Släktforskning för noviser

Uppföljande kommentar kring Genis Världsträd

2013-05-07T10:51:00.001+02:00

Min tidigare text har gett upphov till en del reaktioner. Främst är det en kunnig Genianvändare som inte varit riktig överens med mig om de problem jag tycker mig se. Han har vänt och vridit på frågan utifrån sin kunskap, men jag har en känsla av att han inte riktig accepterat att felaktigheter kan genereras av Geni utan nog måste komma från mig själv. Det har emellertid varit spännande att ta del av hans engagemang i frågan och jag har lärt mig en del om Geni.

Jag vill emellertid klargöra att jag på intet sätt ägnar mig åt konspirationsteorier som innefattar någon dold agenda från Genis sida, eller att det skulle förekomma några hemliga program med skumma syften. Genis ambition att skapa ett Världsträd är säkert gjort i omtanke om släktforskningen, om än i kombination med att ta kontrollen över marknaden, vilket ju är helt naturligt för ett affärsdrivande företag.

Däremot krävs ett ganska stort antal komplicerade algoritmer för att från miljontals enskilda poster extrahera ett gemensamt Världsträd. Alla sådana dataprogram, om dom så är framtagna av NASA, innehåller oändligt många buggar som gör att programmet uppträder på sätt som man inte kunde förutse vid konstruktionen. Med tanke på att stora delar av de poster som enskilda matat in och som sedan matchas lämnar en del övrigt att önska så är det inte så konstigt att det blir fel. Man kan bara jämföra med allt det skräp, som blandas med korrekta uppgifter vid matchning på MyHeritage, eller ännu värre de hejdlösa tokigheter som finns på de av kineser indexerade kyrkböckerna som Ancestry erbjuder.

För att avsluta det här vill jag återigen säga att min anlinje inte är inmatad av mig och den som varit vänlig att göra det är fortfarande aktiv på Geni. Hans namn står också på sista raden i posterna som ansvarig. På den felaktiga posten som vållat bekymmer för en annan ana och som inte ingår i den föregående anättlingen bidrag, står däremot mitt namn som ansvarig efter personens namn på första raden i posten, så här är det en skillnad. Den felaktiga posten är således troligen fabricerad av Genis egen algoritm, som jag nämnde i min tidigare text.

Min oro består i, dels att man får skylta med oseriösa uppgifter som man inte har någon del i, dels att jag svårligen tror att Genis algoritmer förmår skilja mellan korrekta uppgifter och felaktiga. Det är därför jag i en kommentar exemplifierade med anor till Adam och Eva, vilket jag menar har relevans i sammanhanget. Jag är nämligen övertygad om att det finns ganska många medlemmar i Geni som matat in lika fantasifulla anor. Hur skall Genis algoritm kunna särskilja dessa från det som är rimligt? Vi har nog av skrönor som inte ont anande nybörjare tar till sig utan att stora aktörer skall göra dom sanna.

Ursäkta den dåliga formateringen, men Blogger har lite svårt för inklistrade textsnuttar och jag lyckas inte fixa till det.

Vad händer egentligen på Geni?

2013-05-04T17:20:00.001+02:00

Med hänsyn till att jag inte är en van Genianvändare, eller snarare inte alls, så får ni ta mina funderingar som mina egna. Ingen djup undersökning ligger bakom. Nu anser jag mig emellertid både normalbegåvad och ganska datorvan, så mina erfarenheter kanske kan vara till hjälp för majoriteten av läsarna.

För mycket länge sedan testade jag Geni genom att ladda ned min Gedcom. På den tiden gick det för sig. Numera kan man bara bygga träd genom inmatning post för post. Det strulade emellertid på olika sätt så jag tröttnade och bad Geni att ta bort mitt träd eftersom jag inte ville fortsätta att underhålla det. Som jag minns fick jag ett positivt svar på detta.

I mitten av förra året var emellertid en anättling vänlig nog att mata in en anlinje till sitt eget träd där jag och mina föräldrar utgjorde de senaste tillskotten. Han bjöd också in mig till sitt träd och jag accepterade genom att bli basmedlem i Geni. Jag har emellertid inte matat in några egna poster, men med täta mellanrum får jag meddelanden per mail att personer i andra träd har konstaterat att de är släkt med mig. Genom att klicka på den bifogade länken kan jag i detalj se hur detta släktskap ser ut. Ganska kul och ibland innebär det spännande nyheter. Givetvis kommer erbjudanden upp om 14 dagars fullt medlemskap i Geni så fort jag närmar mig det minsta, men jag passar mig för sådant eftersom det är ganska dyrt och jag redan har en utmärkt tjänst på annan plats som är gratis. Basmedlemskapet fyller mina behov väl fram till nu.

Allt var frid och fröjd tills en annan anättling – en mycket noggrann och kunnig forskare på en av mina anlinjer påpekade att hon funnit fel i mitt träd, som hon gärna vill att jag rättar till. Det är för övrigt på samma linje som den förergående anättlingen finns. Jag var givetvis tacksam för påpekandet, men kunde inte finna de felaktiga uppgifter som hon refererade till någonstans i mitt träd (som den andra anättling var upphov till). Vad som var än mer konfunderande var att de fel hon påpekade var skrivna i ett format som jag aldrig skulle komma på att använda i min forskning – nämligen att namnge kvinnor med efternamn som gifta med patronymikon inom parentes.

Nåväl min anättling och vän skickade mig en skärmdump på sidan och mycket riktigt – där fanns en post med just de felen som hon påpekade. Dessutom stod det att jag var ansvarig för trädet, som jag aldrig sett och aldrig upprättat. Hur går nu detta till?

Ärligt talat vet jag inte, men jag har mina funderingar. Geni har ju numera som ambition att upprätta ett världsträd. Om man läser på Geni så lär man att man sammankopplat 69 336 948 profiler i detta träd. Se ovanstående figur från Geni - klicka och studera vad som har hänt med mina uppgifter utan att jag matat in en enda egen post. Om jag har förstått det rätt så innebär det att man har utformat en mjukvara som kan koppla ihop befintliga träd och tydligen också konstruera nya träd från befintliga snuttar och även komplettera de träd som finns. Kanske det då går till så att när man finner ett träd eller en uppgift som verkar passa i någon annans träd så konstruerar men ett nytt som blir en gren på världsträdet. Eftersom någon medlem skall stå för denna nya gren så kan det blir exempelvis proband i grenen som i det här fallet är jag.

Att jag tror att det gått till på något sätt liknande detta beror också på en annan konstighet. Eftersom jag har en lång internationell historia som forskare i ett helt annat ämne under mitt fullständiga namn Jan Åke Granath (alternativt Jan A. Granath) så har jag som släktforskare, i alla medlemskap och på alla sociala medier, efter pensionering, valt att använda namnet Jan Granath, dels för att särskilja mina ”karriärer”, dels för att Åke, har jag kommit på, är helt omöjligt när man bor utomlands. Däremot står jag givetvis i alla mina träd som Tommy Jan Åke Granath (huva) med markering att Jan Åke är tilltalsnamn. Det är troligen därför Geni tillskriver Jan Åke Granath dessa för mig okända släktträd.

Vi har både på den här bloggen och på andra ställen diskuterat vem som har äganderätt till de uppgifter vi anförtror åt en släktforskartjänst på internet. Jag har egentligen inte tagit det här så allvarligt hittills, men nu börjar även jag blir orolig. Vad är det som händer med våra uppgifter egentligen och vem ansvarar för det som tillskrivs oss? Kommer Geni att ta bort våra uppgifter om vi begär det eller kommer dom att neka, alternativt klona dom först för att inte tappa grenar och rötter i sitt stora projekt Världsträdet?

Lite underhåll efter ett halvår i träda

2013-05-02T21:25:00.000+02:00

Det har varit skralt med släktforskningen under ett halvår, liksom det varit med texter på den här bloggen. Jag är emellertid ursäktad eftersom jag inte varit frisk, vilket gjort att jag bara orkat och haft lust till att göra det nödvändigaste, vilket inskränkt sig till att kommunicera med er på min Facebookgrupp så den inte skall läggas för fäfot.

Det innovativa släktforskandet har också varit begränsat. Det beror dels på att jag på de flesta anlinjer kommit till vägs ände, dels på oförmåga och ointresse på grund av mitt tillstånd. Något jag försökt göra är emellertid att rensa i det som redan finns och rätta felaktigheter. Jag har då dels använd den inbyggda funktionen i Disgen, dels den relativt nya felletaren i GeneaNet. Till min förfäran fann jag massor av småfel som tar tid att rätta. Givetvis beror många på rena inmatningsfel, men också att jag i början av min släktforskning importerade ett par träd från andra forskare, som inte varit så noga med detaljerna. Man kanske skall säga att de redskap jag använder bara rapporterar logiska fel och givetvis inte kan hitta rena faktafel i trädet.

Det vanligaste felet är barn som är inmatade i fel födelseordning, vilket ju är en bagatell, men tar tid att fixa till. Andra fel är:

Barn som fötts innan eller efter moderns fertila ålder förekommer också i en del fall.
Födelsedatum som inte kan stämma med dödsdatum finns det också en del av.
Rena skönhetsfel, som mellanslag där inga skall vara är inte ovanliga.
Levnadsdatum för föräldrar och barn som inte kan vara inbördes korrekta förekommer i några fall.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att de flesta fel är triviala och bara kräver tid att fixa till. De fel som tar tid är den sista kategorin samt barn födda med för unga ellerför gamla mödrar. Här måste man gå tillbaka till källorna och eftersom de är många och olika tar det tid och innebär mycket arbete.

ArkivDigital kan tas med på stranden

2013-02-20T18:56:00.000+01:00

Arkiv Digital har gjort en applikation för Apple handdatorer som jag har provat lite på min iPad2. Den är gratis och kan användas av alla som har abonnemang hos AD. Liksom hos AD’s normala program är bildkvalitén utmärkt och zoomfunktionerna utmärkta. Det är mycket enkelt att söka i hela AD’s material med hjälp av appen. Appen är dessutom snabb att använda. Frågan är emellertid vad man skall ha den till?

Jag ser genast stora möjligheter. Äntligen kan man söka i kyrkboksmaterialet utan att ha sin dator med sig – på tåget, på stranden, i hängmattan och varhelst man får lite tid över eller har lite långtråkigt. Ett annat bra sätt är att ha sin iPad vid sidan om som en uppslagsbok med AD öppet medan man arbetar i sitt vanliga släktforskningsprogram.

Appen är lättarbetad. Man känner väl igen sig från AD’s normala program. Att finna rätt bok gör man som vanligt och att öppna böckerna är till och med enklare än på datorn. Man kan stega mellan bilderna i olika stora steg och dessutom kan man bläddra snabbt genom att klicka på den mittre rutan som då öppnar ett skrollhjul med vars hjälp man söker sig till rätt sida. Bilderna kan förstoras och förminskas genom att ”nypa” och dessutom finns ett snabbt bläddringsläge under den symbol som ser ut som en filmremsa.

Om man funderar lite hur man skall använda appen rent praktiskt så finner man att det inte är helt självklart. Den kloke användaren matar in sitt originalmaterial i ett riktigt släktforskningsprogram på sin riktiga dator. Det betyder att man inte självklart kan mata in sitt material på sin iPad utan måste föra över det till sin dator på något sätt vilket inte är trivialt från en iPad till en PC. Man måste således mellanlagra det man funnit på något sätt så man kan hitta tillbaka till det när man sitter framför sin riktiga dator. Till en början kunde jag inte för mitt liv förstå hur jag skulle få in mina fynd i mitt träd på datorn. Appen saknar nämligen sparafunktion och jag lyckades inte heller spara/kopiera adressen på den sida jag hittat. Således står man inför problemet att komma ihåg vad man fann när man satt på tåget. Att skriva av adressen för hand verkar lite primitivt i dessa datatider.

Den kunnige CG Axelsson kom till min hjälp och lärde mig att man kan göra en skärmdump från iPad genom att samtidigt trycka på den runda startknappen i nedre ramen och på avstängningen uppe till höger på ramen. Bilden sparas bland bilderna på iPaden och kan där läsas, redigeras och skickas till lämplig annan plats/program. Proceduren är ganska primitiv och kräver en del träning, samt ett flertal följande handgrepp innan man kan använda materialet på ett vettigt sätt på annan plats.

