busy being born

Julefrid och julestrid

2011-12-29T08:23:00.000+01:00

Obs! Helt oandligt inlägg... :)

Ledigheten och familjesammankomsterna kring jul har för mig alltid inneburit tid för sällskapsspel. Jag har alltid gillat spel och hittade på egna spel när jag var liten. Alla spel går dock inte lika bra. Spel som monopol eller bondespelet som avgörs på första varvet intresserar mig föga, men frågespel och strategispelet Risk hör till favoriterna. Risk har nog den fulländade spelkonstruktionen med enkla regler och en fantastisk dynamik som gör att man varken kan vara säker på vinst eller förlust förrän spelet är över. Man måste ha viss tur, men strategi och samspel med övriga spelare är nog det viktigaste.

Nu för tiden blir det inte spel lika ofta, men jag fick kort-/strategispel som heter Dominion i julklapp. Det verkade lovande med en spännande spelmekanism, stor variation och ganska korta spelomgångar (ca 30 min). Utan att gå in på regelmässiga detaljer gick dock en hel del av nöjet förlorat när jag vid tredje eller fjärde spelet provade en strategi som egentligen åsidosatte en stor del av spelets fokus, och som visade sig vara vinnande inte bara i den omgången utan även i följande. Det var uppenbart att det fanns en stor svaghet i spelets upplägg. Ville man sitta och leka gick det utmärkt att hänge sig åt det byggande av ett "kungadöme" som spelet till stor del fokuserade på. Men ville man vinna så var den bästa strategin att mer eller mindre strunta i detta och fokusera på en begränsad del av spelet - den som slutligen ledde till seger. Det var som att man hade hittat en genväg på en spelplan. Varför då gå hela vägen runt? Min fru blev lite irriterad och tyckte det var typiskt mig att hitta detta. Själv tyckte jag att det var spelkonstruktionen som brast. Efter lite googlande märkte jag också att det är fler som har genomskådat denna grundläggande svaghet i ett annars lovande och tydligen mycket populärt spel. (Det har fått utmärkelsen "årets spel" i Tyskland och Finland och SM arrangeras tydligen!) En recensent kallar det "spelet som lurade världen" på grund av ovanstående brist i konstruktionen. Vi har nu försökt lösa detta med att hitta på lite egna alternativa regler. Men i slutändan håller jag mig nog till Risk - om tiden finns, vill säga!

Adeste Fideles

2011-12-25T09:59:00.000+01:00

Giotto, 1300-tal

Dagen är kommen,
kärlek triumferar.
Kom, låt oss skynda till Betlehem.
Hälsad av änglar
Krist är född till jorden.
O Kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist

Gud av Gud Fader,
ljus av ljusens källa,
Människoson av Maria född.
Så Gud sin kärlek
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja...

Ordet blev kött och
tog sin boning bland oss,
kom till vår jord. Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja...

Sjung halleluja,
sjung, ni änglaskaror,
sjung, alla helgon, sjung jordens folk!
Lov, tack och ära
vare Gud i höjden!
O kom, låt oss tillbedja...

[Psalmboken/Segertoner 122: J. Wade 1746; E. Norberg 1974, 1984]

Betlehem och Födelsekyrkan

2011-12-24T09:45:00.000+01:00

Ett utdrag ur boken "Det heliga landet" som passar så här i juletid:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram… Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste (Jes 9:2,6)

Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar. (Mika 5:2)

Betlehem ligger inom bekvämt avstånd från Jerusalem och att resa med buss eller bil tar i regel mindre än en timme. Väl där väntar en något dubbel upplevelse. Födelsekyrkan i Betlehem, byggd över den traditionella platsen för Jesu födelse, är en av höjdpunkterna för pilgrimer som kommer till det heliga landet. Men i staden blir också landets nutida konflikt och svårigheter mycket kännbara. Kanske är det i sin ordning att något av pilgrimsresans romantiska skimmer skakas i mötet med verkligheten. Historiskt sett har konflikter också varit en vanlig syn för de pilgrimer som har besökt det heliga landet. Också den fredskung som föddes i Betlehem tycktes tvingad dit av allt annat än behagliga omständigheter. Än värre blev det då den heliga familjen tvingades fly till Egypten med det lilla spädbarn som bar med sig löfte om fred på jorden.

Kanske är det också i Betlehem, mer än någon annanstans, som en annan, inre konflikt, ofta gör sig påmind hos pilgrimen. Konflikten mellan den inre bild man skapat sig genom bibelläsningen och den bild man serveras i mötet med den nutida verkligheten. I en sådan berömd och ofta avbildad och omsjungen scen som Jesu födelse blir detta extra påtagligt. Här konfronteras den inre bilden med den historiska och geografiska verkligheten, men kanske också med det monument som möter besökaren vid platsen för Jesu födelse.

Det är i Betlehems centrum man finner den fästningsliknande Födelsekyrkan, allmänt ansedd som en av kristendomens viktigaste platser. Redan innan någon kyrka rests här tycks den ha varit en plats för kristen tillbedjan. Det är signifikativt att den romerske kejsaren Hadrianus på 130-talet lät bygga hednatempel över platsen för Jesu födelse och platsen för hans död. Dessa vördades av de tidiga kristna och han ville på så sätt motverka detta. När kejsar Konstantin på 300-talet hade gjort slut på förföljelsen av kyrkan och ställt sig välvillig till de kristna, lät hans mor, Helena, riva hednatemplen och resa kyrkor på dessa platser istället. Den ursprungliga åttakantiga basilikan i Betlehem stod klar år 339, men förstördes i samband med samariernas uppror år 529. Den återuppbyggdes i nuvarande skepnad av kejsar Justinianus I och anses vara den äldsta kyrkobyggnad som fortfarande är i bruk. I olika omgångar har kyrkan byggts ut till det komplex den är idag och delas nu mellan den grekiska, den latinska och den armeniska kyrkan.

Vi vet att Egeria var här och såg den ursprungliga konstantinska basilikan, men har inte några närmare detaljer kring hennes besök. Långt senare, på 1370-talet, besökte en svensk pilgrim, den heliga Birgitta, den nuvarande justinianska byggnaden. Hon har berättat om hur hon här fick en vision av Jesu födelse och hennes detaljrika och fantastiska vision kom att påverka kyrkokonsten i hela västkyrkan.

Huvudingången till kyrkan nås från en stenbelagd gård som öppnar upp sig mot Krubbans torg i Betlehems affärscentrum. Ingången från Justinianus tid, med tre stora välvda portar, är i stort sett igenmurad och kvar finns bara en låg rektangulär dörröppning. Den historiska orsaken anses vara att hindra osmanska soldater att rida in i kyrkan och vanhedra den. Efter en liten förhall eller narthex träder man in i en imponerande basilika med fyra rader av rödaktiga pelare som leder fram till det, på grekiskt vis, rikt dekorerade koret, som befinner sig ovanför platsen för födelsen. På golv och väggar finns rester av mosaiker som i vissa fall går tillbaka till 300-talskyrkan. Mörknade väggmålningar vittnar om kyrkorummets respektingivande ålder. I taket hänger mängder av gyllene lampor och längst fram mot öster står altaret och en rikt dekorerad ikonostas. De många vackra ikonerna berättar sina heliga historier och gör att historien och evigheten blir påtagligt närvarande i tiden.

