Let's pretend we're bunny rabbits

Playlist v. 45

noreply@blogger.com (oskar.) — Sun, 08 Nov 2009 11:46:19 PST

Oskar:
Real Estate - Black Lake
A Sunny Day In Glasgow - Close Chorus
Kent - Taxmannen
Belle and Sebastian - The State I Am In
Saint Etienne - Spring (Air France Remix)

Johan:
Name The Pet - Falling
Karl Blau - Before Telling Dragons
Rollerskate Skinny - Cradle Burns
Ramona Falls - Melectric
Nick Cave and the Bad Seeds - Still In Love

Niklas:
Neon Indian - Psychic Chasms
Four Tet - Love Cry
Ramona Falls - Melectric
Le Loup - Family
Half-Handed Cloud - One Song In Seven Rests: I Got A-Rested

Yeasayer - Ambling Alp

noreply@blogger.com (oskar.) — Sat, 07 Nov 2009 05:04:15 PST

Av någon anledning så har min fascination för läckta, eller släppta, strölåtar minskat avsevärt det senaste året. Kanske har det med att jag nu för tiden tar dem för givet eller så kanske det föll sig så att det gamla solida albumformatet stod som segrare i slutändan. Får man en låt så vill man ha mer och för att skydda sig från frustration så väntar man helt enkelt.

Jag minns en tid då jag var och varannan vecka hittade låtar från kommande album som jag gick bananas över och i princip spelade sönder innan albumet ens fick en arbetstitel. Nu håller jag mig för det mesta lugn och väntar tålmodigt tills albumet släpps på riktigt och konsumerar det på ett högst legalt sätt. Kanske har det med vuxenhetens intåg i mitt liv att göra eller så handlar det helt enkelt om en falnande ungdomlig iver.

Nyheten om en ny Yeasayer-låt togs emot med sedvanligt lugn och det tog mig några dagar innan jag på allvar tog tag i att lyssna på riktigt. Till en början kändes Ambling Alp måttligt intressant men efter att ha knarkat låten i några dagar, växelvis med Real Estate (som ni också måste måste kolla in), så sitter den som en smäck. Ambling Alp är antagligen det rakaste Yeasayer presenterat hittills och låter, med sina uppmanande textrader, lite som om TV on the Radio gjort en tolkning av Cat Stevens Father And Son. 2010 börjar bra redan innan det börjat.

Yeasayer - Abmling Alp

Goodtime John - Dark Slipped It's Cloak

noreply@blogger.com (niklas) — Sat, 07 Nov 2009 06:21:04 PST

Huvudrollsinnehavaren i Goodtime John är irländska John Cowhie. Likt många andra i det lofi/folk-fält som Cowhie rör sig i började det hela med en fyrkanalsporta, en gitarr och en fragmentarisk samling låtar. Ep:n Dark Slipped Its Cloak däremot, som spelats in av Phil Elverum i Anacortes, är en helhetlig samling balladorienterade låtar, som låter lite som en blanding av Sufjan Stevens och Preston School of Industry's lugnare sidor. Med Adrian Orange, Ruth Allison och Karl Blau i besättningen låter Goodtime John som ett givet framtida K recs-släpp. Låtmaterialet är mycket starkt och Cowhies släpiga röst gör sig alldeles förträffligt mot de orglar och smådistade elgitarrer som ljuder i bakgrunden. En gratis-ep som rekommenderas varmt.

Goodtime John låter dig ladda ner den här.

Neon Indian - Psychic Chasms

noreply@blogger.com (oskar.) — Thu, 05 Nov 2009 09:51:02 PST

Ibland stöter man på band som får en att tänka att så där skulle det nog låta om jag gjorde musik (eller för att tala klarspråk: så skulle jag vilja att det lät om jag gjorde musik). Washed Out är ett bra exempel på en sådan artist i mitt liv just nu och snarlika Neon Indian får väl placeras i samma fack. Alan Palomos skeva pop, som med en viss envishet går att dansa till, får mig att vilja vara här och nu samtidigt som den lyckas med något som får vara ett bevis på kvalitet, nämligen att jag känner mig lite häftig när jag lyssnar på den. Så där häftig som man kände sig när man fick spela sin älsklingsmusik i låg - eller mellanstadiet. Jag minns att jag spelade U96 Das Boot, och måste faktiskt ge mitt tioårsjag lite kredabilitet då låten fortfarande är högst tuff (att jag vid samma tid lyssnade på Lars Vegas Trio behöver vi inte tala lika högt om).