En väldigt prioriterad önskan i framtiden är således att appen inkluderar ett enkelt sätt att åtminstone spara adressen och gärna även den bild man funnit. Samordning med exempelvis DropBox skulle kunna vara en idé även om det ju går bra att bläddra bland bilderna också. Bara att spara och överföra illustrationen till det här blogginlägget krävde mer arbete och fler handgrepp än vad som är försvarbart. Med hjälp av CG’s tips ovan och med DropBox som mellanlandning funkade det emellertid så småningom.

Som jag ser det krävs lite mer funktionalitetsstudier innan appen är riktigt klar, men den innebär redan nu ett oerhört lyft och ger Arkiv Digital ett försprång framför samtliga konkurrenter. Skaffa appen och irritera era familjemedlemmar på stranden och i trädgården i sommar genom att släktforska även där era nära och kära trott att det var släktforskarfritt område. Tack för det ArkivDigital!

Sveriges populäraste släktforskningsprogram 2012

2013-02-05T18:37:00.002+01:00

GeneaNet har just publicerat listan över de mest populära släktforskarprogrammen i Sverige. Listan bygger på uppgifter från användare av svenska GeneaNet.

I oförändrad ledning finner vi fortfarande programmet MinSläkt med Disgen på andra plats. MinSläkt har emellertid utökat försprånget något sedan föregående år. Idag attraherar MinSläkt 34,6% av GeneaNet-användarna, medan Disgen fallit tillbaka något till 30,9%. Dessa två program är emellertid i särklass de mest populära programmen bland GeneaNets användare. Family Tree Builder, som erbjuds av MyHeritage ligger på tredje plats med 8,5% av användarna. Det tredje svenska fristående programmet Holger attraherar 7,0% i undersökningen, vilket är en liten minskning från föregående år.

Att undersökningen gjorts bland användare av GeneaNet kräver några kommentarer för att kunna tolkas. GeneaNet är en konkurrent till Ancestry och MyHeritage i det avseendet att de alla tre erbjuder möjlighet att bygga upp släktträd på Internet utan att man behöver ha någon av de program som undersökningen avser. Ancestry har det egna programmet Family Tree Maker (2,7%) och MyHeritage har det egna programmet Family Tree Builder (8,5%). Det kan tyckas anmärkningsvärt att någon som använder dessa program föredrar GeneaNet framför/parallellt med det ”egna” Internetprogrammet. Förklaringen ligger troligen i att många presenterar sitt material på flera plattformar. En annan skillnad mellan de tre programmens webplattformar är att GeneaNet till skillnad mot de två konkurrenterna kan uppdateras med Gedcomfiler från snart sagt alla befintliga släktforskningsprogram utan förlust av data, vilket gör den webtjänsten attraktiv oavsett vilket program man har på sin dator. Eftersom man utan problem kan exportera data från Holger, Disgen och MinSläkt till GeneaNet så ger undersökningen en god bild av hur populära dessa fristående släktforskningsprogram är. Ett motsvarande undersökning bland användare av Ancestry eller MyHeritage skulle troligen ge ett helt annat utfall eftersom släktträd gjorda på MinSläkt, Disgen eller Holger inte kan uppdateras på dessa plattformar utan betydande dataförluster.

Redan förra året hade MinSläkt tagit en liten ledning över Disgen – den har nu utökats. Ett skäl till MinSläkts popularitet torde, förutom att det är ett utmärkt program, vara att det erbjuds en fullt fungerande gratisversion som man kan prova på innan man köper den fulla versionen. Ett mycket attraktivt pris bidrar säkert också.

Själv har jag använt både MinSläkt och Disgen, men använder sedan många år dagligen Disgen. Skälet är historiskt då Disgen tidigare varit nära kopplat till Genline, vilket gett mängder av fördelar. När jag nu mer och mer gått över till att använda Arkiv Digital kompletterat med SVAR och Ancestry dessutom köpt upp Genline så skulle jag mycket väl kunna bli MinSläkt-användare igen, men det innebär oerhörda problem att byta program när man har över 12 000 personer och dessutom mängder av textmaterial i sin databas.

Nytt verktyg för att bygga släktböcker

2012-12-10T21:17:00.000+01:00

Jag har ett flertal gånger skrivit om hur man gör släktböcker och det är ett ämne som jag hela tiden försöker utveckla. Det senaste hjälpmedlet jag testat är en ny funktion i GeneaNet med det något speciella namnet Förfäderbok.

Jag har egentligen inte funnit något enskilt program som direkt tillverkar färdiga släktböcker, som jag är helt nöjd med. Därför har jag plockat rapporter från olika program som jag sammanställt till släktböcker – ofta blir det olika varje gång. Jag har använt vissa rapporter från mitt släktforskningsprogram Disgen, men huvuddelen av materialet har kommit från The Complete GenealogyReporter – TCGR. Ett annat program som har flera rapporter som jag gillar är GeneaNet där jag använt de släktskapsdiagram som mina läsare ofta sett här på bloggen. För att på det här sättet kunna foga samman rapporter från flera olika källor krävs något program som kan göra detta på ett sådant sätt att det blir en attraktiv enhet när det är färdigtryckt. Jag har då använt modulen everything2print.comfrån företaget Sharedbook. Med den modulen kan man sammanfoga inte bara PDF-filer utan också DOC-filer och JPG-filer samt material från Internet.

Senaste tillskottet i min palett av rapporter har nyligen presenterats på GeneaNet, nämligen Förfäderboken. Med det verktyget kan man välja valfri proband och sedan presentera anorna ned till 10 generationer. I menyerna finns generösa möjligheter att utforma boken efter eget tycke och smak. Grunden är emellertid ansedlar för samtliga anor utgående från vald person. Medan jag ”leker” med dessa rapporter dyker allt fler användningsområden upp i min fantasi.

Givetvis kan man använda funktionen för att göra en fullständig bok över alla anor, men det känns inte som ett optimalt sätt att utnyttja funktionen. Visserligen tas bara 10 generationer med, men det kan faktiskt vara en fördel. Vill man kan man ju presentera sin släktbok i steg. Ofta är det ju så att alla anor inte är lika spännande att presentera i detalj utan man kan nöja sig av att bara lista flera, medan andra linjer får mer uppmärksamhet. Anta att jag gör en Förfäderbok för 5 generationer i detalj, varefter jag väljer ut några av de mest intressanta anorna och gör dessa till proband i tur och ordning i nya Förfäderböcker, som fördjupar sig bakåt i historien. Jag skulle kunna tänka mig att välja olika redovisningsinställningar för olika grenar beroende på vad som passar. Det kanske är så att jag för de närmaste anorna använder någon av de illustrerade antavlor som numera också finns i GeneaNet och fortsättningsvis bygger på med ansedlar från funktionen Förfäderbok. Möjligheterna är oändliga att variera sig.

Finns det då några nackdelar med arbeta med dessa funktioner. Ja – det vanligaste problemet när man arbetar med Gedcomfiler är kompatibiliteten med det egna släktforskningsprogrammet och det program som man vill utforma rapporterna i. Beroende på vilket källprogram man har kan det ibland bli svårt att i detalj kontrollera det man får ut i ansedlarna. Jag mötte inga stora sådana problem dock. Ett annat hinder är att om man vill skriva ut sina Förfäderböcker i PDF-format på papper så måste man vara medlem i Guldklubben på GeneaNet /se nedan/. Allt annat har man emellertid tillgång till som gratismedlem. Utskrifterna från PDF fungera utmärkt, men här har jag ett önskemål. Vad jag funnit är att varje antavla skrivs ut på en ny sida, vilket ger onödigt mycket papper och blir dyrt om det skall tryckas. Vissa anor har ju bara några få rader text i sin ansedel. Jag skulle önska mig att man kunde välja om varje ansedel skall börja på ny sida eller inte. Riktigt bra vore det om detta kunde detaljstyras för PDF-filen.

Tryckta böcker är vackra, uppskattade som presenter och ett nöje att bläddra i. Nackdelen är emellertid att de blir otympliga och dyra om man skall ta med allt det spännande man forskat fram. Mitt tips är då att parallellt göra en elektronisk bok som är fullständigt hyperlänkad. Det innebär att var man än befinner sig i dokumentet kan man bara genom att klicka på en länk hitta all annan information i boken. Den elektroniska boken bifogar man i en ficka i pärmen på den tryckta boken. Sådana e-böcker kan lagras på olika stora CD- eller DVD-skivor eller, om man har råd, på små minneskort typ SD-minnen eller USB-minnen i boken. Genom att göra så kan man dels göra din tryckta bok mer lättläst, dels erbjuda närmast obegränsad mängd extramaterial, som man tagit fram. Exempelvis kan man bifoga allt bildmaterial man hittat om sina anor, samt kartor och kanske till och med ljudfiler. Själv har jag några operasångare och andra musiker i släkten som vore kul att bifoga.

Slutligen vill jag återigen tjata om att det är viktigt att bevara sin forskning på sin privata dator och även ha det bevarat på analogt sätt i form av vanliga pappersböcker. Kanske du idag har ditt material på en helt fantastiskt fin tjänst på Internet som hela släkten kan njuta av förutsatt att dom har dator. I morgon kan emellertid tjänsten komma på obestånd, bli försåld till en konkurrent eller någon kommer på att du hädanefter måste betala för att få tillgång till din egen forskning. Det kan också hända dig själv saker i livet som gör att det du slitit ihop inte längre är tillgängligt eller kan hittas av andra. Då är det bra om det står en vacker bok i hyllan med åtföljande elektronisk dokumentation av ditt fantastiska arbete.

Rättelse 11/12: GeneaNet har påpekat att det smugit sig in ett fel i deras instruktion på GeneaNet-bloggen. Alla kan skriva ut den PDF-fil som genereras av Förfäderboken, något som även framgår av nedanstående kommentar. Att jag inte observerade det beror på att jag är medlem av Guldklubben.

Skatteverkets våldtäkt på vårt kulturarv

2012-10-09T12:19:00.000+02:00

Vi svenskar är med rätta stolta över en av de äldsta, om inte den allra äldsta, folkbokföringen i världen. Denna folkbokföring har byggt på landets indelning i socknar. Utländska forskare inom skilda områden imponeras och avundas oss detta eftersom det på grunda av denna urgamla indelning går att följa landets och befolkningens utveckling hundratals år tillbaka och göra jämförelser.

Det är så inte bara släktforskare och historieforskare som kan dra nytta av detta utan det har varit och är till gagn för forskning inom en mängd områden där befolkning och lokalitet har varit inbegripna i studierna. Det gäller forskning inom socialvetenskaper, ekonomi, hälsa- och sjukvård, utbildning och mängder av andra områden där det är av vikt att kunna jämföra likvärdiga enheter över långa tidsintervall.

Att jag nämner detta beror på att det är viktigt att förstå att vår långa historia med jämförbara geografiska och administrativa storheter inte bara har nostalgisk betydelse för en handfull lättviktiga entusiaster inom kultur och historieområdet utan har ekonomisk och kvalitativ betydelse för forskningsområden som har stor samhällsekonomisk betydelse. Detta speglas också av att närmast eniga remissinstanser inom skilda områden gett ”tummen ned” för skatteverkets förslag till avskaffande av sockenindelningen och införa kommun som minsta enhet för landet. Givetvis går skatteverket mot alla andra intressen och alla synpunkter från remissinstanserna utifrån ett egenintresse att rationalisera sin egen verksamhet på alla andras bekostnad. Det är inget mindre än en våldtäkt på vårt kulturarv och ett rent sabotage mot decennier av seriös forskning historiskt och i framtiden.

Frågan skall inom kort behandlas i Riksdagen och det är väl inte alltför vågat att gissa att en majoritet kommer att rösta för Skatteverkets förslag utan att riktigt förstå den skada man åsamkar landet på kort och lång sikt.

Det pågår emellertid ett antal initiativ för att våra folkvalda åtminstone skall vara medvetna om vad ”verklighetens folk” tycker i frågan. Ett av dessa har initierats av Harald Nilsson – en entusiastisk släktforskare. Det är ett upprop som efter bara några dagar fått över 1000 underskrifter och ständigt fler strömmar in. På Sveriges Släktforskarförbunds hemsida har debatter fortgått i flera år utan att påverka Skatteverket. Den från TV kände Ted Rosvall har skrivit flera initierade texter i frågan.

