan ingen blir: Upplyst.

Han sa att TNT inte är för alla. Kurserna var medvetet högt prissatta och det var inte ovanligt att folk spenderade mer än 100 000 kr på att gå dem, ibland med lånade pengar.

I slutet av en kurs, en nivå, (eller ”level” som det kallas inom TNT) blir alla deltagare betygssatta. Hur väl klarade du den här nivån? Betygen delades ut inför alla deltagare och de som fick för låga betyg fick lämna kursen med svansen mellan benen. De kunde välja att helt lämna TNT eller göra om nivån och hoppas på godkänt betyg nästa gång.

Kanske detta, att verkligen vilja få gå nästa kurs, bidrog till att människor var beredda att göra allt de kunde för att tillhöra denna elit? Vi som ska bli upplysta. Vi som är bäst på sex. Vi som är coolast.

Ju mer utlevande eleverna var, ju mer sexuella de var, ju mer de gick utanför sina gränser, desto högre blev betygen. De som var försiktiga och höll sig helt inom sin komfortzon hade svårt att få höga betyg. ”Ni två har gjort alla övningar ihop, ni börjar gå in i en romantisk bubbla, det är inte okej” - lågt betyg. (Just detta har jag själv bevittnat.)

Dokumentären Holy Fuck

Dokumentären skildrar hur skolan upplevdes av några avhoppade elever och några avhoppare från den inre kretsen, från teamet. Det är en berättelse om människor som, åtminstone till en början, lyssnade på Alex Vartman som vore han en gud. Och inför teamet kunde han berätta att han i princip var en inkarnation av Jesus.

Jag tycker att dokumentären är intressant och välgjord. Jag blev lite förvånad över innehållet. Jag trodde att det skulle bli fler vittnesmål från avhoppare som känt sig kränkta eller förnedrade. Istället får vi följa Alex Vartmans resa, från att vara en kärleksfull kille som gav satsang, till mannen som fick ett gäng som bildligen åt ur hans hand.

Det var som att de som var med då först var i ett slags förälskelserus, i relation till TNT och Alex Vartman, men vars skygglappar till slut rämnade med frågan: ”Vad är det jag håller på med?” ”Varför gör jag det här” och så lämnar TNT.

Vartman själv är med i slutet av dokumentären. Från en bergstopp i Nepal hotar han att stämma tv-produktionen och jag fnissar lite. Hur många gånger har jag inte hört talas om hans vilja att stämma andra?

Även om det som skildras är extremt, är det värt att se dokumentären. Du som ser den kan ana att detta bara är en liten smal del av det som kallas tantra. Ibland kallas Alex Vartmans tantra för ”svart” - för att det skulle kunnas finnas endel svart magi inblandat.

Men tantra är så mycket. Det finns vit tantra, röd tantra och svart tantra. Det finns tantra från olika länder. Det finns vänstra handens och högra handens tantra. Det finns klassisk tantra och det finns neotantra. Och det finns en väldig massa åsikter om vad tantra är. Från mitt perspektiv finns det fler än ett svar, det finns många sätt att beskriva och uppleva tantra. Och för egen del betonar jag inte den andliga delen av tantra.

Jag vill passa på att berätta om min egen relation till tantra i allmänhet och även till de tantraskolor jag har personlig erfarenhet - till dem hör också TNT.

Det har varit intressant, och utmanande, att skriva den här texten. Ibland känns det som att jag försiktigt går runt i en glasbutik - tänk om något välter?

Charlottes tantraresa

Sedan jag mötte tantra i början av 00-talet har jag gått in och ut ur flera tantriska subkulturer, olika tantriska världar. Vissa av dem har setts som sekter av utanförstående och ibland har de som ingått i subkulturen efteråt sagt: ”Jag var med i en sekt”.

Jag har sett allt från det mycket vackra till det mycket skrämmande i tantravärlden. Det finns sådant som jag älskar och sådant som jag känner avsky inför - och så en massa mitt emellan. Bland de saker jag avskyr är manipulation. Alltså när någon eller några försöker manipulera människor till något, som inte sällan är outtalat.

En annan sak som jag har svårt för är den subkultur som uppstår, ofta med förtecknen: ”Vi är bäst, vi är de som vet hur livet ska levas”. (Jag känner dem som kallar allt utanför den nyandliga världen för ”puckovärlden” - vilket jag tycker är extremt arrogant). Alltså det finns många grupperingar där deltagarna ser sig som bättre än andra. Usch, säger jag, oavsett var den här arroganta livssynen uppstår.

Vilket är ditt perspektiv?

Eftersom jag både har varit i och utanför tantrakretsar vill jag först säga detta:

Hur en värld upplevs påverkas av perspektivet. Detsamma gäller en subkultur. Inifrån världen, eller subkulturen, är vissa saker synliga och tydliga. Med ett utifrånperspektiv är samma värld, eller subkultur, mer som en illusion. Om denna värld ses som kontroversiell händer det att de som har utifrån-blicken ibland anser sig ha ”expert-kunskapen”, de vet hur det ”är” i den subkultur de varken klivit in eller levt i. Samtidigt kan de som vistats i denna värld ha direkta upplevelser av sin värld, upplevelser som den som står utanför inte har.

Dessutom är det ganska vanligt att det finns en elit, en kärngrupp, som vet mer om subkulturen än andra. Ibland är bakomliggande strategier, eller visioner, dolda för dem som går kurser eller är hang arounds. Först när någon blir en del av den innersta kretsen får de reda på vad det egentliga syftet är. Här kan det röra sig alla möjliga idéer, om allt från ”jag är Jesus” till ”så här delar vi på pengarna och ser till att slippa skatta för dem.”

Det innebär att den som går kurser, som är en del av en slags yttre gemenskap, kan vara helt eller delvis omedveten om vad som sker bakom kulisserna. Dessa två grupperingar (team och deltagare) kan ha helt olika uppfattning om den tantraskola de är med i eller har varit en del av faktiskt står för.