Hur som helst så var det någon månad sedan Neon Indians Psychic Chasms letade sig ut på nät och skivdiskar och albumet har på många håll nämnts i samma andetag som ordet årsbästa-lista. Med all rätt skulle jag vilja påstå, för Psychic Chasms är en oerhört trevlig historia med lättlyssnat lo-fi-groove och shake a leg-tendenser. Låttitlarna är ungefär lika slacker-tuffa som musiken i sig, med exempel som Deadbeat Summer, Should Have Taken Acid With You och Terminally Chill, och skänker ännu en dimension till den näst intill perfekta helhet som Psychic Chasms innebär.

Om man fick spela sina favoritlåtar på universitetet så hade jag i dagsläget tagit med mig något av Neon Indian. Sjukt tufft och sjukt bra, utan tvekan ett av årets bättre album.

Finns på Spotify.

Bunny Rabbits 0910

noreply@blogger.com (oskar.) — Wed, 04 Nov 2009 12:35:51 PST

Okej. Det får bli en tradition. Längst ner hittar ni en länk.

Erik Enocksson - II. Non Lupi
Arthur Russell - I Couldn't Say It to Your Face
Tiny - Too Heavy a Burden
Built to Spill - Done
Atlas Sound - Criminals
Kings of Convenience - 24-25
Seabear - Libraries
Skriet - Kärlekens land
Chapterhouse - Pearl
Frazier Chorus - Dream Kitchen
Neon Indian - Terminally Chill
Kent - Töntarna
Flight of the Conchords - Too Many Dicks (On the dancefloor)
Ke$ha - TiK ToK
Ratata - Jackie
Studio - West Side
JJ - From Africa to Malaga
[ingenting] - Medan vi sov
Box Elders - Stay
The Hot Toddies - Wet Dream
The Capstan Shafts - Middles of June
Volcano Choir - Seeplymouth
Spiral Stairs - Cold Change
Okay - Peaceful
Christmas Island - Nineteen
Girls - Laura
Envelopes - It Is the Law
Magnolia Electric Co. - Nashville Moon
Kurt Vile - Freak Train
Local Natives - Airplanes
Built to Spill - Hindsight
The Bear Quartet - Halmet
[ingenting] - Led mig hem
The Notwist - Consequence
Primary 1 -Foaming (Memory Tapes Version)
Tickely Feather - Club Rhythm 96 and Cell Phone
Fever Ray - Stranger Than Kindness
Daniel Johnston - Mind Movies
The Mountain Goats - Deuteronomy 2:10
Kyte - Eyes Lose Their Fire
The Flaming Lips - The Sparrow Looks Up at the Machine
Arvo Pärt - Cantus In Memoriam Benjamin Britten

Bunny Rabbits 0910 (öppnas i Spotify)

Playlist v.44

noreply@blogger.com (Johan) — Wed, 04 Nov 2009 03:48:33 PST

Johan:
Former Ghosts - Mother
Paddington DC - Cut Up, Go Thru
The Just Joans - What Do We Do Know?
The Hot Toddies - Wet Dream
Perfume Genius - Learning
Kleenex Girl Wonder - I Cut Myself In Half
Chapterhouse - Pearl
Box Elders - Stay
Seabear - Libraries
Princeton - Sadie And Andy

Niklas:
Daniel Johnston - Mind Movies
Molina and Johnson - In the Avalon / Little Killer
Goodtime John - Howlin' Wind
Erik Enockson - II. Non Lupi
Perfume Genius - Learning
All Smiles - The Ones I Want To Live
The Twilight Sad - Seven Years of Letters
Centro-Matic - One Hundred Thousand Bridesmaids
Magnolia Electric Co - Nashville Moon
The Mountain Goats - Deuteronomy 2:10