Det finns nu möjlighet för alla som vill påverka frågans utgång att skriva på uppropet.
SKRIV PÅ UPPROPET - http://upprop.nu/NRMK

Den här texten publiceras samtidigt på bloggarna "Släktforskning för noviser" och "Livskvalitet som pensionär i Europa"

Hur går man till botten med urgamla anor?

2012-10-06T20:09:00.000+02:00

Har ni tänkt på vilka bisarra typer vi släktforskare egentligen är? Vi blir riktigt upprymda över hemskheter som drabbade våra förfäder. Mördare, mördade och bödlar rankas nästa lika högt i våra släktträd och ses som välkomna avbrott bland alla bönder som ömsom hette Erik Andersson och Anders Eriksson.

Nu skall man inte skämta om så allvarliga saker, men erkänn att det ligger något i det. Själv har jag mestadels ”rättskaffens” folk i min släkt om man inte skall räkna bort snuskigt rika bergsmän och präster med rymligt samvete – dom finns det gott om, om man skall tro herdaminnen och domböcker. En annan kategori som förekommer ganska ofta är oäkta barn där man kan misstänka att den stackars modern ibland blivit förförd av någon hon varit i beroendeställning till. Inte heller detta är särskilt trevligt, men i dom fall det kan bevisas ger det väldigt viktig kunskap till släktforskningen och för den vidare in i helt andra sociala skikt än moderns.

Ett sådant fall brottas jag med just nu och försöker nu finna vägar att bevisa att de ganska spektakulära anor jag funnit faktiskt är riktiga. Jag kommer därför att beskriva för er vad jag tänker göra, inte som jag brukar, berätta vad jag gjort eller kommit fram till. På så vis har jag förhoppningen att några av er kan hjälpa mig att komma vidare.

Jag har beskrivit situationen i ett par texter tidigare, dels ”Fattiga och rika i Västra Värmland”, dels ”Det blir lite för mycket”. Sammanfattningsvis leder en av mina anor på modersidan till sergeanten och tullnären Daniel Styffe som visar sig på modersidan vara släkt med stora delar av den svenska och norska uradeln med förgreningar via de tidiga norska kungarna, de danska kungarna och sedan vidare till portugisiska och franska kungahus. Givetvis kan jag inte acceptera dessa anor utan att ”vänt på varje sten” för att försäkra mig om att det är korrekt.

Vad har jag då gjort för att komma fram till dessa resultat?

Så långt kyrkböckerna sträcker sig har jag använt dessa, men det leder inte så långt. Vidare har jag använt mig av uppslagsverk inklusive Wikipedia. De inblandade adliga släkternas hemsidor har varit till stor hjälp liksom de speciella sidor på Wikipedia som speciellt behandlar de europeiska regentlängderna. I vissa fall har jag endast funnit uppgifter från privata släktträd. I de fall dessa släktträd anger Elgenstierna som källa accepterar jag uppgifterna som seriösa.

Givetvis finns en del osäkerheter i dessa källor och ibland är de motsägande eller gör bara antaganden. I sådana fall tar jag inte upp släktskapet över huvud taget.

Detta tänker jag nu göra.

Som första steg tänker jag skaffa material från Riddarhuset. Dels finns den alldeles för dyra CD-skivan Stamtavlor på CD-rom, vilket verkar vara baserat på just Elgenstierna. Vidare har dom en publikation som heter Äldre svenska frälsesläkter och naturligtvis Adelskalendern på CD-rom. Jag är lite osäker på vilka som kan vara mest användbara – det kostar ju en del.

En annan sak jag funderar på är att göra en DNA-test. Det är bara det att jag inte riktigt förstår vad man skall köpa. Jag har ju följt Facebookgruppen DNA-anor, men ärligt talat förstår jag sällan varken frågorna eller svaren så jag är lite förvirrad. Mitt problem är att de intressanta anorna i det speciella fallet är i flera led på kvinnosidan. Det var ju genom att gifta bort sina döttrar som man skapade pakter på den tiden. Det borde väl ändå vara så att man kan spåra om det är rimligt att mina anor kommer från Sydeuropa. Om någon kan berätta vad jag bör beställa för test så är jag tacksam. Min mor är i livet så om det ger mer att testa henne i det här fallet så låter det sig också göras.

All tips på litteratur, websidor eller annat användbart är välkommet. Som tack för hjälpen skall jag rapportera om resultaten. Åtminstone alla mina släktingar kommer att ha nytta av det, men säkert också andra som kan knyta an till samma anor.

Att blanda fakta med väl underbyggd fantasi i släktforskningen

2012-09-12T23:08:00.003+02:00

Varje släkts historia är unik och full av spännande händelser. I Sverige har vi en unik möjlighet att finna information om våra anor långt tillbaka i tiden. Det är inte bara husförhören som ger en spännande bild av hur våra anor levde utan också resten av kyrkboksmaterialet, som födelse- och dopböcker, dödböcker och flyttningsbevis. Därtill kommer mantalslängder och skattelängder för att inte tala om domböcker och bouppteckningar där ibland våra anor figurerar. Inte sällan resulterar dessa informationer i ganska torftiga beskrivningar där datum och annat radas upp som om det gällde en bokföringsuppgift.

Det finns emellertid oanade möjligheter för oss att försöka sätta oss in i våra förfäders historia och skaffa oss förståelse för hur deras liv gestaltade sig bakom de torra fakta som de officiella dokumenten ger oss. Genom att läsa litteratur om tiden när det begav sig, skönlitterär eller historiskt korrekta, kan vi bilda oss en mer detaljerad bild av vår egen historia, att försöka sätta oss in vad som låg bakom det vi faktiskt vet och kanske spekulera lite i vad som hände med de mer eller mindre lyckade människor, som på sätt och vis är förklaringen till att vi själva faktiskt finns och lever det liv vi gör.

Jag har just läst den första delen av Jan Guillous nya romansvit ”Det stora århundradet”. Det är en magnifik läsning, med som alltid av Jan Guillou med ett fantastiskt språk och en imponerande forskningsinsats bakom det han skriver. Boken heter ”Brobyggarna” och behandlar en norsk familjs öden från tidigt 1900-tal fram till slutet av första världskriget. Som alltid tvekar inte Jan Guillot att förmedla kunskaper om historien som inte överensstämmer med den politiskt korrekta, ofta förenklade, bilden av historien som vi så gärna omhuldar. Jag minns hur jag genom en tidigare bok av Jan Guillou, ”Häxornas försvarare” lärde mig mycket om min egen ana prästen Skragge i Mora som var en framträdande man och tillskyndare under häxprocesserna.

Dels vill jag rekommendera alla släktforskare att läsa Jan Guillous historriska romaner, dels vill jag föreslå att vi alla läser mer om den historiska tid som våra anor levde i för att på så sätt kunna sätta oss in i det liv de levde och förstå deras göranden och låtanden vid tiden. Att mycket få av oss orkar bedriva den bakgrundsforskning som Jan Guillou gör är nog uppenbart och att än färre av oss förmår att uppamma den inlevelse som krävs föra att formulera en historia kring det vi vet om våra anor är troligt, men nog vore det fantastisk om vi försökte skriva korta eller längre släktkrönikor grundade på det vi vet där vi kan foga in såväl allmänhistoriska fakta som samtida romaner och på så sätt berika vår släktforskning. Detta behöver inte innebära att vi frångår det vetenskapliga förhållningssättet så länge vi är noga med att beskriva vad som faktiskt är fakta och vad vi fyllt i med inlevelsens hjälp utifrån andra källor. Observera dock att jag inte talar om att lättsinnigt härleda anorna från skönlitterära källor. Jag talar om att skriva separata texter av typ släktkrönikor där man försöker beskriva människors livsbetingelser, vad som ligger bakom det som faktiskt hänt och de tankar som ens förfäder kan ha haft vid den tid det begav sig

Jag vill samtidigt säga att Jan Guillou inte är ensam att skriva goda historiska romaner grundade på vetenskapliga fakta som är värdefulla för oss släktforskare. Jag har själv haft mycken glädje av Rune Per Olofssons romaner om bl. a. Bergslagen liksom av Helmer Linderholm som skrivit om samma trakt för att inte tala om de spännande historiska böckerna av akademiledamoten Peter Englund, för att nämna några.

Varningstext på släktträd på Internet

2012-09-11T23:30:00.000+02:00

Något av det mest pinsamma jag kan tänka mig som släktforskare är när någon annan forskare kontaktar mig och påpekar att han/hon hittat fel i mitt publicerade släktträd. Det enda som är ännu värre är när jag upptäcker att mina misstag fortplantat sig till andras släktträd på Internet. Detta har hänt några gånger och jag är djupt tacksam mot de kollegor som tar modet till sig och påpekar mina misstag.

Det är oundvikligt att det smyger sig in felaktigheter i ens släktträd även om man är oerhört noggrann med att kontrollera att allt är korrekt. Så länge man håller släktträdet för sig själv på sin egen dator så är det ingen stor skada skedd även om det naturligtvis är trist att inte allt är korrekt.

Om man vill arbeta aktivt med sitt släktträd är det emellertid svårt att åstadkomma att allt är absolut riktigt in i minsta detalj. Det man matar in är ju ett arbetsmaterial där man studerat vissa grenar djupare och kanske inte haft tid att kontrollera alla källor lika noga. Ändå vill man ibland föra in de senaste fynden från litteraturen eller från en kollega som skickat delar av sin forskning. Givetvis gör man då en notering från vem eller varifrån man fått uppgifterna med ambitionen att senare kolla i primärkällan.

Det enklaste sättet att undvika pinsamheter är givetvis att aldrig låta sina resultat lämna den egna datorn, men dels är det ju roligt att byta uppgifter med andra forskare, dels kanske man vill att släktingar skall ta del av det man åstadkommit. Det är emellertid då som pinsamheterna kan uppstå och kommer med all säkerhet att uppstå för eller senare.

Jag har löst detta på följande sätt. På varje ställe på Internet där mina rön publiceras har jag skrivit en inledande text där jag påpekar att mitt släktträd är ett arbetsmaterial där det med stor sannolikhet finns felaktigheter. Jag avråder således var och en från att kopiera mina uppgifter utan att själva ha kontrollerat i primärkällorna eller kontaktat mig för vidare information om vad jag grundar mina rön på. Om man ändå kopierar gör man det på eget ansvar.

Givetvis tar inte det här bort mitt ansvar för felaktigheter som jag publicerat, men skälet till att jag skriver dessa förbehåll, trots att jag efter bästa förmåga försöker göra allt korrekt, är pedagogiskt. Jag skulle önska att det på ett tydligare sätt gjordes klart från dom som tillhandahåller andrahandsinformation på Internet att kvaliteten är ojämn. Om Ancestry, Geni, MyHeritage, GeneaNet och andra på ett tydligare sätt förklarade för nybörjare att det medlemmarna publicerar är andrahandsuppgifter och arbetsmaterial skulle kvaliteten på släktforskningen öka avsevärt. Det är därför med tillfredsställelse jag läser GeneaNets råd i de här frågorna. Den typen av information borde samtliga de företag som tillhandahåller Internettjänster skriva ut lika tydligt och på lika framträdande plats som varningstexterna på cigarettpaketen.

Släktforskardagarna i Gävle

2012-08-25T13:13:00.001+02:00

Jag sitter och äter lunch under släktforskardagarna i Gävle. Det är något av en besvikelse, både maten och utställningarna. Hur man klarar att utfordra hundratals studenter här på högskolan när köerna bli oändliga av några släktforskare begriper jag inte - inte var maten något att skriva hem om heller.

De utställare som var där hade gjort ett fint jobb, men det var ganska magert ur besökarsynvinkel, för att inte tala om för utställarna. Utställningen var belägen i två mycket heta paviljonger, som man måste gå mellan, vilket gick bra så länge det inte regnade. De stora aktörena var där men det var inte mycket mer än det heller. Jag hade förväntat mig att hitta nyheter som inte är tillgängliga på nätet, men det var skralt med det.

Den stora behållningen för mig var att träffa ett stort antal personer som jag tidigare kände på Internet via min blogg och via Facebookgruppen. Alla var ännu trevligare än dom är på nätet. Jag är tacksam att jag inte vikt två dagar för det är för det hade blivit långtråkigt. Nu får jag gå igenom utställningen en tredje gång och se om jag stötter på fler trevliga människor.

- Posted using BlogPress from my iPad

Det blir lite för mycket!