Jag tillhör dem som assisterat på en rad kurser både i Sverige och utomlands i tantrasammanhang, som av utomstående kan ses som, om inte sekter, så som subkulturer.
Under en rad år på 00-talet gick jag många utbildningar i Osho-världen (som av somliga ses som en sekt) och började också assistera kurser med inriktning på barndomstrauman (”primal”) och tantra. I mitten av 2010-talet assisterade jag också på flera kurser med ISTA (International school of temple arts) (som somliga förser med sektvarning). I de här sammanhangen har jag varken varit lärare eller tillhört den inre kretsen.

Så jag befinner mig i en position där jag kan se på den tantriska världen ut flera perspektiv.

Dels har jag varit en del av något, jag har ett inifrånperspektiv och känner många av dem som leder tantraevenemang i dag - ja jag sitter ju till och med i styrelsen för föreningen Sveriges tantrabehandlare och utbildare, vars syfte är att skapa tydligare och justare spelregler i den svenska tantravärlden.

Jag har samtidigt ett utifrånperspektiv.

Till det kommer att jag skapat min egen variant av tantra, som jag kallar för Lekfull tantra.

Jag är alltså inte neutral - jag bär med mig mer än 20 års erfarenheter, och många av dem bokstavligen direkt på huden.

Jag har också vänner som har gått en massa tantrakurser, eller som själva leder kurser eller utbildningar med viss koppling till tantra. Jag har vänner som älskar TNT och jag har dem som avskyr det som skedde i TNT fram till 2016.

Tantralärare som tar sig friheter

Om jag minns det rätt började det runt 2016 komma en rad artiklar som ifrågasatte olika tantralärare och som ville visa hur de missbrukat sin ställning. I flera fall är det personer som jag mött som lärare och jag kan spegla mina egna erfarenheter med skribenternas. Tyvärr var det vanligt att jag delade erfarenheter med skribenten - och alltså med egna ögon sett tantralärare som, i mitt tycke, har missbrukat sin ställning.

En av de saker jag tycker riktigt illa om, är tantralärare som säger saker i stil med: ”Om du ligger med mig, kan du nå upplysning”. ”Om du ligger med mig, kan dina sår läkas”. ”Om du ligger med mig får du orgasmer i timmar”.

Jag har också, många gånger, bevittnat hur tantralärare riktat in sig på att förföra unga kvinnliga elever - och även lyckats. Ibland har jag tänkt: ”Den där personen är tantralärare för att hen är en sexmissbrukare”.

Jag minns en gång när jag var med på ett core-meeting med ISTA (2015 var jag faktiskt med på ett möte för teamet, men blev inte inbjuden fler gånger) - där männen (som ju var tantralärare) gav de yngsta kvinnorna mycket uppmärksamhet medan vi som var äldre ignorerades. När någon av oss äldre ifrågasatte detta, fick vi bara avfärdande svar, vi var bittra gamla bitches typ. (Kvinnosyn - någon??)

Samtidigt har jag också haft många helt fantastiska upplevelser genom tantra, jag lever mer i nuet, känner närvaro, jag har nått andra medvetandetillstånd, jag har känt energin svepa genom kroppen, jag njuter av sex på sätt jag inte ens hade drömt om, jag har upplevt stunder av salighet, jag har kommit närmare mig själv och andra, jag har blivit mer öppen och sårbar - och dessutom tryggare i mig själv.

När jag talar tantra fokuserar jag på leken, möjligheten att få starka kroppsegna upplevelser, möjligheten att njuta mer och upptäcka den energi som finns i kroppen. För mig finns det en andlig dimension i tantra, men jag har ingen strävan efter ”upplysning”.

Så ser jag ”Holy fuck”. SVT har gjort en tre timmar lång dokumentär som The new tantra (TNT) - eller snarare om dess grundare Alex Vartman (som själv lämnade det operativa ansvaret för TNT vid slutet av 2016.) Minnen väcks till liv.

Jag har träffat nästan alla som uttalar sig i teveserien och jag har gjort poddsamtal med majoriteten av dem - men i inget fall handlade samtalen om TNT, jag tror inte ens den tantraskolan är nämnd. Jag var intresserad av andra saker i mina samtal.

Men det gör samtidigt att jag har någon form av personlig relation till många av de där människorna. Jag är ganska nära detta sammanhang och gick själv några TNT-kurser 2016-2017.

Mitt möte med Vartman

Jag började höra talas om Alex Vartman 2010. Då var jag nyutbildad sexsibilitycoach och flera av mina tidigare kurskamrater hade blivit TNT-are. Nu var de klädda i svart, bar plastarmband som sa att de var bra på sex och de hade fått nya namn, som kunde vara kändisars namn eller rollfigurer, typ ”The Mad hatter”, ”Janis Joplin” eller ”Baloo”. Själv fick jag, långt senare, namnet Agatha Christie.

Alex Vartman var med på sexsibilityfestivalen 2011. Först höll han en föreläsning - jag såg honom som en slags domptör - och sedan skedde en workshop där vi fick testa ”yttre dearmoring” för att väcka vår ”kundalini”. Min kundalini väcktes verkligen på den där workshoppen - men jag insåg då att Vartmans ledarstil inte var något för mig. Han skrämde skiten ur mig.

Under åren som gick fick jag höra massor av berättelser om TNT från vänner som varit där. Jag fick ett typiskt utanför världen, utanför subkulturen, utanför sekten-perspektiv. Jag mötte både dem som älskade TNT och de som kändes sig kränkta, förnedrade eller traumatiserade. Och de berättade så klart också om hur sexuellt inriktad TNT:s tantra var. Och jag insåg att det inte skulle funka för mig i den livssituation jag befann mig.