Oskar:
Deastro - Mowgli the Lynx
Christmas Island - Nineteen
Kurt Vile - Freak Train
Atlas Sound - Criminals
Flaming Lips - The Sparrow Looks up at the Machine
Studio - West Side
Ratata - Jackie
Ke$ha - TiK ToK
Yeasayer - Ambling Alp
Flight of the Conchords - Too Many Dicks (On the Dancefloor)

Molina and Johnson - S/t

noreply@blogger.com (niklas) — Fri, 30 Oct 2009 09:33:38 PDT

Jason Molina (Songs: Ohia, Magnolia Electric Co.) och Will Johnson (Centro-Matic, South San Gabriel) träffades enligt utsago vid merchandise-disken efter en Magnolia Electric Co-konsert i Texas. Efter att ha pratat med varandra om bland annat hattar och hur dessa huvudbonader bör bäras på scenen bestämde de sig för att inleda ett samarbete. Varken Molina eller Johnson har gjort sig kända som några muntergökar och precis som omslaget konnoterar rör det sig även här om ett svidande svårmod av stora mått. Samarbetet mellan Molina and Johnson är ett album uppbyggt kring fjorton ballader av skiftande kvalitet. När det är som allra bäst (Almost Let You In, In The Avalon / Little Killer) visar de båda artisterna att de är låtskrivare av yppersta klass. I längden tenderar skivan emellertid till att bli lite väl släpig och svart - inte en tillstymmelse till hopp eller kontrast erbjuds varför albumet slutligen landar något platt. Som soundtrack till mörkrets intåg är den däremot fullständigt förtjusande. Släpps på Secretly Canadian 2 november.

Molina and Johnson - Twenty Cycles to the Ground
Molina and Johnson - Almost Let You In

Princeton - Cocoon of Love

noreply@blogger.com (Johan) — Thu, 29 Oct 2009 14:57:36 PDT

Los Angeles-bandet Princeton har rönt en hel del uppmärksamhet den senaste tiden med sitt debutalbum Cocoon of Love. Bandet anförs av tvillingbröderna Kivel och gör gladlynt popmusik som framförallt jämförts med Vampire Weekend, vilket dock inte är en helt uppenbar liknelse i mina ögon (antagligen för att jag inte är särskilt förtjust i Vampire Weekend). Jag tycker snarare att slutprodukten låter som en blandning mellan Pomegranates lekfulla pop och Jens Lekmans pompösa ådra.

Skivan inleds alldeles förträffligt med en duett där lyssnarna får följa två olika perspektiv på en gammal romans och därefter följer poppastejer på löpande band. Jag hittar i stort sett inga svagheter, utan låtarna är överlag både medryckande och fint arrangerade. Musiken är i huvudsak gitarrbaserad, men en hel del trumpeter och stråkar figurerar också i ljudbilden.

Vänner av melodiorienterad pop bör absolut inte missa det här albumet som släpptes på Kanine Records (Grizzly Bear, Chairlift, The Depreciation Guild, m. fl.) för en månad sedan.

Princeton - Calypso Gold

Real Estate - S/t

noreply@blogger.com (niklas) — Mon, 26 Oct 2009 11:39:03 PDT

Inläggsfrekvensen på den här bloggen har onekligen fallit frekvent från min sida den senaste tiden. Mitt dåliga samvete har varit en plågsam, dock mycket tillgiven följeslagare och jag välkomnar således debutskivan från Real Estate varmt. Den har varit en av få musikaliska ljuspunkter som framträtt ur en tämligen trist period i bloggindiens historia, men tack och lov är den så pass bra att jag nog står mig ett tag. Kvartetten från New Jersey spinner visserligen vidare på den fuzziga psykadelia-trend som vissa säkerligen fått nog av vid det här laget, men till skillnad från många av de här banden väljer Real Estate inte att laborera med stökig punk eller garage utan fokuserar på bitterljuva melodier och stämningsfulla slingor. I mina öron framstår deras musik något som en blandning av Woods och Built To Spill. Fake Blues, Black Lake och den fantastiska avslutningen Snow Days utgör de riktiga guldkornen på detta omistliga debutalbum.