2012-07-31T21:46:00.000+02:00

Jag berättade nyligen om hur jag fann att pigan Maria Nilsdotter, min morfars mormors mormor blev med barn med änklingen sergeanten Daniel Styffe på Skog under Vik i Arvika. Dottern hette Maria med patronymikon Danielsdotter. Att hon verkligen är min ana har jag genom omfattande kontroller kunnat fastställa. Likaså framgår det tydligt att fadern var Daniel Styffe då han dels anges som fader i födelseboken, dels att modern Maria och dottern Maria bodde kvar hos Daniels styvmoder, tillika svärmor Hedvig Ljungblom på Skog där också Daniels två ”äkta” barn togs om hand av svärmodern.

Jag angav också i den föregående texten att Daniel på mödernet, via sin mor och mormor – Brita Beata Uggla - var släkt med stora delar av den svenska adeln. Jag var då osäker på vart detta skulle leda eftersom min kunskap om den svenska adeln är bristfällig. Många släktforskare skulle se ett sådant fynd som drömmen och höjdpunkten på sin släktforskning, men jag har drabbats av mycket blandade känslor när jag fördjupat mig i några av släktgrenarna. Vad är då mitt problem?

En tjusning med släktforskning är just sökandet i originaldokument bland mestadels obetydliga anor där det blir spännande när man hittar en präst eller bergsman och i förlängningen en anättling som är berömd - kanske Carl Michael Bellman - som var mitt första fynd. Själva motståndet och kämpandet har då ett värde i sig själv.

När det gäller den svenska adeln är förhållandet det motsatta. Här är inte bristen på uppgifter om anorna problemet, utan här blir överinformationen ett problem. Varför skall man grotta ned sig i kyrkböckerna när dussintals erkända släktforskare har skrivit spaltmeter om just de här anorna, när varenda biografi och uppslagsbok behandlar anorna i minsta detalj? Problemet blir istället att viss litteratur presenterar anor som är mer önsketänkande än underbyggd forskning. Arbetet kommer således att bestå mer i att ifrågasätta det man läser och sovra i källorna än att bedriva släktforskning. Det är inte lika roligt som att forska på egen hand och ändå har jag tvingats följa pigan Maria Danielsdotters anor bakåt i tiden till oanade höjder i Sveriges och Europas översta skikt så långt tillbaka att det svindlar.

Återigen frågar en del vad mitt problem är. Problemet är att jag tycker släkttavlor som presenterar anor där Karl den Store, hunnen Attila och de egyptiska faraonerna finns med är lite löjliga och nästan alltid felaktiga. Detta gör att sådana tavlor drar ett oseriöst skimmer över författaren och förutsätts av läsaren vara övertolkade, vilket i sin tur gör att den som presenterar sådana tavlor får även sin övriga forskning ifrågasatt. Jag vill inte råka ut för det.

Jag har nu följt några linjer bakåt i tiden och varit oerhört restriktiv med vad jag tar med. Jag accepterar inga källor på nätet utan sådana som är officiella och vill gärna att två eller tre oberoende källor skall överensstämma för att jag skall föra in resultatet. Ännu har jag inte kommit så långt, men ändå är det är främst två linjer som bekymrar mig på grund av dit de leder.

Den ena är den linje som har sitt ursprung i släkten Roos av Hjelmsäter. Jag kan inte komma fram till annat än att den linjen leder till det norska och danska kungahusen och därifrån ut i Europa till de portugiska, spanska och franska kungahusen. Den andra linjen är den som från Botvid Karlsson Anckars giftermål med Karin Svensdotter Kart leder till släkten Bölja och vidare till Karl Knutsson Bonde och hans anor, bl.a. Bjälboätten.

Egentligen inser jag att de här släkterna är så väl studerade att de flesta tvivel som finns är redovisade på ett detaljerat sätt. För någon som heter Uggla - som ju ledde in på detta – är det säkert ingen underligt att anorna ser ut så här, men att en fattig piga som attraherat en sergeant i Västra Värmland kan leda till så kosmopolitiska och bemärkta anor får åtminstone mina tankar att svindla.

När jag så småningom tar mod till mig och presenterar dessa rön så ber jag alla som läser mitt släktträd att omedelbar höra av er till mig och påpeka felaktigheter. Varje felaktighet och övertolkning ni kan hitta åt mig gör det resterande materialet mer värdefullt.

Idag fick jag min senaste släktbok med posten

2012-07-17T14:53:00.003+02:00

Äntligen har jag löst problemet med att trycka släktböcker på ett praktiskt sätt. Dom som följt min blogg vet hur jag provat alla tänkbara sätt för att få mina släktböcker i tryck till rimliga kostnader. Jag har tryckt materalt själv på min skrivare hemma och sedan fått inlagan bunden av en riktig bokbindare. Jag har senare gått över till e-boksformat eftersom det blev för jobbigt att printa själv och alltför svårt att hitta en bokbindare. Jag har också försökt finna olika företag på nätet som kan leverera så kallad ”print-on-demand”, men inte funnit någon riktigt bra lösning.

Endera har man krävt alltför stora upplagor eller också har man styrt formatet på innehållet i olika typer av mallar. Underligt nog finns det mängder av firmor som trycker fotoböcker, men text är värre att få mångfaldigad och bunden. Slutligen fann jag ett företag som verkade lovande och jag har nu äntligen bestämt mig för att beställa min första släktbok från dom. Den kom idag.

Företaget heter SharedBook och kan i princip trycka vad som helst som man skickar in. Det fina är att man utgår från att leverera enstaka kopior, men det går bra att få större upplagor om man vill. Produkten EveryThing2Print som jag använt kan ta emot texter i ett antal format – jag har använt PDF. Man kan ladda upp ett antal filer om man vill och då genereras en innehållsförteckning efter önskemål. Att blanda bilder och text är inget problem, inte heller att göra hela bildbilagor. Det finns stora möjligheter att utforma boken efter eget huvud. Man kan välja mellan flera utformningar av omslag såväl häftat som inbundet och man kan få hela inlagan i svart-vitt eller färg.

Ett speciellt praktiskt alternativ är att man kan få boken levererad som e-bok eller också kan man få den färdiga boken i en nätversion som man kan dela med andra. I det fallet blir den fil man delar med andra identisk med den färdigt tryckta boken.

Jag har nu som jag sa fått min första bok och den blev verkligen bra. Inlagan är framställd med hjälp av The Complete Genealogy Reporter – TCGR - och behandlar 3700 personer i 21 generationer. Inklusive släktträd samt index över individer blev det 330 sidor dubbelsidigt tryckt på papper av bra kvalitet. Bokens tjocklek är 28 mm och i A4 format.

Jag tänker fortsättningsvis sätta in en ficka i slutet av boken med en CD-skiva där alla register som är tillgängliga i TCGR finns med och där allt är hyperlänkat. Jag planerar också att göra en bok för eget bruk där de av de bästa genealogiska essäer jag skrivit i den här bloggen tas med.

Det jag framför allt uppskattar med den här trycktjänsten är att jag har fullständig frihet att använda material från vilket släktforskningsprogram som helst. Jag kan använda även eget skrivet material som från min blogg och sedan sätta samman det efter eget gottfinnande.

Tidigare texter om att göra släktbok:

Fattiga och rika i Västra Värmland på 1700-talet

2012-07-05T21:50:00.000+02:00

En fattig uppväxt

Jag började min bana som släktforskare med min mors föräldrar i Eda i Värmland. Det höll på att få mig att tappa sugen eftersom redan min morfars far visade sig vara oäkta son till en 42-årig änka vilket gjorde det helt omöjligt att komma vidare. Efter mycket arbete i samarbete med en forskarkollega Christer Gustafsson lyckades vi identifiera den 42-åriga änkan och hennes anor, men det ledde inte särskilt långt. Forskningen kring min morfars anor har legat i träda i många år när jag bestämde mig för att undersöka morfars mors anor. Eftersom jag faktiskt har en bild av henne så var det naturligt att börja i den änden.

Morfars mor hette Marta Olsdotter, mer känd som Ol'Månssons Marta. Hon var född 1844 i Södra Fjäll i Eda och levde sina sista dagar på Torpet i Norra By i Eda församling, inte långt från min mors barndomshem, där hon tillbringade mycken tid hos sin sons familj. Hon var en duglig och respekterad kvinna. Maken Ol'Månsson hade avlidit redan 1915, medan hustrun levde ända till 1927. Ol´Månsson var sågare på Noresågen vid Noreborgs bruk. Hustruns folkliga namn hade inget med maken att göra utan var en sorts patronymikon som kom sig av att hennes far även han hette Olof Månsson. Fadern Olof Månsson, som var född 1803 var hemmansägare på herrgården i Fjäll i Eda där den blivande svärsonen Olof Månsson tjänade som dräng.

Morfars mormor, Olof Månssons hustru, hette Maria Månsdotter och var född 1811. I husförhörslängden för år 1837-1843 ser man att Marias mor Maria Danielsdotter levde med dottern och mågen. Där finns också en Per Nilsson som anges vara svärfar, vilket knappast kan vara riktigt eftersom dottern hette Månsdotter. Det visar sig också i Per Nilssons dödsnotis från 1842 att hans död anmäldes av styvsvärsonen Olof Månsson. Maria visar sig vara oäkta dotter till en Måns Jansson, vars ursprung är okänt.

Efter en komplicerat forskande har jag lyckats identifiera vem min morfars mormors mor Maria Danielsdotter var. Man kan konstatera att Maria Danielsdotter haft ett mycket ambulerande liv där hon flyttat från tjänst till tjänst i västra Värmlands socknar, varit gift två gånger och fått två oäkta barn med Måns Jansson, varav sonen Anders dog blott dagar gammal. Att hon haft det svårt visas av att hon, även under de tider hon varit gift, varit befriad från skatt och dessutom finns noteringar om att hon "levt i osämja" med åtminstone en av sina makar.

En så kallad fin familj

Sekreteraren Petter Styff anländer till Vik säteri i Arvika någon gång mellan 1752 och 1757 där han bosätter sig på Skog. Han kommer närmast från By-Säffle socken. Han levde där med hustrun Stina Lisa Ramzell. Tillsammans med henne hade han sex söner - Erik (1745), Johannes (1746), Friedrich (1748), Daniel (1749), Jean (1751) samt Sven (1753). Hustrun Stina Lisa Ramzell avlider, okänt när, men Petter gifter om sig med Hedvig Ljungblom den 10 mars 1757. Familjen består nu, förutom av Hedvig och Petter av Petters två söner Erik och Daniel samt Hedvigs dotter i ett tidigare äktenskap Britta Greta Blankenfjell. Britta Greta är en ung kvinna född 1743 och 6 år äldre än sin styvbror Daniel. Trots detta utvecklas succesivt en romans mellan de två och de gifter sig 1778 och samma år kommer första barnet, Gustav. Daniel är nu 30 år gammal och har blivit sergeant - Britta är 36 år gammal. Redan året efter blir Britta återigen gravid och dottern Hedvig Ulrika föds. Nu drabbas emellertid familjen av en katastrof då Britta avlider i barnsäng. Daniel är emellertid inte ensam med sin uppfostrarbörda utan har hjälp av sin styvmoder, tillika svärmor, Hedvig Ljungblom. På gården finns även ett antal pigor och drängar som också de underlättar livet för den ensamstående fadern och hans styvmor.

Efter år som änkeman fattar Daniel tycke för den två år yngre pigan Maria Nilsdotter född 1751 i Bålgård. Resultatet blir dottern Maria som föds 1786 och får patronymikon Danielsdotter efter fadern. Enligt födelsenotisen är Maria oäkta, men Daniel Styffe utpekas officiellt som fader i födelsenotisen. Daniel försvinner nu ur husförhörslängden för Arvika, men Hedvig Ljungblom tar på sig ansvaret för styvsonens oäkta dotter och modern. De bor alla tillsammans med Daniels två barn på Skog. Daniel lämnar sin familj och återfinns i Östmark där han 1791 ingår äktenskap med pigan Elin Olofsdotter från Lima i Dalarna. Daniel tituleras tullnär. Han har nu en son Petter född 1792, som följs av åtminstone två ytterligare barn, Brita Stina och Magnus.