Besökare tänder sina ljus och ber sina böner riktade till det världens ljus som kom till oss på denna plats. För traditionen lär oss att det var hit Josef och Maria kom den gången för mer än två tusen år sedan. På romersk befallning hade de företagit sig en färd som säkert var mödosam för den höggravida Maria och anlänt till den lilla stad som tidigare sett en annan judisk kung födas, nämligen David. Lukas berättar om den heliga familjen:

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. (Luk 2:6-7)

Till höger om altardelen leder en trappa ner till födelsegrottan. Grottor var vanliga bostäder under antiken och bland annat kyrkofadern Justinus Martyren nämner redan på 100-talet att Jesus föddes i en grotta. Själva grottan är också den rikt utsmyckad med gyllene lampor, draperier, ljusstakar och ikoner. Under ett altare markerar en fjortonuddig stjärna den exakta platsen för födelsen och ofta står bedjande män och kvinnor på kö för att få tillbringa en liten stund i andakt där. Många kysser stjärnan eller sträcker ner handen för att röra på stenen som finns där under. Sonens födelse in i världen är ett outgrundligt mysterium, men med tron kan man sträcka sig efter och tränga in i det, och med hjärtat, sinnet och kroppen kan man bejaka det, och likt änglar och människor den gången, ge Sonen sin tillbedjan. ”Ordet blev människa och bodde bland oss”, skrev Johannes i en ton av förundran som han delar med miljontals troende i hela världen (Joh 1:14).

Nära intill platsen som markerar födelsen finns också ett utrymme där krubban stod, enligt traditionen. Också här faller folk ner i tillbedjan eller sitter i meditativ förundran. En västerlänning kanske stör sig på kontrasten mellan den ringhet som präglar evangeliernas skildring av Jesu födelse och den nästan överdådiga utsmyckning som utmärker platsen idag. Men allt detta kommer från den fromma önskan att hedra och vörda platsen för detta mirakel, och därigenom också pryda den med det finaste man kan åstadkomma. Och faktum är att man i detta mycket väl reflekterar inställningen hos de visa män som kom från Österlandet för att tillbe judarnas nyfödde kung och frambringa sina gåvor.

Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad det, och tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra. (Matt 2:11)

Jultraditioner, kyrkan och familjen

2011-12-23T09:18:00.000+01:00

Jag har funderat en hel del på det här med jultraditioner de senaste åren. Det har bland annat att göra med min ökande uppskattning för kyrkoåret och med att jag är pappa till två små barn. Jag har tänkt mycket kring de kristna traditionerna, de folkliga traditionerna och det kommersialiserade med julen och hur de alla möts. Jag vill medvetet prioritera och betona det kristna och samtidigt våga fundera över och kanske ifrågasätta andra inslag utan att bli ockuperad av de sakerna. (Jag är inte så intresserad av något korståg mot julens hedniska inslag eller något liknande.) Det har mer att göra med att våra handlingar och våra prioriteringar visar var vårt fokus ligger. Om vi säger att julen är en kristen högtid, men vi inte firar gudstjänst tillsammans och inte nämnvärt betonar Jesu födelse i vårt familjefirande tror jag vi behöver fundera lite kring vad vi håller på med.

För att inte helt tappa julens verkliga innebörd och själ i allt fokus på julmat, klappar, släktingar och tomten så är faktiskt kyrkoåret en ovärderlig hjälp. Det är t.ex. nyttigt att skilja på adventstid och jultid. Traditionsenligt börjar ju faktiskt julen med juldagen eller julaftonskvällen. Ser vi på det sekulära Sverige så känns det som att julen börjar senast efter vad som numera kallas Halloween. Det görs ingen nämndvärd skillnad på advent och jul och allt fokus ligger på julaftonens mat och klapputdelning. Men när vi kommer dit har de fleste redan ätit ett par julbord och varit med om ett par julklappsöppningar på arbetsplatser, skolor och i olika familjekonstellationer. Därför väljer många också att avsluta julen direkt efter julafton. Förra året började en av våra stora elektronikkedjor sin mellandagsrea på juldagen! Och en del slänger tydligen ut julgranen redan på juldagen. Det vill säga "mellandagarna" börjar innan den första riktiga juldagen är slut.

Jag tror att det är nyttigt här att bevara adventstiden och låta den vara adventstid. Vi behöver heller inte drunkna i alla förberedelser eller gå under av stress. Vi måste kunna bryta med det och ifrågasätta sådan mönster om de påverkar våra liv. (Kanske vi inte behöver köpa så mycket julklappar?) Låt adventstidens gudstjänster sätta prägel på tiden innan jul. Och låt dem, som vår mötesledare sade på fjärde advent, bli oaser och tidpunkter för vila och vederkvickelse.

Sedan har vi själva julhelgen där jag ibland kan tycka att vår tendens att fira aftnarna blir lite problematisk och opedagogisk. (Jag kan se med viss längtan på den engelska traditionen här med klapputdelning på juldagen.) Traditionellt har jag för mig att själva juldagen (med julaftonskvällen inkluderad) egentligen rymmer tre gudstjänster: midnattsmässa, julotta (herdarnas gudstjänst) och högmässa, men det är inte så många kyrkor som firar på det viset nu för tiden. Över huvud taget är det väl så att särskilt vi frikyrkliga kristna har varit exceptionellt dåliga på att gå till kyrkan på julen, trots att den är en av våra stora kristna högtider. Jag tror att detta delvis har att göra med vårt problem att kombinera de kristna, folkliga och kommersiella traditionerna. Men jag tror också att det har att göra med att det ibland uppstår en falsk motsättning mellan kyrka och familj. Och här måste vi nog tänka till och vara villiga att prioritera om i våra liv. För som jag ser det så är kyrkan också en del av vår familj och gudstjänstlivet är en del av vårt familjeliv.

Om jag skulle få göra en önskelista hur vårt julfirande borde se ut så skulle den innefatta:
- En medveten omsorg att betona det kristna inslaget i allt vi gör: Barn ser ganska snabbt igenom skillnad mellan ord och handling. Vi kan säga hur mycket vi vill att julen handlar om Jesus, men om det är maten, klapparna och tomten som väcker vår största entusiasm så får vi problem...
- En omtanke och särskild utsträckt hand till de fattiga, ensamma och behövande: Här finns en nyttig motmedicin både mot kommersialism och mot ett alltför exkluderande familjefokus.
- En prioritering av församlingens gudstjänster: Låt oss komma samman och fira den ankomst och den födelse som innebar att Gud kom till oss. Ordet blev kött. Halleluja!

Här har vi nog lite grann att leva upp till - so help us God!

Gud tar sig an det som ingenting är

2011-12-18T20:30:00.000+01:00

Jag predikade i Smyrnakyrkan i Edsbyn idag om att "Gud tar sig an det som ingenting är". Kyrkoårets tema för fjärde adventssöndagen är "Herrens mor", och Maria fick tjäna som ett exempel på att när Gud kommer till oss, när han griper in i mänskligheten, gör han det ofta med en förkärlek till den ringa begynnelsen och använder sig av människor som är medvetna om sin egen ringhet (se dagens bibeltexter). När vi människor förväntar oss något stort utgår vi från människors begåvning, ambition, position, status, tidigare bedrifter och framgångar osv. Men Gud begär inte ett imponerande CV när han kallar någon. Han söker efter ödmjukhet, tro, villighet och lydnad.

Tack vare Bo Branders fantastiska "Ett år med Jesus" har jag varit inne på en jämförelse mellan Sakarias och Maria tidigare. Sakarias var man, äldre och erfaren, Herrens präst och säkert en mycket from man. Här hade vi kunnat förvänta oss stordåd och en omedelbar respons till Guds tilltal och kallelse. Maria var kvinna, förmodlingen tonåring och fattig. Också hon var from, men hennes övriga egenskaper är inte de människor i regel letar efter om de skulle utvälja ett redskap för Guds tjänst. Men med hennes trosvissa gensvar till ängeln Gabriels meddelande slår hon Sakarias med hästlängder.

Förlängningen av Marias gensvar, Jesu födelse, som vi firar nästa helg är ytterligare ett bevis på Guds förkärlek till den ringa begynnelsen. Ordet blir kött, Guds Son kommer till oss, kungars Kung och herrars Herre anländer - ett av frälsningshistoriens viktigaste skeden - äger rum i största möjliga ringhet i en avkrok av Romarriket.

