Den skotske författaren Ian Rankin har haft stora framgångar med sin deckare John Rebus som också har blivit tv-serie. Detta är en kriminalhistoria utan Rebus men med en polis vid namn Ransome. Han har med hjälp av en informatör koll på Calloway och har snart vittring på gänget bakom konstkuppen. Det visar sig också att den idiotsäkra planen har många svaga punkter som både polis och andra kan utnyttja. I och med samarbetet med Calloway har Mike, Robert och Allan också blivit insyltade i gangsterns andra affärer, där en skandinavisk Hells Angels-medlem utövar påtryckningar på ett mycket påtagligt sätt.

Öppet hus är fristående och troligen ett försök att hitta lite nya sätt att berätta om ett kriminalfall. ”Vanligt folk” lockas att bli kriminella för att tillfredsställa ganska materiella behov och råkar i problem. Det känns inte så väldigt nyskapande och det blir inte heller särskilt spännande. Karaktärerna förses med diverse attribut men blir ändå inte särskilt intressanta. Många män figurerar i denna berättelse och de två kvinnor som har kastats in i handlingen är antingen bihang eller irriterande störningsmoment. Det finns bättre deckare man kan läsa, inte minst av Rankin själv.

Det är som sagt var inte förens jag läser detta om röster, terapeuter och hallucinationer som jag bli intresserad av att läsa boken. När jag började läsa boken så förväntade jag mig att få läsa saker som ska vara inriktad på psykvård och annat smått och gott. Visst är boken inne och snuddar på detta, men det är inte runt psykvården som boken kretsar runt.

Georges terapeut som han möter i sitt vuxna liv ber honom skriva dagbok och berätta om de händelser som skett tidigare i livet, hela denna bok är uppbyggd mer eller mindre i dagboksform.

George förlorar sin pappa tidigt under mystiska omständigheter, han blev mobbad i skolan, och hans mamma som mest koncentrerar sig på sitt yrke skaffar sig en ny karl ganska snabbt. I samband med att det händer mycket i hans liv börjar han höra en röst i sitt huvud och hallucinera. Detta eskalerar snabbt och han börjar tro på vad rösten säger.

Han hamnar tillslut på en psykmottagning efter att ha orsakat en bilolycka , men boken kretsar inte alls mycket runt att han hamnar på psyk. Själva psykgrejen är mer ett konstaterande och boken går istället in på att Georges pappa var mycket religiös och forskade runt demoner och hur dem kan komma in till den mänskliga världen. George själv tror helt klart att han är besatt av en demon, men omgivningen är däremot inte lika säker.

Boken kan i perioder vara mycket intressant och spännande, men den har alldeles för många lösa trådar som aldrig riktigt knyts ihop. Författaren lyckas inte hålla en spänd och under tiden man läser den så undrar man “Vad var det nu som hände?”, för man hänger inte riktigt med och det känns som om författaren levde sig egna lilla liv när han skrev boken. Jag ångrar inte att jag läste boken, men det är inte en bok man vill läsa igen och inte en bok som jag rekommenderar. Det finns många andra böcker som är bättre.

Ämnet är intressant, men det är inte helt enkelt att ta till sig innehållet. Inte för att det är komplicerat eller krångligt skrivet. Men Eberhard är ganska provocerande med sitt totala underkännande av det omhändertagande samhället. Vi är för trygga. Vi har det för bra. Vi är så överbeskyddade och kontrollerade av pappa staten att vi inte längre kan hantera motgångar. Psykoterapi är dåligt. Jantelagen styr landet. Eberhard svingar högt och lågt mot allt han inte gillar. Håller man då inte med honom så är det svårt att hålla fokus på de intressanta aspekter han faktiskt tar upp. För här är det tvärsäkert, minst sagt.

Vi tar ingen skit. Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna för att vi brutit nyckelbenet eller för att vi snortat kokain en kväll förra veckan. Vi tar ingen skit för vi har rätten att bli vad vi vill. Alldeles oavsett om vi har kämpat för det eller inte. Alldeles oavsett om vi har förmågan eller inte. Vi ser på vår omvärld och tycker synd om oss själva för att alla inte förstår vår storhet. Vi ser på vår stat och kräver att bli omhändertagna.