1787, när sonens oäkta dotter Maria är endast ett år gammalt, avlider emellertid Hedvig av ålderdomskrämpor och spåren efter Maria Nilsdotter och dottern Maria Danielsdotter blir svåra att följa. Det är här det kringflackande livet börjar för Maria Danielsdotter och hennes mor. Inte heller blir det särskild mycket lugnare för Maria Danielsdotter när hon på egen hand, i vuxen ålder, försöker skapa sig ett meningsfullt liv. Det går att följa henne år för år från den ena församlingen i västra Värmland efter den andra och det visar sig att den fattiga pigan som är min morfars mormors mor är identisk med dottern till sergeanten och tullnären Daniel Styffe på Skog under Vik säteri i Arvika.

En fattig piga med anor i den absoluta överklassen

Det här skulle kunna vara en helt vanlig pikant historia som vi släktforskare ser så många av, men när man börjar forska i Daniel Styffes anor blir bilden betydligt intressantare än så. Nu vill jag för säkerhets skull påpeka att mina kunskaper om äldre svenska släkter är begränsad och jag är medveten om att det finns både övertolkningar och skrönor i litteraturen. Jag är därför inte beredd att skriva under på riktigheten av den svenska medeltida adelns anor, men att Daniel Styffe och därmed min morfars mormors mor Maria Danielsdotter är släkt med ett stort antal medeltida svenska adelssläkter är otvetydigt.

Daniels fader sekreteraren Petter Styffes ursprung är höljt i dunkel, men hans mor var Maria Elisabeth Ramzell, dotter till Johan Ramzell och Brita Beata Uggla. Johan Ramzell var son till kyrkoherden Johannes Andreae SalaMontanus i Ramsberg och hans hustru Catharina Fellenia. Johan Ramzells anor består av idel präster inom Västerås stift ända tillbaka till Petrus Svärdsjöensis som var präst i Grangärde i mitten av 1500-talet. Det visar sig dessutom att denna prästsläkt genom Catharina Fellenia knyter ihop min mors släkt från västra Värmland med min fars släkt i Ljusnarsberg och södra Dalarna.

Återigen är det emellertid anorna på kvinnosidan som är intressanta. Genom Maria Ramzells moder Brita Beata Uggla leder anorna direkt in i den svenska adeln så långt tillbaka som tidig medeltid. Brittas far var Lennart Hildebrandsson Uggla och modern Catharina Margareta Bengtsdotter Rosenbielke. I varje generation bakåt i tiden finner vi nu släkter som Ribbing, Hård, Hildring, Roos af Hjelmsäter, Anckar, Ulfsax, Krumme, Stjärna, Sparre m.fl. - många medlemmar av den svenska uradeln. Jag har nu ett styvt arbete framför mig att sovra bland de anlinjer som är underbyggda och vilka som bara har antagits av forna tiders genealoger. Som alltid med anor från tidig medeltid råder det stor oenighet om vad som är korrekt och inte. Enligt riddarhusets uppfattning kan en av grenarna härledas tillbaka till Heliga Birgitta, men där är den genealogiska forskningen mer tveksam.

Även framtiden visade sig bli olika för Daniel Styffes ättlingar

Den gren som emanerar från Daniel Styffes barn inom någon av hans äktenskap fick en något annan karriär än ättlingarna till den oäkta dottern Maria Danielsdotter, varav jag är en. Inom vår släktgren har man funnit huvudsakligen människor bland arbetare och bönder som skapat bra liv för sig och så småningom, under generationer, förflyttat sig upp i medelklassen..

När man studerar Daniel Styffes ”äkta” barnbarn finner man bemärkta och berömda män i akademia, som historikern och professorn Carl Gustaf Styffe, rektorn för Kungliga tekniska högskolan Knut Styffe, professorn, ecklesiastikministern och historikern Carl Gustaf Malmström, samt professorn och lyrikern Bernhard Elis Malmström. Kusinen Maria Månsdotter var troligen ganska lycklig över att hon blivit gift med den driftige torparen Olof Månsson som lyckats arbeta sig upp till positionen hemmansägare i Fjäll i Eda i Värmland. Speciellt som hon troligen inte hade en aning om hur fint folk hon hade bland sina kusiner.

Källor:
Kyrkboksmaterial från Värmland, Västerås stift herdaminnen, samt ett antal hemsidor över adliga familjer
Bilder:
Arbetslaget på Noresågen där min morfar Nils Olofsson poserar med en katt och där hans far Ol' Månsson syns bredvid honom till vänster i bilden.
Kvinnan är Ol'Månssons Marta, min morfars mor.
Kyrkoherde SalaMontanus med familj
Heliga Birgitta

Släktforskning och lateralt tänkande

2012-05-11T17:15:00.000+02:00

Annelie Jonsson har under en tid genomfört en uppföljning på sin 10 år gamla uppsats om släktforskares datoranvändning. Resultatet av hennes uppföljningsstudie finns nu att läsa HÄR.

Jag tänker inte referera något av innehållet eftersom det gör sig bäst i Annelies originaltext, men en av resultaten kan jag inte låta bli att kommentera och fundera över lite.

Det som fick mig att haja till var svaret på fråga 12 där man frågar vilka källor man använder i sin forskning och vilka man litar mest, respektive minst på. Helt naturligt hade hela 60% störst förtroende för kyrkboksmaterialet. Mycket förvånande var emellertid att hela 39% hade minst förtoende för samma material. Eftersom det mesta som man kan hitta om våra anor på nätet och i litteraturen under de senaste seklerna emanerar just från kyrkböckerna, hur det än presenteras, är detta väldigt underligt. Möjligen kan det vara en missuppfattning av frågan, men det förefaller vara alltför många för att det skulle vara förklaringen. Visst - vi vet att det av olika anledningar finns felaktigheter i kyrkboksmaterialet, men det mesta är andå, när man lägger samman allt, realtivt korrekt. Dessutom är det vad vi har tillgång till.

Kan det möjligen vara så att svaret inte betyder att man inte liter på kyrkboksmaterialet, utan att man istället inte litar på de uppgifter man forskar fram i kyrkboksmaterialet. Att det faktiskt är så att många släktforskare känner sig osäkra på de data dom får fram genom sin forskning i kyrkböckerna och därför inte litar till de uppgifter man finner. På fråga 11 svarar 55% att man lärt sig att släktforska själv så där kanske man finner ett stöd i mitt ovanstående antagande. Man kan helt enkelt inte förstå materialet tillräckligt bra.

Jag skall erkänna att jag själv tillhör kategorin självlärda släktforskare, men med en stor skillnad. Jag har i över 30 år bedrivit forskning inom andra områden och metoderna och tänkandet är ganska lika oavsett vad man forskar om. Utan denna färdighet i grunden skulle jag ha haft väldigt svårt att komma igång med släktforskningen utan att ta en kurs för någon erfaren person.

Det handlar givetvis dels om att lära sig all teori som hör till släktforskningen, dvs. alla begrepp och kunskap om metoder och tillgängligt material. Det gäller också att få hjälp att förstå kyrkböckernas logik och dessutom träna sig i att läsa gammal handskrift. Något som emellertid är än viktigare är att träna sig i det man kallar lateralt tänkande. Man kan nämligen inte läsa kyrkböckerna som man läste floran i skolan genom att räkna ståndare och pistiller för att sedan tveklöst komma fram till rätt svar. Man kan inte förfalla till linjärt tänkande för då hamnar man med stor sannorlikhet fel i sitt sökande efter sina anor. Det gäller att ha fantasi, tänka det motsatta, att tänka i kringelikrokar och framför allt vara oerhört ifrågasättande till det man kommer fram till. Om man inte har denna förmåga eller har tränat upp den så är det ganska troligt att man inte kan lita på de släkttavlor man konstruerar utifrån sina studier av kyrkböckerna. Då kanske man tycker det känns säkrare att använda sig av andras rön framtagna ur någon databas på nätet.

Att dela med sig av sin forskning via nätet

2012-04-19T12:03:00.000+02:00

Man skaffar sig många nätsläktingar när man hållit på några år med släktforskning. Om man dessutom publicerar sin forskning på Intenet med någon av de tjänster som finns till förfogande så ökar kretsen av personer som man delar anor med ständigt. Jag är väldigt positiv inställd till detta, men samtidigt har jag upplevt att det många gånger blir besvärande.

Jag har provat flera tjänster med vars hjälp man kan lägga ut sin forskning på nätet - Släktband, Ancestry, Geni, MyHeritage, GeneaNet för att bara nämna några. Flera av dom är välgjorda och har många fina finesser, men en del hade jag gärna sluppit att komma i kontakt med. Det mest besvärande problemet beror på mig själv. Det är att om jag har gjort några misstag i min släktforskning så ser "hela världen" det och dessutom tror man att det jag lagt ut är korrekt och kopierar utan tvekan mina dumheter. Ett annat problem är att man måste vara väldigt ordentlig med att uppdatera sina uppgifter så fort de förändras och det slarvar åtminstone jag med ibland. I en del tjänster är det dessutom så krångligt att uppdatera, eller ger sådana konsekvenser, så man drar sig för det. Det är plågsamt! Att jag dessutom vet att många andra också för in felaktigheter gör att jag inte utan vidare kan lita till alla de "träffar" jag får bland de släktträd gör inte saken bättre.

Eftersom jag dessutom har kommit till det stadiet i min släktforskning så jag försöker hitta "distant cousins" som man säger på engelska så ställer offentligheten till lite problem. De seriösa tjänsterna döljer nämligen personer som är i livet eller föddes mellan 70-100 år innan dagens datum. Det gör ju att jag själv, som proband, inte kan ses av dom flesta. Visst, jag kan ge utökade rättigheter till olika personer och det är bra, men det finns också andra nackdelar, men vilka skall jag ge dessa rättigheter till och vilka skall jag neka?.

Några av de övriga problem som irriterar mig mest är utan rangordning följande:

De tjänster som, om jag hamnar i deras garn av eget initiativ, eller genom någon välmenande vän, skickar upprepade mail som vill att jag skall betala för något jag inte har beställt.

Besläktat med detta är oskicket att, utan att jag bett om det, tala om att dom hittat okända släktingar, som jag får reda på om jag betalar. Speciellt irriterande är att det alltför ofta är falskt alarm.

Om man publicerar på vissa tjänster så får man hundratals förslag på andra träd som man har gemensamma personer med utan att man bett om det. När man undersöker dessa "tips" inser man ofta att ett antal av de nya tipsen är kopierade från mina eller andras uppgifter rakt av. Det blir som den gamla "viskleken" och innehållet i träden kan bära iväg vart som helst efter en tid. I början förleds man att tro att om många har samma uppgift i sina träd så är det sant, men det kan faktiskt vara tvärtom på grund av kopiering av felaktigheter. Det är ju dom som inte kollar källorna som kopierar utan urskiljning i första hand.

Nu har jag ändå mitt släktträd på ett fåtal tjänster, av vilka några bara är tillfälligt för att testa och lära mig, men jag har också mitt träd på en tjänst som jag har valt som min huvudsakliga. Valet beror främst på att tjänsten inte har en aggressiv marknadsföring och dessutom bara levererar de tjänster som jag ber om - inte tvingar på mig en massa annat. Jag har emellertid också valt en annan lösning för mer nära samarbete med utvalda nätsläktingar som jag tycker fungerar riktigt bra. Det är egentligen den lösningen jag vill berätta om. Kanske passar den även någon annan som komplement.

Grunden är att jag har ett vanligt släktforskningsprogram på min dator som kan generera olika släktboksfiler och andra rapporter. Mitt program har det, men jag föredrar ändå ett släktboksprogram som heter TCGR. En annan viktig komponent i min lösning är DropBox, som är en tjänst på nätet där jag kan spara mina filer och ge andra personer rättighet att ta del av filerna. Det blir som en vanlig mapp på min och mottagarens dator. Det finns ett flertal sådana tjänster och dom är ofta gratis för den användning som vi släktforskare behöver.

Vad jag gör är således att lägga upp en mapp på DropBox som innehåller en specifik släktbok för en viss familj eller ana. Jag kan också lägga upp undermappar som innehåller bilder, dokument eller kommentarer och korrigeringar. Det fina med den här lösningen är att jag kan dela med mig av släktböcker till personer som inte själva släktforskar och därför inte är villiga att bli medlemmar i en nättjänst. Eftersom alla som jag gett tillgång till mappen även kan lägga till material är det också ett bra sätt att samla material inom släkten. Man kan säga att det här är ett sätt att leverera släktböcker inom släkten istället för att bränna CD-skivor och skicka till dom. Det jag huvudsakligen lägger i mappen är PDF-filer, Word-filer, JPG-file, men man kan också lägga in Gedcom-filer eller till och med videosnuttar om man vill.