Och när den första församlingen ser dagens ljus som en förlängning på Jesu liv och tjänst säger Paulus att den utgörs av det som ingenting var i världens ögon, det som var föraktat av människor, det som var dåraktigt (1 Kor 1:25-29). Varför? Därför att Gud är den som ska ha äran och inte människor. Men det mänskligt sätt obetydliga, ofullkomliga, kantstötta, ringa, svaga och sargade kan i Guds händer och i lydnad till honom upprättas, helas, förvandlas till Kristi avbilder och användas i hans tjänst och till hans ära. Det ger både den bibliska och efterbibliska historien otaliga exempel på. Och det ger oss alla hopp.

Omskakande om flickaborter i världen

2011-12-17T20:49:00.000+01:00

Mer bra läsning

2011-12-17T09:45:00.000+01:00

Mycket bra ledare av Ulf Ekman i Världen Idag i fredags. Den finns ej på webben än, men jag antar att den kommer. Läs den gärna i sin helhet. Titeln är "De höll fast vid apostlarnas undervisning" och Ekman tar bland annat upp de fyra "pelare" som församlingen troget höll fast vid, enligt Apg 2: apostlarnas undervisning, bönen, gemenskapen och brödsbrytelsen. Här kommer ett utdrag:

"Vi lever i en miljö påverkad av postmodernt tänkande. Sanning byts ut emot "sanningar", eller bara åsikter. Det finns en motvilja, även bland kristna, att det skulle finnas en objektiv sanning, en uppenbarelse. Förkunnelsen av Guds ord blir lätt subjektiv och känslomässig. Erfarenheter har sitt stora värde, men inte på bekostnad av sanningen i Guds ord. Där det inte längre finns någon objektivt normerande teologi blir allas subjektiva åsikter lika rätt. Resultatet blir att inget är sant, utan man hänvisar enbart till vad man själv subjektivt upplever och tycker.... I sista hand blir jag själv min egen yttersta auktoritet."

Bra läsning

2011-12-17T08:16:00.000+01:00

Marcus Birros krönika om alkohol i Expressen.
Biskop Biörn Fjärstedt: "När kyrkan inte blir som tänkt" i Dagen debatt.

Heliga Ryssland

2011-12-02T08:05:00.000+01:00

Jag befinner mig i Moskva på väg hem till Sverige med en spännande vecka i bagaget.

Det började förra fredagen då Livets Ords Teologiska Seminarium anordnade ett symposium om Anden och kyrkan. Ett flertal svenska och internationella teologer i olika discipliner föreläste utifrån sina respektive fält. Det var mycket intressant och väldigt fin gemenskap bland de hundratalet deltagarna som samlades på Ribbingebäck. Och fantastisk mat... Jag behöver nog läsa igenom de olika föreläsningarna igen innan jag känner att jag har tillgodogjort mig de två dagarnas rika innehåll, men man kan konstatera att en ganska stor bredd av kyrkan fanns representerad i olika perspektiv.

Själv delade jag lite grann om Azusaväckelsen, eller snarare William J. Seymour, både det man kan skönja av hans tidiga perspektiv under väckelsens tre första år, men också de lärdomar han dragit när han författar/sammanställer en församlingsmanual nio år efter väckelsens utbrott. Det handlade bland annat om hur han ville förena Andens frihet med ordningar (viss liturgi, tredelat ämbete, ordinationer, regelbundna nattvardsgångar (2 ggr per vecka) och fottvagningar (1 gång per vecka), samt en slags episkopal struktur med översyn också över församlingsplanteringar).

Sedan i söndags har jag också befunnit mig i Ryssland, närmare bestämt Novosibirsk, sär LOTS anordnar en pastorskurs. Och det är faktiskt en upplevelse som berör mig väldigt mycket. Jag tror det var drygt 165 pastorer samlade, många har rest långt från olika delar av det väldiga Ryssland, en del över 300 mil! De får undervisning modulvis och är på plats drygt en vecka i stöten och återvänder sedan hem till sina familjer och församlingar tills det är dags för nästa modul. Och pastorerna har en sådan hunger och tacksamhet. Ganska många av pastorerna på just denna pastorskurs har dessutom missbrukarbakgrund (går att läsa om detta i senaste Missionsmagazinet) och församlingen bedriver ett rehabiliteringsarbete sedan en lång tid tillbaka. (Jag var ute och bastade med tio av pastorern och av dessa var det två som inte hade missbrukarbakgrund.) Många har säkert mycket begränsad tidigare utbildning och ändå så visar de stort intresse även för en kurs som kulturhistoria och det är så kul att se!

Under resan har jag läst Kallistos Wares Den Ortodoxa kyrkan och det har fått mig att fundera vidare på en del av de frågor som dök upp under (eller kanske fanns innan) symposiet. Inte minst är det rörande att läsa om den förföljda kyrkan i Ryssland (både den ortodoxa och frikyrkor) under kommunisttiden, en förföljelse som övergick Romarrikets alla förföljelser under 300 år och som skapade många martyrer. Den ortodoxa kyrkan är ju också ganska befriad från alla västerländska motsättningar mellan protestantism och katolicism och kan därför inte sällan bidra med intressanta och befriande perspektiv. Det var något som märktes både under symposiet och under läsningen av Wares bok.

Tystnad och tungotal

2011-11-21T22:16:00.000+01:00

Imorgon (tisdag) håller jag en öppen föreläsning på LOTS med titeln "Tystnad och tungotal". Det är en jämförelse mellan två kristna spiritualitetstraditioner, den pentekostala traditionen och den katolska kontemplativa traditionen. Det är alltid intressant och värdefullt att jämföra olika traditioner, inte minst läromässigt. I den här jämförelsen får dock det läromässiga stå tillbaka något för andliga uttryck och andliga upplevelser (som dock tolkas inom givna teologiska ramverk). Föreläsningen bygger på en uppsats jag skrev på University of Durham för några år sedan och en version av arbetet har tidigare varit publicerat i tidsskriften Keryx. En del av mitt material kommer från arbeten som pingstteologerna Frank D. Macchia och (nu Sverigeaktuelle) Simon Chan har gjort. Jag kanske återkommer med mer innehållsmässig information i senare inlägg. Nu vill jag bara säga att den som har tid och är intresserad är välkommen. Föreläsningen hålls 14.15-15.45 i sal 3 på Livet Ord i Uppsala.

Marterade böcker eller asketiska böcker?

2011-10-13T22:13:00.000+02:00

Idag fick jag återigen plocka upp några av mina böcker från golvet, där de blivit torterade och marterade av min snart ettåriga dotter Joni. Min djupa medkänsla gick naturligtvis ut till dessa böcker. Medan jag ställde in dem i bokhyllan igen kom Joni traskandes förbi. Jag pekade på böckerna, höll sedan upp ett varnande finger och sade "aj, aj, aj". Hon skakade på huvudet för att flinandes omedelbart sätta igång ett nytt angrepp på böckerna. Mitt fadershjärta bytte sida. Jag tänkte att böckerna kanske inte är martyrer ändå - åtminstone inte "röda martyrer". De kanske istället är asketer, "vita martyrer", som genomlider det asketiska livets dagliga martyrium. Och vem är då jag att hindra dem?

Lästips: Ben Myers har idag en fin berättelse om oönskade böcker - och annat - på sin blogg.

Israels historia

2011-10-10T08:17:00.000+02:00

Kursen om Israels och det judiska folkets historia fortsätter imorgon i Smyrnakyrkan i Edsbyn. Vi håller på mellan 19 och 21 med en kaffepaus i mitten. Förra gången talade vi om patriarktiden, fångenskapen i Egypten, uttåget, ökenvandringen, erövringen av Kanaan och domartiden. Det kommer att finnas kompendium från förra månadens lektioner för den som missade det. Den här gången kommer vi att tala om kungatiden, förskingring och exil, återvändandet till landet och livet under olika stormakter, det hasmoneiska riket, judendomen under andra templet och uppkomsten av kristendom och rabbinsk judendom. Tanken är egentligen att vi skulle hinna ända till korstågen, men jag har redan övergett den ambitionen och blir nöjd om vi hinner med skilsmässan mellan judendom och kristendom. Vi tar det som det blir och fortsätter med det vi inte hinner med gången därpå.