David Eberhard själv är kanske varken lättkränkt eller långsint – men oj vad han ältar. Att han är övertygad om att vi mår sämre ju bättre vi får det, har jag förstått redan efter ett par kapitel. När han sedan upprepar detta gång på gång blir jag bara irriterad. Jag har redan fattat att du tycker det, tack.

Lite hårdare redigering hade gjort underverk för den här boken. För visst finns det poänger i det han säger. Problemet är bara att det går rundgång i hans argumentering. Visst finns det människor som utnyttjar systemet och förvandlas till rättshaverister för missöden som ingen annan uppfattar som kränkande – men är det ett jättestort problem? Att Folkhälsoinstitutet har fått fram uppgifter på att tjugofem procent av befolkningen anser sig ha blivit kränkta någon gång, betyder det verkligen att de frivilligt tar på sig en offerroll och kräver att samhället ska göra något åt saken? Eller har de bara anammat kvällstidningarnas användning av ordet och använder det som en synonym till förolämpad och skitsur? Jag är övertygad om att den som hävdar att hon känner sig kränkt när någon tränger sig före i en kö, inte alls lägger samma betydelse i ordet som Eberhard.

Trots invändningarna är boken ganska underhållande. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med författaren för att få sig en och annan tankeställare.

Stolpe skalar av. Och skalar av. Och skalar av. Kvar finns stycken som ”Hemmet ligger två kilometer från byn. Jag gick till fots. Jag ville se mamma genast. Men portvakten sa att jag måste träffa föreståndaren. Han var upptagen så jag väntade en stund.” Som av en slump snubblar jag över Lindströms översättning – den som nu kritiseras för att vara gammalmodig och alltför högstämd – dagen innan jag ska sätta mig och sammanfatta mitt omdöme. Skillnaden är utan tvekan stor. Hos denne heter det till exempel:

”Just då, vid gränsen mellan natt och dag, började fabriksvisslorna att ljuda. De angav arbetets början för en mängd människor som nu var mig likgiltiga för alltid.”

Stolpe skriver istället:

”Just i det ögonblicket, när natten led mot sitt slut, vrålade sirenerna. De markerade starter för en värld som nu var mig likgiltig för alltid.”

Lindström är konsekvent mer målande, mer specifik, jobbar mer med rytmen och har en förkärlek för allitterationer. Så heter till exempel en av textens nyckelfraser ”världens vänliga likgiltighet” hos honom, men ”världens ömma likgiltighet” hos Stolpe. I en mindre släng av mani känner jag mig tvingad att leta upp originaltexten. Min franska är begränsad, men tillräcklig för att förstå att ”la tendre indifférence du monde” hamnar betydligt närmare den senares version. Lindström har istället valt form framför innehåll.

Stolpe har alltså skalat av i relation till Lindström, men inte till originaltexten, som i sin känslolösa ordknapphet speglar huvudpersonens karaktär, hans likgiltiga syn på tillvaron. Rent instinktivt känner jag dock, när jag läser vissa stycken på franska, att Camus text är fåordig av nödvändighet, medan Stolpes översättning är det av tvång. Å andra sidan är min egen franska – uttryckt med välvilja – tämligen lakonisk.

Detta är ingen recension av Fadersmjölken, det skulle inte vara rättvist mot författaren eller mot de som läser poesi. Jag har alltid haft svårt för poesi. Oftast säger det mig inte särskilt mycket, även om jag bryter ner texten och förstår innebörden. Så är det säkert för många andra också och de allra flesta tänker nog inte på det. Som litteraturintresserad känns det ändå som en brist i mitt läsande att inte kunna ta till mig denna form av skriven text. Att jag valde just denna bok beror på att jag har läst krönikor av Malmquist som jag har gillat och hört kloka inlägg i något debattprogram. I förhoppningen att jag också skulle tycka om hans diktande läste jag hans poetiska alster. Jag läser och läser om. Jag läser högt för mig själv och för andra. Men tyvärr, det hjälper inte. Det är märkligt för jag tycker om språk, målande beskrivningar, ordens form och ljud. Dikter blir dock något som jag sällan kan fånga utan det blir ord som staplas på varandra.