Det här sättet är för mig inte istället för att publicera mitt material på nätet, det är ett komplement för familjen och de mest intresserade nätsläktingarna att ta del av färdigt material utan att behöva vara mer än tillfälligt uppkopplade till nätet. Alla filer kan nämligen kopieras eller skrivas ut om man vill. På det här sättet kan andra enkelt hjälpa till att komplettera eller rätta felaktigheter. Man skriver bara ett meddelande och lägger i mappen så alla kan se det. Att sedan uppdatera släktboksfilerna för mig är lika enkelt som om dom fanns på min egen dator. Det är bara att här dyker allt upp på samtliga andras datorer med några minuters fördröjning. Den största fördelen är emellertid att jag kan styra exekt vilka som skall få ta del av materialet och slipper dessutom att personer som jag inte vet något om kommer med begäran om att få tillträde. Dom som jag nu ger tillträde till materialet är anättlingar som inte bara är ute för att samla anor utan verkligen vill samverka i forskningen.

För tillfället har jag gjort ett antal sådana släktboksmappar på DropBox. Det är:

Olof Månsson Eda (S) (1839-1915)
Smedsläkten Eckerberg - Proband Axel Hjalmar Klasson Eckerberg (1878-1957) Flisby (F)
Ringqvist släktbok - Proband Anders Gustaf Ringqvist, f. Nilsson (1861-1918) Jät (G)
Bergsmannen Michel Hindersson, Laxbro (-1689) Ljusnarsberg (T)

Länkar till tjänster jag använder:

DropBox - normalt sett går det till så att man får en inbjudan till DropBox från den som vill dela mapparna, men om man själv vill prova att använda DropBox så använder man följande länk -
http://db.tt/i5m4xeX
Om ni använder den länken får jag mer utrymme på DropBox, som jag kan använda för släktböcker.

TCGR - det är en tjänst som framställer släktböcker som även en icke släktforskare förstår och kan läsa. Om ni vill prova den så använder ni länken
http://hotdownloads.com/trialware/download/Download_tcgrinst2.exe?item=14184-1&affiliate=586597
Länken går direkt till nedladdning av 30 dagars gratis provperiod.

De Wael, van Amerongen och van Gent - några holländska anor

2012-03-30T14:47:00.000+02:00

På Skansen finns en byggnad som heter Bergsmansgården. Egentligen heter den Laxbrogården och kommer från Nya Kopparberg, numera Ljusnarsberg. Den byggdes troligen kring 1655 av bergsmannen Michel Hindersson i Nya Kopparberg. Man känner inte till Michel Hinderssons anor, men eftersom både hans första hustru Anna Lybecker och hans andra hustru Maria van Gent kom från invandrade familjer antas att han själv också hade utländskt ursprung. Eventuellt var hans farfar den av konungen 1613 förordnade före detta fogden Michel Hindersson, som på begäran av bergsmännen, av konungen utsågs till konstmästare för att förfärdiga en gruvkonst i Linde Bergslag, samt lära upp yngre gruvdrängar. Denne Michel Hindersson skötte sitt uppdrag så väl att konungen utnämnde honom till förståndare för samtliga kronans järnbruk i Noraskog, Linde, Grangärde, Norr- och Söderbärke, samt Norberg Bergslag.(1)

Hans namne, två generationer senare, var även han en dominerande bergsbrukare i samma trakter, nämligen i Nya Kopparberget, där han år 1660 stod för mellan 20 och 25% av den totala kopparproduktionen från Nya Kopparberget. Eftersom flera av hans barn tog namnet Lindberg antas det att han föddes i Linde eller inom Linde Bergslag.

Michel Hindersson har nämnts i en uppsats skriven av två ättlingar till honom, nämligen Göte Klingberg och Yngve Öhman. Uppsatsen med titlen "Van Gent - en 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen" behandlar främst Michel Hinderssons hustru Maria van Gent, hennes mor Bartha van Gent (de Cocq) och brodern Pieter van Gent. Maria och Pieters holländska anor berörs också. Uppsatsen grundar sig på ett 70-tal brev från dels Bartha van Gent, dels från sonen Pieter van Gent till räntmästaren Börje Cronberg och har sitt ursprung i hans samlingar.(2)

Eftersom jag är ättling till Michel Hindersson på Laxbro och hans hustru Maria van Gent har de holländska anorna intresserat mig och jag tänkte jag att jag kanske kunde få hjälp av någon holländsk släktforskare som intresserat sig för släkten van Gent. Den webbtjänst där jag publicerar mitt släktträd på är GeneaNet, som är ganska populärt bland holländska släktforskare så jag såg en möjlighet där. Mycket riktigt kom jag i kontakt med en "distant cousin" i Holland, vilket utvecklades över all förväntan och många, åtminstone för mig, nya kunskaper kom i dagen.

För att inte gå händelserna i förväg måste jag emellertid berätta att jag intresserat mig för den här släktgrenen tidigare med hjälp av andra anättlingar. Det har främst varit Margareta Ericsson, som utgående från arkivmaterial vid Ramsbergs Bruk studerat släkten Ericsson på Laxbro ingående. Anfader för den släktgrenen är Eric Magnusson, gift med Catharina Andersdotter Öhman, sondotter till Brita Michelsdotter Lindberg i hennes äktenskap med Johan Erik Öhman.* Jag härstammar från Eric Magnussons dotter Beata Charlotta (Lotta) Ericsson, gift med konstmästaren Fredrik Adler. Jag har vidare fått information från Anders Pemer som specialstuderat en gren av Laxbrosläkten, nämligen släkten Pemer där Nikolas Pemer IV var Michel Hinderssons svärson och Brita Michelsdotter Lindbergs förste make. Nikolas Pemer IV's syster var dessutom gift med Maria van Gents bror Pieter van Gent i Arboga.

Jag måste också påpeka att i den diskussion som förts huruvida Michel Hinderssons dotter Brita Michelsdotter Lindberg var dotter till Anna Lybecker eller till Maria van Gent är jag av uppfattningen att den senare är Britas mor. Diskussionen har sitt ursprung i en artikel i Släkt och Hävd 1954 där Elis Wettergren i en fotnot diskuterar frågan, dock utan några hänvisningar till säkra källor. På Anbytarforum har så sent som 2004 Göran Fredriksson hävdat att han från genomgång av kyrkliga räkenskaper slutit sig till att Michel Hindersson vad gift med Anna Lybecker så sent som 1669, vilket skulle visa på att Anna var mor till Brita.(3)(4)

Den andra uppfattningen stödjer sig på ett brev från Maria van Gents mor Bartha Jacobs de Cocq till Börje Cronberg där hon söker förmedla köp av koppar från svärsonen Michel Hindersson. Detta brev tyder på att Maria van Gent var gift med Michel Hindersson redan 1663 då brevet är daterat. Bartha van Gent skriver: "mijn mach Michel Hindrickss bij Nieu Kopperberch". Hon kallar således Michel "sin måg". Om Michel Hindersson och Maria var gifta vid denna tidpunkt visar det att Maria var mor till Brita.(3)

För mig har en notering i Lindesbergs dopbok varit avgörande i denna fråga. Där uppträder Maria van Gent, benämnd som hustru till Michel Hindersson, som vittne vid ett dop (20 Trinitatis) 24/10 1658, vilket visar att Maria och Michel var gifta vid det tillfället. Brita Michelsdotter Lindberg föddes enligt beräkning, utgående från hennes dödnotis, den 16/12 1666.(5)

I den ovanstående nämnda uppsatsen av Klingberg och Öhman hänvisas till forskning som utförts av de holländska genealogerna A.K. Vink och W. Niekerk angående Maria och hennes bror Pieter van Gents anor. A.K. Wink har sedan publicerat ett antal artiklar om familjen i den holländska släktforskningstidskriften Gens Nostra 1974/1977/1989. Från Margareta Ericsson har jag också fått en bild av den handkolorerade släkttavla grundad på A.K. Vinks studier. Sammanfattningsvis fann A.K. Vink att släkten van Gent härstammade från främst två familjer - de Wael och van Amerongen. Den stora frågan för A.K. Vink var huruvida det var den mycket inflytelserika och kända köpmansläkten de Wael som avsågs eller ej. Såväl namnet van Gent som de Wael förekommer i många släkter i nuvarande Belgien och Nederländerna. Avgörande för att härleda släkten anor har emellertid det vapen som Marias bror Pieter van Gent låtit avbilda på sin gravhäll i Arboga. Med hjälp av de vapen som avbildas där kan anorna härledas.

Det visade sig att min efterlysning på GeneaNet ledde mig till en ättling till ovanstående släkter - Marnix Alexander de Paula Lopes. Han hade emellertid ingen vetskap om att det fanns en svensk anknytning till hans släkt. Min egen insats i det här arbetet har varit blygsam. Jag har kunnat bidra med de rön som andra svenska forskare kommit fram till samt tillhandahålla det arbete som A.K. Vink, Klingberg och Öhman sammanställt. Min holländske "cousin" har sedan med stor skicklighet lyckats finna ett stort antal dokument som i stora drag stödjer A.K. Vinks resultat, på några avgörande punkter förtydligar och kanske i viss mån förändrar dem. På grund av att den på A.K. Vinks arbete grundade antavlan är delvis svår att tyda kan man inte veta om det är förtydliganden eller nya rön. I vilket fall så har det kommit fram betydligt mer detaljerade uppgifter om anorna och framför allt är de grundade i mer solitt källmaterial än det vi, eller åtminstone jag, kände till tidigare.

Detaljerna om den holländska släkten kommer att presenteras successivt i senare texter.

Huvudsakliga källor:

(1) Swederus, M.B. (1910). "Bidrag till kännedom om Sveriges bergshantering". Ur Jernkontorets annaler/sextiofemte årgången 1910, sid. 133-135. http://runeberg.org/jernkont/1910/0137.html

(2) Klingberg, G. och Öhman, Y. (1975)."Van Gent - en 1600-talsfamilj i Arboga och Bergslagen", publicerad av Hembygdsföreningen Arboga Minne 1975, sid. 11-39. Denna artikel innehåller mängder av källhänvisningar, vilka jag inte tagit del av. Den som är intresserad av originalkällorna hänvisas till artikeln. Den finns tillgänglig på Arboga Bibliotek-http://opac.arboga.se/pls/bookit1/pkg_www_misc.print_index?in_user_id=opac-arb

(3) Wettergren, Elis, (1954). "Min mödernesläkt (Flodin)" i Släkt och Hävd 2-3/1954.

(4) http://aforum.genealogi.se/discus/messages/576/3142.html

(5) Lindesberg CI:2 (1658-1677) Bild 12 / sid 6 (AID: v53500.b12.s6, NAD: SE/ULA/10851)

* Margareta Ericsson har påpekat att inga officiella källor visar att Eric Johansson Öhman bar namnet Johan. Denna uppgift finns endast i SBL (Svenskt biografiskt lexikon). SBL anger också Anna Lybecker som mor till Brita Michelsdotter Lindberg, vilket diskuteras ovan.

Bilder i ordning:
Laxbrogården på 1800-talet
Släkttavla grundad på A.K. Vinks rön
Peter van Gents gravhäll i Arboga

Vad gör man med osäkra uppgifter i sin forskning?

2012-03-22T13:57:00.001+01:00

En medlem på Facebookgruppen Släktforskning för noviser ställde frågan hur man förhåller sig till osäkra uppgifter i sin släktforskning. Han hade kommit till den punkt där han inte med säkerhet kunde fastställa nästa led i släktträdet. Det fanns emellertid vissa indicier på vem den äldsta anans far var och om det vore sant skulle släktträdet utökas med ett stort antal generationer.

Som ansvarsfull släktforskare ville frågaren inte utan vidare föra in den osäkra anan i släktträdet, men samtidigt ville han ta med dessa anor eftersom de skulle föra hans släktforskning ända tillbaka till 1000-talet.

Eftersom den här situationen troligen är ganska vanlig tänkte jag kommentera den ur en vetenskaplig synvinkel. Mitt resonemang tar upp två aspekter av frågan. Den första rör trovärdigheten av släktforskning som går tillbaka medeltiden och tidigare. Rent generellt måste man vara oerhört försiktig när det gäller uppgifter som härrör sig från tiden före kyrkobokföring, mantalslängder eller andra officiella dokument. Undantag kan vara mycket kända släkter, men även där måste man vara mycket noga med att förankra det i trovärdiga källor. I just det här speciella fallet har jag ingen kunskap om hur trovärdiga anorna tillbaka till 1000-talet är, men det är en separat fråga som måste granskas för sig.