Real Estate - Black Lake
Real Estate - Green River

Playlist v. 42

noreply@blogger.com (oskar.) — Fri, 23 Oct 2009 02:36:09 PDT

Oskar:
Fever Ray with Van Rivers & The Subliminal Kid - Stranger Than Kindness
Kyte - No One Is Angry, Just Afraid
Frazier Chorus - Dream Kitchen
Neon Indian - (If I Knew, I'd Tell You)
Skriet - Kärlekens land

Johan:
Local Natives - Airplanes
Built To Spill - Done
Girls - Laura
Princeton - Worried Head
Envelopes - It Is The Law

Niklas:
Primary 1 - Foaming (Memory Tapes version)
Spiral Stairs - Cold Change
Le Loup - Forgive Me
Arthur Russell - I Couldn't Say it to Your Face
The Notwist - Consequence

Enligt önskemål finns en Spotify-länk till veckans playlist här. Det saknas dock en del låtar eftersom vi inte kunnat hitta dem på Spotify.

Epithets - s/t

noreply@blogger.com (Johan) — Thu, 15 Oct 2009 13:25:33 PDT

"A taut mix of folk and post-punk. Fast-moving guitars, unexpected instrumental additions, effective lyrics. No choruses. Short songs."

När australiensiske Nick Smethurst, som är hjärnan bakom Epithets, i en intervju ombads beskriva sin musik så svarade han på ovanstående vis. Även om denna beskrivning är en aning uppseendeväckande så bör det nog snarare tolkas som en vision av hur Smethurst vill att det ska låta än som en korrekt bild av hur det faktiskt låter. Smethurst gör visserligen det han gör på ett väldigt skickligt vis, men riktigt lika originellt som han själv vill göra gällande är det faktiskt inte. Ofta låter det misstänkt likt vanlig singer/songwriter-pop, om än mycket kvalitativ sådan. Skivan består av tretton ganska jämna spår och av någon anledning återkommer jag ständigt till att jämföra Epithets med hur ett nedtonat I Was A Cub Scout skulle låta. Information om denna release är inte särskilt enkel att finna, men jag har i alla fall snokat reda på att Smethurst tidigare spelat i Let's Not (But Say We Did) och att skivan släpps i fysisk form för egen maskin någon gång under oktober månad. Om man orkar registrera ett användarnamn så finns den att ladda ner gratis här. Värt besväret, skulle jag säga.

Playlist v.41

noreply@blogger.com (oskar.) — Mon, 12 Oct 2009 02:30:01 PDT

Oskar:
Vampire Weekend - Horchata
[ingenting] - Led mig hem
The Bear Quartet - I Was a Weapon
Built to Spill - Done
Kent - Töntarna

Niklas:
Goodtime John - Golden One
Small Black - Bad Lover
Built To Spill - Hindsight (There Is No Enemy)
The Capstan Shafts - Middles of June
Slumber Party - Everyone Else I Know

Johan:
All Smiles - Foxes In The Furnace
Former Ghosts - Hello Again
Goodtime John - Golden One
The Gift Machine - Goodbye/Goodluck
Talulah Gosh - Talulah Gosh

Bunny Rabbits 0909

noreply@blogger.com (oskar.) — Fri, 09 Oct 2009 00:52:07 PDT

För oss och för er så tog vi oss tid att samla alla låtar från septembers playlists till en enda lång spellista som vi simpelt nog valt att kalla Bunny Rabbits 0909. Finns att avnjuta på Spotify. Bara att följa länken längst ned. Vem vet? Det kanske blir en tradition.

Listan:

Olafur Arnalds - 00:40
Erik Enocksson - What Drove Her Shivering into the Cold, Cold Sea
Sleeping States - Red King
Wild Beasts - We Still Got the Taste Dancing on Our Tongues
Islands - Volcanoes
Summer Cats - Maybe Pile
Mew - Introducing Palace Players
Lali Puna - Faking the Books
The Beach Boys - Kokomo
Air - Sing Sang Sung
Fibes, Oh Fibes! - Dubious
The Magnetic Fields - Nothing Matters When We're Dancing
Fontän - Nightrider
Fever Ray - Seven (Martyn's Seventh Mix)
The Gentleman Losers - Silver Water Ripples
The Mountain Goats - Isaiah 45:23
Midaircondo - Bringing Me Home
The Books - Smells Like Content
Smith Westerns - Tonight
Brendan Benson - A Whole Lot Better
James Yuill - No Surprise
The Tyde - A Loner
Girls - Hellhole Ratrace
Modest Mouse - Blame It on the Tetons
Olafur Arnalds - Himininn Er Að Hyrnja, En Stjörnurnar Fara Þér Vel