Kursen är mer en historiekurs än ett bibelstudium och vi tar hjälp av många källor för vår översikt. Det säger sig själv att det är en utmaning att hinna med ungefär 4000 års historia på sex lektioner, men vi fokuserar på vissa huvudlinjer och betonar nyckelskeenden. Det betyder inte att det blir ytligt och hastigt, utan jag tror att man kan se saker i ett sådant här översiktsperspektiv som man lätt missar vid djupstudier och att det därför är ett bra komplement till noggrannare historiska och bibliska studier av olika delar.

Hjärtligt välkommen om du har tid!

"Glöm inte bort att änglarna finns..."

2011-09-29T10:17:00.000+02:00

Bilden: Guido Reni, 1636: Ärkeängeln Mikael besegrar Satan.

Idag är det traditionellt ärkeängeln Mikaels dag i det västerländska kyrkoåret och kommande söndag har änglar som tema. Ärkeängeln Mikael skildras i Bibeln och traditionen som Guds folks beskyddare och en av de förnämsta änglarna.

Delvis inspirerad av en bok jag håller på att översätta spelade jag i veckan in tre närradioandakter med ett slags änglatema. De sänds nu i veckan som kommer, antingen mån-ons eller tors-lör. Det finns ingen anledning att fokusera överdrivet mycket på änglar (och fallna sådana) och vi kan rimligen dra vissa slutsatser av att änglarna i Bibeln allt som oftast för en ganska anonym tillvaro. Vi känner bara namnet på ett fåtal och de opererar huvudsakligen bortom vår uppfattningsförmåga. Hebreerbrevets författare kallar dem tjänsteandar.

Samtidigt får vi inte bli så materialistiska i vår världsbild att vi glömmer bort den andliga världens existens. "Glöm inte bort att änglarna finns", som vi sjunger i barnsången. De spelar en viktig roll i vårt förhållande till Gud och det pågår en andlig strid i världen med en fallen änglavärld inblandad.

I andakterna försöker jag påminna oss om änglarnas tillvaro och uppgifter och samtidigt göra det på ett sätt som leder fokus till Jesus och människans behov av ett upprättat förhållande till Gud. Lyssna gärna om du har möjlighet

Andlig hunger

2011-09-22T09:17:00.001+02:00

Här följer en utmanande predikan/undervisning som jag höll på en församlingsdag nyligen. Den handlar om andlig hunger och tar bland annat upp två saker som berövar eller bedövar vår andliga hunger - vår tids upptagenhet och det faktum att vi mättar oss med så mycket annat:

I bergspredikan säger Jesus: ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. De skall bli mättade” (Matt 5:8). Det finns alltså en hunger som är salig och ett löfte om mättnad. Från Bibeln och vår mänskliga erfarenhet vet vi också att det också finns en hunger som är av ondo och en mättnad som är av ondo.
Människans problem har alltid varit att man har sökt sin tillfredställelse och mättnad i något annat än Gud: i självuppfyllelse, i sinnlig njutning, i förströelse. I Bibeln uttrycks det bland annat i ätandet av Edens förbjudna frukt och i Israeliternas begär efter Egyptens köttgrytor under ökenvandringen. Profeten Jesaja sammanfattar denna mänskliga tendens med orden att vi alla ville gå vår egen väg. Inte Guds väg, utan vår väg, min väg.
Gud å sin sida har däremot alltid varit villig att ge oss den föda vi är skapade för, den föda vi behöver, den föda som tillfredställer oss på djupet och den föda som ytterst sett gör oss till dem vi ska vara. Men han trycker inte ner den i halsen på oss. Han erbjuder den:

”Jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp 3:20).
”Om någon törstar, så kom till mig och drick…” (Joh 7:37).
I dessa och många andra exempel talar Bibeln om andlig föda och andlig dryck. Detsamma gäller för övrigt Eden och Egypten. Det handlar om något mer än bara det bokstavliga. Människan är inte bara en materiell varelse, som rent biologiskt behöver fyllas på med energi för att kroppens funktioner ska fungera och vi ska växa. Människan är en andlig varelse och därför säger Bibeln att ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun" (Matt 4:4).
Allt det här vet vi. Vi vet att vår sanna tillfredställelse är i Gud. Vi vet att vi borde hungra och törsta efter hans rättfärdighet i våra liv. Vi vet att vi borde känna som Asaf som säger om Herren: ”När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden” och ”Att vara i Guds närhet är lycka för mig” (Ps 73:23; 28). Eller som Koras söner när de sjunger: ”Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud” (Ps 42:2).
Vad gör vi då om vi inte känner någon hunger? Hur blir vi hungriga efter Gud? Liknelsen om såningsmannen i Mark 4 påminner oss om att vi har en fiende som inget hellre vill än att hindra oss från att få det som Gud vill ge till oss. Vers 19 talar om att Guds verk kan bli till intet i våra liv genom att vi ägnar oss åt världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat. ”Världsliga bekymmer” och ”allt annat” behöver inte nödvändigtvis vara onda saker. Det finns mycket som hör den här världen till och som i många fall måste göras, men ibland blir det så mycket av det att det får just den effekten att det berövar oss det Gud vill göra i våra liv. Två av de stora utmaningarna för oss i vår tid, och som man till viss del kan utläsa från den här versen, tror jag är upptagenhet (världsliga bekymmer) och förströelse (begär efter allt annat). Och det är två utmaningar vi måste göra något åt om vi på allvar vill ha tillbaka en förlorad hunger efter Gud i våra liv.
Vi lever i en värld och en tid som ställer stora krav på oss som människor. Det finns mycket vi förväntas leva upp till materiellt och livsstilsmässigt. Och det kostar att ligga på topp. Hur lätt är det inte att dras med i karusellen och strävan efter en massa saker utan att stanna upp och fundera över om detta verkligen är något jag behöver och över vem det är som egentligen sätter standarden? Det är så lätt att fastna i ett ekorrhjul av arbete, strävan och ambition efter saker som hör den här världen till, men som gör att vi försummar att lägga tid och energi på det som är av evighetsvärde. Inget av det andra behöver som sagt vara något fel i sig, men det kanske gör oss för upptagna och trötta. Därför är det nyttigt att se över sitt liv och kanske ställa frågan: Är jag för upptagen för att hinna känna av min andliga hunger?
Jag förvånas ofta över hur snabbt en liten bit godis kan ta bort mina hungerkänslor efter den riktiga mat jag egentligen borde äta. Och ibland tror jag att det är precis så vi förstör den andliga hungern i våra liv. Vi stoppar i oss för mycket godis istället för andlig föda. Lättsmält och lättillgänglig underhållning, själslig snabbmat, något som ger oss en söt smaksensation för stunden, men som inte ger kroppen den verkliga mättnaden och energin. Ibland kanske vi behöver ställa oss frågan om det är någon som kontrollerar oss med bröd och skådespel? För vi måste förstå att vi blir vad vi äter. Om vi inte mättar oss genom att se på och följa den mönsterbild vi har fått i Jesus Kristus, och som kan forma oss till Kristuslikhet, så kommer vi att mätta oss med något annat istället och därmed också formas av andra bilder. Vi formas alltid av något. Skräp in, skräp ut. Jesus in, Jesus ut (som Sten Nilsson brukade säga när jag gick bibelskola). Så enkelt är det nog.
Huruvida vi har något som vi behöver ändra på beror på vad som kommer fram när vi granskar vårt livsmönster. En del vet nog ganska direkt vad det gäller. Andra får kanske insikten först när man ställer fram sitt liv inför Guds ljus. Men jag tror att det här är allmängiltiga problem som vi alla ställs inför, inte bara en eller två gånger i livet, utan om och om igen. Det är meningen att vi ska växa i våra andliga liv och det är möjligt att göra det. Tanken är inte att vi ska börja på en topp i tonåren, eller vid någon omvändelseupplevelse senare i livet, och sedan sakta glida bakåt. Känslor förändras visserligen, men känslor är inte detsamma som växt och mognad. Vi kan växa i vår andliga vandring, växa i vår frälsning, växa i vår tro, växa i Guds nåd. Och det om något är väl underbart och hoppfullt.