Den andra frågan jag vill ta upp är hur man förhåller sig om man faktiskt saknar ett avgörande bevis på att ens äldsta kända ana är ättling till en bevisligen urgammal släkt som är väl dokumenterad i forskningen. Det är naturligt att man på något sätt vill ta med dessa möjliga anor, men samtidigt vill man redovisa osäkerheten. Mitt förslag är att man så noggrant som möjligt redovisar alla de aspekter som talar för respektive emot att länken bakåt faktiskt existerar. Det är då viktigt att man beskriver den forskning som man känner till och att man ingående redovisar alla källor som man använder i sitt resonemang. Detta kan man göra i en notering i sitt släktforskningsprogram eller än hellre i en kort artikel som man hänvisar till i sitt släktträd.

Att redovisa hela resonemanget utförligt har flera fördelar. Det innebär att man på ett konkret sätt, för sig själv och andra, klargör hur troligt släktskapet är. Detta gör att andra kan bedöma hur väl grundat sambandet är om man skulle vilja använda det i den egna forskningen. Än viktigare är att andra forskare kan se exakt vad man grundat sig på och var luckorna finns i resonemanget, vilket gör att om nya rön kommer i dagen kan man enkelt foga in det i bilden.

Man måste komma ihåg att forskning kännetecknas av att ständigt vara provisorisk. Det provisoriska är själva drivkraften i sann forskning och nya rön som motsäger tidigare rön är lika välkomna som nya rön som underbygger tidigare kunskap. Detta gör att det inte är ovetenskapligt att publicera uppgifter som senare visar sig vara ofullständiga eller inte helt korrekta. Detta måste med nödvändighet hända i all forskning och kunskap som är några år gammal visar sig nästan alltid ha brister, vilket inte på något sätt förtar värdet av den tidigare kunskapen som ett trappsteg på vägen mot än mer korrekta slutsatser. Vi skulle inte kunna gå vidare mot nya nivåer av vetande utan de tidigare rön som andra forskare kommit fram till, även om de inte varit helt uttömmande och korrekta. Att forskningen ständigt bör ifrågasättas får inte förväxlas med den idag så populära postmoderna kunskapsuppfattningen, där det vedertagna ses med misstänksamhet och man hävdar uppfattningen att var och en skapar sin egen sanning. Vi har tråkigt nog sett vissa sådana tendenser även i vår kära släktforskning.

Vetenskap är således inte att aldrig göra misstag. Vad som däremot är ovetenskapligt är att inte redogöra för alla aspekter, som talar både för och emot en slutsats - att inte redovisa alla källor, både för och emot, samt följaktligen att utelämna sådan fakta som talar emot de resultat som jag gärna vill skall vara sanning.

Som regel kan man komma ihåg att ju hellre man vill att något skall vara sant, ju mer kritisk bör man vara. Det är mycket lätt att man på ett opportunistiskt sätt friserar sina rön så att de passar det man vill skall vara sant.

En viktig förbättring av GeneaNet vad gäller illustration av ditt släktträd

2012-03-16T14:10:00.001+01:00

Jag har tidigare skrivit om hur man kan kombinera användandet av ett släktforskningsprogram på sin egen dator och en webbtjänst för att byta anor med andra. Jag har också visat på att av de tre program som jag provat - Ancestry, MyHeritage och GeneaNet - är det egentligen bara GeneaNet som kan uppdatera Gecomfiler med bibehållen länkning till inlagda dokument, bilder och andra resurser.

Rätt skall emellertid vara rätt så just nu provar jag även hur det fungerar med Ancestry's eget släktforskningsprogram - Family Tree Maker - tillsammans med Ancestrys släktträd i det här avseendet. Jag har väl inte kommit så långt ännu, men så här långt ser det lovande ut. Med Ancestry's eget program verkar det som om man skulle kunna få samma funktionalitet som GeneaNet erbjuder med valfritt oberoende program.

En lovande nyhet är just att GeneaNet har förbättrat sin länkningsfunktion vid Gedcomimport. Tidigare behölls visserligen alla länkar till inlagda dokument så länge de nya posterna i den importerade filen kunde identifiera samma post i det befintliga trädet. I klartext innebar detta att om man rättat ett stavfel i ett namn i den nya filen så kunde inte GeneaNet identifiera personen och man förlorade länken. Nu har man rättat till detta. Om den nya Gedcomfilen inte kan hitta någon identisk post i det befintliga trädet får man en lista på möjliga personer som det kan vara och får då välja vilken man avser. På det här sättet behålls alla länkar till olika media som man lagt in i sitt träd.

I dagarna har GeneaNet infört en ytterligare förbättring. På första sidan i släktträdet kan man välja att lägga till media till sitt träd. Än så länge gäller det dokument, gravstenar- och minnesmärken samt familjevapen. Inom kort kommer också möjligheten att lägga till bilder av olika slag. Man kan inte bara lägga till egna uppladdade mediafiler utan också mediafiler som andra medlemmar lagt in. Detta kan göras eftersom GeneaNet är oerhört noggranna vad gäller de mediafiler man tillåts ladda upp. Dels måste man bifoga en detaljerad beskrivning av objektet (ibland lite väl detaljerad kan man tycka), dels måste man göra tydligt att man faktiskt har rätt att ladda upp filen ifråga. Även vad gäller kvalitén på de uppladdade bidragen är GeneaNet osedvanligt noggranna.

Ännu finns inte så många objekt att länka till av naturliga orsaker, men så snart vi medlemmar börjar ladda upp våra egna filer så kan vi börja bidra till varandras släktträd och även finna filer hos andra som passar in i vår forskning.

Man kanske bör tillägga att tjänsten är gratis.

Kollektivt lärande med hjälp av Facebook - en hyllning!

2012-03-13T19:54:00.000+01:00

Jag har ibland ondgjort mig över att många nybörjare inom släktforskning uteslutande använder andrahandsuppgifter från olika Internettjänster för att söka sina anor. Att göra det är i och för sig inget fel om man sedan kontrollerar uppgifterna i originalhandlingarna, eller snarare i kopiorna av originalhandlingarna, dvs. kyrkböckerna.

Fel blir det emellertid när man litar blint till de uppgifter andra skrivit in och sedan för in det i sitt eget släktträd. Jag har syndat mot detta själv några gånger när det gäller anättlingar som inte är direkta anor. Jag brukar emellertid ange från vilken annan forskare jag fått uppgiften och försöker bara använda uppgifter från personer som jag tror är tillförlitliga och har kontrollerat med källorna. Tror säger jag, för det kan jag ju inte veta säkert. Till min förskräckelse har jag sett hur andra kopierat de uppgifter som jag fått från andrahandskällor, vilket skrämmer vettet ur mig. Jag har därför numera skrivit en sk. "Disclaimer" på mina publiserade släktträd där jag påpekar att materialet skall betraktas som arbetsmaterial och att bara uppgifter där originalkällorna är angivna skall tas som fakta och att även dom bör kontrolleras av läsaren.

Nu kommer jag till saken. Jag är väldigt tacksam att jag själv och andra har fått den goda idén att starta ett stort antal Facebookgrupper där nybörjare och andra kan få hjälp med att finna uppgifter i originalkällorna. Jag är också väldigt tacksam och imponerad av det arbete som medlemmarna i dessa grupper lägger ned för att hjälpa varandra hitta korrekta uppgifter.

Om jag helt slumpmässigt tar en tråd från Facebookgruppen Släktforskning för noviser som var aktuell precis när jag skriver detta:
En medlem frågar efter födelseuppgifter för en ana som var sk. oäkta barn. Fallet var svårt eftersom personen inte föddes där han förväntades vara född. 21 timmar efter att frågan ställts hade en tråd med 12 inlägg behandlat frågan fullständigt uttömmande till frågarens stora glädje.

Detta tycker jag visar styrkan med Facebookgrupperna och jag påstår bestämt att de grupper som finns på ett påtagligt sätt höjer kvalitén på de uppgifter som nybörjare och andra för in i sina träd och sedan för vidare till varandra.

Jag vill också framföra en hyllning till alla de personer som bidrar med sin kunskap och sin tid för att hjälpa andra att komma vidare i sin släktforskning. Här kan man verkligen tala om ett kollektivt lärandeprojekt med stor kraft.

Figuren ovan gjorde jag för mer än två decennier sedan för att illustrera just hur vi tillsammans kan fungera som experter, lekmän och användare samtidig i lärandeprojekt. Då handlade det om att bygga bilfabriker, nu om släktforskning. Då kunde jag aldrig ana att Facebook skulle vara den idealiska plattformen för att förverkliga denna idé om kollektivt lärande.

Bilden är från "From Empowerment to Enablement - An evolution of new dimensions in participatory design", Published in Logistik und Arbeit 1996, J.Å. Granath et.al.
/http://independent.academia.edu/JanGranath/Papers/1463293/From_Empowerment_to_Enablement._An_evolution_of_new_dimensions_in_participatory_design/

Hur använder vi släktforskare datorn?

2012-03-10T14:22:00.001+01:00

Annelie Jonsson gör en uppföljning av sin uppsats Släktforskarens datorvanor från 2002. Hon vill därför genom en enkät undersöka vad som hänt under de senaste 10 åren med vårt sätt att använda datorn i släktforskningen. Man kan svara på enkäten fram till 8 april 2012.

Bakgrund, uppsats, samt enkät finns på följande länk:

Hur använder vi släktforskare datorn som hjälpmedel?

Noreborg och Adolfsfors i Eda socken i Värmland

2012-02-27T16:47:00.001+01:00

En tremänning till mig - Tore Hohlfält - skickade mig följande intressanta historiska berättelse, som han är författare till. Tore berättar att han har starka barndomsminnen från Noreborg där han lekte "gömme" i herrgården och fiskade abborre vid kraftstationen när han besökte sin mormor. Även min familj har starka knytningar till Noreborg - herrgåden, bruket och tillhörande industrier.

Bilderna visar: Minnessten över L.M. Uggla i Noreborgs park, Noreborgs herrgård 1905, samt Alfred Nordström

Adolfsfors nedre, kallades Nore bruk, Norums bruk eller Noreborgs bruk byggdes åren 1750-1751 av brukspatron Leonard Magnus Uggla vid Adolfsfors där han hade uppfört Adolfsfors järnbruk 1743. Nore bruk var i drift under 1752-1885. Startade med en dubbel stålugn och 3 knipphammare. År 1773 priviligerades 1 hammare och 2 härdar för 900 skålpund stångjärnssmide. Stångjärnsmidet upphörde 1779, en del svartsmide tillverkades dock till 1885.

Råmaterialet vid järnförädlingen och tackjärn som i huvudsak levererades av bruken i östra Värmland som var gruvornas och masugnarnas hemort. Det fraktades på den s.k. tackjärnsleden till Sulvik och Ränkesed där det omlastades i mindre skutor med Noreborg, Charlottenberg, Adolfsfors och Koppom som destinationsorter. Ibland förekom det att tackjärnet lossades vid Ragnilsrud vid Hugn varifrån det transporterades med hästskjutsar till Lyreds bruk i Gunnarskog. Några årtionden i mitten av 1800-talet gick transporten från Sulvik till Ränkesed på en smalspårig bana med hästar och oxar som draganordning. Det vid bruken till stångjärn och manufakturer utsmidda järnet skickades i returfrakt till Ränkesed och Sulvik för vidare leverans till köparna.

Vid mitten av 1800-talet var Nore bruk utrustat med 2 härdar, 1 knipphammare och 6 spikhammare. Produktionen har för 1872 uppgivits till 52 ton stångjärn och 34 ton spik. Bland de svenska köparna av brukets produktion såsom spik och byggnadssmide kan nämnas Eda Skans före 1814 och statens järnvägsbygnader då banan till Kristiania anlades.

De förekommande uppgifterna om brukets produktion av järn och manufakturer äro inte tillförlitliga. Inte ens Jernkontoret som har en utmärkt statistik över de svenska brukens tillverkningar har kunnat meddela exakta uppgifter. Det kan tänkas att felaktiga siffror har meddelats om produktionen vid Nore bruk den tid då det under namn av nedre Adolfsfors ingick i moderbolaget Adolfsfors bruk eller när det ingick som systerbruk till Sölje bruk.