Bunny Rabbits 0909

Maps - Turning the Mind

noreply@blogger.com (oskar.) — Thu, 08 Oct 2009 12:52:36 PDT

James Champman, mannen bakom aliaset Maps, har förlorat något sedan sist. Något som för en musiker är oerhört viktigt och som många gånger är och förblir spårlöst försvunnet. Detta något går inte att återfinna genom att enträget hänga upp borttappat-lappar i sitt grannskap och dessvärre går det knappast att införskaffa något nytt, vare sig på ebay eller genom lotteri. Det är trist att konstatera det, men James Champman verkar ha förlorat omdömet.

Den bedårande debuten We Can Create från 2006 strök indievärlden medhårs när Champman placerade sig någonstans mitt emellan M83 och Death Cab for Cutie. 2009 verkar han dessvärre vara trött på mjukisstämpeln och har, på rena rama Idol-maneret, försökt tuffa till sig. Resultatet är någon form av högst motbjudande elektronisk smörja och det låter emellanåt som en dålig parodi på Prodigy och Army of Lovers, utan vare sig glimt i ögat eller finess.

För det mesta harvas det dock vidare i samma gamla hjulspår men låtarna saknar den vitalitet som uppvisats tidigare. Vissa låtar, tex I Dream of Crystal och Valium in the Sunshine, kan vara värda att plocka ur kakan men jag kan inte släppa de rent smaklösa alstren Let Go of the Fear och Love Will Come. Det är tur att man kan retirera till We Can Create istället.

Finns på Spotify.
We Can Create finns också på Spotify.

Playlist v. 40

noreply@blogger.com (niklas) — Sun, 04 Oct 2009 14:54:47 PDT

Niklas:
Memory Tapes - Run Out
Tinyfolk - Owls
Ethernet - Vaporous
Black Bear - Like Venice
Tickley Feather - Club Rythm 96 and Cell Phone

Oskar:
Kings of Convenience - 24-25
The Tiny - Too Heavy a Burden
David Wenngren - Another Spring
Volcano Choir - Seeplymouth
Arvo Pärt - Cantus In Memoriam Benjamin Britten

Johan:
Small Black - Bad Lovers
[ingenting] - Medan Vi Sov
Crayon Fields - All The Pleasures Of The World
JJ - From Africa To Malaga
Okay - Peaceful

Vivian Girls - Everything Goes Wrong

noreply@blogger.com (niklas) — Mon, 28 Sep 2009 11:32:59 PDT

När Vivian Girls blev ett av omslagsbanden för noisepopscenens återkomst för ett par år sen var jag ganska säker på att jag aldrig skulle lyssna på deras uppföljare. Om sanningen ska fram så visste jag inte ens huruvida (kanske ännu mindre om jag ville) att någon sådan ens skulle dyka upp. Trendyttringar är högst tillfälliga och tämligen slumpmässiga inom vad som brukar kallas indievärlden och att lofi-vågen fortfarande skulle vara relativt rigid i indiens finrum trodde nog ingen. Ironiskt nog är det Vivian Girls andra fullängdare Everything Goes Wrong som får upp mina ögon för Brooklyntrion på allvar. Melodierna doftar Rose Melberg och Tiger Trap lång väg och frågan om huruvida det är så här ett speedat Electrelane skulle låta vill inte riktigt lämna min skalle. Can't Get Over You, I Have No Fun, The End och större delen av albumets material är gjutna poplåtar som kanske, i all sin instrumentella enkelhet, förmår stå emot tidens tand. Skivan släpptes på In the Red Records i början av september.