United Starwars Church

2011-09-21T13:04:00.000+02:00

Jag använder wikipedia nästan dagligen för att kolla upp olika saker. Eftersom det är vad det är kan man inte se det som någon tillförlitlig källa att hänvisa till för akademiska arbeten, men jag måste säga att jag är imponerad över den kvalitet som finns på många artiklar, särskilt i den engelskspråkiga versionen. Idag slog jag dock upp "United Methodist Church" och fann följande text:

The United Starwars Church (UMC) is a Methodist Christian denomination which is both mainline Protestant and evangelical. Founded in 1968 by the union of The Methodist Church and the Evangelical United Brethren Church, the UMC traces its roots back to the revival movement of John and Charles Wesley within the Church of England.^[6]^[7] As such, the church's theological orientation is decidedly Wesleyan.^[8] It contains both liturgical and evangelical elements.^[9]^[10

En kombination av wesleyansk andlighet och jeditekniker månne?

Alzheimers - nöd eller död?

2011-09-20T21:46:00.000+02:00

Tidningen Dagen rapporterar att den kristne tv-personligheten och f.d. pastorn Pat Robertson på sitt program 700 Club sagt att han tycker att det är en giltig orsak till skilsmässa om ens make eller maka diagnosticerats med Alzheimers sjukdom. Löftena att älska "i nöd och lust" är tänkta att gälla "tills döden skiljer oss åt" och det verkar som att Robertson resonerar att Alzheimers "är en sorts död" och att det därför är giltig orsak till skilsmässa.

Två saker slår mig då jag läser detta. För det första, när någon är död brukar det inte behövas en skilsmässa för att äktenskapet ska upphöra. För det andra, istället för att tänka "tills Alzheimers skiljer oss åt", borde det inte i ljuset av äktenskapslöftena vara rimligare att tänka att vi ska älska och vara varandra trogna "i Alzheimers och lust"?

Pacifismen och det rättfärdiga kriget

2011-09-15T21:43:00.000+02:00

Jag vill försöka få till ett slutord i de tankar jag har delat om det här. Det har varit så mycket annat den här veckan så mina tankar på det här ämnet har blivit allt annat än sammanhängande. I de tidigare inläggen har jag väl dels försökt ifrån ett allmänmänskligt perspektiv argumentera för omöjligheten i en pacifistisk hållning i en ofullkomlig värld, dels försökt att visa att det finns en biblisk linje som visar att det finns berättigat våldsanvändande, till och med om det leder till att någon mister sitt liv, och att den linjen har med skillnaden mellan en rättsstat och personlig vedergällning att göra.

Jag ser däremot inte på krig som något gott i sig och jag vet att även det man kan kalla rättfärdiga krig (eller berättigade krig, alltså grundläggande ett krig som är till för att försvara ett folk eller liknande) för med sig mycket elände och orättfärdighet. Jag tror inte på någon krigsromantik och har problem med vår samtids upphöjande av personliga vendettor och hämndmotiv, inte minst på vita duken.

Jag tror också att det är väldigt viktigt att man följer sitt samvete och inte gör våld på det. Det kan till exempel betyda ordervägran också för en soldat som tjänar i ett s.k. rättfärdigt krig om situationen skulle kräva det.

I samtalen som har varit har jag fått upp ögonen för flera olika nyanser av kristet motiverad pacifism och fått större förståelse för en del argument och tankegångar. Det har varit värdefullt. En del av dessa synsätt tilltalar och utmanar mig i viss mån, andra känns mig mycket främmande. Min ingång i detta samtal var just att jag yttrade en tanke om att jag finner det för sannolikt att man har större problem med Gamla testamentet (historia, uppenbarelse, gudsbild) som kristen pacifist än som kristen icke-pacifist. Den övertygelsen står jag kvar i även om jag väl får vara försiktig att generalisera för mycket. Det var en del andra trådar jag har tänkt ta upp och tankar som kom till mig på vägen, men jag får nog lämna dem därhän just nu. Jag har fått en del lästips som jag ska försöka hinna med och ska öven försöka läsa in mig på de debatter som pågått på andra bloggar i samma ämne.

Här är några bloggar som för diskussion för eller emot kristen pacifism:

Pelle Poluha på Basun har flera inlägg om detta och även en magisteruppsats om det rättfärdiga kriget som man kan ladda ner från hans blogg. Det var hans artikel i Dagen som fick mig att ta upp detta i förbifarten.

Micael Grenholm har skrivit flera inlägg på sin blogg Hela pingsten.

Joachim Elsander på Kolportören har skrivit flera inlägg.

Levi Häggblom skriver om detta på Exit Babylon

LOTS-symposium: Anden och kyrkan

2011-09-13T12:59:00.001+02:00

Det blir inget nytt inlägg om pacifism idag, men jag tänkte passa att informera om ett symposium som arrangeras av LOTS i slutet av november. Det har titeln "The Spirit and the Church" och presentationstexten lyder:

The giving of the Holy Spirit coincides with the birth of the Church. Yet in Pentecostal-charismatic theology there is seldom an emphasis on ecclesiology, whereas such theology that emphasises the Church may include less on the role af the Holy Spirit and the gifts of the Spirit.

The papers and discussions in this symposium will deal with the Spirit and the Church, the Spirit in the Church, and how Church and Spirit relate to one another. The contributing theologians have different church backgrounds, which will invite to interesting discussions. The symposium is open to anyone interested in the important questions of the Spirit and the Church.

Welcome to an exciting symposium!

Ulf Ekman

Host for the symposium and President of Livets Ord Theological Seminary

Huvudtalare: Simon Chan; Daniela Augustine; Peter Hocken; och Ulf Ekman
Övriga talare: Anders Gerdmar; Torbjörn Aronson; Folke T. Olofsson; Pavel Hoffman; Henrik Engholm; David Nyström; och Jan Nylund

Mer information om bland annat plats, anmälan och avgift hittar du här.

Israel genom historien

2011-09-11T22:33:00.000+02:00

”Profeten Jeremia” av Marc Chagall

Under tre tisdagskvällar blickar vi bakåt på det judiska folkets historia, inte för att skönmåla eller romantisera den historien, inte heller för att förenkla svåra historiska och aktuella politiska och teologiska frågor, men utifrån övertygelsen att detta folk är ett utvalt folk i Guds handlande med mänskligheten.

Kursen är en historiekurs snarare än en teologisk kurs, men det finns planer på att återkomma till intressanta teologiska frågor i ett liknande upplägg till våren. Tidsmässigt sträcker den sig från Abrahams tid till 1900-talet och är således en översikt över både biblisk och efterbiblisk historia. När vi går igenom den bibliska historien tittar vi även på vad andra historiska källor och arkeologin kan tillföra vår förståelse.
Vi håller på i två timmar med en kaffepaus i mitten. Utrymme kommer att finnas för frågor. Det planerade upplägget för de tre kvällarna är:
13/9 Från Abraham till Jerusalems förstörelse (586 f.Kr.)
11/10 Från den babyloniska fångenskapen till korstågen
8/11 Från korstågen till den moderna staten Israel

Plats och tid: Smyrnakyrkan, Edsbyn, kl. 19.00

Föreläsare: Henrik Engholm

Kursen arrangeras i samarbete med Bilda

Pacifismen och den tidiga kyrkan

2011-09-11T14:39:00.001+02:00

Det är alltid intressant att titta på hur den tidiga kyrkan hanterade olika teologiska frågor. De står tidsmässigt nära Nya testamentets tillblivelse och många gånger i ett led av direkta kontakter som leder till apostlarna. På många sätt är deras bibeltolkningar viktigare och mer relvanta än uttolkare på 1900- och 2000-talen. Återigen, jag har inte studerat deras syn på militärtjänst något närmare, men eftersom kyrkofäderna ibland tas upp som stöd för kristen pacifism vill jag dela några tankar om något som jag tror är mer komplext än ibland medges.