Ordrikheten i Fadersmjölken imponerar, ibland känns det som om Svenska Akademins ordlista sköljer över en. Det sprängs också in klassiska litterära referenser i dikterna från stora författare som har berört samma frågor som Malmquist gör. Naturligtvis är detta bra poesi, så långt är jag med. Ibland hittar jag strofer som också ger mig något. Kanske är det så att diktning är så personligt att man behöver vara på samma våglängd som författaren för att kunna ta till sig det till fullo? Skam den som ger sig, jag får fortsätta pröva mig fram. Jag antar att för att uppskatta poesi, liksom andra konstformer, krävs det att man tränar.

En av dessa gånger då jag stod och väntade på honom minns jag särskilt tydligt. Han kom nedför trappan, tittade upp och precis när han såg mig halkade han till. Han hasade ner ett trappsteg och jag kastade mig fram, sprang emot honom för att ta emot honom när han föll. Men pappa högg snabbt tag i räcket och återfick balansen. Han föll inte, det var en olycka som aldrig inträffade. Men jag var redan framme vid honom, tog tag i hans arm och frågade hur det gick. Han log mot mig, klappade mig på kinden och sa: “Det var ingen fara.” Men jag minns hur han tittade på mig, lite förundrat, vänligt och samtidigt granskande, som om han tänkte: Du behöver inte oroa dig för mig.
Jag funderade mycket på den där icke-händelsen sedan, tänkte på hur han tappade kontrollen över sin tunga kropp i trappan. En första insikt om att pappa var gammal och att han blev äldre. Att det skulle komma en tid då pappa inte klarade sig själv längre och att vi då skulle bli tvugna att byta roller med varandra, han och jag. Han kommer inte alltid att ta hand om mig. Jag kommer att få ta hand om honom.

 
Allan Schulman var 57 år då hans andra son Alex föddes. Alex märkte redan som liten att hans pappa inte orkade busa med honom så som hans kompisars pappor gjorde. Med åren blev Allan allt tröttare och det blev barnen som fick ta hand om sin pappa mer än tvärtom. När Allan var 84 år och Alex 27 gick Allan bort. Alex valde att inte bryta ihop av sorg och lät bli att tänka på sin pappa. Fem år senare gick det inte längre. Alex återvänder till torpet där familjen firat somrarna under hans barndom, och han minns allt som varit och börjar bearbeta sorgen. Detta är en bok full av kärlek, ett underbart porträtt av kärleken mellan en son och hans far. Men det finns också många roliga historier.

Jag övningskör med pappa i den blåa 245:an. Jag är arton år och vill ha körkort så fort som möjligt. Då och då skriker pappa “ÄLG” och då måste jag tvärnita. Men så byter han och skriker “MJÖLK” och pekar ut över vägen med uppspärrade ögon. Jag tvärnitar och pappa tittar på mig, skrattar och säger: “Om du ser lite mjölk på vägen behöver du inte tvärnita.” Minnet av det skrattet.

 
I Alex och hans brors Calles bloggar är det bland svårt att hänga med vad som är sant och när de bara överdriver. Ibland får man reda på sanningen långt senare, eller inte alls. Därför känns hela boken, för mig, som en barndomsminne som ibland kan vara svårt att lita på. Jag vet till exempel att Alex tog körkort bara för någon vecka sedan, ändå kör han själv till torpet i början av boken.
 Jag känner mig lite som en stalker som vet så mycket om den här familjen, och bara vill ha mer.
 
Ännu en gång har Alex lämnat mig så att jag längtar efter mer. Jag längtar redan efter nästa bok och hoppas att den blir dubbelt så lång!