Playlist v. 39

noreply@blogger.com (Johan) — Mon, 28 Sep 2009 00:19:27 PDT

Niklas:
Tickley Feather - Muscles
Kleenex Girl Wonder - I Cut Myself In Half
Fuck Buttons - Surf Solar
ISAN - Paintchart
The Capstan Shafts - Alien Lake Paraguay

Johan:

Sparklehorse + Fennesz - Christian's Guitar Piece
Epithets - Main Roads
Ólafur Arnalds - 00:40
James Yuill - No Surprise
The Tyde - A Loner

Oskar:
The Beets - Happy But On My Way
Cowboy Indian Bear - Saline
The Humble Bee - A Century Of Sea Stories (Xmas 1936)
Girls - Hellhole Ratrace
Ólafur Arnalds - Himininn Er Að Hyrnja, En Stjörnurnar Fara Þér Vel

Mount Eerie - Wind's Poem

noreply@blogger.com (niklas) — Fri, 25 Sep 2009 09:47:22 PDT

Genom att lansera Wind's Poem som sitt Black Metal-album lyckades Phil Elverum åtminstone hålla mina tassar borta ett tag. Han har tidigare visat prov på tveksamma böjelser för Norges mer gothorienterade sidor och även om jag förstått att det naturligtvis inte skulle röra sig om Black Metal i dess genremässiga mening infann sig en viss oro. Det nya albumet från Mount Eerie kontrasterar visserligen skarpt mot den mer visorienterade stilen vi fann på föregångaren Lost Wisdom, men är man inte rädd för ett noisigare skrammelparti då och då kommer man åter igen känna sig trygg bland Elverums introverta sånger. Det mörker som närvarar på Wind's Poem känns igen från framförallt ep:n Black Wooden Ceiling Opening, en samling låtar där Elverum backades upp av Kjetil Jenssen och Jason Anderson. På Wind's Poem gestaltas det i de tämligen stökiga, men riktigt bra låtarna Winds Darkest Poem och The Hidden Stone. Den största behållningen är emellertid de mer trögflytande låtarna på skivan som tillåts växa i både tid och rymd. I det avseendet för de många orglarna och reverbdränkta cymbalerna på Wind's Poem tankarna till den akustiska doom/ambient som sprungit ur framförallt Erik Skodvin och dennes label Miasmah de senaste åren. Slutligen måste man väl också beundras av Elvrums Angelo Badalamenti- och Twin Peaks-flirt även om resultatet inte faller ut särskilt väl. Mount Eerie förmår på alldeles egen hand skapa en egensinnigt surrealistisk atmosfär.

Midaircondo - Curtain Call

noreply@blogger.com (oskar.) — Fri, 25 Sep 2009 01:08:11 PDT

Midaircondos debutalbum Shopping for Images tog 2005 musikvärlden, eller åtminstone en tredjedel av de som recenserar skivor, med storm. Deras blandning av electronica, ambient och jazz kändes i de flesta avseenden både intressant och originell och albumet låg på många sätt även helt rätt i tiden. Skivbolaget Type var på allas läppar, eller åtminstone på mångas, och 2004 och 2005 var lite av en guldålder för genrer med suffixet -tronica. Musiken har sedan dess fortsatt att frodas men har till ganska stor del glidit iväg för att verka i skymundan, en plats där den kanske hör hemma och där den sannerligen trivs alldelles utmärkt.

Midaircondo valde en liknande väg och förutom sporadiska spelningar runt om i världen så var det synnerligen tyst om bandet tills de för dryga året sedan åter dök upp med nyheten om att trion blivit en duo och att nytt material var på gång. Det skulle visa sig att vi fick vänta ett helt år innan det nya materialet såg dagens ljus och när Curtain Call släpptes för dryga veckan sedan så var det antagligen många med mig som bävande tog sig en första lyssning.

Jag har sedan dess närmat mig albumet från diverse vinklar för att försöka begripa vari den stora skillnaden ligger. För en skillnad finns där men samtidigt så låter det väldigt mycket Midaircondo. Kanske har det att göra med hur gruppen själv närmat sig musiken denna gång och det känns på flera plan som att musiken både är mer kaotisk och kontrollerad på samma gång. De vågar fortfarande att experimentera friskt samtidigt som det denna gång kanske finns ett större syfte med utsvävningarna.

Precis som på Shopping for Images så ligger det mest intressanta i kontrasterna, mellan typiskt utmejslade poplåtar som Silk, Silver and Stone (där Ebbot Lundberg gästsjunger), experimentbaserade delar som Revolve and Repeat och ambientflyktiga låtar som Venetian Veil. Tillsammans skapar dessa beståndsdelar en helhet som är kusligt lockande och där man då och då kastas mellan poler. Från att vaggas till sängs till att skrämmas till döds. Saxofonen i Come With Me är nog det läskigaste jag hört i år. Och det är inget negativt menat med det.