För det första har pacifister rätt i att många i den tidiga kyrkan var motståndare till militärtjänstgöring. Samma människor var också motståndare till att besöka kapplöpningsbanor, teaterföreställningar, badhus och många offentliga samlingar. De flesta ville inte köpa kött på marknaden som var offrat åt avgudar. Detta berodde inte på att de var vegetarianer eller totalt kulturfientliga eller inte brydde sig om sin personliga hygien eller ens nödvändigtvis var pacifister. Istället är den gemensamma nämnaren för alla dessa avståndstaganden att man ville fjärma sig från den hedniska världens avgudadyrkan. Det är svårt för en västerländsk människa på 2000-talet att förstå hur sammankopplad religion var med alla andra delar av samhället. Religion, politik, kultur och annat samhällsliv utgjorde inga skilda sfärer som i ett modernt sekulariserat samhälle. Religionen genomsyrade allt, privat såväl som offentligt. Och militärtjänstgöring var, liksom de andra exemplen, i högsta grad förknippad med hedninska gudar. Man åkallade dessa och gav dem ära för sina segrar. Av samma orsaker säger t.ex. kyrkofadern Tertullianus att kristna inte heller borde vara lärare eller arbeta i offentlig förvaltning. Dessa yrken bidrog till att man tjänade avgudadyrkan.

Jag säger inte att risken att besmittas av avgudadyrkan var enda anledningen till att kristna inte deltog i väpnat försvar eller att det inte fanns någon form av kristet motiverad pacifism. Det fanns det, men det fanns med säkerhet också olika sätt att se på detta. Det största problemet att få en uttömmande bild av den tidigaste kyrkans synsätt är väl bristen på källor. De citat som finns måste åtminstone vägas mot ovanstående faktum. "Pacifistteologen" John Howard Yoder menar att det sker en förändring från pacifism till accepterande av militärtjänst i kyrkan när kejsar Konstantin blir kristen. Kyrkan går så att säga från att vara martyrer och pacifister till att bära svärd och döda. Helt klart fanns det dock kristna soldater långt innan Konstantin blev kristen. En del forskare menar också att det stora antalet kristna soldater i hans armé kan ha bidragit till hans konversion. För den som vågar utmana eller problematisera sin "Yoderska" föreställning rekommenderas kapitlet "Pacifist Church?" i Peter J. Leitharts bok Defending Constantine. Leithart kritiserar inte Yoders teologi i sig, utan dennes bruk av historiskt källmaterial och hans historieskildring, som i sin tur spelar en stor roll för hans teologi.

Enligt Leithart: Förutom att vi känner till att det förekom kristna soldater åtminstone under andra halvan av 100-talet, tyder källorna på att motståndet mot militärtjänst var störst i Romarrikets fredliga mitt, medan de gränsområden som plågades av invasioner tycks ha accepterat militärtjänst i större utsträckning. (Kan detta väcka några tankar om Sveriges två hundra år av bevarande från krig...?) Tidigt på 300-talet (fortfarande före Konstantin) är kristet deltagande i armén vanligt, men militärtjänstgöring innebär inte detsamma som total lydnad till den romerska makten. Samvetsfriheten och troheten till Kristus stod högre. Därför finns det också inom armén kristna martyrer som dödades på grund av kristet motiverad ordervägran eller enbart på grund av sin kristna tro.

Tanken om berättigat deltagande i armén och i krig fanns före alltså före Konstantin och därmed även före teologen Augustinus. Att antalet kristna i armén, liksom i den officiella förvaltningen, ökar i samband med att Konstantin blir kristen kejsare bör förstås i direkt samband till att han avskaffar plikten att offra åt avgudar, inte som att hela kyrkan från en dag till en annan ändrade åsikt, utan någon debatt. Meningarna var delade innan och fortsätter att vara det efter Konstantin.

Lite senare skulle dock Augustinus vidareutveckla de resonemang som finns i NT (och i delar av den tidiga kyrkan) och argumentera mer utförligt för att kristna kunde delta i försvaret i "rättfärdiga krig". Han framhåller dock att syftet med ett rättfärdigt krig är fred och att det kristna budet att älska sin fiende kvarstår.

Det blir nog ytterligare minst ett avslutande inlägg om pacifism någon dag snart. På återhörande.

Gud och den verkliga freden 3

2011-09-09T10:30:00.000+02:00

Enligt min mening faller merparten av utsagorna i NT väldigt väl in i ett mönster av åtskillnad mellan personlig hämnd och rättsamhällets utövande (vilket innebär både polisiär makt, försvarsmakt och dömande institutioner). Se t.ex. Matt 5:9, 44; Rom 13:1-5. Som kristen ska man aldrig söka personlig vedergällning eller hämnd, utan förlåta och vända andra kinden till. Särskilt ska man aldrig gensvara med våld då man får lida förföljelse för sin tro. Men det omkullkastar inte att ett samhälle har rätt att upprätthålla ordning (inre och yttre försvar) och bestraffa överträdelser av lagar. Och om det finns en gudomlig sanktion och till och med välsignelse på att försöka upprätthålla lag och rätt, så finns det inget som säger att en kristen inte kan vara inblandad i den processen, även om han/hon måste vara den som "håller i svärdet". En försvarsmakt har förhoppningsvis förmågan att avvärja anfallskrig genom sin blotta existens, men också i de fall krig utbryter så tjänar försvarsmaktens militära motstånd i längden till att avskräcka vidare försök till erövringskrig. På det sättet föreligger det ingen motsats i att delta i ett militärt försvar och vara en fredsstiftare, tvärtom.

Jesus kunde radikalt utmana människor som satt fast i något. Han gjorde det ofta vad gäller materiella ägodelar. Det fick både hans lärjungar och den "rike ynglingen" smaka på. Han gjorde det vad gällde lärjungarnas felaktiga syn på äktenskap och skilsmässa. Han gick hårt åt samfundets religiösa ledare i olika frågor. I de fall det fanns en grundläggande insikt om synd och ofullkomlighet tillämpade han istället kärlekens medicin, men visade också på en högre väg: "Gå och synda inte mer." Utifrån detta är det intressant att han inte tillrättavisar den romerske yrkesmilitär som kommer till honom i egenskap av Mästare eller herre. Han säger inte åt honom att lägga bort sitt svärd och komma och följa honom. Han tillrättavisar däremot Petrus när denne vill försvara honom med svärd. Man kanske inte kan dra några alltför definitiva slutsatser av detta, eftersom vi inte har hela sammanhanget och man ska vara försiktig med att bygga argument på "tystnad", alltså vad Jesus inte sade. Men det passar in i mönstret av skillnaden mellan personlig hämnd och rättssamhälle med militär och polisiär makt.

Därmed inte sagt att Romarrikets trupper på något sätt utgör exempel på rättfärdig krigföring. Det finns dock andra exempel som ibland tas upp ifrån historien. Alliansens motstånd mot ett Nazityskland som ville lägga Europa, och kanske världen, för sina fötter är ett exempel som redan nämnts i en kommentar. FN:s fredsbevarande styrkor i världens många konflikthärdar är ett annat exempel, även om det inte alltid fungerar så bra som vi skulle önska. Ett tillfälle då FN tyvärr visade stor oförmåga att ingripa var i folkmordet i Rwanda på 90-talet. Att skicka fredsbevarande styrkor för att förhindra folkmord borde rimligen falla inom kategorin rättfärdigt krig. Nato:s ingripande i konflikten och folkmordet på Balkan på 90-talet är ett exempel på detta.