Våren 2016 hade jag träffat Staffan. Han och hans vänner berättade om alla fester de var med på. Fester och andra tillställningar som krävde att deltagarna hade gjort minst två kurser med TNT.
Det lät som att de hade det så roligt, jag kände mig utanför, så jag tog kontakt med min vän Bea Karinsdotter, som då hade tagit över ledartröjan för de inledande TNT-kurserna. Bea sa att jag var välkommen, trots att jag var journalist och trots att jag ledde egna tantrakurser. (Det stod i reglerna för kursdeltagarna att just dessa två kategorier inte var välkomna på TNT:s kurser.) Bea välkomnade mig.

– Du kommer att tycka att ettan är för basic, men alla måste gå den först, sa hon till mig.

Så jag tillbringade ungefär en vecka på Skeppsudden och gick de två första kurserna - inträdesbiljetten till festerna jag ville gå på. Och jag var verkligen redo. Jag hade koll på mina gränser. Det kändes bra. Framför allt upplevde jag att Bea var mindre provokativ än Alex Vartman. Sen gick jag ett par kurser till.

Nu hade jag både inifrån- och utifrån perspektivet.

Ungefär samtidigt, alltså 2016, började det koka en massa inom TNT. Några personer i teamet runt Alex Vartman hoppade av och det följdes av strömhopp bland personer som umgåtts mycket i TNT-kretsar.

Och på Facebook mullrade det. Jag kunde samtidigt se hur diskussionen gick inom TNT - det fanns en facebookgrupp för deltagare - och hur den gick utanför. Ibland var det som om människor talade om olika saker. Inom TNT gick många i försvar, många sa hatiska saker om personer som hoppat av eller uttalat sig om TNT. Och bland dem som stod utanför fanns det också massor av stark kritik.

Jag valde att vara tyst och bevittna den här kampen som pågick.

Min uppfattning i dag är att TNT var något annat, mer manipulativt, när Alex Vartman ledde skolan, än det är i dag. Och jag tycker det är mycket intressant att få ta del av hans bakgrund, som jag fick genom Holy fuck. Jag ser dokumentären som ett gott försök att skildra Alex uppgång och fall… även om han själv fortfarande finns kvar i skuggorna, på någon bergstopp i Nepal.

Jag hoppar över att försöka analysera idén om att hans skola skulle bidra till att 100 000 personer skulle bli upplysta, samtidigt som han själv inte nådde dit. Att se dokumentären är lite som att se ett korthus falla, genom att få höra flera som hoppade av TNT berätta om varför.

Bea och Charlotte

En sak som fascinerar mig är att många av dem som var med i TNT då i början av 2010-talet, idag är verksamma inom samma fält, men på mjukare sätt. De har startat festivaler, utbildningar, kurser, skolor. En av dem är Bea Karinsdotter som jag lärde känna innan hon gick in i TNT (och som är en av huvudpersonerna i dokumentären). Bea var nära parhäst med Alex Vartman och erbjöds att ta över ledarskapet för TNT - men valde att hoppa av, innan så skedde.

För ett par år sedan gjorde jag 52 poddar med Bea på temat ”kärlek, sex och relationer” och i somras läste jag hennes bok om åren i TNT (som jag tycker har mer obehagliga detaljer än dokumentären i SVT): ”Vilsna själars paradis” - där Bea visar vad det var som gjorde att hon valde att leva med TNT på heltid under några år. Läs den gärna!

Det fanns endel saker som jag faktiskt inte uppfattat så tydligt, eller möjligtvis förträngt, och det är att TNT marknadsfördes som en skola som skulle ta eleverna till ”upplysning”. Det jag hörde och såg var elever som talade om härligt utlevande sex, och att det gällde att få höga poäng (genom att uppfylla Alex Vartmans förväntningar) för ”rätten” att få gå nästa kurs. Det jag hörde var en slags darrning i rösterna : ”Tänk om jag inte klarar mig, tänk om jag måste åka hem, gud så skämmigt, jag måste verkligen göra allt för att få gå nästa kurs.”

Var idén om upplysning något som var en cover-upp för ett gäng som i praktiken ägnade sig åt swingersliknande aktiviteter, men med något slags andligt alibi? Jag vet inte.

Det fanns nio nivåer, ”levels” inom TNT, som skulle förbereda eleverna på att bli upplysta. Från att bli fria sexuellt, släppa alla sina gränser, hamna i salighetstillstånd, ta emot hård kritik, ”döda sitt ego”, hitta sitt livssyfte” - var tanken också att det skulle komma en tionde nivå, som skulle leda till upplysning.

Alltså, jag har mött personer som säger sig vara upplysta, ändå har jag mest en dunkel idé om vad detta tillstånd innebär. Och när jag hör olika personer tala om detta tillstånd, är det som att det kan vara olika saker. Men vad är det som gör detta tillstånd eftersträvansvärt? Det har inte landat i mig.

Att Alex Vartman är fantastisk på att övertyga en publik, att domptera, att säga saker som får folk att göra som han vill, är ställt utom tvivel. Men vilka gillar att att nicka ja och amen till en guru?

Kackar jag i eget bo?

Du kanske tänker: ”Men Charlotte, du har gjort en massa i Osho-världen… och den gubben…”

Jo, jag var aktiv i Osho-världen, trots hans gurustatus. Kanske det hjälpte att Osho sedan länge var död, när jag sökte mig dit? Så trots att jag befunnit mig på sådana platser är jag inte lärjungetypen, jag har i själva verket svårt för auktoriteter och särskilt sådana som liksom upphöjer sig själva.

När jag ser Holy Fuck funderar jag på om Alex Vartman backade när han insåg att han inte klarade att genomföra det som han hånat andra för att inte klara?

Han säger något i stil med: Det är klart att du kan nå upplysning genom att meditera eller genom kundaliniyoga, men det tar väldigt mycket längre tid. Jag kan öppna din kundalini snabbt och det är första steget mot ”satori”-tillstånd, glimtar av att vara upplyst. De som mediterar är bara huffy fluffy.