Michael Harrisson är känd för sin dåliga humor och för de spratt han spelar sina vänner. Hans vänner har nu fått nog och tycker att svensexan är den perfekta stunden för att utkräva sin hämnd. De super ner Michael genom en pubrunda så att han knappt vet vad som är upp och vad som är ner. Vännerna tror att de har kommit på det mest ultimata skämtet och hämnden. De har lånat en kista, som de lurar ner Michael i och begraver honom i den mitt ute i ingenstans. Han blir lämnad med en flaska whisky, en porrtidning samt en walkie talkie. Vännerna lämnar honom i kistan under jorden för att åka iväg och göra ännu en pubrunda i en timme eller två tills de tänkt återvända och gräva upp Michael.

Men något går fruktansvärt fel och Michael får höra genom Walkie Talkien hur hans vänner kraschar med bilen och allt blir helt tyst…

Boken är fruktansvärt spännande och författaren håller en i ett hårt grepp under hela boken. Varenda liten ledig stund man har försöker man läsa för att få reda på hur det ska sluta. Så fort man tror att man har listat ut något och att allt har ordnat sig så händer det något nytt. Jag tycker boken är ett mindre mästerverk som lyckas hålla en på halstret ända till slutet. Den är helt klart värd att läsa.

Det här är en riktigt skickligt konstruerad historia som berättas i flera plan. Som läsare är man hela tiden medveten om något har hänt, men vad som har skett blir bara mer oklart ju längre man kommer i boken. Perspektivet skiftar från tredje person till det mer ovanliga andra person när Dave återberättar historien för polisen Petrie.

Du anar att han nu kommer att börja paddla frenetiskt in mot stranden för att komma upp på säker mark.
Och du har rätt. Det gör han.
”Men det kan inte bara vara ni som började bli rädd för Diana”, säger han .
Han menar Mark, och det faktum att du redan hade blivit hänvisad till Stewart Grace. Detta är det solida fundamentet Petrie förlitar sig på, den bergfasta grunden i det här fallet. Eller är det fallen? Han har flera dödsfall att förklara, kanske mord att lösa. Men hur många? Ett? Två? Tre? Fyra?
”Nej, det var inte bara jag”, medger du.

De meddelanden Diana skickar till sin bror visar sådana saker som Cheddarmannen. Ett fossilerat skelett som visar tecken på att mannen blivit uppäten av andra människor. Diana verkar finna ledtrådar till det som hänt hennes son i gamla mordfall och böcker om människor som hört varnande röster. Dave har anledning att oroa sig. Han och hans syster växte upp med en far som själv var mentalsjuk och paranoid. Då, när de var små, var det bara Diana som kunde lugna fadern. Nu verkar hon ha tagit över en del av faderns vanföreställningar. Men det är först när hon drar in Daves tonårsdotter Patty i sina fantasier som han börjar bli riktigt rädd.

Cook är skicklig på att bygga upp stämning. Trots att det egentligen inte händer speciellt mycket finns det hela tiden en känsla av att något fruktansvärt kommer att avslöjas när som helst. Tyvärr levererar han inte alls speciellt mycket av den varan i slutet. All den spänning som byggts upp försvinner ut i något ganska blekt när man väl kommer till de sista sidorna. Den dramatik som finns i den här boken ryms i familjerelationerna och den tilltagande paranoian, inte i någon klassisk intrig och upplösning. Det är ett imponerande bygge, men kanske inte riktigt så gastkramande som baksidestexten lovar.

Den hotande terrorismen är numera nästan ett obligatoriskt inslag i deckargenren. Den klassiska mordgåtan verkar inte räcka till för deckarförfattarna. Ändå börjar det redan kännas tjatigt att läsa om hur den traditionella snuten ska jaga eventuella muslimska terrorister. Till fördel för de flesta och bästa i denna kategori är att de skildrar samhällets ibland orimliga skräck för ett terrordåd. Karaktärerna i boken ser i inledningen av utredningen terrorister i varje skägg och arabisktalande människa och handlar därefter. Någonstans på vägen inser man att mördarna har utnyttjat oron i syfte att lägga ut dimridåer för det verkliga uppsåtet.