Albumet finns på Spotify.

Wild Beasts - Two Dancers

noreply@blogger.com (oskar.) — Thu, 24 Sep 2009 01:41:07 PDT

Jag vet ingenting om Wild Beasts. Innan jag började skriva det här så hade jag tänkt göra någon form av efterforskning för att få fram lite information om bandet, men vid närmare eftertanke så kändes det som ett onödigt tilltag. Ibland är det bra att inte veta för mycket och Wild Beasts är så bra som de kan bli redan. I mitt huvud kanske de är något helt annat än i verkligheten. Vad jag vet är att de tidigare släppt ett album och att bandet emellanåt är helt lysande.

Albumet Two Dancers är lite som en fältstudie i det vulgärt pretentiösa. En eskapad där köttets lustar vandrar sida vid sida med själens obotliga ensamhet och pompösa känsloyttringar av Kate Bush-proportioner möter tjurskalliga gitarrer av Twilight Sad-standard. Det hela låter som om TV on the Radio insett sina brister och gjort en cabaret om sin förlorade skaparkraft, men någonstans på vägen supit bort alla pengar och sedan förverkligat projektet i en pianobar som för länge sedan sett sina bästa dagar. Det är skevt och perfekt. Smutsigt och rent. Och alldelles alldelles underbart.

Two Dancers är albumet som jag inte hade en aning om att jag behövde hösten 2009 och med låtar som We Still Got the Taste Dancing on Our Tongues, All the King's Men och Empty Nest så kommer det med stor sannolikhet att dansa in vintern också.

Albumet finns på Spotify.

Mew - No More Stories Are Told Today, I'm Sorry They Washed Away No More Stories The World Is Grey I'm Tired Let's Wash Away

noreply@blogger.com (oskar.) — Wed, 23 Sep 2009 01:19:45 PDT

Danska Mew - eller storhetsvansinnet personifierat eller shoegazens svar på Toto, som de också kallas - ramlade som av en slump in i mitt liv för ett antal år sedan. En vän med kontakter var på besök hos ett skivbolag i Japan och fick där tillfället att lägga vantarna på några album. Han tog för sig av utbudet och fick bland annat med sig Mews Frengers hem till Sverige. Efter att halvhjärtat ha lyssnat igenom albumet ratades det och skickades, i sedvanlig ordning, några dagar senare över på mig med den som vanligt lika bitska kommentaren: "Det här är kanske något du gillar".

Efter att ha trevat mig igenom albumet ett antal gånger blev jag så sakteliga smygförälskad i Mews ytterst märkliga förhållningssätt till musikskapande. Refrängerna och melodierna framstod till en början som oerhört fåniga, samtidigt som att det hela tiden vilade något utmanande över hur det paketerades.

Om Frengers mest var en flirt så innebar Mew and the Glass Handed Kites från 2005 att vår relation blev på riktigt. Vi tog långa promenader tillsammans, jag glömde helt bort mina vänner, jag introducerade bandet för mina föräldrar och vi pratade till och med om att flytta ihop i en liten tvåa i Flogsta låghus. Men plötsligt hände något och Mew slutade att höra av sig.

Med tiden glömde även jag och när jag precis kommit över bandet så kom ett fylle-sms med texten No More Stories Are Told Today/ I'm Sorry They Washed Away/ No More Stories The World Is Grey/ I'm Tired Let's Wash Away.

Självklart förstod jag vad det var frågan om redan när jag läste texten och jag lovade mig själv tvärt att inte falla i samma fälla en gång till. Det är så typiskt band att tro att de bara kan komma tillbaka efter fyra år och att allt är precis som vanligt. Samtidigt så kunde jag inte sluta att lockas av tanken att det kanske hade hänt något och att det denna gång skulle komma att bli just så perfekt som det var i slutet av 2005. Jag närmade mig sakta det nya albumet och redan efter första låten så mindes jag vad det var som gjorde vår relation så speciell.