När allt fler som gått kurserna igen och igen, upptäckte att det inte kom någon tionde nivå, att Alex Vartman inte längre kunde lova upplysning, när allt mer handlade om att ledaren själv var omgiven av människor han kunde njuta av, då var det som om att det började implodera och Alex gjorde sig osynlig för världen i ett år.

Vintern 2017 var Staffan och jag i Goa, Indien. Vi gick en tantrakurs där läraren var allvarlig hela tiden. Vi skulle sitta med raka ryggar, och möta tantra med ungefär lika stort allvar. Han sa: ”The ultimate goal with tantra is enlightenment”. Och jag kände: ”Nehej, för mig handlar det om att göra livet härligare och roligare.” Fem timmar efter att kursen var slut satt och jag såg ut över havet. ”Lekfull tantra” sa något inom mig. ”Det ska heta Lekfull tantra”, sa jag till Staffan.

Dina gränser är viktiga - du är viktig!

En av de saker som kändes starkast för mig, när jag tittade på Holy Fuck, var att Alex Vartman talade om att döda egot, att spränga alla gränser, alltså, att det var en del av metoden att människor skulle gå utanför sina gränser, gärna så mycket som möjligt. Och detta handlade så klart oftast om sex. Om du är man, och är rädd för män, gå fram och kyss en man, typ. Om du är i en relation, säg aldrig nej till att din partner njuter tillsammans med en massa andra, svartsjuka är antingen bara egot eller ”female drama”.

Jag är på sätt och vis tvärtom. Jag poängterar, om och om igen, att allt - på riktigt - är frivilligt på mina kurser, jag uppmuntrar deltagare att bli medvetna om sina gränser och - om de vill - testa att våga lite mer. Jag vill skapa en spejs där människor kan leka och utforska livet och energin tillsammans. Jag vill bidra till att människor är trygga i sig själva och kan leva mer i kärlek - och sprida kärlek. Och kärlek är den största kraften.

Det finns människor som talar om ”den enda vägen” - jag får rysningar. Jag tror att det finns lika många vägar till lycka eller bra liv eller kärlek eller vad någon strävar efter som det finns människor. För mig funkar tantra finfint - men det behöver inte betyda att det också är din väg.

Här är personerna som är med i Holy Fuck och som jag gjort poddsamtal med:

Matthias Schwenteck var Alex Vartmans vän - och en av de första i innersta kretsen som lämnade TNT. Han arbetar i dag med ”somatic consent”. Här är ett samtal med honom.

Susanna Beatrice - var en av dem som blev hårt utsatta i TNT:s egocourt - numera arbetar hon bland annat med dearmorering. Här är ett samtal med henne.

Lin Holmquist - var en av dem som kände sig kränkt och förnedrad och såg vänner traumatiseras i TNT. I dag är hon något av Sveriges tantradrottning och arrangerar bland annat Ängsbacka tantrafestival. Här är ett samtal med henne.

Beatrice Karinsdotter - var Alex högra hand tills hon lämnade TNT 2016. I dag arbetar hon med medberoende, relationer och anknytning. Här är ett samtal med henne.

Eric Wolrath - var också med i TNT:s team och hoppade av före Bea. Jag vet inte riktigt vad han gör i dag. Här är ett samtal med honom.

Erik Adelsohn - var en del av TNT:s inre krets, han hoppade av ungefär samtidigt som Bea. Hann har mött en ny guru, skrivit en bok om sina upplevelser i tantra och valde ett års celibat efter TNT. Här är ett samtal med honom.

GLAD JUL: Vad händer när du tror på dina tankar?

2024-12-23T13:51:00.001+01:00

Om någon frågar: ”Är hela gruppen här?” Vad svarar du då?
Att du inte vet? Att du inte har koll? Eller att Nisse och Beda saknas?
Genom mitt liv har jag vetat. Jag har haft koll på många grupper.
– Jag har väl ett överdrivet kontrollbehov, säger jag.
– Nej, du visar omtänksamhet, säger han.

Du vet de där ögonblicken när något ändrar skepnad? Förut har du sett något, trott något, tänkt något och tagit det för något slags sanning och så, som genom ett trollslag ser du något annat, något du inte lagt märke till och verkligen förändras.

Detta är något jag är med om ofta just nu.
Det är som att jag ser mig själv med större klarhet, med större skärpa och faktiskt - med mer vänlighet. Det är som att tankarna, det som surrar runt i mitt sinne, får mindre utrymme, som att de trängs ut och ersätts av något som är mer verkligt och mer aktuellt.

Detta att jag ser strängt på mig själv: ”Jag har för stort kontrollbehov” istället för att se ”Jag bryr mig om andra människor, jag är omtänksam”. Hur kommer det sig att det första tagit så mycket plats tidigare och att det liksom lägger sig överst i tanke-kön när det får chansen?

Jag tror att det är den luriga jantelagen som är med och spökar på ett hörn. Den som säger att vi inte är okej som vi är, att vi ska hålla oss på mattan, om att vi inte ska tro på oss själva, om att vi ska böja nackan inför andra, om att vi ska vara rädda för att förhäva oss. Tänk att detta tänkande kan impregnera en människa så mycket att det är svårt att se det andra - det som handlar om varande, om att vara tillräcklig, att vara okej, att älska, att vara sårbar, att vara med det som är.

Den här hösten har jag hört flera människor säga: ”Du är bättre än du tror”. ”Varför fattar du inte hur bra du är?” ”Du är en underbar mjuk ledare”. ”Du finns där för dem som går dina kurser och blir coachade”. ”Du ser människor”. ”Du kan lita på din intuition”.

Jag har börjat att både höra de där rösterna och att ta in en del av detta i mitt hjärta. Tvivlet är inte lika starkt, även om den tvivlande janterösten är duktig på att viska varningens ord.

Det är som att något har öppnat sig, som att jag blir mer och mer medveten om vad som faktiskt sker i mig och med mig, hur hela mitt varande möter världen, vad jag uppfattar. Det är som att något föds i mig i just denna tid. Det är spännande och ibland lite läskigt. Janteläskigt.