Bosch är vid det här laget en känd polis bland deckarläsarna och Connelly är en av världens bästa författare av kriminalromaner. Hans Poeten (som visserligen inte är en Bosch-roman) är en av de absoluta deckarfavoriterna. Därför blir det en liten besvikelse att han har åstadkommit denna mediokra historia. Det är absolut inte dåligt, men läsningen lämnar inget bestående intryck. Tidsförloppet i berättelsen är kort, liksom boken. Från mord till upplösning på 220 luftiga sidor. Med en mer originell story kan det funka, men Connelly har gjort det lite för lätt för sig denna gång och låter försäljningen leva på gamla meriter.

Människans idéer är partituret, hennes liv är modern jazz.

Så drar den sällsamma historien igång. Två kvantfysiker bråkar om förekomsten av parallella universum. Den enes barn blir kidnappat, utan att själv veta om det. En cyklist får sitt huvud avslitet av en stållina spänd över vägen. Två poliser utreder fallet från var sitt håll. Den äldre är en kommissarie med ett bultande fågelägg i hjärnan, en cancersvulst som ger honom veckor kvar att leva. Den yngre är hans favoritelev från polisutbildningen, en kvinnlig streber som genom att gå rakt mot sina instinkter har en exceptionellt hög procent lösta fall bakom sig. Och i kulisserna: slumpen, om den nu finns.

Rent strukturellt ser det alltså ut som en kriminalhistoria. Och det är det också, men bara som drift med genren. Juli Zeh är mån om att läsaren hela tiden rycks ur sina illusioner. Kapitelrubrikerna berättar vad som ska hända. Ändå kan man inte lägga boken ifrån sig. Det är dock inte kriminalhistorians spänning man drivs av, utan av den nästan elektriska spänning som uppstår mellan bokens pärmar.

”Fritt fall” är Zehs tredje roman och ges ut av Weyler Förlag, ett litet förlag vars utgivning består av en spännande blandning av fack- och skönlitteratur. Det är lätt att föreställa sig hur de jublade när de fick denna bok i handen. Den är något så ovanligt som en lyckad adaption av invecklade och snustorra teorier. Aldrig har jag känt mig så nära uttryck som evighet, universum och kvantmekanik. Och trots bokens uppenbara kvaliteter får man ge tummen upp för förlagets mod. När de flesta förlag hellre ger ut mallskrivna deckare eller håller sig till redan etablerade författare, vågar de satsa på en skönlitterär bok om fysikaliska teorier av en ung respektlös tyska.

Det är denna respektlöshet som gör att Zeh i princip kan skriva vad som helst i sin bok, och komma undan med det. Handlingen är minst sagt otrolig, men genom de väl invävda teorierna om universums beskaffenhet lyckas hon hålla läsaren kvar genom de osannolika, men ändå möjliga, lappkasten i historien. En annan anledning är det faktum att hon tar strikt hänsyn till termodynamikens andra huvudsats, vilken också spelar en viss roll i handlingen:

Oordningens mått i ett system tilltar kontinuerligt om man inte bemöter denna process med våldsamma energimängder.

Det är just vad Zeh gör. Det finns ett mod och egensinnighet i hennes användning av språket som gör att man häpnar. Det är många gånger vackert, andra gånger burleskt. Och alltid träffsäkert. I samklang med de fysikaliska teorierna hon diskuterar upphävs gränserna mellan tid och rum, verklighet och dröm. Jag skrattar högt och skakar förundrat på huvudet. I karaktärsbeskrivningarna hittar man hela tiden små pärlor, som här, när mördaren träffar på en insektssamlare en tidig morgon i skogen:

Outtröttligt plutar och tänjer han på läpparna och vrider samtidigt på huvudet hit och dit som om han ville hälsa på allt som blottar sig för ögat med små slängkyssar.

De våldsamma energimängderna sveper bort all anledning till kritik. Den obligatoriska invändningen får inte plats. Den har heller inte här att göra. ”Fritt fall” är en läsupplevelse utöver det vanliga och jag unnar alla att ta del av den.