På 1830-talet då patronen Lars Daniel Larsson försattes i konkurs drog den nedre Adolfsfors med i fallet. Då bruket kom i nya händer gavs det namnet Noreborgs bruk i vars första led hemmansnamnet Norum ingår.

De nya ägarna blev brukspatronerna Jonas Niklas Nordström och hans son Alfred Nordström vid Sölje och Stömne. Alfred Nordström även kallad ”Kongen på Nore” uppförde år 1852 nuvarande Noreborgs herrgård.

Järnbruksrörelsen nedlades 1885 sedan den i över 130 år givit bygden liv och människorna dess utkomst. Alfred Nordström gick ur tiden hösten samma år.

Det blev nu Wermlandsbankens lott att taga hand om det gamla bruket och försöka sälja det och hjälpa det på fötter igen. Det gick fortare än beräknat. Det såldes 1886 till norrmannen H.A. Breien som även förvärvade Kroppstadsfors bruk av banken. Liksom där uppförde Breien ett träsliperi vid Noreborg för produktion av 2000 ton 90-procentig trämassa per år.

Bilderna visar: H.A. Breien samt Noreborgs bruk 1918

Efter Breiens försäljning av Noreborg 1906 och avflyttning från orten blev Noreborg representationsbostad för det nya ägarintresset disponent Rolf Hanssen och hans maka, född Fabricius av den dansk-norska släkten.

Bilderna visar: Rolf Hansen samt Noreborgs herrgård

Då sulfatfabriken uppfördes vid pappersbruket för produktionens omläggning till kraftpapper nedlades träsliperiet som hade omändrats till elektrisk kraftstation. Den friställda personalen överfördes samtidigt till den nya sulfatfabriken.

År 1944 såldes Noreborgs herrgård med delar av skogsarealen och åkerjorden till disponent Gösta Schotte som bodde där från1958 och till sin död år 1981. Gården undergick en genomgripande restauration under 1950-60 talen.

Bilden visar: Noreborgsmusiken 1900-1924

Övre raden från vänster: David Nilsson, Helmer Magnusson, Gustaf Johansson, Rickard Andersson.

Andra raden från vänster: Tor Andersson, Einar Ullström, Gustaf Holfelt, Olof Andersson och längst fram F. Säll.

Andra som deltog i musiken, men inte är med på kortet var: Hjalmar Johansson, Axel Säll, Erland Johansson, Osvald Eriksson, Ragnar Eriksson och Hilmer Andersson-Brink.

Åmotfors 2008

Tore Hohlfält

Källor: Noreborgs arkiv genom Edaboken samt Harry Nyqvists bildarkiv.

Att vara släkt med en tronföljare

2012-02-23T10:34:00.000+01:00

Eftersom jag omfattar demokratiska och humanistiska värderingar är det med blandade känslor jag kan konstatera att jag i morse kan räkna en eventuell framtida svensk tronarvinge bland mina anättlingar - om man får tro Björn Engström. Detta släktskap delar jag med några hundra tusen andra svenskar som kan följa sina anor tillbaka till den gamla Svinhufvudssläkten på Kopparberget.

Visst är man lite stolt när man träffar på anättlingar som utmärkt sig i livet som vetenskapsmän, musiker, författare eller på andra sätt visat framfötterna. Att man själv inte har den minsta del i den äran eller på något sätt kan tillgodoräkna sig genetiska likheter som ligger flera hundra år tillbaka i tiden spelar inte så stor roll. Det är kul i alla fall.

Det jag önskar mig just nu är att den lilla flickan som Daniel och Victoria fått skall få möjlighet att uppleva något av de största saker man kan uppleva i ett liv, nämligen att hon av egen kraft och av egen begåvning skall få göra en karriär inom en verksamhet som hon själv valt och har fallenhet för och som hon stolt kan få visa upp när hon närmar sig ålderns höst.

Det skulle också kännas mycket mer tillfredsställande att kunna lägga till en framtida duktig konstnär, författare, företagsledare eller vetenskapskvinna till sina anättlingar än en tronarvinge. Vi får hoppas att Daniel och Victoria får fler barn som kan få förmånen att behålla sina egna liv och drömmar eller att vi befriar den lilla flickan från detta stora och bedövande ok.

Är Facebook en fara eller tillgång för släktforskningen?

2012-02-22T15:58:00.000+01:00

Det förs återigen en diskussion på Anbytarforum om aktiviteten på Facebook contra det som erbjuds på Anbytarforum. Diskussionen förs på tråden Förbundsforum - Förbundets mål och medel. Det mesta som behöver sägas i den diskussionen har redan sagts på plats samt på den utmärkta bloggen Släktresan - i dåtid och nutid.

Eftersom en av mina initiativ - Facebookgruppen Släktforskning för noviser är apostroferad på några ställen i debatten vill jag gärna redogöra för min uppfattning i frågan. Först och främst vill jag säga att jag är en stor beundrare av Anbytarforum i sin roll som utbildare och kommunikationskanal mellan oss släktforskare. Att jag vid några tillfällen varit kritisk mot det sätt som diskussionen förs eller hur verksamheten leds, har inget med dess huvudsyfte eller inriktning att göra. Jag skulle vara mycket bedrövad om inte Anbytarforum förmår hävda sin roll i informationsflödet bland andra fora vi släktforskare har. Det måste bli en utmaning för Rötter och för Anbytarforum - en utmaning som inte bör mötas genom att peka på brister hos andra fora, som lockar läsare, utan genom modernisering och utnyttjande av ny teknik och pedagogik som attraherar släktforskare av alla sorter.

Jag anser inte att Anbytarforum och exempelvis min grupp Släktforskning för noviser är konkurrerande verksamheter och det tror jag ingen annan, som är insatt i frågan, tycker heller. På Anbytarforum, förs i de flesta fall, en djupgående diskussion kring forskningsproblem där deltagarna oftast har uppnått en viss kunskapsnivå som släktforskare. Min erfarenhet är att initiativet för ett inlägg ofta kommer av att man har något att dela med sig. Om man ställer raka frågor så är det ofta när man nått vägs ände i sin forskning och svaret får då en mer generell betydelse för andra läsare. Anbytarforum är normalt inte ett forum dit man vänder sig till för att man inte har tillgång till en källa eller bara inte hittar sin farfarsfar. Att få svar från Anbytarforum tar också oftast lite tid eftersom svaren kräver eftertanke och tar lite tid att formulera.

Detta gör också att de rena nybörjarna inte i första hand vill besvära Anbytarforum med "trivialiteter", vilket jag upplevde mycket starkt i början av min släktforskning. Man vill gärna kunna formulera sig på rätt sätt innan man skriver något på Anbytarforum.

Med Facebook är det på ett helt annat sätt. Medlemmarna i den grupp jag startat, som i skrivande stund är drygt 321 och blir ständigt fler, är en blandning av fullständiga nybörjare, medelkunniga som jag själv och oerhört kunniga släktforskare. Det som imponerar så oerhört på mig är att alla hjälper alla på ett väldigt trevligt sätt. Inga frågor är ointressanta och det tar sällan mer än ett dygn, ibland bara någon timma, innan en kunnig person har tolkat den svåra handskrivna texten, letat rätt på den emigrerade släktingen i USA eller slagit upp en uppgift i sina databaser till hjälp för den frågande. Kanske frågan inte har samma generella intresse och svaret inte har samma djup som det har på Anbytarforum, men genom många som bidrar och en levande diskussion kommer vi ofta fram till en lösning.

Som användare av Anbytarforum skulle jag inte vilja att alla de frågor som ställs på Facebookgruppen skulle behandlas på Anbytarforum. Råd om vilket släktforskningsprogam man bör välja, vilken tjänst för kyrkböcker som är bäst eller vad som menas med patronymikon är frågor som är oerhört viktiga för den som just börjat med släktforskning och det är därför så viktigt att det finns ett forum där man kan blanda dessa frågor med frågor av större tyngd utan att någon behöver känna att deras problem är triviala utan tas på största allvar. En styrka är givetvis också att det är tillgängligt och helt kostnadsfritt. Alla kan läsa en öppen grupp. Att man måste ansöka för att bli medlem och för att skriva är bara för att undvika SPAM och för att ge ett personligt välkomnande till varje nyanländ.

En intressant följd av medlemskap i en Facebookgrupp är att man hittar så många anättlingar. Troligen är det följden av att frågor så ofta rör helt "vanliga" anor som andra inser att de är släkt med. Detta rör naturligtvis främst de grupper som behandlar särskilda områden, som smeder eller Valloner, men samma effekt har gruppen Släktforskning för noviser fått där medlemmarna ständigt finner gemensamma släktingar.

En annan mycket kraftfull funktion hos Facebookgruppen är som informationskälla. Alla medlemmar som hittar något intressant är snara att berätta det för andra. Eftersom de flesta stora släktforskartjänster vi har i landet är representerade som medlemmar på Släktforskning för noviser och andra Facebookgrupper så kommer nyheter ut oerhört snabbt. Tråkigt nog har inte Rötter, Anbytarforum och DIS utnyttjat denna informationskanal i någon större utsträckning. Jag brukar därför själv lägga ut information från dessa föreningar så att medlemmarna i gruppen kan följa med.

Jag skulle med glädje se representanter för såväl DIS, Anbytarforum som Rötter i gruppen Släktforskning för noviser och jag hjälper också gärna till att sprida föreningsinformation på min blogg som jag exempelvis gjort i min senaste text. Jag vet att några av medlemmarna i Facebookgruppen är aktiva i de nämnda föreningarna och jag uppmanar er att använda er av möjligheten att sprida viktig information om er verksamhet även på olika Facebookgrupper, gärna med hänvisningar/länkning till era egna huvudkanaler.

För den intresserade finns en lista över de Facebookgrupper jag känner till på min Länksida. Det är väldigt enkelt att följa det som händer på grupperna eftersom man kan, precis som hos Anbytarforum, beställa ett mail när något nytt publiceras.

Hjälp till att göra GIDx komplett - det är en guldgruva

2012-02-21T15:47:00.000+01:00

Jag fick följande mail från DIS angående projektet GIDx:

"Bästa släktforskare och DIS-medlem,

Till att börja med önskar vi dig ett bra släktforskarår 2012,

Du känner säkert till att projekt GIDx – platsindexering av
husförhörslängderna – löper vidare också under 2012
med förnyad kraft och med målet att nå så långt det bara
går med att bli komplett.

Antalet klara församlingar närmar sig nu med rask takt 1 900
och med tanke på att det finns ca 2 500 historiska församlingar
är procentsatsen nu ca 75 %. Mot slutet av 2012 är målet 90 %.

Relativt sett många personer har efter artikeln i senaste Diskulogen
aktiverat sig i GIDx-projektet genom att bli registrerare.

Vi skulle stort uppskatta om Du kunde återuppta ditt tidigare
engagemang i projektet, så att målet nås till gagn för alla
Dis-medlemmar. Registreringarna som görs kommer nämligen
också DIS tillgodo bl a i Dispos, och på sikt även i Disgen.

Det är faktiskt så att om var och en av er som får detta mail
adopterar och registrerar ännu en församling, så är projektet i mål.

Varje kvartal lottas några presentkort hos Släktforskarförbundets
Bokhandel ut bland de som registrerat under kvartalet.

Välkommen att höra av dig till GIDx kontaktperson Gunvor
Hjärtström på mejladress gidx-samordnare@genline.se
så hjälper hon dig komma igång igen.

Olof Cronberg Peter Wallenskog
Projektledare för DIS Projektledare för Genline"

Jag har gjort en blygsam insats genom att adoptera min hemförsamling Järnboås i Örebro län. Jag skall inte sticka under stol med att det var ett ganska tidsödande arbete, speciellt som Järnboås är fullt av små torp med de mest bisarra namn, som någon som inte är uppfödd i trakten knappast hade kunnat tolka.

Samtidigt var det väldigt lärorikt och roligt att få gå igenom sin sockens historia på ett så grundligt sätt. Jag rekommenderar verkligen alla att prova på, men välj en socken som du kan och gärna har nytta av själv så blir det dubbelt så trevligt.

Vill du veta hur det gick för mig, vad det betydde för mitt intresse och hur jag gjorde så läs:

Djupdykning i Järnboås socken med GIDx
Vad är egentligen GIDx?
GIDx har fått mig att snöa in på Järnboås
Nu får GIDx tillbaka den adopterade socknen
Att gå igenom Järnboås för GIDx ger upphov till ...