Jag hamnar i medvetandetillstånd där jag upplever att allt mer är synligt, det är som att jag börjar se och förstå saker som jag hittills mött intuitivt. Så vägen har varit ungefär så här.

Jag börjar komma i kontakt med intuitionen som viskar något till mig. Jag säger inget, litar inte riktigt på det. Intuitionen pockar på allt mer och jag följer den, utan att veta varför och det jag gör då landar oftast rätt. Och nu kommer ett steg till, det är som att intuitionen också blir visuell, som att jag kan se åt vilket håll jag ska gå, vad jag ska röra vid, hur det ska ske. Det är som att jag plötsligt kan se energin i mig röra sig - och att jag kan styra min energi, samtidigt som det är visuellt för mig. Just detta senaste känns så är: Nu får jag se det jag tidigare förnummit genom intuitionen. Det är som att något i mig vill att jag också ska SE verktygen jag arbetar med. Se hur energin rör sig. Och att jag själv har möjlighet att påverka detta mer än jag tidigare trott.

Detta är så spännande!

En av de saker som krävs, är att jag släpper idéer om vad som är möjligt, att jag låter jantetankarna passera, så att jag inte står i vägen för mig själv, så jag låter energin få leka sig fram och där jag ibland kan styra den - om jag vill.

Så fundera gärna på vad du behöver göra för att leva ett liv, där DU, din varelse, styr, snarare än dina tankar. Det är ett sätt att ta makten i sitt liv!

Vill du också ta makten i ditt liv? Jag har en onlinekurs på det temat. Den är lite krävande och du får möjlighet att se närmare på det som hindrar dig från att ha makten i ditt liv, och bidrar till att du kan ta steg för att lösgöra dig från hindren och bli friare att vara dig själv.

De tio första som köper kursen får 50% rabatt fram till nyår. Använd koden: TAMAKTEN

Glad jul!

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Lekfull tantra: Att mötas med samtycke

2024-11-04T11:58:00.005+01:00

Varför är vårt intima liv så mycket på min partners villkor? Den känslan har många, i synnerhet i långa relationer.

Känslan kan vara ”jag ger och ger och ger, men vad får jag tillbaka?” Tänk om detta, känslan av att inte ”få” tillräckligt, är delvis byggd på ett missförstånd. Tänk om din partner också tänker ”varför är vårt intima livs så mycket på min partners villkor”?

Då är ni två med samma känsla, två som längtar efter att få, att bli servade, att bli sedda, att njuta och två som då och då upplever att den andre mest tänker på sig själv.

Ett viktigt skäl till att du kan få den där känslan av brist, av att "jag får för lite", eller till och med en känsla av martyrskap, kan vara detta: Ni pratar inte om vad ni längtar efter eller vad ni önskar. Det innebär att du i praktiken gissar vad din partner önskar och vill att din partner självmant ska förstå vad du önskar.

Men hur är det nu med tankeläsning? Fungerar det alltid?
Och hur är det nu med kroppsspråket? Är det alltid tillräckligt tydligt?

När du undviker att prata om vilken slags beröring du önskar och hoppas att din partner ska "göra rätt" - ökar risken för att du ska bli besviken. "Hen gör ju sällan/aldrig det jag önskar." Det kan också göra att du liksom analyserar ert intima liv genom de negativa glasögonen. Du kanske till och med tänker "hen borde förstå, det är klart att mina signaler är tillräckligt tydliga.

När du kommunicerar dina önskningar och behov är det väldigt mycket lättare att mötas, att båda parter upplever att de får vad de önskar. Missförstånden blir färre och känslan av att vara i brist eller tendensen till att peka finger åt partnern ("Det är ditt fel att...) minskar också.

Det går att förenkla och förbättra kärlekskommunikation på många sätt. Ett väl fungerande verktyg är samtyckeshjulet, där man klargör vem som blir servad och vem som tar emot. "Är du villig att massera min rumpa". JA. "

I samtyckeshjulet finns fyra positioner - serva och ta emot och ta för sig och tillåta. Serva och ta emot funkar som i exemplet ovan. Den som tar emot ber den som servar om något specifikt. När hen har sagt ja, börjar beröringen. Beröringen är till för den som tar emot. Det är den som tar emot som får en gåva från den som servar.

När det gäller ta för sig och tillåta är dynamiken nästan den omvända. "Får jag smeka din rumpa"? Ja. Personen som vill ta för dig ber alltså om att få göra något, att få tillåtelse att göra något. När hen får ett verbalt ja kan hen börja beröringen. Nu är det alltså den som är aktiv, den som tar för sig, som får gåvan av att ta för sig av den som sagt ja till den specifika beröringen.

I boken "Lekfull tantra - din väg till att njuta av livet" - berättar jag om Samtyckeshjulet på flera sidor - det finns mycket spännande att utforska.

Samtyckeshjulet är med andra ord ett verktyg som kan hjälpa dig att be om vad du önskar, att säga nej till det du inte samtycker till och att utvidga gränserna för vad du kan önska. Hur skulle det exempelvis vara att be om att få ge beröring för din egen skull och få ett ja?Hur skulle det kännas om du vet att din partner säger nej, när hen verkligen inte vill? Detta, att skapa mer äkta ja och äkta nej, kan skapa en trygghet i nära relationer, en trygghet som kan öka ert lekutrymme.

Dessutom kan känslan av ömsesidighet uppstå - vi gör det vi säger JA till.

Därför tycker jag att samtyckeshjulet är ett utmärkt verktyg för dig som vill skapa kontakt och vara nära en annan människa.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Lekfull tantra: Cirkelandning är ett sätt att få energin att väckas

2024-11-03T15:22:00.005+01:00

LÅT OSS SÄGA ATT DET I DIG FINNS EN BLANDNING AV MASKULIN OCH FEMININ ENERGI - OAVSETT VILKET KÖN DU BÄR.

I tantra sägs att maskulin energi är som starkast i roten, i området runt könet och att feminin energi är som starkast mitt i bröstet, i hjärtats energipunkt.