Och när vi diskuterar detta så låt mig säga att jag inte är naiv i förhållande till att det rättfärdiga kriget är något gott. Nej, det är snarare det minst onda. Jag är fullständigt övertygad om att krig och dödande alltid bryter ner människor. Innan första världskriget talade en del krigivrare om ett förestående krig som skulle vara renande för Europa och liknande. Det är nonsens. Bibeln ger oss ett intressant exempel i kung David. Han deltog i en rad krig som Gud sanktionerade, men när det gällde byggandet av ett tempel i Jerusalem sade Gud: "Du skall inte bygga ett hus åt mitt namn, ty du har utgjutit mycket blod på jorden inför mina ögon" (1 Krön 22:8). Men i många situationer är alltså kriget det minst onda alternativet och då tror jag att kristna med gott samvete kan delta, utan att vara motiverade av hat, personligt agg, våldsfascination eller liknande. Kanske är "det rättfärdiga kriget" en dålig benämning - det "berättigade" kriget kanske är bättre?

Jag känner själv att jag blandar och ger lite allt möjligt nu, eller skjuter åt alla möjliga håll, om man så vill. Som jag tidigare sagt har jag ingen väl genomarbetad syn på detta, därav dessa spridda tankar. Här finns alltså säkert gott om svaga länkar och hål i argumentationen, så varsågoda att påbörja bombardemanget! ;)

Gud och den verkliga freden 2

2011-09-09T08:53:00.000+02:00

I förra inlägget skrev jag lite om Guds helighet och rättfärdighet. Vad har då det med krig och fred att göra? Jo, ganska mycket faktiskt. Som rubriken antyder så menar jag att fred, eller frid, i Guds ögon är något större än vi ibland gör det till. Någon verklig frid och fred finns inte så länge synden finns. Synden raserar harmonin, friden och skapar konflikter och förutsättningar för konflikter. Därför för Gud krig mot synden, han straffar den och begränsar den (som vi såg i föregående inlägg), ytterst sett genom att ta det slutgiltiga straffet på sig själv. Bibeln säger till och med att Herren är en stridsman och kallar honom härskarornas Gud.

Ibland verkställer Gud själv sina domar, ibland ser vi GT hur han använder människor för att göra det, både rättfärdiga och orättfärdiga. Ibland tar dessa domar sig uttryck i krig. Kriget är dock aldrig syftet i sig självt, utan etablerandet av fred. Erövringen av Kanaans land är unik i historien och de flesta bibliska krig har med detta land att göra. För mig som i denna diskussion vill dra mer allmänna principer för vad som konstituerar ett rättfärdigt krig är det kanske därför smartast att undvika de exemplen. Jag erkänner att det inte går att dra direkta tillämpningar från det antika Israel och tillämpa på våra moderna stater när det gäller befogad krigföring. Det finns dock även andra strider i Bibeln där det tycks vara befogat att ta till vapen. Ett är när Abraham räddar Lot från fångenskap. Detta bör väl räknas som ett försvarskrig. Abraham är själv inte angripen, men träder in för att rädda dem som blivit angripna (1 Mos 14). Israels folk fick också flera gånger på vägen till det förlovade landet försvara sig mot folk som anföll dem. Detta var alltså inte sådana folk vars domar Gud redan hade bestämt, utan folk som inte valde fredlig samexistens, utan anföll istället. I vissa fall får dock Israels folk instruktioner från Gud att vika undan i sådana situationer, dvs att söka en fredlig lösning så långt det var möjligt, genom att gå en annan väg.

Denna typ av krigföring står alltså inte i motsats till budet att inte mörda. Ibland används detta felaktigt som ett förbud mot utsläckandet av allt liv, men det handlar om mord, inte om dödsstraff eller krig. Liv är alltid något heligt för Gud och därför är död alltid något negativt, men distinktionen mellan mord och annat dödande är ändå viktig i Bibeln, liksom i vilken rättsstat som helst. För Bibeln är skillnaden mellan personlig hämnd och ett rättssystems domar grundläggande. Om man tillskriver GT trovärdighet, går det inte att förneka att Gud tillåter och faktiskt påbjuder dödande i vissa situationer, inte som hans egentliga vilja, utan som en följd av mänsklig synd eller lagbrott. Att dödsstraff förekommer i Bibeln och till och med påbjuds bör vara nog för att inte kunna förneka att det är principiellt befogat och rättvist med dödstraff i vissa situationer: M a o, den som har tagit ett liv har i den absoluta rättvisan förverkat sin egen rätt att leva. Det innebär dock inte att man behöver vara för dödsstraff i våra moderna, sekulära rättssystem. Jag är motståndare till dödsstraff (bland annat för risken att fel begås), men jag förnekar inte att det vore det mest rättvisa i vissa fall.

Finns det då någon anledning att tänka att villkoren skulle vara annorlunda i det nya förbundet, efter Kristi ankomst och försoningsverk? Man kan utifrån vissa versar i NT argumentera för en kristet motiverad pacifism. Jag tror man gör det utifrån en eller flera av följande inramningar: 1) en radikal betoning på det annorlunda mellan det nya förbundet och de äldre 2) en typ av sola scriptura där man tenderar att se NT som en heltäckande presentation av vad Gudsrikets liv innebär 3) en progressiv syn på uppenbarelse eller upplysing som fortsätter bortom nya testamentet och där man argumenterar för att Jesus och apostlarna visserligen var föredömen i sin kulturella och historiska kontext, men att i vår tid har uppenbarelsen eller upplysningen kommit ännu längre.

Omvänt skulle jag kanske hävda att de som förespråkar tanken om det rättfärdiga kriget har en annan form av inramning, t.ex. genom en betoning av kontinuiteten i Bibeln. Jag menar inte att ett av dessa perspektiv är helt rätt och de andra är helt fel, men det kan ändå vara viktigt att fundera kring hur vi läser Bibeln och att det påverkar vad vi finner där (mycket större ämne än dessa rader givetvis...).

Jag fortsätter att titta på några verser från NT i nästa inlägg.

Gud och den verkliga freden 1

2011-09-08T07:56:00.000+02:00

Jag försöker tänka vidare om saker relaterat till det här med rättfärdigt krig kontra pacifism. I viss mån rör vi oss inom den klassiska problematik som handlar om förhållandet mellan de äldre bibliska förbunden och det nya förbundet i Jesus Kristus. Alla kristna är överens om att förhållandet handlar både om kontinuitet och avbrott/nyskapande, men vad man inte är överens om är "balansen" mellan dessa sidor, eller deras tillämpning. Men som jag skrev i en kommentar tror jag att det är viktigt att se både att Jesus Kristus, han som mer än något annat uppenbarar vem Gud är, ger GT en ny dimension, och samtidigt att GT (med de äldre förbunden och löftena) är garanten för att Jesus är den han är. Det går alltså inte att förstå Jesus utan GT, lika lite som det går att förstå GT utan Jesus.

En annan sak som alla kristna är överens om är att den bibliska uppenbarelsen växer. Men det handlar då om en mindre uppenbarelse som blir större, inte om en felaktig uppenbarelse som ersätts. Om det vore på det senare sättet skulle inte den tidigare uppenbarelsen kunna utgöra någon garant för den senare. Förhållanden och villkor kan ersättas och avskaffas, men inte förståelsen av Guds karaktär. Däremot växer den för att nå ett klimax i Jesus Kristus, Gud inkarnerad.

I det som följer vill jag ta upp lite kring krig och fred i både GT och NT. Jag tror det finns en överdriven och inbillad dikotomi här som är till skada. Man tror att GT handlar om krig, straff, dom, offer, lag, medan NT däremot handlar om fred, frihet, nåd. Utan att ha gjort någon undersökning vågar jag nog dock påstå att det säkert talas mer om fred i GT än i NT, givetvis pga delarnas olika karaktär och omfång, men ändå. Jag vill tala om varför jag tror att man kan vara en fridsstiftare utan att vara en pacifist och kanske även något om förhållandet till militären i den tidiga kyrkan.