Det finns liksom inga andra band som på ett så delikat sätt fullföljer idén om att göra en baklängeslåt. Det finns inga andra band som har det ljudet på gitarrerna. Det finns inga andra band som gör låtar som till en början framstår som labyrinter men som i slutändan mest liknar helt vanliga fyrvägskorsningar och det finns framför allt inte band som gång på gång kommer undan med så anskrämligt fula albumomslag.

Jag fick ett till sms här om dagen. Mew sa att de kommer till Stockholm 23 november. Jag kommer garanterat att falla dit.

Albumet finns på Spotify.

Islands - Vapours

noreply@blogger.com (oskar.) — Tue, 22 Sep 2009 11:22:56 PDT

Nyheten om att Islands hade nytt på gång mottogs inte direkt med jämfotahopp i mitt residens. Fjolårets relativt taffliga Arm's Way lämnade mer att önska och efter att nyhetens behag behagade lämna mitt sinne så har den, förutom briljanta Creeper, inte bortklemats med några direkta återfall. Snarare har debuten Return to the Sea fått mer utrymme och är det något man saknat med Islands så är det viljan och kreativiteten de uppvisade där och då.

Bandet, som påtagligare än tidigare mest kretsar kring Nick Diamond (se omslagsbild), verkar inte ha hittat den tappade gnistan utan det känns som att de klämmer fram ett tredje, ganska trist album, mest på slentrian. Av bara farten helt enkelt. Här finns i vanlig ordning några paradnummer, No You Don't och Shining är väl värda att kolla upp, men om det här hade varit en debut hade jag knappast lagt tid på att kolla upp en eventuell uppföljare. Det känns smått beklagligt att Islands, som för ett par år sedan framstod som ett högst lovande band med ett eget uttryck, slarvat bort motivationen. Den udd de satt inne på verkar utslätad för länge sedan. Trist men sant.

Islands - No You Don't (via Pitchfork)

Playlist v.38

noreply@blogger.com (Johan) — Sun, 20 Sep 2009 14:25:35 PDT

Oskar:
Islands - No You Don't
Midaircondo - Bringing Me Home
Fredrik - Vinterbarn
Air - Sing Sang Sung
The Beach Boys - Kokomo

Niklas:
Fuck Buttons - Olympians
Palace Music - Ohio River Boat Song
Kath Bloom - Finally
The Books - Smells Like Content
Tap Tap - What A Clever Thing To Say

Johan
Colin Clary - Phone Me, Phone Me
Parker Lewis - Ingen Så Blå
Midaircondo - Bringing Me Home
Smith Westerns - Tonight
Brendan Benson - A Whole Lot Better

Chad VanGaalen - Soft Airplane B-sides

noreply@blogger.com (Johan) — Thu, 17 Sep 2009 23:00:02 PDT

Kanadensiske Chad VanGaalen drog, i alla fall enligt vår mening, det allra längsta strået under föregående år med sin tredje fullängdare Soft Airplane. Ett drygt år senare släpps nu en samling b-sidor till gratis nedladdning. Till stor del har man förståelse för varför just de här låtarna blev bortgallrade, men det finns ändå ett par fina stunder som gör det värt besväret.

Skivan laddas ned här och det är bolaget Sub Pop som ligger bakom initiativet.

Pastels / Tenniscoats - Two Sunsets

noreply@blogger.com (Johan) — Wed, 16 Sep 2009 23:00:00 PDT

Japanska mjukisbandet Tenniscoats fångade min uppmärksamhet för första gången då jag för några år sedan kom i kontakt med de utmärkta poppastejerna Mo Mo Rainbow och In My Blood River. Sedan dess har jag hållit ett vakande öga över gruppen och följaktligen också bjudits på en hel del godbitar, även om jag inte tyckt att något album varit riktigt helgjutet. Nu har de slagit sig ihop med snudd på legendariska The Pastels för att göra ytterligare en skiva. Resultatet är inget annat än lysande och äntligen känns det som om alla pusselbitar fallit på plats. Musikaliskt gränsar det nästan till avslappningsmusik emellanåt och etiketten softpop känns ytterst passande i sammanhanget. Two Sunsets känns som ett givet sällskap i höstrusket som kryper allt närmare.

Skivan ges ut av Domino och finns på Spotify.