För att aktivera både det maskulina och det feminina i oss, är cirkelandning i par ett sätt. Två personer sitter mitt emot varandra och andas, den ene fokuserar på den maskulina energin och den andra på den feminina. Tanken är att dessa två energier ska öppna sig för varandra, förstärkas och samverka. Genom att andas i cirkel väcks alltså både hjärtat och roten hos dem som andas.

När jag började med cirkelandning i par tyckte jag att det kändes rätt meningslöst. Jag fattade inte grejen. Det går ju inte, på riktigt, att andas i cirkel. Lite i taget började jag uppleva att cirkelandningen faktiskt bidrar till att energin rör sig, som i en cirkel, och att det kan få saker att hända både i mig och den jag andas tillsammans med.

Cirkelandningen kan ha olika syften och ett är att bygga energi tillsammans. Då är det en fördel att andningen är kopplad, att det inte är något uppehåll mellan andetagen. De får helt enkelt gå i varandra. Två personer sitter mitt för varandra och andas samtidigt - men åt motsatt håll. Den som är i sitt feminina andas in i sin rot och ut från sitt hjärta. Den som är i sitt maskulina andas ut från sin rot och in i sitt hjärta. Det blir en cirkelrörelse.

Numera känner jag lätt hur energiflödet börjar röra sig när jag gör en cirkelandning i par. Vi sitter där mitt emot varandra, håller händerna (inte nödvändigt, men underlättande) och ser varandra i ögonen, samtidigt som andetagen snurrar runt. Detta sätt att andas skapar kontakt och en sorts djup intimitet - och med tiden kan du känna energin spritta i ditt system. Så själva andningen kan i sig, bidra till en upplevelse av förening.

Cirkelandning i par, är en av de grundläggande tantraövningar som du kommer att få testa, när du går tantrakurs med mig.

#tantra #lekfulltantra #tantraövningar #samtycke #andning #beröring #cronquistcharlotte #eyegazing

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Lekfull tantra: Hur djupt kan du se in i en annan människa?

2024-11-02T10:28:00.006+01:00

LITE I TAGET FÅR DU EN KÄNSLA AV ATT SE MER ÄN HENS ÖGA. Det är som att den inre världen vidgar sig och du får känslan av att se in i hen. Mycket kan hända när du med mjuk blick ser in i en annan persons öga under fem minuter.

2018 blev jag ombedd att söka till ”Robinson” för att jag kallade mig kärlekskrigare. Jag blev kallad till en intervju och ombads tala om mina tantrakurser. Jag började berätta om eyegazing.

”Se varandra i ögonen i fem minuter, det går ju inte, det är hur obekvämt som helst”, utbrast intervjuaren.

”Du kan ju prova någon gång”, sa jag.

Eyegazing kan, i all sin enkelhet, vara kraftfullt. Du kan verkligen få en känsla av att se djupt in i någon, du kan se ansiktet förändras, du kan uppleva kärlek, eller du kan vara helt oberörd. Ingen eyegazing är den andra lik.

Det blir också ett sätt att spegla dig själv i en annan person, utan prat och bara låta ögonen tala med varandra och låta de känslor som bubblar upp få vara med.

Eyegazing är en av de mest grundläggande tantraövningarna - och du kommer att få pröva metoden när du är med på ”En dag med lekfull tantra” - nästa lördag. Dagen jag ordnar för att avdramatisera vad tantra kan vara, och för att ge dig - och gärna en vän - att ta ett försiktigt kliv in i tantrans värld.

Häng med och upptäck något som kanske är nytt för dig - eller kom och möta andra som redan fått nya insikter genom tantra. Som jag själv.

Här kan du läsa om mina kommande kurser och workshoppar.

#tantra #lekfulltantra #tantraövningar #samtycke #andning #beröring #cronquistcharlotte #eyegazing

PS: Vill du pröva själv där hemma? (Ur min bok Lekfull tantra - din väg till att njuta av livet:

Öva: Eye gazing - ögonkontakt med en partner

Du kan i praktiken göra den här övningen med vem som helst, även om jag väljer att kalla den personen för ”partner” i instruktionen.

Detta är en av de grundläggande övningar som brukar vara med på mina kurser. När du ser någon i ögonen i fem minuter, som det handlar om här, kan du få olika upplevelser och känslor. Ett fniss kan bubbla upp, du kan få tårar i ögonen, du kan känna dig uttråkad, det kan kännas som att du ser djupt in i din partner, du kan fyllas av en känsla av kärlek, du kan uppleva att partnern förändras på olika sätt eller du kan ha en känsla av att ingenting händer. Jag har gjort eye gazing hundratals gånger och varje gång är det en ny upplevelse.

1. Sitt mitt emot varandra, på ett avstånd där det är lätt att se in i varandras ögon.

2. Börja med att blunda en liten stund. Ta några andetag och känn att du har kontakt med dig själv.

3. Öppna ögonen och se in i din partners vänstra öga.

4. Titta på varandra i fem minuter.

5. Blunda en liten stund, för att ”hämta hem dig”.

6. Tacka varandra.

7. Om ni vill, dela upplevelsen med varandra, till exempel genom att ge varandra två minuter att för berätta om upplevelsen.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Reflektion efter en tantraretreat: Leken som läker

2024-10-21T17:17:00.003+02:00

Vi sitter i två cirklar på tantraretreaten. Kvinnorna i en inre cirkel där vi kan se varandra. Männen i en yttre cirkel som också är riktad inåt. Männens roll är att vara där för oss, att sitta där i sin maskulina närvaro.

Vi i inre cirkeln ska tala om det jag kallar det allra heligaste.

Vi är mitt inne i retreaten, en helg som är riktad till dem som redan har erfarenhet av tantra, en helg för dem som både vill leka och läka. En helg där det finns plats för alla känslor, för skratt och gråt, för livspirr och andra starka känslor, men också för en sårbarhet som kan leda till läkning (även om tanken på läkning kan vara sekundärt för deltagarna).