Men låt mig börja med att säga något om Guds karaktär. Gud är upphov till liv och läkedom, han vill frid/fred och rättvisa. Han önskar ingens död eller lidande. Han avskyr våld och våldshandlingar. Den här världen är inte skapad för något annat än fred och harmoni. Gud är också helig och rättfärdig, några av de bibliska begrepp vi har svårast att relatera till i vår tid, tror jag. Hur fruktansvärt krig än är, så finns det därför något som är värre i Guds ögon och det är synden. Synden separerar människan från Gud och är upphovet till all ondska. Människan har alltid velat gå sin egen väg och har fått se de ödesdigra konsekvenserna av det. Vår värld är en fallen värld, hemsökt av synd, gisslad av våldsverkare, plågad av maktmissbrukare. Synden är som en smitta som för människan allt djupare ner i ondska. I sin nåd har dock Gud inte övergett människan, utan älskar henne fortfarande. Han är som en älskare som vill vinna tillbaka sin älskade till varje pris. Vi vet att detta yttersta pris betalas i Jesus Kristus. Gud utger sig själv i sin Son. Parallellt med denna räddningsplan arbetar Gud med att begränsa syndens och ondskans utbredning och att straffa synden. Ibland tar detta arbeta drastiska former och det är detta vi ser i en del av de berättelser i GT vi ibland har svårt med.

Låt oss ta förstörelsen av Sodom som ett exempel. Bibeln säger att Sodoms synd var "mycket svår", så svår att det blev som ett rop inför Gud (1 Mos 18:20; 19:13). Där fanns inte ens tio rättfärdiga, bara Lot, som Herren ville skona. Gud förgjorde Sodom, dess synd och dess invånare. Vi kan tycka att det är hur fruktansvärt som helst, men frågan är: Har världens Skapare, Uppehållare och Herre rätt att straffa synd och överträdelser mot de lagar han har stiftat? Har han rätt att ta det liv han har gett när det hotar att fördärva annat liv? Svaret är ja. Sodom fick ett drastiskt straff i den här tiden, men deras slutgiltiga straff ligger ännu framför. Alla drabbas inte omedelbart av straff för sin synd och det är bortom vår insikt hur Gud väljer att distribuera sina rättvisa domar. Innan jag avslutar detta ord som kan uppfattas som hårt, så låt oss se vad Jesus säger när han talar om Sodom i Matt 11. Han ifrågasätter inte den historiska tillförlitligheten eller att Sodom fick vad de förtjänade. Snarare tvärtom, för han säger att några av de städer som fick se Jesus utan att omvända sig kommer att straffas ännu hårdare än Sodom (Matt 11:23-24). Jesus står alltså inte för något annat mått av rättvisa, helighet och dom. Men nåden då? Jo, den är i högsta grad verklig. Gud skonar oss i sin nåd, han är tålmodig, han sänder sina profeter både till Sodom och till Jerusalem och till Stockholm. Nådesbudskapet är ett glädjebudskap, men också en uppmaning till omvändelse, en omvändelse från den synd som annars drar ner oss och förgör oss, likt den förgjorde Sodom.

Om du tycker att jag är lite off topic nu, så ska jag försöka arbeta mig tillbaka, men jag tror att det här är en viktig del av det hela. Gud kan och har rätt att ta människors liv om de bryter mot hans bud. Han gör det både i GT och NT. Åtminstone tre personer drabbas av någon form av omedelbara dödsdomar i Apostlagärningarna (Ananias, Safira, Herodes). Gud förmedlar domen, men människorna själva drar den över sig genom sina orättfärdiga handlingar. Och när Gud dömer så är det både hans rättfärdighet och helighet som kommer i uttryck i straffet över synden, men också hans kärlek och nåd som genom detta begränsar syndens utbredning och låter det tjäna som en varning åt andra människor, som ännu har tid att omvända sig.

Jag ska runda av här. Inlägget blev långt och det är dags för mig att gå vidare till andra arbetsuppgifter. I nästa inlägg tänker jag fortsätta att föra detta resonemang vidare in på GT:s krig, förbudet att mörda, osv.

Pacifismens omöjlighet

2011-09-07T07:19:00.000+02:00

Jag lovade att fortsätta att skriva lite om pacifism kontra rättfärdiga krig och ska försöka göra det i några inlägg. Detta är inget ämne jag är särskilt fördjupad i men ska försöka sätta ord på några av de perspektiv jag uppfattar är bibliska i denna fråga. I kommentarerna från föregående inlägg kan man möjligen skönja två olika typer av kristet motiverad pacifism som förenklat kan beskrivas som 1) Kristen pacifism som grundar sig på att man inte tolkar Guds sanktionering av vissa krig i Bibeln bokstavligt. 2) Kristen pacifism som bygger på att man betonar att det nya förbundet skiljer sig från det gamla (de äldre) i detta avseende.

Medan jag tänker vidare kring de bibliska sammanhangen, låt mig börja med en sida av denna fråga som är väldigt allmängiltig, nämligen sambandet mellan militär och polisiär makt (yttre och inre försvar). Jag menar att om man kan tänka sig en beväpnad polisstyrka med rätt att i nödfall ta till vapen, har man också förstått grundtanken med och accepterat nödvändigheten av ett militärt försvar. Båda handlar om att upprätthålla lag och ordning och båda har exceptionella befogenheter att göra så.

Man kan argumentera för (som man gjort i Storbritannien) att beväpnad polis leder till upptrappat kriminellt våld (skjutvapen istället för knivar, osv.), och därför föredra (till synes) obeväpnad eller enkelt utrustad polis. Men det går inte att föra det resonemanget till vägs ände. Då skulle vi kunna avskaffa polisen. Det räcker med att en person är villig att ta till grövre våld (skjutvapen) för att anarkin skulle vara ett faktum. Om man däremot är villig att acceptera att polisen måste ha rätt att om nöden kräver använda dödligt våld för att rädda andras liv, bör det samma gälla försvarsmakten. Och accepterar man detta bör man också vara principiellt villig att ställa sig själv till förfogande för polis- eller försvarsmakten. Det blir ett konstigt resonemang att ha en kristen motivation till att avstå från att bruka våld, men ändå vilja att andra gör det åt mig: ”Låt de icketroende göra smutsjobbet”, typ.

Rätten att i undantagsfall bruka bemyndigat våld är alltså en nödvändighet för att uppehålla lag och ordning i ett samhälle. Allt annat är utopiskt och hör inte den här världen till. Därav pacifismens grundläggande omöjlighet.

Pacifismen och GT

2011-08-31T13:23:00.002+02:00

Pelle Poluha skriver i Dagen idag om det rättfärdiga kriget. Han skriver mycket bra och lyckas få med en hel del i det begränsade utrymmet. Artikeln är ett svar på förra veckans text om kristet motiverad pacifism, signerad Emmanuel Bäckryd. Helt klart har tanken om det rättfärdiga kriget använts fel i historien, men jag finner ändå grundtanken betydligt mer verklighetsförankrad och biblisk än pacifismen. Jag ska inte kommentera ämnet vidare utan rekommenderar en läsning av Poluhas text. (Den finns ej på webben än.)

Istället vill jag lägga till en annan sak som artikeln inte tar upp, men som jag misstänker är relaterat. Det gäller Gamla testamentet och dess "ställning" i den kristna kyrkan. De hebreiska skrifterna ifrågasattes tidigt i kyrkans historia av marginaliserade element, men dess status och auktoritet stadfästes tydligt i kyrkan. De som ville kasta ut GT blev själva utkastade. GT fortsätter dock att skapa problem för kristna nu som då. Jag har själv brottats och brottas med delar av dess innehåll, men det är för mig inga fullständigt oöverkomliga problem. Däremot, och nu kommer jag till det jag egentligen ville säga, har jag lite svårt att förstå hur man kan förena en kristet motiverad (?) pacifistisk övertygelse med en grundläggande tilltro till Gamla testamentet. Åtminstone misstänker jag att man som kristen pacifist får betydligt djupare och större problem med delar av vår heliga Skrift.

Uppdatering: Texten finns här.