För mig innebär sårbarhet att en person visar sig bildligt naken, när hen visar sig som hen är, när hen vågar vara sig själv. Det kan innebära väldigt olika saker - allt ifrån att visa styrka och kraft, till att visa litenhet, rädsla eller skam.

Det är en helg fylld av lek, av beröring, av samtycke, av att lyssna in sig själv och andra. Och det är som att den lekfulla attityden också skapar förutsättningar för att nå bråddjup inom oss.

Det jag vill berätta om är just den stund på retreaten som handlar om kvinnornas relation till sina kön - något vi sällan talar om. Något det fortfarande hyschas om. Något som somliga fortfarande tycker är skamligt - trots att kvinnans kön bokstavligen är livets portal.

Bland det som har skändats mest, genom historien, är just kvinnans kön, som kallas yoni i tantrasammanhang. Våldtäkt har exempelvis använts medvetet i krig, både för att skada kvinnor och hela den ”stam” hon tillhör. Var tredje kvinna utsätts någon gång i livet för någon form av sexuellt våld.

DU HAR MÖTT KVINNOR SOM UTSATTS FÖR SEXUELLT VÅLD

Det innebär att om du är i sällskap av tre kvinnor, är det högst sannolikt att minst en av dem bär sexuella sår. Att hon på något sätt har utsatts för sexuella kränkningar, ovälkommen beröring eller våldtäkter.

När vi sitter där i cirkeln får var och en av kvinnorna berätta sin yonis historia. Hur mycket hon väljer att berätta är upp till henne själv, alltså vilken sårbarhetsnivå hon kan eller vill bjuda in till i cirkeln. Denna stund är en möjlighet att dela erfarenheter och bli kärleksfullt hållen av de omgivande kvinnorna samtidigt som männen sitter i en yttre cirkel och är där, närvarande och öppna för kvinnornas berättelser.

Koncentrationen är stark i cirkeln, närvaron är där, det är nästan som att rummet vibrerar. Ibland är det som att alla håller andan en stund, när en berättelse berör på djupet. Ibland skymtar ett leende, andra gånger skrattar vi med varandra.

Samhörighetskänslan mellan kvinnorna i gruppen ökar, när kvinna efter kvinna berättar. Det är som att vi svetsas samman i ett slags universellt systerskap. Vi är tillräckligt trygga för att berätta från djupet. Ibland behövs djupa andetag och suckar, för att släppa loss det som berättelserna föder i oss, eller som de påminner oss om.

LÄKANDE UPPLEVELSE

Efteråt upplever jag, bland männen, en ökad vördnad för oss och våra erfarenheter och för vår relation till det allra heligaste. Det är så vackert att se, så vackert att uppleva. Förmågan att vara där för varandra, oavsett hur våra kroppar ser ut.

Mitt i natten vaknar jag upp med en sprängande huvudvärk, en smärta jag sällan känt. Det trycker i magen och ett illamående blossar upp. Jag tassar ut och hämtar tabletter mot huvudvärken, men den är svår att bekämpa. Jag ligger och räknar minuter, det borde släppa. Men istället tvingas jag upp igen och igen, för att tömma tarmar och kräkas.

Det är som att det sexuella våld som kvinnor utsätts för känns i hela mitt system. Mina egna tidiga traumatiska upplevelser tycker jag att jag har läkt sedan länge. Jag har bearbetat dem i omgångar, skrivit om dem i böcker, berättar om dem i poddar, och även fått arbeta med dem kroppsterapeutiskt. Och ändå mullrar det så i mig, när berättelserna öppnar den djupa förtvivlan i mig, kvinnors erfarenheter som bidragit till att jag vill skapa en värld av kärlek. Där någonstans i finns förklaringen till att jag ibland kallar mig för kärlekskrigare. Det är så viktigt att kunna tala om vad våra kön varit med om - oavsett vem könen tillhör. Det är så viktigt att lyfta på locket. Det är så viktigt att skapa förutsättningar för djupt kärleksfulla möten. Och jag inser att det är ett av de viktigaste skälen till att jag ägnar så mycket av min tid, energi och kärlek till tantra.

Vid slutet av retreaten var det många som sa: ”Vi skulle få en bättre mer kärleksfull värld om fler kunde få vara del av sådana här processer. När vi helt enkelt möts i kärlek, respekt och medkänsla.”

Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Konsten att släppa taget (när du får beröring)

2024-09-16T16:18:00.002+02:00

Tänk om jag förlorar kontrollen?

Hur kan jag vara med på något, där jag inte vet exakt vad som ska hända? Det verkar för läskigt?

Välkommen till livet, säger jag. Du har egentligen ingen verklig kontroll - och att släppa taget, kan vara ett fungerande sätt att möta livet.

Jag gillar det engelska ordet ”surrender”. För mig betyder det både ”ge upp” och att ”släppa taget” - och i den här texten handlar det i första hand om att släppa kontrollbehov vid beröring.

När jag är i surrender, så överlämnar jag mig till något eller någon annan. Jag låter saker hända med mig. Jag släpper taget om vad som ska hända. Man skulle kunna säga att jag ger upp min egen vilja för en liten stund, att jag är i acceptans. När det händer kan jag ta emot det någon ger mig, utan att försöka ändra något.

För att jag ska kunna släppa taget krävs att jag känner mig trygg. Jag litar på personen jag överlämnar mig till. Vi har talat om gränser i förväg och jag är säker på att den andra personen respekterar mina gränser.

Tydliga spelregler

Säg att jag ska ta emot en massage. Jag har framfört mina önskemål och fått dem accepterade. Jag litar på att personen följer det vi kommit överens om. Sedan kan jag blunda och njuta av beröringen och det som händer i kroppen. Jag behöver egentligen inte göra någonting, bara vara i mottagande.

Jag har älskat att bli masserad i decennier, ändå dröjde det innan jag riktigt kunde njut av den behandling jag fick. Jag hade svårt att slappna av ordentligt. Jag gav mycket energi till att ”underhålla massören” - ställa frågor, babbla på. Numera brukar jag säga något i stil med: ”Jag vill kunna slappna av och kommer att undvika samtal, prata bara med mig när det är nödvändigt”. Och mina massagestunder har känts bättre efter det.

Under de förutsättningarna kan jag på riktigt njuta av att ta emot den beröring jag får, när jag släpper taget, när jag överlämnar mig till någon, för en stund.

Det blir också ett sätt att lägga mitt kontrollbehov åt sidan en liten stund. När spelreglerna är klara och tydliga, behöver jag inte kontrollera, utan kan slappna av istället.

Något som jag upplevt många gånger är att personer som tar emot massage vill styra vad som sker även under massagen. Då ägnar de sig ibland åt vad jag kallar mikro-management. ”Tryck lite mer där, flytta handen dit, gör så istället.” Då är det lätt hänt att både massören och den som blir masserad är lite mer spända och en rädsla för att göra fel kan uppstå.

Självklart kommer den som inte är trygg i en situation, eller som gillar att kontrollera det som händer, att ha svårt för att släppa taget. Det är därför det är så bra att framföra önskemål i förväg.

”Jag har ont i vänster knä, så rör det bara lätt .” ”Jag är kittlig på halsen och vill inte ha beröring där.” ”Jag uppskattar att få brösten berörda, men mina bröstvårtor är väldigt känsliga, så var extra försiktig.” ”Jag vill inte ha beröring på mage/kön/hår/tår (eller vad det nu kan vara)”.

En av de fiffiga sakerna med att göra klart ”spelplanen” är att både den som ger beröring och den som tar emot kan slappna av mer. Massören behöver inte vara rädd för att gå över någons gränser, eftersom gränserna är uttalade.

Träna på att uttrycka önskemål

När jag har mina lekfulla tantrakurser, får deltagarna träna både på att uttala sina gränser och sina önskemål - för att göra det möjligt att kunna ta emot beröring i avslappning (då kanske det också kan vara lättare att uppfatta det pirr som kan uppstå vid beröring.)

Eftersom jag inte ger ut ett kursprogram med tider i förväg, minskar deltagarnas kontroll. I förväg vet de bara ungefär vad som är planerat, men inte mer. Det är en medveten strategi. Jag har givetvis ett program för varje kurs jag leder, men det är sällan som den följs fullt ut - för saker kan hända som gör att jag behöver lyfta bort något, ändra ordningen eller lägga till något. Och om jag säger ” mellan 9.30 och 10.00 kommer ni att få göra den här övningen” och det inte händer, då kan det sprida sig en oro bland deltagarna. Ska vi inte göra det Charlotte sa? Vad innebär det? Det kan alltså sätta igång en massa tankar - som tar deltagarna bort från det som händer nu, till orostankarna i huvudet.

Åter till att släppa taget, att överlämna sig. Massage är bara ett exempel på tillfällen där det kan vara bra att släppa taget.

Släpp kontrollen för en stund

Många har ett starkt kontrollbehov och det kan uttrycka sig på olika sätt. Sedan jag började med tantra har mitt kontrollbehov minskat och jag har dessutom insett att det inte går att kontrollera livet. Känslan av att ha kontroll kan visserligen vara skön, men hur är det egentligen, kan du ha kontroll?

Som jag ser det är kontroll mer än idé än verklighet. Vi vet egentligen bara vad som händer i detta nu, vi vet inte vad som kommer att hända i nästa sekund. Och det kanske är det som skapar livets magi?

Om du har ett starkt kontrollbehov, om du vill veta ”allt” i förväg, om du vill försäkra dig om att inte råka ut för överraskningar, så kan det också innebära att du skapar ett mindre livsutrymme för dig själv. Pröva att inte veta. Pröva att möta livet med nyfikenhet. Pröva att se livet som en lek.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

100% Charlotte Cronquist - kärlekskrigaren

Boken som tog mig igenom en graviditet

Jag är drottning i mitt liv, numera. Vilken roll spelar du i ditt liv?

Smicker kan få mig att svika mig själv

Clark och jag - om livets paradoxer

Så samlas vi 50 år efter att vi gick ut grundskolan

Elementet ETER: Upplev din energikropp

Lekfull tantra: Sena påskägg med kraftiga kursrabatter!

Elementet LUFT Ta emot kärlek med lätthet

Elementet ELD: Väck din brinnande passion till liv!

Elementet VATTEN: Skapa flöde i ditt liv

Vattniga tips till dig

Elementet JORD: Att känna marken under fötterna

Vagusnerven: Att finna det inre lugnet

Vill du känna pirret i dig? Testa tantra!

I tantra möter du dig själv: ”No mud, no lotus”

Charlotte Cronquist är kärlekskrigareLove is the answer

Se närmare på hur ditt ego fungerar

Charlotte Cronquist är kärlekskrigareLove is the answer

Tantra kan vidga din värld

Tantra: När är du intim med någon?

Fyra typer

Tantra: Att undvika den trista självupptagenheten

Om vi skulle ta och prata lite mer om tantra ... efter SVT-dokumentären

Dokumentären Holy Fuck

Charlottes tantraresa

Vilket är ditt perspektiv?

Tantralärare som tar sig friheter

Mitt möte med Vartman

Bea och Charlotte

Kackar jag i eget bo?

Dina gränser är viktiga - du är viktig!

GLAD JUL: Vad händer när du tror på dina tankar?

Lekfull tantra: Att mötas med samtycke

Lekfull tantra: Cirkelandning är ett sätt att få energin att väckas

Lekfull tantra: Hur djupt kan du se in i en annan människa?

Reflektion efter en tantraretreat: Leken som läker

Konsten att släppa taget (när du får beröring)

Tydliga spelregler

Träna på att uttrycka önskemål

Släpp kontrollen för en stund

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer