1. Drömmen – 1 Mos 37

Josef är en ung man som är älskad och favoriserad av sin pappa Jakob, men på grund av det hatad av sina bröder. Josef får profetiska drömmar från Gud som handlar om att Josefs föräldrar och bröder i framtiden ska böja sig inför honom. Man får intrycket av att Josef på ett väldigt självcentrerat och omoget sätt stolt berättar detta för sina bröder, vilket bara väcker ännu mer avundsjuka och hat: “Josef hade en dröm som han berättade för sina bröder. Efter det hatade de honom ännu mer.” (1Mos 37:5)

Gud ger oss ofta en kallelse, någonting som vi ska göra för honom. Men sen behöver vi också forma vår karaktär, växa i vår tro, osv. Josef har fått de profetiska drömmarna, men han är fortfarande väldigt andligt omogen. Man får intrycket av att Josef använder sin andliga gåva för att upphöja sig själv, när det ju egentligen borde handla om att upphöja Gud. Ja, Gud kommer att upphöja Josef och använda honom för att rädda Guds folk, men äran ska ges till Gud. Ja, Gud har gett detta profetiska budskap till Josef, men allt behöver inte sägas direkt till alla människor. Man kan göra som Maria, och bevara det i sitt hjärta tills tiden är mogen.

Josefs profetiska drömmar handlade inte ytterst sett om att upphöja Josef, utan om att Gud skulle rädda Israel.

Många människor bär på en kallelse, men blir frustrerade och förvirrade när det inte blir som man har tänkt. Berättelsen om Josef visar oss att Gud ofta ger en kallelse innan han formar karaktären som krävs för att bära den.

2. Brunnen – 1 Mos 37

Josefs bröder är ute och vallar familjens får och Jakob skickar iväg sin Josef för att leta efter dem. När Josef hittar sina bröder tänker de ta chansen och mörda honom, men en av bröderna räddar livet på honom och de nöjer sig med att kasta honom i en brunn: “Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom, det fanns inget vatten i den.” (1Mos 37:24) 

När Josef är i brunnen sätter de sig och äter mat, vilket visar hur förhärdade deras hjärtan blivit. Synd gör oss människor ofta väldigt känslokalla. Till slut kommer det några ismaeliter som bröderna säljer honom som slav till. Brunnen blir en symbol för att livet rasar samman. Josef säljs vidare och blir slav hos Potifar i Egypten.

Ur ett mänskligt perspektiv verkar allt ske slumpmässigt: en karavan råkar komma förbi, Josef säljs till rätt person, han hamnar i Egypten. Men berättelsen lär att Gud verkar genom vanliga händelser. Guds omsorg sker ofta utan spektakulära mirakel.

En märklig detalj i den här berättelsen är också att Gud nästan aldrig talar direkt. Vi läser inte om några stora mirakler eller dramatiska uppenbarelser. Ändå är Gud verksam på nästan varje sida. Det är precis så många av oss upplever livet. Vi hör inte alltid Guds röst tydligt, men i efterhand kan vi se att han hela tiden ledde oss.

När man som Josef är i brunnen är det lätt hänt att man tror att Gud har övergett mig. Men brunnen blev vägen till Egypten. Och Egypten blev vägen till räddningen av många människor. Ibland blir inte livet som man tänkt men vi kan ändå lita på att Gud är med oss.

3. Frestelsen – 1 Mos 39

När Josef väl är i Egypten så är Gud med honom. Han får jobba som slav hos Potifar i Egypten, en man med stor makt. Josef lyckas väl i allt han gör och Potifar får stort förtroende för Josef, och ger honom stort ansvar.

Att vi har bekymmer i våra liv behöver inte betyda att Gud inte är med. Att vi kommer rätt i vår andliga kallelse behöver inte betyda att vi slipper alla mänskliga bekymmer. Guds närvaro tar inte bort prövningarna, men hans närvaro är med och välsignar oss mitt i alla våra prövningar och bekymmer.

Men i texten står också att Potifars hustru ville ligga med Josef och försöker upprepade gånger få honom i säng. Josef säger nej eftersom han inte vill synda mot Gud. För Josef är synden främst mot Gud: “Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?” (1Mos 39:9)

Men Potifars fru försöker gradvis bryta ner Josef. Hon tjatar ihärdigt dag efter dag. Synd fungerar ofta så, vi bryts gradvis ner tills vi till slut tycker att det kanske inte är så farligt.

Josef gör rätt men hamnar ändå i fängelse. Detta visar oss att rättfärdighet och lydnad inte alltid omedelbart leder till framgång eller andliga välsignelser. Ofta finns det ett kors innan uppståndelsen även i våra liv. Men trofasthet mot Gud är inte bortkastad även om det kostar för oss.

När Josef vägrar att ligga med Potifars fru så anklagar hon tvärtom honom för att vilja ligga med henne. När Potifar får höra detta från sin fru så blir han rasande och slänger sin slav Josef i fängelse.

4. Fängelset – 1 Mos 40–41

Men Gud fortsätter att vara med Josef, även inne i fängelset: “Men Herren var med Josef, och han gav honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset.” (1Mos 39:21) 

Fängelset blir ytterligare en plats där Josef blir formad i sin karaktär. Gud förbereder oss ofta i det fördolda innan vi får gå in i offentlig tjänst. Mose formades i öknen. David var en herde och gick omkring med sina får. Paulus var 14 år i Arabien. Jesus lever 30 dolda år före tre offentliga år.

Det här med att Gud är med Josef fungerar som en refräng i den här berättelsen. Gud är med Josef när han är i Potifars hus, Gud är med Josef när han är i fängelset, Gud är med Josef när han blir upphöjd, osv, osv. Berättelsen om Josef lär oss att det inte är om man är rik, populär, framgångsrik eller har en fin position, som är avgörande för om man är välsignad av Gud eller inte, utan om huruvida Gud är närvarande mitt i alla olika sorters omständigheter.

I fängelset sitter också faraos munskänk och bagare tillsammans med Josef. Josef använder sin andliga gåva för att tyda deras profetiska drömmar som de har fått. Josef berättar för munskänken att han kommer att bli fri snart, och vädjar till honom att då hjälpa Josef att också bli fri. Allt händer som Josef sagt men tyvärr glömmer munskänken bort Josef.

Josef måste ha tänkt att nu äntligen kommer min befrielse! Men ingenting händer. Tyvärr är väntan en central del av andlig mognad. Det är intressant att se att Josef fortsätter använda sin andliga gåva i fängelset. Han blir inte passiv och bitter, utan han fortsätter att troget tjäna även när han är på en dålig plats.

Detta visar oss att Josef har börjat växa i sin karaktär. Han fortsätter att vara trogen sin kallelse även utan ett erkännande. Han tjänar Gud i fängelset, han tolkar drömmar och han hjälper människor som har det svårt.

Efter två år kommer munskänken ihåg vad Josef sa och Josef får komma och tyda faraos drömmar.

5. Upphöjelsen – 1 Mos 41

Farao, Egyptens kung, blir så imponerad över att Josef kan tyda hans profetiska dröm att han gör Josef till nummer två i hela Egypten. Josef går från fängelse till svindlande makt på en dag. Det visar oss att Gud kan förändra en situation mycket snabbt efter lång väntan. Men den “plötsliga” upphöjelsen bygger på många års dold formning.

En intressant förändring som verkar ha skett i Josefs liv är att han har blivit mer Gudscentrerad än självcentrerad. När han fick sina egna profetiska drömmar när han var ung satte han sig själv i centrum och gjorde hans bröder arga på honom. Men nu säger han till farao att han själv inte kan ge ett svar till farao, men att Gud kan: “Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar.” (1Mos 41:16). Josefs prövningar och bekymmer verkar ha gjort något med hans karaktär.

Men i samband med att Josef tolkar faraos drömmar så presenterar han också en ekonomisk strategi för hur farao borde hantera den situation som kommer. Detta visar oss att andliga gåvor och praktisk klokhet hör ihop. Vi får fortfarande använda vår mänskliga hjärna även när Gud ger profetiska ord.

Josef blir upphöjd och får en fin position. Men det är inte främst för sin egen skull, utan det är för att kunna välsigna andra människor som Gud gör detta med Josef. När vi får fina positioner av Gud ska vi fortsätta att vara ödmjuka och inte tänka att detta handlar om mig och hur bra jag är, utan om att Gud vill använda mig för att välsigna många andra.

6. Förlåtelsen – 1 Mos 42–50

Josef får ansvar för att förvalta Egypten och se till så att så mycket mat som möjligt samlas in under de sju goda åren så att de kan användas under de nästkommande sju dåliga åren. När det sen blir svält i Kanaans land beger sig Josefs bröder till Egypten för att köpa säd. Josef tar emot dem och känner igen dem, men de känner inte igen honom. Josef förlåter snabbt sina bröder i hjärtat, men återupprättar relationen gradvis.

Förlåtelse betyder inte automatiskt omedelbart nytt förtroende och att allt direkt ska vara som förut. Josef leder sina bröder igenom en process för att se om deras hjärtan har förändrats. Tidigare föreslog Juda att Josef skulle säljas, men nu erbjuder han sig själv istället för Benjamin. Det verkar som att det finns en verklig omvändelse, det är inte bara ord utan också ett förändrat beteende.

Josef blir så gripen av den här processen att han tvingas gå ut och gråta flera gånger. Det visar att förlåtelse inte automatiskt betyder att såren aldrig gjorde ont eller att allt nu är frid och fröjd.

Josef avslöjar sig för sina bröder och förlåter dem för deras synd, att de först ville mörda honom och sen sålde honom som slav i Egypten. Men bröderna är oroliga att Josef ska hämnas på dem. Men Josef svarar dem att: “Ni menade ont mot mig, men Gud har menat något gott genom det, för att bevara många människor vid liv.” (1Mos 50:20)

Här ser vi att bröderna är skyldiga till en grov synd, men att Gud ändå är verksam genom dem. Det är inte Gud som står bakom synden, men han använder dessa händelser för sina syften. Gud skapade inte brödernas avund. Gud tvingade inte Potifars hustru att ljuga. Gud kastade inte Josef i fängelse. Men Gud var så stor att människors synd inte kunde stoppa hans plan. Det blir som när Paulus skriver: “Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.” (Rom 8:28)

Det vi lär oss av berättelsen om Josef är att Gud har en kallelse för våra liv, en kallelse som överlever alla bekymmer och omständigheter vi möter. Vi lär oss att Gud är närvarande i mörkret och att han formar vår karaktär i det fördolda. Vi lär oss att lidande inte behöver vara meningslöst och att synd inte måste sluta i bitterhet. Vi lär oss också att Gud kan väva in människors synd i sin frälsningsplan och vända allt negativt till någonting gott.

Gud var med Josef i drömmen, i brunnen, i frestelsen, i fängelset, i upphöjelsen och i förlåtelsen. Och samma Gud är med oss genom livets alla säsonger.

Hitta mer Bibelmaterial om 1Moseboken.

The post 1Mos 37-50 – Josef (Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

Joh 4:1-42 – Jesus upprättar – 33:29.

Hitta mer Bibelmaterial om Johannes.

The post Joh 4:1-42 – Jesus upprättar (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

För mig är påsken en tid av reflektion över Jesu död och uppståndelse. Hur Jesus vann seger över döden. Men påskens alla berättelser är också fyllda av besvikelser. Människor som får sina drömmar krossade, som blir illa behandlade av andra, människor som sviker.

Jag tror vi är många som kan känna igen oss i dessa berättelser. Som pastor möter jag ofta människor som är besvikna. Som ledare har jag gjort andra besvikna, antingen genom mina beslut som har slagit fel, genom människors felaktiga förväntningar på mig eller genom att jag blir måltavla för egna misslyckanden. Jag tror därför det finns mycket att lära av dessa påskens berättelser om besvikelser.

1. Folkets besvikelse

Den första besvikelsen jag vill lyfta fram är folkets felaktiga förväntningar på Jesus. När han red in i Jerusalem på en åsna ropade folket “Hosianna!” (Matt 21:8–9) och välkomnade honom som Messias och kung. Till en början ser det ut som en glädjefylld hyllning. Men deras förväntningar var formade av egna behov: de ville ha en politisk befriare som skulle köra ut romarna och återupprätta Israels storhet.

När Jesus inte uppfyllde deras planer – när han talade om fred, tjänande och lidande snarare än revolt och makt – vände jublet snart till krav på korsfästelse (Matt 27:22–23).

Lärdomen för oss är tydlig: vi vill ofta ha en Gud som passar våra behov, våra planer och våra tidsramar. Och när verkligheten inte stämmer med vår bild, blir vi lätt besvikna. När livet inte blir som vi har tänkt, kan vi då ödmjukt ställa oss frågan: är det jag som har missförstått, eller är det Gud som verkar på ett sätt jag ännu inte förstår?

2. Lärjungarnas besvikelse

Den andra besvikelsen står lärjungarna för. De följde Jesus nära, såg hans mirakler och hörde hans undervisning. De hade lämnat allt – men ändå fanns mycket kvar att lära om hur Guds rike fungerar. När Jesus talade om lidande och korsets väg blev de förvirrade och besvikna. I Mark 10:35–37 ser vi deras egoistiska förväntningar: de vill veta vem som ska få störst plats i riket, och de förstår inte att Guds rike inte handlar om positioner eller makt.

Gud verkar ofta på ett sätt som är större och djupare än våra planer. Våra egna idéer om hur saker “ska vara” kan stå i vägen för hur vi ser på vår kallelse. Besvikelsen uppstår när vi försöker forma Gud efter våra behov. Hur ofta har vi själva känt så? När livet inte blir som vi tänkt, när Guds väg inte är vår väg – hur reagerar vi då?

3. Judas besvikelse

Den lärjunge som kanske tydligast blev besviken på Jesus är Judas Iskariot. När det inte blev som han tänkt, fylldes han av besvikelse och frustration. Istället för att vända sig till Jesus, såg han ingen väg tillbaka – och valde att förråda honom för pengar. När skulden sedan slog till, fylldes han av förtvivlan, men sökte inte upp Jesus. Han tog sitt eget liv.

Judas är en varning för oss alla. Besvikelse är inte fel i sig, men om vi inte tar den till Gud kan den bli destruktiv. Ånger utan vändning mot Jesus leder till förtvivlan. Ånger som vänder sig till honom leder till upprättelse.

Vi ser kontrasten tydligt: Judas går bort från Jesus – Petrus vänder sig tillbaka till honom. Frågan till oss är: när vi misslyckas eller blir besvikna, vilken väg väljer vi?

4. Malkus besvikelse

När Jesus grips i Getsemane agerar Petrus impulsivt och hugger av Malkus öra. Situationen blir dramatisk: blodet sprutar, Malkus skriker, soldater drar sina svärd och människor gör sig redo att slåss.

Mitt i kaoset visar Jesus en annan väg. Han rör vid Malkus öra och helar honom. Han använder inte sin kraft för att fly – han använder den för att hela den som har blivit sårad av hans egna lärjungar. Sedan följer han frivilligt med sina angripare mot sin död.

Petrus försökte lösa situationen med svärd. Jesus löser den med kärlek och helande. Mitt i kaoset visar han oss hur vi kan handla även när vi själva blir sårade, eller när vi råkat såra andra.

Tyvärr finns det många människor, både i och utanför våra församlingar, som har blivit sårade av kristna som trott att de tjänade Jesus. Dessa människor behöver helas av honom för att kunna återvända till gemenskapen.

Lärdomen är tydlig: även när vi har blivit sårade eller själva har sårat andra, finns alltid en möjlighet till helande och återupprättelse genom Jesus. Ingen skada är bortom hans nåd.

5. Simon Petrus besvikelse

Det går inte att prata om påskens besvikelser utan att nämna Simon Petrus. Han lovade att aldrig överge Jesus, men när natten blev som mörkast och folkmassor pressade på, svek han. En annan Simon, Simon från Cyrene, fick bära korset åt Jesus – Petrus missade chansen att delta i en av historiens mest hedrande uppgifter.

Lärdomen är tvåfaldig: även när Jesu lärjungar misslyckas kan Gud fullborda sin plan. Men vi riskerar att gå miste om det fantastiska som Gud har planerat för oss om vi låter vår besvikelse styra.

Men historien slutar inte där för Petrus. Till skillnad från Judas går han tillbaka till Jesus. Efter uppståndelsen möter Jesus honom och återupprättar honom. Tre gånger frågar Jesus: “Älskar du mig?” – och tre gånger får Petrus ett uppdrag. Petrus bär inte sin skuld ensam, utan tar den till Jesus, och möts av nåd i stället för fördömelse.

Skillnaden mellan Judas och Petrus är tydlig: Judas ångrade sig men gick bort från Jesus. Petrus föll, men vände tillbaka. Det avgörande är inte hur hårt vi faller, utan vart vi vänder oss efteråt. När vi misslyckas, låter vi vår skuld dra oss bort – eller tar vi den till Jesus och låter hans nåd återupprätta oss, precis som Petrus?

6. Jesus besvikelse

Även Jesus kände besvikelse. Han blev tillfångatagen av sitt eget folk, övergiven av sina lärjungar, sviken av Judas och förnekad av Petrus. Han som älskat sina lärjungar och helat sjuka, är nu ensam på korset, sviken och övergiven. När han ropar från korset: “Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Matteus 27:46, Ps 22:2), visar han oss att det är okej att vara ärlig med sin smärta.

Jesus flyr inte från lidandet, utan vänder sig till Gud mitt i det. Trots sin övergivenhet kallar han Gud “min Gud”. Han visar oss att Gud inte står på avstånd – han är mitt i lidandet, närvarande och medkännande (Heb 2:17).

Jesus ger oss också en väg ut ur besvikelsen: att vara öppna med vår smärta, att ropa till Gud och hålla fast vid honom även när vi inte känner hans närvaro. Han varken flyr eller ger upp – han stannar kvar i uppdraget och är fullständigt lydig.

När vi själva känner oss övergivna, som Jesus på korset, vem vänder vi oss till? Låter vi smärtan ta över, eller ropar vi till Gud som vår hjälp och vår tröst?

7. Emmausvandrarnas besvikelse

Efter korsfästelsen vandrar två lärjungar mot byn Emmaus (Lukas 24:13–32). De är uppgivna, förvirrade och på väg tillbaka till sitt gamla liv – redo att ge upp som lärjungar. När de på sin vandring, utan att förstå det, möter Jesus, berättar de för honom om det som nyligen hänt i Jerusalem: “Vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.”

Jesus fortsätter vandra med dem, förklarar Skrifterna och bryter brödet. Plötsligt tänds en värme i deras hjärtan, glöden av hopp och tro väcks till liv igen. Kanske får de inte svar på allt, men långsamt förvandlas deras sorg till glädje.

Lärdomen är tydlig: även när vi är uppgivna, när besvikelsen känns total, kan Jesus vända vår väg och ge oss nytt liv. Han kan återuppliva våra drömmar och föra oss tillbaka till vår ursprungliga kallelse, om vi är öppna för honom. Ingen besvikelse är så djup att Jesus inte kan vända den till nytt hopp.

Avslutningsvis

Påsken är fylld av besvikna och uppgivna människor; besvikna på varandra, på sig själv, på andra kristna, på Gud. Men så länge som vi håller oss fast vid Gud ändå, så kan ingenting stoppa Jesus från att leda oss rätt. Jesus kan förlåta och upprätta oss när vi har gjort fel och svikit honom. Jesus kan hela våra sår när kristna syskon har behandlat oss illa. Jesus kan ställa våra felaktiga förväntningar till rätta genom att på ett djupare plan förklara Skriften för oss. Jesus kan ge oss hoppet tillbaka när vi har gett upp. Jesus kan göra det därför att han själv vet vad det är att känna besvikelse och övergivenhet. Det vi behöver göra är att vända oss till Gud mitt i vår mörka besvikelse och bekänna ”Min Gud”.

Hitta mer Bibelmaterial om Matteus.

The post Matt 27:46 – Påskens besvikelser (Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

Jag kandiderar till riksdagen för Kristdemokraterna i Västernorrland

Efter månader av intensiv debatt om Tidöavtalets migrationspolitik har jag landat i ett beslut som känns både stort och självklart.

Det räcker inte längre att stå utanför och kritisera. Det är dags att kliva in och bidra till förändring inifrån. Därför kan jag idag, 1 april 2026, meddela att jag kandiderar till riksdagen för Kristdemokraterna i Västernorrland.

Genom mitt arbete som pastor har jag mött hundratals människor som sökt en ny tillhörighet i Sverige, inte minst konvertiter som kommit till tro på Jesus. Jag har sett både glädjen i ett äkta möte med Kristus och frustrationen över hur svårt det ibland är att bli tagen på allvar. Nu vill jag ta med mig de erfarenheterna in i riksdagen.

Om jag blir invald kommer jag bland annat att verka för följande:

Att det inrättas en nationell konvertitsamordnare.

Att verka för en mer human och rättssäker migrationspolitik byggd på kristna värderingar där Matteus 25 får fungera som vägledande princip för Utlänningslagen, på samma sätt som Flyktingkonventionen gör idag.

Att stoppa alla tonårsutvisningar och se till så att alla som har hamnat i kläm får en ny chans.

Att det införs en särskild undantagsventil för konvertiter som kallas ”synnerligen kristna omständigheter”.

Att alla riksdagsledamöter ska genomgå och godkännas på ett kristendomstest innan de kan ta plats i kammaren. De som inte klarar testet utvisas till ett land som lottas fram medelst tombola.

Att tungotal erkänns som ett minoritetsspråk i Sverige. Det ska erbjudas tolkning på riksdagens alla offentliga sammanträden, så att den helige Ande får full yttrandefrihet även i Sveriges högsta beslutande församling.

Att varje viktigt riksdagsbeslut ska föregås av en andlig konsekvensanalys, inklusive bön och fasta. Om ingen vägledning upplevs, får Urim och Tummim avgöra.

Att riksdagens traditionella gudstjänst i samband med riksmötets öppningsceremoni framöver hålls i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Transformatio ab intus – Förändring börjar inifrån.

Christian Mölk
Pastor & (snart) riksdagsledamot

Härnösand 1 april 2026

The post Jag kandiderar till riksdagen för Kristdemokraterna i Västernorrland first appeared on Pastor Christian Mölk.

Bakgrund och syfte

Nätverket #rättilltro har länge pekat på allvarliga brister i Migrationsverkets hantering av konvertitärenden. Konvertitutredningen (2019) visade godtyckliga beslut, stora geografiska skillnader, låg värdering av skriftlig bevisning (dopbevis, kyrkointyg), överbetoning av muntlig berättelse och orimliga kunskapskrav utan hänsyn till individens bakgrund (ålder, utbildning, analfabetism). Utredningen konstaterade att processen var rättsosäker och stred mot internationell rätt.

Uppföljningar 2025 visar att problemen kvarstår: Kunskapskraven är fortfarande ofta oskäliga, skriftlig bevisning och religionsutövning värderas lågt, helhetsbedömning av riskfaktorer brister, och expertkunskap om religion/konversion saknas hos handläggare. Statskontorets rapport ”Många öar små” (2024:14) bekräftar brister i enhetlighet och rättssäkerhet, särskilt i konvertit- och hbtqi-ärenden. FN:s tortyrkommitté (CAT) har upprepade gånger fällt Sverige för utvisningar av kristna konvertiter i strid med tortyrkonventionen, men Migrationsverket ser besluten som endast bindande i enskilda fall, inte vägledande.

Vi delar Kristdemokraternas engagemang för religionsfrihet och skydd för förföljda kristna (t.ex. era motioner om World Watch List och FN-resolutioner). En bättre skyddsmekanism behövs för att säkerställa att svensk asylpraxis följer UNHCR-riktlinjer, EUAA:s Practical Guide on Interviewing Applicants with Religion-based Asylum Claims och internationella åtaganden.

Förslag: En konvertitsamordnare 

Vi föreslår att Kristdemokraterna driver att Migrationsverket inrättar en konvertitsamordnare med särskilt ansvar för asylärenden där konversion till kristen tro (eller annan religion) åberopas. Funktionen ska inte fatta beslut, utan agera som rättssäkerhetsstärkande komplement till Migrationsverket.

Samordnaren skulle ha följande uppgifter:

• Granska svåra konvertitärenden och ge second opinions på Migrationsverkets beslut.
• Skapa forum för dialog mellan politiker, Migrationsverket, domstolar, jurister, kyrkor, civilsamhälle och konvertiter.
• Ta fram riktlinjer för rättssäkrare bedömningar av genuin tro, apostasi-risker och tillskriven religiös tillhörighet.
• Samla erfarenheter från verkliga fall och föreslå förbättringar till regeringen/riksdagen, inklusive bättre efterlevnad av FN:s tortyrkommitté-beslut som vägledande praxis.
• Stödja Migrationsverkets åtgärdsplan (utbildning, workshops, tematisk kvalitetsuppföljning) genom expertinput om religion och konversion.

Föregångare

HBTQ-samordnaren hos Migrationsverket visar att modellen fungerar: specialiserad kunskap, second opinions och riktlinjer utan beslutanderätt, med låg kostnad men hög effekt på rättssäkerhet och enhetlighet. En konvertitsamordnare skulle kunna inrättas likadant, eventuellt som en expertgrupp inom Migrationsverket (som föreslagits i tidigare seminarier). Det adresserar direkt Statskontorets kritik och kompletterar EUAA-vägledningen, som Sverige bör implementera fullt ut för konvertitärenden.

Förslaget handlar inte om ökad invandring, utan om bättre skydd för konvertiter som redan är här och riskerar livsfara (t.ex. till Iran, Afghanistan). Det skulle minska orättvisor, stärka Sveriges humanitära profil och bygga förtroende mellan myndigheter och kyrkor.

Samarbete 

Vi i #rättilltro (med representanter från Pingströrelsen, Equmeniakyrkan, Evangeliska Frikyrkan, Svenska Alliansmissionen, Frälsningsarmén och Trosrörelsen) har gedigen erfarenhet av konvertiters integration och tro. Vi står redo att bidra med fallbeskrivningar, kunskap från församlingar och input till riktlinjer. Kristdemokraterna har en unik möjlighet att driva detta, t.ex. via motioner eller som del av era rättssäkerhetsförslag i migrationspolitiken.

En sådan funktion skulle vara en win-win: skydda förföljda kristna, främja integration och visa att politik och kyrka kan samarbeta kring gemensamma värderingar som gästfrihet, rättvisa och barmhärtighet.

#rättilltro, 

Stockholm 12 mars 2026

The post Förslag: Konvertitsamordnare first appeared on Pastor Christian Mölk.

2Mos 14:14 – Vara stilla eller strida? – 28:24.

Häromdagen var jag hemma med Amelie som hade sportlov. Jag hade planerat att ligga ute i soffan och bara njuta av den sköna vårsolen. Men Amelie ville absolut ha fram några särskilda leksaker från förrådet, men jag orkade inte resa mig. Jag ville bara ligga kvar och sola. Då började hon tjura och bråka så där envist som bara en åttaåring kan göra, och hela min solstund förstördes. Till slut gav jag upp, vi gick och hämtade grejerna, och genast lyste hon upp, kunde leka vidare och var nöjd. Själv kunde jag lägga mig i utesoffan igen och slappna av i solen. Som förälder inser man ibland att man måste ge barnet en liten knuff igång, hjälpa dem komma över tröskeln, så att de sen klarar sig själva en stund.

Allt som ofta hamnar vi i såna här situationer i vårt kristna liv. Vi står inför någonting nytt, vi känner att vi vill göra något för Gud, men vi kommer ingenstans för vi behöver Guds hjälp att komma igång. Det kan vara olika situationer som vi möter; gå in i en ny tjänst för Gud, gå igenom sjukdom, byta jobb, längtan efter en partner, funderingar om man ska flytta eller bo kvar, osv.

Bibeln har inte ett enda enkelt svar på de frågor vi ställer oss när vi står inför sådana skiften i livet. Ibland säger Gud åt oss att vara stilla och låta han ta striden åt oss. Vid andra tillfällen då säger Gud åt oss att gå fram i tro och strida. Hur vet man när man ska vara stilla och hur vet man när man ska strida?

När vi ska vara stilla

1: Mellan hav och fiende: Var stilla

Den första berättelsen jag vill att vi ska titta på är när Gud sa åt Israel att vara stilla: Andra Moseboken kapitel 14. Gud har förmått Egyptens farao att tillåta Israel att lämna slaveriet i Egypten. Mose har lett Israel ut ur Egypten på väg mot friheten. Men när Israel har kommit en bit på vägen så ångrar sig Farao och han börjar jaga efter Israel med sin armé. När Israel befinner sig i öknen nära Röda havet kommer Farao ikapp israeliterna, som plötsligt befinner sig klämda mellan havet å ena sidan och Egyptens armé å andra sidan. Det finns ingenstans att fly och Israel blir förskräckta och ropar till Gud om hjälp och Gud svarar: “Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag ska ge er. Så som ni ser egyptierna i dag ska ni aldrig någonsin se dem igen. Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.” (2Mos 14:13–14)

Sen sa Gud åt Mose att lyfta sin stav och räcka ut den över havet så att det delas. Mose gör som Gud säger och Israels folk kunde gå ”rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem” (2Mos 14:22). När egyptierna sen följer efter vände vattnet tillbaka över egyptierna och hela Faraos armé drunknade.

När Israel stod inför ett hopplöst problem och svävade i livsfara, när de var instängda mellan hav och fiende, när omständigheterna var helt omöjliga och det inte fanns någon utväg, då sa Gud åt Israel att vara ”stilla”. När Israel inte hade någon egen förmåga att strida, när fienden var övermäktig och allt hopp var ute, då stred Gud åt Israel.

Om du känner igen dig i den situationen; att dina omständigheter känns helt omöjliga och du inte ser någon utväg. Det kan till exempel bero på svår sjukdom, oväntade kriser, relationer som har dött. Då kanske det inte är läge att varken fly eller strida i egen kraft. Då kan det vara läge att ropa till Gud så som Israel gjorde, och låta Gud kämpa din strid.

2: När tiden inte är inne: Var stilla

Det kan finnas andra liknande situationer där du kommer att behöva strida, men tiden är inte inne och du därför måste vara stilla. Det kan vara som det var för lärjungarna i väntan på Guds Ande, när Jesus sa åt sina lärjungar: “Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig.” (Apg 1:4)

Om man väntar på något som Gud har lovat så kan det kännas fel att sitta still för länge. Men samtidigt skulle det bli fel om man forcerade fram det som Gud har lovat. Ibland måste vi bara finna oss i att vi måste vänta på Guds timing, även om vi känner oss redo att strida. När vi väntar på ett genombrott, en partner, ett barn, ett helande, ett jobb eller en vändning i livet som bara Gud kan ge.

3: Orättvist anklagad: Var stilla

En tredje situation då det ofta är läge att vara stilla och låta Gud strida är när man blivit orättvist anklagad, när någon har sårat oss djupt, ljugit eller behandlat oss felaktigt. Det finns tillfällen då vi ska göra som Paulus skriver till församlingen i Rom: “Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren.” (Rom 12:19) Ibland är det fel att slå tillbaka eller behandla andra lika illa som man själv blivit behandlad. Då kan det vara bättre att vända andra kinden till och låta Gud ge dig rättvisa. Det betyder inte att man ska bli helt tyst och passiv, men man kan undvika att slå tillbaka med samma mynt eller att delta i gyttjebrottningen.

4: Andligt utmattad: Var stilla

En fjärde situation där man är så illa tvungen att låta Gud strida är när man är andligt utmattad. När man har fastnat i utbrändhet, depression eller en andlig torr ökenperiod. När man som profeten Elia är så less på allt ogudaktigt motstånd att han kastar in handduken och önskar sig döden: “Nu är det nog, Herre. Ta mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder.” (1Kung 19:4) Elia orkade inte längre kämpa frimodigt för Herrens sak. Men Gud mötte inte Elia i stormen, vinden eller elden, utan i ”den svaga susningen” (1Kung 19:12). Elia var tvungen att vara stilla för att kunna ta emot från Herren. Gud låter sen Elia hitta Elisha, en medarbetare som kan ge honom stöttning.

Innan vi går in på tillfällen då det är läge att strida, så ska vi komma ihåg att bara för att vi är stilla så betyder inte det att vi ska vara passiva. Israeliterna satte sig inte ner på stranden av Röda havet och väntade, utan de ropade på Gud, lydde Guds ord och gick genom Röda havet.

Men, hur vet man då när det faktiskt är läge att strida? Jo det finns en hel del sådana situationer också.

När vi ska strida

1: Generellt och specifikt tilltal: Strid

För det första när du på ett tydligt sätt har fått ett Guds tilltal och uppdrag. Som exempelvis Josua fick när Gud sa åt honom att gå över Jordanfloden och inta Kanaans land. Nu var situationen en annan än när Mose och Israel var inklämda mellan hav och fiende och helt försvarslösa. Nu hade Israel haft tid på sig att förbereda sig och var redo att ta sig an det uppdrag Gud gett dem. Gud hade gjort Israel redo och utmanade dem nu att också ta ett steg i tro och se att Gud går med dem. Gud sa åt Israel att gå ner till Jordanfloden och han sa åt Israels präster att sätta ”sina fötter i vattenbrynet av Jordan” (Jos 3:15), och ”då stannade vattnet som kom uppifrån och blev stående som en mur långt borta” (Jos 3:16) och Israels folk kunde torrskodda gå över Jordanfloden och bege sig mot Jeriko där striden skulle utkämpas. Sen befaller Gud Josua och Israels folk att strida mot Jeriko vilket de gör och vinner en stor seger.

När Gud har gett oss både ett tydligt generellt uppdrag; att inta Kanaans land, samt även ett tydligt tilltal; att gå över Jordanfloden och attackera Jeriko på ett specifikt sätt, då är det inte läge att sitta still.

Jesus har gett oss ett tydligt generellt uppdrag; att gå ut i hela världen och berätta om Jesus. Det behöver vi inte fundera på om vi ska göra eller inte. Om den helige Ande dessutom lägger något specifikt på vårt hjärta, ett tydligt andligt tilltal, då är det inte läge att sitta still eller vänta längre, utan då behöver man gå på det som Gud manar oss till.

2: När dörrar öppnas: Strid

Om dessutom dörrar öppnas när man tar små steg i tron, som när kedjorna föll av Petrus händer när han satt i fängelse och dörrarna öppnades och han kunde gå ut obemärkt (Apg 12), då vågar vi ta fler steg framåt. När den inre friden infinner sig, när man får bekräftande profetiska tilltal från personer som inte känner till ens inre bön, då är det ofta tid att gå fram i tro.

3: När vi frestas: Strid

Det finns också helt andra situationer då man inte bör sitta still. Exempelvis när man upplever frestelser till synd. Då är det inte läge att vara passiv, det kan rentav vara farligt. Paulus skriver till sin lärjunge Timoteus att han ska ”kämpa trons goda kamp” (1Tim 6:12), och han skriver till församlingen i Efesus att de ska ta på sig Guds vapenrustning, så att de ”kan stå emot djävulens listiga angrepp” (Ef 6:11). När vi strider, gör vi det inte i egen kraft eller med vår egen styrka. Vi tar på oss Guds rustning, står fasta och använder Hans vapen: sanning, rättfärdighet, evangelium, tro, frälsning och Guds Ord. När Josua attackerade Jeriko var det Gud som raserade murarna, inte Israel.

4: När vi har makt att hjälpa: Strid

En annan situation då det också vore fel att sitta still är när man ser en orättfärdighet och har makt att påverka och göra någonting gott. Till exempel om man ser en konflikt där man har möjlighet att bidra till försoning, eller om man ser en broder eller syster i nöd och faktiskt har möjlighet att hjälpa till. Då vore det en undanflykt att vara stilla, och då manar Bibeln oss till kärlek (Heb 13:16).

Avslutning

Var befinner du dig i din kristna vandring? Befinner du dig inklämd mellan hav och fiende vid Röda havet? Eller står du med tårna i Jordanfloden redo för strid? Är det tid att vara stilla och ropa till Gud om hjälp? Eller är det dags att ta steg i tro och kämpa den goda kampen? Han som delade Röda havet och stred mot egyptierna delade också Jordanfloden och befallde Israel att strida mot Jeriko.

Nyckeln till att förstå vad som är rätt nästa steg för just dig, är att leva nära Gud genom Bibeln, bön och den kristna gemenskapen. Jesus säger i Johannes 10:27: “Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.”

Och som Paulus skriver i Romarbrevet 12:2: “Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.” (Rom 12:2)

Ofta är det frukten som avslöjar om vi lyssnat rätt. När vi befinner oss rätt i Guds ledning upplever vi inre frid, tro, hopp och kärlek. När vi går i egen kraft skapar det oro, bitterhet, kaos och självcentrering.

När vi lyssnar på Guds röst och prövar vad som är Guds vilja i just vår situation så kan vi förstå om Gud manar oss att vara stilla och låta Gud strida, eller om Gud vill att vi ska gå fram i tro och strida i Guds kraft. Nyckeln är att söka Gud, lyssna på hans röst och gå på det som Gud visar.

Hitta mer Bibelmaterial om 2 Moseboken.

The post 2 Mos 14:14 – Vara stilla eller strida? (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

Idag presenterade Tidöpartierna sin lösning för att rätta till de orimliga konsekvenserna i migrationspolitiken som jag och många andra har protesterat mot sedan hösten 2025.

Jag vill därför rikta ett stort och ärligt tack till regeringen, Ulf Kristersson, Ebba Busch, Jimmie Åkesson, Simona Mohamsson och alla som varit med i förhandlingarna. Ni har lyssnat på de röster som höjts, från församlingar, familjer och vanligt folk, och ni har agerat.

Tack!

De viktigaste delarna i dagens besked är:

• Unga som går gymnasiet ska inte behöva avbryta sina studier eller separeras från familjen. Migrationsverket pausar utvisningarna tills lagändringen är på plats.
• De som redan integrerat sig via jobb och fått arbetstillstånd kan nu söka om det inifrån Sverige – ingen tvång att lämna landet.
• Vård- och omsorgspersonal (bristyrken) pekas ut som en viktig grupp som ska skyddas från orimliga utvisningar.
• Ukrainare under massflyktsdirektivet får tillfälligt uppehållstillstånd när det löper ut.
• Utredningen om permanenta uppehållstillstånd kompletteras för att ge realistiska möjligheter till medborgarskap för de som vill stanna och bidra.

Det är inte en total omsvängning av Tidöuppgörelsen, en stram migrationspolitik står kvar, men det är en viktig korrigering av de delar som träffade fel och drabbade människor som inte gjort något fel. De som integrerat sig, jobbat, betalat skatt, lärt sig svenska och byggt sitt liv här ska nu få en rimligare chans att stanna. Det var precis det jag protesterade mot när jag skrev mitt inlägg med #NEJTILLTIDÖ den 7 december: Det är inte okej att Sverige avskaffar möjligheten till spårbyte retroaktivt, tar bort permanenta uppehållstillstånd, splittrar familjer och utvisar skötsamma och integrerade medmänniskor.

Nu har det mesta av detta åtgärdats, snöbollen har nått sitt mål, och jag vill därför meddela att jag härmed avslutar min #NEJTILLTIDÖ-protest.

Det som inte nämndes var detta med konvertiter, men det kommer jag att träffa KD för att prata om på torsdag. Så hoppas på förbättringar på det området också.

The post Idag presenterade Tidöpartierna sin lösning first appeared on Pastor Christian Mölk.

Sweden is a strange country with many peculiar traditions that have always fascinated me. We love to sit outside in the cold and embrace the warmth of the sun. We queue as if it were an Olympic sport, yet we’ll happily let you cut in at the checkout if you only have one or two small items. We write angry notes to each other in the stairwell instead of saying things face to face. We celebrate every holiday with pickled herring, ”must” (a sweet, non-alcoholic drink), and two halved eggs. And when we visit our old people and drink coffee together, they for some strange reason always put out five cookies when we are four people.

I’m a second-generation immigrant with an Austrian surname, but I was born here, this is my country. Sweden has always been a land of people who came from somewhere else. When the ice melted after the Ice Age, the first humans wandered in. Over time, groups like Svear, Götar, and Sámi formed. Later came waves of Finns, Germans, Afghans, and many others, people with unfamiliar surnames, different languages, histories, and cultures.

When I was young, waving a Swedish flag could get you labeled a racist. But it’s not just racists who love this country. There is another Sweden, one that does not see immigrants as a problem to be deported. In fact, few things make Swedes happier than inviting newcomers into our strange land and our strange customs.

I’ve lost count of how many times abroad I’ve said, ”In Sweden we…” and then enthusiastically explained something bizarre that we’re secretly proud of. ”In Sweden we eat fermented fish in the summer. It smells like vomit but tastes amazing!” (That’s ”surströmming”, our famous delicacy.) Or when foreigners are shocked by our cold summers, we eagerly describe our wonderful winters. We complain when it’s only 10°C in the summer, yet we happily take off our jackets and bask in the sun at –10°C in the ”spring-winter”, our fifth season.

We love it when new people join our weirdness. Nothing makes a Swede prouder than seeing someone from another country embrace our odd traditions, we almost burst with pride. You could almost call it an initiation ritual. It doesn’t matter whether you’re from Austria, Finland, or Iran. Eat surströmming? You’re one of us. Complain about the chilly summer but enjoy the winter sunshine? One of us. Say the magic word ”fika” while drinking coffee and eating a ”semla” (a cream-filled bun)? Definitely one of us.

Integration is about give and take. Swedes are famously conflict-averse; disagreement makes us deeply uncomfortable. We often twist ourselves into knots insisting that ”actually, we basically agree” just to preserve harmony. We don’t like it when someone disrupts the quiet consensus or stands out too much. Instead, we stay silent, clench our fists in our pockets, and mutter to ourselves.

But sometimes even Swedes have to react. Sometimes we reach a point where we can no longer stay quiet.

For me, that moment is now.

When I see my country doing something so profoundly un-Swedish as deporting people who have become part of us, people who bake homemade semlor, eat pickled herring, go to church on Sundays, work in shortage occupations, pay taxes, speak Swedish, have bought their own homes, and have children born here. Sweden has gone so far that it is deporting people with Swedish hearts.

At that point, clenching your fist in your pocket is no longer enough. We have to raise our voices. We have to protest. We have to speak up.

People who want to come to this strange country and become part of us should be welcome. For centuries, Sweden has welcomed newcomers. It is one of the traditions we have been most proud of.

That is why I started protesting the migration policies connected to the Tidö-Governement last autumn.

It began in October 2025, when I visited a church in the small northern town of Norsjö and realized that Sweden was about to deport not only a Christian family to Iran, where Christians risk severe persecution, but also a well-integrated family who had bought a house in a rural community and worked in sectors with labor shortages.

More and more unjust, unreasonable, and deeply troubling cases began to surface, and eventually it boiled over. A national debate began about the Swedish government’s migration policies connected to the Tidö Agreement.

At first the debate quickly turned into a meta-discussion: first about whether pastors should speak about politics, and then about whether the Christian Democrats (KD) should speak about Christianity. To me, these are two sides of the same question.

I believe the church has not only the right but also the duty to ”Speak Truth to Power” when politics goes too far, especially when it harms the vulnerable, whom the Bible often summarizes as ”the widow, the stranger, and the fatherless.”

And I, as a Conservative Pentecostal Pastor, have no problem with the Christian Democrats having ”Christian” in their name. But that naturally comes with obligations. In the best of worlds, churches and the Christian Democrats would share Christ as common ground and have meaningful dialogue about Christian values. Hospitality and welcoming the stranger are, after all, among the most fundamental Christian (and Swedish) values there are.

Some critics claimed that opposing the Tidö migration policies meant supporting ”free and unlimited immigration”. That is one extreme. But deporting well-integrated people who have done everything society asked of them is another extreme. I am not arguing for open borders. I am arguing against policies that punish people who have already become part of our communities, our church members, neighbors, colleagues, classmates, and friends. I criticize the government because I believe they have gone to the other extreme. That doesn’t mean I’m for the first extreme.

As the debate continued, increasingly troubling cases emerged, teenagers and even babies facing deportation decisions that many people found deeply unreasonable.

Eventually, all of Sweden’s major party leaders were forced to respond to the criticism:

– Ulf Kristersson (Moderates) acknowledged that the changes may create ”transitional problems” and said the government is investigating possible transitional rules.

– Jimmie Åkesson (Sweden Democrats) stated that ”the purpose is obviously not to make life difficult for law-abiding people”, is open to adjustments and wants teenage deportations to be paused until an exception mechanism is in place.

– Ebba Busch (Christian Democrats) said that if the reforms in some respects have ”landed slightly off target,” her party is prepared to review the legislation.

– Simona Mohamsson (Liberals) argued that revoking permanent residence permits risks creating uncertainty and disorder.

– Magdalena Andersson (Social Democrats) called the deportation of long-resident teenagers ”unreasonable.”

– Elisabeth Thand Ringqvist (Centre Party) described the teenage deportations as ”really bad integration policy, a catastrophe for Sweden.”

– Nooshi Dadgostar (Left Party) called the cases ”inhumane” and ”absurd.”

– Amanda Lind (Green Party) has participated in demonstrations against what she calls unjust deportations that are ”unworthy of a humane country.”

The debate has clearly reached those in power.

But fine words are not enough. What we now need is action.

– Transitional rules for people who have already integrated into Swedish society.
– An end to retroactive revocations of permanent residence permits.
– Policies that keep families together and prevent teenage deportations.
– More legally secure assessments of religious converts, for example through a national coordinator for conversion cases.

This is not about throwing the entire Tidö Agreement in the trash. It is about correcting the parts that have gone too far and that unjustly harm people who have built their lives here.

If Sweden want to be strict about new migration we can still be fair to those who are already part of our society. That is not a contradiction, it is common sense and basic human decency.

If Sweden has let you into this country, given you permission to work, if you have followed all the rules, lived here for more than 10 years, done everything right, bought a house, learned Swedish, etc., then it would be unfair, unjust and unrighteous for Sweden to suddenly change the rules and deport you.

As Ebba Busch, leader of the Christian Democrats, once said: ”If you make a deal with a Swede, that is a handshake you can trust. You know what you are going to get.”

I love this strange country, and I want it to remain true to its welcoming heart.

To an outsider, Sweden can seem cold, both the weather and the people. But that is exactly why we cherish the sun when it appears, why we bundle up and still enjoy the warmth even in freezing temperatures, and why we always offer hot, strong coffee. And as the old people taught us; In Sweden we always put out one extra cookie to the coffee. That extra cookie is for the unexpected guest.

That cookie is for you.

The post Sweden is a strange country first appeared on Pastor Christian Mölk.

Jag tänkte jag skulle försöka sammanfatta Tidödebatten så här långt utifrån mitt perspektiv. För mig började den i oktober förra året, när jag besökte församlingen i Norsjö och förstod att Sverige var på väg att inte bara utvisa en kristen familj till Iran, ett land där kristna riskerar svår förföljelse, utan dessutom utvisa en välintegrerad och etablerad familj som köpt hus i en norrländsk utflyttningsbygd och har jobb inom bristyrken.

Fler och fler sådana här orättvisa, orättfärdiga och oförståeliga fall började poppa upp och jag skrev flera inlägg som berörde detta. Till slut rann det över och jag skrev ett inlägg där jag sa tydligt nej till denna allt för stränga migrationspolitik med hashtagen #NEJTILLTIDÖ.

Detta skapade ett rejält blåsväder med kritik från många håll. Men samtidigt också ett massivt stöd som jag aldrig någonsin tidigare har stött på.

Det blev tidigt en metadebatt om först huruvida pastorer får uttala sig om politik, och sen om huruvida Kristdemokraterna får kalla sig kristet. För mig är detta två ytterligheter av egentligen samma fråga.

Personligen anser jag att kyrkan inte bara har rätt att ”Speak Truth to Power” när politiken går för långt, utan en plikt. Kyrkliga ledare måste tala profetiskt om orättvisor, särskilt när de drabbar de svaga, som Bibeln ofta summerar i begreppet ”änkan, främlingen och den faderlösa”.

Jag har heller inga problem med att Kristdemokraterna har ”Krist” i sitt namn, men de måste förstå att det naturligtvis förpliktigar. I den bästa av världar så blir kyrkornas och KD:s gemensamma nämnare Kristus och vi kan ha en god dialog om kristna värderingar.

Sen spårade debatten ur där det påstods att kritik mot Tidöpolitiken skulle betyda ”fri och obegränsad invandring”. Men det anser jag är en extrem ytterlighet på samma sätt som jag anser att Tidöpartiernas migrationspolitik har blivit den andra extrema ytterligheten: att utvisa integrerade och etablerade människor som har jobb i bristyrken, betalar skatt, pratar svenska, har köpt hus, är med i en församling och barn som är födda här. Jag kritiserar regeringen eftersom jag anser att de har hamnat i den andra ytterligheten. Det betyder inte att jag är för den första ytterligheten.

Vartefter debatten rullade på började flera märkliga fall uppmärksammas, där tonåringar och bebisar får helt orimliga utvisningsbeslut.

Under debattens gång har i princip alla partiledare uttalat sig om kritiken mot den stränga migrationspolitiken:

– Ulf Kristersson (M): Erkänner att ”förändringarna kan skapa övergångsproblem”, och därför finns det nu en ”utredning som tittar på frågan” och ”letar efter övergångsregler” (SVT 30 minuter feb).

– Jimmie Åkesson (SD): ”Syftet är givetvis inte att jävlas med skötsamma människor” (tal till nationen 18 feb). Öppen för att ”skruva på regelverket”.

– Ebba Busch (KD): ”Är det så att vi i nyanser har landat snett även om grundintentionerna har varit rätt, då är vi från Kristdemokraternas sida beredd att se över lagstiftningen för att se att den träffar mer rätt” (partiledardebatt 14 jan).

– Simona Mohamsson (L): ”Jag tycker inte vi borde återkalla permanenta uppehållstillstånd” eftersom det ”riskerar skapar oordning och osäkerhet och vore dåligt för Sverige” (SVT Agenda 22 feb).

– Magdalena Andersson (S): ”De rapporter vi får nu om ungdomar som bott länge i Sverige och ska ta gymnasieexamen i vår men som nu utvisas, det är ju orimligt och det är ju också bra att regeringspartierna ser det här och har lovat att komma med en lösning” (SVT Nyheter 16 feb).

– Elisabeth Thand Ringqvist (C ) om tonårsutvisningar: ”Det är riktigt dålig integrationspolitik. En katastrof för Sverige.” (SVT 11 feb).

– Nooshi Dadgostar (V) kallar tonårsutvisningarna för ”omänskliga” och ”absurda”: ”Det strider mot vår moraluppfattning och är ekonomiskt bisarrt eftersom vi har investerat väldigt mycket i de här personerna” (DN 23 feb).

– Amanda Lind (MP): Demonstrerade för att stoppa de orättvisa utvisningarna och anser att politiken inte är ”värdigt ett land som vill kalla sig humant” (Instagram).

Det här visar att debatten har landat hos makthavarna. Allting har naturligtvis inte berott på mig och kritiken mot den orättfärdiga migrationspolitiken förekom även innan jag började protestera. Men bara fina ord räcker inte. Vi väntar på att få se verkstad också. Konkreta åtgärder som gör skillnad för de människor som drabbas:

– Övergångsregler för de som redan fått spårbyte och integrerat sig

– Stopp för retroaktiva indragningar av permanenta uppehållstillstånd

– Åtgärder för att hålla ihop familjer och stoppa tonårsutvisningar

– Bättre och mer rättssäkra konvertitbedömningar (t.ex. genom att inrätta en konvertitsamordnare)

Det handlar inte om att riva upp hela Tidöavtalet. Det handlar om att rätta till de delar som träffat fel, den politik som gått för långt och på ett orättfärdigt sätt drabbat våra församlingsmedlemmar, våra grannar, våra kollegor, våra klasskamrater och våra vänner. Människor som har byggt sitt liv här, bidragit med skatt och arbete, och inte gjort något fel.

Ett land som Sverige borde kunna vara både stramt mot ny migration och rättvist mot de som redan är här. Det är inte en motsättning, det är sunt förnuft och medmänsklighet. Jag säger som Ebba Busch: Ett svenskt handslag kan du lita på. Du vet vad du kommer att få.

The post Sammanfattning av Tidödebatten first appeared on Pastor Christian Mölk.

1Krön 4:9-10 – Jabes bön – 25:22.

Hitta mer Bibelmaterial om 1 Krönikeboken.

De nio första kapitlen 1 Krönikeboken består av en massa namn och tråkiga släkttavlor. Förmodligen har du bläddrat förbi dessa sidor om du någon gång försökt läsa igenom hela Bibeln från pärm till pärm. Men mitt bland alla dessa gamla namn som vi inte längre kan uttala, så hittar vi plötsligt en bön som vore det en vacker ädelsten i en gruva:

“Men Jabes var mer ansedd än sina bröder. Hans mor gav honom namnet Jabes, ”för jag har fött honom med smärta ”, sade hon. Jabes ropade till Israels Gud och sade: ”O att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig! O att du ville göra så att jag slipper olycka och smärta!” Och Gud lät det bli så som han bad.” (1Krön 4:9–10)

Det är intressant att notera att i nio kapitel med namn och släktregister, så stannar Gud upp vid en man som bad. Historien minns kungar och makthavare, men Gud minns bedjare. Jabes är inte känd för vad han gjorde, utan för att han bad till Gud.

Jabes namn betyder ”att sörja” eller ”olycka”. Vi vet inte varför Jabes fick ett så olyckligt och sorgligt namn mer än att det var hans mamma som gav honom det namnet. Kanske dog Jabes pappa innan han föddes, kanske var förlossningen väldigt svår eller kanske var det något annat olyckligt som präglade Jabes tillblivelse.

Hursomhelst är det viktigt att känna till att namn på Bibelns tid var mer än bara ett tilltalsnamn, det sa också något om personens framtid, kallelse och identitet. Mot bakgrund av det förstår vi att Jabes inte tyckte det var så speciellt kul att hans mamma gav honom namnet ”sorglig olycka” och varför han bad till Gud om att få slippa ”olycka och smärta”.

Vilken situation vi än befinner oss i, vilken smärta eller sorglig olycka vi än hamnat i, så kan vi alltid be till Gud mitt i vårt mörker. Vi behöver inte låta vår personliga sorg, olycka eller smärta identifiera oss, utan vi kan be Gud om att han från och med nu välsignar oss.

Det står också att Jabes var ”ansedd”, vilket i kombination med hans bön tyder på att han blev inte känd för att han var en krigare eller kvinnokarl, utan för att han var en bedjande hedersman. Jabes definierades inte av sitt namn eller sitt ursprung, utan av sin relation till Gud.

Du kanske kommer från en besvärlig bakgrund, trasiga relationer eller olika sorters missbruk eller kriminalitet. Det du kan ta med dig från Jabes bön är att ditt namn och din historia inte behöver bli din framtid. Låt inte ditt frälsta liv präglas av tiden då ditt namn spred skräck på gatorna, utan av din nya relation med Jesus.

Men innan vi går in på Jabes bön så vill jag säga något generellt om bön.

Bön

Bön handlar inte om att skriva en önskelista och få allt man ber om. Bön handlar om att samarbeta med Gud i ambitionen att låta Hans vilja ske i mitt liv och bland människor runtomkring mig. Så som i himlen så ock på jorden. När vi ber på det sättet så har Jesus lovat oss att få allt som vi ber om.

“Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så ska det bli ert.” (Mark 11:24)

“Allt vad ni ber om i er bön ska ni få, när ni tror.” (Matt 21:22)

“Och vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, för att Fadern ska bli förhärligad i Sonen.” (Joh 14:13)

“Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det.” (Joh 15:7)

“Den dagen kommer ni inte att fråga mig om något. Jag säger er sanningen: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Be och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig.” (Joh 16:23–24)

Men dessa löften gav inte Jesus till vem som helst, utan till sina lärjungar. Och vad definierar en lärjunge? Att man förnekar sig själv: “Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Matt 16:24)

En lärjunge lever inte sitt liv för att förverkliga sig själv, utan för att se Guds rike breda ut sig i ens egna liv och bland människor runtomkring. En lärjunges bön är inte självisk, utan handlar om att sätta Guds rike först. Det är till en sådan lärjunge som Jesus har gett dessa fantastiska löften om bönesvar. Så den som får ta emot dessa bönesvar är en lärjunge som har släppt egoistiska böner som handlar om en själv. Bön handlar om att vi närmar oss Gud så att vi får lära känna hans önskningar. Och när vårt hjärta är i linje med Guds hjärta, då kommer våra böner inte handla om oss själva, utan om att Guds rike ska förverkligas i våra liv och bland människor runtomkring oss.

Om vi nu går igenom Jabes bön del för del, så ska vi se vad vi kan lära oss:

Jabes bön

Del 1: ”O att du ville välsigna mig”

Gud vill välsigna oss. Men det förutsätter att vi lyssnar på Guds ord, är hans lärjungar och följer hans väg i hans fotspår.

I Psalm 81 sörjer Gud över att han ville välsigna sitt folk Israel, men kunde inte det eftersom de inte lyssnade på honom.

“Om du lyssnar till Herren din Guds röst, genom att noggrant följa alla hans bud som jag i dag ger dig, så ska Herren din Gud upphöja dig över alla folk på jorden. Och alla dessa välsignelser ska komma över dig och nå fram till dig, när du lyssnar till Herren din Guds röst: Välsignad ska du vara i staden, och välsignad ute på marken. Välsignad ska ditt moderlivs frukt vara och din marks gröda, det din boskap föder, dina kors kalvar och dina tackors lamm. Välsignad ska din korg vara och välsignat ditt baktråg. Välsignad ska du vara när du kommer in, och välsignad ska du vara när du går ut.” (5Mos 28:1–6)

“Om mitt folk bara ville höra mig, om Israel ville vandra på mina vägar! Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras motståndare. De som hatar Herren skulle krypa för honom, och deras öde skulle vara för evigt. Han skulle ge dig finaste vete att äta och mätta dig med honung ur klippan.” (Ps 81:14–17)

Första delen av Jabes bön handlar om att be Gud om ett hjärta som lyssnar på Gud, så att vi kan leva för honom så att han kan välsigna oss.

Del 2: Utvidga mitt område

Ofta ber vi för våra egna önskningar, för vår familj, vår församling, staden vi bor i. Det är inte fel, men Gud vill att vi också vidgar vår bön bortom våra egna personliga önskningar. Vi behöver be Gud om att utvidga vår blick, vår vision, våra drömmar. Vi borde be om visioner för att som församling nå ut mer, nå fler människor. Vi behöver be Guds rike komma. Vi behöver be om kraft att våga gå ut och vittna om Jesus utanför församlingen.

“Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19–20)

När lärjungarna så småningom började missionera så ser vi att Guds plan för dem var att deras ”område” skulle utvidgas från Jerusalem, till Judeen och Samarien, och ända till jordens yttersta gräns (Apg 1:8).

“Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8)

Del 3: Låt din hand vara med mig

Men om vi försöker göra det Gud lägger på vårt hjärta i egen kraft, så kommer vi aldrig att få någon större framgång. I allt arbete för Guds verk, så behöver vi be om Guds välsignelse, om Guds kraft, mirakler, helanden och bönesvar.

I Markusevangeliets sista vers står det “de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det” (Mark 16:20). Här ser vi att Guds hand var med lärjungarna när de gick ut och predikade evangeliet, när de spred Guds rike.

I Bibeln så symboliserar ofta ”Guds hand” kraft, beskydd, Guds ingripande eller Andens närvaro. Så när vi går i Guds kraft så är Guds hand med oss.

Del 4: Gör så att jag slipper olycka och smärta

Vi lever i en värld med så mycket ondska, krig och frestelser. Vi har krig i Europa, vi har problem med gängkriminalitet i Sverige. Synd och frestelser är bara en googling bort.

Det är lätt att tro att vi måste stoppa all ondska i världen med världsliga medel. Vi borde ge mer vapen till Ukraina så att de kan vinna kriget. Vi borde sätta fler gängmedlemmar i fängelse. Men Bibeln säger att vi ska “besegra det onda med det goda” (Rom 12:21).

Vår bön bör vara att skydda mig från ondska och frestelser. Vi kan inte göra det själva genom militär makt eller genom att i egen kraft stå emot frestelser. Vi behöver be att Gud griper in och förverkligar sitt Rike i våra liv och i vår värld runtomkring oss.

Jabes namn betyder ”olycka” eller ”smärta”, och han avslutar sin bön med att be om få slippa ”olycka eller smärta”. Jabes ber med andra ord om att få slippa sig själv och sitt eget öde, och istället låta Guds välsignelse få prägla hans liv.

Avslutning

Det vi tar med oss från Jabes bön är att ditt namn inte måste bli ditt öde. Din bakgrund är inte din framtid. Din smärta och dina misslyckanden måste inte definiera vem du är. Och en lärjunges bön handlar inte om självförverkligande, utan om att Gud ska bli större och jag mindre, precis så som Johannes Döparen sa om Jesus: “Han måste bli större och jag mindre.” (Joh 3:30)

Jabes bön slutar med orden: ”Och Gud lät det bli så som han bad”. Gud är en bönhörande och bönsvarande Gud, och när vår bön är i linje med Guds vilja, då kommer Gud att låta det bli så som vi ber.

The post 1 Krön 4:9-10 – Jabes bön (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

Imorse fick jag en identitetskris när jag i min gamla lokaltidning (Corren) läser att de beskriver mig som ”pingstpastorn från Härnösand”! Har jag integrerats så väl i Norrland att min gamla hemstad Linköping inte längre ens känner igen mig?!? Jag säger bara en sak: Uschaaalingen!

Nåja, nu har Tidödebatten rullat på i två och en halv månad och nått ända upp till politikens högsta topp. Oppositionen gnabbas om vems förslag man ska rösta på, regeringen erkänner att politiken behöver justeras, och tom Sverigedemokraterna går med på att det kanske gått lite för långt. Jag skulle därför vilja på ett pedagogiskt sätt försöka bena ut vad det är som jag anser har blivit fel.

I ambitionen med att få bukt på parallellsamhällen, svag arbetsmarknadsetablering och växande kriminalitet, så ville Tidöregeringen för det första minska migrationen och för det andra utvisa de som inte har integrerat sig i Sverige. Problemet var bara att Tidös lagstiftning inte skilde på de skötsamma och misskötsamma. Därför ser vi nu helt orimliga utvisningsbeslut till svenska tonåringar, arbetare i bristyrken, konvertiter som riskerar förföljelse i sina hemländer och till och med bebisar.

När sådana som jag kritiserar en migrationspolitik som slår fel får man ofta höra som respons påståenden om att jag vill ha helt fri och okontrollerad invandring eller att jag vill att kriminella islamister ska ta över samhället. Båda är naturligtvis fel. Men låt mig för pedagogikens skull dela upp Tidödebatten i tre delar så att det blir enklare att förstå:

1) Migration
2) Integration
3) Utvisning

1) Migration

Vad gäller flyktingpolitiken så anser jag att asyl ska baseras på asylrätten. Det handlar om verkligt skydd från förföljelse, krig, tortyr, dödsstraff eller inhuman behandling, inte på hur ”skötsam”, arbetsvillig eller potentiellt integrerbar personen förväntas bli. Asyl är en mänsklig rättighet, inte en meritbaserad process eller belöning för framtida beteende. Bedömningen ska göras på skyddsbehovet vid ansökan, utan att blanda in framtida ”nyttighet” eller integrationspotential.

2) Integration

De som integrerar sig och etablerar sig i samhället ska få ta del av samma möjligheter som alla andra i det här landet; man får jobb, lär sig språket, går med i en förening/församling, blir en del av en gemenskap, bygger nätverk och så vidare. Politiken bör uppmuntra och skydda framgångsrik integration, inte bara kräva den, integration ska få en chans att bära frukt. Jag skulle också vilja se motivationshöjande incitament som till exempel integrationslån. Integration ska löna sig!

3) Utvisning

Utöver att de som inte har skyddsskäl och fått avslag på asylansökan inte får stanna i Sverige, så anser jag att om man nu känner ett behov av att utvisa människor som har bott i det här landet i många år, då tycker jag att utvisningarna ska ske baserad på allvarlig brottslighet. De som tidigare fått möjlighet till spårbyte, integrerat och etablerat sig ska inte utvisas. Utvisning ska inte vara ett verktyg för generell minskning av invandring eller retroaktiva systemändringar.

Kort sammanfattat: Migrationspolitiken behöver vara baserad på asylrätten och skyddsskäl, integrationspolitiken behöver innehålla integrationsmöjligheter, och utvisningspolitiken behöver vara baserad på kriminalitet och allvarlig brottslighet.

Det som jag tror i princip alla är överens om är att Tidös migrationspolitik blev fel just där: I ambitionen att få bukt med en för stor migration i kombination med en för dålig integration började man utvisa de som faktiskt integrerat sig. Jag vill hellre se en politik som underlättar för de som vill göra rätt för sig och motiverar till integration.

#göromgörrätt

The post Migration, integration & utvisning first appeared on Pastor Christian Mölk.

Det finns en uppgift som jag anser att kyrkan har, ett begrepp som på amerikanska brukar kallas ”Speak Truth to Power”.

Det är väl känt att de gamla profeterna ägnade en stor del av sin tid åt detta. Exempelvis utmanade Amos, Jesaja och Jeremia kungar och makthavare angående orättvisor, avgudadyrkan och förtryck av de svaga, ofta med risk för exil eller död. Profeten Natan konfronterade kung David med hans synd mot Uria och Batseba.

Men även Jesus ägnade sig åt detta politiskt inkorrekta beteende. Han kallade den lokala kungen Herodes Antipas för ”den räven” (Luk 13:32), och han kallade den tidens judiska ledarskap, fariséerna och de skriftlärda, för ”hycklare”, ”blinda ledare”, ”blinda dårar”, ”ormar”, ”huggormsyngel” och jämförde dem med ”vitkalkade gravar” (Matt 23).

En ”räv” var i judisk tradition ett orent djur, så Herodes tog väldigt illa upp och ville döda Jesus. En ”hycklare” är en skådespelare som spelar en karaktär. En ”blind ledare” kan inte ens leda sig själv eftersom man inte ser vart man går, än mindre leda någon annan. En ”blind dåre” kan varken se rätt eller tänka rätt. En ”orm” symboliserar Satan, gift och fara: en orm lurar, biter i smyg och sprider död. ”Huggormsyngel” är ännu värre än en vanlig orm, de är giftiga från början, födda ur gift. ”Vitkalkade gravar” var fina på utsidan men fulla av död och förruttnelse på insidan.

Så Jesus var inte rädd för att säga sanningen till makten eller att uttrycka sig på ett kraftfullt och politiskt inkorrekt sätt. Men han attackerade inte sin tids maktelit bara för sakens skull, utan för att stå på de utsattas sida. Jesus identifierade sig med de som drabbas av olika former av olyckor eller orättvisor: de fattiga som behövde mat och kläder, syndare som behövde barmhärtighet men möttes av dömande, flyktingar som behövde tas emot, sjuka som behövde vård, fängslade som behövde omsorg med mera.

Men Jesus kunde också ha en lugn och hyfsat respektfull dialog med makten när tillfälle gavs. Exempelvis när den romerske ståthållaren Pontius Pilatus till synes ärligt och nyfiket frågar: ”Så du är judarnas kung?” (Joh 18:33). Jesus förklarar lugnt och sakligt att hans rike inte är av denna världen och att varken han eller hans lärjungar kommer att bekämpa den världsliga makten med våld. Sen talar han ett skarpt sanningens ord: ”Du skulle inte ha någon makt alls över mig om du inte hade fått den från ovan” (Joh 19:11).

Dock, när Jesus blir tyst, då ska man lyssna noga. När Pilatus skickar Jesus vidare till Herodes Antipas blir Herodes först mycket glad åt att se honom, eftersom han länge hade velat träffa honom och hoppades få se något mirakel eller tecken som underhållning. Han ställde många frågor, men Jesus svarade inte ett ord. Då började Herodes och hans soldater håna honom, klädde honom i en praktfull mantel som hån och skickade tillbaka honom till Pilatus. När motivet är fel, när det handlar om nyfikenhet för underhållningens skull snarare än ärligt sökande efter sanning, väljer Jesus tystnad.

Sammanfattningsvis ska kyrkan ställa sig på de utsattas sida, föregå med gott exempel och hjälpa dem så gott vi förmår, men samtidigt inte vara rädd för att vid behov säga ett sanningens ord till makten. Ibland leder detta till respektfull dialog, ibland till konfrontation och ibland till tystnad.

The post Speak Truth to Power first appeared on Pastor Christian Mölk.

Ibland blir verkligheten så absurd att man inte tror det är sant. Migrationsverket har beslutat att utvisa en 8 månader gammal bebis, Emanuel, född i Sverige, till Iran trots att hans föräldrar har arbetstillstånd, betalar skatt och har integrerats här.

Familjen sökte asyl från Iran, konverterade till kristen tro men Migrationsverket trodde inte på deras konversion. Istället för att gömma sig valde de att arbeta och integreras. Mamman fick arbetstillstånd via spårbyte, de började bygga sitt liv här. Emanuel föddes mitt i allt detta, men efter spårbyte-avskaffandet får han inte stanna. Utvisningen är pausad tills vidare på grund av läget i Iran, men beslutet står kvar och skapar enorm oro. Det här är naturligtvis helt uppåt väggarna fel. Helt orimligt. Så här får det inte gå till i ett land som Sverige.

Det här är ett klockrent exempel på det som jag och Liza-Maria Norlin pratade om på semmelfikat:

– Konvertiter som inte blir trodda, trots genuin tro.

– Folk som väljer lagliga vägar (arbete, skatt, integration) istället för att gömma sig.

– Retroaktiva regler som drabbar de som redan fått ett ’ja’ från staten.

– Barn som föds här och riskerar att splittras från sina föräldrar.

När vårt rättssystem fallerar i konvertitprövningar måste det finnas ventiler. Det måste finnas möjligheter för människor att byta spår, arbeta, bidra och skapa en framtid här. En människa blir inte mindre kristen bara för att Migrationsverket inte tror på en. Människan måste sättas före systemet.

Det som skulle kunna lösa den här situationen är en möjlighet för detta iranska par att söka arbetstillstånd från Sverige, och alltså få ett undantag från kravet att söka från hemlandet. Det finns i utlänningslagen en sådan begränsad möjlighet att på grund av ”synnerliga skäl” ansöka om uppehållstillstånd inifrån Sverige. Den tillämpas dock restriktivt och har så vitt jag vet aldrig prövats i praktiken.

Det här exemplet visar också att mitt förslag om att det borde inrättas en statlig ”konvertitsamordnare” är helt nödvändigt. Vi behöver någon som överblickar lagstiftningen, myndigheterna och kommer med konkreta förbättringsförslag. Någon som för samman politiker, tjänstemän, kyrkor, jurister och konvertiter.

Tidöregeringen: Ni har sagt att ni är villiga att se över systemet om människor kommer i kläm. Här har ni en åtta månaders bebis, född i Sverige, med konvertiter och spårbytare från Iran som föräldrar. Ni kommer inte att få ett mer klockrent exempel, så nu är det upp till bevis!

På grund av semmelsamtalet så vill jag också säga: Om jag kan vara till någon hjälp så är jag beredd att ställa upp.

The post Utvisningsbeslut till bebis first appeared on Pastor Christian Mölk.

Istället för att stå på varsin sida av ett bord och debattera i SVT Aktuellt valde vi att mötas i Sundsvall över en kopp kaffe och semlor från Gulf Härnösand. Vi är inte ute efter konflikt eller debatt. Vi ville hitta ett annat sätt att mötas, prata med varandra och tillsammans fundera över hur vi bäst kan hjälpa de utsatta grupper som hamnat i kläm på sistone.

En av dessa grupper är de så kallade spårbytarna. Ett problem för flera av dem är att de nu måste återvända till hemlandet för att söka nytt arbetstillstånd. För exempelvis iranier och konvertiter är detta en omöjlighet på grund av risk för förföljelse och livsfara. Vi pratade därför om möjlighet till undantag.

Vi samtalade om att det faktiskt finns en laglig öppning. Enligt utlänningslagen kan uppehållstillstånd för arbete beviljas inifrån landet vid ”synnerliga skäl”, till exempel starka arbetsmarknadsskäl eller anknytning. Undantaget är begränsat och tillämpas restriktivt. Det har inte prövats i praktiken efter att spårbytesmöjligheten togs bort, men det finns en möjlighet som behöver utforskas mer.

Vi samtalade också om konvertitfrågan. Många spårbytare är konvertiter som Migrationsverket inte trodde på i asylprocessen, men som valde att arbeta öppet, betala skatt och integreras istället för att gå under jorden, gömma sig eller jobba svart. De har arbetat, lärt sig språket och blivit en del av svenska samhället och riskerar nu att utvisas. Den psykiska hälsan hos många i den här gruppen är mycket dålig efter år av press, stress och ständiga motgångar trots att de bara försökt göra rätt för sig. Rädslan för att skickas tillbaka. Åratal av ovisshet. Barn som lever med mycket oro.

En tredje grupp är tonåringarna som riskerar utvisning när de fyller 18 år, trots att de vuxit upp här som svenskar i allt utom på papper. Det är orimligt att ungdomar som vuxit upp här ska utvisas enbart på grund av att de fyllt 18. Den här frågan bereds just nu på Regeringskansliet utifrån en utredning som tillsattes 2024.

Vi är inte överens om allt, men vi delar människovärdesperspektivet och är villiga att samtala om hur vi bäst hjälper de människor som har hamnat i kläm i systemet.

Vi är överens om att vi vill se en politik som skapar hopp: tuff mot de som begår brott och förstör vårt land, men generös mot de som gör rätt för sig och förbättrar vårt land. En politik som gör det svårare för de kriminella och lättare för de etablerade.

Vi hoppas att det här samtalet kan inspirera till fler möten och konkreta steg framåt.

Christian Mölk (Pastor i Pingstkyrkan Härnösand) & Liza-Maria Norlin (Partisekreterare Kristdemokraterna)

The post Semmelfika i Sundsvall first appeared on Pastor Christian Mölk.

Sverige är ett konstigt land. Utlänningar kallar oss ”Die Dummen Schweden” och andra epitet. Men vi som bor här älskar det här landet. Vi älskar att njuta av solens värme när det är minusgrader ute. Vi tar aldrig sista tårtbiten. Vi köar som om det vore en olympisk gren, men vi släpper förbi dig i kassan om du bara har nåt litet att köpa. Vi skriver arga lappar till varandra i trapphuset. Vi firar varje högtid med sill, must och ägghalvor.

Jag är andra generationens invandrare och bär ett österrikiskt efternamn. Men jag är född i Sverige, det här är mitt land. Sverige har alltid varit ett land av människor som kommit hit någon annanstans ifrån. När isen smälte vandrade de första människorna in. Med tiden formades folkgrupper som svear, götar och samer. I omgångar kom finnar, tyskar, afghaner och andra folk hit. Människor med för oss främmande efternamn, ibland med ett annat språk, en annan historia och en annan kultur.

Sverige är ett konstigt land. Men vi som bor här har lärt oss att älska det. Att det kommer nya människor till Sverige är inte ett hot. I början kommer de tycka vi svenskar är konstiga. Men allteftersom kommer de också att sitta på en svinkall bänk och njuta av solens värme. De kommer skriva nåt argt på Facebook istället för att säga det till dig direkt. De kommer också stå tyst i hissen, hålla avstånd när man väntar på bussen. Åka skoter på vårvintern. Servera fem baklava när vi är fyra som ska ”fika”.

Sverige är ett konstigt land som för en utomstående kan verka kyligt, både vädret och folket. Men det är därför vi ser till att njuta lite extra när solen tittar fram, tar vara på värmen i kylan, det är därför vi alltid bjuder på varmt gott kaffe. Vi har en lång historia av att välkomna nya människor till vår varma kyla. Det är därför det alltid finns en extra kaka till kaffet.

Jag älskar det här konstiga landet.

The post Sverige är ett konstigt land first appeared on Pastor Christian Mölk.

1Mos 32:22-32 – Jakob brottas med Gud – 26:46.

Hitta mer Bibelmaterial om 1 Moseboken.

The post 1 Mos 32:22-32 – Jakob brottas med Gud (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

• ²² Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe. ²³ Han tog dem och förde dem över bäckravinen tillsammans med allt annat han ägde.
  • Bakgrunden till denna dramatiska berättelse är Jakobs långvariga konflikt med sin storebror Esau. Efter att Jakob, genom list och bedrägeri, tillskansat sig både förstfödslorätten och deras far Isaks välsignelse (1 Mos 27), tvingades han fly för sitt liv. Esau bar på ett djupt hat och hade öppet uttalat sin avsikt att döda Jakob (1Mos 27:41). I omkring tjugo år har Jakob levt i exil, långt från sitt hem och sitt ursprung. Nu är tiden inne för återvändande, inte på eget initiativ utan på Guds uppmaning (1Mos 31:3). Men vägen hem går rakt mot det oläkta såret i hans liv: mötet med Esau. När Jakob får höra att Esau är på väg mot honom med 400 man grips han av stark fruktan. För att mildra broderns vrede förbereder Jakob därför rika gåvor i hopp om att blidka honom. Situationen är laddad av osäkerhet och hot, och Jakob fruktar med rätta för sitt liv och sin familjs framtid. Det är i detta skede, innan bröderna möts, som den märkliga och avgörande brottningskampen vid Jabbok äger rum, där Jakob brottas med en gåtfull gestalt som texten ger oss anledning att förstå som Gud själv.
    • Jakob kallas en bedragare därför att han längtade efter Guds välsignelse men inte fullt ut litade på Gud för att få den. Redan vid födelsen greppade han sin bror Esaus häl, och namnet Jakob – som kan associeras med både ”häl” och ”bedragare” – blev profetiskt för hans liv. Trots att Gud hade lovat att den yngre skulle få företräde, valde Jakob att ta saken i egna händer genom list och manipulation, både gentemot sin bror Esau och sin far Isak. Problemet var inte Jakobs längtan efter välsignelsen, utan att han försökte uppnå Guds löfte på sitt eget sätt i stället för att vänta på Guds tid och väg. Därför måste Jakob vid Jabbok konfronteras med sitt namn och sin sanna identitet, för att Gud ska kunna förvandla honom från ”Jakob” till ”Israel”.
    När Jakob låter hela sin familj, sitt folk och alla sina ägodelar gå över Jabboks vadställe, passerar han en avgörande gräns. Det är inte bara en geografisk övergång utan också en existentiell och andlig sådan. När allt har förts över finns det inte längre någon reträttväg. Jakob kan inte längre fly om Esau skulle angripa honom. Han har placerat allt han äger, allt han älskar och hela sin framtid på andra sidan floden. Övergången vid Jabbok blir därför ett steg i tro, ett beslut där Jakob tycks inse att flyktens tid är över. Det är som om han säger till sig själv: det får bära eller brista. Han kan inte längre rädda sig genom list eller undvikande, utan måste nu möta sin bror – och samtidigt möta Gud. Just där, i detta mellanrum mellan rädsla och förtröstan, mellan det gamla livet och det nya, blir Jakob ensam kvar. Och det är där Gud möter honom.
  • Gud vill upprätta Jakob, förlåta och ge honom en ny identitet. Men för att komma dit måste han lära sig att lita på Gud och göra upp med sitt förflutna.
• ²⁴ Och Jakob blev ensam kvar.
  • Jakob tar tid och engagemang för att organisera och göra i ordning för sin familj. Men när det är färdigt drog Jakob sig undan för att få vara ensam.
    • Jakob var tvungen att få vara ensam med Gud. Hade han fortsatt vara med sin familj skulle det funnits tusen olika saker att ta hand om och organisera. Men nu när han är ensam kan han få tid för Gud.
    • På samma sätt är det för oss idag också viktigt att först ordna och fixa allt för vår familj, laga mat, hjälpa med läxor, åka och handla, osv, osv. Men när det är färdigt behöver vi också hitta ensam tid med Gud, så att vi kan lyssna på vad han har att säga. Ibland måste vi lämna distraktioner och socialt umgänge för att möta Gud ansikte mot ansikte.
  • Bön handlar om att ta tid för Gud och lämna alla de distraktioner som normalt upptar vår uppmärksamhet.
• Då brottades en man med honom ända tills gryningen kom. ²⁵ När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom.
  • Mitt i natten, ute i naturen, i ensamhet, börjar en man brottas med Jakob. Den här mannen är enligt de flesta judiska och kristna tolkningar en ”teofani”, dvs. en uppenbarelse av Gud själv. En del tolkar det som att det var en ängel som representerade Gud, andra att det var Jesus som brottades med mannen. Hur exakt det var vet vi inte, men det vi vet är att mannen själv säger i vers 28 att Jakob har ”kämpat med Gud”, varpå Jakob i vers 30 konstaterar att han har ”sett Gud ansikte mot ansikte”.
  • Bön sker ofta på Guds initiativ. Det är inte Jakob själv som söker upp denna fight, utan Gud själv börjar brottas med honom.
    • Som förälder har jag många gånger lekfullt busat och brottats med mina barn. Både jag och barnen tycker det är kul, och barnen känner sig sedda och älskade, men när som helst när jag tycker det går för långt kan jag som är överlägset mycket starkare både styra och avsluta brottningen.
  • Bön handlar om att brottas med Gud och våga säga exakt som man känner, men inte på ett upproriskt sätt, utan i en envis önskan om att förstå Guds vilja och inte nöja sig med mindre än att få ta emot något från Gud.
  • Bön handlar om att vägra släppa taget om Gud.
    • En pappa som lekfullt brottas med sin lille pojke låter så klart den lille pojken få leka och ha roligt, men när man tröttnar och vill sluta brottas kan man hur enkelt som helst komma loss. På samma sätt låter Gud Jakob brottas en stund, men så fort Gud vill att brottningskampen ska ta slut smäller han till Jakob på höftleden.
    • Jakob beter sig som en envis liten pojke som trots pappans enorma övertag vägrar sluta brottas. Så kan det bli ibland när kampen har gått lite för långt och börjar gå från skoj till allvar. Som förälder kan man naturligtvis vinna brottningskampen hur enkelt som helst om man använder våld, men det vill man ju inte, så därför kan barnet fortsätta brottas trots att kampen är ojämn. Då gäller det som förälder att lugna ner och avsluta innan det går för långt.
    • När Gud anser att brottningskampen nu måste få ett slut smäller han till Jakob på höftleden och säger åt honom att släppa. Gud tillåter kamp, men han sätter också gränser och formar oss genom kampen. Brottningen är både ett möte med Gud och en formande process.
•  ²⁶ Och han sade: ”Släpp mig, för gryningen är här.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”  
  • När man brottas med Gud kan man bara vinna genom att förlora. Jakob kan inte “besegra” Gud” i brottningen. Han är människa, Gud är Gud. Det verkliga målet är inte att övervinna Gud, utan att låta sig förvandlas av mötet med Gud. Genom att erkänna sin egen svaghet, stå kvar trots smärta och hålla fast vid Gud, vinner Jakob ändå något mycket större: en ny identitet och Guds välsignelse. Berättelsen om Jakobs brottning med Gud visar oss att bön först och främst förvandlar ”oss”, inte våra ”omständigheter”.
  • Bön handlar inte om att besegra Gud, utan om att stå kvar i tro och lita på Guds godhet. Gud har nu bestämt att brottningskampen ska ta slut eftersom gryningen är här.
    • Trots att Jakob fått en hård smäll och egentligen inte kan fortsätta brottas, så vägrar han att släppa taget. Trots smärtan ger Jakob inte upp, han tänker inte låta tillfället gå förbi och missa sin chans. Jakob är medveten om att Gud kan besegra och till och med döda honom precis när som helst, men han vet att Gud är en kärleksfull Gud som vill välsigna. Här visar det sig att Jakobs tro har mognat så mycket att han vet att Gud är god och belönar alla som kommer till honom. Eftersom Jakob ännu inte har fått sin välsignelse så vägrar han släppa taget om Gud förrän han får den.
• ²⁷ Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob.”  ²⁸ Han sade: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och segrat.”
  • Innan Gud ska ge sin välsignelse till Jakob så vill han att Jakob ska bekänna vem han är. Första delen i Jakobs namn är en syftning på Guds namn ”Yahweh”, och den andra delen betyder ”häl”. Jakob fick sitt namn eftersom han höll i sin storebror Esaus häl när han föddes (1Mos 25:26). Så rent ordagrant betyder ”Jakob” helt enkelt ”Guds häl”, men kan också syfta på en person som håller sig nära Gud, ”hack i häl” så att säga. Men namnet Jakob kan också betyda ”bedragaren”, och det är troligtvis i det avseendet som Gud vill att Jakob ska ”erkänna” vem han är; han är Jakob, den som lurade till sig Esaus förstfödslorätt.
    • Gud välsignar inte Jakob förrän han är ärlig med vem han är. Bön är inte bara ord, det är också självrannsakande ärlighet.
  • På Bibelns tid symboliserade ett namnbyte något mycket mer än bara ett byte av tilltalsnamn, det var ett fundamentalt skifte i en persons identitet och kallelse.
  • När Jakob erkänner sitt namn, erkänner vem han innerst inne är, då får han också ett nytt namn: ”Israel” – vilket kan översättas till ”Den som kämpar med Gud” eller ”Den som håller fast vid Gud”. Jakobs gamla namn innebar att han höll fast vid sina gamla synder och var en ”bedragare”. Jakobs nya namn Israel innebär att han blir den som i stället håller fast vid Gud genom innerlig bön.
    • Tidigare satt Jakob fast i skuld, bedrägeri och rädsla, men Gud säger att han inte längre ska heta ”Jakob”. I stället ska hans liv från och med nu präglas av en ny identitet, med förlåtelse, innerlig bön och Guds välsignelse.
    • Detta visar oss att bön leder till förvandling. Gud förlåter oss våra synder och brister, och gör någonting nytt i oss. Han förvandlar vår innersta identitet och ger oss ett nytt namn.
    • För att denna förvandling ska ske kräver inte Gud prestationer eller ett felfritt liv, han kräver hjärtats ärlighet. Bekännelse öppnar vägen till välsignelse och en ny identitet i Gud.
  • Jakob fick ett nytt namn när han slutade lita på sin egen styrka och började hålla fast vid Gud. Detta nya namn skulle sen komma att symbolisera Israels relation med sin Gud. När de gick igenom svårigheter och det verkade som att Gud ”bråkade” med dem, så var det till syvende och sist någonting bra för Israels skull, och om Gud fick vinna den kampen samtidigt som Israel höll fast vid Gud så skulle Israel bli välsignade genom detta.
• ²⁹ Och Jakob frågade: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där.
  • På Bibelns tid var ett namn mer än bara ett tilltalsnamn, det sa också något om namnbärarens karaktär, auktoritet och väsen. Genom att fråga ”Låt mig få veta ditt namn” frågar Jakob egentligen ”Låt mig få lära känna dig”.
    • Gud svarar inte direkt på frågan, men välsignar Jakob, vilket indirekt skulle kunna ses som ett svar på frågan. Jakob får lära känna ”Gud Välsignaren”.
    • Den kristna tron handlar inte om att lära känna alla detaljer om Gud och exakt vad han heter så att man kan använda hans namn som en trollformel i bön. Tron handlar om att lära känna Gud, någonting som ofta sker genom en brottningskamp i ensamhet, som sker genom att man tvingas ner på knä och bekänna vem man innerst inne är, som sker genom att man får lära känna en Gud som både förlåter det gamla och välsignar det nya.
• ³⁰ Jakob kallade platsen Peniel, för han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.”
  • Penuel betyder ungefär: ”Guds ansikte”. Jakob kallar platsen så som en minnesmarkering. Mötet med Gud blev en så stark upplevelse för honom att han för alltid vill minnas. Att namnge platsen på det här sättet gör också att händelsen lever vidare i kommande generationer.
  • Om du också har varit med om ett starkt möte med Gud som har förvandlat ditt liv, bevara det i ditt minne och dela med dig genom ett vittnesbörd. Skriv om det i sociala medier eller berätta för församlingen på en gudstjänst. När vi andra får höra om vad Gud har gjort i ditt liv växer också vår tro.
• ³¹ När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften. ³² Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.
  • Bönens kamp har ofta konsekvenser. Efter den här brottningskampen haltade Jakob på höften för resten av livet. Mötet med Gud kan kosta något, det är inte alltid bekvämt. Jakob fick sen bära den erfarenheten med sig. Varje gång han gick så haltade han, varje steg påminde honom om mötet med Gud och välsignelsen han hade fått.
  • Varje gång Jakob kände smärtan i höften kunde Jakob minnas att han brottades med Gud och höll fast vid honom trots smärtan, att han fick förlåtelse för sitt gamla liv som bedragare och fick en välsignad ny kallelse. Penuel blev ett geografiskt minnesmärke, men höften blev ett levande minnesmärke som han alltid bar med sig.
    • På samma sätt kan vi idag skapa minnen som vi bär med oss som påminner oss om vad Gud har gjort i våra liv. Kanske ett korshalsband? Kanske en dagbok? Kanske en speciell Bibel? Kanske en särskild böneplats som vi återkommer till?
  • Jakobs nattliga brottningskamp vid Jabbok visar hur Gud möter oss mitt i våra rädslor, våra brister och vår osäkerhet. Jakob, bedragaren som länge förlitat sig på list, konfronteras med sin sanna identitet och tvingas erkänna sitt namn innan han kan få välsignelse och en ny identitet som Israel. Brottningen är både smärtsam och transformerande: Jakob vägrar släppa taget trots smärtan och får uppleva Guds nåd, kraft och förvandling. När morgonen kommer, haltande men välsignad, möter han sin bror Esau och upplever försoning. Berättelsen lär oss att bön och kamp med Gud inte handlar om att besegra honom, utan om att hålla fast, erkänna våra svagheter, förtrösta på hans godhet och låta honom forma oss – och att denna inre förvandling kan speglas i fred och försoning med andra.                

The post 1 Mos 32:22-32 – Jakob brottas med Gud first appeared on Pastor Christian Mölk.

Det finns två ytterligheter som båda är lika fel:

– Å ena sidan helt fri och obegränsad invandring,

– Å andra sidan att utvisa integrerade och etablerade människor som har jobb i bristyrken, betalar skatt, pratar svenska, har köpt hus, är med i en församling och barn som är födda här.

Jag kritiserar regeringen eftersom jag anser att de har hamnat i den andra ytterligheten. Det betyder inte att jag är för den första ytterligheten.

Svensk migrations- och integrationspolitik behöver hamna någonstans där mittemellan. Detaljerna är upp till politiker att besluta om. Men när vi hamnar i den ena eller andra av ytterligheterna behöver vanligt folk säga ifrån: nu gick ni för långt, passerade en gräns och behöver backa.

Jag vill se en rättvis, medmänsklig och human migrations- och integrationspolitik som skyddar de utsatta och värderar verklig integration. Mina förslag handlar inte om att öppna gränserna och öka migrationen, de handlar om att ge rättvisa åt de som redan är här. Det är inte värdigt ett fint land som Sverige att utvisa människor som har integrerats och välkomnats till vårt land.

Jag begriper att Tidöregeringen vill se en ny stramare migrationspolitik för nya människor som kommer hit. Men jag begriper inte varför detta ska behöva drabba de som redan är här och inte har gjort någonting fel. Jag anser att regeringen måste backa från detta eftersom en sådan politik är orättfärdig.

Jag vill se:

– Övergångsregler för spårbytarna.

– Stopp för retroaktiva indragningar av permanenta uppehållstillstånd.

– Håll ihop familjer och stoppa tonårsutvisningar.

– Inrätta en konvertitsamordnare.

Inget av dessa förslag skulle leda till varken fri eller ökad invandring, men det skulle hjälpa de som redan är här. Våra församlingsmedlemmar, våra grannar, våra kollegor, våra klasskamrater, våra vänner. Det skulle också göra att Sverige får behålla viktig kompetens i vården, omsorgen och andra bristyrken, korrigera de rättsosäkra problem Sverige haft i konvertitfrågan, samt ge trygghet åt barn som vuxit upp som svenskar.

Bilden är från Skuleberget, en av de vackraste vändplatserna i vårt avlånga land. Märker man att man kör åt fel håll så behöver man vända om. Ibland är det inte svårare än så.

The post Två ytterligheter som båda är lika fel first appeared on Pastor Christian Mölk.

Tidödebatten har blivit en snöboll satt i rullning som bara växer och växer. Det började som en protest mot regeringens stränga migrationspolitik som på ett orättfärdigt sätt drabbar människor som inte gjort någonting fel. Men rätt snabbt kom det att bli en meta-debatt om huruvida pastorer får uttala sig om politik eller inte. Jag försökte styra tillbaka debatten till ursprungsfrågan genom att skriva några konkreta förslag på vad vi kan göra för att lösa problemen.

Men nu far debatten iväg igen! Nu har den börjat handla om huruvida Kristdemokraterna kan kalla sig ett kristet parti eller inte. För mig som politiskt intresserad pastor är den frågan visserligen superintressant! Men eftersom man som kristen kan ha olika syn på migrationspolitiken blir det en meta-debatt som tar fokus från ursprungsfrågan.

Låt oss därför försöka styra tillbaka debatten till den ursprungliga frågan. Här kommer några konkreta förslag på vad jag anser behöver göras omedelbart. Det här kan inte vänta till efter valet och det räcker inte bara med fina ord, det krävs konkret handling:

Övergångsregler för spårbyte – Ge de som redan bytt från asyl- till arbetstillstånd och etablerat sig en ärlig chans att stanna. Stoppa de onödiga kompetensutvisningarna som drabbar välfärden och familjer (t.ex. undersköterskor, städare, hemtjänstpersonal).

Stopp för retroaktiva indragningar av permanenta uppehållstillstånd (PUT) – Respektera redan beviljade beslut. Ingen retroaktiv lagstiftning som skapar ovisshet för hundratusentals etablerade människor och deras familjer. Det bryter mot rättsstaten och förtroendet för staten.

Återinförd hänsyn till särskild anknytning till Sverige – Skydda unga som fyllt 18 men vuxit upp här (skola, vänner, kyrka, jobb). Håll ihop familjer där föräldrarna bidrar och barnen är rotade i Sverige.

Inrätta en konvertitsamordnare – Skapa en oberoende funktion med särskilt ansvar för asylärenden som rör konversion till kristen tro, en samordnare som granskar svåra konvertitärenden och ger second opinions på Migrationsverkets beslut, skapar forum för dialog mellan politiker, myndigheter, jurister, kyrkor, civilsamhället och konvertiter själva, tar fram riktlinjer för mer rättssäkra bedömningar av genuin tro och apostasi-risker, samt samlar erfarenheter från verkliga fall och föreslå konkreta förbättringar till regeringen och riksdagen.

Det här är inga revolutionära krav. Det är medmänsklighet och sunt förnuft. Detta kommer inte att öka migrationen till Sverige, utan kommer att ge rättvisa åt de som redan är här. Det skyddar de svaga och utsatta istället för att straffa de som gjort allting rätt.

Jag noterar att Centerpartiet nu har börjat kliva fram och ta täten i den här frågan. Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet höjer rösten för de utsatta och vill se förändring. Cred till er! Men jag vill se fler partier lyfta dessa frågor, exempelvis Socialdemokraterna. Och Tidöpartierna behöver backa från den mest extrema politiken, göra om och göra rätt. Annars tror jag det finns en reell risk att ordet ”Tidö” framöver kommer att bli synonymt med ”orättfärdig migrationspolitik”.

The post En snöboll satt i rullning first appeared on Pastor Christian Mölk.

Vad händer när SVT ringer och frågar om man vill vara med i Aktuellt ikväll och debattera Tidö med en KD-politiker? Jo, det vet jag nu: man får hög puls, tunghäfta och ens stackars hjärnceller snurrar panikartat runt och försöker hitta logiska kopplingar så att man kan ge ett bra svar:

– Ehhhh..?!? Kan ni inte fråga Joel, han är ju bra på sånt därnt??

SVT: – Jo, vi har tänkt på han, men vi vill också ha in nya röster.

– Ja, jo, det är ju klart. Får jag tänka på saken?

Efter lite om och men blev det några andra som debatterar i Aktuellt ikväll om jag förstått det rätt. Men frågan gav mig verkligen en tankeställare.

För det första, jag tycker det är viktigt och nödvändigt att kyrkan tar plats i det offentliga rummet. Vi har en plikt att stå upp för människor och vara en röst för de röstlösa. Vi behöver stå på de utsattas sida och föra deras talan, vi behöver påminna makten om barmhärtighet, gästfrihet och rättvisa i Jesu efterföljd.

För det andra, jag förstår att många läser vad jag skriver och lyssnar på vad jag har att säga. Jag har fått en väldigt stor plattform, och jag kan inte hela tiden tänka att ”någon annan” borde säga såna här saker. Problemet är bara att hoppet mellan att skriva ett argt inlägg på Facebook, sånt som vi vita medelålders män brukar göra, och att debattera politik mot en skillad politiker i direktsänd TV i Sveriges största kanal i Sveriges största nyhetsprogram, är minst sagt rätt stort! Jag känner mig helt enkelt inte redo. Jag skulle bli utskåpad och göra bort mig på bästa sändningstid inför hela svenska folket. Så här i efterhand skäms jag för att jag inte vågade säga ja.

Min röst har tydligen blivit så stor att SVT vill bjuda in mig till Aktuellt. Men glappet till där jag mentalt befinner mig är för stort. Jag har inte erfarenhet eller kompetens. Jag har aldrig gjort något ens i närheten av det här förut. Jag kan tänka mig att försöka jobba på det, men vart börjar man ens?? Det verkar ju som att den här Tidö-debatten inte kommer att ta slut, utan att den snarare bara växer som en snöboll satt i rullning så det kanske inte är sista gången jag får en sån här fråga.

Vi behöver alla hjälpas åt att lyfta dessa viktiga frågor; hur vi behandlar de utsatta – kristna konvertiter som riskerar förföljelse, familjer som slits isär trots att de jobbar och integrerar sig, och människor som gör allt rätt men ändå hotas av utvisning. Jag ska försöka göra min del så gott jag kan. Vi behöver lära oss att prata politik i direktsänd TV, även om vi inte är politiker. Men hur det ska gå till har jag faktiskt ingen aning om!

Vi behöver också bli bättre på att mötas. Jag vet att exempelvis Sveriges Kristna Råd ofta träffar politiker och myndigheter, och det är jättebra! Men jag tror det är viktigt att också fler engagerade på fler nivåer möter politiker, delar det kyrkliga perspektivet och kommer med konstruktiva förslag. Att debattera i TV är inte nödvändigtvis alltid det bästa sättet att mötas, även om det behöver göras också ibland. Kanske är ett möte mellan fyra ögon också värt att ta tid för ibland.

Summa summarum: Kyrkan behöver ta större plats i det offentliga rummet, bli mer frimodig och kaxig. Inte för sin egen skull, utan för de utsattas, de som drabbas, de marginaliserade, de som hamnar mellan stolarna.

“Höj din röst för den stumme, till försvar för alla som sviktar. Höj din röst och döm rättfärdigt, försvara de fattiga och svaga.” (Ords 31:8–9)

The post Vad händer när SVT ringer? first appeared on Pastor Christian Mölk.

Jag älskar verkligen Bibeln! Men det finns bibelord som jag har svårt att förstå. Ett av dem är när Jesus säger till en man: ”Följ mig!” och han svarar: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far”. Jesus sa då till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!” (Luk 9:59–60)

Vad menar Jesus med att de döda ska begrava de döda? Jag hade aldrig riktigt förstått det där förrän en pastor jag träffade på en av mina missionsresor till Nepal började prata om just det bibelordet. Den nepaliske pastorn menade att det där bibelordet var ett stort bekymmer för många unga kristna nepaleser. De hade mött Jesus och ville bli kristna, men visste att de då skulle få stora problem hemma. Det är nämligen så att enligt den hinduiska traditionen så för att en nepales ska komma till himlen så ska familjens äldsta son utföra en hinduisk ceremoni i samband med deras begravning. För att inte stöta sig med sina föräldrar valde därför många unga nepaleser att vänta med att döpa sig tills efter att deras föräldrar hade dött, så att de kunde utföra den hinduiska ceremonin utan att gå emot sin kristna tro. De visste nämligen att om de blev kristna och inte längre kunde utföra den hinduiska ceremonin skulle de bli förföljda för sin tro, bli utkastade från hemmet och förlora sitt arv. Det är ett högt pris att betala för en ung man i ett fattigt land.

Men jag mötte också andra kristna nepaleser som hade valt att trots de svåra förföljelserna bli kristna. Jag frågade en av dem vad det var som gjorde att just de hade valt att följa Jesus trots svårigheterna? Som svar fick jag: ”We Counted the Cost”, ett bibelord från Luk 14:28 där Jesus pratar om att beräkna kostnaderna för att bli en Jesu lärjunge innan man slutgiltigt bestämmer sig. Han berättade för mig att han visste att han kunde förlora sin familj och sitt arv, han kunde hamna i fängelse och i värsta fall dö. Men han beräknade kostnaden och bestämde sig för att det var värt det. Det var en kostnad han var beredd att betala för att följa Jesus.

Idag vill jag tala om total överlåtelse. Det är någonting som vår moderna tid och individualistiska samhälle har väldigt svårt för. Vi vill gärna vara med om det händer någonting roligt eller om vi själva tjänar på det. Vi vill gärna bli kristna om vi genom vår tro blir rika och framgångsrika. Vi vill gärna investera våra liv i församlingen så länge som allt är bra, den är vår trygga gemenskap och vi får all den uppmuntran och bekräftelse vi behöver.

Men om det inte blir som vi har tänkt, om vi får möta förföljelse på grund av vår tro, om vi måste stå upp för något som blir obekvämt, om det blir en konflikt, vad händer då med vår tro? Jesus utmanar oss att ta ställning, att vara överlåtna och ge allt till honom.

Den första Bibelberättelsen som belyser detta är Jesu möte med den rike unge mannen:

“¹⁷ När Jesus skulle vandra vidare, sprang det fram en man som föll på knä för honom och frågade: ”Gode Mästare! Vad ska jag göra för att få evigt liv?” ¹⁸ Jesus sade till honom: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. ¹⁹ Buden kan du: Du ska inte mörda. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt. Du ska inte ta ifrån någon det som är hans. Hedra din far och din mor.” ²⁰ Mannen sade: ”Mästare, allt det har jag hållit sedan jag var ung.” ²¹ Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett saknar du. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” ²² Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad bort, för han ägde mycket.” (Mark 10:17–22)

Jesus möter en ung, framgångsrik man som verkar ha allt: pengar, respekt och god moral. Han frågar Jesus vad han ska göra för att få evigt liv? Den rike unge mannen hade klättrat högst upp i livet, men hade ändå inte nått upp till Gud. Jag får känslan av att Jesus ögon lyste upp på samma sätt som när jag får en nördig fråga om pentekostal teologi: äntligen någon som frågar!

Det står att Jesus såg på honom med kärlek och ville verkligen hjälpa honom att hitta rätt. Jesus fick en direkt fråga och vill därför ge ett direkt svar. Jesus krånglar inte till det utan går direkt till pudelns kärna: mannen behöver sätta Gud först genom att ge upp det han håller mest kärt! I den rike unge mannens fall var det pengar, men om det hade varit en annan person så hade det varit någonting annat. Poängen är att Jesus utmanar oss att ge upp det vi håller högst. Är mina pengar viktigare för mig än vad Gud är? Då behöver jag sälja allt jag äger och istället börja tjäna Gud. Är min karriär viktigare för mig än vad Gud är? Då behöver jag säga upp mig. Är mina relationer viktigare för mig än Gud? Väljer jag alltid att hellre umgås med mina vänner än att gå till kyrkan? Då behöver jag sluta umgås med dem och hitta tillbaka till Gud.

Dock behöver vi komma ihåg att se på Jesu ord utifrån ett nådes-perspektiv. Om vi tror att vi på något sätt kan ”förtjäna” vår frälsning, då finns det ingenting vi kan ”göra” för att få evigt liv. Den rike unge mannen frågade vad han kunde ”göra” för att få evigt liv, medan Jesus ville flytta fokus till att sätta Gud högst i våra liv, dvs. hjärtats inställning.

I den andra berättelsen så skiftas fokus från yttre tillgångar till inre transformation:

“²³ Sedan sade han till alla: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. ²⁴ Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det. ²⁵ För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men mister sig själv eller går förlorad?” (Luk 9:23–25)

Jesu uppmaning att ”förneka” oss själva är en av de mest radikala och provocerande orden i Nya testamentet. Att förneka sig själv innebär att sluta leva som om ”jag” är herre i mitt liv, att sluta låta mitt ego styra över mitt liv, att erkänna att jag inte kan frälsa mig själv. Att förneka sig själv innebär att dö bort från sitt ego och låta istället Jesus ta plats på mitt hjärtas tron och bekänna honom som Herre i mitt liv.

Om du sätter dig själv i centrum och drivs av ditt ego, då kanske du kan bli rik, få en framgångsrik karriär och vinna hela världen. Men vad hjälper det om du samtidigt förlorar din själ och går förlorad för evigheten?

På Jesu tid var inte korset ett halsband, det var ett romerskt avrättningsredskap. Om vi vill leva för Jesus behöver vi varje dag vara beredda att förlora vårat gamla liv. Jesus utmanar oss att välja mellan att följa honom eller att följa oss själva. Jesus förklarar tydligt för oss att om vi väljer att följa oss själva, sätta oss själva i centrum, då kommer vi att gå förlorade. Men om vi väljer att förneka oss själva och följa Jesus istället, då kommer vi att vinna frälsning och det eviga livet.

Jesus säger inte att vi ska ta upp vårt kors ”ibland” och följa Jesus. Detta behöver vi göra ”varje dag”. För att leva för Kristus måste vi ständigt dö bort ifrån oss själva och våra egna begär. Försöker vi leva vårt liv med oss själva i centrum kommer vi i värsta fall förlora det. Men om vi bekänner Jesus som herre i våra liv så kommer vi att vinna det nya Kristus-livet.

För att försöka förstå hur denna totala överlåtenhet till Jesus går till i praktiken ska vi titta på tre frågor och tre svar från Jesus:

“⁵⁷ Medan de vandrade vägen fram sade någon till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” ⁵⁸ Jesus svarade honom: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.” ⁵⁹ Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” ⁶⁰ Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike!” ⁶¹ En annan sade: ”Jag ska följa dig, Herre. Men låt mig först ta farväl av min familj.” ⁶² Jesus svarade: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”” (Luk 9:57–62)

Den förste mannen säger: ”Jag vill följa dig vart du än går” och Jesus svarar honom: ”Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud”. Mannen är förmodligen glad och entusiastisk efter ett härligt möte med Jesus, men Jesus är tydlig från början: Att följa Jesus innebär inte världslig framgång och trygghet. Efterföljelse är inte en uppgradering av ditt nuvarande liv, utan kan komma att innebära stora uppoffringar. Utmaningen i Jesu svar är att lämna sin trygghet och kliva ut ur bekvämlighetszonen, och vara beredd på osäkerhet och obekvämlighet.

Den andre mannen ville först begrava sin far innan han följde Jesus. Jesu utmaning till honom är att inte vänta med att följa Jesus tills allt i ditt liv har ordnat sig på det sätt du tänkt. Även de mest respektabla och på papperet rimliga anledningarna att skjuta upp sin frälsning behöver vi lägga åt sidan. Tiden att följa Jesus är alltid ”nu”, aldrig ”sen”.

Den tredje mannen vill först gå hem och säga farväl till sin familj innan han följer Jesus, varpå Jesus förklarar att den som ska följa Jesus behöver sluta titta tillbaka hela tiden. Om man ska plöja en åker rakt måste man ha blicken fäst framåt på en punkt i horisonten, inte bakåt. Att se tillbaka skapar ett splittrat hjärta, och att följa Jesus kräver att man fäster sin blick på honom och går dit han vill leda oss. Efterföljelse kräver total överlåtelse och inte går tillbaka till sitt gamla liv.

Nu kanske du tycker att det jag predikar är ganska hårt. Att kräva total överlåtelse till Jesus är ganska provocerande. Och ja, det kanske stämmer, Jesus kanske är sträng, hård och provocerande när det kommer till överlåtelse.

Men jag känner en annan som också är väldigt sträng när det kommer till överlåtelse; min lilla dotter Amelie. När hon vill ha min uppmärksamhet, när hon vill leka med mig, OJ, va arg hon blir på mig om jag sitter och scrollar i min telefon samtidigt som hon vill visa mig någonting! Min dotter kräver total överlåtelse!

Jag vet också en annan person som också kräver total överlåtelse. När jag gifte mig var jag tvungen att lova Annica att vara henne trogen tills döden skiljer oss åt. Jag får inte dejta andra kvinnor samtidigt som jag är gift med henne. Jag måste hålla mig till Annica och får inte ens titta åt en annan kvinna.

Det kan tyckas strängt, men jag har beräknat kostnaden. Jag älskar min fru och är beredd att ge upp allt annat för henne. Jag älskar mina barn och vill vara en bra pappa åt dem. Det kräver total överlåtelse.

På samma sätt säger Jesus till dig och mig idag: ”Kom och följ mig!” Det kommer kosta dig allt, och du behöver lämna allt. När du väl har bestämt dig så kan du inte titta tillbaka.

Vill vi följa Jesus behöver vi lägga vårt eget åt sidan och följa honom helhjärtat. Vi kan inte sätta andra saker högre i våra liv. Vi kan inte bekänna Jesus som Herre på söndagen och sen leva som syndare på måndagen. Jesus kräver total överlåtelse.

Avslutningsvis, kom ihåg att allting är av nåd. Om vi likt den rike unge mannen försöker ”göra” bra saker för att bli frälsta, då kommer vi aldrig komma fram. Då blir vi som mannen som försökte klättra upp till himlen med hjälp av en hög stege. Vi kan aldrig klättra upp till himlen med vår egen stege – hur hög den än är. Jesus sträcker ner sin hand och drar upp oss av nåd. Men han ber oss släppa taget om stegen vi håller i (vårt ego, våra prioriteringar) för att ta hans hand. Endast hos Jesus finns frälsning!

Hitta mer Bibelmaterial om Markus evangelium.

The post Mark 10:17-22 – Jesu utmaning (Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

En sak jag mer och mer börjar uppmärksamma är hur regeringens nationella politik på ett negativt sätt drabbar kommunerna.

När man på nationell nivå beslutar om en strängare migrationspolitik med nya regler, där exempelvis spårbytare ska utvisas, blir konsekvenserna tydliga på kommunal nivå. Många kommuner har redan personalbrist inom välfärden och har investerat i språk, utbildning och integration. När den nationella politiken vill se en stram migrationspolitik, ordning och reda och minskad invandring, leder det i verkligheten till att kommunerna förlorar undersköterskor, vårdbiträden, LSS-personal, lokalvårdare och busschaufförer.

En ny undersökning visar att majoriteten av kommunerna tar avstånd från rikspolitikens avvisande inställning till migration: “På frågan om ett fortsatt flyktingmottagande bidrar positivt till kommunens utveckling instämmer 82 procent av de svarande kommunerna. Kommuner som tycker att flyktingmottagande bidrar negativt utgör blott 2 procent.”

I kommunerna är migranter en resurs – många vill ta emot fler. Redan nu är över 50 procent av vårdbiträdena i svensk äldreomsorg och runt 40 procent av legitimerade läkare och tandläkare utrikes födda. Utan invandring skulle den svenska välfärden inte klara av sitt uppdrag.

Utan en stark opposition mot regeringens stränga migrationspolitik – där Socialdemokraterna till stor del är med på tåget – är det kommunerna som kliver fram och protesterar, i stort sett oberoende av partifärg.

När jag hör kommunpolitiker från olika partier beskriva migranter som en positiv resurs, och när jag ser hur många kommuner aktivt vill ta emot fler nyanlända, tänker jag på Jeremia 29:7. Profeten Jeremia skriver till det judiska folket i exil: “Sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er.”

Gud uppmanar sitt folk att ta ansvar för det samhälle de ofrivilligt har hamnat i, att bidra till dess välfärd och välgång. När migranterna och invandrarna, i det här fallet judarna, strävar efter att välsigna sitt nya land Babylon, möter de välsignelse i retur.

Det här är inte en vänster–höger-fråga, utan en fråga om medmänsklighet och öppenhet. Det handlar om hur vi ser på varandra som människor. I kommunerna är det pragmatiskt och vardagligt: att få skolor, vård och omsorg att fungera. När kommunerna ser migranter som en del av lösningen handlar det inte bara om ekonomisk nytta – det handlar om att bygga ett samhälle där alla kan leva och bidra. Det är samma logik som Jeremia pekar på: när det går väl för staden, går det också väl för de människor som bor där.

I kommunerna krockar den nationella politiken med verkligheten. När vi behandlar främlingen väl, när främlingen strävar efter att välsigna sitt nya land, när vi står tillsammans – då leder det till en välsignad plats för alla.

The post Migrations- och kommunpolitik first appeared on Pastor Christian Mölk.

Hittills har Tidödebatten handlat mycket om det orättfärdiga i att retroaktivt ändra spårbyteslagen och utvisa skötsamma invandrare som inte har gjort någonting fel. I princip alla tycker detta är fel. Hur kan man utvisa människor som gjort allt rätt, lärt sig svenska, betalar skatt, jobbar i bristyrken och har barn här?

Men, nu tror jag det är dags att börja problematisera användningen av språkbruket ”skötsamma invandrare”, ett begrepp som riskerar bidra till en normalisering av ett rasistiskt språkbruk, även om det ofta används med goda intentioner. Jag använder själv begreppet ibland.

Problemet är att begreppet kontrasterar ”skötsamma” invandrare som är integrerade, laglydiga och jobbar, med kriminella och bidragsberoende invandrare. Det är lätt att tänka att ”Skötsamma invandrare borde få stanna, men kriminella ska utvisas!” Begreppet förutsätter att invandrare måste anpassa sig för att förtjäna acceptans, det skiljer ut de ”nyttiga” invandrarna som om de sköter sig kan få stanna, från de ”onödiga” som vi kan utvisa.

Men rätten till asyl är en mänsklig rättighet – inte en belöning för skötsamhet.

Rätten till asyl är en mänsklig rättighet som skyddar mot förföljelse, tortyr och omänsklig behandling – inte en belöning för att vara frisk, ung eller arbetsför. Att kräva ’skötsamhet’ eller ’nytta’ som villkor för skydd strider mot Genèvekonventionen, utlänningslagen och grundläggande etik. Vi kan ha strikt migrationspolitik och ändå skydda de som riskerar döden eller tortyr – oavsett om de kan jobba eller inte.

Hur skulle det annars kunna vara? Tänk om Sverige blev ett land som bara lät unga, friska, kristna och arbetsföra människor få stanna? Och lät krigstraumatiserade, gamla, skadade, handikappade och analfabeter utvisas. Nej så kan vi inte ha det.

Det är orättfärdigt att Sverige utvisar skötsamma människor som inte har gjort någonting fel. Men det är också orättfärdigt att Sverige bryter mot asylrätten genom att utvisa konvertiter till Iran och Afghanistan, eller utvisar tonåringar ensamma bara för att de har fyllt 18 år, eller skryter om att man lyckats få färre människor att söka asyl i Sverige samtidigt som antalet asylsökande ökar enormt globalt.

I liknelsen om den barmhärtige samariten lär Jesus oss att frågan inte är ”Vem är min nästa?”, utan ”Hur kan jag vara en nästa?” Samariten hjälpte den misshandlade juden utan att först fråga om han hade varit skötsam. Han agerade i kärlek. Så borde vi också göra.

Låt oss fortsätta be och agera för ett Sverige som ser varje människas värde, inte bara hennes nytta. Låt oss vara en kyrka som står på de verkligt utsattas sida.

The post Skötsamma invandrare first appeared on Pastor Christian Mölk.

Jag har använt Logos Bible Software i över 20 år och har byggt upp mitt digitala bibliotek under många år. Med jämna mellanrum lanserar Logos något nytt, och i år är det dags för olika bibliotek anpassat för olika grupper: Standard, Learner, Leader, Preacher och Researcher.

Jag har provat ”2026 Preacher Gold Library”, ett paket som innehåller en rejäl samling resurser – enligt Logos ligger samlingsvärdet på runt 9 632 dollar.

Enligt Logos själva så är det framförallt fyra saker som sticker ut i årets bibliotek:

Fokus på Bibelkommentarer som tar upp mer nutida frågor

Många äldre kommentarsserier är fantastiska akademiskt, men kan ibland kännas lite avlägsna från den verklighet många lever i idag. Logos har därför prioriterat kommentarserier som bättre kopplar exegetik till nutida liv – t.ex. mer fokus på tillämpning i predikan och samtal.

Teologi som speglar dagens samtal

Logos har som ambition att inkludera teologiska böcker som inte bara är klassiker utan också tar upp aktuella debatter (t.ex. kring etik, identitet, kyrka i en postkristen tid). Det går därför snabbare att hitta relevanta perspektiv när man förbereder undervisning eller samtalar med församlingsmedlemmar.

Resurser optimerade för Logos AI och sökverktyg

Det här är nog den största skillnaden mot förut. Med Study Assistant, Smart Search och sammanfattningsfunktioner går det nu mycket fortare att få en överblick över en text eller tema. Nu äntligen går det att ställa uppföljningsfrågor till Logos AI och man kan därför ha mer konversationsliknande samtal med AI:n än förut. Det märks att Logos vill försöka ta kampen med de stora AI-jättarna ChatGPT, Grok osv. Men den stora skillnaden med Logos AI är att svaren bygger på de böcker man har i sitt bibliotek och att man kan få referenser på allting.

Samtida pastorala röster

Logos skickar med fler böcker från predikanter och pastorer som själva står i församlingsarbete. Tanken är att detta ska fungera som en bro mellan den tunga akademiska litteraturen och det egna församlingsarbetet, perfekt för den som vill predika exegetiskt men ändå relevant.

I stora drag ingår stora kommentarsserier, systematiska teologier, homiletikböcker, predikoresurser, lexikon och ordböcker. Plus alla de nya 2026-tilläggen som är skräddarsydda för AI och aktuell kontext. Det är hundratals volymer totalt. Det som kanske är mest prisvärt och som sticker ut är:

• Pillar New Testament Commentary (PNTC) 18 volymer.
• Tyndale Commentaries (TOTC/TNTC) 47 volymer.
• The Preacher’s Outline and Sermon Bible (POSB)
• Preaching the Word Commentary Series
• ESV Expository Commentary

För mig som använder Logos nästan varje dag känns den här uppdateringen vettig om man vill ha färska akademiska resurser samtidigt som man får en hel del pastoral litteratur. AI-verktygen är också riktigt bra, även om man behöver en Logos-prenumeration för att nyttja det fullt ut.

Köper man ett sånt här nytt bibliotek innan 15 februari får man 20% rabatt. Klicka här för att komma till erbjudandet.

The post Recension av Logos 2026 Preacher Gold Library first appeared on Pastor Christian Mölk.

Bibeln är tydlig med att vi ska älska vår nästa som oss själva, men vem är egentligen min nästa? Det är en fråga som mången människa har funderat över någon gång i livet. Man kan ju inte bry sig om alla människor i hela världen, så vem ska man bry sig mest om?

Borde vi inte hjälpa svenskar före vi hjälper invandrare? Eller jude och hedning som uppdelningen är i Nya testamentet? Eller infödd och främling, som det är i Gamla testamentet?

När en judisk laglärd frågar Jesus: ”Vad ska jag göra för att få evigt liv?” så svarar Jesus: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa som dig själv.” Den judiske skriftlärde ställer då en följdfråga: “Vem är då min nästa?” (Luk 10:29b).

Jesus svarar med den berömda liknelsen om den barmhärtige samariten. Men innan vi tittar på svaret behöver vi förstå den judiska bakgrunden.

Om man kokar ner hela Gamla testamentets budskap blir kontentan att man ska ’älska Gud av hela sitt hjärta och sin medmänniska som sig själv’. Denna tvåfaldiga kärlek till Gud och medmänniskan blir som en respons på människans tvåfaldiga ursprungssynd: mot Gud (Adam och Eva) och mot medmänniskan (Kain och Abel).

Det första; att ’älska Gud av hela sitt hjärta’ innebär att tro på Herren, följa hans bud och leva ett liv i bön, Bibelläsning, lärjungaskap och kärlek. Det andra; att ’älska sin nästa som sig själv’ innebär att vi ska ta hand om våra medmänniskor på samma sätt som vi skulle ta hand om oss själva. Eller som Jesus formulerade det i Matteus: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.”

Israeliterna tolkade ofta budet att ”älska din nästa som dig själv” som att det bara gällde israelitiska landsfränder, inte främlingar och utlänningar. I det bibelord som ligger till grund för detta bud står det mycket riktigt: “Du ska inte hata din broder i ditt hjärta, men du ska tillrättavisa din nästa så att du inte bär på synd för hans skull. Du ska inte hämnas och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du ska älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3Mos 19:17–18)

Man skulle alltså kunna tolka det andra kärleksbudet som att det bara gäller kärlek till människor från samma folk. Om det inte vore för att det bara några versar senare i samma kapitel står: “När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.” (3Mos 19:33–34)

För Gud är alltså inte bara infödda vår nästa, utan även främlingar – och ska därmed också behandlas som bröder.

Den laglärde mannen verkar utgå ifrån att han redan följer det första budet att älska Gud av hela sitt hjärta. Men genom att fråga Jesus vem som är hans nästa avslöjar han att han ännu inte riktigt har förstått det första budet. Att älska Gud hänger nämligen ihop med att älska sin medmänniska: “Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder, så är han en lögnare. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta bud har vi från honom: att den som älskar Gud också ska älska sin broder.” (1Joh 4:20–21)

Så för att förklara för den judiske teologen vem som är hans nästa berättar Jesus liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:30–37): En judisk man blev misshandlad och rånad av rövare, men den judiske prästen och leviten gick förbi utan att hjälpa. Sen kom en samarit och hjälpte honom istället.

Samarierna var ett blandfolk som uppstod efter att assyrierna hade besegrat Israels norra stammar år 722 f.Kr. Assyrierna tvångsförflyttade de välbärgade israeliterna till andra delar av Mellanöstern och flyttade i stället in andra folk i Israel. Dessa nya folk beblandades med de fattiga israeliter som blivit kvar och blev så småningom samarierna.

Judarna och samarierna var fiender och hatade varandra, både ur ett rasistiskt och ett religiöst perspektiv. Judarna ansåg att samarierna var ett halvhedniskt blandfolk som tillbad Gud på fel sätt.

Men istället för att fundera på vem som är min medmänniska och försöka begränsa till enbart landsfränder, så vänder Jesus på steken och slår fast att frågan inte är vem som är MIN medmänniska, utan hur JAG kan vara en god medmänniska.

I vår tid, när vi ofta delar in människor i grupper och kategorier, påminner Jesus oss om att kärlek inte stannar vid gränser. Vem som är vår broder, vår nästa, vår medmänniska, är inte begränsat till nationalitet, social status eller kön. Alla människor, från våra landsfränder till våra fiender, är våra medmänniskor.

Kärlek är någonting som visar sig i handling. Man kan inte tillbe Gud och offra i templet i Jerusalem och samtidigt gå förbi sin broder i nöd. Man kan inte gå till kyrkan på söndagen för att sen bete sig som en rasist på måndagen. Man kan inte säga att man älskar Gud samtidigt som man med sina handlingar visar att man hatar sin broder. Då ljuger man, enligt aposteln Johannes.

Som en bonus förmedlar Jesus den viktiga lärdomen att det inte bara är judar som kan bli till välsignelse för andra infödda judar eller för utlandsfödda främlingar, utan att även främlingar kan få bli till välsignelse för infödda.

Om Jesus hade kommit till Sverige idag så kanske han skulle ha berättat liknelsen om den barmhärtige afghanen som jobbade inom vården när vi svenskar var upptagna med att förverkliga oss själva?

Så sluta fundera på vem som egentligen är min nästa, och fråga dig själv istället: Hur kan JAG vara en god nästa och medmänniska för någon som behöver det?

The post Vem är min nästa? first appeared on Pastor Christian Mölk.

Idag vaknade jag upp till att inte mindre än tre kristna tidningar samtidigt skriver om Tidödebatten som jag råkade starta! Det verkar inte ta slut, vilket tyder på att debatten behövdes.

Men något jag tycker är bra är att debatten med dagens tidningsartiklar börjar gå från ”pastorer ska inte blanda sig i politik” till ”hur ska vi som kristna förhålla oss till Tidöpolitikens konsekvenser?” Jag skulle därför vilja dela några tankar om detta.

För det första, måste kristna tycka likadant i migrationsfrågor?

Nej, jag tycker man kan ha ett brett samtal om detta och tillåtas tycka olika. Men det finns dock några grundpremisser som Bibeln är tydlig med: Vi ska älska främlingen och behandla invandraren som vi själva skulle vilja bli behandlade. Pratar man om kristna värderingar i politiken så går det inte att bortse från en av de absolut mest centrala kristna värderingarna: Älska främlingen och behandla din medmänniska som dig själv. Utifrån detta behöver vi sen stifta lagar som varken blir för extrema åt ena hållet (en helt fri och oreglerad invandring utan medföljande integration) eller för extrem åt andra hållet (att man utvisar konvertiter eller etablerade och integrerade människor som inte har gjort någonting fel).

Och det var just detta sista jag reagerade på, och som startade hela Tidödebatten. Det brann till och jag blev arg helt enkelt. Det är inte ofta jag blir så arg på migrationspolitiken att det rinner över. Det har hittills hänt två gånger.

Första gången var när Socialdemokraterna hade makten och Sverige var på väg att utvisa flera kristna konvertiter till Afghanistan – världens näst farligaste land för kristna. Jag uppmanade alla Sveriges kyrkor att ringa ”fara å färde” i kyrkklockorna. Det ledde till en proteststorm där kyrkor över hela landet ringde i sina klockor. Även politiker reagerade, bland annat KD:s dåvarande migrationspolitiska talesperson Hans Eklind som stöttade initiativet.

Andra gången är nu, när Tidöregeringen stiftar lagar som jag anser har gått för långt. Till exempel det retroaktiva avskaffandet av spårbyte, som drabbar integrerade och etablerade människor som gjort allt rätt enligt de gamla reglerna. Människor som lärt sig svenska på egen hand, jobbar i bristyrken, fått barn här, blivit medlemmar i en församling och till och med köpt hus.

Vi kristna får tycka olika i migrationsfrågor och gör väl i att delta i den offentliga debatten. Men vi måste också tillåtas reagera när vi anser att det blivit för extremt och gått för långt, åt ena eller andra hållet. Vanliga kristna så väl som teologer, pastorer och politiker.

För det andra: Jag är inte emot Kristdemokraterna – jag är emot Tidös stränga migrationspolitik.

Jag vet att inte alla skiljer på Tidö och KD, men jag gör det. Jag tror nämligen inte att KD vill ha en riktigt så sträng politik som Tidö, utan att KD var tvungna att kompromissa som det lilla partiet i samarbetet. Men jag anser att KD borde ha satt ner foten när just spårbyteslagen förhandlades. KD borde ha vetat att många spårbytare är konvertiter som inte blev trodda av Migrationsverket och såg spårbytet som en sista chans. KD borde ha dragit en röd linje vid de allra mest utsatta grupperna och vägrat gå med på Tidöavtalet om dessa drabbas. I och med sina rötter och sitt namn så har Kristdemokraterna ett särskilt ansvar för konvertiterna, det går inte att bortse ifrån.

Men jag är öppen för att det inte var så genomtänkt och att alla kan göra misstag. Jag har också noterat att allt fler Kristdemokrater offentligt håller med om att migrationspolitiken på just den här punkten har gått för långt och att man behöver ”göra om och göra rätt”.

Eller som Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch själv sa i den senaste partiledardebatten när just den här frågan debatterades: ”Vi kommer alltid att vara beredda att se över vårt eget system, även framåt, även i regeringsställning” och ”är det så att vi i nyanser har landat snett även om grundintentionerna har varit rätt, då är vi från Kristdemokraternas sida beredd att se över lagstiftningen för att se att den träffar mer rätt”.

Så nu när det ändå har hänt, anser jag att det absolut minsta Tidöregeringen kan göra är:

1. Införa övergångsregler för de spårbytare som inte gjort något fel men som drabbas retroaktivt.

2. Inrätta en konvertitsamordnare som får statligt uppdrag att sammanföra lagstiftare, myndigheter, jurister, kyrkor och konvertiter för konkreta förbättringsförslag.

Det är mina absoluta minimi-krav. Jag är trött på fina ord som inte backas upp av handling. Jag kommer inte att ge mig förrän jag ser detta i verkligheten – hur många fina ord som än nämns. Så nu är det upp till bevis! Om mina två minimikrav införs så kommer jag att offentligt säga nej till min egen #nejtilltidö-protest och i positiv bemärkelse uppmärksamma det parti som har gått i spetsen för detta. Deal?

The post Måste kristna tycka likadant i migrationsfrågor first appeared on Pastor Christian Mölk.

I början av Tidö-debatten rådde en del frågetecken och meningsskiljaktigheter gällande pastor Lewi Pethrus politiska engagemang. I det här inlägget vill jag därför försöka redogöra för de fakta jag känner till baserat på bland annat Carl-Gustaf Carlssons avhandling “Människan, samhället och Gud” och Carl-Erik Sahlbergs studie “Pingströrelsen, kyrkorna och samhället”.

Pastor och föreståndare i Filadelfia 1911–1958

Lewi Pethrus (1884–1974) var föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm från 9 januari 1911 till 7 september 1958. Efter 1958 var han fortsatt pastor och predikant i Pingströrelsen fram till sin död 1974. Han var aldrig formellt vald till samfundsledare för hela Pingströrelsen, men fungerade i praktiken som en inofficiell ledare genom sitt inflytande.

Politisk tystnad 1920-talet

Lewi Pethrus och de tidiga pingstvännerna var inte särskilt politiskt aktiva. Men det berodde inte på att de inte ville, utan för att de var väldigt utsatta. Pethrus skriver själv om detta: ”Vår egen ställning till samhället och samhällets ställning till oss var en annan då än nu. Då gällde det, om vi överhuvudtaget skulle få hålla på med vår verksamhet. Man arbetade på att våra lokaler skulle stängas. Vi hade detektiver i våra möten, och vi var kallade till polisförhör. Det gällde vår existens. Hade vi stått upp då och lagt oss i samhällsfrågor och i lagstiftning, så hade man sagt, att det var politisk agitation och troligen vidtagit åtgärder mot oss.”[1]

Politiskt sökande 1930-talet

Det råder ingen tvekan om att Lewi Pethrus politiska engagemang var kontroversiellt inom Pingströrelsen. Vissa kritiserade honom för att blanda kyrka och politik, men han såg det som en naturlig del av ett kristet samhällsansvar. Exempelvis lät sig Lewi Pethrus väljas in som kommunalfullmäktigeledamot för Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) år 1934.[2] Pethrus säger om sig själv att han från början sökte sig fram politiskt på olika håll: ”Jag har sökt hos sossarna, hos folkpartiet och hos högern. Jag var till och med i någon mån i kontakt med bondeförbundet på sin tid.”[3]

Politisk påverkan 1940-talet

I takt med att Pingströrelsen växte numerärt och vann allt större förtroende ute i samhället, så blev det allt viktigare för Lewi Pethrus att engagera sig i samhället. Lewi Pethrus ansåg det som “den största synd av de kristna, om vi icke gjorde vårt inflytande gällande mot de makter, som äro på väg att gripa och ödelägga vårt folk. Att så göra är var medborgerliga rätt och vår plikt”.[4] Det var framför allt det moraliska förfallet som Pethrus riktade in sig på, och kämpade exempelvis för söndagens helgande, folknykterheten och kristendomsundervisningen i skolorna.

År 1944 skrev han att det ”moraliska förfallet” och ”avkristningen” riskerade att ”ödelägga vårt folk”, och fortsatte: ”För en tjugu, tjugufem år sedan talade vi icke så mycket om samhällsfrågor … Vår egen ställning till samhället och samhällets till oss var en annan än nu … Men i dag äro förhållandena helt annorlunda. Vi äro icke så få längre. Vi ha vuxit till en stor skara. Vi äro också erkända på ett helt annat sätt. Man visar oss förtroende. Nu betyda vi något.”[5]

Ett exempel på hur Lewi Pethrus använde sitt förtroende och sina mediala plattformar för att påverka politiskt var när han i tidningen Evangelii Härold år 1944 lät presentera riksdagsmannakandidater som han vädjade om pingstvännernas röster för.[6] Pethrus ville påverka samhället i en kristen riktning genom att få in kristna personer i riksdagen.

Grundandet av KSA (Kristet Samhällsansvar) 1955

År 1955 bildades på initiativ av Lewi Pethrus organisationen Kristet Samhällsansvar (KSA) med biskop Sven Danell, Skara som ordförande och Pethrus som vice ordförande. KSA kan sägas vara en politisk-kristen proteströrelse mot det svenska samhällets sekularisering. Dess uppgift var att påverka de existerande politiska partierna till att placera så många kristna företrädare som möjligt på valbara platser. Lewi Pethrus arrangerade bland annat stora opinionsmöten med KSA inför riksdagsval i Filadelfiakyrkan i syfte att “aktualisera behovet av ett större kristet inflytande i folkrepresentationen och i det svenska samhället i sin helhet”.[7]

Under de sista åren under 1950-talet blev dock Pethrus alltmer besviken på de politiska partierna och på KSA:s möjligheter att påverka dessa i kristen riktning. Pethrus insåg att “det är endast genom partier som man kan verka i Sveriges riksdag. Den enskilda riksdagsledamoten ger där inget utslag. Det är partierna som representeras i remissdebatten, men där har den stora kristna oppositionen ingen röst. Först när det finns ett kristet parti i riksdagen och dess partiledare kan göra dess röst hörd bland annat i remissdebatten, kan de brännande folkmoraliska frågor, som nu lyser med sin frånvaro, komma till sin rätt och på så sätt föra in något nytt i den politiska debatten. Men till dess kan det med rätta sägas: Från Helgeandsholmen – intet nytt.”[8]

Engagemang i Högerpartiet 1950-talet

Vid 1950-talets mitt fann Lewi Pethrus politisk värdegemenskap med det parti som han ansåg bäst kunde antas stödja arbetet för en kristen stat, nämligen Högerpartiet (numera Moderaterna). Värnandet om familjen och hemmet var viktiga politiska mål för Högern. År 1956 övervägde Pethrus att kandidera för Högern till riksdagen och han ingick samma år i Högerns kulturråd. Han avgick ur rådet i november 1958, samma år som han slutade som föreståndare i Filadelfia.[9]

Grundandet av KDS (Kristen Demokratisk Samling) 1964

Med det massiva stödet av 2,2 miljoner från en namninsamling i syfte att bevara kristendomsämnet i skolan, med allt starkare opinion bakom sig inom KSA och med moraliskt stöd från Pingströrelsens predikantvecka 1963 så tog Lewi Pethrus initiativ till att bilda partiet Kristen Demokratisk Samling (KDS, som senare blev KD) 1964.[10] Partiets tillkomst berodde på besvikelsen över att de kristna riksdagsledamötena som KSA lyckats få in i riksdagen inte lyckades genomföra den kristna politiken bättre.

Lewi Pethrus skrev i tidningen Dagen 1964: “Våra riksdagsledamöter är verksamma och de kämpar hårt för att göra sina kristna väljares mening gällande, men det motstånd de möter inom sina egna partier neutraliserar deras insatser på ett skrämmande sätt… Kristet Samhälls Ansvar har hittills motsatt sig tanken på ett kristet parti, men man frågar sig om den nämnda neutraliseringen av de troendes representation inte gör KSA:s arbete tämligen illusoriskt. Är bildandet av ett självständigt kristet parti den utväg de måste gå som vill råda bot på de alarmerande religiösa och moraliska förhållandena i landet?”.[11] Pethrus var inte formell ledare, men han var drivkraften bakom och använde sitt inflytande för att mobilisera stöd. Partiet fick inte mandat i valet 1964, men växte senare och kom in i riksdagen för första gången år 1991.

Det är också intressant att notera att Pethrus själv medger att hans syn rörande samhällsfrågor har ändrats: ”Det är sant, att jag under de senare årtiondena ändrat min inställning då det gäller den kristnes ansvar inför samhällsutvecklingen. Det har skett i flera etapper. Jag menade i mina yngre år att de kristnas insats i politiken skulle inskränka sig till att rösta vid valen. Men jag hade inte tänkt igenom problemen om vem de skulle rösta på. Om ingen kristen skulle deltaga i politiken hade man ju endast icke-kristna att ge sina röster. Man skulle således ge sina röster i vårt fall här i landet till ateister och kulturradikaler och överlämna åt dem att utforma vårt lands politik. Jag insåg snart det absurda i detta tänkesätt. Orsaken till att jag för omkring femton år sedan [artikeln är publicerad 1964] tog initiativet till KSA, vars huvuduppgift varit att vid valen söka få in kristna kandidater på valbara platser, var min uppfattning att detta skulle vara en framkomlig väg att stoppa den hotande avkristningen och moralupplösningen. Men KSA har visat sig sakna den effekt vi väntade.”[12]

Slutsats

Under sin tid som föreståndare för Filadelfiakyrkan var Lewi Pethrus partipolitiskt aktiv som kommunpolitiker för Centerpartiet på 30-talet, övervägde att kandidera till riksdagen för Moderaterna på 50-talet och startade den politiska lobbygruppen KSA som syftade till att få in kristna personer i riksdagen via befintliga partier. Lewi Pethrus var med andra ord inte partibunden utan ville framförallt i egenskap av ledare för Pingströrelsen och med hjälp av det allt större antalet pingstvänner påverka samhället genom att lyfta in kristna frågor i rikspolitiken och sökte olika vägar för att göra det. Sex år efter att han hade slutat som föreståndare kulminerade denna ambition i att han var med och startade Kristdemokraterna.

[1] Människan, samhället och Gud, Carl-Gustaf Carlsson, s257.

[2] Pingströrelsen, kyrkorna och samhället, Carl-Erik Sahlberg, s9.

[3] Människan, samhället och Gud, Carl-Gustaf Carlsson, s233-234.

[4] Given kejsaren vad kejsaren tillhör, Lewi Pethrus, år 1945.

[5] Profetisk kamp för nationens pånyttfödelse: Politiska idéer hos förebedjare för Sverige, Tomas Poletti Lundström, s147.

[6] Människan, samhället och Gud, Carl-Gustaf Carlsson, s257.

[7] Tidningen Dagen 27/1, 1960

[8] Människan, samhället och Gud, Carl-Gustaf Carlsson, s144.

[9] Pingströrelsen, kyrkorna och samhället, Carl-Erik Sahlberg, s11.

[10] Pingströrelsen, kyrkorna och samhället, Carl-Erik Sahlberg, s53.

[11] Pingströrelsen, kyrkorna och samhället, Carl-Erik Sahlberg, s54.

[12] Människan, samhället och Gud, Carl-Gustaf Carlsson, s258.

The post Lewi Pethrus politiska engagemang first appeared on Pastor Christian Mölk.

Jag har börjat lägga märke till ett mönster i Tidö-debatten som jag vill att ni som följer ska vara uppmärksamma på: avledningsmanövrar som flyttar fokus från sakfrågan och får oss att prata om någonting helt annat.

I bästa fall är det bara ogenomtänkta misstag, men i värsta fall är det medvetet, för att man inte har starka argument i själva sakfrågan.

Låt mig ge några exempel:

Kritik mot person – Man attackerar personen istället för argumentet. Det blir en meta-debatt och flyttar fokus från sakfrågan. Exempel: ”Du är vänster”, ”du är pastor och ska därför inte uttala dig om politik”, osv. Jag tyckte det var väldigt olyckligt att debatten i början kom att handla mer om mig som person än vad jag de facto sa, men kanske var det indirekt bra eftersom det fick debatten att bli så stor. Jag ser mig själv som högerkonservativ och har historiskt röstat på KD.

Dubbelmoral – Man kritiserar att pastorer uttalar sig om politik, men har inga problem med att ens egna politiker pratar om kristna värden, citerar Bibeln eller medverkar i kyrkliga tillställningar.

Halmgubbar – Man anklagar mig för något som jag aldrig har sagt, vilket får mig att lägga en massa energi på att försöka förklara att jag aldrig har påstått något sådant. Exempelvis att påstå att jag är för ”fri invandring” när jag kritiserar orättfärdiga retroaktiva utvisningar av integrerade, skötsamma människor. Bara för att jag kritiserar att migrationspolitiken har gått för långt åt höger betyder inte det att jag vill att den ska gå för långt åt vänster.

Kritik av ”tonen” – Istället för att svara på saklig kritik så anklagas man för att säga det på ”fel sätt”.

Whataboutism – Istället för att svara på kritiken i sakfrågan så pekar man på något helt annat som också är fel. Exempelvis: ”Varför säger ni pastorer inget om den bristande äldreomsorgen, gängkriminaliteten, antisemitismen, förföljda kristna?”

När man använder sig av sådana här argument visar det att man har svårt att svara på sakfrågan och därför vill byta fokus. Låt oss vara uppmärksamma på detta och inte använda dem själva, utan försöka att konsekvent hålla oss till sakfrågan:

– Att retroaktivt riva upp tillstånd för människor som följt alla regler, integrerats och bidragit är orättfärdigt.

– Att konvertiter riskerar förföljelse vid utvisning strider mot både internationell rätt och bibliska värden.

Därför försöker jag hålla mig till sakfrågan och föreslå konkreta lösningar istället för att fastna i meta-debatten. Det tror jag är det bästa sättet att föra samtalet framåt.

The post Avledningsmanövrar first appeared on Pastor Christian Mölk.

ÖVERGÅNGSREGLER – en vädjan till Tidö-partierna

Min upplevelse av de senaste veckornas Tidö-debatt är att VÄLDIGT många håller med mig i sak: när Tidös migrationspolitik drabbar skötsamma människor som har bott här i över 10 år, integrerats, har jobb i bristyrken, köpt hus, fått barn här, blivit medlemmar i en lokal församling, då har det gått för långt. Nu, på grund av det retroaktiva avskaffandet av spårbyte, riskerar de utvisning. Många har redan fått besked. Det är inte bara orättvist – det är orättfärdigt! Familjer slits isär, människor som trott att de fått ett nytt hem utvisas, våra äldreboenden och sjukhus tappar personal i bristyrken, konvertiter riskerar allvarlig förföljelse.

I ambitionen att få ordning och reda i en i era ögon ansvarslös migrationspolitik gick ni från ena diket till det andra. I ambitionen att stoppa den för stora invandringen så började ni utvisa till och med de etablerade och integrerade personerna. Jag tror att ni själva inser att ni har gått för långt, men att det är svårt att backa från den satta migrationspolitiken eftersom då faller ju hela Tidö-avtalet. Men det finns en sak ni faktiskt kan göra:

Inför övergångsregler!

Ge personer som tidigare fått spårbyte rätt att ansöka om förlängning om de uppfyller vissa kriterier, som t.ex. ett visst antal år i Sverige, stadigt jobb, godkänd svenska, rent register, osv. Det löser problemet för de redan etablerade utan att ge samma möjlighet till framtida asylsökande.

Ett annat alternativ är att ge Migrationsverket rätt att bevilja uppehållstillstånd trots avskaffat spårbyte om det finns ”synnerliga skäl”, som t.ex. integration, etablering, barn i skolan, konversion, osv. Det blir en ventil som skapar flexibilitet för uppenbart orättvisa fall.

Om ni gör detta visar ni att ert mål inte är att enbart utvisa så många som möjligt, utan att få ordning och reda samtidigt som den goda integrationen uppmuntras. Ni visar att ni lyssnar på kyrkorna och civilsamhället.

The post Övergångsregler first appeared on Pastor Christian Mölk.

Vandrar planlöst omkring på Linköpings gator och funderar.

Hur ska man egentligen hantera att ha blivit så omskriven, kritiserad, hyllad och omdebatterad som jag har blivit den senaste tiden? Det är lite av en ny erfarenhet för mig som jag blivit tvungen att reflektera lite omkring.

Ni som känner mig vet ju att jag är en ganska så introvert person som inte gärna tar för mycket plats. Jag är inte en sån som märks när jag kommer in i ett rum. Jag tar aldrig ordet när det är talarlista på konferenser eller offentliga debatter. Jag är mer den eftertänksamma typen som sitter vid sidan av, lyssnar och funderar på vad som blir bäst. Jag vill gärna delta i samtalet men på grund av viss trögtänkthet hinner jag aldrig tänka färdigt under samtalets gång utan det kommer ofta några dagar efteråt istället.

På grund av denna personlighetstyp så sticker jag inte ut så mycket bland folk irl. Jag är liksom inte en karismatisk predikant som man vill ha som talare på en konferens. Men samtidigt har jag en hel del reflektioner och tankar inom mig som behöver få komma ut nånstans. Gärna i skriven form eftersom jag inte pratar så mycket. I brist på annat så har därför Facebook blivit den platsen. Eftersom jag har hållit på konsekvent i så många år så har det med tiden blivit många som läser det jag skriver, och det är jag väldigt tacksam för.

Men det konstiga nu är att min internet-persona har liksom blivit större än vad jag är i verkligheten. Om jag säger något kontroversiellt i verkligheten så småflinar folk lite, rycker på axlarna och tänker att det är helt irrelevant eftersom det ju bara var Christian som sa det. Men om jag skriver något på min Facebook så exploderar det, hamnar i tidningarna, på Youtube och debatteras på radio!

Det börjar bli lite väl stor distans mellan min person och min persona och det verkar som att jag måste lära mig hantera det på något sätt. Hur ska man exempelvis hantera att bli offentligt anklagad för saker som inte stämmer? Som ibland är byggt på halmgubbar, vanföreställningar eller i värsta fall rena lögner?

När Tidödebatten tidigt tog fart med mycket kritik bad jag till Gud att han skulle vänta det negativa till något positivt. Då fick jag ett bibelord som svar: “Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.” (2Mos 14:14)

Jag bestämde mig därför för att inte medverka till tjafs, pajkastning eller gyttjebrottning. Jag har så klart noterat att en del har skrivit både felaktigheter och elakheter om mig, men jag försöker att vända andra kinden till och inte svara med samma mynt. Jag diskuterar gärna sakfrågan på ett seriöst sätt, men tjafsen och striderna överlåter jag åt Herren. Jag känner mig själv och vet att jag ibland kan bli arg och tappa humöret. Försöker därför hålla mig still och låta Herren strida för mig vid behov. Om det är rätt strategi vet jag inte, men det känns rätt just nu. Framförallt eftersom jag så tydligt upplevde det bibelordet.

Men vad tänker ni om detta? Har ni några tips? Vad kan jag göra bättre? Vad bör jag låta bli?

The post Vandrar planlöst omkring på Linköpings gator och funderar first appeared on Pastor Christian Mölk.

Nu är det nyårsafton igen! Då brukar jag skriva en liten nyårskrönika om läget i familjen, församlingen och mitt skrivande.

Familjen

Det här var året då Konrad hux flux förvandlades till en tonåring. Han gick upp för trappen som ett barn och kom ner som en tonåring med basröst, mittbena, mörka ögonbryn, häng, parfym och plötsligt längre än sin mamma!

Amelie fortsätter springa runt och leka med sina kompisar, spela fiol och reta Konrad. Annica trivs bra på jobbet, fick åka till Spanien på en studieresa och hade sin första hela konsert!

Församlingen

Församlingen växer så det knakar. Alltid nya människor på våra söndagsgudstjänster. Många unga vuxna, en hel del med brokig bakgrund. Det nya som sticker ut är att folk möter Jesus på nya sätt, utan någon vanlig koppling till en församling eller andra kristna. Så de hör av sig till vår församling och undrar om de får vara med. Men samtidigt som församlingen växer så är vi betydligt färre pastorer i tjänst. För nåt år sen var vi fyra pastorer, nu är vi (typ) bara två; jag och Elin. Församlingen har just nu många anställda, men små tjänster som inte är pastorer. Vi kämpar på så gott vi kan med den skörd som Herren ger oss. Är så tacksam för den gemenskap som Pingst Härnösand är.

Pingst

Under året slutförde vi arbetet med Pingst och Framtiden (PoF) och det resulterade i en rapport som man kan ladda hem och läsa om man vill. Jag är väldigt nöjd med helheten. Jag jobbade mest med föreståndarteamet, pastorsrådet och regionerna.

Skrivande

Under året har jag fortsatt brottas med integrations- och flyktingengagemanget. Jag brinner verkligen för den frågan, men i somras drabbades jag hårt av en känsla av meningslöshet. Trots att jag hjälpt många individer personligen har situationen för flyktingar och konvertiter i Sverige bara blivit sämre. Och till råga på allt blir en del arga på mig för att jag skriver saker de inte håller med om. Jag tänkte allvarligt att det kanske vore bättre att dra mig tillbaka, låta någon annan ta över och se om det då kunde hända mer positiva saker.

Men det blev som att vägen valde mig. Jag försökte verkligen sluta skriva, men Herren fortsatte mana mig att vara en röst för de röstlösa. Till slut brast det när allt fler konvertiter jag känner personligen riskerar utvisning på grund av Tidöregeringens nya, strängare migrationsregler – regler som exempelvis spårbyteslagen som slår retroaktivt mot människor som följt de gamla reglerna till punkt och pricka.

Förra gången jag blev lika arg råkade jag starta #låtkyrkklockornaringa, där kyrkor över hela vårt land ringde ”fara å färde” i sina kyrkklockor för att protestera mot att den socialdemokratiskt ledda regeringen skulle utvisa kristna till Afghanistan, världens näst farligaste land för kristna.

Jag fick nog. Jag skrev ett Facebook-inlägg där jag uppmanade människor att sätta en särskild profilram med texten ”Nej till Tidö” för att markera mot de mest extrema förslagen i migrationspolitiken. Min tanke var att om tillräckligt många visar sitt missnöje med den här orättfärdiga migrationspolitiken kommer Tidöpartierna att backa. Det handlade inte om att säga åt folk hur de ska rösta, utan om att säga ifrån när skötsamma människor som bott här i snart tio år, har jobb, hus, barn som fötts här, talar språket och är aktiva i en församling riskerar att ryckas upp med roten.

Reaktionerna blev starka. Det kom kritik, bland annat för att jag som pastor och föreståndare uttalar mig i politiska frågor – vissa menade att jag gått för långt. Men stödet har varit överväldigande. Politiker, präster, pastorer och engagerade från hela landet har hört av sig för att uttrycka sin uppbackning. Till och med Tidöpolitiker har ringt och sagt att de i princip håller med mig. Men framförallt har min egen församling ställt sig helhjärtat bakom mig, på ett sätt jag bara upplevt en gång tidigare: när jag fick min cancerdiagnos. Jag kan konstatera att det finns en oerhört stor folkmassa som vill se en mer medmänsklig migrationspolitik och som tycker att Tidöregeringen har gått för långt.

Jag inser att jag trampat på en öm tå och lyckats med konststycket att göra mig ovän med både pastorer och politiker på samma gång. Men när kritiken först kom bad jag till Gud att Han skulle vända även detta till något gott. Då fick jag ett tydligt bibelord som svar: “Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.” (2Mos 14:14)

Så jag har försökt att inte gå i strid med de som anklagar mig för olika saker, utan låta Herren sköta den striden. Istället fortsätter jag att fokusera på det jag upplever att Gud har kallat mig till; att ge röst åt de som inte har en röst och kritisera makten när den blir uppenbart orättfärdig.

Hursomhelst, visst är det märkligt med det här året? Jag har flera gånger försökt tysta mig själv – och misslyckats. Andra har försökt tysta mig – och det har bara fått motsatt effekt.

Exakt vad som ska komma ut av detta vet jag inte. Men att sluta skriva eller stå upp för flyktingar verkar ju inte vara ett alternativ iallafall.

Här är i vanlig ordning årets mest lästa Facebook-texter:

1. Jag känner mig just nu relativt obekväm.
2. Thanksgiving.
3. Kyrkkaffe är den pentekostala varianten av Herrens måltid.
4. Idag hade vi en sån fin gudstjänst i Pingst Härnösand!
5. Jag är just nu på retreat med mitt pastorsteam.
6. Stirrig med hög stressnivå. Flashbacks från behandlingstiden.
7. För någon dag sen var det internationella mansdagen.
8. Integration och mission – Guds plan för alla folk.
9. Igår var jag på Pingsts extra rådslag i Citykyrkan i Stockholm.
10. När den svenska statsmakten gör sig beredd att utvisa bekännande kristna.
11. Jag säger #NEJTILLTIDÖ
12. För er som undrar hur det går med min cancer.
13. Yes, we did it!

The post Christians nyårskrönika 2025 first appeared on Pastor Christian Mölk.

Positiva förslag för en bättre migrations- och integrationspolitik – bortom bara restriktioner

Efter den debatt som uppstått kring min kritik av Tidöavtalets migrationspolitik har jag valt att istället bidra med konkreta, kreativa och positiva förslag. Syftet är inte att kräva att förslagen genomförs exakt som de är formulerade, utan att väcka tankar och visa att det går att kombinera ansvarstagande med medmänsklighet och realism.

Invandring behöver inte bara ses som ett problem som löses genom utvisningar och allt strängare regler. Många som kommer hit bär med sig drömmar, vilja och talanger. De vill lära sig svenska, skaffa jobb, skapa relationer och bli en del av samhället. Genom att möta deras vilja med strukturerat stöd kan vi förvandla invandring från en belastning till en styrka för Sverige – samtidigt som vi stärker rättssäkerhet, integration och civilsamhällets roll.

Här är fyra konkreta förslag som tillsammans skapar en helhet:

1. Statlig konvertitsamordnare för rättssäkrare asylprövning
Konvertiter – särskilt de som vänt sig till kristen tro – är en särskilt utsatt grupp i asylprocessen. Deras skyddsbehov bedöms ibland utifrån korta samtal, kulturella missförstånd och begränsad religionskunskap, trots att ett avslag kan innebära livsfara.

Jag föreslår att regeringen inrättar en statlig konvertitsamordnare som fungerar som ett rättssäkerhetsstärkande komplement till Migrationsverket. Personen skulle inte fatta beslut, utan:

• Granska svåra konvertitärenden och ge second opinions på Migrationsverkets beslut.
• Skapa forum för dialog mellan politiker, Migrationsverket, domstolar, jurister, kyrkor, civilsamhälle och konvertiter.
• Ta fram riktlinjer för rättssäkrare bedömningar av genuin tro, apostasi-risker och tillskriven religiös tillhörighet.
• Samla erfarenheter från verkliga fall och föreslå förbättringar till regeringen/riksdagen, inklusive bättre efterlevnad av FN:s tortyrkommitté-beslut som vägledande praxis.
• Stödja Migrationsverkets åtgärdsplan (utbildning, workshops, tematisk kvalitetsuppföljning) genom expertinput om religion och konversion.

Detta skulle stärka både rättssäkerheten och religionsfriheten, minska risken för orättfärdiga utvisningar och visa att kristna värderingar om omsorg om den svage kan prägla politiken. Som det står i 5Mos 10:18–19: ”Han skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. Också ni ska älska främlingen…”

2. Integrationsamnesti för redan etablerade spårbytare
Många som drabbas av det retroaktiva avskaffandet av spårbyte har gjort allt rätt: bott här i många år, lärt sig svenska, skaffat stadiga jobb, betalat skatt, köpt hus och fött barn i Sverige. Många har också kommit till tro och blivit en del av våra församlingar. De är inte ett problem – de är en tillgång.

För dem föreslår jag en tidsbegränsad integrationsamnesti (t.ex. under 2026–2027) där personer som fick spårbyte före 1 april 2025 kan ansöka om permanent uppehållstillstånd. Kriterier kunde vara: minst 5–7 års vistelse, stadigt jobb, godkänd svenska (minst SFI C), rent register och samhällsbidrag. Ansökan prövas snabbt med stöd från arbetsgivare och lokalsamhälle.

Detta löser retroaktivitetsproblemet för de som redan slagit rot, skickar en positiv signal om att Sverige belönar verklig integration och ger trygghet åt familjer och barn – till en mycket liten samhällskostnad jämfört med vinsterna.

3. Statligt faddersystem med civilsamhället i centrum
Integration sker bäst genom relationer, inte bara genom myndighetsinsatser. Därför föreslår jag ett statligt stöd till ett faddersystem där församlingar, föreningar och andra civilsamhällesorganisationer kan bli godkända faddrar för nytillkomna migranter.

Faddrar åtar sig att stötta en eller flera individer/familjer under en period med praktisk hjälp: vardaglig svenskaträning, introduktion till svenska normer och kultur, middagar, myndighetsstöd, jobbsökande etc. I gengäld får de ett mindre bidrag för administration, material eller resor.

Detta utnyttjar kyrkors och föreningars befintliga nätverk och engagemang, ger migranter snabbare och varmare integration, minskar belastningen på kommuner och stat – och lever ut bibelordet: ”Glöm inte att visa gästfrihet, för genom gästfrihet har några fått änglar till gäster utan att veta om det.” (Heb 13:2).

4. Integrationsår med uppföljande integrationslån – för unga vuxna
För unga vuxna migranter som vistats några år i Sverige och visar integrationsvilja föreslår jag ett frivilligt integrationsår (50 % jobb/praktik, 30 % avancerad svenska + samhällskunskap, 20 % civilsamhällesengagemang/volontärarbete). Församlingar och föreningar kan erbjuda volontärplatser och mentorskap.

Efter godkänt år får deltagaren ett integrationsintyg som väger tungt vid framtida tillståndsprövningar. Därefter kan man ansöka om ett integrationslån till körkort, vidareutbildning, certifikat eller start av företag – lånet betalas tillbaka över 5–10 år via skatt, med avskrivning vid fortsatt integration.

Det ger migranter struktur, nätverk och möjligheter, avlastar myndigheter, minskar bidragsberoende och segregation – och ger civilsamhället en meningsfull roll som samhällsbyggare istället för kritiker.

Sammanfattningsvis
Dessa förslag gynnar alla:

• Migranterna får verktyg, stöd och chanser att rota sig
• Myndigheterna avlastas genom civilsamhällets engagemang
• Församlingar och föreningar får en strukturerad möjlighet att leva ut gästfrihet och medmänsklighet

När vi tänker positivt och engagerar oss lite kan migranter bli en välsignelse och en möjlighet istället för ett problem. Det handlar om att kombinera ansvar med omsorg – och det tror jag både Sverige och de kristna värderingarna vinner på.

The post Fyra integrationsförslag first appeared on Pastor Christian Mölk.

Klicka på bilden för att komma till min intervju med Omid Mohammadi från Timrå och mitt tal från demonstrationen i Härnösand idag.

Den här debatten har verkligen tagit fart. Men jag måste samtidigt säga att jag tycker det är olyckligt att debatten har förskjutits från att ursprungligen handla om kritik mot Tidöpartiernas orimligt stränga migrationspolitik, till att nu istället handla om huruvida jag som pastor får uttala mig om politik eller inte. Det är i och för sig en intressant debatt det också, men flyttar fokus från sakfrågan. Det är sådana som Omid det handlar om, inte mig.

Men för att vara tydlig:

Nej, jag kommer inte att sluta kritisera makten när den är uppenbart orättfärdig. Jag kommer att fortsätta vara en röst för de röstlösa och stå på de utsattas sida. Meta-debatten är på så vis helt onödig.

Ja, jag kanske gick lite för långt med min hashtag. Men ibland tror jag det kan vara bra att göra det för att skapa en reaktion. Jesus gjorde ofta det när han predikade faktiskt. Exempelvis sa han vid ett tillfälle: “Om din högra hand förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig!” (Matt 5:30a) Jesus poäng var att skapa en reaktion genom att säga något som alla hajjar till på. Min kampanj i sig får nog betraktas som ett fiasko, har bara sett en handfull som har använt sig av min lilla protestbild. Men ibland kanske man måste våga sticka ut hakan för att folk ska reagera och inse allvaret i vad som håller på att hända med alla tusentals människor som snart riskerar utvisning.

Och nej, jag kommer inte att gå i klinch med mina meningsmotståndare. Jag kommer inte att delta i någon pajkastning eller göra detta till en konflikt mellan olika personer. Jag förstår att media vill få det till det, men jag har ingenting emot någon som har sagt något i den här debatten. Tvärtom, jag tycker jättemycket om alla inblandade och tycker de är fantastiska människor och stora förebilder till mig i övrigt. Det här handlar om sak, inte person.

Ni politiker som läser detta: lyssna nu på sådana som Omid och backa från de uppenbart orättfärdiga migrationspolitiska förslagen som kommer drabba alla de fantastiska människor som bidrar med så mycket gott till vårt gemensamma land Sverige, som har arbete, som har integrerats och som verkligen har ansträngt sig för att bli en del av det svenska samhället. De förtjänar att få stanna.

The post Intervju med Omid first appeared on Pastor Christian Mölk.

Jag känner mig just nu relativt obekväm. Jag inser att jag har trampat på en öm tå. Nej, jag syftar inte på att jag häromdagen skrev en text om pentekostal nattvard och råkade reta upp en och annan katolik. Eftersom jag själv etniskt sett är katolik tänker jag att det inte gör så mycket, man får ju skoja lite med sina egna…

Det har retat upp en del att jag som pastor och föreståndare uttrycker mig politiskt. Det finns en viss poäng i det. Som herde för en församling måste man alltid ha alla medlemmar i åtanke och inte ta partipolitisk ställning. Det var därför fel av mig att i tidningen Dagens intervju antyda att jag brukar rösta på Kristdemokraterna. Jag förstår att många blev upprörda över det.

Som pastor är jag varken höger eller vänster. Jag står på de utsattas sida och kritiserar makten när den blir uppenbart orättfärdig. Mitt uppdrag är att gå bredvid människor i deras upp- och nedgångar. Att stödja medlemmar när livet är svårt och dela deras glädje vid livets stora stunder. Jag tror att man kan vara pastor för hela församlingen – höger och vänster – och ändå markera när människovärdet riskerar att kränkas. Det är inte partipolitik. Det är att vara pastor.

När jag möter skötsamma, integrerade och ibland förföljda kristna som riskerar utvisning på grund av regler som blivit orimligt hårda, då kan jag inte gå bredvid i tystnad. Det handlar inte om partipolitik – det handlar om att stå upp för mina församlingsmedlemmar när kampen blir dem övermäktig och deras värld rasar samman. Det handlar om biblisk etik, ansvar och medmänsklighet. Som Jesus påminner oss i Matteus 25: ’Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig…’ – vi ska ta emot och skydda dem som riskerar fara illa. Vi ska stå vid deras sida och kämpa deras kamp.

Jag har aldrig uppmanat någon att byta parti eller rösta på ett visst sätt. Min kritik riktar sig mot en politisk inriktning – Tidös stränga migrationspolitik – som jag menar har gått för långt. Det är en sakfråga, inte en partifråga. Min förhoppning är att de berörda politiska partierna backar från sina mest extrema migrationspolitiska förslag.

Ja, jag har riktat min udd framförallt mot Kristdemokraterna. Inte för att jag är mest emot dem, utan för att de kommer från den frikyrkliga myllan, startades av en pingstpastor och har ”Krist” i sitt namn. På grund av sin historia kommer Kristdemokraterna alltid att få räkna med både ris och ros från just frikyrkliga. Det är KD jag hoppas mest på.

Historiskt har pastorer alltid uttalat sig i frågor som rör människovärde. Baptister, metodister och pingstvänner har tagit tydliga ställningstaganden när människor utsatts för orättvisa – inte för att de var partipolitiska, utan för att de var pastorer. Även den katolska socialläran betonar människovärdet, solidaritet med utsatta och vikten av att stå upp mot orättfärdighet, vilket understryker att tron alltid har ett etiskt ansvar i samhället. När politiska beslut påverkar utsatta människor ingår det i den pastorala kallelsen att säga ifrån. Det betyder inte att pastorn blir ett språkrör för något parti. Jag kritiserade den tidigare socialdemokratiska regeringen, jag kritiserar den nuvarande moderata, och jag kommer att säga ifrån även när den framtida regeringen går för långt, oavsett vilken politisk färg den har.

Jag har sett moderata och kristdemokratiska politiker som också tycker att Tidö gått för långt. Då borde det vara fullt möjligt även för en pastor att säga samma sak – utan att betraktas som partipolitisk. Detta är en värderingsfråga, inte en lojalitetsfråga.

Men känner mig som sagt rätt obekväm nu. Det blåser rätt hårt faktiskt. Men jag kommer inte att backa. Vi norrlänningar vet hur man klär sig när det blåser kallt. Jag kommer fortsätta vara en röst för de röstlösa, kritisera makten när den blir uppenbart orättfärdig, fortsätta stå på de utsattas sida, även om det blåser. Inte för att jag tycker det är speciellt kul, utan för att jag helt enkelt inte kan någonting annat. Tystnad hade varit fel. Jag hade svikit människor jag känner, människor jag har lett fram till Jesus, döpt, skrattat och gråtit tillsammans med. Det Sverige behöver i en tid som denna är fler pastorer som höjer sin röst, inte färre.

Om ni inte gillar det, sluta då läsa på min Facebook.

The post Jag känner mig just nu relativt obekväm first appeared on Pastor Christian Mölk.

Jag säger #NEJTILLTIDÖ och protesterar mot Tidöregeringens stränga migrationspolitik!

Det är inte okej att Sverige avskaffar möjligheten till spårbyte retroaktivt, tar bort permanenta uppehållstillstånd, splittrar familjer och utvisar skötsamma och integrerade medmänniskor.

Vill du också göra en sån här profilbild? Skicka din profilbild till mig i ett mail så fixar jag det åt dig. Eller gör det själv:

1. Ladda hem #NEJTILLTIDÖ-bilden, alternativt #NEJTILLTIDÖSMIGRATIONSPOLITIK-bilden.
2. Gå till exempelvis https://www.photopea.com/
3. Klicka på Fil, Ny, Välj Instagram 1080×1080, Välj Bakgrund: Transparent, klicka på Skapa.
4. Dra in en bild på dig själv, förstora/förminska och placera rätt.
5. Dra in den nerladdade #NEJTILLTIDÖ-bilden, förstora/förminska och placera rätt.
6. Klicka på Fil, Exportera som PNG, och sen Spara.
7. Gå till din profilbild på Facebook och byt till den nya som du har gjort.

Tidningen Dagen: Pingstpastor i öppen protest mot Tidöpartierna: ”Gränsen är nådd”

Högerklicka på bilden för att ladda hem:

The post Nej till Tidö first appeared on Pastor Christian Mölk.

Prova mitt nya quiz: Pingst-Quizzet!

Du har 5 minuter på dig att svara på 25 slumpmässiga frågor om den pentekostala teologin av varierande svårighetsgrad.

Lycka till!

The post Nytt Quiz! first appeared on Pastor Christian Mölk.

2Mos 17:8-16 – Refidim – 27:03.

Hitta mer Bibelmaterial om 2 Moseboken.

The post 2 Mos 17:8-16 – Refidim (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

5Mos 31 & Jos 1 – Byte av ledarskap – Lärdomar från Mose & Josua – 28:32.

Hitta mer Bibelmaterial om 5 Mosebok och Josua.

The post 5Mos 31 & Jos 1 – Byte av ledarskap (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

Lukas 8:40-56 – Jairus dotter & kvinnan med blödarsjuka – 30:01.

Hitta mer Bibelmaterial om Lukasevangeliet.

The post Luk 8:40-56 – Jairus dotter och kvinnan med blödarsjuka (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

• ⁴⁰ När Jesus kom tillbaka välkomnade folket honom, eftersom alla väntade på honom. ⁴¹ Då kom det fram en man som hette Jairus och var föreståndare för synagogan. Han föll ner för Jesu fötter och bad honom komma hem till honom, ⁴² för han hade en enda dotter, i tolvårsåldern, och hon var döende. På vägen dit trängde sig folkmassan nära Jesus.
  • Efter de dramatiska händelserna i gerasenernas land där folket ville att Jesus skulle lämna dem möter Jesus en helt annan attityd gentemot honom när han återvänder till sin hemstad Kapernaum (Matt 9:1): synagogans föreståndare Jairus bjuder hem Jesus till sig. Ofta är det så att vårt hjärtas jordmån avgör hur mycket av Jesus vi kan ta emot. Om vi välkomnar Jesus in i våra liv så kommer vi att få se mer av andlig tillväxt, helande och helgelse.
    • I sin roll som föreståndare för synagogan var Jairus en högt uppsatt och respekterad person i samhället. En synagogföreståndare var inte en präst, utan hade mer uppgiften att administrativt hålla ordning på synagogan, bestämde vem som skulle läsa Skriften och undervisa och såg till så att de religiösa reglerna efterlevdes.
      • Det är därför anmärkningsvärt att Jairus faller ner inför Jesus och ber. Det visar oss att oavsett status så är alla vi människor lika inför döden. Ingen position eller makt kan ersätta behovet av Guds hjälp. En viktig lärdom för oss alla är att vi behöver förhålla oss ödmjuka inför Jesus, framförallt om vi har en hög position.
    • Eftersom det står att Jesus ”kom tillbaka” är det mycket troligt att det är i Jesu hemstad Kapernaum detta utspelar sig. I och med att Jairus var synagogas föreståndare i Jesus hemstad Kapernaum är det mycket troligt att de redan haft en hel del med varandra att göra.
      • Eftersom Jesus ofta undervisade i Kapernaums synagoga och har utfört en del mirakler där tidigare (Luk 4:31-37), så innebär det att det förmodligen är denne Jairus som har släppt fram Jesus. Jairus hade med andra ord redan en positiv hållning gentemot Jesus i sin roll som föreståndare för synagogan. Men nu kommer han till Jesus inte som en föreståndare, utan som en pappa till en dödssjuk dotter. Tron blir inte längre bara institutionell och teoretisk för Jairus, utan väldigt personlig.
  • Nu inleds en sammanhängande berättelse där Jesus vill lära oss två lektioner i tro. Kontrasten mellan de två berörda personerna är stor:
    • Jairus är föreståndare för synagogan, är en religiös ledare, väl respekterad i samhället. Kvinnan med blödningar är en namnlös kvinna som tvingas leva utanför samhället på grund av sin sjukdom.
    • Jairus dotter har varit frisk i tolv år. Kvinnan har varit sjuk i tolv år.
    • Jairus vädjar till Jesus öppet inför alla, men får sitt helande i det fördolda. Kvinnan smyger fram till Jesus i det fördolda, men får sitt helande öppet inför alla.
  • Dessa kontraster visar oss att Guds kraft verkar både offentligt och i det fördolda. Det som dock förenar Jairus och kvinnan är att de söker sig till Jesus för ett helande.
• ⁴³ Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år och inte kunnat bli botad av någon.
  • Kvinnan hade levt med samma lidande i tolv år. Sjukdomen var inte bara fysiskt plågsam, utan gjorde henne rituellt oren enligt Mose lag (3Mos 15:25–27). Hon levde i social och andlig isolering, fick inte delta i samlingar eller gå till synagogan. Hon ansågs rituellt ”smitta”, vilket innebar att alla som rörde henne eller kom i kontakt med henne också blev rituellt oren tills reningsritualen utförts.
    • Den som var ansvarig för att kvinnan med blödarsjukan inte deltog i synagogans gemenskap var Jairus. Som synagogans föreståndare var det Jairus jobb att se till så att hon inte deltog i gudstjänstlivet, eftersom det var förbjudet enligt Mose lag. Rent teoretiskt skulle en situation ha kunnat uppstå där Jesus ska predika och hela människor i Kapernaums synagoga, men Jairus hindrar kvinnan med blödarsjuka från att komma in eftersom hon är rituellt oren. Det kan alltså ha varit Jairus som tidigare har hindrat kvinnan med blödarsjuka att möta Jesus och bli helad. Nu är det plötsligt kvinnan som hindrar Jairus dotter från att möta Jesus och bli helad.
    • Det är intressant att notera att kvinnan varit sjuk i samma antal år som Jairus dotter levt. Detta är inte bara en tillfällighet. Lukas låter de två berättelserna vävas samman för att visa på en parallell: En vuxen kvinna som lidit i tolv år är en bild av långvarigt lidande och marginalisering. Ett tolvårigt barn som dör är en bild av livets början som brutits av. Jesus är svaret både för den som kämpat länge och för den som står i livets början.
  • I Markus berättelse betonas att hon lidit hos många läkare och blivit ruinerad. Lukas – som själv var läkare (Kol 4:14) – framställer det mildare: ingen hade kunnat bota henne.
    • Människans oförmåga står i kontrast till Jesu förmåga. Oavsett våra olika vägar för att söka hjälp, är det bara Gud som kan ge fullständigt helande och frälsning.
•  ⁴⁴ Hon kom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel, och genast stannade hennes blödning.
  • Kvinnan hade en desperat tro – om hon bara fick röra vid Jesus skulle hon bli frisk.
  • Enligt Mose lag skulle en oren kvinna inte befinna sig i en folkmassa. Genom att smyga sig fram bröt hon både mot religiösa normer och sociala förväntningar. Trots detta valde hon att riskera fördömandet för att möta Jesus. Ibland krävs mod att närma sig Jesus, även när omgivningen tycker att man inte har rätt att göra det.
  • Enligt Mose lag skulle kvinnans beröring göra Jesus oren (3Mos 15:19–27). I stället sker det motsatta: hennes orenhet försvinner, och hon blir ren. Detta är evangeliets logik: när vi ”rör vid” Jesus med våra synder, skammen och orenheten, så smittas inte han – i stället smittas vi av hans helighet och liv. Teologiskt sett pekar detta fram emot korset: “Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.” (2Kor 5:21)
• ⁴⁵ Jesus frågade: ”Vem var det som rörde vid mig?” Alla nekade, och Petrus sade: ”Mästare, hela folkmassan trycker och tränger sig inpå dig.” ⁴⁶ Men Jesus sade: ”Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.”
  • Många människor trängde sig på Jesus, men bara kvinnan berörde honom på ett sätt som gjorde att ”kraft gick ut ur” honom.
    • Det är skillnad på att vara nära Jesus av vana – och att röra vid honom i tro.
    • Man kan gå i kyrkan i åratal utan att något händer, men den som i tro söker Jesus blir förvandlad.
  • Petrus försöker bagatellisera Jesu fråga: ”Mästare, hela folkmassan trycker och tränger sig inpå dig”. Men Jesus vet att det var ett unikt möte.
•  ⁴⁷ När kvinnan insåg att hon var upptäckt, kom hon darrande fram och föll ner för honom. Hon förklarade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och hur hon genast hade blivit botad.
  • Kvinnan kallas fram i offentligheten. Jesus kunde ha låtit henne gå i hemlighet, men han vill att hennes helande ska synliggöras. Full frihet och helande uppnås först när hon bekänner vad som hänt inför alla. Genom sitt vittnesbörd förvandlas skam till ära, och andra får se Guds kraft i handling. Hon som under tolv år levt i skam och isolering får nu tala öppet om sitt helande. Jesus nöjer sig inte med ett tyst mirakel – han vill återupprätta hennes värdighet mitt i gemenskapen. Genom att öppet bekänna sin tro blir hennes förvandling till ett levande vittnesbörd som kan stärka andras tro. Där hon tidigare varit utestängd från folket får hon nu en plats bland dem – inte längre som oren, utan som helad och upprättad.
• ⁴⁸ Jesus sade till henne: ”Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid.”
  • Jesus kallar henne ”min dotter” – det enda stället i evangelierna där Jesus direkt tilltalar en kvinna så. Från att ha varit anonym, förkastad och isolerad blir hon nu erkänd som en del av Guds familj. Efter år av utanförskap får hon en identitet: inte längre ”den orena kvinnan”, utan ”Guds dotter”. Det är ett starkt budskap även i vår tid: Jesus återupprättar kvinnors värde och ger dem en plats i Guds familj.
  • Jesus förklarar att det inte var en magisk beröring av kläderna som botade henne, utan hennes tro på honom.
    • Tron kan vara bristfällig eller blandad med missförstånd – men om den är riktad till Jesus leder den till frälsning.
  • Ordet σέσωκέν σε (”har frälst dig”) kan både betyda ”botat”, ”hel” och ”räddad/frälst”. Hon kom för ett kroppsligt helande – men Jesus ger henne något större: frälsning. Kvinnan blev inte bara fysiskt helad, hon blev också själsligt frälst och fick nu bli en del av den religiösa gemenskapen; hon blev ”hel”. Hennes relation både till Gud och till människor blev återställd.
    • Många människor söker Jesus för praktisk hjälp, men får också möta honom som Frälsaren.
• ⁴⁹ Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: ”Din dotter är död. Besvära inte Mästaren mer.”
  • För Jairus måste det ha varit en fruktansvärd väntan på Jesus när han pausade promenaden hem till Jairus för att ta tid för kvinnan med blödarsjukan. Att dessutom få höra att hans dotter har dött måste ha fått Jairus värld att rasa samman fullständigt.
•  ⁵⁰ Jesus hörde det och svarade honom: ”Var inte rädd. Bara tro, så blir hon räddad.”
  • Jairus var en religiös ledare, han var synagogans föreståndare. Jesus ger honom här en rejält stor lektion i tro. Men tack vare att han har sett Jesus bota kvinnan med blödarsjukan så har hans tro förmodligen vuxit.
    • Det är därför det är så viktigt att vi delar med oss av våra vittnesbörd om vad Gud har gjort i våra liv – det stärker andras tro!
• ⁵¹ När han kom fram till huset lät han ingen följa med honom in utom Petrus, Johannes och Jakob och flickans far och mor.
  • Jesus låter bara en begränsad grupp följa med in för att vara med om helandet; för det första naturligtvis flickans föräldrar, och för det andra de ledande lärjungarna som behöver förberedas för framtida uppdrag.
  • Vi vet också från vers 53 att det fanns en tvivlande och hånskrattande atmosfär. Kanske vill Jesus skydda flickans familj från detta så mycket som möjligt och hantera situationen med respekt. Ibland passar det sig helt enkelt inte att det blir offentliga spektakel av Guds mirakler, en del upplevelser bör man hålla för sig själv.
•  ⁵² Alla grät och sörjde henne. Men Jesus sade: ”Gråt inte. Hon är inte död, hon sover.”
  • Det var inte helt ovanligt med inhyrda gråterskor som förstärkte sorgen (Jer 9:17).
  • Oavsett om man blir uppväckt eller inte, så är döden inte slutet – kroppen ”sover” tills uppståndelsen (1 Kor 15:50–55, Joh 11:11–14). Detta ger oss hopp om Guds makt över både död och liv, oavsett utgång så kommer Gud alltid att få sista ordet.
• ⁵³ Då hånskrattade de åt honom, för de visste att hon var död.
  • De hånskrattade åt Jesus därför att de bara såg till det yttre; att flickan var död. De kunde inte föreställa sig att Jesus hade makt över döden. Tyvärr är det allt för lätt att bedöma situationer och enbart gå efter vad man ser med ögonen, och inte se på en situation med trons ögon.
• ⁵⁴ Men han tog flickans hand och ropade: ”Flicka, stå upp!”
  • Jesus tar fysiskt tag i flickans hand och talar till henne.
    • Detta visar oss att Jesus möter oss där vi är, med både fysisk och personlig omsorg. Vi är inte ensamma i vår sårbarhet, utan Jesus håller oss i handen.
    • Detta visar oss att Guds verk ofta sker genom både ord och handling i kombination. Vill vi se Guds verk framskrida behöver vi både förkunna Bibeln med ord och leva ut det kristna livet i praktisk handling.
•  ⁵⁵ Hennes livsande återvände, och hon reste sig genast. Sedan sade han till dem att ge henne något att äta.
  • En av mina starkaste minnen från min cancerbehandling är när kroppen började må bra igen och jag kunde känna smak igen. Jag minns vilken glädje det var när jag för första gången kunde njuta av en pizza igen!
    • Att äta mat är ett konkret tecken på att den lilla flickans kropp nu fungerar normalt igen. Hon är inte bara väckt till liv, utan hennes kropp har återtagit sina naturliga funktioner igen. Guds helande gäller inte bara själen, utan hela människan.
      • När Jesus helade kvinnan med blödarsjukan betonade han att hon inte bara blivit fysiskt helad, utan även själsligt. När Jesus nu har botat den lilla flickan så betonar han att hennes livsande inte bara har kommit tillbaka, hon har också blivit bättre rent fysiskt. Både kvinnan med blödarsjuka och den lilla flickan blev ”hela” och ”helade”.
• ⁵⁶ Hennes föräldrar var helt utom sig av häpnad. Men Jesus befallde dem att inte tala om för någon vad som hade hänt.
  • Det är intressant att kvinnan med blödarsjuka smyger fram till Jesus i det fördolda, men får sitt helande öppet inför alla, samtidigt som Jairus vädjar till Jesus öppet inför alla, men får sitt helande i det fördolda. Jesus avgör vad som ska vittnas om öppet och vad som vi bör hålla för oss själva.

The post Luk 8:40-56 – Jairus dotter och kvinnan med blödarsjuka first appeared on Pastor Christian Mölk.

Joh 1:35-51 – Lärjungaskapets 7 steg – 28:42.

Hitta mer Bibelmaterial om Johannesevangeliet.

The post Joh 1:35-51 – Lärjungaskapets 7 steg (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

• “³⁵ Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. ³⁶ När han såg Jesus komma gående, sade han: ”Se Guds Lamm!” ³⁷ De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus.
  • Texten om Jesus första lärjungar, Johannes 1:35-51, är ett bra exempel på lärjungaskapets dynamik: vittnesbörd, sökande, inbjudan, ett personligt möte, förvandlad identitet och en ny himmelsk verklighet genom Jesus.
    • Det första steget i lärjungaskapet är att Johannes Döparen pekar på Jesus. De första lärjungarna följer inte Jesus för att han själv kallar på dem, utan för att någon annan vittnar om honom. Evangelisation börjar ofta med att någon annan pekar på Jesus.
  • Johannes Döparen samlade inte lärjungar för sin egen skull, utan blev tvärtom nöjd med att hans lärjungar började följa Jesus i stället.
    • På samma sätt behöver vi ständigt påminna oss själva om att församlingsarbete inte handlar om att göra egna lärjungar efter en egen vision eller koncept, utan att göra lärjungar åt Jesus.
•  ³⁸ Jesus vände sig om och såg att de följde honom, och han frågade dem: ”Vad söker ni?” De svarade: ”Rabbi” – det betyder lärare – ”var bor du?” ³⁹ Han sade till dem: ”Kom och se!”
  • Det absolut första Jesus säger i Johannesevangeliet är ”Vad söker ni?”. Han börjar inte med att predika för dem utan vill möta människor där de är.
    • Det andra steget i lärjungaskapet är ett sökande. Jesus inleder lärjungarnas lärjungaskap med en öppen och existentiell fråga: ”Vad söker ni?” Jesus väcker en längtan och ett sökande i lärjungarna, snarare än att han levererar färdiga svar eller påståenden. Evangeliet talar till människors djupaste behov, det ger inte bara färdiga svar på oställda frågor. En viktig lärdom för oss idag är att göra som Jesus och möta människor där de är. Om vi vill nå människor med budskapet om Jesus behöver vi börja med att ställa frågor, lyssna på deras situation och sen se hur Jesus kan få betydelse för dem. En fråga vi alla behöver ställa oss själva är ”Vad söker jag?” Oavsett vad vi söker så finns svaren på alla frågor i Jesus.När Jesus började samtala med lärjungarna så hänvisade han dem inte till Johannes Döparen, likt Johannes hade gjort med Jesus. Svaren finns i Jesus, och Jesus välkomnar dem att söka svaren hos honom. Vi och Johannes Döparen har i uppdrag att hänvisa och peka på Jesus när människor söker svar på livets frågor, men Jesus kommer inte att skicka dem vidare, eftersom svaren inte finns någon annanstans än hos honom.
    Det är intressant att lärjungarnas svar på Jesus fråga; ”Var bor du?”, egentligen inte är ett svar på frågan. Det är som att lärjungarna inte riktigt vet vad de söker, men att de åtminstone vet att de vill vara nära Jesus.
    • Det kan mycket väl vara så att människor inte alltid vet exakt vad det är de söker, men att de dras till Jesus. Kanske har en människa ett hål i sitt inre som behöver bli fyllt men de vet inte med exakt vad. Kanske längtar någon efter gemenskap, någon annan efter mening i livet. Även om man inte vet exakt vad man söker efter så finns svaret alltid i Jesus.
    Jesus svarar ”Kom och se!” på lärjungarnas fråga om vart han bor. Det kristna livet börjar oftast inte med en teoretisk utbildning, utan en inbjudan till en relationell gemenskap. Genom att komma och se erbjuds möjligheten att erfara och upptäcka steg för steg.
    • Ofta är det inte själva undervisningen eller predikan som gör att en människa vill följa Jesus, utan helheten av en församlings liv. Naturligtvis behöver vi berätta evangeliet, men vi måste förstå att nya människor också behöver få tid på sig att ”se” hur vi lever, om det kristna livet är något för dem, osv.
  • Det tredje steget i lärjungaskapet är en inbjudan till gemenskap med Jesus. När lärjungarna frågar Jesus ”Var bor du?” så är det inte hans postadress de är ute efter, utan en indirekt önskan om att få mer tid med Jesus. Jesus svarar inte med information om honom, utan med ”Kom och se!”. Jesus bjuder in lärjungarna till gemenskap med honom.
• Då gick de med honom och såg var han bodde, och de stannade hos honom den dagen. Det var omkring tionde timmen.
  • Johannes minns inte bara att han mötte Jesus, han minns det exakta klockslaget (16:00). Det är som när man minns exakt vilken plats man befann sig på när något särskilt i ens liv hände, detaljerna etsar sig fast i minnet. Detta visar oss det fjärde steget i lärjungaskapet; det starka personliga mötet med Jesus.
  • Lärjungaskapet handlar inte bara om att lära sig Fader vår utantill eller gå till kyrkan på söndagar, utan om att lära känna Jesus personligen. Lärjungarna följer med Jesus, ser vart han bor och stannar hos honom. De var nyfikna och ville bygga en relation med honom. Tron är personlig; det räcker inte att höra någon berätta om Jesus, vi måste själva möta honom.  
• ⁴⁰ Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört vad Johannes sade och följt Jesus. ⁴¹ Han fann först sin bror Simon och sade till honom: ”Vi har funnit Messias!” – det betyder Kristus, den Smorde. ⁴² Och han förde honom till Jesus.
  • Andreas nämns tre gånger i evangelierna (Joh 1:40-42, Joh 6:8–9, Joh 12:20-22), och vid alla dessa tillfällen för han någon till Jesus. Vid det här tillfället så leder han sin egen bror, Petrus, till Jesus. Vid brödundret så är det Andreas som för fram pojken med bröden och fiskarna till Jesus. När en grupp greker vill träffa Jesus så är det bland annat Andreas som för fram dem till Jesus.
    • Andreas är inte en av de mest framträdande lärjungarna, han predikade inte inför en massa människor, han skrev inga brev, han ledde ingen församling vad vi vet, men han förde människor till Jesus. Alla kan inte vara som Petrus, den store ledaren, eller som Paulus, den store teologen. Men alla kan vara som Andreas!
    • Ett av de vanligaste sätten att bli kristen är genom att man följer med en vän, släkting eller bekant till kyrkan. Den som bjuder med behöver inte själv presentera hela sanningen om Jesus, utan där och då kan man själv få göra en egen upplevelse.
• Jesus såg på honom och sade: ”Du är Simon, Johannes son. Du ska heta Kefas ” – det betyder Petrus.
  • Redan vid Jesus första möte med Simon ger han honom ett nytt namn; Kefas (Petrus). Kefas betyder ”klippa” på arameiska, vilket på grekiska blir Petrus.
    • Namnbytet är symboliskt, det visar att Simon inte bara får en ny roll, utan en ny identitet i relation till Jesus, vilket blir det femte steget i lärjungaskapet. Simon går från att vara en vanlig fiskare, till att bli en central person i lärjungaskaran. Detta visar oss att vår identitet i Jesus inte längre definieras av vår bakgrund, vårt yrke eller vår släkt, utan av vår relation till Jesus.
    • Det är också värt att notera att Jesus ger Simon hans nya namn redan vid deras första möte. Vid den här tidpunkten var Petrus långt ifrån den stabila klippan som han blev i Apostlagärningarna, tvärtom var han en impulsiv person med häftigt humör. Det visar oss att Jesus ser vår potential och ger oss sin kallelse och uppdrag redan från början. Jesus har en plan för oss som han kommer att förverkliga allteftersom. Jesus ser vem vi kan bli, även om vi själva inte ser det än.
• ⁴³ Nästa dag beslöt Jesus att gå därifrån till Galileen. Då fann han Filippus och sade till honom: ”Följ mig!” ⁴⁴ Filippus var från Betsaida, samma stad som Andreas och Petrus. ⁴⁵ Filippus fann Natanael och sade till honom: ”Vi har funnit honom som Mose skrev om i lagen och som profeterna skrev om – Jesus, Josefs son från Nasaret.” ⁴⁶ Natanael sade till honom: ”Från Nasaret? Kan det komma något gott därifrån?” Filippus svarade: ”Kom och se!”
  • Nasaret var vid denna tid en obetydlig småstad i Galileen, kanske 400–500 invånare. Staden nämns inte i Gamla testamentet, vilket tyder på att staden inte hade satt några större spår i historien. Många förväntade sig dessutom att Messias skulle komma från Betlehem (Mika 5:2), inte från en okänd byhåla i Galileen. Vi vet också att galileer stack ut på grund av deras dialekt och förmodligen sågs på som ”simpla utbölingar”.
    • Men det intressanta är att Filippus inte argumenterar emot Natanaels fördomar om Nasaret, utan kort och gott svarar: ”Kom och se!”. Filippus använder Natanaels fördomar som ett sätt att bjuda in Natanael till Jesus. Tron föds inte genom argumentation och debatt, utan genom ett personligt möte med Jesus. Tillsammans med Andreas så visar Filippus oss det sjätte steget i lärjungaskap; att föra det vidare.
    • Den föraktade och obetydliga staden Nasaret har genom historien givit namn åt den kristna tron och dess följare. Exempelvis kallas kristna för ”nasareernas sekt” i Apg 24:5. Än idag kallas kristna ofta för ”nasaréer” i Mellanöstern. På arabiska betyder ”Nasara” = ”kristen”.
    • På ett sätt kan man se Jesus som en föraktad och obetydlig man från en byhåla i Galileen som dog en förnedrande död på ett kors. Men i ett annat perspektiv så är han Guds Son, världens Frälsare, som genom sin död och uppståndelse vände historiens gång och erbjöd frälsning åt alla som tror på honom.
  • Filippus säger nästan ordagrant exakt samma som Jesus: ”Kom och se!”, vilket visar att han redan har lärt sig av Jesus. Dock skiljer det lite på grekiska, Jesus använder det grekiska ordet ”opsesthe”, som pekar framåt på en större uppenbarelse (hela hans liv, korset, uppståndelsen, etc). Filippus använder ordet ”ide”, en mer direkt, personlig och enkel inbjudan till Natanael. Jesus inbjudan att komma och se är en inbjudan till ett livslångt lärjungaskap där allt mer ska uppenbaras. Filippus inbjudan är en personlig inbjudan till en vän att få lära känna Jesus. Filippus kan inte visa allt det som Jesus kan visa, men Filippus kan leda en vän till Jesus så att han själv kan få en direkt relation med Jesus.
    • På samma sätt behöver vi lära oss av Jesus att evangelisera på samma sätt som han! Vi behöver inbjuda människor till en relation med Jesus och låta dem själva få uppleva allt det som Jesus kan visa.
    • Vi behöver också förstå att vi aldrig själva kan visa allt det som bara Jesus kan visa. Det finns ingen ersättning för en egen personlig relation med Jesus. Det enda vi kan göra är att peka på Jesus och försöka leda människor till en egen relation med honom.
• ⁴⁷ Jesus såg Natanael komma och sade om honom: ”Här är en sann israelit som är utan svek.”
  • Natanael var rak, ärlig och sa precis vad han tänkte, samtidigt som han var genuin i sitt sökande efter Messias. Gud är inte rädd för ärliga, ifrågasättande frågor, så länge som vi har ett ärligt och sökande hjärta. Gud värdesätter ärlighet mer än perfektion. Att erkänna sitt tvivel är bättre än att låtsas ha en tro man inte har.
  • När Jesus säger om Natanael att han är en ”sann israelit” så är det i en dubbel bemärkelse. För det första var han till det yttre född som en israelit. Men för det andra så var han ärlig i sitt hjärta angående Jesus. Att vara Guds folk handlar inte bara om att födas som en israelit utan också om att i sitt hjärta tro på Gud och leva rättfärdigt.
    • Vi får med andra ord komma till Jesus med våra tvivel, med våra ifrågasättanden och våra ärliga frågor. Jesus till och med berömmer Natanaels ärliga ifrågasättanden.
• ⁴⁸ Natanael frågade honom: ”Hur kan du känna mig?” Jesus svarade: ”Innan Filippus kallade på dig såg jag dig under fikonträdet.”
  • Jesus såg Natanael innan Filippus hämtade honom till Jesus. Detta visar oss att Guds kallelse inte börjar med att någon tar kontakt med oss, utan Gud ser oss långt innan, när vi börjar tänka, fundera och kanske be. Gud har initiativet, söker oss och sänder människor till oss.
  • Jesus såg Natanael ”under fikonträdet”, en liten detalj som rymmer en hel del symbolik. Fikonträdet var ett vanligt träd i Israel som man ofta satt under när man bad, studerade eller läste. Att sitta under ett fikonträd skulle kunna innebära att man i stillhet studerar Guds ord, reflekterar, ber och söker Guds vilja. Det kan mycket väl vara så att Gud såg Natanaels uppriktiga och ärliga funderingar, tog initiativ, sände Filippus och gav Natanael ett personligt möte med Jesus.
•  ⁴⁹ Natanael svarade: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung!”
  • Natanael gick onekligen snabbt från skepticism till bekännelse. Om vi utgår ifrån att fikonträdet tyder på att Natanael bedjande och reflekterande sökte Gud, så vet vi att Gud ”såg” honom där. Vi vet också att han var helt ärlig i sitt sökande och inte ifrågasatte för att vara negativ, utan för att han ville vara ärlig med sitt tvivel. När Natanael då förstår att Jesus vet allt detta förstår han att Jesus bara kan ha fått den informationen från Gud själv, vilket för Natanael snabbt leder till slutsatsen att Jesus måste vara Guds Son.
  • Det verkar också som att det var avgörande för Natanael att Jesus ”såg” honom, inte att han nödvändigtvis fick svar på sitt intellektuella reflekterande. Ofta föds tron i hjärtat på grund av ett möte med Jesus, inte på grund av att man har kunnat reflektera sig fram till sanningen.
• ⁵⁰ Jesus svarade honom: ”Du tror för att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större saker än så ska du få se.” ⁵¹ Sedan sade han till honom: ”Jag säger er sanningen: Ni ska få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.”
  • Jesus svarar på Natanaels bekännelse med en hänvisning till Jakobs dröm om stegen till himlen i 1Mos 28. Jesus säger i princip att han personligen är den ”stegen”, förbindelsen mellan himmel och jord. Jesus är vägen till Gud!
    • Ett möte med Jesus leder till det sjunde steget i lärjungaskapet; en ny verklighet, att en ny andlig dimension öppnas i ens liv. Inte nog med att lärjungarna får följa Jesus, de kommer även att få se himmelriket mitt ibland dem genom helanden, mirakler, förvandlade liv, Guds röst, osv, osv.
  • Sammantaget ser vi från den här texten att Gud kallar människor till sig på olika sätt. Tron föds inte genom argumentation utan genom ett personligt möte med Jesus. Detta möte kan ske genom en direkt kallelse, genom vittnesbörd från andra eller genom att vi själva uppriktigt och ärligt söker Gud. Gud ser vårt hjärta, våra frågor och våra tvivel. Gud tar initiativet och bjuder oss in i hans gemenskap, innan vi själva fullt ut vet vad vi söker. Från detta kan vi lära oss flera saker:
    • Jesus frågade: ”Vad söker ni?” och utgick därifrån. Vi behöver möta människor där de är, lyssna på deras verklighet, frågor och det dem längtar efter innan vi presenterar evangelium.Jesus sa: ”Kom och se!” när han märkte att lärjungarna var intresserade. Tron börjar ofta med gemenskap och att själv få lära känna Jesus, inte genom religiösa debatter och argument. Nya människor behöver få se det kristna livet och lära känna Jesus på ett personligt sätt. Andreas ledde sin bror Petrus till Jesus. Små till synes obetydliga handlingar kan få stora livsförvandlande konsekvenser. Vi behöver inte själva ha alla svaren på alla människors frågor, det räcker om vi leder människor till Jesus så får de själva uppleva och lära känna honom. Jesus såg Natanael under fikonträdet innan Filippus hämtade honom. Gud ser vår längtan, vårt sökande och våra böner, och han möter oss där vi är.
    • Filippus argumenterade inte med Natanaels fördomar om Nasaret utan lät det bli ingången till hans egen upptäckt av tron. Vi behöver förstå, acceptera och respektera att tron är en resa där människor steg för steg behöver få upptäcka vem Jesus är och få en egen personlig relation med honom.

The post Joh 1:35–51 – Jesus första lärjungar first appeared on Pastor Christian Mölk.

Israels förlorade stammar är en mytomspunnen del av Bibelns historia som har skapat mycket spekulationer. Idag tänkte jag predika om detta konstiga ämne och se om det finns några andliga lärdomar vi kan lära oss.

Den historiska bakgrunden

Bakgrunden är att Israel från början bestod av tolv stammar, vilka var ättlingar till Jakobs söner. Jakob var sonson till patriarken Abraham och fick det nya namnet ”Israel” när han brottades med Gud. Jakob fick tolv söner: Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Dan, Gad, Asher, Naftali, Josef och Benjamin (1Mos 49). Alla dessa söner blev stamfäder till varsin stam, men Levis stam fick inget landområde, medan Josefs två söner, Efraim och Manasse, fick varsitt område.

Efter kung Salomo så splittrades Israel i två riken; Nordriket Israel och Sydriket Juda (1Kung 12).

Till Nordriket, med huvudstad i Samaria, räknades de 10 nordliga stammarna: Ruben, Simeon, Isaskar, Sebulon, Dan, Naftali, Gad, Asher, Efraim och Manasse. Med några undantag så ser vi tyvärr att Nordriket ofta ägnade sig åt avgudadyrkan en hel del. Gud hade ju ingått förbund med Israel där han lovat att vara deras Gud och de lovat vara hans folk. I förbundet ingick att Gud å sin sida skulle välsigna och beskydda sitt folk och låta dem få bo i det land han gett dem, och Israel skulle i sin tur hålla sig till att endast tillbe Gud samt visa kärlek mot sina medmänniskor. Men dessvärre bröt Israel förbundet genom att dels ägna sig åt avgudadyrkan, men också genom att behandla utsatta människor, som exempelvis främlingar, faderlösa och änkor, illa. Gud varnade Israel genom sina profeter att om de inte slutade att bryta mot förbundet så skulle det leda till Israels olycka (Jer 7:5-7). Men eftersom Israel inte lyssnade på profeterna och vände om så tillät Gud Assyrien att erövra Nordriket år 722 f.Kr. och föra bort de 10 stammarna i exil (2Kung 17:6).

En stor anledning till att Nordriket fortsatte på sin felaktiga väg var att kungarna ofta omgav sig med profeter som inte talade sanning utan agerade som ”ja-sägare”. De gav legitimitet åt avgudadyrkan och orättfärdighet, i stället för att varna och kalla till omvändelse. Bibeln berättar om hur dessa falska profeter förkunnade att allt var väl när Guds sanna profeter i stället varnade för dom och manade till omvändelse (Jer 6:14; Jer 23:16–17). Ett tydligt exempel är när kung Ahab omringades av 400 profeter som lovade seger i krig, medan den ende sanna profeten, Mika, son till Jimla, vågade tala Herrens ord och förutsade nederlag (1Kung 22). Tyvärr valde kungen och folket ofta att lyssna på de bekväma lögnerna i stället för på den obekväma sanningen. Detta bidrog till att Nordriket aldrig vände om från sin avgudadyrkan och orättfärdighet, vilket i slutändan ledde till deras fall.

En viktig lärdom för oss idag är att inte bli som de profetiska ja-sägarna, som inte vågade tala sanning till kungen. Vi måste våga stå för den bibliska sanningen även om den är obekväm. Beter sig exempelvis Israel av idag orättfärdigt, då har vi en skyldighet att höja vår röst för de utsatta, även om vi är Israel-vänner. Kanske i synnerhet om vi är Israel-vänner. Vi ska inte vara som de falska profeterna på Nordrikets tid som talade bekväma lögner till de israelitiska kungarna, utan vi ska vara som de bibliska profeterna som kritiserade Israels kungar när de betedde sig uppenbart orättfärdigt. Vi älskar Israel och Guds folk och just därför behöver vi säga sanningen och inte heja på dem om de bryter mot Guds förbund. Annars gör vi dem en björntjänst.

Till Sydriket räknades de två sydliga stammarna Juda och Benjamin (tillsammans med delar av Levi), och de fanns kvar längre än Nordriket, men föll till slut år 586 f.Kr. då de erövrades av Babylon och fördes bort i den babyloniska fångenskapen.

Till skillnad mot Nordriket så fick Sydriket möjlighet att återvända efter 70 år i fångenskap, något som finns beskrivet exempelvis i böckerna Esra och Nehemja. Men de 10 stammarna i Nordriket har ännu inte på ett tydligt sätt kommit tillbaka, även om det finns en hel del spekulationer om vart de kan ha tagit vägen.

Vart tog de tio stammarna vägen?

Genom historien har man spekulerat i var de tio stammarna tog vägen och i Bibeln hittar vi några ledtrådar. För det första så fördes en grupp bort av assyrierna som lät dem bo i ”Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer” (2Kung 17:6). Det kan ha varit små grupper som med tiden assimilerades bland de ”hedniska” folken i dessa regioner, som idag består av länderna Irak, Iran, Syrien och Turkiet.

För det andra så blev en del israeliter faktiskt kvar i Nordriket, framförallt från Efraims och Manasses stammar, och blandades med invandrare som assyrierna förde dit (2Kung 17:24). Detta resulterade i ett blandfolk som kallades ”samarier”, ett folk som än idag är välkänt med tanke på Jesus berättelse om den barmhärtige samariten.

För det tredje så fanns det israeliter som flydde söderut till Juda: “Men det fanns några i Asher, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem.” (2Krön 30:11)

För det fjärde så har det genom historiens gång spekulerats om några israelitiska grupper lyckades fly utomlands och bevarat sin identitet ända in i nutid. Exempelvis finns en grupp i Etiopien som kallas ”Beta Israel”, en liten folkgrupp som ser sig som ättlingar till Dans stam. Enligt deras historia så flydde en grupp från Dans stam inbördeskriget mellan Nordriket och Sydriket, kom till Egypten och flyttade söderut ner till Etiopien där de till slut bosatte sig. Drygt 80 000 av dessa etiopiska judar har idag emigrerat till Israel. I Indien finns ”Bene Israel”, en grupp på mellan 60-80 000 som menar att deras förfäder flydde från Judeen under Antiokus Epifanes förföljelser cirka 160 f.Kr. Många av dessa har idag emigrerat till Israel. En annan folkgrupp som en del menar kan ha israelitiskt ursprung är pashtunerna i Afghanistan (som idag kanske är mest kända som talibaner).

Trots deras försvinnande så finns det löften i Bibeln om en återförening:

Efter Jesu uppståndelse frågade lärjungarna honom: ”Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?” (Apg 1:6). Jesu judiska lärjungar var väl införstådda med Guds löften i Gamla testamentet om att han skulle återupprätta både Juda och Israels hus och föra de förlorade stammarna tillbaka. Det är mycket troligt att denna förväntan, åtminstone delvis, låg bakom deras fråga. Att återupprätta riket åt Israel handlade alltså inte bara om politisk frihet från Rom, utan om hoppet om att Gud en dag skulle återsamla sitt folk från alla nationer dit de förskingrats. Detta hopp byggde bland annat på dessa profetiska ord:

I Jesaja 11:12 profeterar Jesaja att Gud ska ”samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn”.

I Hesekiel 37:15-22 kan vi läsa om bilden av ”två trästavar” som blir en. Juda och Efraim ska bli ett folk under Messias. ”Juda” blev ofta tilltalsnamnet för Sydriket, men även Benjamin och Levi räknas in. ”Efraim” blev ofta tilltalsnamnet för Nordriket, men även de andra stammarna räknas in. Hesekiel profeterar om att Gud ska hämta tillbaka Israels barn ”ut från de folk dit de kommit” och ”samla dem från alla håll och föra dem in i deras land” och ”de ska inte mer vara två folk och inte mer vara delade i två riken”.

I Amos 9:9-15 läser vi om hur Gud lovar att ”resa upp Davids fallna hydda” och ”göra slut på mitt folk Israels fångenskap” och ”plantera dem i deras eget land”.

I Jeremia 31:31-34 så ser vi att Gud kommer att sluta ”ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus”. Det nya förbundet i Kristus är för alla folk, inklusive Israels förlorade stammar.

Jesus svarar varken direkt eller nekande på lärjungarnas fråga, utan vidgar perspektivet. Istället för att tala om ”riket åt Israel” i en snäv, nationell bemärkelse, pekar han på Guds rike som sprids genom evangeliets vittnesbörd till hela världen. Jesus pekar på Andens utgjutande och missionens väg: ”När den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Det är talande att han nämner just Samarien, där rester av Nordriket fortfarande fanns, och därefter jordens yttersta gräns, dit de assimilerade israeliterna hade spritts bland hednafolken. På så sätt blir evangelisationen inte bara en kallelse till hedningar, utan också ett medel för Gud att successivt återupprätta sitt folk. Åtminstone ett perspektiv på Israels återupprättelse sker alltså genom missionens väg: Guds rike byggs när evangeliet når både Juda, Samarien och alla folk – där även de förlorade stammarna fanns utspridda.

Så när Jesus uppmanar oss att gå ut i hela världen och vittna om honom för alla folk så blir det indirekt en uppfyllelse av Guds löfte till Jeremia om att sluta ett ”nytt förbund” med både Israels hus och Juda hus. I Kristus förenas judar och hedningar till ett nytt folk, och därigenom inkluderas också de assimilerade israeliterna. På så vis visar Gud sin trofasthet – även det som verkade förlorat får nytt liv i Kristus. Det nya förbundet fullbordas i Jesus Kristus, som förenar både Juda och Israel, judar och hedningar, i en enda kropp.

Även i övriga Nya testamentet märker vi att de 10 nordliga stammarna fortfarande inte är bortglömda. I Jakob 1:1 riktar församlingsledaren Jakob sitt brev till ”de tolv stammarna i förskingringen”. Paulus skriver i Rom 11:26 att ”hela Israel ska bli frälst”. I Uppenbarelseboken 7:4-8 listas alla Israels 12 stammar profetiskt när aposteln Johannes får se in i framtiden.

Bibeln som helhet pekar alltså på en dubbel återupprättelse. Dels de gammaltestamentliga löftena om Israels konkreta återupprättande, men också det vidare nytestamentliga perspektivet av inkludering i Guds rike.

Några andliga lärdomar från Israels förlorade stammar som kan vara bra att ha med sig:

Stå upp för Guds sanning även om den är obekväm.

Att stå upp för Guds sanning måste alltid göras i kärlek, även när sanningen är obekväm. Det är ofta mer bekvämt att höra: ”Allt är väl, allt är väl!” (Jer 6:14), än att höra: ”Vänd om, ni avfälliga barn!” (Jer 3:22). Men den verkliga kärleken säger sanningen, även när det svider (Ef 4:15).

I vår tid finns det frågor där det är särskilt viktigt att våga tala sanning på ett trovärdigt sätt: att stå upp för det bibliska äktenskapet (Ef 5:31), att behandla flyktingar och främlingar med generositet (3 Mos 19:34; Matt 25:35), och att hålla fast vid att Jesus är den enda vägen till frälsning (Joh 14:6) – även i det ekumeniska och interreligiösa samtalet.

Men att tala sanning får aldrig handla om att kritisera för kritiserandets skull, eller för att framhäva oss själva som bättre än andra. Om vi vill följa de sanna profeternas exempel och kritisera orättfärdighet, måste vi göra det i kärlek och med en beredskap att hjälpa människor att hitta rätt väg. Syftet med att tala sanning är inte att vinna en debatt, utan att vinna en människa.

Här har vi mycket att lära av Jesus. Han umgicks med syndare, visade stor kärlek mot marginaliserade och helade alla som kom till honom. Samtidigt var han inte rädd för att tala sanning, men han gjorde det på ett ödmjukt och nådefullt sätt som ledde till upprättelse i stället för fördömelse (Joh 8:10–11). På samma sätt är vi kallade att tala sanning i kärlek, så att människor får möta både Guds nåd och Guds sanning. Det är i detta möte som evangeliet får sin fulla kraft.

Samtidigt måste vi komma ihåg att det inte är våra ord som övertygar en annan människa, utan det är den helige Ande som överbevisar om synd och öppnar våra hjärtan. Vi måste också ständigt påminna oss själva om bjälken i vårt eget öga (Matt 7:3-5). Profetisk kritik blir trovärdig först när vi själva lever i omvändelse och ödmjukhet.

Guds trofasthet trots mänskliga brister. De tio stammarna gick under därför att de vände sig bort från Herren, dyrkade andra gudar och behandlade sina medmänniskor illa. Gud är helig och låter inte synd passera obemärkt. Men samtidigt finns det ett löfte om återupprättelse tack vare Guds nåd och barmhärtighet. Bibeln visar oss att Gud aldrig överger sitt förbundsfolk helt, även när de sviker. En andlig lärdom är att Guds nåd och löften står fast, även när vi själva faller. I Rom 11:1-2 ser vi att Gud inte har förkastat sitt folk. Lita på Guds trofasthet, även i tider av kris.

Gud vill återsamla sitt folk i Kristus. De tio stammarna är inte bortglömda och profeterna talar om en återförening; de två stavarna ska bli en. Exakt hur denna återförening ska ske vet inte jag. Kanske upptäcks de tio stammarna genetiskt och återförenas med det judiska folket i Israel. Eller så sker det en återförening i Kristus när judar och hedningar samlas i Guds rike. Eller så blir det både ock! Gud har koll.

Gud glömmer inte de bortglömda. De tio stammarna kan i en bemärkelse ses som bortglömda, utspridda och uträknade. Men Bibeln visar oss att Gud inte har glömt dem. Gud ser de bortglömda och marginaliserade. De som andra har räknat bort och avfärdat, de ger Gud löfte om återupprättelse. På samma sätt kan du och jag ibland uppleva oss som bortglömda och marginaliserade, men vi behöver fortsätta trofast lita på Gud så kommer han att uppfylla sina löften. Kanske tänker vi också på ett barn eller barnbarn som har kommit bort från Gud. Men vi fortsätter att be för dem och vet att Gud inte har glömt dem.

The post Israels förlorade stammar first appeared on Pastor Christian Mölk.

2Kor 12:7-9 – Kraften fullkomnas i svaghet – 22:51.

Hitta mer Bibelmaterial om 2 Korinthierbrevet.

PAULUS TAGG I KÖTTET

Vad menar Paulus egentligen när han till korinthierna skriver: “Och för att jag inte ska förhäva mig efter dessa väldiga uppenbarelser har jag fått en tagg i köttet, en ängel från Satan som ska slå mig så att jag inte förhäver mig.” (2Kor 12:7)?

Bakgrunden verkar vara att det har kommit ett antal karismatiska “superapostlar” till församlingen i Korinth. De talade illa om Paulus och framhävde sina egna andliga uppenbarelser (2Kor 11:5, 12:11). Församlingen i Korinth tyckte uppenbarligen att det var mer lockande att lyssna på dessa än på Paulus, församlingens grundare – han som mest tycktes vara sträng och ständigt ville sätta gränser för sådant som de uppfattade som roligt: sexuella utsvävningar, fylleri och girighet.

Paulus förklarar då för sin församling att han också har haft mäktiga andliga upplevelser, men att han inte vill skryta om dem. Han beskriver “en man” (och vi förstår alla att det är han själv) som fått en glimt av himlen och hört ord som ingen människa kan eller får uttala. Paulus hade alltså också fått stora uppenbarelser – kanske i nivå med det Johannes senare fick se i Uppenbarelseboken – men till skillnad från Johannes fick han inte skriva ner dem.

Skillnaden mellan Paulus och superapostlarna är alltså inte om de haft andliga upplevelser eller inte, utan hur de förhåller sig till dem. Paulus väljer att inte framhäva sig själv, utan att tala om Jesus, korset, helighet, omsorg om de fattiga och trohet mot Gud. Han var varken lika imponerande, lika karismatisk eller lika ekonomiskt framgångsrik som dessa självutnämnda apostlar. Dessutom verkade han lida av dålig syn, han var inte särskilt vältalig och försörjde sig genom ett enkelt hantverksyrke. Frestelsen var förstås stor för församlingen i Korinth att byta ut sin något kantiga grundare mot flashiga “superapostlar”.

Men Paulus förklarar, med samma tålamod som en förälder till en obstinat tonåring, att köttets väg aldrig är den rätta för den som vill följa Jesus.

Här öppnar Paulus lite på dörren till sitt eget inre och berättar att han fått en “tagg i köttet”, just för att han inte ska förhäva sig över alla dessa uppenbarelser.

Vad var då denna tagg i köttet? Paulus avslöjar det inte själv, och därför kan vi aldrig veta med säkerhet. Men om vi för en stund tillåter oss att spekulera finns flera tänkbara förklaringar:

1. En fysisk svaghet.
I Galaterbrevet antyder Paulus att han kan ha haft problem med synen: ”Se vilka stora bokstäver jag nu skriver till er med egen hand” (Gal 6:11). Han påminner också om att galaterna tog emot honom trots hans ”kroppsliga svaghet” (Gal 4:13–15). Kanske led Paulus av en sjukdom eller ett handikapp som gjorde honom kroppsligt svag. Det skulle i så fall ha varit en ständig börda för en man som ville resa världen runt för att predika. En sådan ”tagg i köttet” skulle ha tvingat honom till ödmjukhet och till att helt förtrösta på Guds omsorg om hans hälsa.

2. Förföljelserna.
En annan möjlighet är att taggen syftar på de många lidanden Paulus fick utstå för evangeliets skull. Om nu budskapet om Jesus är så gott, borde inte alla hans efterföljare bli rika, starka och framgångsrika? Istället skriver Paulus en lång lista över allt han tvingats genomgå: fängelse, slag, livsfara, spöstraff, stening och till och med skeppsbrott (2Kor 11:23–28).

3. Andliga attacker.
En tredje tolkning är att taggen handlade om andlig kamp. Paulus påminner ju församlingen i Efesus om att ”vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna” (Ef 6:12). Kanske bar Paulus en särskild börda av den andliga striden.

4. Den inre bördan för församlingarna.
Paulus älskade sina församlingar djupt. Han kunde inte låta bli att tala sanning till dem, även när det innebar smärta. När han såg en församling vika bort från Kristus fylldes han av oro och kände sig tvungen att tillrättavisa dem – något han beskriver som ”djup nöd och hjärtats ångest, med många tårar” (2Kor 2:4). Hans pastorala hjärta var sårbart och känsligt, och denna tyngd kunde mycket väl ha varit hans ”tagg”.

5. De ekonomiska svårigheterna.
Slutligen kan det handla om de hårda materiella villkor som Paulus ofta levde under. För evangeliets skull fick han utstå hunger, törst, kyla och nakenhet (2Kor 11:23–28). Han arbetade dessutom hårt med sina egna händer för att inte belasta församlingarna (Apg 20:33–34).

Vilken av dessa tolkningar som är rätt får vi inte veta. Men vi förstår att det var något som smärtade honom djupt, så mycket att han bad Herren tre gånger om att få slippa den: “Tre gånger har jag bett Herren att den ska lämna mig, men han svarade mig: ”Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet.”” (2Kor 12:8–9)

Paulus blir alltså inte befriad från taggen i köttet, trots sin bön. Han beskriver den både som ”en ängel från Satan” och samtidigt som något han ”har fått”, vilket antyder att Gud ändå har tillåtit det. Kanske kan man dra en parallell till Jesus och hans stora ”törnetagg”: korset. Även Jesus bad tre gånger om att om det är möjligt få slippa gå igenom sin svåraste stund (Matt 26:39-44). Och även där såg det ut som om Djävulen hade vunnit. Men det som Djävulen trodde var hans största seger blev i stället Guds största seger! När Jesus uppstod stod fienden maktlös och besegrad. Det som verkade vara en katastrof, att Guds Son dog en förnedrande död, blev i själva verket världens frälsning. Korsets kraft fullkomnades i Jesu död och uppståndelse.

På samma sätt kan Paulus ha uppfattat sin tagg som något från Djävulen, samtidigt som Herren använde den till något gott. Ingenting negativt är så mörkt att Gud inte kan vända det till något positivt. Oavsett vilket lidande, vilken sjukdom eller svaghet vi än går igenom, kan Gud använda det till seger – hans seger.

Därför är vår uppgift inte att jaga andliga genvägar, som superapostlarna försökte locka korinthierna med, utan att anförtro hela våra liv åt Herren. Får vi lida ska vi naturligtvis be om räddning, helande och befrielse. Men även om vi inte får det kan vi ändå lita på Gud. Han kan till och med använda våra mörkaste stunder till sin ära. När andra får höra hur Herren bar dig i din svåraste tid blir det ett starkt vittnesbörd som stärker andras tro. Som Paulus skriver i början av samma brev:

”Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud.” (2Kor 1:4)

Det som du just nu upplever som ditt största hinder, det som får dig att känna dig svag och oanvändbar – just det kan i Guds händer bli din största styrka. Det vi ser som svaghet kan Gud förvandla till kraft. Det som för oss ser ut som nederlag kan Gud använda till seger.

Precis som vid korset: där världen såg misslyckande, där visade Gud sin största triumf.

“Ingenting är omöjligt för Gud.” (Luk 1:37)

The post 2Kor 12:7-9 – Kraften fullkomnas i svaghet (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

Idag firar vi Kristi himmelsfärd, en högtid som ofta hamnar i skymundan av påsk och pingst. Det är också lätt hänt att vi ser Kristi himmelsfärd som en lite jobbig stund, då Jesus lämnar oss. Jesus själv var medveten om detta, och sa därför till sina lärjungar: “Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.” (Joh 16:7)

Ur ett pentekostalt perspektiv är Kristi himmelsfärd väldigt intressant, eftersom det finns en så tydlig koppling mellan Jesu himmelsfärd och Andens utgjutande. Hur ska vi förstå detta?

Jo, Petrus säger om Jesus i sin Pingstpredikan att: “Han har blivit upphöjd till Guds högra sida och fått den utlovade helige Ande av Fadern, och han har utgjutit det som ni ser och hör” (Apg 2:33). Jesus måste alltså först fullborda sitt frälsningsverk, bli upphöjd och ta sin plats som Herre innan han kunde sända Anden till församlingen. Det är som att Kristi verk först måste bli helt färdigt, innan Anden kan ges. 

När Jesus gick på jorden var han fysiskt begränsad till en kropp och en plats. Men efter himmelsfärden så är han närvarande i varje troende genom Anden. Det är därför som han säger: “Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.  … Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18–20). Jesus uppdrag fortsätter genom den troende gemenskapen tack vare Anden: att predika evangeliet, be för sjuka, befria besatta och bygga Guds rike.

I den pentekostala teologin innebär alltså inte nödvändigtvis Kristi himmelsfärd Jesu frånvaro, utan snarare Jesu närmare närvaro – genom Anden. Jesus lämnade i fysisk form så att han kunde sända Anden, och blev i och med det närmare än någonsin, genom Anden som bor i varje troende.

Sammanfattningsvis, Kristi himmelsfärd är alltså inte bara ett avsked, utan en kunglig installation. Jesus intar sin tron som Herre och sänder sin Ande till oss. Denna högtid blir därför som ett Andens ankare fäst vid Kristi tron – en påminnelse om att han har all makt och regerar i evighet.

The post Kristi himmelsfärd ur ett pentekostalt perspektiv first appeared on Pastor Christian Mölk.

Esr 7-10 – Esra och Israels omvändelse – 28:37.

Hitta mer Bibelmaterial om Esra.

Jag minns när en vän i min hemgrupp i församlingen i Linköping vid ett tillfälle påpekade en synd i mitt liv. Han ifrågasatte i all välmening något jag gjorde och menade att man som kristen inte borde göra så. Jag minns hur jag knöt näven och var nära att slå till honom. Men jag gjorde det förstås inte – han var ju ändå en broder som ville mitt bästa. Men just detta – synd och omvändelse – väcker ofta starka känslor inom oss. Kanske beror det på att vi talar för lite om det?

Faktum är att omvändelse var bland det första Jesus talade om när han började predika: “Omvänd er! Himmelriket är nära.” (Matt 4:17)

För att fördjupa oss i detta med omvändelse, vill jag att vi idag ska ta hjälp av Esra. Bakgrunden är att Guds folk levt i exil i Babylon, men nu ska de få återvända till Jerusalem. Murarna och templet ska byggas upp igen – men ännu viktigare: tron ska återupprättas. Det är i detta skede Esra träder fram, en andlig ledare som kan lära oss idag en hel del om omvändelse.

Bakgrunden till exilen var att Israels folk gång på gång bröt mot Guds förbund: de älskade inte Gud av hela sitt hjärta, och inte heller sin nästa som sig själva. De vände sig till avgudar och behandlade änkan, främlingen och den faderlöse illa. Därför tillät Gud att Babylonien erövrade Juda rike år 586 f.Kr., förstörde Jerusalems tempel och förde folket i exil. Jeremia profeterade: “Hela detta land ska ödeläggas och förstöras, och dessa länder ska tjäna Babels kung i sjuttio år.” (Jer 25:11)

När sedan Babylon föll för Persien år 539 f.Kr., tillät den persiske kungen Koresh judarna att återvända till sitt land för att bygga upp templet och staden: “Så säger Koresh, kung av Persien: Herren, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda.” (Esr 1:2)

Återvändandet skedde i tre steg: Först återvände Serubbabel och Josua för att återuppbygga templet cirka år 538 f.Kr. Därefter återvände Esra omkring år 458 f.Kr. för att återupprätta folkets tro på Gud. Slutligen återvände Nehemja cirka år 445 f.Kr. för att återuppbygga Jerusalems murar.

Idag vill jag särskilt fokusera på Esra – en präst och skriftlärd som undervisade folket i Guds ord och kallade dem till helgelse och omvändelse. Jag tror att vi kan lära oss mycket av honom – både som församling och som enskilda troende. Mitt i ett andligt förfall kallar Gud människor som längtar efter något annat, som söker tillbaka till livet med Gud.

Kanske känner du igen dig? Det var länge sen du hade en levande relation med Gud och glädje i Herren. Du upplever att mycket i kristenheten idag präglas av andligt förfall. Vi har vant oss vid synden och det var länge sen vi hörde Guds röst. Om du känner så, tror jag att Esra kan få betyda något viktigt för dig och din andliga resa.

Vad vet vi om Esra? Han var av prästerlig släkt, en ättling till översteprästen Aron, Moses bror (Esr 7:1–5). Esra hade alltså rätt att tjäna vid templet, men hans främsta drivkraft verkar ha varit att undervisa folket i Guds ord. Det står att Esra “hade vänt sitt hjärta till att studera Herrens lag och leva efter den” (Esr 7:10), och han beskrivs som “skriftlärd och mycket kunnig i Mose lag” (Esr 7:6). Men att bara kunna Skriften räcker inte – man måste också ha ett hjärta som är vänt till Herren. Innan Esra kunde leda andra till omvändelse, hade han själv vänt sig till Herren. Om du vill bli en ledare för Guds folk, måste du börja med dig själv.

När templet åter var uppbyggt, begav sig Esra till Jerusalem på uppdrag av de persiska myndigheterna för att undervisa folket. Han samlade leviter som skulle bli “tjänare i Guds hus” (Esr 8:17), utlyste en fasta för att ödmjuka sig och be om “en lyckosam resa” (Esr 8:21), och han visade stor noggrannhet i den ekonomiska redovisningen (Esr 8:25–30). Esra var en sund andlig ledare: han tog Guds ord på allvar, delade ledarskapet med andra, levde i bön och fasta, och han hanterade ekonomin med transparens.

Men när Esra kommer till Jerusalem blir han djupt bedrövad. Han får höra att många bland Israels folk – även präster och leviter – har gift sig med hedniska kvinnor, vilket var förbjudet enligt Guds ord (5 Mos 7:3–4).

Esras reaktion är stark: han river sina kläder, sliter sitt hår och skägg (Esr 9:1–4), sätter sig ned förstummad, och faller sedan på knä i en djup syndabekännelse (Esr 9:5–15). Han var inte bara en skriftlärd, han var också en hängiven andlig ledare som grät och bad medan han bekände Israels synder inför Gud (Esr 10:1). Esra var inte personligen skyldig till synden, men han identifierade sig med folket och skämdes inför Gud för Israels skull (Esr 9:6).

Vad är Esras reaktion på Israels synd? Tar han tag i problematiken som en handlingskraftig ledare? Skäller han ut syndarna som en omvändelsepredikant? Nej, han sätter sig ner och börjar gråta.

Det Esra gör är själva definitionen av andligt ledarskap. Han ropar till Gud! Andligt ledarskap börjar inte med åtgärdsplaner, utan med bön. Och när ledarskapet böjer sig inför Gud i gråt, då sker något i hela folket.

När grät du senast över dina egna synder och brister? Försöker vi ibland visa upp en yta som inte stämmer med verkligheten? Vågar vi vara sårbara, eller måste vi alltid verka starka och framgångsrika? Det är värt att notera att Esra inte blev arg och fördömde folket – han blev ledsen och visade öppet sin sorg. Han hade inte alla svaren, men han vände sitt hjärta till Gud i bön.

När folket såg Esras gråtande bön där han låg på marken, samlades de omkring honom och deltog i hans bittra gråt (Esr 10:1). De bekände sina synder och enades om att skilja sig från sina hedniska hustrur. Esra reste sig upp, och tillsammans genomförde de en ceremoni där folket bekände sin synd och agerade därefter.

De nöjde sig alltså inte med att erkänna sin synd – de tog konkreta steg som visade att omvändelsen var äkta. Under tre månader undersökte de saken noggrant och agerade utifrån sin bekännelse och enligt Guds ord (Esr 10:16–17). Detta visar oss att sann omvändelse ibland kräver tid, noggrannhet och – ja – smärta.

Det är viktigt att poängtera att denna kollektiva skilsmässa inte är ett mönster vi ska tillämpa idag. Att upplösa äktenskap står onekligen i spänning med Bibelns genomgående höga syn på äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Genom hela Bibeln framträder ett ideal: att söka en livspartner på ett helgat sätt, att vänta med den sexuella gemenskapen till äktenskapet, och att leva troget tillsammans livet ut.

Men detta var en extraordinär åtgärd i en kris som hotade folkets andliga identitet efter exilen. Israeliter kunde gifta sig med kvinnor från andra folk – moabitiskan Rut är ett gott exempel. Men äktenskap med avgudadyrkande hedningar var förbjudet, eftersom det riskerade att leda barnen bort från Gud (5 Mos 7:3–4). Israels ”blandäktenskap” blir en symbol för att Guds folk har andligt kompromissat med världen, något som i förlängningen leder till avfall från tron och avgudadyrkan.

Efter denna omvändelse börjar Esra undervisa Israels folk i Guds ord och tillsätter ledare. Det är viktigt att komma ihåg att återupprättelsen av Israel krävde många olika slags ledarskap. Esra ledde det andliga uppvaknandet, men det var Serubbabel och Josua som byggde upp templet, och Nehemja som återuppbyggde Jerusalems murar. I förnyelsearbetet använder Gud olika gåvor: den skriftlärde tillsammans med byggmästaren, prästen och organisatören. Det är samspelet mellan dessa gåvor som gör förvandlingen möjlig. Om du inte känner igen dig i just Esras sätt att leda, så finns det många andra sätt för Gud att använda dig i Guds rike.

Det är också viktigt att se att Guds nåd genomsyrar hela berättelsen, trots att mycket handlar om synd och omvändelse. Det är Gud som har fört folket tillbaka till sitt hemland. Det är Guds nåd som manar dem till omvändelse. Och det är Guds nåd som återupprättar Israel. Nåden är inte bara slutmålet – den är själva drivkraften bakom förvandlingen.

När Nehemja har färdigställt Jerusalems murar samlas folket, och Esra förkunnar Guds ord för dem på en öppen plats “från tidig morgon till middagen” (Neh 8:3). Det betonas att han undervisade “så att man förstod” (Neh 8:8). Det är en kraftfull bild: ett folk som lyssnar, förstår och berörs av Guds ord.

Undervisningen får ett starkt gensvar – folket börjar gråta! Men Esra tröstar dem och säger: “Var inte bedrövade, för glädje i Herren är er styrka” (Neh 8:10). Dagen därpå fortsätter de att studera Skriften och upptäcker att Gud har befallt att de ska fira lövhyddohögtiden – något som inte hade firats sedan Josuas tid (Neh 8:17). Genast sätter de igång att fira, och det står att “glädjen var mycket stor” (Neh 8:17).

Sammanfattningsvis visar denna berättelse hur Guds ord väcker insikt om synd, vilket leder till sorg, bekännelse och omvändelse – men också till förståelse, glädje och förnyad gemenskap med Gud.

När du hör Guds ord predikas eller när du själv läser Bibeln, kommer du sannolikt att upptäcka att det finns synd i ditt eget liv. Du blir berörd i hjärtat. Det är Guds Ande som verkar i dig och manar dig till omvändelse. Om du då är villig att ta itu med din synd, kommer Guds ord också att föda glädje i ditt liv – en glädje som bygger upp både dig och församlingen.

Vi behöver alla rannsaka oss och fundera över om det finns områden i våra liv där vi behöver återvända till Guds ord. Vad är vår tids motsvarighet till “blandäktenskap” – de områden där vi kompromissat med världen? Vilka synder behöver vi gråta över?

Jag vill inte börja räkna upp specifika synder, eftersom det är så lätt att vi fastnar vid synliga och uppenbara synder som Bibeln nämner, exempelvis ”fylleri” och ”sexuell omoral”, men glömmer att mer dolda och subtila, som exempelvis ”avund” och ”själviskhet”, faktiskt nämns samtidigt (finns flera listor i Bibeln man kan läsa, exempelvis Gal 5:19-21). Men om du bär på frågor, eller känner att något i ditt liv inte står rätt till, eller om den helige Ande manar dig till omvändelse – då uppmuntrar jag dig att ta kontakt med någon av oss pastorer. Sådana samtal görs bäst i lugn och ro, mellan fyra ögon.

Ingen av oss vill vara fast i omedveten synd, eller leva kvar i sorgen över att vara syndare. Vi vill leva i den glädje som Guds ord ger. Men om vi aldrig konfronteras med våra brister, då sitter vi kvar i vår smuts. Därför behöver vi ibland gå igenom en tid av andlig självrannsakan – inte för att fördömas, utan för att helgas och få träda in i glädjen i Herren.

Så vad kan vi lära oss av Esras liv och ledarskap? Här är fem principer som är aktuella även idag:

Guds ord – Läs, studera och tillämpa Guds ord i ditt liv.

Omvändelse – Bekänn din synd och låt det få konkreta konsekvenser i ditt liv.

Helighet – Välj trohet mot Gud framför bekvämlighet och anpassning till världen.

Glädje – Låt nåden och insikt i Guds ord leda till glädje i Herren.

Andligt ledarskap – Om du är ledare i Guds församling; led med god karaktär, andlig mognad, transparens och en djup kärlek till Guds ord.

Kanske är du en israelit som Gud vill mana till omvändelse?

Kanske är du en Esra som Gud vill använda för att leda folket rätt?

Kanske behöver du hitta tillbaka till glädje i Guds ord?

Kanske beror din saknad av glädjen i Gud på att du behöver omvända dig från synd i ditt liv?

Vi lever i en tid där mycket i vårt samhälle och i den globala kristenheten skakas. Många upplever en trötthet i tron, andra ifrågasätter Guds ord eller anpassar sig till samtidens ideal. Mitt i detta finns ett behov av troende som vågar följa Esras exempel – att på djupet förankra sig i Guds ord, att leva i helighet och att på allvar söka Gud i bön och fasta.

Esras liv är en påminnelse om att sann omvändelse börjar i hjärtat. Det är därifrån längtan väcks. Det är därifrån kallelsen till förändring växer fram. Det är därifrån glädjen kommer tillbaka. Om vi som troende återvänder till Guds ord, ödmjukar oss inför Honom och tar itu med synden i våra liv – då kan vi också få vara med om att bygga upp något nytt.

Kanske är det just vad vår tid ropar efter. Inte ännu en ny metod, ännu ett nytt program eller ännu en ny trend – utan helgade människor som likt Esra har vänt sitt hjärta till att förstå, leva efter och undervisa Guds ord. Som vågar stå för sanning, men som gör det med ett hjärta fullt av barmhärtighet. Som inte bara predikar omvändelse – utan också själva går vägen.

Låt oss be om att få bli sådana människor. Låt oss be att våra församlingar ska präglas av omvändelseglädje – inte skuld och skam, utan den glädje som föds när vi får uppleva Guds förlåtelse, när vi får lägga av oss bördor och börja om på nytt.

“och om då mitt folk, som mitt namn är utropat över, ödmjukar sig och ber och söker sig till mig och lämnar sina onda vägar, då skall jag höra det i himlen och förlåta dem deras synd och bota deras land.” (2Krön 7:14)

The post Esr 7-10 – Esra och Israels omvändelse (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

Sammanfattning

I skapelsens begynnelse kan vi se hur Gud skapade människan till en migrant med uppdraget att föröka sig och uppfylla jorden. Men Bibeln är också medmänniskans berättelse, hur människan i syndafallet blev främlingsfientlig och började behandla sin broder och medmänniska som en fiende och främling.

Gud kallar Abraham att lämna sitt hemland och leva som en gäst och främling i sitt framtida folks land. Gud ger Abraham löfte om att få bli till välsignelse för jordens alla folk.

Gud räddar Israel från slaveri och främlingskap i Egypten och låter dem bo i löfteslandet. Gud ger Israel det tvåfaldiga uppdraget att inom Israels gränser behandla främlingen som sin älskade medmänniska (integration), och utanför Israels gränser vara ett rike av präster och ett ljus i mörkret för de främmande hednafolken ända till jordens yttersta gräns (mission).

Gud sänder Jesus från sin himmelska boning för att leva som en gäst och främling i världen. Jesus visar hur man ska behandla sina medmänniskor och bjuder in både judar och främlingar till den himmelska festmåltiden. Genom sin död på korset river Jesus skiljemuren mellan infödda och främlingar, judar och hedningar och skapar av dessa olika folk ett nytt folk.

Jesus ger sen församlingen det tvåfaldiga uppdraget att inom församlingen integrera infödda och främlingar, judar och hedningar, svenskar och invandrare, till älskade syskon i Guds familj, samt gå ut som missionärer i hela världen och predika evangelium för alla de främmande folken ända till jordens yttersta gräns.

Vid tidens slut kommer människor från jordens alla folk och stammar och länder och språk samlas inför tronen och tillbe vår Herre tillsammans.

Epilog

Räddningen kommer från judarna, sa Jesus.[1] Jag minns när jag som svensk främling satt som en välkomnad gäst hemma hos den judiske rabbinen och åt god mat ackompanjerat av Bibeln och högljudda lovsånger. Jag tror vi har mycket att lära av denna judiska tradition.

Det finns nämligen ingenting som förvandlar en främling till en gäst så mycket som att bli bjuden på god mat. Det skapar glädje, gemenskap och fred. Innan man vet om en främling är vän eller fiende så behöver man sträcka ut en hand över muren och bjuda på mat. Då förvandlas den potentiella fienden till en vän och gäst.

Jag tror att nyckeln till en framgångsrik integration är att lära av judarnas sabbatsfirande och återta nattvarden som en festmåltid.

I Sverige skulle jag vilja påstå att vi har tappat halva betydelsen av nattvarden. Genom nattvardens ceremoniella del, att ta bröd och vin i Jesu åminnelse, försonas vi med Gud. Genom nattvardens mat försonas vi med varandra. Genom att inte äta mat tillsammans riskerar vi missa halva poängen med nattvarden. När vi bjuder varandra på mat samtidigt som vi sätter Jesus i centrum så kombinerar vi Bibelns bud att älska Gud av hela vårt hjärta och vår medmänniska som oss själva, exempelvis genom att bjuda hem varandra på söndagsmiddagar, ha knytkalas i kyrkan eller göra kyrkkaffet till en del av nattvarden.

Som avslutning på det här studiet om vad Bibeln säger om främlingar och flyktingar, så skulle jag vilja passa på att skicka med några små korta sammanfattande uppmaningar:

Till samhället

Om ett samhälle vill vara främlingsvänligt kan vi lära av Bibeln att vi ska välkomna flyktingar och invandrare som gäster, bidra ekonomiskt till dem av vårt överflöd, ge bistånd till deras gamla hemland och integrera nytillkomna in i samhället genom att ge både skyldigheter och rättigheter.

Till församlingen

Om en församling vill vara främlingsvänlig behöver man först och främst börja identifiera sig själv med främlingar. Det är nästan svårt att hitta en person i Bibeln som inte någon gång varit främling eller flykting. Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose, Israel, David, Elia, Daniel, Jesus, för att bara nämna några. Den smärtsamma erfarenheten av utanförskap är en grogrund för att i kärlek behandla andra främlingar så som man själv skulle vilja bli behandlad, såväl kristna främlingar som flyktingar från andra religioner.

En främlingsvänlig församling behöver också aktivt arbeta för att skapa fred i samhället genom att sträcka sig över de fördomsfulla och främlingsfientliga murar som människor byggt upp och bjuda in främlingar till Guds rike genom att bjuda på mat och fira nattvard. Det är framför allt genom att inkludera nya människor både i det religiösa livet och i församlingsledningen som en lyckad integration av både svensk och invandrare kan leda till en främlingsvänlig förändring i församlingen så väl som i samhället i stort.

Till främlingen

Den som själv har kommit till Sverige som en flykting behöver aktivt söka sin församlings och sitt nya samhälles bästa genom att ställa sina gåvor och begåvningar till förfogande, arbeta aktivt på att komma ut ur utanförskap och bidragsberoende och passa på att vittna om Jesus när tillfälle ges. I församlingen är man inte längre en främling utan bör aktivt arbeta för att integrera både sig själv och alla andra medlemmar in i Guds familj.

Tillsammans med övriga medlemmar i församlingen bör man arbeta för att sprida evangelium tillbaka till sitt hemland på ett eller annat sätt.

Till församlingsledaren

Den som vill bli ledare i församlingen behöver vara främlingsvänlig som utgångspunkt och arbeta för att inkludera och integrera alla medlemmar i församlingen. Församlingsledaren ska ställa sig på de svagas sida, höja sin röst för flyktingar och försvara utsatta människors rättigheter.

Som ledare får man räkna med att då och då av olika skäl tvingas dra sig undan i ensamhet och söka sin tillflykt hos Herren. Tiden i ensamhet med Herren förädlar ledarens karaktär, lär församlingsledaren att se på medmänniskor från Guds perspektiv och att lära sig att förtrösta på Gud som sin personliga tillflykt.

Avslutningsvis vill jag uppmana dig som har läst den här boken: bjud främlingar på mat! För genom att välkomna flyktingar som gäster sprider vi Guds främlingsvänlighet ända till jordens yttersta gräns, ett glädjefullt arbete vi förmodligen får hålla på med i all evighet, eftersom jorden inte har någon gräns, Gud skapade den ju rund!

[1] Joh 4:22

The post Sammanfattning och Epilog first appeared on Pastor Christian Mölk.

Både i Gamla och Nya testamentet kan vi genomgående se att Gud vill att hans folk ska älska främlingen inom Israel och församlingen, dvs. integration, samt nå ut med Guds ord till alla de främmande folken utanför Israel och församlingen, dvs mission. Här följer nu den röda tråden från Abrahams kallelse till Lammets tron. Som vi såg i kapitel 4 så utvalde Gud Abraham för att välsigna jordens alla folk genom honom:

“¹ Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.  ² Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse.  ³ Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.”” (1Mos 12:1–3)

Som en fortsättning på denna välsignelse utvalde Gud Israel, som genom Mose lag fick lära känna Gud och hans vilja. Men Guds tanke var aldrig att bara Israel skulle lära känna Gud, utan att Israel snarare skulle vara ett prästerskap åt resten av världen:

“⁵Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. ⁶Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du ska tala till Israels barn.” (2Mos 19:5–6)

Om Israel levde enligt Guds vilja så skulle det skapa en nyfikenhet hos de omkringliggande hednafolken och leda till att de också ville lära känna Gud. I en hednisk omvärld skulle den judiska tron därmed fungera som ett ljus i mörkret för de hedniska folken runtomkring:

“⁶Det är för lite att du bara är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka de bevarade av Israel. Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till jordens yttersta gräns.” (Jes 49:6)

Vid det första templets invigning ber kung Salomo att Gud ska lyssna inte bara på det judiska folkets böner, utan ”även om en främling som inte tillhör ditt folk Israel” kommer till Jerusalem och ber i templet, så att ”alla folk på jorden” lär känna Guds namn:

“⁴¹Även om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från något land långt borta, för ditt namns skull⁴²– för också där ska man höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm – ja, om han kommer och ber vänd mot detta hus, ⁴³hör det då i himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och vörda dig så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.” (1Kung 8:41–43)

Ett exempel på detta är den etiopiske hovmannen:

“²⁷Filippus reste sig och gick. Då kom en etiopisk hovman som var eunuck och ansvarig för hela skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandake. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe ²⁸och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja.” (Apg 8:27–28)

Profeterna profeterade om en framtid då ”alla hednafolk” skulle strömma till Jerusalem för att möta Israels Gud:

“²Det ska ske i den yttersta tiden att berget med Herrens hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk ska strömma dit, ³många folk ska gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar.” För undervisning ska gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem. ⁴Han ska döma mellan hednafolken och skipa rätt för många folk. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva för krig.” (Jes 2:2–4)

“²³Så säger Herren Sebaot: På den tiden ska tio män av alla språk och folk ta tag i mantelfållen på en judisk man och säga: ”Låt oss gå med er, för vi har hört att Gud är med er.”” (Sak 8:23)

I Jerusalems tempel fanns därför en särskild plats för detta ändamål som kallades ”hedningarnas förgård”. När Jesus kommer till Jerusalem för att inspektera sitt tempel, ser att judarna hade gjort om den platsen till en stökig marknadsplats, blir han så upprörd att han välter bord och stolar och driver ut de som sålde och köpte i templet med en piska:[1]

“¹⁵De kom fram till Jerusalem, och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte i templet. Han välte växlarnas bord och duvförsäljarnas stolar, ¹⁶och han tillät inte att man bar något över tempelplatsen. ¹⁷Och han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste!”” (Mark 11:15–17)

Jesus är uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham. Det är Jesus som är den välsignelse som skulle ges till ”jordens alla släkten”. Jesu död på korset är Bibelns och hela världshistoriens vändpunkt. Om hela Gamla testamentets riktning har varit mot Jesu död i Jerusalem, så byter nu missionen riktning. Om tanken med mission i Gamla testamentet var att folk från alla länder, stammar och språk skulle strömma till Jerusalem och möta Gud i templet, så byter Jesus håll på denna mission. I stället för att alla folk ska komma från jordens yttersta gräns till Jerusalem, så sänder Jesus ut sina lärjungar från Jerusalem ut till alla folk ända till jordens yttersta gräns:

“¹⁸Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. ¹⁹Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn ²⁰och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.”” (Matt 28:18–20)

“⁸Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8)

Guds mission går inte längre ut på att föra folken till Jerusalem, utan till Jesus. I sitt samtal med den samariska kvinnan förklarar Jesus att en plats, dvs. Jerusalem, framöver inte kommer vara utgångspunkten för tillbedjan, utan att man tillber Gud ”i ande och sanning”.[2] Genom att vi samlas i Jesu namn är Gud mitt ibland oss[3] och vi blir som troende gemenskap ”den levande Gudens tempel”.[4]

Nu är det alltså inte längre nödvändigt att bli en jude och flytta till Jerusalem för att få bli en del av Guds folk, utan det avgörande är om man tror på Jesus eller inte, oavsett var man bor eller vilket folk man tillhör. Så när Jesus sänder ut sina lärjungar att missionera så är uppdraget att vittna om Jesus ända till jordens yttersta gräns. Alla som en följd av detta börjar tro på Jesus döps och görs till lärjungar. På så sätt uppfylls hela jorden av lärjungar av alla folk och stammar och länder och språk.

Först när detta missionsuppdrag är slutfört, och människor från alla folk har fått höra talas om Jesus, kommer slutet att komma:

“¹⁴Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.” (Matt 24:14)

I avslutningen av Bibeln kan vi sen till sist se att detta uppdrag kommer att lyckas. I himlen kommer människor från jordens alla folk samlas inför tronen och tillsammans tillbe vår Herre: “⁹Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer, ¹⁰och de ropade med stark röst: ”Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!”” (Upp 7:9–10)

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Sammanfattning och Epilog

[1] Joh 2:13–17

[2] Joh 4:20–24

[3] Matt 18:20

[4] 2Kor 6:16

The post Till alla folk first appeared on Pastor Christian Mölk.

Om Guds folk i Gamla testamentet fick lagar och regler som skulle lära dem att älska främlingen som en medmänniska, så får Guds folk i Nya testamentet Guds Ande som med sin kraft förvandlar främlingen till ett syskon i Kristus.

Eftersom människan inte lyckas att själv uppfylla ”lagens rättfärdiga krav”[1] att ”älska din nästa som dig själv”, [2] så uppfyller Gud oss med sin Ande så att han i stället kan göra det genom oss.

Det är omöjligt att älska främlingen som en medmänniska bara för att det är lagstiftat så, man behöver ett förvandlat hjärta för att kunna älska sin medmänniska som sig själv. Mose lag var god,[3] men eftersom den skrevs på tavlor av sten lyckades Guds folk inte uppfylla lagen. Men Jeremia profeterade att Gud i det nya förbundet i stället skulle skriva lagen i Guds folks ”hjärtan”:

“³¹Se, dagar ska komma, säger Herren, då jag sluter ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, ³²inte som förbundet jag slöt med deras fäder den dag då jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land – förbundet med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger Herren. ³³Nej, detta är förbundet som jag efter denna tid ska sluta med Israels hus, säger Herren: Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. ³⁴Då ska de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: ”Lär känna Herren!” Alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger Herren, för jag ska förlåta deras missgärningar och aldrig mer minnas deras synder.” (Jer 31:31–34)

Också Hesekiel profeterade på ett liknande sätt:

”Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.” (Hes 36:26–27)

Det Guds folk misslyckades med att uppfylla i det gamla förbundet byggt på Mose lag, det uppfyller den helige Ande åt Guds folk i det nya förbundet byggt på tron på Jesus. Israel lyckades inte älska främlingen på det sätt lagen krävde eftersom deras uppdrag var byggt på Mose lag, medan församlingens uppdrag är byggt på Andens verk. När Guds lag nu i stället skrivs av Guds Ande i Guds folks hjärtan, då kan Guds folk med Andens kraft uppfylla Guds vilja.[4]

Att Gud gav av sin helige Ande till hela församlingen, var och en, är alltså en förutsättning för att alla folk, både judar och hedningar, infödda och främlingar, ska kunna förenas till ett nytt folk i tron på Jesus. Utan den helige Ande är det omöjligt att behaga Gud, men med den helige Ande är ingenting omöjligt. Att Anden har givits till både judar och hedningar är alltså ett tecken på att det nya förbundet har börjat. Ju mer uppfyllda av den helige Ande vi blir, desto mer av ett älskat syskon ser vi i främlingen.

Denna Andens uppfyllelse kom lärjungarna till del på pingstdagen och ledde till att lärjungarna började tala främmande språk och fick Andens kraft till att bli Jesu vittnen över hela jorden:

“¹När pingstdagen kom var de alla samlade. ²Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. ³Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. ⁴Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. ⁵I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. ⁶När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. ⁷Häpna och förundrade frågade de: ”Är de inte galileer, alla de som talar? ⁸Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? ⁹Vi är parter, meder och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien, ¹⁰i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, ¹¹vi är judar och proselyter, kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!” ¹²De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: ”Vad kan det här betyda?”” (Apg 2:1–12)

Pingst var på Bibelns tid en av de tre stora pilgrimshögtiderna då alla judiska män gick upp till Jerusalem. Pingst kallades för ”veckohögtiden” eftersom högtiden ägde rum 7 veckor (50 dagar) efter påsk. Det svenska ordet för högtiden, ”pingst”, kommer från det grekiska ordet ”pentekoste” (πεντηκοστή) som betyder ”50”.

Pingst kallades också för ”skördehögtiden”, eftersom man på pingst firade den första skörden.[5] Ur ett kristet perspektiv blir detta intressant eftersom det på pingstdagen blev ”omkring tre tusen”[6] människor frälsta, som därmed blev ”den första skörden”. Enligt Paulus så har vi fått Anden som ”förstlingsfrukt” och på samma sätt som den första skörden var en försmak för bonden av vad som komma skall så är Anden en försmak på vad vi i fullhet kommer att få så småningom.[7]

Pingst kallades enligt en judisk tradition också för ”lagens födelsedag” och firades för att minnas att Mose fick ta emot lagen från Gud uppe på berget Sinai.[8] Det finns många liknelser och paralleller mellan då Guds folk på Gamla testamentets pingst fick ta emot lagen på Sinai, och då Guds folk på Nya testamentets pingst fick ta emot Anden i Jerusalem. Enligt Jesaja ska Guds undervisning utgå från Jerusalem och Gud själv ska undervisa oss om sina vägar.[9] Gud undervisar genom sitt Ord, men också genom Anden.

När Mose fick lagen på berget Sinai så täcktes hela Sinai berg ”av rök, för Herren hade stigit ner på berget i eld”.[10] På pingstdagen kommer Anden i en våldsam storm och med eldstungor. Det är för övrigt ingen slump att Anden kom i samband med en ”storm” eftersom ”ande” både på hebreiska (ruach)[11] och på grekiska (pneuma) är samma ord som ”vind”.

På Sinai skrevs lagen med Guds finger på tavlor av sten,[12] medan på pingstdagen skrevs lagen i hjärtat genom att Anden kom till var och en.[13]

På Sinai fick inte folket komma för nära Gud,[14] men på pingstdagen kommer Gud nära människan. På Sinai gavs lagen till folket som helhet och förmedlades till folket via präster. På pingstdagen gavs Anden till alla och öppnade upp möjligheten för alla och envar att ha en egen personlig relation till Gud och Guds ord utan en ”präst” eller ”medlare” som står emellan. Den helige Ande lär oss och påminner oss om allt som Jesus har sagt.[15]

Och till sist, på Sinai dog ”omkring tretusen män”,[16] på pingstdagen blev ”omkring tre tusen” frälsta.[17]

Men, vad har då pingstdagen och Andens givande att göra med främlingar, som den här boken handlar om? För att förstå det behöver vi jämföra pingstdagen med berättelsen om Babels torn som jag skrev om i kapitel 3. På samma sätt som Gud vid skapelsens början spred ut människan genom att vid Babels torn ge dem nya språk, så sänder Gud vid den nya skapelsens början ut lärjungarna genom att på pingstdagen ge dem nya språk.

Men om språkförbistringen i Babel ledde till att människorna splittrades till olika folk, så leder språkmiraklet på pingstdagen till dess motsats, nämligen att olika folk förenas i en ny gemenskap. Det är märkligt vilken stark Andens samhörighet man kan känna med människor från andra länder när man ber och talar i tungor tillsammans. Personligen tror jag att det är den sortens andliga enhet mellan oss kristna som Jesus bad om i sin översteprästerliga förbön. [18] En enhet i Anden som uppstår när troende från alla länder, folk och språk samlas i Jesu namn, och därigenom blir det nya förbundets motsvarighet till det ”bönens hus för alla folk” som Jerusalems tempel var tänkt att vara.[19]

Pingstdagen är genom språkmiraklet en uppfyllelse av Guds löfte om att det ska komma en tid då ”alla hednafolk”[20] strömmar till Jerusalem för att möta Gud.[21] Att lärjungarna börjar tala främmande språk markerar att evangeliet är till för alla folk, inte bara det judiska, och att missionen från och med nu är utåtriktad. En utlänning som blir frälst behöver inte flytta till Israel, omskära sig och börja prata hebreiska. Tvärtom var det de judiska lärjungarna som började tala främmande språk och som fick i uppdrag att gå ut till hela världen och till alla folk och till alla språk.

På samma sätt som Gud använde Babels språkförbistring till att förmå människorna att migrera och uppfylla jorden, så använder Gud pingstens språkmirakel till att ge de pånyttfödda lärjungarna kraft att missionera och sprida evangeliet över hela jorden.

Bo över hela jorden

För att ytterligare fördjupa oss i detta tänkte jag vi ska titta på en predikan som Paulus höll i Aten i Grekland på en av sina missionsresor:

“²⁶Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo. ²⁷ Det gjorde han för att de ska söka Gud och kanske kunna treva sig fram och finna honom, fast han inte är långt borta från någon enda av oss.” (Apg 17:26–27)

Den första poängen från dessa versar är att Gud har skapat alla människor från Adam och Eva och låtit deras ättlingar befolka jorden.[22] Denna tanke om ett gemensamt ursprung för mänskligheten är måhända självklar för oss med en biblisk världsbild, men utmanande för det grekiska tänkandet. De såg sig själva som överlägsna och alla andra folk och civilisationer som barbariska. Men i och med att Gud har skapat alla människor från en enda människa har vi ett gemensamt ursprung, hör ihop och det finns därmed inget utrymme för främlingsfientlighet eller filosofiska idéer om ett ”herrefolk”.

Den andra poängen Paulus lyfter fram är att Guds uppdrag till mänskligheten att befolka jorden inte är en kaosartad process. Gud har inte lämnat mänskligheten åt sitt öde, utan har kontroll och låter folk och länder både uppstå och gå under. Antika riken som Assyrien, Mesopotamien, Babylon och Romarriket har både kommit och gått. Gud har hållit sin hand över det judiska folket och räddat dem gång på gång. Även idag förändras världen och riken kommer och går, men Guds kontroll består. Gud har makt att låta riken som kaxar gå under, som exempelvis Romarriket, och han har också makt att bevara och rädda folk som riskerar förintelse, som exempelvis Israel.

När det därför sker omvälvande globala händelser där länder går under och flyktingar sprids över världen, då bör man som kristen se det som att Gud har kontroll över situationen och att det kommer att leda till att fler människor söker Gud. Om ”den fastställda tiden” för ett rike är slut och dess gränser raseras, då bör vi som generösa medmänniskor visa prov på gästfrihetens princip och hjälpa de människor som tvingas fly. Om ett land dit vi inte har kunnat nå med evangeliet drabbas av en intern kris och dess invånare flyr till Europa uppstår ju möjligheten för dessa onådda folk att äntligen få höra om Jesus. Eller tvärtom, om ett land som är stängt för både utlänningar och evangeliet plötsligt öppnas, då bör vi ta på oss villighetens skor och bege oss dit som ivriga glädjebudbärare. Som kristna ska vi inte glädja oss och välkomna att ett land går igenom en kris och att människor flyr sitt land, men vi bör välkomna dess flyktingar, hjälpa dem på bästa sätt och ge dem evangeliet i ord och handling.

Ett exempel på ett folk som har tvingats fly på grund av att dess rike har gått under, är det judiska folket. Gud kallade Abraham ut ur Ur. Han ledde patriarkerna till Egypten. Han räddade Israel ut ur Egypten. Han ledde Josua in i Kanaans land. Han tvingade det judiska folket i exil i Babylon. Han förde dem tillbaka. Osv. Mitt i alla dessa kaosartade omdaningar har Gud ändå trots allt haft kontroll. På grund av krig och kriser har judarna tvingats fly Israel vid ett flertal tillfällen. De har välkomnats till många länder, men också mött många stängda gränser. I de länder judarna har välkomnats till har de kunnat utveckla en diaspora-gemenskap som gjort att de lyckats överleva och hålla ihop som folk ända in i vår tid. Dessutom, i alla dessa länder som de har välkomnats till har de kunnat bli till välsignelse för den infödda befolkningen.

Paulus tredje poäng är att Gud låter riken blomma upp för att de ska kunna söka Gud och finna honom. Israels Gud är inte bara Israels Gud, utan hela världens. Detta borde grekerna åtminstone indirekt vara medvetna om, menar Paulus, eftersom det går att treva sig fram till Gud även om man aldrig hört talas om Jesus. Dels eftersom Gud har lagt ner någonting evigt i oss människor,[23] men också för att det går att i själva skapelsen se och förstå att Gud har skapat världen,[24] eftersom Gud har lämnat sina fingeravtryck och vittnesbörd i skapelsen.[25]

Slutklämmen i Paulus argumentation är att Gud vill få alla folk, såväl judar som greker, att tillsammans som mänsklighet börja tro på honom som en universell Gud för alla folk.

Den andra pingstdagen

Ett modernt uttryck för Andens verk skedde vid pingstväckelsens start år 1906 på Azusa Street i Los Angeles. Den afro-amerikanske slavsonen William J. Seymour längtar efter att få se en uppfyllelse av Guds löften om Andens utgjutande. När han på ett bönemöte predikar om detta utifrån Apostlagärningarna faller Anden över de församlade och den globala pingstväckelsen startar. I den första pingstförsamlingen blev både män och kvinnor, svarta och vita, gamla och unga, rika och fattiga, döpta i Anden och började tala i tungor. Trots ett segregerat och rasistiskt USA, så kunde man snabbt konstatera att ”The color line was washed away in the blood.”

Normalt sett är tungotalet en gåva från den helige Ande som fungerar som ett ”bönespråk” som man kan använda för att i sin ande be till Gud med ord som man själv inte förstår.[26] Detta bönespråk är oftast inte ett befintligt språk utan ett ”andligt språk” som bara Gud förstår, men vid vissa speciella tillfällen kan den som talar i tungor på ett övernaturligt sätt få möjligheten att tala på ett befintligt språk som man själv aldrig har lärt sig.

Eftersom tungotal var så ovanligt på den här tiden trodde de nyblivet andedöpta pingstvännerna på Azusa Street att de likt den första pingstdagen nu kunde tala riktiga språk. De tänkte att eftersom Gud döpt dem i Anden har den andra pingstdagen kommit och i och med den så har också den yttersta tiden börjat. Så fort frälsningsbudskapet har nått ut till alla folk så var det dags för Jesu andra tillkommelse då församlingen skulle ryckas upp i skyn och få möta Jesus. Endast 14 veckor efter att väckelsen startat sändes missionärer ut i en rasande fart. Inom två år hade missionärerna från Azusa Street nått över femtio länder.

En av dessa missionärer var svensken Andrew Johnson, eller Anders Johansson som han egentligen hette. När han blev andedöpt trodde han att han hade fått sju olika tungotal, varav ett var arabiska, och påstod sig till och med kunna skriva i tungor på syriska och armeniska. Andrew reste med en båt över Atlanten mot Palestina tillsammans med några andra missionärer. De tänkte att de skulle med hjälp av sina nya språk missionera bland araberna i Mellanöstern.

En av dessa Palestinafarare var Lucy Leatherman. Hon hade fått turkiska som tungotal, något som faktiskt bekräftades när hon provade att tala i tungor när hon gick förbi en man med en turkisk fez på gatan. Han stannade och frågade förvånat vilket college hon gått på eftersom hon talade så perfekt turkiska.

Dock avbröts missionsresan i Neapel innan Palestinafararna kom fram till Jerusalem. En annan av missionärerna, Lucy Condit, hade nämligen provat att, i tron att hon hade fått arabiska som tungotal, tala i tungor med några morer i Gibraltar. När hon märkte att de inte förstod henne kände hon sig bedragen och beslöt sig för att ta första bästa fartyg hem för att varna sina kamrater i Los Angeles som förberedde sig för att åka ut som missionärer. Både Lucy Leatherman och Lucy Condit avbröt sin missionsresa och åkte hem till USA, medan Andrew tog sig hem till Sverige. Andrew såg sig själv som ”pingstmissionär” i Sverige och skrev missionärsbrev till Azusa Street i Los Angeles. Han vittnade, predikade och bad om en pingstväckelse över Sverige.

Att bli andedöpt innebär alltså inte enbart att få tungotalets gåva, utan det skapar framför allt en iver till mission och ett hjärta för utsatta människor. Eller som Jesus sa, man får ”kraft” till att gå över gränser, att gå till det av judarna hatade Samarien, och till och med ända till jordens yttersta gräns:

“⁸Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”” (Apg 1:8)

Att älska främlingen utanför församlingen genom missionsarbete och att älska främlingen inom församlingen genom integrationsarbete, är från början till slut ett verk av den helige Ande. När vi fylls av den helige Ande ser vi Jesus i vår medmänniska.

Även om det onekligen blev lite tokigt med tungotalet i pingstväckelsens början, så ledde Andens utgjutande på Azusa Street till just detta; integration i församlingen och en missionsiver som spred evangeliet över hela världen. Ända sedan pingstväckelsens början för drygt hundra år sedan har integration och mission varit en naturlig del av Pingströrelsens DNA.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Till alla folk

[1] Rom 8:4

[2] Gal 5:14

[3] 1Tim 1:8

[4] 2Kor 3:3

[5] 3Mos 23:15–22

[6] Apg 2:41

[7] Rom 8:23

[8] 2Mos 19–20

[9] Jes 2:3

[10] 2Mos 19:16–18

[11] 1Mos 1:2

[12] 2Mos 31:18

[13] 2Kor 3:3

[14] 2Mos 19:21

[15] Joh 14:26

[16] 2Mos 32:28

[17] Apg 2:41

[18] Joh 17

[19] Jes 56:3–7

[20] Jes 2:2–3

[21] Sak 8:23

[22] 1Mos 1:28

[23] Pred 3:11

[24] Rom 1:18–20

[25] Apg 14:17

[26] 1Kor 14:2, 14

The post Pingstdagen first appeared on Pastor Christian Mölk.

I Nya testamentet är ”xenos” (ξένος) och ”paroikos” (πάροικος) de grekiska motsvarigheterna till det hebreiska ”ger”. Paroikos förekommer bara fyra gånger i Nya testamentet,[1] medan xenos är vanligare.

Både paroikos och xenos används i Nya testamentet för att beskriva ”utlänningar”, som kan vara både inbjudna gäster, främlingar, invandrare eller flyktingar. Gemensamt för dem är dock att de är människor från ett annat land som pratar ett annat språk.

Exempelvis köper de judiska översteprästerna en ”begravningsplats för främlingar [xenos]”[2] för de trettio silvermynten som Judas lämnade tillbaka till dem efter att han hade förrått Jesus. I Matteus beskriver Jesus sig själv som en ”xenos”:

“För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling  [xenos] och ni tog emot mig.” (Matt 25:35)

I Efesierbrevet använder Paulus paroikos och xenos i princip synonymt i samma vers:

“Därför är ni inte längre gäster [xenos] och främlingar [paroikos], utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.” (Ef 2:19)

I nutida svenska kanske xenos mest förknippas med ordet ”xenofobi” som betyder ”främlingsfientlighet”. Xenofobi är ett ord sammansatt av de två orden ”xenos”, som betyder ”främling”, och ”phobos”, som betyder ”rädsla”.

Den som känner oskälig rädsla eller hat mot främlingar och utlänningar skulle man kunna definiera som ”främlingsfientlig”, dvs. en ”xenofob”. Men den som i stället visar gästfrihet och tar emot flyktingar och främlingar beskrivs i Bibeln som motsatsen, dvs. en ”philoxenos” (φιλόξενος), vilket är en sammanslagning av de två grekiska orden ”filia” och ”xenos”. Filia betyder ”kärlek” i bemärkelsen den starka kärlek eller gemenskap man kan känna baserat på gemensamma intressen, exempelvis i en familj, församling eller fotbollsklubb. Det närliggande ordet ”filadelfia” betyder ”broderskärlek” och är ett vanligt namn på nutida pingstförsamlingar. En intressant kuriosa-detalj är att Filadelfia var en grekisk stad som låg i en bördig dalgång i nuvarande Turkiet och var känd för att producera bröd och vin, nattvardens två ingredienser.

En vanlig översättning av philoxenos är ”gästfri”, men personligen skulle jag hellre översätta philoxenos till ”främlingsvänlig”. Motsatsen till främlingsfientlig (xenofob) är enligt mig främlingsvänlig (philoxenos).

Att vara främlingsvänlig är enligt Paulus ett krav för att kunna vara en församlingsledare:[3]

“²En församlingsledare måste vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri [philoxenos] och en god lärare. ³Han får inte missbruka vin eller vara våldsam, utan ska vara vänlig, fridsam och fri från pengabegär.” (1Tim 3:2–3)

Enligt Paulus är det alltså lika viktigt att en pastor eller präst är främlingsvänlig som det är att han är låter bli att supa, slåss och fiffla med pengar. För att vara riktigt tydlig så upprepar Paulus samma instruktion i ytterligare ett av sina brev:

“⁷Församlingsledaren ska som Guds förvaltare vara fläckfri. Han får inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, ⁸utan gästfri [philoxenos], godhjärtad, förståndig, hederlig, gudfruktig och behärskad. ⁹Han ska hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han både kan uppmuntra med sund undervisning och tillrättavisa motståndarna.” (Tit 1:7–9)

För en pastor är det lika viktigt att vara främlingsvänlig som det är att lära ut en sund biblisk undervisning och tillrättavisa motståndarna. Vi lever i en tid då vi församlingsledare behöver höja vår röst för den stumme och vara en röst för de som inte har en röst. Vi pastorer har ett ansvar att predika Bibelns främlingsvänlighet och gå emot samhällets främlingsfientlighet.

Men det är inte bara församlingsledare som ska vara främlingsvänliga. Vid upprepade tillfällen uppmanas alla kristna generellt att vara gästfria och ivrigt främlingsvänliga:

“¹³Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet [philoxenos].” (Rom 12:13)

“²Glöm inte att visa gästfrihet [philoxenos], för genom gästfrihet har några fått änglar till gäster utan att veta om det.” (Heb 13:2)

Dessa generella uppmaningar till alla kristna att vara främlingsvänliga bör för det första ses mot bakgrund av den judiska traditionen av resande förkunnare. Jesus togs exempelvis emot av Marta och hennes syskon Maria och Lazarus,[4] samt av Simon den spetälske.[5] När Jesus sände ut sina lärjungar att predika förväntade han sig att de också skulle tas emot i hem av gästvänliga människor.[6] I sitt tredje brev skriver Johannes att församlingen till och med har en ”plikt” att stödja ”främlingar”, i bemärkelsen resande förkunnare.[7] Det finns också en uppenbar koppling i Nya testamentet mellan att välkomna främlingar, resande förkunnare och dop.[8]

För det andra var apostlarnas uppmaning till främlingsvänlighet en förutsättning för att den första kristna gemenskapen skulle fungera. De första kristna var en blandning av både judar och hedningar, och från att ha varit fiender skulle nu dessa olika grupper och folkslag plötsligt förenas och bli ett i Kristus.[9] Att ständigt påminnas om att vara främlingsvänlig och visa kärlek mot alla medmänniskor, oavsett om de är judar eller greker, var en förutsättning för att integrationen skulle fungera.

Att judar och hedningar umgicks under samma tak, firade nattvard tillsammans och såg sig som bröder och systrar var en stark kontrast till den fariseiska judendomen. Även om Gamla testamentet är full av uppmaningar till gästfrihet och främlingsvänlighet så var fariseerna väldigt noga med att inte orena sig själva genom att umgås med hedningar och äta mat tillsammans med dem.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram ett utifrån mitt pentekostala perspektiv mycket intressant bibelord:

“⁹Var gästfria [philoxenos] mot varandra utan att klaga. ¹⁰Tjäna varandra, var och en med den nådegåva [charismata] han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.” (1Pet 4:9–10)

Som främlingsvänlig pingstpastor har jag svårt att gå förbi möjligheten att Petrus i ovan Bibelord faktiskt beskriver främlingsvänlighet som en karismatisk nådegåva, men det låter jag vara upp till dig som läsare att bedöma. Om så skulle vara, så faller det in under den generella bibliska principen att alla kristna generellt kan fungera i alla nådegåvor, men att vissa får tjäna i en gåva mer specifikt. Alla kristna kan till exempel be för sjuka rent generellt, men en del får helandets nådegåva mer specifikt. Alla kristna ska rent generellt vara främlingsvänliga, men kanske får en del främlingsvänlighetens nådegåva mer specifikt?

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Pingstdagen

[1] Apg 7:6, Apg 7:29, Ef 2:19, 1Pet 2:11

[2] Matt 27:7

[3] 1Tim 3:2, Tit 1:8

[4] Luk 10:38

[5] Matt 26:6

[6] Luk 9:1–6

[7] 3Joh 5–8

[8] Apg 10, Apg 16:15, 33

[9] Gal 3:28

The post Den främlingsvänliga församlingsledaren first appeared on Pastor Christian Mölk.

Den första församlingen i Jerusalem hade snabbt blivit flera tusen medlemmar stor.[1] Många av de nytillkomna var grekisktalande judar från diasporan som hade kommit till Jerusalem primärt för att fira påsk, men sen stannat kvar efter att de blivit frälsta och döpta. För att se till så att alla dessa tusentals nya församlingsmedlemmar från andra länder hade mat för dagen så delade de alla sina ägodelar gemensamt[2] och delade de ut mat till alla som behövde. Men med den snabba tillväxten uppstod också nya problem:

“¹Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen. ” (Apg 6:1)

Fram tills detta tillfälle hade den första församlingen trots starka påtryckningar utifrån hållit ihop. De hade förföljts, ställts inför Stora rådet och blivit piskade, men hade ändå varit som ”ett hjärta och en själ”.[3] Men nu verkar smekmånaden vara över och den första interna splittringen börjar inom kyrkan. Om Djävulen inte lyckas stoppa församlingen att sprida evangeliet genom extern förföljelse så kommer han i stället att försöka försvaga församlingen genom interna splittringar.

Av någon anledning så ansåg de grekisktalande judarna att deras änkor inte fick samma behandling som de infödda judarna. Exakt vad som hade hänt framgår inte, men med en så snabbt växande församling på flera tusen medlemmar, så är det inte konstigt om det blir en organisationsmässig miss någonstans.

Att dela ut mat till änkor och föräldralösa var en del av den judiska traditionen som normalt sköttes av prästerna i templet. Det var ett led i den judiska traditionen att särskilt ta hand om samhällets utsatta grupper som jag skrivit om i kapitel 10.

Av någon anledning verkar de kristna anse att de också behövde ta hand om sina församlingsmedlemmar. På samma sätt bör vi som församling idag hjälpa socialt utsatta människor, framför allt vad gäller medlemmar i den egna församlingen men också i samhället i stort. Även om det egentligen är kommunens ansvar, så behöver vi hjälpa till om kommunen inte räcker till eller om någon faller mellan stolarna. Om kommunen till exempel inte tillhandahåller tillräckligt bra svenskundervisning kan församlingen hjälpa till med det genom att starta ett språkcafé. Som Paulus skriver till församlingen i Korinth så är det ju brister i språket som gör oss till främlingar för varandra.[4]

Om man överför textens budskap till idag så kan man jämföra med svenskar och invandrare. I teorin är vi alla överens om att det inte ska spela någon roll om man är jude eller grek, svensk eller invandrare, men ju mer man lever tillsammans, desto tydligare blir skillnaderna. För att överbrygga detta måste man lyssna på klagomålen och aktivt jobba med integration.

Det var bra av de grekisktalande judarna att uppmärksamma församlingens ledare på problemet. Dock ska man naturligtvis undvika att ”klaga” och i stället gå till ledarna direkt och påtala problemet och försöka hitta en lösning.

På samma sätt är det även idag fullt naturligt att det då och då uppstår oavsiktliga organisationsmässiga missar i församlingens verksamhet. Genom att påtala problemet för ledarna kan man hitta lösningar. Genom att klaga riskerar man att skapa mer splittring och förbittring.

Att problemet hade uppstått var oavsiktligt och berodde inte på att någon hade misskött sig. Som församlingsledare är det omöjligt att förutse vartenda eventuellt problem eller förändring, men när ett problem väl uppstår måste man ta tag i det och göra de förändringar som behövs. Man får inte alltid välja vilka problem och situationer man får möta, men när man väl möter dem måste man hantera dem. Så nu när apostlarna och lärjungarna ser problemet inser de att de behöver organisera om matutdelningen:

“²Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: ”Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. ³Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. ⁴Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.” ⁵Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. ⁶Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. ⁷Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron.” (Apg 6:2–7)

Apostlarna kunde ha hanterat klagomålen genom att ignorera de grekisktalande judarna. Eller så kunde de ha delat upp sig i två församlingar, en hebreisktalande och en grekisktalande. Men de gjorde inte det. I stället var apostlarnas lösning att inkludera fler ledare i verksamheten. Om de själva hade åtagit sig att dela ut maten till änkorna, då hade de försummat den specifika kallelse de själva hade fått av Jesus. Men genom att uppmärksamma problemet och utse nya ledare som får arbeta med just detta, så löser de situationen på bästa sätt.

Det är värt att notera att alla sju nya ledare som väljs har grekiska namn. De var högst troligtvis en del av de grekisktalande judarna som hade klagat på att deras änkor blev förbisedda. Det var mycket vist av apostlarna att tillsätta just grekisktalande judar in i detta ledarskap. De som såg problemet fick också bli en del av lösningen.

I en församling är det inte tänkt att pastorn ska göra allt. I stället är det tänkt att församlingsledarna ska ”utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”.[5] Dvs. församlingsledarna ska hjälpa församlingsmedlemmarna att hitta och växa in i en uppgift i församlingen som passar dem, så att också de kan vara med och bygga upp Guds rike utifrån de gåvor och färdigheter som de begåvats med.

Det är min erfarenhet som församlingsledare att de som ser ett behov gör det därför att Gud har lagt den uppgiften på deras hjärta och kallar dem att gå in i den tjänsten. Så när någon klagar över något i kyrkan bör en god ledare vända en persons klagomål till att försöka hjälpa den personen in i tjänst och själv bli en del av lösningen på det problem man ser.

Det står inte i texten, men den tjänst som de sju nya ledarna fick beskrivs i andra delar av Bibeln som ”diakoner” eller ”församlingstjänare”.[6] Dessa sju församlingstjänare skulle vara uppfyllda av ”Ande och vishet”, dvs. de skulle vara både andliga och duktiga på arbetet. Att bara ha det ena eller det andra blir inte bra, men kombinationen skapar en bra diakon! Även om församlingsarbetet är praktiskt, så är det viktigt att ha en god andlig karaktär när man går in i tjänst för Gud.

En så praktisk och till synes enkel och oglamorös uppgift som att dela ut mat till änkor var en andlig uppgift som behövde förbön och avskiljning från apostlarna. Att koka kaffe, bjuda på fika, lära ut svenska och överklaga orättfärdiga myndighetsbeslut är en motsvarande andlig tjänst idag som också behöver förbön och andlig vishet.

Om Djävulens strategi var att splittra församlingen och distrahera apostlarna från Ordet och bönens tjänst så misslyckades han kapitalt. I stället för distraherade apostlar och en splittrad församling blev resultatet en bättre integrerad församling, visa ledare, nya församlingstjänare och en fortsatt framgångsrik tillväxt. Överför vi dessa principer till idag så kan vi framför allt lära oss att vi bör arbeta för att hålla ihop församlingen trots olika språkgrupper, samt utse församlingsledare från alla grupper i församlingen. När Andefyllda ledare från andra länder och språk inkluderas i församlingens ledarskap blir det lättare att integrera och hålla ihop hela församlingen.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Den främlingsvänliga församlingsledaren

[1] Apg 4:4

[2] Apg 4:32

[3] Apg 4:32

[4] 1Kor 14:11

[5] Ef 4:12

[6] 1Tim 3:8–13

The post Integration i den första församlingen first appeared on Pastor Christian Mölk.

Både Israel och församlingen har fått det tvåfaldiga uppdraget ”integration[1] och mission”.

I Gamla testamentet så gick integrationen ut på att Israel utifrån Mose lag skulle behandla främlingar som infödda inom sitt lands gränser. I Nya testamentet går integrationen ut på att den helige Ande sammanför infödd och främling, eller ”jude och grek”, som det kallas i Nya testamentet, till älskade syskon i Kristus. Vi ser också att Gamla testamentets tre utsatta grupper, främlingen, den faderlöse och änkan, i Nya testamentet motsvaras av greken, slaven och kvinnan.

På samma sätt som Gud ville använda Israel som ett heligt redskap i syfte att nå ut med Guds ord till de andra främmande folken utanför Israel ända till jordens yttersta gräns, så sänder Gud ut församlingen till alla folk för att vittna om Jesus ända till jordens yttersta gräns.

Det tvåfaldiga uppdraget som både Israel och församlingen har fått går alltså ut på att behandla främlingen inom oss som oss själva, dvs. integration, och att nå ut med evangelium till främlingen utanför oss, dvs. mission.

I det här kapitlet ska vi först titta på hur Gud vill att judar och hedningar inom församlingen integreras till någonting nytt med den helige Andes hjälp. I kapitel 31 ska vi sen titta på hur Gud döper lärjungarna i Ande vilket skapar en missionsiver att gå ut i hela världen och bjuda in alla folk till den himmelska festmåltiden.

När man blir frälst blir man inkluderad i Guds folk på lika villkor, oavsett om man är jude eller hedning (eller ”jude eller grek” som är ett synonymt begrepp). Gud har gjort båda folken till någonting nytt. Om Guds folk tidigare definierades av att man var född som jude, så definieras de nu av att man är född på nytt av Anden genom tron på Jesus, oavsett om man är jude eller grek.

Detta är en uppfyllelse av Guds löfte till Abraham om att bli till välsignelse för ”alla folk” som vi kan läsa om i kapitel 4.[2] Som ett enat och nytt folk, kan judar och greker tillsammans prisa Gud ”med en mun”.[3]

Som en konsekvens av att både judar och hedningar får bli frälsta på samma villkor, nämligen genom att tro på Jesus som Herren, så är den gamla ordningen borta. Skulle vi mot all förmodan ändå skilja på jude och grek i församlingen, så bygger vi återigen upp de murar som Jesus rev och befäster den gamla fiendskap som Jesus dog för att ta bort.

Men genom att i stället bjuda in nya människor, främlingar, till Guds rike, så deltar vi i Guds skaparglädje och river den där skiljemuren en tegelsten i taget.

I Gamla testamentet såg vi att Gud hade en särskild kärlek till de tre grupperna ”främlingen, änkan och den faderlöse”.[4] I Nya testamentet motsvarar ”hedningen, slaven och kvinnan” dessa utsatta grupper. Men i Nya testamentet handlar det inte längre bara om att ta hand om de svaga grupperna, utan om att sammanföras och integreras till någonting nytt:

“²⁶ Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. ²⁷Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. ²⁸Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. ²⁹Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.” (Gal 3:26–29)

“¹¹Här är ingen längre grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.” (Kol 3:11)

I församlingen är alla som tror på Jesus ”en ny skapelse”, oavsett om man är jude eller grek.[5] Men inte nog med det, lika lite som etnicitet eller hudfärg ska spela någon roll, så är det heller inte tänkt att social status eller kön ska göra det heller. I församlingen är vi inte längre jude eller grek, infödd eller främling, utan broder och syster i Guds familj.

I ovan Bibelord går Paulus emot fientlig nationalism, orättvisa levnadsförhållanden och patriarkala maktstrukturer. Att vara stolt och glad över sin nationalitet, sitt arbete eller sitt kön är givetvis inget fel i sig självt, men när vi definierar oss utifrån detta på andras bekostnad bygger vi murar mot andra människor och skapar orättvisor och förtryck som oundvikligen blir en grogrund för konflikter. Vårt uppdrag som fredsskapare är att förkunna att de fientliga murar som finns mellan folk och folk, grupper och grupper, är i Kristus nedrivna.^[6] Alla som tror på Jesus hör ihop och är en del av Guds familj, oavsett vilket folkslag vi kommer ifrån eller vilket arbete vi har. De förtryckande strukturerna som tidigare funnits bland oss behöver frivilligt bytas ut mot en kärleksfull gemenskap där vi ser på varandra som bröder och systrar.^[7] Fiendskapen mellan oss är borta eftersom vi nu hör ihop. Visst kan vi gnabbas likt syskon, men vi får inte strida som fiender.

Eftersom de allra flesta krig startar pga. nationalism, klasskillnad, orättvisor eller fattigdom, är det alltså vår uppgift som fredsskapare att bland oss kristna sluta ha vår primära identitet i vår nationalitet, i vårt arbete, vår makt eller i vår rikedom, utan i stället ha vår identitet i Kristus.^[8] Genom att sprida Guds rike till jordens yttersta gräns påverkar Guds kärlek individer vilket leder till att folk försonas med folk och kärleken mellan människor ökar. Genom att förkunna för världen att Gud älskar oss oavsett vår nationalitet eller vår rikedom, och genom att arbeta för att minska förtryck och orättvisor i världen, och därmed även grogrunden för krig, kan vi skapa fred och försoning på vår jord.

Himmelska medborgare

Judar och hedningar som tror på Jesus är alltså tillsammans Guds folk, församlingen. Troende greker, hedningar, svenskar och invandrare är därmed medlemmar i Guds familj:

“¹⁹Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.” (Ef 2:19)

Det första ordet jag vill belysa i ovan vers är ”medborgare”. På Nya testamentets tid kunde man bli medborgare i nåde en stad eller ett rike. Exempelvis var Paulus medborgare i Rom[9] och i den grekiska staden Tarsus.[10]

Ett romerskt medborgarskap kunde man få antingen genom födseln, när man pensionerade sig från armén, om man som slav blev frigiven av sin herre eller genom att köpa det. Att vara medborgare innebar rättigheter, fördelar, privilegier, respass, rösträtt och möjligheter till inflytande. Exempelvis fick en romersk medborgare rätt till en rättvis rättegång och fick inte pryglas hur som helst[11] eller korsfästas utan uttryckligt tillstånd från kejsaren. En romersk medborgare hade också rätt att ”vädja till kejsaren” och på så sätt få sin sak prövad i Rom.[12]

I sitt brev till församlingen i Filippi skriver Paulus:

“²⁰Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.” (Fil 3:20)

Precis som en medborgare i staden Efesus samtidigt kunde vara medborgare i Rom, en stad han kanske inte ens hade besökt, så kan en svensk medborgare samtidigt vara medborgare i Guds rike. Vi lever här i Sverige och lyder landets lagar och deltar i samhället, men samtidigt vet vi att vårt primära medborgarskap är i himmelen, vår huvudstad är det himmelska Jerusalem,[13] vi lever här i världen som främlingar och gäster[14] och om Sveriges lagar krockar med Guds lagar så lyder vi Gud mer än människor.[15]

På samma sätt som en svensk medborgare som bor i Ryssland naturligtvis lyder och respekterar rysk lag, men samtidigt inte fullt ut identifierar sig som ryss eller deltar i den ryska krigsmakten, så är en kristen en gäst och främling i Sverige, lyder och respekterar landets lagar, men avstår från att exempelvis delta i den svenska krigsmakten.

På samma sätt som Jesus lämnade sin himmelska boning och kom till vår värld som en främling så blir också vi främlingar till världen i samband med att vi får vårt himmelska medborgarskap.

Vi som förut inte hade något gemensamt är nu ett i Kristus. Vi som förut definierades utifrån det som skiljde oss åt, vi var olika folk, judar, greker, svenskar och invandrare, vi är nu ett nytt folk; Guds folk.[16] Vi är självklart fortfarande glada över vårt ursprung, vårt språk och vår kultur, men vår primära identitet är numera i Kristus, inte i vår nation.

Det andra ordet jag vill studera från ovan Bibelord Ef 2:19, är ordet ”familj”. Det grekiska ordet “oikeios” (οἰκεῖος), i Folkbibeln översatt till “familj”, kan också översättas till ”hushåll”. Ordet användes ofta för att beskriva ett större hushåll med herre, barn, slavar, föräldrar, mor- och farföräldrar, anställda, osv. I ett sådant hushåll arbetade man och åt mat tillsammans, men det fanns ändå tydliga skillnader, mellan exempelvis barnen och slavarna.

Paulus deklarerar att även hedningar, inte bara judar, nu är ”medborgare” i Guds familj. Hedningar ska inte längre betraktas som ”gäster” och ”främlingar” i församlingen. Om det i ett hushåll förut var skillnader mellan herrens barn och hans slavar, så är judar och hedningar nu ”bröder och systrar” i Guds familj och har samma rättigheter som Guds barn. I församlingen är inte judar ”A-laget” och hedningar ”B-laget”, utan båda grupper har exakt samma rättigheter och möjligheter.

Den nya skapelsen

Denna nya gemenskap, församlingen, är en ”ny skapelse” och en försmak av himlen. På sätt och vis kan man säga att himmelriket redan har kommit till den ”gamla skapelsen” i och med att Jesus kom till jorden:

“¹⁷Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.” (2Kor 5:17)

I himmelriket råder Guds vilja och där finns ingen sorg, ingen plåga och ingen död,^[17] men världen är i den ondes våld^[18] och här florerar därför synd, våld, sjukdom, ondska och död. Detta är inte Gud nöjd med utan kommer att på Herrens dag döma synden i världen och stoppa den ondska som pågår.^[19]

Men vem av oss kan säga att vi aldrig har syndat? Vem av oss kommer att gå fri på domens dag? Alla har vi syndat och har del i världens skuld.

Som tur är vill Gud rädda oss undan domen och förlåta oss våra synder.^[20] Just därför föddes Gud som människa i en värld full av synd och ondska och tog våra synder på sig och dog på Golgata kors så att vi som tror på Jesus och bekänner honom som vår Herre får våra synder förlåtna och föds på nytt in i Guds rike.^[21] Tack vare Jesu död får vi evigt liv och har nu vårt medborgarskap i Himmelriket.^[22]

I och med Jesus första ankomst till världen har Guds rike redan kommit till världen^[23] och fram tills Jesus återkomst lever vi som främlingar^[24] och gäster^[25] i världens rike. Vi lever i världen men tillhör inte världen.^[26] Samtidigt som vi ber vår Fader att hans rike ännu mer ska komma till världen, att hans vilja ska ske på jorden så som den sker i himlen,^[27] så arbetar vi också aktivt med att sprida Guds rike i världen intill jordens yttersta gräns.^[28] Detta uppdrag förverkligar vi genom att vittna om Jesus, älska våra medmänniskor och låta den helige Ande demonstrera Guds rike genom helanden, bönesvar, gudomlig frid och så vidare.

På sätt och vis kan man säga att den gamla skapelsen och den nya överlappar. Vi föds på nytt in i Guds rike men lever kvar i världen. Även om den gamla skapelsens egenskaper finns kvar, så har himmelrikets nya börjat komma till vår väld. Vi blir fortfarande sjuka och syndar, men samtidigt så kan vi bli helade och förlåtna. Vi vet att vi en dag kommer att dö, men samtidigt tror vi på uppståndelsen. Det är detta nya rike som vi förkunnar och försöker förverkliga så gott det går i församlingen. Genom att göra det blir församlingen ett ljus i samhällets mörker.

Påverka samhället

När vi blir frälsta blir vi alltså en ny skapelse och börjar leva efter Guds rikes principer inom vår gemenskap i församlingen. Men en viktig fråga att ställa sig är i vilken utsträckning som dessa nya ordningar bara gäller i församlingen eller även bör påverka samhället i stort?

Å ena sidan kan vi inte tvinga icke-kristna att leva som kristna. Men å andra sidan är också vi kristna en del av samhället och kan inte leva på ett sätt i församlingen och på ett annat i samhället. Dessutom är vår bön att Guds vilja ska ske såsom i himmelen så ock på jorden, och därför vill vi naturligtvis att hela världen börjar leva efter Guds vilja. Detta innebär att vi oundvikligen kommer att påverka det världsliga samhället, antingen indirekt genom att bygga församlingen eller direkt genom att vara med och bygga samhället.

Exempel på troende samhällsbyggare finner vi i Josef i kapitel 6 och Daniel i kapitel 19. Exempel på indirekt samhällsförvandling ser vi i församlingsbyggaren Paulus teologi.

Låt mig exemplifiera med slaveri. För även om Paulus i Galaterbrevet uttryckligen skriver att det i församlingen inte längre ska vara skillnad på ”slav eller fri”,[29] så skriver han i 1 Korintierbrevet att ”var och en ska bli kvar i den ställning han hade när han blev kallad”, dvs. inte kämpa för att bli fri sitt slaveri.[30] Hur går det ihop? Jo, det ser vi i Paulus brev till sin vän slavägaren Filemon, vars slav Onesimus hade rymt till Paulus och blivit frälst.

Paulus är noga med att inte tvinga Filemon att frige Onesimus, även om han kunde,[31] utan vill att Filemon ska ”för kärlekens skull”[32] frige Onesimus eftersom han nu blivit ”en älskad broder”[33] till Filemon. Enligt traditionen frigavs Onesimus av Filemon och blev sedermera Timoteus efterträdare som ledare för församlingen i Efesus.

Paulus går alltså inte uttryckligen emot slaveri som samhällsinstitution, men gör slaveri i praktiken omöjligt, åtminstone i församlingen. För hur ska en kristen slavägare kunna äga en älskad broder som en slav? Genom att murarna rivs mellan slavar och fria inom församlingen, så rivs de också indirekt ute i samhället i takt med att allt fler blir en del av församlingen.

Hade Paulus predikat slaveriets omedelbara upphörande, såväl i församlingen som i samhället, då skulle ett sådant budskap i ett samhälle med så mycket kvinnoförtryck och slaveri som det fanns på Nya testamentets tid, riskera att skapa en samhällsrevolution utan dess like. Vi måste komma ihåg att uppemot 20% av Romarrikets befolkning bestod av slavar. Med en sådan förkunnelse råder en uppenbar risk att rika, icke-kristna män med makt gör allt de kan för att förhindra denna samhällsförändring genom att förbjuda sina fruar och slavar att bli kristna samt förföljer de som redan har blivit kristna.

Därför kan det många gånger vara nödvändigt att i kärlek till sina icke-kristna medmänniskor inte utnyttja sin egen kristna frihet man har i församlingen ute i samhället utan i stället där fortsätta leva i den samhällsklass man befann sig i när man blev kristen.[34] Då har man nämligen större möjligheter att fokusera på att sprida budskapet om frälsning och därmed indirekt skapa den samhällsförändring som evangeliet oundvikligen kommer att innebära förr eller senare.

Det är med andra ord viktigare att så många som möjligt får höra budskapet om Jesus än att varje individ personligen ska få utnyttja den frihet Jesus har gett i och med frälsningen. Med detta som bakgrund ger Paulus ibland ett antal instruktioner till olika samhällsgrupper, exempelvis slavar,[35] men inte i syfte att bevara slaveri och andra förtryckande maktstrukturer, utan för att göra det lättare att sprida evangeliet.

Det är alltså en skör balansgång mellan att å ena sidan nyttja den kristna friheten som alla frälsta innehar och å andra sidan risken för att den kristna friheten leder till en samhällsrevolution som innebär att man inte längre kan förkunna om frälsningen i Jesus.

Av församlingsbyggaren Paulus ser vi alltså att vi kan förändra samhället indirekt genom att sprida budskapet om Jesus och låta den helige ande förvandla syndare till helgon i församlingen. Ju fler som blir kristna, desto större påverkan på samhället i stort.

Vill vi att rasism och främlingsfientlighet ska minska i samhället måste vi aktivt arbeta med integration i våra församlingar och mission ute i världen. Detta i kombination med att även påverka samhället med bibliska värderingar så som Josef och Daniel gjorde, torde vara det kristna sättet att förändra vår värld till det bättre. Först och främst genom att bygga församlingen, men också genom att söka vårt samhälles bästa genom att engagera oss politiskt inom vissa gränser.

Jordens salt och världens ljus

Även Jesus har en del att lära oss om hur vi som kristna kan vara med och påverka samhället till det bättre:

“¹³Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna. ¹⁴Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas. ¹⁵Och man tänder inte ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset. ¹⁶På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen.” (Matt 5:13–16)

För det första lär Jesus oss att vi är ”salt”. Salt används nu för tiden främst till smaksättning. Mat kan förvandlas från helt smaklöst till fantastiskt gott enbart med lite salt, men salt som mister sin sälta blir meningslöst och oanvändbart. Guds folk är jordens salt och borde ge smak åt en livlös värld genom att sprida evangeliet om Jesus.

Men salt har också en bevarande och konserverande effekt. Guds folk är jordens salt och bör se till så att världen inte ruttnar i synd genom att exempelvis arbeta för en rättvisare värld, engagera sig politiskt, stifta mer medmänskliga och främlingsvänliga lagar och genom att finnas på alla olika sorters arbetsplatser. Om en kristen finns på en viss plats finns en stor möjlighet att förbättra den miljön genom att sprida kärlek och därmed se till så att inte synden tar över för mycket. För det andra så är församlingen ett ”ljus” i ett mörkt samhälle. Genom att behandla varandra väl inom församlingen kommer samhället utanför se det och bli påverkade på ett positivt sätt i en mer medmänsklig och främlingsvänlig riktning. Genom att församlingen föregår med gott exempel vad gäller exempelvis integration så märks det ute i samhället och lyser som ett främlingsvänligt ljus i ett främlingsfientligt samhälle.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Integration i den första församlingen

[1] Ordet ”integration” definieras som ett ”förenande eller sammanförande av skilda delar till en större helhet”.

[2] 1Mos 12:3

[3] Rom 15:6

[4] 5Mos 10:18, 5Mos 14:29, 5Mos 16:11–14, 5Mos 24:17–21,
5Mos 26:12–13, 5Mos 27:19, Ps 146:9, Jer 7:5–7, Jer 22:3, Sak 7:10

[5] Gal 6:15

[6] Ef 2:14–19

[7] Filem 8–16

[8] Gal 3:26–29

[9] Apg 22:25–29

[10] Apg 21:39

[11] Apg 16:37, Apg 22:25

[12] Apg 25:11

[13] Gal 4:26

[14] 1Pet 2:11

[15] Apg 5:29

[16] 1Pet 2:10

[17] Upp 21:3–5

[18] 1Joh 5:19

[19] 2Pet 3:7

[20] Joh 3:16

[21] Joh 3:3–7

[22] Fil 3:20

[23] Mark 1:15

[24] 1Pet 1:1

[25] 1Pet 2:11

[26] Joh 15:19

[27] Matt 6:10

[28] Apg 1:8

[29] Gal 3:28

[30] 1Kor 7:20–24

[31] Filem 8

[32] Filem 9

[33] Filem 16

[34] 1Kor 7:20–24

[35] Ef 6:5, Tit 2:9–10, 1Tim 6:1

The post Varken jude eller grek first appeared on Pastor Christian Mölk.

När Jesus red in i Jerusalem på en åsna välkomnades han till staden som en kung! Folket bredde ut sina mantlar på vägen och ropade:

“^9b”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. ¹⁰Välsignat är vår fader Davids rike som kommer. Hosianna i höjden!” ¹¹Så kom han in i Jerusalem och in på tempelplatsen. Han såg sig omkring överallt, och eftersom timmen redan var sen gick han ut till Betania med de tolv.” (Mark 11:9–11)

Jesu entré i Jerusalem innehåller mycket symbolik.

Uttrycket ”hosianna” är en sammanslagning av de två hebreiska orden ”rädda” och ”jag/vi ber” och var sammankopplat med en bön och längtan efter att Messias skulle komma och rädda Israels folk.[1] På Jesu tid fanns det en stor förväntan bland det judiska folket att det skulle komma en Messias, en ny krigarkung likt David, som kör ut romarna ur det heliga landet och upprättar Israel som en mäktig nation igen med Jerusalem som huvudstad. Vid ett annat tillfälle försökte folket med våld göra Jesus till ny kung över Israel i syfte att befria det judiska folket från romarna.[2]

Ordet ”salem” i ”Jerusalem” kommer från det hebreiska ordet ”shalom” som på svenska betyder ”fred” eller ”frid”. Sakarja hade långt innan Jesus profeterat om att Jerusalems konung en dag skulle rida in i Jerusalem på ett åsneföl, utrota strid och tala frid till hednafolken.[3] När en kung på Bibelns tid ville signalera huruvida han kom med krig eller fred kunde han antingen rida mot en stad på en krigshäst eller en fredlig åsna. Så när Jesus rider in i fredens stad på en fredlig åsna, ackompanjerat av ”hosianna”, så är symboliken närmast övertydlig; Jesus signalerar att han kommer som en konung till fredens stad och erbjuder fred.

Efter att Jesus ridit in i Jerusalem på detta spektakulära sätt beger han sig till templet. På Jesu tid var templet uppdelat i ett antal sektioner: längst in låg ”det allra heligaste”, dit bara översteprästen fick gå en gång om året.[4] Utanför det allra heligaste fanns sen ”det heliga”, och sen ett antal ”förgårdar” för prästerna, männen, kvinnorna, och till sist även för hedningarna, dvs. främlingar från andra länder. Mellan hedningarnas förgård och allt övrigt fanns en skiljemur med texten:

”Ingen utlänning får komma in i barrikaden som omger helgedomen och inhägnaden. Den som ertappas med att göra detta kommer att ha sig själv att skylla på sin efterföljande död.”

Denna mur skiljde judarna från hedningarna inne på tempelområdet. Jesus ser vad som pågår, inspekterar och går sen därifrån. Dagen efter kommer Jesus tillbaka till templet och då händer detta:

“¹⁵De kom fram till Jerusalem, och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte i templet. ¹⁶Han välte växlarnas bord och duvförsäljarnas stolar, och han tillät inte att man bar något över tempelplatsen. ¹⁷Och han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste!”” (Mark 11:15–17)

Hedningarnas förgård, den plats där ”alla folk”, dvs. hedningar och främlingar, enligt Salomos bön[5] vid invigningen av templet skulle få möta Gud var dessvärre omgjord till en stökig marknadsplats. Jesus blir så upprörd över detta att han välte bord och stolar och drev ut de som sålde och köpte i templet med en piska.[6]

Judarna hade misslyckats med att erbjuda en bönens plats åt hedningarna i templet, ett uppdrag du kan läsa mer om i kapitel 13. Innanför skiljemuren fick inte hedningarna gå och utanför skiljemuren var det en marknadsplats. Efter denna incident börjar översteprästerna och de skriftlärda att försöka hitta ett sätt att röja Jesus ur vägen,[7] och inte långt efter detta dör Jesus på korset.

Jesus kom inte till Jerusalem på det sätt som folket önskade, som en krigarkonung som skulle starta krig mellan judar och romare. Jesus kom inte för att slå tillbaka utan för att skapa fred. Han vände andra kinden till och erbjöd genom sin död på korset en väg till försoning mellan judar och hedningar. I Efesierbrevet skriver Paulus att Jesus genom sin död på korset har rivit den där skiljemuren:

“¹¹Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var födda som hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som görs på kroppen av människohand. ¹²På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen. ¹³Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod. ¹⁴Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. I sin kropp ¹⁵har han satt lagen ur kraft med dess bud och stadgar, för att i sig själv göra de båda till en enda ny människa och så skapa frid. ¹⁶Så skulle han försona de båda med Gud i en enda kropp genom korset, där han dödade fiendskapen. ¹⁷Han har kommit och förkunnat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. ¹⁸Genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. ¹⁹Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.” (Ef 2:11–19)

Ordet ”hedning” kommer från det hebreiska ordet ”goyim” (גּוֹיִם) och det grekiska ordet ”ethnos” (ἔθνος). Beroende på sammanhanget så översätts goyim och ethnos till ”hedningar” eller ”nationer”.

När det är uppenbart att texten åsyftar ”icke-israeliter”, då översätts goyim/ethnos till ”hedningar”, som i exempelvis Paulus titulering av sig själv såsom hedningarnas [ethnos][8] apostel i motsats till Petrus som var judarnas apostel.

När det är uppenbart att texten åsyftar både judar och hedningar så översätts goyim/ethnos till ”alla folk”, exempelvis i Jesu ord om att evangeliet ska ”förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk [ethnos]”[9].

I Gal 3:8 används ethnos för båda dessa betydelser: ”Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna [ethnos] rättfärdiga av tro och gav i förväg detta glädjebud till Abraham: I dig ska alla folk [ethnos] bli välsignade.”

Men att vara en goyim/ethnos behöver inte alltid enbart betyda att man inte är en jude i etnisk bemärkelse, dvs. en ”främling” eller ”utlänning”, utan kan också syfta på att man står utanför Guds förbund med Israel. Men eftersom Guds förbund med Israel var med ett etniskt folk, så hänger dessa betydelser naturligtvis ihop och går in i varandra. Orden ”hedning” och ”främling” är med andra ord i princip synonyma begrepp.

För en hedning som ville bli en del av Guds folk var man innan korset tvungen att omskära sig och börja följa Mose lag. Men i och med Jesus död och uppståndelse gavs hedningarna en möjlighet att genom tron på Jesus, inte genom omskärelse och Lagen, få bli en likvärdig del av Guds folk.

Även om Lagen i sig självt är rättfärdig och god, så har Jesu död och uppståndelse gjort den i jämförelse ineffektiv och kraftlös. Lagen, med dess bud och stadgar, förmår inte föda en människa på nytt på det sätt som tron på Jesus gör.

Genom Jesu död på korset så försonas människans relation med Gud. Men inte bara med Gud, utan också med varandra. Genom Jesu död på korset så rivs de murar som vi människor byggt upp mellan oss och Gud, mellan varandra, mellan infödd och främling, mellan jude och grek, mellan slav och fri, mellan man och kvinna.

I och med Jesu död och uppståndelse så erbjuds både judar och hedningar möjligheten till ett helt nytt liv i Andens kraft genom att tro på Jesus. I tron på Jesus så har både judar och hedningar tillträde till ”det allra heligaste”, en möjlighet till direkt kontakt och relation med Herren Gud.

Dessa två grupper, judar och hedningar, är alltså inte bara tänkta att leva i fred med varandra på varsitt håll, utan är tänkta att bilda ett nytt folk; ”församlingen”. I samhället ses vi måhända som svenskar, invandrare, judar, hedningar och främlingar, osv. Men i församlingen så ska vi inte längre dela upp varandra med hjälp av dessa skiljelinjer, utan nu är vi ett enat folk, vi är broder och syster i Herren. Att judar och hedningar, infödda och främlingar, svenskar och invandrare, förenas i en ny kärleksfull gemenskap, är alltså en del av Guds frälsningsplan för mänskligheten.

När samhället förkunnar skiljelinjer och gränsdragningar mellan folk, så ska församlingen agera som ett ljus i mörkret och göra precis tvärtom och predika fred, frid och försoning mellan folk. I kontrast till ett samhälle som stiftar lagar som skiljer svenskar och invandrare åt bör församlingen arbeta för försoning, integration, vänskap och inkludering. Rivandet av den där muren är med andra ord ett pågående verk som vi alla får delta i, tegelsten för tegelsten.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Varken jude eller grek

[1] Ps 118:25

[2] Joh 6:14–15

[3] Sak 9:9–10

[4] 3Mos 16

[5] 1Kung 8:41–43

[6] Joh 2:13–17

[7] Mark 11:18

[8] Gal 2:8

[9] Matt 24:14

The post Skiljemuren first appeared on Pastor Christian Mölk.

I förra kapitlet såg vi hur en judisk laglärd sammanfattar hela Mose lag med det kärnfulla uttrycket: ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa som dig själv”. [1] Detta är en väldigt bra sammanfattning av hela Bibeln och Guds vilja för oss människor. Gud vill att vi ska älska honom av hela vårt hjärta genom att fira gudstjänst, be och läsa Bibeln. Gud vill att vi ska älska våra medmänniskor genom att behandla dem så som vi själva vill bli behandlade.[2]

Men Jesus tar den andra delen av detta bud ett steg längre, och menar att vi inte bara ska älska vår nästa som oss själva, utan också våra fiender:

“⁴³Ni har hört att det är sagt: Du ska älska din nästa och hata din fiende. ⁴⁴Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Matt 5:43–44)

För att riktigt förstå vad Jesus menar med att älska sina fiender, kan det var värt att gå igenom de tre exempel som Jesus nämner i versarna före. Det första exemplet Jesus tar upp är om någon slår dig:

“³⁸Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. ³⁹Jag säger er: Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.” (Matt 5:38–39)

Jag har en förkärlek för detaljer och reagerar direkt på att Jesus säger: “om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.”

Eftersom de allra flesta människor är högerhänta blir man normalt sett slagen på den vänstra kinden, så varför nämner Jesus uttryckligen den högra?

Jo, på Jesu tid var det nämligen inte ovanligt att man visade sin auktoritet och överlägsenhet genom att slå någon med baksidan av handen. En romare kunde slå en jude på detta sätt, en herre sin slav, en man sin fru.[3] Men om den som blir slagen på sin högra kind då svarar med att i stället vända upp sin vänstra kind visar det att man vägrar acceptera det förtryck man utsätts för och om man nu ändå ska bli slagen vill man bli det som en jämlik.

Den som slog ställs då inför ett dilemma; antingen slå en jämlik på den vänstra kinden eller sluta slå och på så sätt indirekt visa att man inte längre har någon auktoritet.

Genom att vända andra kinden till visar därmed den som blir slagen att våld inte kan besegra den som inte längre är rädd för ”dem som dödar kroppen men inte kan döda själen”.^[4] Genom att inte slå tillbaka avväpnar den slagne sin motståndare och stoppar den våldsspiral av hämnd som har pågått ända sedan urminnes tider.

Enda sättet att få stopp på våld är att någon väljer att inte slå tillbaka och i stället erbjuda en väg till försoning. Just detta gjorde Jesus på korset och vann på så sätt en seger över Djävulen. När vi förstår att döden inte kan skilja oss från Kristus och inte längre är rädda för att dö,^[5] då har våldsverkarna inte längre någon makt över oss.^[6]

Det andra exemplet Jesus tar upp är:

“⁴⁰Om någon vill dra dig inför rätta och ta din tunika, så låt honom få manteln också.” (Matt 5:40)

Genom att ge din motståndare alla dina kläder när han kräver din tunika, så kommer det att uppstå en situation där du står naken bredvid en person som har alla dina kläder i sin hand, vilket i en Mellanösternkultur skulle innebära stor skam för den som orsakade dig detta.^[7]

Genom att klä av dig naken klär du av din motståndare hans makt över dig. Alla som ser detta kommer betrakta din motståndare som en orättfärdig angripare. Genom att inte bara vara passiv har du alltså avslöjat det orättfärdiga beteendet hos den som försöker våldföra sig på dig och erbjudit honom en möjlighet att inse sin dumhet och ge dig dina kläder tillbaka.

Det tredje exemplet Jesus berättar om är:

“⁴¹Om någon tvingar dig att gå med en mil, så gå två mil med honom.” (Matt 5:41)

En romersk soldat fick enligt romersk lag kräva av en judisk man att bära hans utrustning en mil, men inte mer. Vem som helst kunde bli tvingad att utföra uppgifter åt romarna, något vi exempelvis ser när Simon från Cyrene tvingades bära Jesus kors.^[8]

Genom att inte bara gå en mil utan dessutom gå en mil till avslöjar man den romerske soldatens orättfärdiga krav och försätter honom i en situation där han måste sluta sin aggression alternativt begå ett romerskt lagbrott med grymma straff att vänta. Den romerske soldaten måste nu oväntat vädja till den judiske mannen att själv få bära sin utrustning. Därmed har man genom icke-våld vunnit initiativet och erbjudit soldaten en chans till försoning.

Dessa tre exempel på att älska sin fiende är i ordets rätta bemärkelse ”pacifism”. Många blandar ihop ”pacifist” med ”passivist”, men faktum är att ordet ”pacifist” är sammansatt av de två latinska orden ”pax” och ”facere”, och betyder ordagrant ”fredskapare”. I den latinska översättningen av Bibeln förekommer ordet bland annat i Jesu Bergspredikan:

“⁹Saliga är de som skapar frid [pacifici], de ska kallas Guds barn.” (Matt 5:9)^[9]

Att vara pacifist i Jesu efterföljd är alltså mer än att bara passivt avstå från våld, det är också att aktivt skapa fred. 

Mitt förslag på definition av kristen pacifism är ungefär så här: ”Att gå i Jesu fotspår^[10] genom att avstå från att hämnas^[11] eller löna ont med ont^[12] och i stället besegra det onda med det goda^[13] genom att älska sin fiende^[14] och skapa fred^[15] genom att erbjuda försoning, föra folk samman och arbeta emot orättvisa levnadsförhållanden och maktstrukturer^[16].

Kristen pacifism var den allmänt erkända kristna hållningen de första 300 åren och har sedan dess funnits representerad bland framför allt väckelsegrupper, såsom exempelvis franciskaner, valdensare, anabaptister, kväkare och pingstvänner.

Som vi såg i kapitel 18 så översätts båda de svenska orden ”fred” och ”frid” till ”shalom” på hebreiska och ”eirene” på grekiska. Om det svenska ordet för fred mest är en motsats till ordet ”krig”, så innehåller orden shalom och eirene en bredare betydelse i och med att de betyder både avsaknad av fiendskap och ett positivt tillstånd av välgång och välfärd.

När Gud uppmanar judarna att söka shalom med babylonierna så vill han inte bara att judarna passivt ska avstå från krig mot babylonierna, utan även att de ocksåaktivt ska arbeta för fred och välgång för sitt nya samhälle.

Jesus metod att skapa fred påminner också påfallande mycket om gästfrihetskulturen vi kunde läsa om i kapitel 4, som gick ut på att omvandla en potentiell fiende till en välkomnad gäst genom att erbjuda gästfrihet.

Nu har vi i tre kapitel sett hur Jesus visar för oss att budet att älska vår medmänniska innebär att vi ska älska inte bara vår broder, utan även vår nästa och till och med vår fiende. Vi ska inte göra skillnad på människor utan visa kärlek mot alla människor, oavsett etnicitet, social status eller kön. I nästa kapitel ska vi titta på hur Jesus genom sin död på korset river ner skiljemuren mellan folk.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Skiljemuren

[1] Luk 10:27

[2] Matt 7:12

[3] Ett omvänt eko av Paulus vision: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)

[4] Matt 10:28

[5] Rom 8:35–39

[6] Joh 14:30

[7] 1Mos 9:20–27

[8] Mark 15:21

[9] “Beati pacifici quoniam filii Dei vocabuntur.” (Matt 5:39 – Latinska Vulgata)

[10] 1Pet 2:21

[11] Rom 12:18–19

[12] Rom 12:17

[13] Rom 12:21

[14] Matt 5:44

[15] Matt 5:9

[16] Gal 3:26–29

The post Älska din fiende first appeared on Pastor Christian Mölk.

När Jesus undervisar sina lärjungar kommer plötsligt en judisk laglärd fram till honom och inleder ett samtal:

“²⁵Sedan kom en laglärd fram för att pröva honom och frågade: ”Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” ²⁶Jesus sade till honom: ”Vad står det skrivet i lagen? Hur läser du där?” ²⁷Han svarade: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” ²⁸Jesus sade till honom: ”Du svarade rätt. Gör det, så får du leva.”” (Luk 10:25–28)

En ”laglärd” är en expert i gammaltestamentliga Mose lag och den judiska religionen. I och med att den laglärde kallar Jesus för ”Mästare”, så behöver det inte nödvändigtvis vara något negativt att han ”prövar” Jesus. Snarare kan det vara så att han var genuint nyfiken på om Jesus kunde vara den Messias som Gamla testamentet vittnar om ska komma. Att diskutera evigt liv och innebörden av Mose lag var dessutom ett vanligt samtalsämne för laglärda på Jesu tid.

Men den laglärdes fråga om vad han ska ”göra”[1] för att få evigt liv avslöjar att han ännu inte förstått att det eviga livet är en nådefull gåva från Gud som man tar man emot genom att tro på Jesus.[2] Det finns ingenting vi kan ”göra” för att förtjäna det eviga livet.

Hur man får evigt liv är ingen hemlig kunskap som bara Jesus kan förmedla, det står i Gamla testamentet. Genom att ställa en motfråga och be den laglärde berätta hur han själv skulle svara på den frågan får Jesus möjlighet att förklara för den laglärde utifrån hans eget perspektiv och förståelse.

Om man kokar ner hela Gamla testamentets budskap blir kontentan att man ska älska Gud av hela sitt hjärta[3] och sin medmänniska som sig själv.[4] Denna tvåfaldiga kärlek till Gud och medmänniskan blir som en slags respons på människans synd mot Gud och medmänniskan, som vi kunde läsa om i kapitel 1 och 2.

Jesus svarar den laglärde att han har svarat helt korrekt, nu fattas bara att han också lever så som han själv har sagt att man ska göra.

Att älska Gud av hela sitt hjärta innebär att tro på Herren, följa hans bud och leva ett liv i bön, Bibelläsning, lärjungaskap och kärlek.

Att älska sin nästa som sig själv innebär att vi ska ta hand om våra medmänniskor på samma sätt som vi skulle ta hand om oss själva. Eller som Jesus formulerade det i Matteus evangelium: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.”[5]

Jesus och den laglärde mannen verkar vara överens om att man som troende ska älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Men då uppstår följdfrågan:

“²⁹Då ville mannen rättfärdiga sig och frågade Jesus: ”Vem är då min nästa?”” (Luk 10:29)

Israeliterna tolkade ofta budet att ”älska din nästa som dig själv” som att det bara gällde israelitiska landsfränder, inte utlänningar. I det bibelord som ligger till grund för detta bud står det mycket riktigt:

“¹⁷Du ska inte hata din broder i ditt hjärta, men du ska tillrättavisa din nästa så att du inte bär på synd för hans skull. ¹⁸Du ska inte hämnas och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du ska älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3Mos 19:17–18)

Man skulle alltså kunna tolka det andra kärleksbudet som att det bara gäller kärlek till människor från samma folk. Om det inte vore för att det bara några versar senare i samma kapitel står:

“³³När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. ³⁴Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.” (3Mos 19:33–34)

I den judiska traditionen fanns en uppfattning om att man ska älska sin nästa, men hata sin fiende.[6] Men Jesus är tydlig med att man inte bara ska älska sina egna landsfränder, man ska även älska sina fiender[7] och därmed också allt däremellan.

Den laglärde mannen verkar utgå ifrån att han redan följer det första budet att älska Gud av hela sitt hjärta. Men genom att fråga Jesus vem som är hans nästa, så avslöjar den laglärde att han ännu inte riktigt fullt ut har förstått det första budet. Att älska Gud hänger ihop med att älska sin medmänniska:

“²⁰Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder, så är han en lögnare. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. ²¹Och detta bud har vi från honom: att den som älskar Gud också ska älska sin broder.” (1Joh 4:20–21)

För en människa som vill rättfärdiga sina egna handlingar när man ser att de inte stämmer överens med Bibeln, är det lätt hänt att man hellre ändrar betydelsen av Guds ord i stället för att ändra sina handlingar. Genom att försöka ändra betydelsen av ”din nästa” och exkludera de man inte vill älska, så kan man lura sig själv att man lever upp till det budet trots att man hatar sina medmänniskor.

Men detta trixande med ord går inte Jesus på, utan utmanar i stället den laglärdes uppfattning om vem hans nästa är genom en pedagogisk berättelse om en samarier som hjälper en jude:

“³⁰Jesus svarade: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lämnade honom där halvdöd. ³¹En präst råkade komma ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. ³²På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi. ³³Men en samarier som var på resa kom också dit, och när han såg mannen förbarmade han sig över honom. ³⁴Han gick fram och hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, tog honom till ett värdshus och skötte om honom. ³⁵Nästa dag tog han fram två denarer och gav till värdshusvärden och sade: Sköt om honom. Och kostar det mer ska jag betala när jag kommer tillbaka. ³⁶Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som råkade ut för rövare?” ³⁷Han svarade: ”Den som visade barmhärtighet mot honom.” Då sade Jesus till honom: ”Gå du och gör som han.”” (Luk 10:30–37)

Vägen mellan Jerusalem och Jeriko var 27 km lång och känd för att vara en mycket farlig plats. Man kallade den ”Blodsvägen” på grund av alla mord och överfall som skedde där.

Israelitiska präster var ättlingar till Aron och utförde religiösa offer vid templet i Jerusalem. Leviter var medlemmar i den levitiska stammen och assisterade prästerna vid templet. Både präster och leviter var således religiösa personer som man kunde förvänta sig skulle vara mer fromma och barmhärtiga än vanligt folk.

Varför stannade inte prästen och leviten för att hjälpa den misshandlade mannen? Det är mycket möjligt att när prästen och leviten såg den misshandlade mannen som låg där på vägen, så blev de rädda för sina egna liv. De kanske tittade upp mot de höga bergskanterna längs med vägen och trodde någon låg i bakhåll. När de såg den misshandlade mannen kanske de tänkte: ”Vad kommer hända med mig om jag stannar och hjälper honom?”

Både Gamla och Nya testamentet är tydliga med att religiösa offer är meningslösa om man inte samtidigt lever ett liv i barmhärtighet.[8] Att älska Gud genom religiösa offer och sin medmänniska genom barmhärtighet hänger ihop.

Jesus chockar den laglärde med att kontrastera de två fromma religiösa judiska ledarna med en samarier, dvs. en hatad främling.

Samarierna var ett blandfolk som uppstod efter att assyrierna hade besegrat Israels norra stammar år 722 f.Kr. Assyrierna tvångsförflyttade de välbärgade israeliterna till andra delar av Mellanöstern och flyttade i stället in andra folk i Israel. Dessa nya folk beblandades med de fattiga israeliter som blivit kvar och blev så småningom samarierna.

Judarna och samarierna var fiender och hatade varandra, både ur ett rasistiskt och ett religiöst perspektiv. Judarna ansåg att samarierna var ett halvhedniskt blandfolk som tillbad Gud på fel sätt.

Apostlarna Jakob och Johannes verkar inte ha haft mycket till övers för samarierna och ville kalla ner eld och Guds dom över dem.[9] Jesus däremot visade stor kärlek till samarierna i den här texten samt när han samtalade med den samariska kvinnan vid brunnen, som du kan läsa om i kapitel 23.[10]

När prästen och leviten gick förbi sin misshandlade landsfrände uppfyllde de inte ens den snäva tolkningen att älska sin nästa. Men när samariern gick förbi den misshandlade mannen visade han kärlek och barmhärtighet gentemot sin fiende. I stället för att fundera på vad som skulle hända med honom själv om han stannade och hjälpte den misshandlade mannen, så funderade den barmhärtige samariern vad som skulle hända med den misshandlade mannen om han inte stannade och hjälpte honom.

Samariern tog av sina egna kläder och förband den misshandlade mannen. Han använde sitt eget vin för att rena såren och sin egen olja för att lindra smärtan. Han använde sin egen åsna för att hjälpa mannen och han betalade från sina egna pengar för att värdshusvärden skulle sköta om honom. Två denarer motsvarade två dagslöner och räckte för två månaders vistelse på värdshuset.

I efterbiblisk tid startade en del församlingar ”hospis” utifrån denna berättelse. På ett hospis tog man emot främlingar som var på resa, men, precis som den barmhärtige samariern, så tog man även hand om sjuka. Med tiden blev sjukvården den allt viktigare delen och hospis utvecklades till sjukhus (hospital).

För många judar på Nya testamentets tid var samarier ett hatat folk som det inte fanns något gott hos. Det måste ha suttit långt inne för den judiske laglärde att få höra att han ska gå och göra som en samarier. Att den laglärde hade svårt att ta in detta avslöjas av att han inte ens kan svara ”samariern” på Jesu fråga:

“³⁶Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som råkade ut för rövare?” ³⁷Han svarade: ”Den som visade barmhärtighet mot honom.” Då sade Jesus till honom: ”Gå du och gör som han.”” (Luk 10:36–37)

I stället för att fundera på vem som är min medmänniska och försöka begränsa till enbart landsfränder, så vänder Jesus på steken och slår fast att frågan inte är vem som är min medmänniska, utan hur jag kan vara en god medmänniska.

Vem som är vår broder, vår nästa, vår medmänniska, är inte begränsat till nationalitet, social status eller kön. Alla människor, från våra landsfränder till våra fiender, är våra medmänniskor.

Kärlek är någonting som visar sig i handling. Man kan inte tillbe Gud och offra i templet i Jerusalem och samtidigt gå förbi sin broder i nöd. Man kan inte gå till kyrkan på söndagen för att sen bete sig som en rasist på måndagen. Man kan inte säga att man älskar Gud samtidigt som man med sina handlingar visar att man hatar sin broder.

Som en bonus förmedlar Jesus den viktiga lärdomen att det inte bara är judar som kan bli till välsignelse för andra infödda judar eller för utlandsfödda främlingar, utan att även främlingar kan få bli till välsignelse för infödda.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Älska din fiende

[1] Luk 3:10–14, Luk 18:18, Apg 2:37, Apg 13:46–48, Apg 16:30

[2] Joh 3:16

[3] 5Mos 6:5

[4] 3Mos 19:18

[5] Matt 7:12

[6] Matt 5:43

[7] Matt 5:44

[8] Hos 6:6, Matt 9:13

[9] Luk 9:51–56

[10] Joh 4

The post Älska din nästa first appeared on Pastor Christian Mölk.

Om vi i tidigare kapitel har sett hur Jesus undervisade oss att älska främlingar, utlänningar och fiender, så handlar detta kapitel om vikten av att vi kristna också visar omsorg om varandra:

“³¹När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. ³²Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. ³³Och han ska ställa fåren på sin högra sida och getterna på den vänstra. ³⁴Då ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse. ³⁵För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. ³⁶Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. ³⁷Då ska de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? ³⁸Och när såg vi dig som främling och tog emot dig, eller naken och klädde dig? ³⁹Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? ⁴⁰Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:31–40)

När Jesus är ensam med sina lärjungar på Olivberget undervisar han dem om framtiden och hur det kommer att bli på domedagen när han kommer tillbaka.[1]

Jesus förklarar för sina lärjungar att han då kommer att skilja ”fåren från getterna”, och låta fåren få ta emot Guds rike. På Bibelns tid var det inte ovanligt att får och getter blandades under dagen medan de åt gräs och betade. Men när det blev kväll och lite kallare var herden tvungen att sära på dem så att getterna, som inte tål kyla lika bra som får, fick komma närmare varandra så att de höll värmen.

Det som skiljer fåren från getterna är enligt Jesus hur de har behandlat ”dessa mina minsta bröder”, dvs. kristna trossyskon. Precis som när Jesus stoppade Paulus förföljelse av kristna med orden: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?”[2] så identifierar sig Jesus i denna text med lidande kristna.

Den som förföljer kristna för att de är just kristna förföljer Jesus själv, och den som hjälper kristna i nöd för att de är kristna hjälper Jesus själv. Så starkt identifierar sig Jesus med sin kyrka.

Ett liknande resonemang för Jesus i Matteus kapitel 10, där han undervisar sina lärjungar att ”den som tar emot er tar emot mig”, [3] och att den som ger ”en av dessa små” ett glas vatten ”därför att det är en lärjunge” kommer ”inte gå miste om sin lön”. [4]

Återkommande i just Matteus evangelium är att Jesus kallar sina lärjungar för ”bröder”[5] eller ”dessa små”.[6]

Så i undervisningen om fåren och getterna är det tydligt att Jesus vill att vi kristna ska hjälpa varandra när vi hamnar i nöd, just därför att vi är kristna syskon. När vi tar emot en kristen ”främling” som flyr förföljelse i sitt hemland, när vi gömmer en kristen som riskerar utvisning till länder där kristna riskerar dödsstraff, när vi öppnar upp vårt hem och vår kyrka för en konvertit, ja då har vi tagit emot, gömt och välkomnat Jesus själv.

Men efter att ha läst denna text uppstår för mig två följdfrågor; måste man hjälpa flyktingar för att bli ett får och få komma in i Guds rike? Och gäller detta alla flyktingar eller bara kristna flyktingar?

För det första är det viktigt att förstå att Jesus inte i denna text ställer upp ett antal krav för att bli ett får. Snarare beskriver Jesus karaktärsdrag hos de som redan är ett får.

Som vi kan läsa i Romarbrevet så blir man frälst och kristen genom att tro på Jesus och bekänna honom som sin Herre och frälsare:

“⁹För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. ¹⁰Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. ¹¹Skriften säger: Ingen som tror på honom ska stå där med skam. ¹²Här är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom. ¹³Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” (Rom 10:9–13)

När man blir frälst blir man född på nytt av den helige Ande som sen låter Guds karaktärsdrag långsamt men säkert växa fram i den troendes liv.

Man måste alltså inte ta emot flyktingar, besöka sjuka och ta hand om fattiga för att få komma in i himlen, utan det är ett helgat beteende som växer fram i den troendes liv och är ett tecken på att man redan tillhör Guds rike.

Så svaret på den första frågan är nej, man måste inte hjälpa flyktingar för att bli kristen, man hjälper flyktingar därför att man är kristen.

Den andra frågan är lite mer komplicerad att svara på. Det är uppenbart att Jesus i den här specifika texten talar om vikten av att hjälpa just kristna bröder och systrar. Men, även om denna bibeltext i strikt bemärkelse handlar om det kristna syskonskapet och vikten av att vi hjälper varandra när vi hamnar i nöd, så är den kristna omsorgen naturligtvis inte begränsad till enbart kristna.

I det här kapitlet går jag igenom hur Jesus uppmanar oss att älska våra kristna bröder och systrar, i nästa kapitel går jag igenom hur Jesus undervisar oss om att främlingar kan bli till välsignelse även för oss, och i kapitel 26 går jag igenom hur Jesus undervisar oss att inte bara älska vår nästa, utan till och med älska vår fiende. Vi ska alltså både älska vår broder, vår nästa och vår fiende. Så i en generell bemärkelse ska vi kristna hjälpa alla människor; såväl kristna flyktingar som främlingar med annan religion, och till och med fiender, inte för att de är kristna, utan för att vi är kristna.

Paulus skriver i sitt brev till galaterna om denna dubbla omsorg, dvs. att vi ska ”göra gott mot alla” och ”särskilt mot dem som tillhör trons familj.”[7] En kristen ska med andra ord behandla alla människor så som man själv vill bli behandlad, såväl sin fiende som sin broder. I Matteus kapitel 5 undervisar Jesus om att älska sin fiende och här i Matteus kapitel 25 talar Jesus om att älska sin broder.

I en kristen gemenskap yttrar sig denna dubbla omsorg på olika sätt, exempelvis genom att man har ett språkcafé öppet för alla, oavsett om de som kommer är kristna eller inte, samtidigt som man mer specifikt hjälper exempelvis konvertiter som riskerar utvisning. Det ena utesluter inte det andra utan är båda en del av kärleken till medmänniskan.

Så svaret på den andra frågan är att man som kristen ska hjälpa både kristna flyktingar och icke-kristna flyktingar. Vi hjälper inte flyktingar för att de är kristna, utan för att vi är kristna.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Älska din nästa

[1] Matt 24:3

[2] Apg 9:4

[3] Matt 10:40

[4] Matt 10:42

[5] Matt 12:48–50, Matt 23:8, Matt 28:10

[6] Matt 10:42, Matt 18:6–14, Matt 25:40–45

[7] Gal 6:10

The post Älska din broder first appeared on Pastor Christian Mölk.

Samarierna var en blandad folkgrupp som uppstått efter att assyrierna invaderat nordriket Israel och dess huvudstad Samaria år 722 f.Kr. Assyrierna förde bort stora delar av den israelitiska befolkningen och lät i stället främmande folk bosätta sig i deras städer. Dessa nya folk blandades med de fattiga israeliter som blivit kvar och blev så småningom blandfolket ”samarier”.

“⁵Kungen av Assyrien drog upp mot hela landet. Han tågade upp mot Samaria och belägrade staden i tre år. ⁶I Hoseas nionde regeringsår intog Assyriens kung Samaria och förde bort Israel till Assyrien och lät dem bo i Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer.” (2Kung 17:5–6)

“²⁴Kungen av Assyrien hämtade folk från Babel, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim och lät dem bosätta sig i Samariens städer i stället för Israels barn. De tog Samarien i besittning och bosatte sig i städerna där.” (2Kung 17:24)

Men det var inte bara etniskt som samarierna blev ett blandfolk, utan även religiöst. Den assyriske kungen befallde att en av Israels egna präster skulle lära samarierna hur man tillber Israels Gud, men de olika folken som flyttat in fortsatte samtidigt att tillbe sina gudar som de gjort förut.[1]

År 586 f.Kr. råkar sydriket Juda ut för ungefär samma tragik som Israel, och förs bort i fångenskap till Babylon. När judarna 70 år senare får återvända till Juda och bygga upp templet i Jerusalem vill samarierna hjälpa till.[2] Samarierna anser själva att de är en del av Guds folk eftersom de härstammar från de israelitiska stammarna Efraim, Manasse och Levi. Ordet ”samarier” betyder ”den som följer Lagen”.

Men judarna tillät inte samarierna att vara med och bygga upp templet och sedan dess har fiendskap rått mellan judarna och samarierna.[3] Hatet mellan dessa två folk var så stort att judarna föredrog att ta en omväg runt Samarien när de skulle resa mellan de två judiska områdena Judeen och Galileen. Dock inte Jesus. I Johannes evangelium står det att han tog ”vägen genom Samarien” när han lämnade Judeen och begav sig tillbaka till Galileen.[4]

När Jesus trött efter vandringen stannar till vid en brunn ber han en samarisk kvinna om vatten:

“⁷Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig lite att dricka.” ⁸Hans lärjungar hade gått bort till staden för att köpa mat. ⁹Den samariska kvinnan sade till honom: ”Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om något att dricka?” Judarna umgås nämligen inte med samarierna.” (Joh 4:7–9)

Genom att som judisk man fråga en samarisk kvinna om vatten bryter Jesus mot minst tre tabun. För det första pratade i princip inte judar och samarier med varandra, för det andra skulle en samarisk bägare med vatten anses oren för en jude, och för det tredje så pratade heller inte män och kvinnor med varandra offentligt.

För en judisk rabbin ansågs det i bästa fall vara slöseri med tid att samtala med en kvinna, i värsta fall kunde det ta bort rabbinens fokus på Mose lag och därmed i förlängningen leda till helvetet. Så när lärjungarna får se Jesus prata med en kvinna är det inte förvånande att de uttrycker stor förvåning:

“²⁷Just då kom hans lärjungar. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne.” (Joh 4:27)

Även om den här boken handlar om främlingar, så bör tilläggas att Jesus inte bara utmanade fördomar om människor från andra länder, utan även fördomar mot kvinnor och socialt marginaliserade människor. Genom att samtala med den samariska kvinnan visar Jesus att han inte låter sig hindras av mänskliga fördomar när han förmedlar andliga sanningar.

När den samariska kvinnan förstår att Jesus är ”en profet” börjar hon diskutera med honom om vilket berg Guds folk rätteligen borde tillbe på.[5] Judarna hade byggt sitt tempel i Jerusalem på berget Moria, och samarierna hade byggt sitt tempel i Samarien på berget Gerissim.[6] Jesus lägger sig dock inte i den debatten utan svarar bara:

“²¹Tro mig, kvinna, det kommer en tid när det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern.” (Joh 4:21)

Jesus poäng är att nu när Messias har kommit till jorden så är det inte längre en plats som kommer vara utgångspunkten för tillbedjan, utan att man tillber Gud ”i ande och sanning”.[7]

“²³Men det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha. ²⁴Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”” (Joh 4:23–24)

Genom att Guds folk samlas i Jesu namn är Gud mitt ibland oss[8] och vi blir därmed ”den levande Gudens tempel”.[9]

När lärjungarna kommer tillbaka till Jesus lämnar den samariska kvinnan sin vattenkruka i all hast och går tillbaka in i staden och berättar att hon kanske har funnit Messias. Samarierna tror på Jesus och bjuder honom att stanna kvar hos dem, vilket Jesus naturligtvis gärna gör.[10] Genom att be den samariska kvinnan om vatten sträckte sig Jesus över de fientliga murar som byggts upp mellan judar och samarier, män och kvinnor. I stället för att tjafsa om exakt vart man bör tillbe, så vidgar Jesus perspektiven för andliga sanningar. Genom att acceptera samariernas gästfrihet välkomnar Jesus främlingar in i Guds rike.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Älska din broder

[1] 2Kung 17:27–33

[2] Esra 4:1–2

[3] Esra 4:3

[4] Joh 4:4

[5] Joh 4:19

[6] 5Mos 12:5, 5Mos 11:29

[7] Joh 4:20–24

[8] Matt 18:20

[9] 2Kor 6:16

[10] Joh 4:39–42

The post Den samariska kvinnan first appeared on Pastor Christian Mölk.

I sin uppgift som Messias förklarade Jesus ibland att han endast var sänd till ”de förlorade fåren av Israels hus”.[1] Eftersom judarna är Guds utvalda folk skulle de få höra evangeliet först, och sen skulle lärjungarna gå ut till alla andra folk och förkunna evangelium även för dem.[2]

Men även om Jesus inte missionerade direkt bland hedningarna utan först och främst riktade sig till judarna, så mötte han ibland människor från andra länder och folk. En av dem är den syrisk-feniciska kvinnan:

“²⁴Sedan gick han därifrån och kom till trakten runt Tyrus. Där gick han in i ett hus. Han ville inte att någon skulle få veta det, men det gick inte att hålla hemligt. ²⁵En kvinna vars dotter hade en oren ande fick höra om honom, och hon kom genast och föll ner för hans fötter. ²⁶Det var en grekisktalande kvinna av syrisk-fenicisk härkomst. Hon bad att Jesus skulle driva ut den onda anden ur hennes dotter. ²⁷Jesus sade till henne: ”Låt först barnen få äta sig mätta. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” ²⁸Hon svarade honom: ”Herre, även hundarna under bordet äter av barnens smulor.” ²⁹Då sade han till henne: ”För det svarets skull säger jag dig: Gå hem, den onda anden har lämnat din dotter.” ³⁰Och hon gick hem och fann barnet liggande på sängen. Den onda anden var borta.” (Mark 7:24–30)

Tyrus var en viktig hamnstad i dåtida Fenicien, dagens Libanon, strax norr om Israel. För att få lugn och ro drog sig Jesus ibland undan för att kunna undervisa lärjungarna lite mer ostört. Eftersom Jesus tidigare har misslyckats med att dra sig undan beger han sig nu bort från judiska områden och vistas bland hedningar i förhoppningen om att ingen ska känna igen honom. Dock blir han snabbt igenkänd, vilket leder till ett väldigt intressant möte med en hednisk kvinna.

Genom att benämna henne ”en grekisktalande kvinna av syrisk-fenicisk härkomst”, visar författaren Markus med all önskvärd tydlighet att hon var en hedning,[3] d.v.s. en ”icke-jude”.

Även om det inte finns något förbud mot att umgås med hedningar i Mose lag så var det som vi såg i förra kapitlet ovanligt för judar på Jesu tid att ha samröre med hedningar eftersom de enligt den muntliga judiska traditionen som kallades ”de äldstes stadgar” ansågs ”orena”.

Så när Jesus besöker detta hedniska område och samtalar med den syrisk-feniciska kvinnan, så visar han med all önskvärd tydlighet att han inte underordnar sig den fariseiska traditionen att inte umgås med hedningar. Dock kan man vid första intrycket få för sig att Jesus är avvisande mot den syrisk-feniciska kvinnan när hon faller ner inför hans fötter och ber om hjälp. Men det är precis tvärtom!

I sitt svar till kvinnan symboliserar ”barnen” judarna, och ”hundarna” hedningarna. Både bland judar och hedningar så var ”hund” ett väldigt negativt skällsord förknippat med lösdrivande vildhundar. Jesus använder dock inte det vanliga ordet för hund utan kallar henne ordagrant ”lilla hundvalp”, i en mycket positivare bemärkelse. Om ett hushåll har både barn och hundvalpar så får naturligtvis båda den mat de behöver, även om de inte nödvändigtvis äter samma mat eller sitter tillsammans vid matbordet. Jesus utmanar kvinnan att se att även om judarna får höra om Jesus först, så har även hedningarna tillgång till Jesus. Om hon tror på detta så kommer hon också att få det som hon ber om.

När kvinnan förstår att lärjungarna är ”barnen” och att hon är ”hundvalpen” så förstår hon att även om lärjungarna har rätt till maten så har hon rätt till ”smulorna”. Vid det svaret ger Jesus henne det mirakel hon bad om. Jesus är alltså inte avvisande mot hedningar, utan tvärtom inkluderande. Med tanke på judarnas särskilda förhållande till Gud såsom Guds egendomsfolk, så har de rätt att få möta sin Messias först, men sen har även alla andra folk samma möjlighet. Så fort Jesus har utfört sitt uppdrag genom att dö på korset och uppstå igen, så kommer han att sända ut sina lärjungar till ”alla folk”.[4] Men redan här och nu visar Jesus för sina judiska lärjungar att också hedningarna har rätt att få möta Messias.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Den samariska kvinnan

[1] Matt 15:24

[2] Apg 13:46, Rom 1:16

[3] Se kapitel 27 för mer om begreppet ”hedning”

[4] Matt 28:18–20

The post Den syrisk-feniciska kvinnan first appeared on Pastor Christian Mölk.

Som vi såg i kapitel 4 så fanns det en lång tradition av gästfrihet i det judiska samhället. Att bjuda resande främlingar på mat och ge dem skydd var en närmast helig plikt som först var en oskriven uppförandekod men som, åtminstone delvis, formulerades i Mose lag.

Genom att erbjuda en främling mat omvandlades en potentiell fiende till en välkomnad gäst under värdens beskydd. Att visa omsorg om främlingen blev således ett sätt att skydda sig själv. Genom att hålla måltid tillsammans visade man varandra acceptans, gemenskap och samhörighet.

Som ett led i denna Mellanösterns gästfrihetskultur utvecklades den judiska sabbatsmåltiden till ett tillfälle då många judar öppnade upp sitt hem för sina medmänniskor. Ofta var det fattiga människor som man bjöd på mat och firade sabbat tillsammans med. Denna tradition ser vi tecken på i Nya testamentet, exempelvis då Jesus vid olika tillfällen blir hembjuden till fariseer:[1]

“¹När Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledande fariseerna, vaktade de noga på honom.” (Luk 14:1)

Men på Jesu tid hade det judiska folket börjat gå i en nationalistisk riktning. De var ockuperade av romarna och befann sig i ett väldigt trängt och utsatt läge. I ambitionen att hålla sig själva rena och helgade i väntan på Guds räddning formulerade en del judiska grupper regler som hindrade dem från att umgås med människor som ansågs ”orena”. Det var om dessa regler, ”de äldstes stadgar”, som de flesta bråken mellan Jesus och fariseerna handlade om.[2]

De äldstes stadgar var en uppsättning muntliga regler i hur man skulle tolka och förstå den nerskrivna Mose lag. Exempelvis så står det i Mose lag att Israel inte får arbeta på sabbaten, ett bud som är relativt enkelt att förstå.[3] Men å andra sidan så definierar inte Mose lag exakt vad som räknas som arbete, vilket öppnade upp för en massa följdfrågor.

Det står också att Israel ”ska skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent.”[4] Även detta bud är relativt enkelt att vilja följa, men blir svårare i praktiken när man börjar fundera på vad exakt som är rent eller orent.

På grund av att Mose lag inte alltid definierar exakt vad vissa bud innebär så brukade folket komma till Mose med sina följdfrågor, och Mose hade då rätten att döma vad som var rätt och vad som var fel. När Moses arbetsbörda blev för stor delegerades denna uppgift ut till ledarna bland folket.[5] När ledarna svarade på folkets frågor om hur man bäst skulle följa Mose lag, då kallades det att de ”satt på Moses stol”.

Dessa förklaringar i hur man ska tolka och förstå Mose lag fördes vidare muntligt och kallades ”den muntliga Torah”, ”de äldstes stadgar” och blev så småningom även nerskrivet i Mishna och Talmud.

De mest nitiska såg dessa extra muntliga regler som en slags mur runt Mose lag för att minimera risken att råka bryta mot Guds ord. Men Jesus hamnade ofta i bråk med fariseerna när han ansåg att de följde dessa extra regler på bekostnad av de riktiga reglerna, när de för att kunna följa sin muntliga tradition upphävde Skriften.[6]

Särskilt noggranna var fariseerna angående regler kring mat. Hela 229 av fariseernas 341 regler berörde måltidsgemenskap på ett eller annat sätt. Fariseerna såg hemmets måltidsbord som ett slags substitut för templets altare. På samma sätt som prästen måste helga sig inför gudstjänsten måste farisén helga sig inför måltiden. Maten måste tillredas på rätt sätt och bordsgästerna måste vara rena.[7]

Men även om det inte i Mose lag fanns något förbud mot att umgås med ”hedningar”, dvs. ”icke-judar”, så undvek fariseerna att umgås med hedningar och äta mat med dem eftersom de enligt de äldstes stadgar ansågs orena. Begreppet ”hedning” har sin bakgrund i att Israels folk inte tilläts ha något samröre med de sju folk som bodde i Kanaans land när Josua invaderade.[8] De två begreppen ”hedningar” (goyim på hebreiska) och ”främlingar” (gerim på hebreiska) är i det närmaste synonyma.

När Jesus på en sabbat blir hembjuden till en farisé och ser hur fariseerna bara bjöd hem vänner och ansedda gäster blir han upprörd och kritiserar fariseerna för detta och uppmanar till att i stället bjuda fattiga människor som inte kan bjuda tillbaka:[9]

“¹²Han sade också till den som bjudit honom: ”När du bjuder på lunch eller middag, bjud då inte dina vänner eller syskon eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. ¹³Nej, när du bjuder till fest, bjud fattiga, handikappade, lama och blinda. ¹⁴Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning. Du ska få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse.”” (Luk 14:12–14)

Genom att försöka bygga en mur runt Mose lag genom att exkludera hedningar, syndare och fattiga från sina måltider, så byggde fariseerna en mur mellan sig själva och de främlingar som Gud ville bjuda in till Herrens måltid.

Men denna obibliska mur hade Jesus inga betänkligheter att sträcka sig över. Exempel på detta finner vi när Jesus möter den romerske officeren, en person som ansågs oren i dubbel bemärkelse eftersom han både var hedning och symboliserade den hatade romerska ockupationsmakten:

“⁵När Jesus var på väg in i Kapernaum, kom en officer fram och bad honom: ⁶”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma i svåra plågor.” ⁷Jesus sade till honom: ”Jag kommer och botar honom.” ⁸Officeren svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. ⁹Jag är själv en man som står under befäl, och jag har soldater under mig. Säger jag till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” ¹⁰När Jesus hörde detta, blev han förundrad och sade till dem som följde honom: ”Jag säger er sanningen: Inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. ¹¹Och jag säger er: Många ska komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. ¹²Men rikets barn ska kastas ut i mörkret utanför. Där ska man gråta och gnissla tänder.” ¹³Till officeren sade Jesus: ”Gå. Så som du trott ska det ske för dig.” Och i samma stund blev hans tjänare frisk.” (Matt 8:5–13)

Jesus förundras över den romerske officerens stora tro och anknyter till den framtida himmelska festmåltiden[10] då folk från alla jordens väderstreck, stammar, länder och språk kommer att delta.[11] Judar på Jesu tid såg fram emot denna messianska fest när de som utvalt Guds folk skulle få fira och äta mat tillsammans med patriarkerna. Men de förväntade sig inte att också en romersk hedning skulle få vara med!

Jesus chockar sen sina judiska åhörare genom att dessutom påstå att de judar som genom sina obibliska renhetsideal utesluter hedningar från Guds rike själva kommer att bli uteslutna från sagda rike!

I motsats till fariseernas exkluderande av fattiga, utstötta och marginaliserade grupper från den judiska sabbatsmåltiden, så sträcker sig Jesus över fariseernas mur och bjuder in alla dessa utstötta grupper till den himmelska festmåltiden. Han samtalade med en utländsk kvinna över en bit mat, [12] han bjöd den romerske hedningen till bords med Abraham[13]  och han åt och drack med publikaner och syndare.[14]

Genom dessa möten visar Jesus med all önskvärd tydlighet att vid Herrens bord finns plats för både ”judar och hedningar” (ett begrepp som i mångt och mycket motsvarar Gamla testamentets ”infödda och främlingar” som vi kunde läsa om i kapitel 10), såväl socialt utstötta som män med makt, både fromma judinnor och utländska kvinnor. Det Jesus gjorde i praktiken skulle Paulus sedermera formulera så vackert i skrift:[15]

“²⁸Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)

Men Jesus fortsättning på den gammaltestamentliga gästfrihetskulturen som ett konkret sätt att visa kärlek till främlingar och erbjuda dem gemenskap stack i ögonen både på det judiska religiösa etablissemanget och bland de första kristna.

En gemensam måltid med utlänningar skulle nämligen innebära att hedningar accepterades och välkomnades in i den kristna gemenskapen utan att de behövde bli judar genom att omskära sig, något som var otänkbart för de första kristna, som alla var judar. Det krävde ett direkt tilltal från Gud innan Jesus närmsta lärjunge Petrus kunde acceptera något sådant.[16]

Genom en syn får Petrus veta att även hedningar är välkomna in i Guds rike: ”Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent.”[17]När den romerske officeren Cornelius tjänare kommer till Petrus välkomnar han dem och ”tog emot dem som gäster”.[18] När han sen följer med hem till Cornelius brister han till slut ut: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör.”[19]

Men även om Petrus förstått detta i teorin satt de gamla takterna i och han hade ibland svårt att leva upp till sina nya ideal:

“¹¹Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. ¹²Innan det kom några från Jakob brukade han nämligen äta tillsammans med hedningarna, men när de hade kommit drog han sig undan och höll sig avskild av rädsla för de omskurna. ¹³Även de andra judarna hycklade på samma sätt, så att till och med Barnabas drogs med i deras hyckleri. ¹⁴Men när jag såg att de inte var på rätt väg efter evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ”Om du som är jude kan leva som hedning och inte som jude, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”” (Gal 2:11–14)

Bland de första kristna, som nästintill enbart var judar, var det länge oklart huruvida hedningar som kom till tro på Jesus skulle behöva omskära sig och bli judar för att kunna bli en del av Guds folk. Till slut kom de tillsammans med den helige Ande överens om att inte avkräva av hedningar att de måste bli judar för att bli accepterade som Guds folk:[20]

“²⁸Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga på er någon mer börda förutom följande nödvändiga regler: ²⁹att ni håller er borta från kött offrat till avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från sexuell omoral. Ni gör rätt om ni undviker sådant. Allt gott!”” (Apg 15:28–29)

Att välkomna främlingar och utlänningar in i en gemenskap med både Gud och medmänniska genom att äta mat tillsammans är alltså en biblisk tradition med anor som går tillbaka ända till Abraham. Men inte nog med det, det är dessutom även en framtida tradition som redan har börjat i och med nattvarden.

När vi firar nattvard äter vi en måltid tillsammans som ett tecken på gemenskap med Gud och med varandra. Vi påminns om det offer Jesus gjorde på korset för att vi skulle kunna bli en del av Guds folk. Men vi påminns också om Jesu återkomst då Jesus återigen kommer att ”dricka av vinstockens frukt”[21] då människor ”från öster och väster” får ”ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket”.[22]

Nattvarden är alltså inte bara ett sorgligt minne av Jesu död, utan även en försmak av den stora himmelska festmåltiden som väntar alla troende när Jesus kommer tillbaka. Nattvarden blickar bakåt som ett minne över Jesu död som blev till liv för oss, samtidigt som måltiden också blickar framåt i längtan efter Jesu återkomst. När vi tar del av brödet och vinet så tar vi också del i Jesu död och uppståndelse, samtidigt som vi redan här och nu i tro får en försmak av den framtida himmelska festmåltiden[23] då folk från alla stammar och länder och språk deltar.[24] Nattvarden är alltså en måltid där folk från alla länder, social status och kön förenas som syskon i tron på Jesus. Att fira nattvard blir således det konkreta uttrycket för vår tros grundfundament ”älska Gud av hela ditt hjärta och din medmänniska som dig själv”.[25] Nattvarden är alltså Guds svar på människans synd mot Gud och medmänniskan, som vi läste om i kapitel 1 och 2.

Men, i vår moderna tid har vi tyvärr frikopplat den ceremoniella åminnelsen av Jesu död och uppståndelse från själva måltiden. Den ursprungliga nattvarden var inte en ceremoni inuti en kyrkobyggnad där man stod i kö fram till en präst som delade ut en oblat som man fick doppa i en bägare med vin. Nej, den ursprungliga nattvarden var en ceremoni i samband med en måltid,[26] något som märks på själva ordet ”natt-vard”, ett äldre svenskt ord som betyder ”kvällsmat”. I den grekiska grundtexten av den vanligaste nattvardstexten står det ”kyriakos deipnon” som kort och gott betyder ”Herrens middag” eller ”Herrens måltid”:

“²⁰Men när ni samlas går det inte att fira Herrens måltid, ²¹för när ni äter tar var och en genast för sig av sin egen mat. Den ene är hungrig, den andre berusad. ²²Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Eller föraktar ni Guds församling och förödmjukar dem som inget har? Vad ska jag säga till er? Ska jag berömma er? Nej, för det här kan jag inte berömma er.” (1Kor 11:20–22)

Bakgrunden till denna något negativa förmaning av Paulus är att församlingen i den grekiska staden Korinth betedde sig illa i samband med nattvardsmåltiden. Eftersom det på Bibelns tid inte fanns några kyrkobyggnader så brukade församlingen samlas hemma hos en församlingsmedlem med stort hus för att fira gudstjänst.

Men i ett välbärgat grekisk-romerskt hem var den fina matsalen relativt liten, medan gårdsplanen var betydligt större. Kanske var det så att det blev naturligt för husets värd att bjuda de finare gästerna upp till den fina matsalen, medan övriga församlingsmedlemmar fick nöja sig med att äta nattvardsmåltiden ute på gårdsplanen. Kanske höll sig de rika grekerna för sig själva i matsalen, medan de fattiga judarna fick vara ute på gårdsplanen?

De etniska och sociala gränser som fanns ute i samhället tog sig därmed in i församlingen. De som kom för att fira gudstjänst tillsammans som ett enat folk i Kristus delades upp och diskriminerades. En sådan uppdelning av församlingen när man skulle fira nattvard signalerade raka motsatsen av nattvardens betydelse; att Kristus genom sin död gjort jude och grek, slav och fri, rik och fattig, man och kvinna, till ett i Kristus.[27]

Det var alltså inte hanteringen av nattvardens yttre former som var problemet, huruvida man använde sig av en oblat eller en brödbit, vin eller druvjuice, utan att församlingens sätt att fira nattvardsmåltid visade på splittring i stället för enhet, något som ju motsäger nattvardens innebörd. De rika särade på sig från de fattiga, åt upp all mat och lät de fattiga vara hungriga, något som gjorde Kristi kropp delad i en ceremoni som var tänkt att visa på enhet och samhörighet.

Om den grekiska överklassen ville äta sina fina middagar med varandra så kunde de göra det vid något annat tillfälle än just när nattvarden skulle firas.

Kan också vi idag riskera hantera nattvarden på ett ovärdigt sätt? Ja, om vi gör nattvarden till en markör för att skilja på kristna snarare än för att ena kristna, om vi fokuserar på nattvardens former på bekostnad av dess innebörd, eller om vi låter fattiga gå hungriga från måltiden samtidigt som vi själva äter oss mätta.

Ett rätt nattvardsfirande är en måltid där vi lyfter fram bröd och vin för att minnas Jesu död och uppståndelse och allt vad det innebar för vår frälsning, en måltid där alla får äta sig mätta oavsett om vi är svensk eller invandrare, fattig eller rik. En måltid där vi manifesterar vår andliga enhet trots våra eventuella världsliga skillnader, där vi tillsammans längtar efter Jesu återkomst och i tro får en försmak av den framtida himmelska festmåltiden där folk från alla länder och språk kommer att delta.

Precis som de gamla patriarkerna visade gästfrihet mot främlingar genom att bjuda dem på mat, så visar Jesus gästfrihet genom att bjuda in dig och mig till den himmelska måltiden. Precis som israeliterna mötte Gud genom matoffer i templet, så möter vi Jesus genom nattvardens måltid. Att välkomna främlingar in i gemenskapen genom att bjuda på mat är alltså inte bara trevligt, utan framför allt heligt. Att sträcka ut sin hand över etniska, sociala och könsgränser och bjuda in utstötta och marginaliserade människor till den himmelska festmåltiden är att fortsätta Jesu verk och förverkliga det framtida Guds rike redan här och nu på jorden, en måltid i taget.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Den syrisk-feniciska kvinnan

[1] Luk 11:37–54

[2] Mark 7:1–23

[3] 2Mos 31:14

[4] 3Mos 10:10

[5] 2Mos 18:13–27

[6] Mark 7:8

[7] Mark 7:2–4, 2Mos 30:19–21

[8] 2Mos 23:28–33

[9] Luk 14:1–24

[10] Jes 25:6–9

[11] Upp 7:9, Ps 107:3

[12] Joh 4:1–42, Mark 7:24–30

[13] Matt 8:5–13

[14] Luk 7:34

[15] Gal 3:28

[16] Apg 10:9–23

[17] Apg 10:15

[18] Apg 10:23

[19] Apg 10:34–35

[20] Apg 15:1–29

[21] Matt 26:29

[22] Matt 8:11

[23] Jes 25:6–9

[24] Upp 7:9

[25] Luk 10:25–28

[26] Matt 26:26–30, Mark 14:22–25, Luk 22:19–20, Apg 2:42–47

[27] Gal 3:26–28

The post Herrens måltid first appeared on Pastor Christian Mölk.

När Jesus kom till jorden innebar det att han först lämnade sin himmelska boning[1] för att leva i vår värld som en gäst och främling.[2] Som nyfödd välkomnas Jesus till jorden av både judar[3] och hedningar,[4] men tvingas snart på flykt för att undkomma kung Herodes:

“¹³När de vise männen hade rest i väg, då visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten! Stanna där tills jag säger till dig, för Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” ¹⁴Josef steg då upp och tog samma natt med sig barnet och dess mor och gav sig av till Egypten. ¹⁵Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Ut ur Egypten kallade jag min son.” (Matt 2:13–15)

Vid tiden för Jesu födelse bodde nästan en miljon judar i Alexandria, en av de största städerna i Romarriket. Staden låg i norra delen av Israels grannland Egypten, och hade ofta fungerat som en naturlig tillflyktsort för judiska flyktingar. [5]

En intressant kuriosa-detalj är att det i den grekiska grundtexten står ”magos” (μάγος) där det på svenska står ”de vise männen”. Från ”magos” har vi fått det svenska ordet ”magiker”. Dessa Magos från Östern var dåtidens högst utbildade vetenskapsmän från dåtida Irak/Iran. De var astronomer, historiker, religionsvetare, astrologer, etc, och fungerade som rådgivare åt kungen.

I Gamla testamentet ser vi att förra kapitlets huvudperson, profeten Daniel, utnämndes till den främste av dessa Magos, när det judiska folket levde i fångenskap i Babylon.[6] Det är mycket möjligt att Daniel lärde Magos Bibeln och dess profetior om den kommande judiske konungen Messias. Daniel instruerade troligtvis i så fall dem att när Messias väl kommer, så ska de besöka honom och ge honom gåvor, eftersom han inte bara kommer att vara judarnas konung, utan hela världens.

Efter att de vise männen överlämnat sina gåvor till Jesus vänder de tillbaka hem till sitt land. En ängel uppenbarar sig för Josef och uppmanar honom att fly till Egypten eftersom kung Herodes kommer försöka mörda Jesus, som han ser som en konkurrent till tronen.

Det är närmast ironiskt att främmande hedningar kommer för att tillbe Jesus, samtidigt som den judiske kungen beter sig som en egyptisk farao när han mördar hebreiska gossebarn.[7]

Tack vare det utländska biståndet, i form av de vise männens mycket värdefulla gåvor,[8] får Josef möjlighet att fly med sin familj till närmaste grannland och uppehålla sig där tills den politiska situationen i hemlandet förändrats så mycket att han kan återvända hem med sin familj.

Det ord för ”fly” som används i den grekiska grundtexten är ”pheugo” (φεύγω). Från detta ord kommer det engelska ordet ”refugee” som på svenska är ”flykting”. Innebörden i ordet pheugo har inte ändrats mycket de senaste två tusen åren. I dess ursprungliga betydelse ligger att ”springa i väg”, ”undkomma”, ”fly”. Dvs. samma betydelse som idag.

Ordet används i övrigt i Nya testamentet när Jesus uppmanar sina lärjungar att fly från förföljelse[9] och att fly från Judeen när de ser ”förödelsens styggelse”[10]. Paulus använder ordet när han uppmanar kristna att fly från sexuell omoral,[11] pengabegär[12] och avgudadyrkan.[13] Jakob använder ordet när han menar att djävulen kommer att fly från oss när vi underordnar oss Gud.[14]

Men hur väl stämmer Jesus flykt till Egypten överens med nutida flyktingpolitik? Skulle Jesus ha räknats som en flykting idag?

I Sveriges lag definieras en ”flykting” på följande sätt:

”Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.” (Utlänningslagen 4:1)

När Jesus befann sig i Egypten var han en ”utlänning” eftersom han befann sig utanför det land han var medborgare i. Nu kanske någon invänder och menar att både Judeen och Egypten ingick i det romerska riket och därför var ett och samma land. Men det är en sanning med modifikation. Jesus var inte ”medborgare”[15] i Rom, utan befann sig som jude från Galileen under kung Herodes makt.

En möjlig jämförelse med idag skulle kunna vara om en polack flyr till Sverige för att komma undan sitt lands polis. Både Sverige och Polen tillhör EU, men det ena landets polis har inte befogenhet i det andra landet.

Den förföljelse som Jesus och hans familj flydde ifrån faller in under både ”religiös uppfattning” och ”tillhörighet till en viss samhällsgrupp”. Herodes ville mörda Jesus därför att han var Messias,[16] och Jesus tillhörde samhällsgruppen ”pojkar i Betlehem som var två år eller yngre”.[17]

Eftersom Josef och Maria kände en ”välgrundad fruktan för förföljelse” från sin egen kung, kunde de av förklarliga skäl inte ”begagna sig av detta lands skydd”.

Så ja, enligt svensk lag var Jesus flykting och om han hade flytt till Sverige hade han fått uppehållstillstånd.

I Hebreerbrevet står det att Jesus ”i allt” måste ”bli lik sina bröder”.[18] Genom att själv ha gått igenom alla sorters lidanden kan Jesus känna med dem som går igenom liknande lidanden idag. Jesus vet på ett personligt plan vad det innebär att behöva fly från sitt hemland och leva som en flykting i ett främmande land. Eftersom Jesus var en flykting känner han med flyktingar idag.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Herrens måltid

[1] Fil 2:6–7

[2] Joh 1:10, Matt 8:20

[3] Luk 2:8–20

[4] Matt 2:1–12

[5] 1Kung 11:40, 2Kung 25:26, Jer 26:21

[6] Dan 5:11–12

[7] 2Mos 1:16–22, Matt 2:16

[8] Matt 2:11

[9] Matt 10:23

[10] Matt 24:16, Mark 13:14, Luk 21:21

[11] 1Kor 6:18

[12] 1Tim 6:11

[13] 1Kor 10:14

[14] Jak 4:7

[15] Se kapitel 29 för mer om begreppet ”medborgarskap”.

[16] Matt 2:1–8

[17] Matt 2:16

[18] Heb 2:17

The post Fly till Egypten first appeared on Pastor Christian Mölk.

En person som i Babylon sökte sitt nya samhälles bästa var Daniel, en av de judar som fördes bort i fångenskap:

“³Kungen befallde sin förste hovmarskalk Ashpenas att hämta några av Israels barn från kungaätten eller av förnäm börd, ⁴unga män utan defekter som såg bra ut. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i kungens palats. De skulle få undervisning i kaldeernas litteratur och språk. ⁵Kungen bestämde åt dem en daglig tilldelning av kungens egen mat och av vinet som han själv drack. De skulle läras upp i tre år och därefter tjänstgöra hos kungen. ⁶Bland dem var Daniel, Hananja, Mishael och Asarja av Juda stam. ⁷Men förste hovmarskalken gav dem andra namn. Daniel kallade han Belteshassar, Hananja Shadrak, Mishael Meshak och Asarja Abed-Nego.” ⁸Men Daniel bestämde sig i sitt hjärta för att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som han drack, och han bad förste hovmarskalken att han inte skulle behöva orena sig.”” (Dan 1:3–8)

Daniel accepterade att utbildas i den babyloniska skolan och att få ett nytt namn, men drar gränsen vid ”oren mat”. Att bli en del av det nya babyloniska samhället var okej, men att aktivt delta i en främmande religion var något Daniel inte tänkte ställa upp på.

Det framgår inte exakt vad det var som var orent med den babyloniska maten, men man vet att babylonierna ofta offrade både mat och blod till sina avgudar.[1] Det kan också ha varit så att babylonierna inte skiljde på ren och oren mat så som Mose lag krävde,[2] dvs. att de åt både ko och gris etc.

En återkommande lärdom i Daniels bok är att stå för sin tro på Gud även i främmande land genom att bidra till det gemensamma goda samtidigt som man avstår från det onda. I ett främmande land med en främmande religion finns sådant man som troende inte kan befatta sig med, men det finns också sådant man aktivt kan bidra med och till. Daniel tjänstgjorde hos den babyloniske kungen och var en del av hans hov, men han deltog inte i allt.

På samma sätt kan en kristen även idag engagera sig i sitt världsliga samhälle politiskt genom att ställa sina begåvningar till samhällets förfogande och genom dem söka sitt samhälles bästa. Men samtidigt likt Daniel dra en gräns vid delaktighet i direkta ogudaktigheter. Som kristen politiker kan man exempelvis bli till stor välsignelse för både svenskar och invandrare genom att stifta främlingsvänliga lagar. Som vi såg i kapitel 10 så fanns det ett löfte om välsignelse i retur om Israel välsignade främlingarna i sitt land. Enligt denna bibliska princip kommer Sverige i sin tur att bli välsignat om vi välsignar främlingar genom att ta emot flyktingar, bidra ekonomiskt av vårt överflöd samt inkludera och integrera dem in i vårt samhälle.[3]

Åter tillbaka till Babylon. Daniel avstod från att orena sig med den babyloniska maten och höll sig till att bara ”äta grönsaker och dricka vatten”.[4] Gud välsignar Daniel och hans vänners tro och låter dem bli mer välnärda än alla de andra vid kungens hov.[5] Inte nog med det, Gud ger också Daniel och hans vänner ”kunskap och insikt i all slags skrift och vishet, och Daniel förstod alla slags syner och drömmar”.[6]

Den babyloniske kungen blir så mäkta imponerad av Daniel och hans vänner att de får tjänstgöra direkt hos kungen.[7] Daniel använder alltså det goda från sin egen judiska bakgrund, dvs. sin tro, till att välsigna sitt nya land Babylon.

På samma sätt bör en flykting eller invandrare i Sverige aktivt arbeta för vårt samhälles bästa genom att bidra med de kunskaper och erfarenheter man har med sig från hemlandet. På så sätt gagnas både infödd och invandrad.

Ett konkret exempel på detta finner vi när Babylons kung Nebukadnessar drömt en dröm som han vill få uttydd av sina vise män vid hovet. När ingen av Babylons vise lyckas uttyda drömmen blir Nebukadnessar så vred att han beordrar att de alla ska dödas, inklusive Daniel och hans vänner.[8]

Men Daniel ber till Gud och får svar på hemligheten med Nebukadnessars dröm, och räddar på så sätt de vises liv.[9]

Det som är särskilt intressant i denna händelse är att Daniel passar på att vittna för kung Nebukadnessar när tillfälle ges. När Nebukadnessar frågar Daniel om han verkligen kan förklara drömmen svarar Daniel:

“²⁷Den hemlighet som kungen vill veta kan inga vise män, besvärjare, spåmän eller stjärntydare berätta för kungen. ²⁸Men det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit kung Nebukadnessar veta vad som ska ske i kommande dagar.” (Dan 2:27–28a)

Daniel har säkert längtat efter att få vittna om sin tro på Gud för kung Nebukadnessar men inte haft möjlighet. Men nu tar han tillfället i akt och berättar att det finns en Gud i himlen. Nebukadnessar blir så till sig att han utbrister:

“⁴⁷Er Gud är i sanning en Gud över andra gudar, en Herre över kungar och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du kunde uppenbara denna hemlighet.”” (Dan 2:47)

Som ett resultat av Daniels frimodiga tro tillsatte kung Nebukadnessar ”honom till herre över hela Babels provins” och upphöjde honom till ”högste föreståndare för alla de vise i Babel”,[10] något som vi kommer att se i nästa kapitel blir till välsignelse för Josef och Maria när de vise männen från Östern besöker Jesus.[11]

Att Daniel sökte sitt nya babyloniska samhälles bästa samtidigt som han behöll sin frimodiga tro på Israels Gud och undervisade Bibeln för de babyloniska lärde, ledde några generationer senare till välsignelse i retur för Josef och Marias familj och möjliggjorde deras flykt till Egypten.

Att leva som främling i ett främmande land med en främmande religion kan vara farligt. Men när tillfälle ges bör man ta tillfället i akt och vittna om Gud.

En viktig lärdom från detta är att stå för sin tro på Gud även i främmande land genom att bidra till det gemensamma goda men avstå från det onda. I ett främmande land med en främmande religion finns sådant man som troende inte kan befatta sig med, men det finns också sådant man aktivt kan bidra till. Daniel tjänstgjorde hos den babyloniske kungen och var en del av hans hov, men han deltog inte i allt.

En troende människa på flykt bör aktivt arbeta för det nya landets fred och välgång, men måste samtidigt dra en gräns vid direkta ogudaktigheter. Som troende är vår främsta lojalitet till Gud och Guds rike, inte till varken Babylon, Sverige eller något annat land.

I tidigare kapitel har vi sett hur Gud instruerade Israel att behandla främlingen inom Israels gränser väl genom att ”älska honom som dig själv”,[12] annars kommer Gud att köra ut Israel från sitt hemland,[13] något som ju tyvärr också händer i och med exilen i Babylon.[14] Vi har också sett hur Gud ville sträcka ut sin frälsning till alla de främmande folken utanför Israels gränser ”ända till jordens yttersta gräns” genom att omvandla israeliterna till ”ett rike av präster och ett heligt folk”[15] och på så sätt göra Israel till ”ett ljus för hednafolken”.[16] I nästföljande kapitel kommer vi se hur Gud sänder sin egen Son för att uppfylla allt det som Israel misslyckades med. Jesus visar oss hur Guds folk inte bara ska behandla främlingar och hedningar väl inom Israels gränser, utan ska välkomna och integrera dem in i Guds folk fullt ut och på lika villkor. Sen sänder Jesus ut sina lärjungar som missionärer till att predika evangelium även utanför Israels gränser, ända till jordens yttersta gräns. Men inte motvilligt och buttert som profeten Jona, utan fyllda av glädje och Andens kraft.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Fly till Egypten

[1] 3Mos 3:17

[2] 3Mos 11:1–47

[3] 5Mos 14:28–29

[4] Dan 1:12

[5] Dan 1:15

[6] Dan 1:17

[7] Dan 1:19

[8] Dan 2:1–13

[9] Dan 2:14–49

[10] Dan 2:48

[11] Matt 2:1

[12] 3Mos 19:33–34

[13] Jer 7:5–7

[14] 2Kung 25:8–11

[15] 2Mos 19:5–6

[16] Jes 49:6

The post Men det finns en Gud i himlen first appeared on Pastor Christian Mölk.

Trots att Israel hade fått Mose lag med tydliga instruktioner om hur de ska leva som Guds folk, så dröjer det tyvärr inte länge förrän Israel börjar bryta mot förbundet med Gud. De bryter både mot den första halvan av förbundet, att älska Gud av hela sitt hjärta, genom att börja tillbe avgudar, och mot den andra halvan av förbundet, att älska sin medmänniska som sig själv, genom att börja förtrycka främlingen.

Gud sänder därför sina profeter för att varna Israel. Om de inte omvänder sig och slutar behandla främlingar, faderlösa och änkor illa så kommer Gud att köra ut Israel från deras hemland:

 “⁵Nej, ändra ert liv och era gärningar, gör rätt mot varandra, ⁶sluta att förtrycka främlingen, den faderlöse och änkan. Utgjut inte oskyldigt blod på denna plats och följ inte efter andra gudar, er själva till olycka. ⁷Då vill jag för alltid låta er bo på denna plats, i det land som jag har givit åt era fäder.” (Jer 7:5–7)

Under inga omständigheter kunde Israel tro att de genom att utföra sina religiösa ceremonier i templet var säkra i sitt hemland om de samtidigt behandlade utsatta människor illa. Att älska Gud av hela sitt hjärta och sin medmänniska som sig själv hänger nämligen ihop. Man kan inte ha det ena utan det andra:

“⁹Hur är det? Ni stjäl, mördar och är otrogna. Ni svär falskt och tänder rökelse åt Baal och följer andra gudar som ni inte känner. ¹⁰Sedan kommer ni hit och träder fram inför mitt ansikte i detta hus som är uppkallat efter mitt namn och säger: ”Vi är räddade” – för att sedan fortsätta med allt detta avskyvärda. ¹¹Menar ni att detta hus som är uppkallat efter mitt namn är ett rövarnäste? Se, jag har själv sett det, säger Herren.” (Jer 7:9–11)

Men trots profeternas varningar omvänder sig inte Israel, utan fortsätter att tillbe avgudar och förtrycka främlingen, änkan och den faderlöse:

“⁷Hos dig föraktar man sin far och mor, och mot främlingen utövar man våld. Den faderlöse och änkan förtrycker man.” (Hes 22:7)

Som en konsekvens av detta tillåter Gud först assyrierna att besegra och föra bort nordriket Israel år 722 f.Kr.[1] En tid senare drabbar samma dom sydriket Juda, när babylonierna intar Jerusalem, förstör templet och för bort det judiska folket i fångenskap till Babylon:[2]

“⁸På sjunde dagen i den femte månaden av Babels kung Nebukadnessars nittonde regeringsår kom den babyloniske kungens tjänare Nebusaradan, överste för livvakterna, till Jerusalem. ⁹Han brände ner Herrens hus och det kungliga palatset. Alla hus i Jerusalem, alla de förnämas hus brände han i eld. ¹⁰Murarna runt Jerusalem bröts ner av hela den här av kaldeer som översten för livvakterna hade med sig. ¹¹Resten av folket – de som var kvar i staden och överlöparna som gått över till Babels kung, liksom den övriga hopen – förde Nebusaradan, översten för livvakterna, bort i fångenskap.” (2Kung 25:8–11)

År 586 f.Kr. förstörs Jerusalem, inklusive templet, och det judiska folket förs bort i fångenskap. Att stormakterna deporterade hela folk var en vanlig militär strategi på den här tiden, i syfte att förhindra framtida uppror.

Gud varnade Israel genom sina profeter[3] att detta skulle hända om Juda inte omvände sig från sina synder, men eftersom de inte gjorde det så tillät Gud till slut babylonierna att föra bort det judiska folket i fångenskap.[4]

Väl borta i Babylon fick det judiska folket leva i fångenskap i 70 år, innan de fick återvända till Jerusalem och bygga upp templet igen tack vare den persiske kungen Koresh.[5]

Men under tiden som det judiska folket befann sig i fångenskap i Babylon, så gav Gud dem denna uppmaning:

“⁴Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag har låtit föra bort från Jerusalem till Babel: ⁵Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät deras frukt. ⁶Ta er hustrur och föd söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. ⁷Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er.” (Jer 29:4–7)

Att förlora både sitt hemland och sitt tempel var naturligtvis en chock för de judar som överlevde. Dessutom profeterade falska profeter felaktigt att Juda snart skulle återvända till sitt hemland.[6] Men Gud hade bestämt att det judiska folket skulle vara kvar i Babylon i 70 år[7] och uppmanar därför judarna att fortsätta leva som om de vore hemma trots att de är främlingar i ett annat land, och att fortsätta be trots att templet i Jerusalem är förstört.

Genom att presentera sig själv som ”Herren Sebaot, Israels Gud” visar Gud att han har kapacitet att både höra och svara på judarnas böner även om de befinner sig utanför Israel och även om Jerusalems tempel är förstört.

Dessutom, även om Gud är Israels Gud, så är han inte bara judarnas Gud utan hela världens, till och med babyloniernas. Även om babylonierna har en annan religion och är judarnas hatade fiender, så älskar Gud dem också. Gud uppmanar därför det judiska folket att be för sina fiender[8] och att söka det babyloniska samhällets bästa, för går det väl för Babylon kommer också det judiska folket att dra nytta av det.[9]

Om mycket av Bibelns texter handlar om hur Guds folk ska behandla främlingar som kommer till Israel, så handlar denna text om hur Guds folk själva ska bete sig vid en eventuell flykt: Fortsätt tro på Gud, lita på hans omsorg. Fortsätt lev och arbeta för en god framtid. Arbeta tillsammans med era forna fiender och ert nya samhälle. Älska era fiender och bli till välsignelse för det nya land ni befinner er i.

Och, ska tilläggas, om Guds folk inte fortsätter leva sina liv i sitt nya land, inte ber för sitt nya samhälle och inte arbetar för fred och försoning med babylonierna, då kommer det heller inte gå väl för det judiska folket. Att bete sig illa i sitt nya land och hata den lokala befolkningen, det kommer leda till mer fiendskap och kommer absolut inte gagna det invandrade folket.

En intressant detalj som inte framkommer i den svenska översättningen av Bibeln, är att där det i Jeremia 29:7 står ”bästa” och ”väl” står det i den hebreiska grundtexten det för många frikyrkliga välbekanta ordet ”shalom”:

“⁷Och sök den stads bästa [shalom] dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl [shalom] för den, går det också väl [shalom] för er.” (Jer 29:7)

Shalom (שָׁלוֹם) är ett fantastiskt hebreiskt ord som kan översättas till både ”fred” och ”frid” på svenska. På svenska innebär ”fred” motsatsen till ”krig”. Men den bibliska betydelsen av shalom innebär inte bara avsaknad av fiendskap utan även ett positivt tillstånd av välgång och välfärd.

Så när Gud uppmanar judarna att söka shalom med babylonierna så vill han att judarna ska avstå från fientligheter mot babylonierna och aktivt arbeta för fred och välgång. Ett tillstånd av fred mellan judar och babylonier kommer att bli till välsignelse för både judar och babylonier. Man skulle till och med kunna översätta vers 7 ungefär så här: ”Sök fred med era fiender, för i den freden finns er fred.”

Fortsätter vi den tanken in i nutid kan vi jämföra med att en kristen av idag inte bara passivt ska avstå från främlingsfientlighet, utan ska även aktivt vara främlingsvänlig. Att skapa fred är mer än att bara passivt avstå från krig, det innebär också att aktivt arbeta för fred.[10]

På samma sätt som vi i kapitel 4 såg att det var i själva erbjudandet av gästfrihet som övergången från potentiell fiende till skyddad gäst ägde rum, så kunde judarna skapa fred med babylonierna genom att aktivt söka sitt nya samhälles bästa.

Jag tror vi alla har mycket att lära av det mångbottnade begreppet shalom. Att ha fred med någon innebär inte bara att man passivt avstår från att göra något ont, utan också att man aktivt gör något gott.

Fortsätter vi studera ordet shalom, eller ”eirene” (εἰρήνη) som det heter på grekiska, så känns det som att den bibliska undervisningen aldrig tar slut. I Nya testamentet fortsätter Gamla testamentets syn på ”fred/frid” som ett tillstånd av välgång i kombination med avsaknad av fiendskap.[11] Änglarna proklamerar att Gud kommer med fred till jorden i och med Jesus födelse.[12] Gud erbjuder Israel och mänskligheten fred och försoning i Jesus,[13] vilket demonstreras tydligt när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna samtidigt som folket sjunger ”Välsignad är han som kommer, kungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!”.[14] Denna frid och försoning mellan Gud och människa och mellan folk och folk, åstadkoms av Jesus genom hans död på korset.[15] Lärjungarna kommer med frid till folk de besöker,[16] Jesus hälsar människor med frid.[17] Apostlarna inleder ofta sina brev med hälsningen ”nåd och frid vare med er”[18] och konstaterar att Jesus är vår frid.[19] De som arbetar för att ”skapa fred/frid” kallas av Jesus för ”Guds barn”.[20] Och så vidare, och så vidare.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Men det finns en Gud i himlen

[1] 2Kung 17:5–6, 24

[2] 2Kung 23:26–27, 2Kung 24:2–4

[3] Jer 21:1–10

[4] 2Kung 23:26–27, 2Kung 24:2–4

[5] Esra 1:1–4

[6] Jer 28:2–4

[7] Jer 29:10

[8] Matt 5:44

[9] 1Tim 2:1–2

[10] Se kapitel 26 för mer om att skapa fred.

[11] Apg 12:20, Matt 10:34

[12] Luk 2:14

[13] Apg 10:36

[14] Luk 19:38

[15] Kol 1:20

[16] Matt 10:13

[17] Mark 5:34, Luk 7:50, Luk 24:36

[18] 1Thess 1:1, 1Pet 1:2

[19] Ef 2:14

[20] Matt 5:9

The post Israel bryter mot förbundet first appeared on Pastor Christian Mölk.

Centralt placerat i Bibeln finner vi ett viktigt Guds ord till ledare:

“⁸Öppna din mun för den stumme och försvara alla värnlösa. ⁹Öppna din mun och döm rättfärdigt, skaffa den betryckte och fattige rätt.” (Ords 31:8–9)[1]

Dessa visdomsord uppmanar personer i ledande ställning att offentligt uttala sig till stöd för socialt utsatta människor som inte har möjlighet att själva tala för sig.

En viktig uppgift för oss kristna är alltså att ge röst åt de som inte har någon röst, både i samhället och i församlingen. Att tala för de som ingen vill lyssna på. Att uppmärksamma de som samhället blundar för.

Detta är inte något som bara aktivister och anhöriga ska hålla på med. Den här texten är riktad direkt till kungen i Israel. Att höja sin röst för de svaga i samhället är en uppgift som tilldelats ledarna. Eller som Job uttryckte det:

”¹⁶Jag var en far för de fattiga och redde ut den okändes sak.” (Job 29:16)

Den som riskerar utvisning, den som inte har rösträtt, den som är sjuk, den som inte har kontakter, den personen har ingen chans i vårt samhälle. Men som kristna har vi ett ansvar att ta oss an den personens sak och göra kampen till vår egen. Vad hjälper det om du bara ber för en medmänniska utan att också bli det bönesvar du ber om? När vi kombinerar bön med heligt arbete, då hjälper det inte bara vår medmänniska, det förvandlar också oss till en mer rättfärdig människa och skapar den kärlekens gemenskap som Guds rike bygger på.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Israel bryter mot förbundet

[1] Bibel 2000

The post Höj din röst för den stumme first appeared on Pastor Christian Mölk.

Kung David behövde fly för sitt liv mer än en gång. Vid ett av dessa tillfällen möter vi en intressant person som heter Ittaj:

“¹³En budbärare kom till David och sade: ”Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom.” ¹⁴Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: ”Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom. Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd.” ¹⁵Kungens tjänare svarade kungen: ”Vad än vår herre kungen beslutar är vi dina lydiga tjänare.” ¹⁶Och kungen gav sig i väg och hela hans hushåll följde med honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset. ¹⁷När kungen drog ut följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset. ¹⁸Alla hans tjänare och alla kereteerna och peleteerna drog förbi honom. Och alla de sexhundra gatiterna som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen. ¹⁹Då sade kungen till gatiten Ittaj: ”Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land. ²⁰Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och ta dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig.” ²¹Men Ittaj svarade kungen: ”Så sant Herren lever och så sant min herre kungen lever: Där min herre kungen är, där vill också din tjänare vara, i liv eller död.” ²²Då sade David till Ittaj: ”Kom då och gå med oss.” Och gatiten Ittaj följde då med tillsammans med alla sina män och alla barn som han hade med sig. ²³Hela landet grät högljutt när folket drog fram. När kungen gick över Kidrondalen följde allt folket med och tog vägen mot öknen.” (2Sam 15:13–23)

När kung Davids egen son Absalom gör uppror lämnar David Jerusalem och går i flykt i öknen eftersom han inte vill utsätta sin älskade stad för Absaloms härjningar. När David, som har blivit lite till åren, pausar en stund medan hans trogna följe går förbi honom ut från staden Jerusalem, så ser han Ittaj. Ittaj är en filisté från Gat (samma stad som Goliat kom ifrån) som anslöt sig till kung David dagen innan i syfte att tillsammans med sin 600 man starka här ta värvning hos Israels kung.

David blir förvånad över att se Ittaj följa David ute i öknen eftersom han kom så sent som bara dagen innan. David uppmanar i all välvilja Ittaj att gå tillbaka till Jerusalem och hellre ansluta sig till Absalom eftersom han inte har något otalt med Ittaj. Varför frivilligt gå ut i öknen tillsammans med en förlorad kung när man kan ansluta sig till Israels nye kung?

Men när David kallar sin son Absalom ”kung” så svarar Ittaj frimodigt att det minsann är David som är Israels kung, inte Absalom. Ittaj har kommit för att tjäna den riktige kungen, oavsett om det kostar honom hans liv och hälsa. Ittaj tänker stå vid Davids sida såväl genom goda tider som hemska stunder.

När Davids eget folk övergav honom stod en främling lojalt kvar vid hans sida. Ittaj skämdes inte för David utan svarade öppet inför alla att han skulle tjäna kungen både genom död och liv.

David låter vid de orden Ittaj följa med David i hans flykt. Ittaj lär oss att man aldrig ska underskatta en främling och att sann lojalitet kan komma från oväntat håll och visar sig först när man kan förlora på det. En sådan lojalitet är mer värd än guld och svårare att finna än ädelstenar.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Höj din röst för den stumme

The post Ittajs lojalitet first appeared on Pastor Christian Mölk.

En av Bibelns stora hjältar, kung David, behövde vid flera tillfällen fly och det finns en hel del intressanta lärdomar från dessa händelser. Vi börjar med Davids flykt till Adullams grotta:

“¹David begav sig därifrån och flydde bort till Adullams grotta. När hans bröder och hela hans fars hus fick höra det kom de ner dit till honom. ²Alla som var i svårigheter, hade fordringsägare eller var missnöjda samlades hos honom, och han blev deras ledare. Omkring fyrahundra man anslöt sig till honom. ³Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Till kungen i Moab sade han: ”Låt min far och min mor få komma över hit och vara hos er tills jag får veta vad Gud vill göra med mig.” ⁴Han förde fram dem inför kungen i Moab, och de fick stanna hos honom så länge David var i borgen. ⁵Men profeten Gad sade till David: ”Du ska inte stanna här i borgen. Dra bort härifrån till Juda land.” Då gav sig David i väg därifrån och kom till Heretskogen.” (1Sam 22:1–5)

David hade nyligen blivit smord till Israels framtida kung, dödat Goliat, blivit befälhavare i Israels armé, besegrat filistéerna, gift sig med kungens dotter och slutit förbund med kungens son Jonatan. Framtiden såg onekligen bra ut! Men i takt med Davids framgångar blev kung Saul alltmer avundsjuk på David och ville döda honom. David gick från att vara en hyllad hjälte till att hastigt behöva fly för sitt liv och gömma sig i en grotta.

När David måste fly beger han sig till Adullams grotta, ett underjordiskt grottsystem av kalksten som förmodligen låg cirka en mil från Betlehem, nära gränsen mot Filistéen vid början av Judéens berg. Grottan ligger på en höjd med lång sikt ut över landskapet, perfekt för att kunna se om fiender börjar närma sig.

Ordet ”Adullam” (עֲדֻלָּם) betyder ”tillflykt”. Kanske har David hittat dessa grottor när han vallat får som ung pojke, och tänkt att han skulle kunna gömma sig där om han hamnar i fara någon gång. Nu kommer dessa grottor väl till pass!

En intressant detalj är att när David begav sig till Adullams grotta, så var han tvungen att passera just den plats där han hade besegrat Goliat. Säkert tänkte David på hur snabbt det hade gått från att vara en hyllad hjälte till att behöva fly för sitt liv.

När David gömde sig i Adullams grotta skrev han bland annat Psalm 142, något som ger oss en gripande inblick i vad det innebär att vara en flykting:

“¹En vishetspsalm av David. En bön när han var i grottan. ²Med hög röst ropar jag till Herren, med hög röst ber jag Herren om nåd. ³Jag utgjuter mitt bekymmer för honom, berättar om min nöd för honom. ⁴När min ande mattas i mig är du den som känner min stig. På vägen där jag går har de lagt snaror för mig. ⁵Se på min högra sida, där finns ingen som känns vid mig. Jag har ingen tillflykt mer, ingen som frågar efter min själ. ⁶Jag ropar till dig, Herre, jag säger: Du är min tillflykt, min lott i de levandes land.” ⁷Lyssna till mitt rop, för jag är i stor nöd. Rädda mig från mina förföljare, för de är starkare än jag. ⁸För min själ ut ur fängelset, så att jag kan prisa ditt namn. De rättfärdiga ska samlas omkring mig när du visar din godhet mot mig.” (Ps 142:1–8)

När David befann sig i en livsfarlig och mycket utsatt situation så inleder han sin bön med att ropa till Herren. David öppnar sitt hjärta för Herren och berättar om alla sina bekymmer, att hans fiender förföljer honom och att det inte längre finns någon tillflykt för honom någonstans, men att han litar på att Gud är hans tillflykt. Till sist ber David Gud befria honom från hans fiender.

Det finns mycket att lära av Davids bön i en svår situation. När du och jag omringas av fiender och måste fly eller dra oss undan, vart går vi då? Vi kan lära av David att vi kan ”gömma” oss hos Herren och be om hans hjälp och befrielse.

Precis som vi såg i kapitel 12 hur Gud jobbade med profeten Elias karaktär när han gömde sig vid bäcken Kerit, så verkar det som att Gud jobbar med Davids hjärta när han är på flykt och gömmer sig i Adullams grotta. Det är ofta när man hamnar i svåra situationer som man ödmjukar sig inför Herren och växer i sin tro. Därför är inte nödvändigtvis svåra situationer något negativt, åtminstone inte för vårt andliga väl och ve.

När Davids familj får höra vilket trångmål David hamnat i kommer de till honom. När David var liten brydde sig hans pappa och bröder inte speciellt mycket om honom. Det måste därför ha varit en oerhört skön känsla för David att nu, när han har hamnat i svåra trångmål, då kommer hans familj till honom. Det är när livet blir svårt som det visar sig vilka som är ens riktiga vänner.

Kanske kan hans familj inte göra så mycket för att rädda honom från kung Saul, men de kan finnas vid hans sida nu när David är i en mycket svår och utsatt situation. På liknande sätt kan du och jag finnas vid nutida flyktingars sida och vara deras familj, även om vi ofta önskar att vi hade kunnat göra något mer konkret för att förändra situationen. Men för den som får en omtänksam familj när man är ensam på flykt, kan omsorgen leda till att man slipper hamna i apatisk depression och i stället får kraft till att tänka på framtiden.

Men inte bara Davids familj kom till honom, utan även ”alla som var i svårigheter”. David måste ha blivit väldigt förvånad när det började komma olika sorters missnöjda människor till honom. Om David själv hade fått välja 400 man så hade han kanske inte valt just dessa människor, men nu verkar det som att Gud sände dem till honom. Dessa personer ”var i svårigheter”, de hade sina egna problem och bekymmer. De var ”skuldsatta”, de hade misslyckats i livet och fått ekonomiska bekymmer. De var ”missnöjda”, deras liv var svåra och de såg ingen möjlighet att få ett bättre liv om de inte lämnade det och i stället följde David. Även idag är det människor i svårigheter, med ekonomiska bekymmer och missnöjda med livet, som kommer till kyrkan och ber Gud att vara deras tillflykt och befrielse.

David blir dessa 400 personers ledare. De kom inte till David när han var rik och hyllad, utan när han var i sitt livs svåraste stund, och förhöll sig också lojala till David under resten av hans liv.

David hade säkert kunnat göra dessa 400 till ett rövarband, men i stället gjorde han dem till modiga hjältar och krigare.[1] På samma sätt kan du och jag komma till kyrkan och vädja till Gud om befrielse från en svår situation. Till en början är vi i svårighet och missnöjda, men allteftersom förändrar Gud vår situation och gör oss till hjältar för Guds rike.

Den som vill bli en ”Guds hjälte” idag och utföra stordåd för Herren, behöver vara lika lojal mot Jesus som Davids hjältar var mot David. En Guds hjälte behöver komma till Gud när livet är svårt, låta Gud bli ens tillflykt och bli förvandlad från en utsatt flykting till en Guds hjälte.

När Gud ska uträtta sina storverk på jorden, då brukar han först kalla en ledare efter sitt hjärta, smörja honom med sin helige Ande och sen göra honom till en ledare för människor som vill följa Gud.

Men i arbetet med att forma en ledare efter Guds hjärta får man ibland pausa livet av framgång för att dra sig undan till Adullams grotta och spendera ensam tid med Herren.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Ittajs lojalitet

[1] 2Sam 23:8–39

The post Adullams grotta first appeared on Pastor Christian Mölk.

I förra kapitlet gick vi igenom hur det var tänkt att Israel skulle behandla främlingar utanför Israels gränser, att Guds plan var att omvandla israeliterna till ”ett rike av präster och ett heligt folk”.[1] Gud vill sträcka ut sin frälsning till alla folk ”ända till jordens yttersta gräns” genom att använda Israel som missionärer som predikar Guds ord för de andra folken så att Israel därmed blir ”ett ljus för hednafolken”.[2] I det här kapitlet ska vi nu se hur detta kan visa sig i praktiken, om än något ofrivilligt:

“¹Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade: ² ”Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.”” (Jona 1:1–2)

Namnet ”Jona” betyder ”duva” och hans namn stämmer väl överens med hans uppdrag. Gud sänder Jona som en ”fredsduva” till Israels fiender, de krigiska assyrierna i Nineve.

Assyrierna hade ägnat sig åt våld, plundring, prostitution, trolldom och kommersiellt utnyttjande. Gud hade fått nog och ämnar sända Jona att förkunna Guds dom över deras huvudstad Nineve.

Men, när Gud förkunnar en dom, så är det sällan domen verkställs direkt. Det ges i stort sett alltid tid och möjlighet till omvändelse.

För Jona var därför Guds kallelse att förkunna dom över Nineve väldigt provocerande. Jona visste nämligen att Gud är en barmhärtig och förlåtande Gud, och vill inte att assyrierna ska erbjudas möjligheten till omvändelse så att Gud förlåter dem. Assyrierna är Israels fiender och Jona vill att Gud ska straffa assyrierna, inte förlåta dem.

Jona försöker därför bege sig till Tarshish, så långt bort från Nineve som var möjligt på Jonas tid. Tarshish var den västligaste staden i det levantiska handelsområdet medan Nineve var den östligaste. Men efter en ödmjukande vistelse i en fisks mage kommer Jona så småningom fram till Nineve.

För israeliten Jona var det potentiellt sett minst lika livsfarligt att bege sig in i hjärtat av fiendefolket assyriernas tre dagar långa huvudstad Nineve, som det var att befinna sig tre dagar inuti magen på en fisk i havets djup.

Men Jona är frimodig och predikar (kanske lite skadeglatt) att Gud kommer att ödelägga Nineve om fyrtio dagar:

“⁴Jona gick en dagsresa in i staden och predikade och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras.”” (Jon 3:4)

Jona hoppas att Gud nu kommer att krossa Israels fiender, men Gud, som ju till sin natur är ”sen till vrede och stor i nåd”,[3] vill att Jonas predikan ska leda till att assyrierna omvänder sig från sin ondska, något som också sker. Assyrierna i Nineve börjar tro på Gud när de får höra Jonas domspredikan:

“⁵Och folket i Nineve trodde Gud. De utlyste en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste av dem till den minste. ⁶När budskapet nådde kungen i Nineve reste han sig från sin tron, tog av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. ⁷Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: ”Varken människor eller djur, kor eller får ska smaka något. De får inte beta eller dricka. ⁸Både människor och djur ska klä sig i säcktyg. Alla ska ropa till Gud med kraft och vända om från sin onda väg och de övergrepp han begår. ⁹Vem vet, då kanske Gud vänder om och ångrar sig och vänder sig från sin glödande vrede så att vi inte går under.”” (Jon 3:5–9)

Genom att försaka mat och klä sig i simpla och fattiga kläder visar folket i Nineve att de verkligen ångrar sin synd och ber Gud om förlåtelse. Äkta omvändelse är alltid helhjärtad och den som omvänder sig är redo att ge upp allt för att komma till rätta med Gud. Att bara säga att man omvänder sig utan att vara beredd att ändra radikalt på sitt liv är inte en äkta omvändelse.

Av assyrierna lär vi oss att en äkta omvändelse börjar med att man får höra Guds ord och att man gensvarar genom att tro på Gud, visar sin ånger, ropar till Gud av all sin kraft, slutar göra det onda, och hoppas på att Gud förlåter, något som Gud naturligtvis gör:

“¹⁰När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem och gjorde det inte.” (Jon 3:10)

När en mördare döms i domstol, så kommer han att få sitt straff även om han ångrar sig. När Gud såg hur Nineve ångrade sig så avstod han från det straff som de i rättvisans namn borde ha fått för de synder de gjort. Det är tur för oss människor att Gud ger oss nåd i stället för rättvisa när vi omvänder oss.

På grund av att Jona var tre dagar och tre nätter i havets djup för att sen predika omvändelse för hedningarna, så omvände de sig och fick ta emot Guds nåd och slapp Guds dom. På samma sätt var Jesus död i tre dagar och tre nätter för att alla som tror på Jesus och omvänder sig ska få sina synder förlåtna och räddas från domen. Dock uppskattar inte Jona Guds nåds över assyrierna:

“¹ Men Jona tog mycket illa vid sig och blev arg. ² Han bad till Herren och sade: ”O Herre, var det inte det jag sade när jag var kvar i mitt land! Därför ville jag förekomma det och fly till Tarshish. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och stor i nåd och beredd att ångra det onda. ³ Ta nu mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva.” ⁴ Men Herren sade: ”Har du rätt att vara arg?”” (Jona 4:1–4)

I samma sekund som Gud slutar vara arg på Nineve blir i stället Jona arg på Gud. Normalt sett brukar en predikant vilja att åhörarna lyssnar och predikanten brukar bli glad när hans budskap når fram, men Jona är precis tvärtom. Jona ville inte att assyrierna skulle lyssna på hans budskap och han blir arg när de gör det!

Jona visste nämligen att Gud är en barmhärtig och nådig Gud, men han ville inte att Israels fiender assyrierna skulle få veta det.

Jona hade själv upplevt Guds barmhärtighet när Jona inuti fiskens mage omvände sig och Gud räddade honom från en säker död. Men nu när assyrierna omvänder sig och räddas från en säker död så kan inte Jona unna dem Guds barmhärtighet och blir så arg att han hellre vill dö än leva.

Men Gud försöker visa för den främlingsfientliga Jona att han är hela världens Gud, inte bara Israels. Gud älskar även de främmande folken utanför Israels gränser, och vill använda Israel som ett ljus i deras hedniska mörker. Om Gud visar för Jona att han har makt över både djuren och växterna, så kan han väl visa sin kärleksfulla makt även över de främmande folken?

När Guds folk missionerar bland främmande folk stoppas fientligheten, folken omvänder sig och börjar tro på Gud och fred mellan länder uppstår. Att Gud valde just Jona till detta uppdrag visar oss att Gud bryr sig om även främlingsfientliga människor och vill öppna deras ögon för Guds kärlek till de främmande folken genom att tvinga Jona att möta sina fiender.

Lyckades Jona till slut förstå att Gud älskar även hans fiender? Vi får aldrig veta det eftersom Jonaboken egentligen inte primärt handlar om Jona, utan om oss som läser. Älskar du dina fiender? Är du beredd att visa kärlek mot människor från andra länder? Är du beredd att förlåta dem som behandlat dig illa? Är du beredd att i ord och handling predika evangeliet för främlingar och fiender?

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Adullams grotta

[1] 2Mos 19:5–6

[2] Jes 49:6

[3] 2Mos 34:6–7, Jona 4:2

The post Predika för fienden first appeared on Pastor Christian Mölk.

I tidigare kapitel har vi tittat på hur Gud instruerade Israel hur de i egenskap av Guds folk skulle behandla främlingar inom Israels gränser, dvs. integration. I det här kapitlet ska vi nu titta på hur Gud vill att Israel ska förhålla sig till främmande folk utanför Israels gränser, dvs mission. Allt började med att Gud utvalde Abraham för att välsigna jordens alla folk genom honom:

“¹ Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.  ² Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse.  ³ Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.”” (1Mos 12:1–3)

Som en fortsättning på denna välsignelse utvalde Gud Israel, som genom Mose lag fick lära känna Gud och hans vilja. Men Guds tanke var aldrig att bara Israel skulle lära känna Gud, utan att Israel skulle fungera som ett prästerskap åt resten av världen:

“⁵Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. ⁶Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du ska tala till Israels barn.” (2Mos 19:5–6)

Om Israel levde enligt Guds vilja så var tanken att det skulle skapa en nyfikenhet hos de omkringliggande hednafolken och leda till att de också ville lära känna Gud. I en hednisk omvärld skulle den judiska tron fungera som ett ljus i mörkret för de hedniska folken runtomkring:

“⁶Det är för lite att du bara är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka de bevarade av Israel. Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till jordens yttersta gräns.” (Jes 49:6)

Vid det första templets invigning ber därför kung Salomo att Gud ska lyssna inte bara på det judiska folkets böner, utan ”även om en främling som inte tillhör ditt folk Israel” kommer till Jerusalem och ber i templet, så att ”alla folk på jorden” lär känna Guds namn:

“⁴¹Även om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från något land långt borta, för ditt namns skull ⁴²– för också där ska man höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm – ja, om han kommer och ber vänd mot detta hus, ⁴³hör det då i himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och vörda dig så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.” (1Kung 8:41–43)

Som ett svar på Salomos bön profeterar Jesaja att främlingar kommer att vända sig till Herren och Jerusalems tempel ska kallas ett ”bönens hus för alla folk”:

“³Främlingen som sluter sig till Herren ska inte säga: ”Herren kommer att skilja mig från sitt folk.” Inte heller ska eunucken säga: ”Jag är ett förtorkat träd.” ⁴För så säger Herren: De eunucker som tar vara på mina sabbater, som väljer det jag finner glädje i och håller fast vid mitt förbund, ⁵åt dem ska jag i mitt hus och inom mina murar ge ett minnesmärke och ett namn, en välsignelse som är bättre än söner och döttrar. Jag ska ge dem ett evigt namn som inte ska utplånas. ⁶De främlingar som sluter sig till Herren och vill tjäna honom och älska Herrens namn och vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten och inte ohelgar den, som håller fast vid mitt förbund, ⁷dem dem ska jag föra till mitt heliga berg och ge dem glädje i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer ska tas emot på mitt altare, för mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk.” (Jes 56:3–7)

Vidare profeterar både Jesaja och Sakarja om en framtid då ”alla hednafolk” kommer att strömma till Jerusalem för att möta Israels Gud:

“²Det ska ske i den yttersta tiden att berget med Herrens hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk ska strömma dit, ³många folk ska gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar.” För undervisning ska gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem. ⁴Han ska döma mellan hednafolken och skipa rätt för många folk. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva för krig.” (Jes 2:2–4)

“²³Så säger Herren Sebaot: På den tiden ska tio män av alla språk och folk ta tag i mantelfållen på en judisk man och säga: ”Låt oss gå med er, för vi har hört att Gud är med er.”” (Sak 8:23)

Sammanfattningsvis kan vi se att även om Gud har valt ut Israel som sitt älskade egendomsfolk, så innebär inte det att Gud inte älskar de andra folken, utan tvärtom att han vill använda Israel som ”ett ljus för hednafolken” och sträcka ut sin frälsning till alla folk ”ända till jordens yttersta gräns”.[1] Genom att välja ut Jerusalem som den plats där Gud uppenbarar sig och omvandla israeliterna till ”ett rike av präster och ett heligt folk”,[2] så kan de andra folken komma till Israel och där lära känna Gud.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Predika för fienden

[1] Jes 49:6

[2] 2Mos 19:5–6

The post Främlingen utanför Israel first appeared on Pastor Christian Mölk.

I kapitel 10 gick vi igenom hur Gud instruerade Israel att älska ”främlingen, den faderlösa och änkan” som sig själv och behandla dem generöst och i kapitel 11 såg vi hur detta integrationsarbete kunde fungera i praktiken. Men dessvärre var det en återkommande kritik från profeterna att Israel tyvärr inte behandlade dessa tre utsatta grupper särskilt väl. I det här kapitlet ska vi se hur Gud därför vänder på alltihopa och tvärtom låter en främmande änka med en faderlös pojke få bli till välsignelse för en israelit på flykt.

Under en tid av israelitiskt avfall dyker plötsligt profeten Elia upp från ingenstans. Elia profeterar att det ska komma en svår torka över Israel och tvingas tack var det fly för sitt liv. Gud sänder därför Elia till bäcken Kerit för att gömma honom där samtidigt som Gud kan jobba på Elias karaktär:

“²Och Herrens ord kom till honom:  ³ ”Gå bort härifrån och bege dig österut och göm dig vid bäcken Kerit öster om Jordan.”” (1Kung 17:2–3)

Även om man inte vet exakt var bäcken Kerit låg, så får vi genom denna berättelse en inblick i vad det kan innebära att fly för sitt liv och hur Gud kan använda den situationen till att visa omsorg och hjälpa oss att fördjupas i tron. Varje morgon och kväll förser Gud med hjälp av korpar Elia med bröd att äta och vatten att dricka.

Namnet ”Kerit” betyder ”att skära av” eller ”hugga”, vilket skulle kunna innebära att Gud fick möjlighet att forma och förädla Elia genom att arbeta med hans negativa och destruktiva karaktärsdrag.

Elia hade hastigt blivit en känd profet i landet, och genom att gömma Elia vid en bäck lär Gud Elia vikten av att vara ensam med Gud. Kanske hade Elia hellre fortsatt predika för folket och berätta om Guds plan för Israel, men vid bäcken Kerit får Elia lära sig att arbetet för Gud aldrig får bli viktigare än livet med Gud.

Om vi ser på Elias vistelse vid bäcken Kerit som en symbolisk plats där varje troende får vara ensam med Gud, då symboliserar brödet Bibeln och vattnet Anden. Varje morgon och varje kväll är det nyttigt och bra för varje person som vill tjäna Gud att stilla sig i ensamhet och bli uppfylld av Guds ord genom Bibeln och bli uppfylld av Guds Ande genom bönen.

Dessutom, i en tid av torka fick Elia sitta vid en vattenbäck. På detta sätt lärde Gud Elia att vara beroende av Gud för sin försörjning.

Det måste ha varit en svår prövning för Elia att bibehålla sin förtröstan på Guds försorg när han såg hur bäcken sakta men säkert torkade ut. Men Elia höll ut och litade på att Gud så småningom skulle visa på någonting nytt när tiden var inne.

Det är nog ingen slump att Jesus jämför strömmar av vatten med den helige Ande. Den som vill arbeta för Gud behöver hitta en egen gömd plats där man kan få vara ensam med Gud och hämta kraft. Gud använder den ensamma tiden vid bäcken Kerit för att lära Elia ännu mer om hur man är en Guds tjänare.

Men även om Gud visste sin plan för Elia så berättade han inte allt med en gång, utan lät Elia få veta en sak i taget. Först när Elia lydde Gud och begav sig till bäcken Kerit så fick han veta nästa steg.

Även idag leder Gud oss steg för steg och låter oss få veta en sak i taget. Det kan vara väldigt frustrerande men leder till att vi blir beroende av Gud och måste lära oss att lita på hans omsorg.

Vad hade hänt om vi hade fått veta hela Guds plan i förväg? Förmodligen hade vi då backat ur eftersom vi inte känner att vi klarar av någonting så stort.

Det är också ofta först i backspegeln som vi kan konstatera hur underbart Gud har lett oss hela tiden. Det är ofta först när vi ser tillbaka på vårt liv som vi inser att många av de svårigheter vi gick igenom egentligen var bra för oss och gjorde så att vi växte i vår tro och lärde oss att förtrösta mer på Gud. Men om vi hade fått veta dem i förväg kanske vi inte hade vågat gå när Gud kallade.

När en människa blir förföljd i sitt eget hemland och tvingas fly kan det vara svårt att se Guds plan och omsorg. Men om man ber Gud vara med i flykten kan Gud använda situationen till någonting positivt längre fram. När Gudsmannen Elia flyr Israel och kommer till Sarefat i Sidon får vi ytterligare ett exempel på hur Gud kan använda en flykt till något positivt:

“⁸ Då kom Herrens ord till Elia. Han sade:  ⁹ ”Bryt upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig mat.”” (1Kung 17:8–9)

I precis rätt tid, när det var dags för Elia att gå vidare, talade Gud till Elia om att bege sig till en icke-judisk änka i Sidon, ett område som låg norr om Israel i dagens Libanon.

Änkor hade det oerhört tufft på Bibelns tid. Med barn att försörja och ta hand om men utan en man som jobbar och tjänar pengar blev livet extremt svårt. Lägg därtill att det rådde torka så förstår de flesta att denna änka inte ens hade möjlighet att ge mat till sin egen son, än mindre till Elia:

“¹²Men hon svarade: ”Så sant Herren din Gud lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och lite olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och ska nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi ska äta det och sedan dö.”” (1Kung 17:12)

Men på detta sätt visar Gud för Elia att Gud kan använda vem han vill till att göra vad han vill. Vi människor, som ofta ser till det yttre, skulle förmodligen ha gått förbi denna änka och aldrig gett henne en chans. Men Gud, som såg hennes hjärta, visste att hon måhända inte hade någonting att erbjuda, men att hon var villig att tjäna Gud om han bara gjorde det möjligt.

På samma sätt ska vi människor akta oss för att bara se till det yttre när vi bedömer om en människa är kapabel att göra si eller så. Eftersom kraften och välsignelsen kommer från Gud spelar det ju ingen som helst roll huruvida vi är mänskligt sett svaga eller starka. Det som spelar roll är vårt hjärtas inställning och om vi är redo att tjäna Gud eller inte.

Gud välsignar änkan genom att när profeten Elia bor hos henne så förser Gud henne mirakulöst med mjöl och olja till att baka bröd:

“¹³Då sade Elia till henne: ”Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son. ¹⁴För så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan ska inte ta slut, och olja ska inte fattas i kannan fram till den dag då Herren låter det regna på jorden.” ¹⁵Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv, sonen och hennes husfolk. ¹⁶Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan enligt det ord som Herren hade talat genom Elia.” (1Kung 17:13–16)

Men, mitt i all den mirakulösa välsignelse som änkan hade fått av Gud, så drabbas hon av en ofattbar tragedi när hennes son dör i sjukdom.

Att änkans son dog var en dubbel tragedi som inte bara drabbade pojken utan även änkan i förlängningen, eftersom han var hennes garanti för försörjning när hon blev gammal.

Änkan klandrar sig själv och sin egen synd för sonens död och blir arg på Elia eftersom hon tror att han på något sätt har gjort så att Gud straffat henne för hennes synd.

Det är lätt hänt att klandra sig själv och sin egen synd när man drabbas av hemskheter. Men allt negativt som drabbar oss är inte automatiskt ett straff från Gud, även om det kan kännas så ibland.

Om det plötsligt börjar regna, betyder det att det var Gud som sände regnet, eller var det Djävulen som sände regnet, eller regnar det för att det är höst? Ibland är det svårt att veta.

Men Elia blir bestört över änkans sons död och gör det enda han kan göra; ropar ut sin förtvivlan inför Gud! Dilemmat som Elia och änkan drabbas av är egentligen Teodicé-problemet: ”Hur kan en god Gud tillåta ondska?” Svaret på den frågan ges inte, men däremot en bra instruktion för hur man ska hantera tragedier; nämligen att ropa ut sin förtvivlan till Gud. Även om Gud inte gav svar på varför pojken dog, så lät han nämligen ett mirakel ske genom att föra honom tillbaka till livet:

“²²Och Herren hörde Elias bön, och pojkens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen.” (1Kung 17:22)

Av profeten Elia lär vi oss att Gud är med oss och förser med det vi behöver när vi flyr för våra liv, när vi lämnar vårt hemland, när det råder torka och hungersnöd.

Vi lär oss också att när Israel bryter förbundet med Gud som mest, när de förtrycker främlingen, den faderlöse och änkan, så är det i stället en främmande änka med en faderlös pojke som tar hand om Guds profet. Till sist lär vi oss också att Gud kan göra så att en främmande fattig änka blir till stor välsignelse. Gud kan använda vem han vill för sina syften och vi ska inte räkna bort någon bara för att de till det yttre inte verkar kunna bidra med så mycket. Med rätt inställning kan alla människor bli använda av Gud.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Främlingen utanför Israel

The post Främlingen, änkan och den faderlöse first appeared on Pastor Christian Mölk.

I förra kapitlet gick vi igenom de lagar som reglerade hur Israel skulle behandla främlingen, den faderlöse och änkan inom sitt eget lands gränser. Ett exempel på hur dessa lagar kan te sig i praktiken hittar vi i Ruts bok.

På grund av en hungersnöd lämnar israeliten Elimelek och hans fru Noomi sitt hemland Israel med sina två barn och beger sig till grannlandet Moab för att leva där som främlingar:

“¹På den tiden när domarna regerade blev det svält i landet. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. ²Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där.” (Rut 1:1–2)

I Moab dör Elimelek och lämnar Noomi ensam med sina två söner som gifter sig med varsin moabitisk fru; Orpa och Rut. Efter ytterligare en tid dör även Noomis två söner och hon blir ensam kvar med sina sonhustrur. Detta var en väldigt besvärlig situation för Noomi eftersom en ensam kvinna utan vare sig man eller söner på Bibelns tid inte hade möjlighet att försörja sig.

Noomi bestämmer sig då för att återvända till sitt hemland Israel och vill att Orpa och Rut stannar kvar i Moab där de kan gifta om sig. Orpa stannar kvar i Moab men Rut vägrar lämna Noomi och säger:

”Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud.” (Rut 1:16)

Ruts bekännelse är som ett eko av Guds löfte till Israel: ”Jag ska ta er till mitt folk och vara er Gud.”[1]

Genom att välja Gud och hans folk, så går Rut från att vara en moabitisk främling till att bli en medborgare i Guds rike, åtminstone andligt sett.

Till en början betraktas nämligen Rut fortfarande som en främling i Israel. Men som främling har hon enligt Mose lag rätt att få plocka överblivet ax från israelitiska åkrar.[2] Som vi såg i förra kapitlet så ingick det i Guds förbund att israeliterna skulle lämna en del av sin skörd till främlingarna:

“⁹När ni bärgar skörden i ert land, ska du inte skörda till den yttersta kanten av åkern och inte plocka upp ströaxen efter din skörd. ¹⁰Inte heller i din vingård ska du göra någon efterskörd, och de druvor som fallit av i din vingård ska du inte plocka upp. Du ska lämna kvar det åt den fattige och åt främlingen. Jag är Herren er Gud.” (3Mos 19:9–10)

Till den israelit som följde denna befallning gav Gud ett tydligt löfte: ”Då ska Herren din Gud välsigna dig i allt du företar dig.”[3]

Genom att infödda israeliter var generösa med sitt överflöd fick utländska främlingar en möjlighet att överleva i landet.

”² Moabitiskan Rut sade till Noomi: ”Låt mig gå ut på åkern och plocka ax efter någon som ser på mig med välvilja.” Hon svarade henne: ”Ja, gå, min dotter.” ³ Då gick hon i väg och kom till en åker och plockade där ax efter skördemännen. Det föll sig så att åkermarken tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt.” (Rut 2:2–3)

Rut, som var en utlänning i ett främmande land, verkar ha bestämt sig för att varken fastna i utanförskap eller bidragsberoende utan aktivt försöka bli en del av sitt nya land och skapa sig ett nytt och bättre liv. När Rut nyttjar rätten för främlingar att få plocka överblivet ax så träffar hon Boas, som var av Elimeleks släkt. Så småningom gifter de sig och Rut blir stammoder till såväl kung David som till Jesus Kristus.[4]

Ruts bok är en pedagogisk illustration av hur Mose lag om hur Israel skulle behandla främlingen inom Israel, integrationen, var tänkt att fungera i praktiken. På liknande sätt är Jona bok en pedagogisk illustration av hur Mose lag om hur Israel skulle behandla de främmande folken utanför Israel, missionen, var tänkt att fungera i praktiken.

Dock ska tilläggas att även om Guds ord befallde att israeliterna skulle vara generösa mot främlingar, så var det långt ifrån alla som var det. Rut var tvungen att leta efter någon som såg på henne med ”välvilja”, något hon finner hos Boas.

Av Rut lär vi oss att även främlingar kan välja att tro på Gud och få bli till välsignelse för Guds folk. Men hade inte Boas lytt Guds ord om att vara generös mot främlingar hade flyktingen Rut inte fått bli till välsignelse för Israel och kung David hade aldrig fötts.

Ett främlingsvänligt samhälle uppstår ur kombinationen av att de infödda välkomnar flyktingar, är generösa med sitt ekonomiska överflöd, inkluderar främlingar in i gemenskapen, och att främlingar i sin tur använder de inföddas generositet som en språngbräda från utanförskap till att bli till välsignelse för sitt nya samhälle.[5]

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Främlingen, änkan och den faderlöse

[1] 2Mos 6:7

[2] 5Mos 24:19–21

[3] 3Mos 19:9–10

[4] Rut 4:17

[5] 5Mos 24:19

The post Ditt folk är mitt folk first appeared on Pastor Christian Mölk.

Efter att Gud räddat Israel ut ur Egypten slår de läger i öknen vid Sinai berg. Mose går upp på berget och får ta emot de bud som Gud vill att Israel ska leva efter. Ett fundament i Israels relation med Gud är hur de enligt Mose lag ska förhålla sig till främlingarna inom Israel och de främmande folken utanför Israel.

Gud säger till Israel att om de lyssnar på Gud och håller det förbund som de snart ska ingå, då ska de bli Guds eget folk som han ska omvandla till ett heligt prästerskap:

“⁵Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. ⁶Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du ska tala till Israels barn.” (2Mos 19:5–6)

Gud utvalde just Israel till detta, inte för att de var större eller bättre än alla andra folk, utan tvärtom för att de var mindre än alla andra folk.[1] När folken runtomkring såg hur Gud välsignade och beskyddade det lilla Israel, skulle det väcka ett nyfiket intresse som skulle leda till att de kom till Israel i syfte att också få lära känna Gud. Om Israel höll Guds förbund och levde efter Guds vilja skulle Gud göra dem till ”ett ljus för hednafolken”. Eftersom hela jorden tillhör Gud, så nöjer han sig inte med att bara frälsa Israel, utan vill sträcka ut sin frälsning till alla folk:

“⁶Det är för lite att du bara är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka de bevarade av Israel. Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till jordens yttersta gräns.” (Jes 49:6)

Guds förbund med Israel gick kortfattat ut på att ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa som dig själv”. [2]

Den första delen av sammanfattningen, att ”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta” handlar om Israels relation till Gud, dvs. att lyssna på Guds ord, fira gudstjänst, offra vid templet, osv. Den andra delen av sammanfattningen, att älska ”din nästa som dig själv”, handlar om Israels relation till sina medmänniskor.

Guds förbund med Israel går nämligen i både vertikal och horisontell riktning, och innebär inte bara att Israel ska utföra offer och ceremonier i templet i Jerusalem, utan också om att älska sina medmänniskor genom att, som vi såg i förra kapitlet, ”rädda” människor ut ur en utsatt situation.

Jesus inleder till och med hela sitt uppdrag som Messias genom att proklamera att han har kommit för att göra precis det som Jesaja profeterade att Guds folk skulle göra, nämligen att ”predika glädjens budskap för de fattiga, frihet för de fångna och ge de betryckta frihet”[3]. Att Jesus gör så att blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och fattiga får höra ett glädjens budskap, blir för Johannes Döparen ett bevis för att Jesus är Messias[4].

Så när Gud ingår förbund med Israel så instruerar han dem att inte bara älska Gud, utan även sin medmänniska:

“¹⁷Du ska inte hata din broder i ditt hjärta, men du ska tillrättavisa din nästa så att du inte bär på synd för hans skull. ¹⁸Du ska inte hämnas och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du ska älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3Mos 19:17–18)

Ordet ”nästa” är ett ord som också kan översättas till medmänniska, vän[5] eller granne,[6] och som primärt syftar på en israelitisk landsfrände som ingår i samma förbund med Gud. På ett liknande sätt används ordet i Nya testamentet där en troende beskrivs som en ”nästa”.[7]

Men det som gör ordet ”nästa” så intressant i detta sammanhang, är att det bara några versar senare i samma kapitel används synonymt med ordet ”främling”:

“³³När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. ³⁴Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.” (3Mos 19:33–34)

För Gud är alltså inte bara infödda vår nästa, utan även främlingar, och ska därmed också behandlas som bröder.

Men, inte nog med att Gud vill att Israel ska behandla främlingar väl, Gud vill också att Israel ska älska främlingen, därför att Gud älskar främlingen:

“¹⁸Han skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. ¹⁹Också ni ska älska främlingen för ni har själva varit främlingar i Egyptens land.” (5Mos 10:18–19)

Om Israel ska kunna vara Guds folk är det viktigt att de återspeglar Guds karaktär. Exempelvis instruerar Gud Israel i Mose lag att ”Ni ska hålla er heliga och vara heliga, för jag är helig”.[8]

På samma sätt ser vi i ovan bibelord att Gud vill att Israel ska älska främlingen, därför att Gud älskar främlingen.

Men det är inte bara främlingar som Gud är noga med att Israel ska behandla som medmänniskor, utan även faderlösa[9] och änkor[10]. Dessa tre grupper blir som ett samlingsbegrepp för socialt och ekonomiskt utsatta människor,[11] mycket på grund av att de, tillsammans med leviterna[12], inte hade möjlighet att äga mark i Israel.

Om man inte äger någon egen mark, eller utan en make eller pappa som brukar jorden, så blir det svårt att överleva, och Gud vill därför att Israel tar ett särskilt ekonomiskt ansvar genom att vara generösa[13] mot främlingar, faderlösa och änkor:

“¹⁹När du skördar din åker och glömmer kvar en kärve på åkern, ska du inte gå tillbaka för att hämta den. Den ska tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. Då ska Herren din Gud välsigna dig i allt du företar dig. ²⁰När du slår ner dina oliver, ska du inte sedan söka genom grenarna. Det som finns kvar ska tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. ²¹När du plockar druvorna i din vingård, ska du inte göra någon efterskörd. Det som finns kvar ska tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. ²²Kom ihåg att du själv har varit slav i Egyptens land. Därför befaller jag dig att iaktta detta.” (5Mos 24:19–22)

Utöver att var och en skulle vara generös med sitt eget privata överflöd, så skulle man också kollektivt samla in tionde så att de som inte hade någon egen mark skulle kunna ta del av denna sociala välfärd:

“²⁸Vid slutet av vart tredje år ska du ta undan hela tiondet av din avkastning det året och lägga upp det inom dina portar. ²⁹Sedan ska leviten komma, han som inte har någon lott eller arvedel tillsammans med dig, och även främlingen, den faderlöse och änkan, som bor inom dina portar, och de ska äta och bli mätta. Då ska Herren din Gud välsigna dig i allt det arbete du utför.” (5Mos 14:28–29)

Lägg väl märke till att denna lag åtföljdes av ett löfte om Guds välsignelse. Om Israel ville se en god skörd och ett välsignat ekonomiskt överflöd skulle de ge tionde av sin avkastning till leviten, främlingen, den faderlöse och änkan. För att verkligen se till så att israeliterna följde just detta bud, så skulle de i samband med tiondegivandet högtidligt lova och bekänna det offentligt:

“¹²När du under det tredje året, året för tiondegivande, har lagt undan hela tiondet av din avkastning och gett det åt leviten, främlingen, den faderlöse och änkan och de har ätit av det inom dina portar och blivit mätta, ¹³då ska du säga inför Herren din Guds ansikte: ”Jag har fört bort det heliga ur mitt hus, och jag har gett det åt leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, helt enligt det bud som du har gett mig. Jag har inte brutit eller glömt något av dina bud. ¹⁴Jag åt inget av det när jag hade sorg, och jag förde inte bort något av det när jag var oren, och gav inte något av det till de döda. Jag har lyssnat till Herren min Guds röst och i allt gjort så som du har befallt mig. ¹⁵Se ner från din heliga boning, från himlen, och välsigna ditt folk Israel, och det land som du har gett oss, ett land som flödar av mjölk och honung, så som du med ed lovade våra fäder.”” (5Mos 26:12–15)

Utöver ett generöst välfärdssystem skulle Israel också tillse att främlingarna fick delta i det religiösa livet på samma sätt som de infödda israeliterna:

“¹⁴När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren, ska han göra så som ni gör. ¹⁵Inom församlingen ska samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så ska det vara för främlingen inför Herrens ansikte. ¹⁶Samma lag och samma rätt ska gälla för er och för främlingen som bor hos er.”” (4Mos 15:14–16)

Främlingar hade samma rätt till en ledig dag, sabbat, som infödda israeliter,[14] och om de ville så fick de delta i det judiska påskfirandet, under förutsättning att de omskar sig.[15]

Men främlingarna hade inte bara religiösa rättigheter, utan även skyldigheter. Om främlingarna misskötte det religiösa offrandet skulle de få samma straff som israeliterna.[16]

Om Israel mot all förmodan skulle bryta mot förbundet genom att behandla sina medmänniskor illa, då varnar Gud dem för att han då kommer att ställa sig på de svaga och utsattas sida och lyssna på deras rop på hjälp:

“²¹En främling ska du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. ²²Änkor och faderlösa ska ni inte behandla illa. ²³Om ni behandlar dem illa, ska jag sannerligen höra deras rop när de ropar till mig. ²⁴Min vrede ska upptändas och jag ska döda er med svärd, så att era egna hustrur blir änkor och era barn faderlösa.” (2Mos 22:21–24)

Sammantaget kan man säga att Gud genom Mose lag instruerar Israel att välkomna främlingar, flyktingar och invandrare till sitt land som gäster, bidra ekonomiskt till dem av sitt överflöd, inkludera och integrera dem in i det religiösa livet och samhället genom att ge dem både skyldigheter och rättigheter samt behandla dem som sig själva:

“²²En och samma lag ska gälla för er, såväl för främlingen som för den infödde, för jag är Herren er Gud.” (3Mos 24:22)

Om Israel behandlade främlingar på ovan sätt så skulle Gud i sin tur välsigna Israel. Av detta tror jag att även vi i Sverige har mycket att lära.

Efter att Mose på Sinai berg klargjort för det israelitiska folket alla Guds lagar och instruktioner som ingår i förbundet, så svarar Israel med en mun: ”Allt som Herren har sagt vill vi göra”.[17] Israel lovar därmed att hålla sin del av förbundet genom att älska Gud av hela sitt hjärta och sin medmänniska som sig själv.

Om Israel håller förbundet så kommer Gud att låta Israel inta Kanaans land och sen välsigna dem i överflöd inne i sitt nya hemland.[18] Men om Israel tvärtom bryter mot förbundet, så kommer Gud att förbanna Israel genom att köra ut dem från Kanaans land.[19]

Sammanfattningsvis kan vi se framför allt två saker angående Israels relation till främlingar i det gamla förbundet. För det första att Gud vill använda Israel som ett heligt redskap som når ut med Guds ord till de främmande folken utanför Israel, och för det andra att Gud vill att Israel ska välkomna och inkludera främlingar inom Israel både i samhället och i den religiösa gemenskapen.

Dessa två förhållningssätt gentemot främlingar kallar jag i resten av boken för ”integration”[20] om det gäller inom Israel eller församlingen, samt ”mission” om det gäller utanför Israel eller församlingen. I följande två kapitel ska vi titta på hur det går med integrationen i Israel i praktiken, och i kapitel 13 och 14 ska vi sen se hur Gud tänkte att Israel skulle missionera bland de främmande folken utanför Israels gränser.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Ditt folk är mitt folk

[1] 5Mos 7:7–8

[2] Luk 10:27

[3] Luk 4:18–19, Jes 58:6–7, Jes 61:1–3

[4] Matt 11:4–6

[5] 2Sam 13:3

[6] Ords 3:29

[7] Jak 4:12

[8] 3Mos 11:44

[9] ”Faderlös”, ”יָתוֹם” (yatom), betyder att vara föräldralös, men kan också översättas till “ensam”.

[10] ”Änka”, ”אַלְמָנָה” (almana), refererar till en kvinna vars make har dött och därmed inte längre har någon som försörjer henne.

[11] 5Mos 10:18, 5Mos 14:29, 5Mos 16:11–14, 5Mos 24:17–21, 5Mos 26:12–13, 5Mos 27:19, Ps 146:9, Jer 7:5–7, Jer 22:3, Sak 7:10

[12] Leviterna var ättlingar till Levi, en av Israels 12 stamfäder, och tjänade tillsammans med prästerna i templet.

[13] 3Mos 19:9–10, 3Mos 23:22

[14] 2Mos 20:8–10

[15] 2Mos 12:48–49

[16] 3Mos 17:8–16

[17] 2Mos 19:8

[18] 5Mos 4:1–8

[19] 3Mos 26:33

[20] Ordet ”integration” definieras som ett ”förenande eller sammanförande av skilda delar till en större helhet”.

The post Främlingen inom Israel first appeared on Pastor Christian Mölk.

När trycket på Israel blir för stort bestämmer sig Gud för att rädda Israel från deras främlingskap. När Mose återvänder till Egypten konfronterar han farao och begär att israeliterna ska släppas:

“¹Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: ”Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” ²Men farao svarade: ”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.”” (2Mos 5:1–2)

Efter mycket om och men tvingar till sist Gud farao att släppa israeliterna:

“³¹Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: ”Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst som ni har sagt. ³²Ta med era får och kor också, som ni har sagt, och välsigna även mig när ni drar ut. ³³Egyptierna skyndade på folket för att få dem ut ur landet fort, för de sade: ”Annars dör vi allihop.”” (2Mos 12:31–32)

När farao sen ångrar sig och rider ut med sin här för att anfalla israeliterna räddar Gud Israel genom att låta dem gå torrskodda genom Röda havet:

“²⁹Men Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. ³⁰Så frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. ³¹När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.” (2Mos 14:29–31)

Minnet av uttåget ur Egypten firar det judiska folket än idag genom att äta en symboliskt betydelsefull påskmåltid under högtiden ”pesach”. Påskmåltidens lamm påminner om dödsängeln som tack vare lammets blod gick förbi israeliternas hem och räddade dem från döden. Det osyrade brödet påminner om hastigheten i Guds räddning. Israeliterna hann inte tillaga brödet som vanligt utan var tvungna att skynda sig. Saltvattnet påminner om tårarna som israeliterna grät i deras fångenskap, samt att de gick genom Röda havet. De bittra örterna påminner om slaveriets bitterhet. En särskild fruktpuré påminner om leran som de brukade göra tegel av i deras fångenskap i Egypten. De fyra bägarna med vin, med tre delar vatten och en del vin, påminner om Guds fyra löften till Israel att han ska föra ut dem ur Egypten, rädda, återlösa och göra dem till Guds folk.[1]

Det är ingen slump att Jesus instiftar nattvarden i samband med den judiska påskmåltiden.[2] Däremot är inte nattvarden beroende av påskmåltiden, som ju bara firas en gång om året, utan kan firas vart och närsomhelst som troende samlas i Jesu namn.

Påskmåltiden innehåller en påminnelse till Guds folk om att Gud minns sitt förbund, att Gud räddade Israel från Egyptens slaveri, lammets blod som gav räddning från döden, och en uppmaning att kontinuerligt fira påskmåltiden.

Nattvardsmåltiden innehåller en påminnelse till Guds folk om att Gud har instiftat ett nytt förbund, att Gud räddade sitt folk från syndens slaveri, lammets blod som ger förlåtelse från synder, och en uppmaning att kontinuerligt fira nattvarden.

Men vad har då Guds räddning av Israel med främlingar att göra? Jo, det faktum att Gud räddade Israel från främlingskapet i Egypten används återkommande av Gud som själva grundargumentet för att Israel ska behandla främlingar väl:

“²¹En främling ska du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. ²²Änkor och faderlösa ska ni inte behandla illa. ²³Om ni behandlar dem illa, ska jag sannerligen höra deras rop när de ropar till mig.” (2Mos 22:21–23)

“⁹En främling ska du inte förtrycka. Ni vet själva hur främlingen känner det, eftersom ni har varit främlingar i Egyptens land.” (2Mos 23:9)

Guds räddning av Israel ut ur den bedrövliga situationen i Egypten blir en modell för hur Guds folk i sin tur ska rädda utsatta grupper ut ur en bedrövlig situation, såsom exempelvis främlingar och flyktingar. Genom att behandla främlingar väl behandlar Israel sina medmänniskor på samma sätt som de själva blev behandlade av Gud när de var främlingar i Egypten.

Gud är Israels ”räddare”, och eftersom Gud vill att hans folk ska vara som han, så vill Gud naturligtvis att också Israel ska vara utsatta främlingars räddare.

Det är för övrigt ingen slump att när Gud föds som en människa på jorden antar han namnet ”Jesus” (vilket är en grekisk variant av de hebreiska namnen Josua, Yeshua och Yehoshuah). Namnet är en hopslagning av de två hebreiska orden ”yeho”, som är ett ord som kommer från Guds namn ”YHWH” / ”Yahweh”, och ”shua” som betyder ”frälsning” eller ”rädda oss!”. Sammantaget blir alltså Jesus namn ”Gud räddaren” eller ”Gud frälsaren”, vilket ju stämmer väldigt väl överens med att Jesus är Gud som blev människa för att frälsa oss.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Främlingen inom Israel

[1] 2Mos 6:6–7:1

[2] Matt 26:17–29

The post Guds räddning first appeared on Pastor Christian Mölk.

I 2 Moseboken kapitel 2 kan vi läsa om hur israeliten Mose räddas av faraos dotter och blir hennes son.[1] Mose växer upp som en prins i Egypten, men visste att han egentligen var en israelitisk hebré:

“¹⁰När pojken hade vuxit upp förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, ”för jag drog upp honom ur vattnet”, sade hon. ¹¹En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder.” (2Mos 2:10–11)

Kanske tänkte Mose att han en dag skulle använda sin inflytelserika position som faraos dotterson för att rädda sitt folk från det egyptiska slaveriet? I så fall hade Mose på sätt och vis rätt, det var Guds plan för Mose att Gud skulle rädda Israel genom honom, men tyvärr springer Mose händelserna i förväg och tar saken i egna händer. Det slutar i katastrof, han slår ihjäl en egyptier som misshandlat en av hans landsmän, både israeliterna och egyptierna blir upprörda på honom och han tvingas fly till Midjans land:[2]

“¹⁵Farao fick också höra om det och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn.” (2Mos 2:15)

I Midjans land måste Mose snabbt hitta mat, vatten och skydd för att överleva i det hårda ökenklimatet. Han letar upp en brunn och möter där sju kvinnor som han hjälper mot några besvärliga herdar. Om Moses rättspatos möttes av skepticism av israeliterna, så välkomnas han med öppna armar av midjaniterna.

När kvinnornas pappa Jetro, prästen i Midjans land, får höra om egyptiern Mose får vi återigen se prov på Mellanösterns gästfrihetskultur. Jetro bjuder in Mose till sig och visar genom att bjuda på mat att Mose är välkommen, beskyddad och en accepterad del av Jetros gemenskap. När Mose svarar på Jetros gästfrihet genom att stanna kvar hos honom får han gifta sig med Jetros dotter Sippora. Tillsammans får de en son som Mose ger namnet ”Gershom”:[3]

“²²Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gershom, ”för”, sade han, ”jag har blivit en främling i ett främmande land.”” (2Mos 2:22)

Som vi såg i kapitel 4, så kan det hebreiska ordet ”ger” översättas till både ”främling”, “flykting” och ”gäst”, beroende på sammanhanget. Mose börjar alltså sitt liv med att växa upp som prins i det egyptiska palatset, blir en flykting i Midjans land, välkomnas som gäst av Jetro, men upplever sig själv fortfarande som en främling. Moses val av namn till hans förstfödde son avslöjar hur djupt den mentala resan påverkade honom. Varje gång Mose ropade på sin son blev han påmind om sin besvärliga situation.

Mose blir på sätt och vis flykting dubbelt upp, eftersom han var tvungen att lämna både sitt hemland Egypten, och israeliterna, det folk som han identifierade sig med. Nu tvingas han leva som en främling i ett främmande land med en främmande religion.

På samma sätt som Israel levde som främlingar i Egypten i 400 år så kommer Mose nu få levande följande 40[4] åren av sitt liv som en främling i Midjan. Denna ödmjukande erfarenhet kommer för Mose bli en nödvändig förberedelse på den Guds kallelse Mose får som kommer att förändra hela världshistorien:

“⁷Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande. ⁸Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, en plats där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. ⁹Nu har ropet från Israels barn kommit upp till mig, och jag har sett hur egyptierna förtrycker dem. ¹⁰Så gå nu! Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.”” (2Mos 3:7–10)

Mose blir sänd av Gud tillbaka till det palats han flytt ifrån. Mose måste konfrontera en farao som vill döda honom och förslava hans folk. Mose tvekar först, men går när han får sin broder med sig.[5]

Men den Mose som återvänder till det palats han vuxit upp i är en förändrad man. Vad gjorde det med Mose att han fick fly från palatset och leva som en främling i ett annat land? Vad gjorde det med honom att behöva lämna det välbeställda livet, en utstakad framtid och oändliga resurser, och i stället leva som fattig fåraherde i ett främmande land?

En sak vi kan se i Moses liv är att han var en ledare både före och efter flykten, men att någonting förändrades när han var tvungen att fly. Före flykten var han en hög representant för överheten, utsänd av sig själv och agerade i egen sak. Efter flykten var han en representant för folket, utsänd av Gud och agerade utifrån Guds ord.

Före flykten fick han vid det egyptiska hovet den bästa akademiska ledarskapsutbildningen av de bästa lärarna den dåtida världen hade att erbjuda. Efter flykten lärde han sig ledarskap ute i öknen av fåren som gick och letade efter vatten och gräs i Midjans land. I stället för att leda och befalla uppifrån som en statlig auktoritet, blev Mose den som stod på de förtrycktas sida och höjde sin röst för de som inte hade något att säga till om i det egyptiska samhället. I och med flykten gick Mose från att vara en världslig ledare för egyptierna till att bli en andlig ledare för Guds folk.

Men vad hade hänt om Gud hade delgivit sin plan för Mose redan från början? Vad hade hänt om Gud sagt till Mose att han ska gå till farao och kräva Israels befrielse genom att förvandla en stav till en orm, förvandla Nilens vatten till blod, eller att hela Israel kommer att gå torrskodda genom Röda havet medan faraos soldater drunknar?

Förmodligen hade Mose aldrig gått med på en sådan kallelse eftersom han inte hade tålamod nog och det var dessutom alldeles för konstigt och avlägset för en prins av Egypten att bete sig på det sättet. Mose behövde kliva ner från sin höga position och ödmjuka sig ute i öknen. Mose behövde förstå att det var Gud som skulle befria Israel, inte Mose.

Alla Bibelberättelser tjänar som exempel för oss idag där vi kan lära oss hur vi ska leva vårt kristna liv.[6] Av Mose kan vi lära oss att Gud har en plan för våra liv men att vi inte ska ta saken i egna händer utan i stället tålmodigt invänta Guds rätta tid. Av Mose kan vi lära oss att en flykt ödmjukar oss, gör så att vi kommer närmare Gud och lär oss att leda nerifrån och upp.

Vi kan också lära oss att förtrösta på Gud även om vi inte alltid får veta exakt allting i hans plan, eftersom vi då förmodligen ändå inte hade trott på Guds plan för oss eftersom den känns alldeles för avlägsen. Ibland kan Gud leda oss in i en ökenperiod på flykt innan vi är redo att göra Guds vilja och inte vår egen.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Guds räddning

[1] 2Mos 2:5–10

[2] 2Mos 2:11–15, Apg 7:29

[3] Förmodligen blev Gershom stamfader till den levitiska ätten Gersoniterna (4Mos 3:21–26).

[4] Apg 7:30

[5] 2Mos 4:13–17

[6] 1Kor 10:11

The post Främling i ett främmande land first appeared on Pastor Christian Mölk.

Efter att Jakob och hela hans familj bosatt sig i Egypten förökar sig israeliterna och blir mycket talrika.[1] Men när en ny kung framträder i Egypten tvingar han israeliterna att arbeta som slavar och gör livet svårt för dem,[2] något som Gud hade berättat för Abraham långt tidigare:

“¹³Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.” (1Mos 15:13)

Israeliterna som bodde i Egypten kallades för ”hebréer” av egyptierna. Begreppet tros härstamma från israeliternas stamfader Abrahams ättling Eber.[3] ”Hebréer” betyder i så fall ”Ebers söner” [4] och används som ett annat ord för ”Israels folk” i etnisk bemärkelse.

Namnet ”Eber” betyder ungefär ”på andra sidan” och kommer från det hebreiska ordet ”abar” (עָבַר), som betyder ”att passera” eller ”att korsa”, dvs. att gå från en plats till en annan. Med tanke på att Abraham lämnade sitt hemland, korsade floden Eufrat[5] och kom till Kanaans land, så är han och hans ättlingar hebréer i bemärkelsen att de kom ”från andra sidan floden”. Att Mose ledde israeliterna att korsa Röda havet när de flydde från egyptierna och att Josua ledde Israel över floden Jordan gör ju inte denna koppling till ordet hebréer mindre passande.

I Bibeln används begreppet ”hebré” framför allt i samband med att skilja på infödda och främlingar, exempelvis när egyptierna beskriver israeliterna,[6] eller när israeliterna beskriver sig själva som främlingar i motsats till egyptierna.[7] I Gamla testamentet slutar man använda ordet hebré (bortsett från att Israels språk kallas ”hebreiska”) efter att israeliterna etablerat sig i sitt nya land och David har blivit kung. I Nya testamentet används begreppet framför allt för att skilja på infödda hebreisktalande judar och utlandsfödda grekisktalande judar.[8]

Det verkar som att ju mer Gud välsignade israeliterna, desto mer avundsjuka och misstänksamma blev egyptierna. De började se israeliterna som ett hot och kallade dem för ”hebreer” i bemärkelsen ”främlingarna” från andra sidan floden. Egyptierna undvek att beblanda sig med israeliter och ansåg det ”avskyvärt” att ens äta tillsammans med dem.[9]

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Främling i ett främmande land

[1] 2Mos 1:1–7

[2] 2Mos 1:8–14

[3] 1Mos 10:24

[4] 1Mos 10:24

[5] Jos 24:2–3

[6] 1Mos 39:14–17

[7] 1Mos 40:15, 1Mos 43:32, 2 Mos 1:19

[8] Apg 6:1, 2Kor 11:22, Fil 3:5

[9] 1Mos 43:32

The post Främlingar i ett land som inte är deras first appeared on Pastor Christian Mölk.

Josef föds som patriarken Jakobs elfte son[1] och växer upp som en bortskämd sladdis.[2] När Josefs bröder ser hur deras pappa älskar honom mer än dem, börjar de hata honom[3] och säljer honom som slav till Egypten[4] och lurar i Jakob att Josef blivit uppätet av ett vilddjur:[5]

“²⁸När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver till ismaeliterna, som förde Josef till Egypten.” (1Mos 37:28)

Men trots sin ofrivilliga olycka klarar sig Josef, efter lite om och men,[6] ganska bra i Egypten. Gud var med Josef och allt som han gjorde lät Herren lyckas väl.[7]

Det går till och med så bra för Josef att farao gör honom till nummer två i hela riket och sätter honom ”över hela Egyptens land”.[8] Jämfört med Sverige idag kan man säga att om farao var kung var Josef statsminister.

Gud uppenbarar för Josef att det ska komma ”sju år med stort överflöd över hela Egyptens land” och sen därefter ”sju hungerår så att man glömmer allt det överflöd som var i Egypten, och svälten ska ödelägga landet”.[9]

Under de sju goda åren samlar Josef in ”allt ätbart” och lagrade det i städerna,[10] så att det sen kunde fördelas under de sju hungeråren.[11]

Men eftersom hungersnöden inte bara drabbade Egypten kom det hungriga människor från hela världen till Josef i Egypten för att köpa säd:[12]

“⁵⁷Och man kom från hela världen till Josef i Egypten för att köpa säd, för svälten var svår i hela världen.” (1Mos 41:53–57)

Genom Guds vägledning kommer Josefs bröder till Egypten för att köpa säd och efter lite drama återförenas familjen igen och slår sig ner i Egypten.[13] Men innan Josefs pappa Jakob beger sig till Egypten talar Gud till honom i en syn om natten:

“³Då sade han: ”Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd för att resa till Egypten, för jag ska där göra dig till ett stort folk. ⁴Jag ska själv följa med dig till Egypten och jag ska också föra dig tillbaka därifrån. Och Josefs hand ska sluta dina ögon.”” (1Mos 46:3–4)

I tider av nöd är Gud med sitt folk, han till och med ”följer med” på deras migration, och lovar att föra dem tillbaka när tiden är inne. Gud ordnar så att Egypten bjuder in Israel som en välkommen gäst i sitt land.

Sammanfattningsvis kan vi se att Josef började sitt liv i Egypten som en slav och främling, men Gud upphöjde honom till att bli den högsta politiska ledaren i sitt nya land. Josef var en ”samhällsbyggare” som använde sina gåvor från Gud till att arbeta för sitt nya lands bästa. När det blir global hungersnöd välkomnar Josef drabbade klimatflyktingar från andra länder till Egypten och förser dem med mat. Mitt i all nöd, främlingskap och flykt är Gud med och välsignar sitt folk så att de kan bygga upp sitt nya land samt ge bistånd till sitt gamla.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Främlingar i ett land som inte är deras

[1] 1Mos 30:22–24

[2] 1Mos 37:3

[3] 1Mos 37:4

[4] 1Mos 37:28

[5] 1Mos 37:31–33

[6] 1Mos 39:20

[7] 1Mos 39:1–6

[8] 1Mos 41:40–41

[9] 1Mos 41:29–30

[10] 1Mos 41:47–48

[11] 1Mos 41:56

[12] 1Mos 41:57

[13] 1Mos 46:5–7

The post Jag ska följa med dig first appeared on Pastor Christian Mölk.

Precis som sin fader Abraham, så fortsätter Isak att vara en ”främling” i Kanaans land.

“¹Det blev svält i landet igen, efter den första svältperioden som hade inträffat på Abrahams tid. Isak begav sig då till filisteernas kung Abimelek i Gerar. ²Där uppenbarade Herren sig för honom och sade: ”Dra inte ner till Egypten utan bo kvar i det land som jag säger dig. ³Stanna som främling här i landet. Jag ska vara med dig och välsigna dig, för jag ska ge dig och dina efterkommande alla dessa landområden, och jag ska hålla den ed som jag gett din far Abraham.” (1Mos 26:1–3)

När Isak lever som en främling i Gerar så välsignar Gud honom så mycket att han blir så rik att filisteernablir avundsjuka och tvingar bort honom.[1]

Efter att Isak dött är det hans son Jakobs tur att leva som främling i Kanaans land. Men först tvingas Jakob fly sin bror Esau[2] och leva som gäst och främling hos sin släkting Laban. Efter en tid där vill Jakob så småningom tillbaka till ”sitt eget land”[3] och beger sig till Kanaans land, där både hans far Isak och hans farfar Abraham ”hade bott som främling”.[4]

Under hela sina liv levde alltså de tre stora patriarkerna Abraham, Isak och Jakob som främlingar i sitt eget framtida land. Vilka andliga sanningar kan vi lära oss av detta?

Jo, i Hebreerbrevet kan vi läsa att Abraham levde som en främling i löfteslandet ”i tron”:

“⁸I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. ⁹I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, ¹⁰ för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.” (Heb 11:8–10)

När vi kommer till tro på Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare blir vi frälsta[5] och föds på nytt in i Guds rike[6]. Vi får vårt medborgarskap i himlen,[7] men lever samtidigt kvar i världen som ”främlingar och gäster”[8].

På samma sätt som Abraham, Isak och Jakob vandrade omkring i löfteslandet och fick smaka på landets goda långt innan löftet till fullo hade uppfyllts, så kan även vi idag få smaka på Guds rikes goda gåvor långt innan Himmelriket till fullo har etablerats.

Vi vet exempelvis att i himlen finns inte längre någon död, sorg eller plåga.[9] Men redan här och nu kan vi få smaka på detta när vi vandrar i Anden[10], förlåter varandra och ber för sjuka.

På samma sätt som Abraham, Isak och Jakob längtade efter löfteslandet längtar vi efter himlen. På samma sätt som Abraham, Isak och Jakob fick leva som främlingar i Kanaans land, får vi leva som främlingar i världen. Även om Abraham, Isak och Jakob levde i Kanaans land, så blev de aldrig kananiter. På samma sätt som Abraham, Isak och Jakob levde som Gudsmän sida vid sida med avgudadyrkande hedningar, så ska också vi leva heligt trots att vi befinner oss i en fallen och syndig värld. På samma sätt som löftet så småningom uppfylldes och Israel fick sitt löftesland, så kommer Guds löfte till oss uppfyllas när Gud etablerar sitt Himmelrike fullt ut. Fram till dess är vi kristna främlingar i världen med en brådskande mission att bjuda in så många som möjligt till den himmelska festmåltiden i Guds rike.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Jag ska följa med dig

[1] 1Mos 26:12–17

[2] 1Mos 27:43

[3] 1Mos 30:25

[4] 1Mos 37:1

[5] Rom 10:9–10

[6] Joh 3:3–8

[7] Fil 3:20

[8] 1Pet 2:11

[9] Upp 21:4

[10] Gal 5:16

The post Främlingar i Löfteslandet first appeared on Pastor Christian Mölk.

På många språk är orden ”främling”, ”gäst” och ”fiende” samma ord, exempelvis det latinska ”hostis”, som betyder både ”gäst” och ”fiende”.

Det hebreiska ord som vi oftast översätter till ”främling” är ”ger” (גֵּר), som också kan översättas till “flykting”, ”invandrare”, ”gäst”, ”nykomling” eller ”utlänning”, beroende på orsaken till att man är på resande fot. Har man flytt krig är man en flykting, är man handelsresande är man en främling och är man en god vän på besök är man en gäst.

På Bibelns tid var gästfrihet inte bara en uppskattad egenskap hos vissa godhjärtade människor utan en etablerad uppförandekod som bokstavligt talat kunde avgöra liv eller död för både värden och gästen. På grund av det varma och stränga klimatet i Mellanöstern var de flesta permanenta eller temporära bosättningar placerade nära vattenkällor. Utan tillgång till dessa skulle människor ute på vandring riskera dö. Dessutom, pga. risken för rövare, så behövde resande skydd när de kom till nya bosättningar.

Att resa var i regel inte något som var förknippat med lyx eller nöje som det är idag, utan snarare förknippat med att behöva fly från krig och fientligheter, eller behöva söka efter mat och vatten för sin överlevnad. Den oskrivna gästfrihetens uppförandekod säkerställde främmande resenärer skydd och tillgång till mat och vatten.

När en främling kom på besök var det fortfarande oklart för både den infödde och främlingen huruvida man skulle betrakta varandra som vän eller fiende. Eftersom den infödde generellt är den starka parten åligger på honom att sträcka ut en hand och erbjuda främlingen gästfrihet. När främlingen accepterar gästfriheten övergår han från potentiell fiende till skyddad gäst. Hemligheten i att skapa fred ligger alltså i att i stället för att bygga upp en mur mellan sig själv och sin fiende, sträcka ut en hand och erbjuda gästfrihet. Det är i själva erbjudandet av gästfrihet som övergången från potentiell fiende till skyddad gäst äger rum.

I samband med att den resande främlingen tog emot gästfriheten övergick främlingen från att vara en potentiell fiende till att bli en del av samhället. Att välkomna främlingar var ett pacifistiskt sätt att skydda sig själv mot fiender genom att omvandla främlingen till en gäst. Det är således ingen slump att det hebreiska ordet för ”främling” också kan översättas till ”gäst”.

Utifrån denna bakgrund förstår vi att det var ingen liten sak för patriarken Abraham att förtrösta på Guds omsorg och beskydd i samband med att han svarade ja på Guds kallelse att lämna sitt land och leva som en främling i Kanaans land.

Abraham och hans fru Sara kom ursprungligen från staden Ur i Kaldeen, som ligger i dagens Irak.[1] Tillsammans med sin pappa Tera migrerar Abraham först till staden Haran.[2] Väl där ger Gud Abraham det löfte som gjort att Abraham än idag anses som en av världshistoriens största förebilder vad gäller att lita på Herren och gå i tro:

“¹ Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.  ² Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse.  ³ Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.”” (1Mos 12:1–3)

I det löfte som Gud ger till Abraham ingår att Abraham måste lämna sitt hemland och bege sig till Kanaans land som hans ättlingar så småningom kommer att få. Gud kommer att utifrån Abraham skapa ett nytt folk, Israel, som i förlängningen kommer att bli till välsignelse för ”jordens alla släkten”. I berättelsen om Abraham ser vi att Guds folk föds som främlingar.

Abraham börjar sitt nya liv som en främling i Kanaans land. Sen, när det blir brist på mat så tvingas han bege sig till Egypten, och blir på så sätt en form av ekonomisk migrant:

“¹⁰Men det blev svält i landet, och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten var svår i landet.” (1Mos 12:10)

Efter en tid i Egypten återvänder Abraham till Kanaans land och fortsätter leva där som en främling:

“⁸Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.” (1Mos 17:8)

I Kanaans land välkomnas Abraham av Melkisedek, präst och kung i staden Salem. Melkisedek visar sin gästfrihet genom att erbjuda Abraham ”bröd och vin”,[3] en uppenbar förebild på nattvarden, som är en måltid som innebär gemenskap med både Herren och de man delar nattvarden tillsammans med:

“¹⁷När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen. ¹⁸Och Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, ¹⁹och han välsignade Abram och sade: ”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, skapare av himmel och jord! ²⁰Och välsignad vare Gud den Högste, som gett dina fiender i din hand!” Och Abram gav honom tionde av allt.” (1Mos 14:17–20)

I den oskrivna uppförandekoden ingick att man som värd tog emot främlingar genom att erbjuda mat, vatten och skydd.[4] Ibland kombinerades detta symboliskt genom att man blev dukad ett bord i sina fienders åsyn, vilket då visade gästens fiender att man var under värdens beskydd.[5] Det var också inte helt ovanligt att tvätta sina gästers fötter, en gest som symboliserade att man välkomnade främlingen och inte såg honom som sin fiende.

På samma sätt som en värd förväntades visa gästvänlighet, så förväntades en främling också ta emot det som erbjöds. Att inte visa eller att inte ta emot gästvänlighet ansågs som en förolämpning och indikerade fientliga avsikter, och att förråda den man ätit mat tillsammans med var bland det värsta man kunde göra.[6]

Det finns många exempel i Bibeln på både gästfrihet[7] och ogästvänlighet.[8] Ett exempel på gästfrihet finner vi när Gud besöker Abraham:

“¹Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast. ²Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden ³och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. ⁴Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. ⁵Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.” “⁶Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl! Knåda det och baka brödkakor.” ⁷Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den. ⁸Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt.” (1Mos 18:1–8)

Abraham skyndar sig för att ödmjukt ta emot sina gäster och erbjuda vatten och bröd. Men enligt gästfrihetstraditionen skulle man servera mer än det man erbjöd, så även om Abraham bara erbjuder ”vatten” och ”lite bröd” så ber han Sara baka bröd på sitt finaste mjöl och springer sen i väg för att hämta ”en späd och fin ungkalv” att tillaga. Till det serverar han grädde och sötmjölk. Abraham anstränger sig å det yttersta för att hans gäster ska ha det så bra som möjligt! När hans gäster beger sig i väg igen ser han som deras värd till att följa med dem en bit på vägen.

Att äta mat tillsammans symboliserade acceptans, vänskap och en slags bekräftelse på att man som värd lovade att beskydda sin gäst. Att därmed erbjuda sin gäst mat är således ett sätt att välkomna främlingen, erbjuda vänskap, gemenskap och skydd.[9]

Senare i Bibeln så blir de strikta matlagarna i Mose lag i kontrast till gästvänlighet ett sätt för Guds folk att separera sig från de omkringliggande folken i Kanaans land.[10] Det är heller ingen slump att när Israel firade gudstjänst och mötte Gud var det via matoffer, ett sätt för Gud och hans folk att fira sin speciella relation med varandra genom att hålla gemensam måltid. I Nya testamentet fortsätter mat vara denna koppling mellan Gud, människa och medmänniska i och med nattvarden och den himmelska festmåltiden som Herrens måltid är en försmak av (något du kan läsa mer om i kapitel 21).[11]

Efter många år som främling i Kanaans land dör så småningom Sara och Abraham vänder sig till hetiterna för att köpa en grotta som han kan begrava henne i:

“⁴”Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda.”” (1Mos 23:4)

Efter ytterligare några år dör också Abraham ”i en god ålder, gammal och mätt på livet” och begravs i sin grotta tillsammans med Sara.[12]

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Främlingar i Löfteslandet

[1] 1Mos 11:24–30

[2] 1Mos 11:31

[3] 1Mos 14:17–20

[4] Job 31:32

[5] Ps 23:5

[6] Ps 41:10, Joh 13:18

[7] 1Mos 24, 2Mos 2:16–25, Dom 13:15, 1Sam 25:18, 1Kung 17:8–24, 2Kung 4:8–37, Job 31:32, Apg 10:23, Apg 28:7

[8] 1Mos 19, 1Mos 43:31–32, Dom 19:22–30, 5Mos 23:3–6, 1Sam 25

[9] 1Mos 14:18, 1Mos 26:28–30, 1Mos 31:44–54, 2Mos 18:12,
Jos 9:12–15, 2 Sam 3:20

[10] 3Mos 11:1–47, 5Mos 14:3–21

[11] Jes 25:6–8, Matt 26:26–30

[12] 1Mos 25:7–10

The post Från främling till gäst first appeared on Pastor Christian Mölk.

Efter att Adam och Eva förskjutits från lustgården och Kain från åkerjorden, så börjar mänskligheten att migrera och sprida ut sig över jorden. Men när de kommer till Shinars land tar det stopp:

“¹Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. ²Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Shinars land och bosatte sig där. ³De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. ⁴Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen! Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.”” (1Mos 11:1–4)

I ett märkligt och fåfängt försök att undvika att lyda Guds befallning om att ”uppfylla jorden”[1] försöker mänskligheten att mura in sig själva i en stad och bygga ett högt torn som når ända upp till himlen.

Att försöka bygga ett torn som når upp till himlen innebär att människorna försökte komma upp på Guds nivå och i egen kraft bli som Gud. I Bibelns språkbruk är ”himlen” och ”Gud” ofta utbytbara ord med samma betydelse. För att inte råka missbruka Guds namn kunde en from israelit säga ”himlen” i stället för ”Yahweh”. I Nya testamentet ser vi detta i de parallella orden ”Guds rike”[2] och ”Himmelriket”.[3]

Det är närmast komiskt att samtidigt som människorna stolt trodde sig börja bygga sitt torn upp till himlen, är tornet i Guds ögon så litet att Gud var tvungen att kliva ner från himlen för att ens kunna se det:

“⁵Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. ⁶Herren sade: ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter ska ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. ⁷Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” ⁸Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de slutade bygga på staden. ⁹Den fick namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden.” (1Mos 11:1–9)

För att förhindra att människorna fortsätter försöka göra sig själva till Gud, så förbistrar Gud deras språk, så att de inte längre kan tala med varandra. Har man inte ett gemensamt språk är det onekligen svårt att kommunicera, samarbeta och bygga en gemensam stad.

Staden fick namnet ”Babel” (בָּבֶל), ett ord som betyder ”förbistra”. I stället för att bli ett monument över människans gudomliggörande, så blir Babels ofärdiga torn ett monument över mänsklighetens dåraktiga och misslyckade försök att sätta sig upp mot sin egen Skapare. Språkförbistringen blir en ständig påminnelse om människans högmod gentemot sin Gud, ett gudomligt straff som kommer att få sin upplösning först på pingstdagen som jag skriver om i kapitel 31. Som vi nu har sett i tre kapitel så skapade Gud människan till att migrera, uppfylla jorden och ta hand om sina medmänniskor. Men i syndafallet slutade människan lyda Gud, behandlade sin medmänniska illa och försökte stänga in sig själv bakom murar. I följande kapitel kommer vi se hur Gud startar en lång process som har som mål att frälsa människan genom att föra tillbaka henne till en god relation med Gud och medmänniskan igen. Denna frälsningshistoria börjar med patriarken Abraham, fortsätter i Israel och får sin fullkomning i Jesus.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Från främling till gäst

[1] 1Mos 1:28

[2] Mark 1:15

[3] Matt 4:17

The post Så att vi inte sprids ut first appeared on Pastor Christian Mölk.

Om vi i förra kapitlet kunde se att vi människor är skapade till Guds avbild, så vill jag i detta kapitel visa att vi också är skapade till att vara varandras medmänniskor. I och med att människan ursprungligen är skapad av Gud har alla människor ett gemensamt ursprung och är medmänniskor till varandra, och en synd mot medmänniskan är en mycket allvarlig synd. Om Adam och Evas synd var en synd mot Gud, de lyssnade inte på Guds ord och fick som en konsekvens lämna lustgården,[1] så var Kains synd en synd mot medmänniskan, han slog ihjäl sin broder,[2] och fick som en konsekvens lämna åkerjorden. [3]

Berättelsen om Kain och Abel börjar med att de båda bär fram varsin offergåva till Herren från sitt respektive arbete:

“³Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda. ⁴Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer, ⁵men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk.” (1Mos 4:3–5)

Gud tog emot Abels offergåva, men inte Kains. Detta beror dock inte på att Abels djuroffer var bättre än Kains växtoffer, utan på att Abel bar fram sitt offer ”i tro”[4], vilket Kain inte gjorde. Gud tar inte emot religiösa offer utan tro bara för att de är religiösa. Däremot tar Gud emot offer i tro, oavsett om de är utförda på ett rätt religiöst sätt eller inte.

Kains offer av grödor såg säkert vackrare ut än Abels slafsiga och blodiga djurfett. Men Gud är inte intresserad av en tom och innehållslös religion, hur vacker och präktig den än är. Gud vill ta emot vårt hjärtas tro och äkta tillbedjan. Skillnaden mellan Kain och Abels offer är den universella skillnaden mellan hjärtats tro och tomma religiösa riter. Som Jesus sa; det är bättre att tillbe Gud i ande och sanning[5] i ensamhet i sin kammare,[6] än att utföra religiösa riter utan tro i en vacker kyrka i en präktig dräkt.

Kain blev avundsjuk på sin lillebror när Gud tog emot Abels offergåva men inte hans. Kain kunde inte acceptera att Gud ansåg Abel mer rättfärdig, och synden började gro i hans hjärta. Men Gud förkastade inte Kain utan försöker i stället kärleksfullt tala honom till rätta. Gud varnar Kain för att den vrede han än så länge håller på insidan snabbt kan leda till våld om han inte omvänder sig:

“⁶Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? ⁷Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.”” (1Mos 4:6–7)

Men trots Guds varning fullbordade Kain den synd som han hade låtit växa i sitt hjärta. Kain lurar ut sin lillebror på fältet och slår ihjäl honom. Detta var varken en olyckshändelse eller en stundens ingivelse, det var ett planerat och överlagt mord:

“⁸Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. ⁹Och Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Ska jag hålla reda på min bror?”” (1Mos 4:8–9)

När Gud frågar Kain var Abel är någonstans, så visste Gud naturligtvis var Abel var, han var inte i behov av en vägbeskrivning. Men genom att fråga ger Gud Kain en chans att ångra sig och få förlåtelse för sin synd.

Kains svar avslöjar en världslig människas egoism och ointresse för sina medmänniskor. Ordagrant står det i 1 Moseboken 4:9: ”Är jag min brors ”shamar”?”

”Shamar” (שָׁמַר) är ett fantastiskt hebreiskt ord som kan översättas till ”ta hand om”, ”hålla”, ”observera”, ”noggrann”, ”bevara”, ”vakta”, ”väktare”. Ordet används bland annat när Gud uppmanar Adam att ”bevara” och ”ta hand om” Edens lustgård.[7] Eller när Gud befaller Abraham att ”hålla” förbundet[8] och ”hålla” sig till Herrens väg.[9] Gud ger patriarken Jakob ett löfte om att ”bevara” honom vart än han går,[10] och Jakob ger i sin tur ett löfte till Gud att om Gud är Jakobs ”shamar”, då ska Herren vara Jakobs Gud.[11]

Så ja, underförstått så ska Kain vara sin brors ”shamar”. Gud vill att vi människor ”tar hand om” varandra. Att vi bevarar varandra, bryr oss om, vaktar mot farligheter och beskyddar varandra. Att vi är varandras ”medmänniskor” helt enkelt. Gud förväntar sig det av oss.

Gud visste som sagt svaret på sin fråga, men han ville ge Kain en chans att bekänna sin synd. Men som om Kains mord inte var nog, så förhärdar Kain sitt hjärta ytterligare i och med att han som svar på frågan ljuger för Gud. Har man väl börjat synda är man fast i dess grepp tills man bekänner sin synd och får hjälp av Gud att hitta en utväg genom förlåtelse och upprättelse.

När Kain inte bekänner avslöjar Gud Kains synd och säger att han hör Abels blod ropa från marken, samma mark som Kain tidigare tragiskt nog odlat sina grödor i:

“¹⁰Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! ¹¹Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. ¹²När du brukar jorden ska den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös ska du vara på jorden.” ¹³Kain sade då till Herren: ”Mitt brott är för stort för att förlåtas. ¹⁴Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Rotlös och hemlös blir jag på jorden, och vem som helst som möter mig kan döda mig.” ¹⁵Men Herren sade till honom: ”Kain ska bli hämnad sju gånger om, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som mötte honom skulle döda honom. ¹⁶Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.” (1Mos 4:10–16)

Guds straff blir kopplat till den synd Kain gjorde, han slog ihjäl Abel på sin åkerjord, och han ska därför inte längre kunna bruka jorden. Den förbannelse Kain drabbas av är en förstärkning av den förbannelse Adam drabbades av när han syndade.[12] Medan Adam skulle få bruka jorden ”i sitt anletes svett” och livnära sig ”med möda”, så skulle Kain inte ens kunna bruka jorden alls. Medan Adam drevs bort från Eden, så skulle Kain inte hitta något hem alls på jorden.

Men Kain blev mer förtvivlad över det straff Gud tänker ge honom än den skada han åsamkat sin broder. Det hade naturligtvis varit bättre om Kain i stället hade blivit mer förtvivlad över sin synd än över Guds straff, för då hade Gud kunnat ge honom förlåtelse och upprättelse.

Kains synd i sin helhet bestod alltså i att han utförde tomma religiösa handlingar utan tro, han blev avundsjuk på en sant troende vilket ledde till mördandet av en medmänniska och till sist lögn inför Gud. Denna synd kallas ”Kains väg” i Judas brev vers 11. Paulus beskriver det som att man har ett ”sken av gudsfruktan men förnekar dess kraft”.[13] Att vara religiös utan tro riskerar leda till avundsjuka och förföljelse av sant troende.

Men även om Kains synd var mycket stor, så ville inte Gud att Kain skulle drabbas av samma hemska öde som Kain åsamkat Abel. Gud har trots allt omsorg om Kain och ger honom ett löfte om att ingen ska kunna mörda honom.

Sammanfattningsvis kan vi i skapelseberättelsen se att människans synd bestod i att Adam och Eva inte lyssnade på Gud och att Kain slog ihjäl sin broder och medmänniska. Gud skapade oss människor till sin avbild och till medmänniskor till varandra, men i syndafallet så slutade vi bry oss om Gud och varandra. Som en respons och kontrast till denna mänsklighetens tvåfaldiga ursprungssynd framträder den kärnfulla sammanfattningen av Bibeln: ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa som dig själv”. [14] Den här boken handlar framför allt om den andra delen av människans synd, dvs. att hata sin medmänniska genom att omvandla sin broder till en främling och fiende. I den här boken kommer jag gå igenom hur Gud genom Israels och församlingens historia visar sitt hjärta för främlingen, skapar försoning på korset och långsamt men säkert hjälper människan att gå från främlingsfientlig till främlingsvänlig, att börja älska sin fiende och genom den helige Andes kraft omvandla en hatad främling till ett älskat syskon i Herren.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Så att vi inte sprids ut

[1] 1Mos 3:6

[2] I både Gamla och Nya testamentet används ordet ”bror”, på hebreiska ”ach” (אָח) och på grekiska ”adelphos” (ἀδελφος), för att beskriva ett manligt syskon[2] eller en manlig släkting[2]. I en vidare bemärkelse kan ordet också innebära en vän[2], en jämlike[2] eller en medlem i den religiösa gemenskapen[2]. Så även om Bibeln ofta använder det maskulina begreppet ”bror” så förstår vi att innebörden är det mer neutrala ”medmänniska” eller ”syskon”.

[3] 1Mos 4:8–9

[4] Heb 11:4

[5] Joh 4:23

[6] Matt 6:6

[7] 1Mos 2:15

[8] 1Mos 17:10

[9] 1Mos 18:19

[10] 1Mos 28:15

[11] 1Mos 28:20

[12] 1Mos 3:17–19

[13] 2Tim 3:5

[14] Luk 10:27

The post Ska jag hålla reda på min bror? first appeared on Pastor Christian Mölk.

I Bibelns början kan vi läsa om hur det gick till när Gud skapade världen, hur han bringade ordning i kaoset och tände ett ljus i mörkret. På sjätte dagen i skapelseveckan skapade Gud Adam och Eva, de första människorna:

“²⁷ Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” (1Mos 1:27)

För att förstå hur människan blev en ”främling” behöver vi först gå igenom vad en människa är och vad det innebär att vara skapad till Guds ”avbild”.

I den hebreiska grundtexten står det att människan skapades till Guds ”tselem” (צֶלֶם), ett ord som normalt översätts till avbild[1], bild[2] eller staty[3]. Det motsvarande grekiska ordet ”eikon” (εἰκών) översätts också till avbild[4] eller bild[5].

På samma sätt som en målning av ett träd är en avbild av ett riktigt träd, så är människan en avbild av Gud. Det målade trädet är inte trädet, utan en avbild av trädet. Människan är inte Gud, utan en avbild av Gud. På samma sätt som man känner igen det riktiga trädet genom att se det målade trädet, så känner man igen Gud genom att se människan.

Efter att Gud skapat Adam och Eva till sin avbild så fortsätter han med att välsigna hela mänskligheten och ge oss ett trefaldigt uppdrag:

“²⁸ Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.”” (1Mos 1:28)

Det första välsignade uppdraget är ”var fruktsamma”. För att mänskligheten ska bli fler måste naturligtvis Adam och Eva föröka sig och få barn.

Det andra välsignade uppdraget är ”uppfyll jorden”, dvs. att migrera. Gud vill att Adam och Eva, och i förlängningen hela mänskligheten, vandrar, flyttar, upptäcker nytt och sprider ut sig över jorden. På samma sätt som Guds härlighet och närvaro uppfyller hela jorden[6], så vill Gud att även människan migrerar och uppfyller hela jorden med sin närvaro. Som vi kommer att se i kapitel 3, så vill inte Gud att mänskligheten stannar på samma plats och stänger in sig innanför murar och gränser.

Det tredje välsignade uppdraget är ”råd över jorden”, dvs. att vara Guds representanter på jorden och ta hand[7] om Guds skapelse. Även djuren är skapade av Gud, men i och med att människan är skapad till Guds avbild skiljer sig människan från djuren och blir som Guds medregenter på jorden.[8]

Alla dessa tre uppdrag hänger ihop. För att kunna råda över hela jorden behöver människan migrera. För att kunna uppfylla hela jorden behöver människan föröka sig. Att migrera är alltså direkt kopplat till det gudomliga uppdraget att råda över skapelsen, och en av aspekterna av vad det innebär att vara en människa skapad till Guds avbild.

På samma sätt som sexuell reproduktion och människans härskande över jorden är gudomliga gåvor och uppdrag som Gud välsignar, så är även migration en gudomlig gåva och ett uppdrag som Gud välsignar. Genom att uppfylla alla dessa tre gudomliga uppdrag blir människan i egenskap av att vara Guds avbild även Guds representanter på jorden och deltar i Guds fortsatta skapande av en vacker värld.

Tyvärr tog det dock inte lång tid innan Adam och Eva föll i synd. Adam och Eva åt av den förbjudna frukten och, som en konsekvens av det, utvisades de från Edens lustgård: “²²Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte räcka ut handen och ta även av livets träd och så äta och leva för evigt.” ²³Och Herren Gud skickade bort dem från Edens lustgård för att bruka jorden som de tagits från. ²⁴Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.” (1Mos 3:22–24)

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Ska jag hålla reda på min bror?

[1] 1Mos 1:27

[2] 2Krön 23:17

[3] Dan 2:31

[4] Jak 3:9

[5] Rom 8:29

[6] Jes 6:3

[7] 1Mos 2:15, Ords 12:10, Ords 27:23

[8] Ps 115:16

The post Skapad till migrant first appeared on Pastor Christian Mölk.

Jag minns hur jag och min fru Annica en varm sommarkväll i Jerusalem år 2009 gick ner till Klagomuren för att spana efter de tre första stjärnorna på natthimlen som markerar starten på den judiska sabbaten. Väl på plats blev vi av en slump hembjudna till en rabbin på sabbatsmåltid. Vi gick genom stadens gator och kvarter innan vi kom fram till ett hus fyllt med både mat och glada människor. Det var så mycket folk att de ställt in utemöblerna i vardagsrummet. Vi satt på vita plaststolar och sjöng hebreiska lovsånger, lyssnade på Bibeln och prisade Gud tillsammans.

Mitt i alltihopa ställde sig rabbinen upp och det blev tyst. Han lyfte fram en bägare av vin och sa något på hebreiska. Intressant tänkte jag, det där känns bekant. Sen skickades en skål med vatten runt som vi symboliskt skulle tvätta våra händer i. Efter det gav någon en långpanna med nybakt bröd till rabbinen som sa något på hebreiska innan han skickade runt brödet till alla.

Det där känner jag igen, tänkte jag! Den här judiska ceremonin påminner onekligen rätt mycket om den kristna nattvarden. Där och då förstod jag nattvardens judiska kontext. Eftersom kristendomen är född ur judendomen kan vi lära oss mycket om vår tro från judarna. Herrens måltid är inte bara en ceremoni utan en riktig festmåltid med Jesus i centrum. En måltidsgemenskap dit främlingar som jag är välkommen och inkluderad i Guds folk. Tack vare den judiska gästfriheten fick jag ett möte med Gud.

Någon dag senare satt jag på ett hotelltak och samtalade med en holländare som ville döpa sig i Jordanfloden. De arabiska dofterna i kvällsbrisen blandades med det neongröna ljuset från de muslimska minareterna och Gravkyrkans groteska kakafoni.

Medan vi småpratade om allt mellan himmel och jord började jag känna hur en vision föddes i mitt hjärta. Jag började se framför mig hur Gud skulle sända onådda folk från stängda länder till Europa, och hur en väckelse bland dem skulle leda till mission i retur.

Ända sedan jag besökte Jerusalem har dessa två upplevelser av integration och mission, dvs. att välkomna främlingar och att nå ut med evangelium till alla folk, inspirerat mig. Jag har velat samla alla mina tankar om vad Bibeln säger om främlingar, få ner dem på pränt och dela med mig. Men det var först när jag våren 2021 fick besked om att jag har cancer som jag äntligen satte mig ner och började skriva. Gud kan använda våra negativa omständigheter till något positivt. Men ju mer jag har studerat och skrivit om vad Bibeln säger om flyktingen, desto mer av Guds kärlek till främlingen har jag sett. Nu när jag har skrivit färdigt den här boken känns det som att jag skulle kunna skriva minst en bok till i samma ämne. Nästan varenda biblisk person har ju någon gång varit en främling eller flykting, till och med Gud själv!

Jag vet att jag inte är världens bästa skribent, men min förhoppning är att den här boken kommer att inspirera dig till att i Bibeln se Guds kärlek till främlingen, och att det i sin tur leder dig till ett glädjefyllt engagemang för utsatta människor.

Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Skapad till migrant

The post Främlingsvänlig Förord first appeared on Pastor Christian Mölk.

Den pentekostala rörelsen har mycket gemensamt med den baptistiska, och kanske framför allt i frågan om dop.

Dopet är en yttre symbolisk handling som konsekvens av en inre frälsning. Tack vare Andens verk och en personlig bekännelse av Jesus som Herre och Frälsare döps en person in i den kristna gemenskapen. Dopet sker genom nedsänkning i vatten, i enlighet med Jesu eget dop (Matt 3:16) och den första församlingens praxis (Apg 8:38–39). Att man sänks ner helt under vattenytan uttrycker att hela människan dör och uppstår med Kristus (Rom 6:4).

Man blir inte frälst genom dopet, utan det är en slags lydnadshandling som följer på frälsningen. Det är en offentlig bekännelse av tron, där den troende visar att man nu tillhör Kristus och vill följa honom. Dopet måste alltså föregås av en medveten omvändelse och bekännelse av Jesus som Herre och Frälsare. Det är därför som pentekostala rörelser inte döper spädbarn. Barn kan enligt Jesus förebild välsignas i församlingen (Mark 10:13-16), men dopet sker först när de själva är tillräckligt stora för att förstå vad det handlar om och bekänna sin tro på Jesus.

Så långt tror jag baptister och pingstvänner har samsyn. Men vad är det specifikt pentekostala bidraget till en teologi kring dopet? Kanske hittar vi det i Apostlagärningarnas kapitel 2:

“Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” (Apg 2:38)

I den pentekostala teologin ses inte dopet bara som ett avslut på det gamla livet, utan också som början på ett liv i Anden. Genom tron på Jesus blir dopet som en portal in i Andens tidsålder – en ny verklighet där Guds Ande bor i de troende. Uppfyllelsen av Anden kommer inte per automatik när man döps i vatten, men som vi ser av Petrus ord är omvändelse, dop och Andens gåva naturligt sammankopplade.

Ett liv i Andens kraft förutsätter tron på Jesus. Och dopet i vatten är en konkret och offentlig bekännelse av den tron. I pentekostal förståelse ses därför dopet ofta i relation till Andens dop, som ett slags andligt genombrott där den troende förväntas ta emot kraft från höjden för tjänst, vittnesbörd och helgelse.

Dopet i vatten är alltså inte en magisk ritual som automatiskt fyller oss med Anden – det vore att göra det för enkelt. Man kan bli uppfylld av Anden både före, under och efter dopet i vatten. Alla som har någon form av mogen erfarenhet av Anden vet att man möjligtvis kan skönja ett teologiskt mönster i Apostlagärningarna, men att man inte kan boxa in Andens verk i vår egen hemmasnickrade teologiska låda. Anden blåser vart den vill (Joh 3:8). Vill man bli fylld av Anden behöver man be, söka förbön och ta emot det som Anden ger – på det sätt och i den tid som Anden vill.

Ett annat pentekostalt perspektiv på dopet i vatten är att det är ett förbundstecken som är samma för alla, oavsett om man är jude eller hedning, rik eller fattig, man eller kvinna. Om vi t.ex. jämför med det israelitiska förbundstecknet, omskärelsen, så är ju den exempelvis inte tillgänglig för kvinnor. På Bibelns tid kunde hedningar och slavar omskära sig, men det var långt ifrån självklart. Men ner i dopets vatten går vi alla, oavsett etnicitet, social status eller kön. Som Paulus uttrycker det:

“Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.” (Gal 3:26–29)

Dopet är alltså inte bara en personlig bekännelse utan också ett kollektivt förbundstecken, där vi tillsammans inträder i den gemenskap där Guds Ande verkar – Kristi kropp, församlingen. Det är här vi lär oss att leva i efterföljelse, växa i helgelse och verka i Andens kraft.

Dopet i vatten är både en lydnadshandling och en andlig tröskel, där den troende går in i ett nytt liv i Andens kraft. Det är början på ett liv i efterföljelse, där Andens närvaro blir en realitet i vardagen. Den pentekostala förväntan är att varje döpt troende inte bara bekänner Jesus med munnen, utan också blir ett levande vittne i kraften från den helige Ande – ända till jordens yttersta gräns (Apg 1:8). Därför är dopet i vatten inte bara ett startskott, utan också ett löfte: att den som döps till Kristus också får del i hans liv, hans Ande och hans uppdrag – att älska, tjäna och bära budskapet om Guds rike till världen.

The post En pentekostal syn på dopet i vatten first appeared on Pastor Christian Mölk.

Israel är ett land som alltid har legat mig nära hjärtat. Faktum är att jag inte ens hade funnits om det inte vore för Israel – mina föräldrar träffades nämligen där på en kibbutz. Jag hade heller inte blivit en lärjunge om det inte vore för Israel – min syster som ledde mig till Jesus blev en lärjunge i Israel och tog sen med den erfarenheten hem till mig. Jag är både född tack vare Israel och född på nytt tack vare Israel.

Men vad är en pentekostal syn på Israel? Det är en komplex fråga och jag tänkte jag skulle skriva några rader utifrån ett pentekostalt perspektiv. Det finns mycket mer att säga, men det får bli en senare post.

Den pentekostala teologin utgår alltid ifrån ”Andens verk” och vill belysa en fråga utifrån det perspektivet. Eftersom den helige Ande är en hyfsat central aktör i det Nya förbundet, så finns det flera teologiska kopplingar mellan Israel och det pentekostala perspektivet.

I Apostlagärningarna 2 utgjuts den helige Ande över de judiska troende i den judiska huvudstaden Jerusalem under den judiska pingsthögtiden. En uppfyllelse av Joels profetia (Joel 2:28-29), där Gud säger: “Och det ska ske därefter att jag utgjuter min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner.” (Joel 2:28)

En viktig aspekt av givandet av Anden är att de första som ska få ta emot är det judiska folket. Paulus nämner om detta i sitt brev till Rom: “Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också greken.” (Rom 1:16)

Den helige Andes utgjutande på Pingstdagen var en uppfyllelse av Guds löfte till Israel: “Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.” (Hes 36:26–27)

Andens givande är alltså ett profetiskt löfte till Israel om ett nytt förbund – först i Israel, sedan till alla folk. Det finns alltså en tydlig kontinuitet mellan Israel och församlingen, snarare än en brytning. Församlingen är inte ett nytt folk som ersätter det gamla, utan en andlig utvidgning av Guds verk som började med Israel och nu omfattar alla folk genom Andens verk.

Paulus talar vidare om detta i sitt brev till Rom, att församlingen inte ersätter Israel, utan att hedningarna ”inympas” i det äkta olivträdet – Israel.

Paulus använder bilden av ett olivträd i Romarbrevet 11 för att förklara relationen mellan Israel och hednakristna. Israel är det äkta olivträdet, med rötter i Guds löften till Abraham. Vi hedningar är som vilda olivkvistar som genom tron på Jesus har blivit ”inympade” i detta träd – alltså insatta i samma frälsningsplan. Det är genom Andens verk som vi förenas med Guds folk och får del av samma liv från roten, det vill säga Guds löften och förbund. Inympningen innebär inte att vi ersätter Israel, utan att vi genom Anden föds på nytt in i Guds familj och får bli en del av det Gud redan börjat i Israel.

En central aspekt av det Nya förbundet är ju att Andens verk överskrider alla barriärer – mellan kön, etnicitet och social status (Gal 3:28). Anden faller över människor från alla folk och språk och stammar, inte bara judar.

Vidare skriver Paulus att “förhärdelse har drabbat en del av Israel, och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel ska bli frälst.” (Rom 11:25–26b)

Många pentekostala teologer tolkar detta som att det kommer att komma en framtida väckelse bland judar – en tid då Anden på nytt kommer att verka kraftfullt i Israel.

Att det judiska folket efter två tusen år återvänt till sitt historiska hemland har av många tolkats som ett tecken både på Guds trofasthet gentemot sitt folk, men också som ett tecken på att ett framtida andligt uppvaknande bland det judiska folket är på gång. Redan nu ser vi ju att messianska församlingar i Israel växer, och Anden verkar även bland judar naturligtvis.

För en pentekostal teologi som betonar Andens verk i historien, kan det judiska folkets återvändande till sitt historiska hemland därför ses som en del av Guds pågående frälsningsplan – inte som ett slutmål, utan som ett steg mot en framtida väckelse där Anden på nytt verkar mäktigt bland Israels folk.

Dock är det viktigt att inte per automatik koppla ihop en uppskattning för att Gud har bevarat sitt folk och fört dem tillbaka till sitt historiska hemland med ett stöd för staten Israels politik. Viktigt att hålla isär de två frågorna.

Men sammantaget kan man alltså säga att Andens verk i det Nya förbundet börjar i Israel, sprids till alla folk, att Anden förenar judar och hedningar, att det kommer bli en framtida väckelse bland det judiska folket.

Utifrån ett pentekostalt perspektiv finns det därför all anledning att fortsätta visa tacksamhet till Israel. Vi är djupt förbundna med det judiska folket – vår tro har sina rötter hos dem, vår Frälsare föddes i deras folk, och Andens utgjutande började bland judar i Jerusalem. Vi väntar på en framtida väckelse i Israel, och vi tror att Gud inte har övergett sitt folk. Därför vill vi välsigna Israel – det folk Gud utvalt för att låta sin frälsning nå världen. Vi ber om fred för Jerusalem, vi tackar Gud för det judiska folkets gåvor till mänskligheten, och vi längtar efter att se Andens kraft verka ännu starkare i Israel. Som det står skrivet: ”Jag ska välsigna dem som välsignar dig” (1 Mos 12:3).

The post Ett pentekostalt perspektiv på Israel first appeared on Pastor Christian Mölk.

I en tid då ekumenik ofta är på tapeten tänkte jag reflektera lite kring en pentekostal syn på enhet.

När vi pratar om ekumenik idag så tänker vi ofta enhet mellan olika samfund. Pingstvänner, katoliker, ortodoxa och lutheraner, osv. Men det är inte den här sortens enhet som Bibeln talar om, eftersom det inte fanns några samfund på Nya testamentets tid. Faktum är att ordet ”ekumenik” så som vi tänker det idag inte ens finns i Bibeln. Ordet kommer från grekiskans oikoumenē som betyder ”den bebodda världen”. Ordet används exempelvis i “Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen [oikoumenē] till ett vittnesbörd för alla folk.” (Matt 24:14)

Den enhet mellan kristna som Bibeln talar om är mellan:

– Judar och hedningar
– Rika och fattiga
– Män och kvinnor
– Alla nationer, folk och språk

Den pentekostala synen på ”ekumenik”, eller ”kristen enhet”, är kort sammanfattad ungefär så här: Apostlagärningarna visar hur Anden förenar troende från olika nationer (Apg 2, 10), Galaterbrevet slår fast att det inte längre är jude eller grek, rik eller fattig, man eller kvinna – alla är ett i Kristus (Gal 3:28), och Uppenbarelseboken visar den fullbordade enheten: ”en stor skara… av alla folk och stammar och länder och språk” (Upp 7:9).

Det är denna enhet Jesus ber om i Johannes kapitel 17 – en andlig enhet i mångfald, rotad i Kristus och ett verk av Anden.

Tycker då inte pingstvänner att vi ska ha ekumenik mellan kristna från olika samfund? Jo, de flesta pingstvänner är positiva till ekumenik – men på ett särskilt sätt. Eftersom den pentekostala teologin betonar Andens enhet snarare än organisatorisk enhet så samarbetar pingstvänner gärna med andra samfund genom exempelvis gemensamma bönesatsningar eller praktiska diakonala projekt. Vi tror att enheten finns där redan genom det Jesus har gjort på korset, så enhet är inte något vi behöver organisera fram, utan snarare något vi behöver ”bevara”.

Det är viktigt att förstå att Andens enhet inte är något vi själva skapar – den är ett verk av den helige Ande. I Efesierbrevet 4:3 står det: “Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band” (Ef 4:3). Här blir det tydligt att vår uppgift inte är att skapa enhet, utan att i ödmjukhet bevara den enhet som redan finns genom Anden. Det handlar alltså om att leva i det som redan är verkligt i Anden, snarare än att konstruera en yttre enhet.

Denna Andens enhet är inte likriktning utan enhet i mångfald, där olika gåvor, personligheter och bakgrunder får plats. Detta syns inte minst i 1 Korinthierbrevet 12 där Paulus talar om församlingen som Kristi kropp med många olika lemmar – alla olika men alla behövs. Andens enhet möjliggör en funktionell mångfald där vi tillsammans kan fullgöra Guds uppdrag.

En enhet som organiseras fram utan att vara grundad i Andens verk riskerar att bara bli mänsklig. Den ser fin ut på ytan men saknar den kraft som förvandlar människor på djupet. Pingstväckelsen har alltid betonat att verklig enhet bara kan ske i den helige Ande.

Det finns också ofta en skepsis mot ekumenik på grund av flera faktorer. Pingstvänner har ofta historiskt blivit motarbetade av andra kyrkor, något som har skapat en viss vaksamhet. Man har ofta också en hög syn på Bibeln och vill inte medverka till att sanningen urvattnas eller att man tystnar i för oss viktiga frågor. Ekumenik kan bli väldigt fel om den kompromissar med evangeliets sanning för att skapa mänsklig enhet, om den fokuserar på organisatorisk enhet snarare än på Andens enhet i Kristus, om den hoppar över syndens allvar och behovet av omvändelse, om den tolererar falska läror och förlorar Bibelns undervisning om sanning, eller om den skapar en extern enhet utan att grunda den på Kristus som den enda grunden för enhet.

Hur ska man då se på andlig enhet mellan kristna från olika samfund som inte riktigt har samma teologi? Här tror jag att vi pingstvänner har en läxa att göra. Istället för att kasta ut barnet med badvattnet behöver vi lära oss några bibliska aspekter:

För det första är Paulus tydlig med att det finns en kärna i tron som alla kristna måste hålla fast vid: “Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1Kor 15:3–4).

Det är kring korset och Jesu verk som den bibliska enheten byggs – inte kring fullständig teologisk enhet i alla frågor.

För det andra behöver vi lära oss att teologisk oenighet går att hantera genom att 1) studera vad Guds ord säger, 2) lyssna på vittnesbörd och 3) bli ledd av den helige Ande (Apg 15). Den första kristna församlingen kom överens i en svår fråga: Måste hedningar omskäras för att bli frälsta? Svaret blev nej, men man kom överens om vissa kompromissregler för att bevara gemenskapen och enheten.

För det tredje visar Paulus oss att det går att leva tillsammans trots olika åsikter kring frågor som inte hör till frälsningens kärna, exempelvis matregler och helgdagar (Rom 14:5–6). Vi kan ha enhet i mångfald och respektera varandras olikheter och personliga samvete.

För det fjärde så bör det ändå noteras att det finns en gräns för vad som kan rymmas i en kristen gemenskap. Paulus skriver till galaterna att om någon förkunnar ett annat evangelium “än det vi har predikat, så ska han vara under förbannelse” (Gal 1:8). Enhet får inte ske på bekostnad av evangeliets sanning. Det finns sådant som är så avgörande att en kompromiss är omöjlig. Men detta gäller inte varenda liten detalj i den kristna tron – utan evangeliets grund.

Vad är då syftet med kristen enhet?

Jo, den andliga enheten mellan troende syftar till Guds ära, världens tro och Kristi kroppsliga uttryck på jorden. Det är inte en enhet för enhetens skull, utan har ett tydligt syfte.

Jesus bad: “Jag ber att de alla ska vara ett … Då ska världen tro att du har sänt mig.” (Joh 17:20–21)

När kristna från olika länder, folk, språk, bakgrund och kön står tillsammans så blir det ett vittnesbörd för världen om att evangeliet är sant och att den helige Ande har brutit ner de tidigare rasistiska, patriarkala och ekonomiska murarna som vi människor har byggt upp.

Jesus bad också: “Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett … Då ska världen förstå att du har sänt mig.” (Joh 17:22–23)

Genom äkta kristen enhet blir Guds härlighet synlig. När församlingen lever i enhet mellan människor från olika bakgrund så visar det på Guds inneboende gemenskap, den visar på Guds natur och hans relationella kärlek.

Den kristna enheten möjliggör också att vi kristna kan fungera som Kristi kropp. Det är Andens enhet som gör att vi kan fungera som en kropp med många olika kroppsdelar, men där var och en bidrar (1Kor 12). Vi behöver varandra för att nå hela världen.

Därför behöver vi i vår tid på nytt lyfta fram den pentekostala visionen om enhet – inte som en mänskligt konstruerad enhet byggd på institutioner, kompromisser eller maktbalans, utan som en andlig verklighet skapad av Anden. En enhet där Jesus är centrum, där evangeliet är grunden och där Andens närvaro är den förenande kraften. Den sortens enhet kan inte beslutas fram i styrelserum, men den kan växa fram i bön och genom att människor med olika bakgrund står tillsammans och tillber Jesus. Den sortens Andens enhet i mänsklig mångfald blir ett tecken för världen om att Guds rike har kommit till jorden.

The post Pentekostal syn på ekumenik first appeared on Pastor Christian Mölk.

Om pentekostal teologi i stort handlar om ”Andens verk”, så är ”dopet i den helige Ande” själva kärnan i denna teologi.

Till att börja med är dopet i den helige Ande, eller ”Andedopet” som det också kallas, något som är skilt från frälsningen och följer efter den. Det är alltså inte detsamma som att en kristen får den helige Ande vid pånyttfödelsen, utan en fördjupad erfarenhet av Andens närvaro och kraft.

Varför kallas det just ”dop” i den helige Ande? Jo, dels för att Jesus själv använde det begreppet, men också för att ordet fördjupar och förklarar själva upplevelsen. Ordet ”dop” (grekiska: baptizō) betyder bokstavligen ”nedsänka” eller ”omsluta”. Det användes bland annat när de gamla grekerna sänkte ett skepp i havet, eller när tyg doppades i färg och därigenom genomsyrades och förändrades.

Att bli döpt i den helige Ande är alltså att bli helt nedsänkt, omsluten och uppfylld av Anden. Till skillnad från pånyttfödelsen – då Anden tar sin boning i oss och vi blir frälsta – handlar Andens dop om en ofta stark och tydlig upplevelse där Gud rör vid en människa med sin kraft, ofta följt av tungotal eller andra andliga manifestationer.

Till skillnad från dopet i vatten, som är en yttre bekräftelse på tron, är dopet i Anden en inre, övernaturlig uppfyllelse med syftet att ge kraft till tjänst.

Löftet om Andens utgjutande börjar redan i Gamla testamentet. Profeten Joel förkunnar att det ska komma en tid då Gud ”utgjuter sin Ande över allt kött”, oavsett kön, ålder eller social status (Joel 2:28–29). Jesaja profeterar att Gud ska utgjuta sin Ande ”över det som törstar och strömmar över det torra” (Jes 44:3), en bild som Jesus senare återknyter till när han talar om ”levande vatten” som symbol för den helige Ande (Joh 7:37–39). Jesaja säger också: ”Herren Guds Ande är över mig, för Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka” (Jes 61:1) – ett ord som Jesus själv citerar i början av sin offentliga tjänst (Luk 4).

När Johannes Döparen framträder, är vi nära uppfyllelsen av dessa löften. Han förkunnar:

”Jag döper er i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i den helige Ande och eld.” (Matt 3:11)

Men för att Anden skulle kunna uppfylla det nya ”templet”, det vill säga den troendes kropp (1 Kor 6:19), behövde först syndens offer bringas. Det är därför först efter Jesu död och uppståndelse som lärjungarna kan bli fullständigt uppfyllda med den helige Ande. Jesus gav dem löftet:

”Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande. … När den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:5, 8)

Några dagar efter Jesu himmelsfärd uppfylls detta:

”När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” (Apg 2:1–4)

I detta första Andedop ser vi en parallell till hur Gud gav lagen till Mose 50 dagar efter påsken, och hur han gav Anden till lärjungarna 50 dagar efter Jesu uppståndelse. På Sinai berg kom eld, rök, dunder, blixtar och basunljud. I övre salen kom storm, dån och eld. På Sinai skrevs lagen på stentavlor – i övre salen skrevs den i hjärtat, precis som Hesekiel hade profeterat (Hes 36:26–27).

Lagens syfte var att forma ett heligt folk som lyder Guds bud. Andens syfte är att forma ett frimodigt folk som vittnar om Jesus. Lagen skapade fruktan – Anden skapar frimodighet. Mose fick stentavlor – lärjungarna fick Anden i sina hjärtan.

Syftet med dopet i den helige Ande är alltså att ge lärjungarna kraft att frimodigt vittna om Jesus – till hela världen. Mission med andra ord. Andedopet är inte först och främst för personlig uppbyggelse eller upplevelse, utan för att nå nya människor med evangeliet.

Jag minns mitt eget Andedop. Det började när jag var 18 år och min storasyster Jessica kom hem efter ett år i Israel. Hon hade där blivit omvänd och ville nu att jag skulle följa med till kyrkan. Mitt spontana, men ganska ogenomtänkta svar blev: ”Jag tänker inte hänga med till kyrkan, jag är ju redan kristen!”

På grund av misslyckade gymnasiestudier hade jag inga möjligheter till högskola, så planen var att göra lumpen och sen bli FN-soldat. Att börja leva som kristen fanns inte ens på kartan. Men Jessica gav sig inte – hon tjatade, och till slut gav jag med mig. Fast inte nog med att hon ville ta med mig till kyrkan – hon ville också att jag skulle bli ”döpt i den helige Ande”. Mitt svar var: ”Nej, jag vill inte bli som de där pingstvännerna som bara pratar om Jesus hela tiden!”

I två veckor brottades jag med Guds kallelse. Jag visste att det var Gud som drog i mig, men jag var inte säker på om jag ville svara ja. Jag upplevde att Gud tog mig i kragen och drog mig till kyrkan. Ett bibelord blev särskilt levande i denna process:

”Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” (Joh 6:44)

Jag förstod att Gud skulle vinna den här dragningskampen, men jag försökte dra ut på det så länge jag kunde.

Till slut följde jag med Jessica till Johanneskyrkan i Linköping. Efter predikan gick jag fram för förbön och sa att jag ville bli andedöpt. Egentligen visste jag inte riktigt vad det innebar, men jag förstod att Gud ville det.

Den upplevelse jag fick är svår att beskriva med ord, men jag ska försöka: Han som bad för mig la sin hand på min axel och började be. Jag, som vanligtvis aldrig gråter, fick plötsligt kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Min kropp började skaka och jag blev alldeles varm. Det var som om något inom mig öppnades – likt en blomma som slår ut. Inom mig såg jag himmelens alla färger och jag kände en djup, andlig glädje.

Efter denna upplevelse visste jag att jag hade blivit andedöpt. Det var inte bara en inre visshet – mitt liv började också förändras. Jag slutade festa, började gå till kyrkan och talade om Jesus med mina vänner. Allt eftersom jag mognade i min tro, lät Gud mig se saker i mitt liv som behövde förändras. Han kallade mig att lämna det gamla bakom och följa honom.

Enligt klassisk pentekostal teologi är tungotal det första tecknet på att någon blivit döpt i den helige Ande. För egen del fick jag inte tungotalet vid själva dopet. Jag fick kraften – men tungotalet kom först några månader senare. Det är en annan berättelse.

Jag tror personligen att tungotal ofta är ett tecken på Andedopet, men inte nödvändigtvis alltid. Det är den helige Ande som ger gåvorna, och vi tar emot på olika sätt. Andens frukter och kraft är minst lika viktiga tecken på Andens närvaro. Paulus säger själv: ”Alla talar väl inte tungor?” (1 Kor 12:30)

Det viktigaste tecknet på Andens dop, enligt mig, är den frimodiga kraften att vittna om Jesus.

I Apostlagärningarna finns flera exempel på Andedop:

– I Apg 8 har de troende i Samarien tagit emot evangeliet och blivit döpta i vatten, men ännu inte tagit emot den helige Ande. Petrus och Johannes reser dit och ber ”för dem att de skulle få den helige Ande, eftersom Anden ännu inte hade fallit över någon av dem” (Apg 8:15–16). Här ser vi att Andedopet är en egen erfarenhet, skild från frälsningen.

– I Apg 9 möter Ananias den nyomvände Paulus. När han lägger händerna på honom för att han ska ”bli uppfylld av den helige Ande” (Apg 9:17), förändras Paulus liv dramatiskt. Här ser vi att Andedopet är en personlig erfarenhet och tillgängligt för alla som omvänder sig. Vi ser också att Andedopet kan ske före dopet i vatten.

– I Apg 10 faller den helige Ande över hedningarna medan Petrus predikar: ”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet” (Apg 10:44). Här blir det tydligt att Andens dop också är till för hedningar, inte bara för judar. De började prisa Gud och tala i tungor – ett tydligt tecken på Andens närvaro.

– I Apg 19 möter Paulus några lärjungar som inte hört talas om den helige Ande och blivit döpta med Johannes dop. Paulus korrigerar då deras dop, och när han ber för dem “kom den helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade” (Apg 19:6). Här ser vi att Andedopet också är till för kristna som blivit döpta på annat sätt eller inte ens hört talas om Andens dop.

Det är också viktigt att poängtera att dopet i den helige Ande är tillgängligt för alla troende i varje tid. Det är definitivt inte bara för apostlarna på Nya testamentets tid, eller bara till för pingstvänner. Petrus predikade: “Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar.” (Apg 2:39)

Det är också viktigt att komma ihåg att dopet i den helige Ande inte är målet, utan starten på ett liv i Andens kraft. Lärjungarna blev döpta i den helige Ande i Apg kapitel 2, men redan i kapitel 4 blev de fyllda av Anden igen: “När de hade bett skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet.” (Apg 4:31)

Det kristna livet handlar alltså om att kontinuerligt fyllas av Anden, så som Paulus skriver i Ef 5:18: “Låt er i stället uppfyllas av Anden” (Ef 5:18). I en mening kan man kalla det första uppfyllandet av Anden för ”Andedopet”. Men sen handlar livet om att fortsätta bli fylld Anden, låta Han byta ut våra synder och brister mot Andens gåvor (1Kor 12-14) och frukter (Gal 5:22-23). Andens dop är början på ett liv i ständig andlig förnyelse.

Jag tror också det är viktigt att förstå att man möter den helige Ande på olika sätt, något vi ju ser i Apostlagärningarna. Vi ska inte försöka stänga in teologin om Anden i en liten box, utan låta Han verka som han själv vill. Ibland sker det med handpåläggning, ibland spontant, ibland när man är i bön ute på promenaden, osv.

Jag tror också till sist det är viktigt att reflektera över att Andedopet inte får skapa en uppdelning mellan ”vanliga” kristna och ”andedöpta” kristna. En sådan uppdelning är obiblisk och leder inte till något gott. Visst är dopet i den helige Ande viktigt, men det centrala i Nya testamentet är evangeliet om Jesu död och uppståndelse. Alla som tror på Jesus är frälsta (Rom 10:9, Ef 2:8). Andedopet handlar inte om frälsning, utan om kraft till tjänst (Apg 1:8). 

The post Dopet i den helige Ande – reflektion om den pentekostala teologins kärna first appeared on Pastor Christian Mölk.

Dagens pentekostala reflektion handlar om mission. Och som med allt inom den pentekostala teologin börjar det i Andens verk. Jesus sa själv:

“Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8)

Det är alltså Anden som initierar, ger kraft och driver på missionen. Den helige Ande har en brinnande iver att sprida budskapet om Jesus till nya länder, nya folk och nya språk – och han söker villiga lärjungar som bär det vidare.

Anden sänder – alla är kallade

Pingstmission är inte reserverad bara för präster, pastorer eller teologer. Vanliga människor, fyllda av Anden, kan vittna, be för sjuka och starta församlingar. Det viktiga är att man känner och följer Andens brinnande iver.

Pentekostal mission fokuserar på hela människan – andligt, kroppsligt och socialt. Det handlar inte bara om att bli frälst och komma till himlen, utan också om att få helande, befrielse och förvandlade liv. Ofta finns ett starkt engagemang för de marginaliserade och fattiga.

En global rörelse av förvandlade liv

Kombinationen av Andens iver, stor tro på Guds mirakler, fokus på de utsatta och en förmåga att kontextualisera evangeliet har gjort pentekostalismen till en global rörelse.

Faktum är att den pentekostala och karismatiska delen av kristenheten är den snabbast växande religiösa rörelsen i världen idag. År 1900 fanns det knappt några pingstvänner. I dag räknar man med över 600 miljoner globalt, vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av alla kristna i världen.

Pentekostalismen har vuxit explosionsartat i Latinamerika, Afrika och Asien. I länder som Brasilien, Nigeria och Filippinerna utgör pingst- och karismatiska kristna en stor del av befolkningen. Det är en rörelse som ofta blommar där människor lever i marginalisering, fattigdom eller förföljelse – och där behovet av ett konkret möte med Gud är stort.

Det pentekostala fokuset på personliga möten med Gud gör tron levande och nära. Församlingar är ofta enkla att starta, ledda av vanliga människor utan formell teologisk utbildning. Samtidigt finns ofta en hög grad av engagemang, tillväxt och andlig hunger.

Pentekostal tro kombineras också med en vilja till livsförvandling: människor lämnar destruktiva livsmönster, bygger nya relationer och engagerar sig i samhället. Det skapar trovärdighet.

Mission i ett nytt Sverige

En intressant nutida förändring av missionen som vi alla kan bevittna med våra egna ögon är att människor från andra länder kommer till Sverige. För det första kommer flyktingar från onådda folk till Sverige och kan få höra om Jesus här. För det andra kommer missionärer från före detta missionsländer till Sverige för att missionera bland svenskar.

Människor från länder där det är förbjudet att missionera – som Afghanistan, Iran, Somalia och Eritrea – har kommit till Sverige som flyktingar. Här möter de en öppen miljö där evangeliet kan förkunnas fritt. Och många blir frälsta och låter döpa sig. Det som tidigare krävde svåra insatser i underjordiska nätverk eller förbjudna länder sker nu öppet i våra egna församlingar.

Missionärer sändes en gång från Sverige till Afrika, Asien och Latinamerika – men nu kommer de evangeliserande initiativen tillbaka. Migrantpastorer, evangelister och apostlar från Etiopien, Nigeria, Brasilien och Filippinerna kommer hit med en brinnande tro. Det är inte ”mindre” mission för att det sker här – det är bara Gud som vänder på kartan.

Personligen tror jag detta tydligt visar oss att vi är ett steg närmare Jesu återkomst. Vi ser Uppenbarelseboken 7:9, där folk från alla stammar och länder och språk tillsammans lovsjunger inför tronen, uppfyllas framför våra ögon.

Tillsammans i Guds rike

Men detta medför naturligtvis utmaningar. Svenskar, flyktingar och migranter behöver ödmjuka sig gentemot varandra och lära sig att stå tillsammans. Många migranter upplever svenskar som reserverade, medan svenskar ibland kan ha svårt att hänga med i många migranters eldiga fart – även om vi känner igen elden från den forna svenska väckelsetiden.

Det är av yttersta vikt för den nya svenska kristenheten att vi alla är brobyggare. Att vi står tillsammans, för evangeliets skull. Vi svenskar behöver migranternas väckelseeld. Migranterna behöver svenskarnas organisation och svenska kulturförståelse.

Även om en migrant ivrigt försöker nå svenskar med evangelium, är det ofta svårt. Vilket ofta resulterar i att migrantförsamlingar får nöja sig med att bara nå sitt eget folk på sitt eget språk. Det kan fungera ett tag, men andra generationens migranter växer upp här i Sverige och blir svenskar. De har inte samma naturliga koppling till hemlandets andliga uttryckssätt, och har de inte vuxit upp i en svensk församling riskerar de att bli andligt rotlösa och glida bort från kyrkligheten.

Vi behöver med andra ord stå tillsammans, omfamna det nya missionslandskapet, bygga mångkulturella församlingar och se både svenskar och utlandsfödda som jämlika i Guds rike. Vi behöver haka på det vi ser att Anden gör mitt ibland oss.

Missionen måste åter bli en folkrörelse

Vi behöver också aktivt fortsätta den pentekostala synen att mission inte först och främst är för välutbildade teologer, utan öppen för alla som tänds av Andens iver att ära Jesus bland nya människor i andra länder. Missionen behöver åter bli en folkrörelse.

The post Pentekostal mission first appeared on Pastor Christian Mölk.

“Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen. Då bar man dit en man som varit förlamad från födseln. Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva. Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!” Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud. Allt folket såg hur han gick omkring och prisade Gud, och när de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten utanför templet, fylldes de av bävan och förundran över det som hade hänt med honom.” (Apg 3:1–10)

𝗜𝗻𝗹𝗲𝗱𝗻𝗶𝗻𝗴

Bakgrunden till den här fantastiskt minnesvärda berättelsen i Apostlagärningarnas tredje kapitel är den helige Andes nedslag på Pingstdagen i kapitel två. Efter att lärjungarna blivit fyllda av Anden samlas de till församlingsgemenskap, bön, bibelundervisning och nattvard. Men nu, i detta kapitel, börjar Anden dra lärjungarna ut från den inre gemenskapen och ut – till samhällets marginaliserade.

𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟭

Petrus och Johannes var på väg till det judiska bönemötet i templet klockan 15:00. För oss idag kan det verka anmärkningsvärt att de första kristna fortsatte att vara judar, men för lärjungarna var Jesus den judiska trons Messias, och Andens utgjutelse var en uppfyllelse av de gammaltestamentliga profetiorna. Gud hade visserligen gjort något nytt, men det fanns ingen anledning att bryta med det gamla bara för sakens skull. Kanske kommer det nya vinet spränga de gamla vinsäckarna, men det får liksom bli en senare fråga i så fall.

Jag minns när jag själv hade mött Jesus och blivit fylld med Anden. Jag var 18 år och en glad festprisse. Precis som lärjungarna fortsatte jag med det gamla livet även efter att jag blivit fylld med Anden. Jag fortsatte att festa och dricka alkohol med mina vänner på helgerna. Vi hade lika roligt som förut, men långsamt men säkert började saker förändras. Jag drack mindre och mindre alkohol och pratade mer och mer om Jesus. Till en början tyckte mina vänner att det var lite kul – svenskar tycker ofta att det är kul att prata om religion när man fått i sig några öl. Men efter ytterligare några öl vill man börja leta efter ett sällskap. Tiden gick och jag började känna en avsmak för alkoholen. Jesus blev viktigare för mig och det kändes fel att bli full. Det nya vinet sprängde den gamla säcken, och jag ville inte längre festa.

𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟮–𝟯

Mitt i sin vardag ställs lärjungarna plötsligt inför ett konkret behov. En lam man placeras varje dag vid tempelporten för att tigga av förbipasserande. Den här mannen symboliserar utanförskap. Han var nära Guds närvaro i templet – men kunde inte ta sig in själv. På ett sätt blir han en bild på människans oförmåga att av egen kraft nå Gud. Men han symboliserar också det utanförskap som sjukdom, fattigdom och mänskligt lidande skapar. På grund av sina förutsättningar hamnade han utanför i samhället.

Även i vårt samhälle idag finns många sådana människor, som på olika sätt hamnar utanför.

Vi möter dem i vardagen när vi är på väg någonstans – de sitter utanför ICA, vi passerar dem när vi går med hunden, de kanske till och med kommer till kyrkan. Men de är inte förmögna att själva fullt ut komma in i gemenskapen.

Det är också intressant att notera att platsen där den lame mannen befann sig kallades ”Sköna porten” – något som skapar en stark kontrast mellan yttre skönhet och inre lidande.

Ett tempel, eller en kyrka, kan till det yttre vara en vacker plats, men ändå skapa mycket lidande för dem som inte kan ta sig in i gemenskapen.

En annan viktig detalj är att mannen hade varit lam sedan födseln och var över 40 år gammal (Apg 4:22). Det innebär att Jesus med största sannolikhet hade gått förbi honom vid flera tillfällen utan att hela honom. Det ger oss en intressant lärdom om behovet av Guds timing: att bönesvar inte alltid kommer omedelbart – men att vi ändå inte är bortglömda av Gud.

𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟰–𝟱

En intressant parentes är att det här är det första miraklet efter Jesus. Petrus var tvungen att ta ett steg i sin tro och utvecklas. Stå på egna ben och göra det han lärt sig. Vi kommer till såna där avgörande tillfällen ibland. Kanske är det dags för dig att ta ett nytt steg i din tro? Kanske är det dags för dig att dela med dig av din tro och vittna för någon om Jesus? Kanske är det dags för dig att döpa dig? Kanske är det dags för er att gifta er? Det finns många olika steg man kan ta för att gå vidare i sin tro, så känn efter vad Anden talar till dig om.

När den lame mannen ber om en gåva stannar Petrus upp och ”fäster blicken” på honom. Det grekiska ordet här är ”atenizo” – samma ord som används när lärjungarna såg Jesus lyftas upp till himlen och när Stefanus såg in i himlen före sin död. Det är i princip samma ord som det engelska ”atention”.

Kanske såg Petrus Jesus i den lame mannen? Kanske mindes han Jesu ord: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:40).

Att verkligen ”se” människor med Andens ögon, och inte bara gå förbi, är första steget till att verkligen kunna hjälpa. Man kanske inte kan ge dem det de önskar – men man kan stanna upp, lyssna, förstå deras situation och låta den helige Ande verka genom oss.

Den lame mannen bad om pengar, men det hade inte Petrus och Johannes. Det är inte ovanligt att människor i ekonomisk nöd vänder sig till kyrkan för hjälp. Men ofta har församlingar inte resurser att ge ekonomisk hjälp till alla. Vår styrka ligger inte i rikedom. En människa som bara söker ekonomiskt stöd får ofta ett nej – men vi lyssnar alltid och försöker se om vi kan erbjuda något annat, något bättre.

𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟲–𝟳

Petrus svarar frimodigt: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!”

Om Petrus hade gett mannen en slant, hade han klarat sig för dagen – men behövt tigga igen imorgon. Istället ger Petrus honom något som förändrar hans liv för alltid.

Det som är speciellt är att Petrus inte ber en ödmjuk bön om helande ”om det är Guds vilja”, utan han talar med auktoritet: ”Res dig och gå!” Sedan tar han tag i mannen och drar honom upp – och mannen blir helad.

Det här sättet att be för sjuka är inte en generell modell. Vi ska inte börja rycka och slita i människor – det kan skada mer än hjälpa. Det som händer här är att Petrus praktiserar ”trons gåva” som Paulus skriver om i 1Kor 12:9. Den helige Ande ger Petrus en inre visshet om att helandet ska ske, och Petrus agerar i enlighet med Andens ledning.

Det första vi lär oss av detta är att mirakler ofta föregås av att Gud lägger något särskilt på vårt hjärta – en nöd, en tro, en förvissning. Känner vi så, men är osäkra, är det klokt att samtala med någon mer erfaren. Vill vi se Guds mirakler, behöver vi haka på det Anden gör.

Det andra vi lär oss är att en handling i tro ofta föregår miraklet. Jesus själv bad ofta människor att agera i tro och göra exakt det som de inte kunde:

– Den lame skulle resa sig.

– Mannen med den förtvinade handen skulle räcka ut den.

– Jesus rör vid den dövstumme mannens tunga för att visa hur han ska kunna bli helad.

Vill vi se mer mirakler i våra liv, behöver vi både lyssna till Andens röst – och våga agera i tro.

𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟴–𝟵

Den lame mannen blir fullständigt helad, hoppar upp och börjar gå omkring. Han är inte längre fast i sitt utanförskap – han följer nu Petrus och Johannes in i templet, hoppandes och prisande Gud!

När Gud griper in skapar det inte bara helande – utan också överflödande glädje och tacksamhet, precis som Jesaja profeterade: “Den lame ska hoppa som en hjort, den stummes tunga ska jubla, för vatten ska bryta fram i öknen, strömmar på hedmarken.” (Jes 35:6)

Det största undret är kanske inte bara det fysiska helandet – utan att mannen återupprättas till gemenskap med Gud och Guds folk.

Resultatet av helandet är tredelat:

1. Fysiskt: Han återfår sin rörlighet.

2. Socialt: Han går från att ligga utanför templet till att vara inne i gemenskapen.

3. Andligt: Han prisar Gud – ett tecken på en inre förvandling.

𝗩𝗲𝗿𝘀 𝟭𝟬

Det andra resultatet av helandet är att folket fylls av bävan och förundran. De kände igen mannen, och blev naturligtvis chockade över vad som hänt.

Det tredje resultatet är att miraklet öppnar en andlig nyfikenhet, som blir en plattform för Petrus att predika evangeliet om Jesus. Guds mirakler öppnar dörrar för evangeliet och pekar alltid på Jesus.

Om vi bläddrar några kapitel framåt i Apostlagärningarna ser vi att helandet också ledde till ett fjärde resultat i form av förföljelse (Apg 4:1-3).

𝗔𝘃𝘀𝗹𝘂𝘁𝗻𝗶𝗻𝗴

Den här berättelsen visar oss hur Guds kraft verkar i vardagen genom vanliga människor som har blivit fyllda av Anden. När de stannar upp, ser utsattheten och trasigheten omkring sig, hakar på det som de ser Anden göra, i tro gör det lilla de kan, leder det till att människor går från utanförskap till gemenskap och lovsång. Som ett resultat öppnas också dörren för evangeliet.

Utmaningen för oss idag är att se på varandra och på våra omständigheter med samma Andens blick som Petrus gjorde. Vi kan inte i förväg bestämma vad den helige Ande ska lysa på, men vi kan vara beredda och förväntansfulla på att Anden vill använda oss i vår vardag.

Vi kan lära oss att känna igen Andens röst och våga agera i tro när han manar oss.

När vi upplever Andens tilltal behöver vi ta det på allvar och i tro prova det vi upplever att Anden leder oss till. Samtidigt behöver vi vara medvetna om att det inte alltid är enkelt – och därför hjälpa varandra att mogna i tron på ett sunt och kärleksfullt sätt.

Andens kraft verkar i vår vardag när vi ser de marginaliserade, handlar i tro och öppnar dörrar för evangeliet genom Guds mirakel.

The post Varken silver eller guld first appeared on Pastor Christian Mölk.

Jag vill fortsätta att tänka högt tillsammans med er angående pentekostal teologi, denna gång gällande helgelse. Utgångspunkten i den pentekostala teologin är som vanligt att vi lever i Andens tidsålder och att det är den helige Ande som gör sitt verk i oss.

Det är min erfarenhet att den helige Ande mycket väl kan ha påbörjat sitt verk i en människa innan personen ifråga har blivit frälst. Någonting har dragit personen till Jesus och det finns en längtan efter ett nytt liv. Samtidigt finns det naturligtvis också mycket av ett gammalt liv kvar.

För det första är det viktigt att förstå att man får vara med även innan man blivit färdig. Innan en människa har mött Jesus och avgjort sig kan vi naturligtvis inte förvänta oss ett heligt liv. Människor ska inte behöva leva ”rätt” för att bli välkomnade med kärlek in i församlingens gemenskap. Det är mötet med Jesus som förvandlar en människa, inte den egna moralen. Man får vara med även innan man har förvandlats, eftersom helgelsen sker av nåd, inte genom prestation. “Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:8)

För det andra behöver vi förstå att helgelsen är en process, ett livslångt verk av den helige Ande. “Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.” (2Kor 3:18)

Ett fundament i den pentekostala teologin är att det är Anden som överbevisar oss om vår synd, inte människor (Joh 16:8). Och en människa som är öppen för Andens verk kommer att förändras – men vi måste förstå att en sån process tar tid. Vi förväntar oss förvandling, men inte alltid omedelbart och inte alltid till perfektion. Vi är alla på väg, men vi är inte passiva. Helgelseprocessen är ett Andens verk i samarbete med vår villighet.

För det tredje är det viktigt att hålla både ”nåd och sanning” samman. Dvs. att inte döma, men samtidigt inte blunda för synden. Jesus visade oss hur detta ska gå till när han mötte äktenskapsbryterskan: “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!” (Joh 8:11)

Jesus fördömde inte, men han uppmanade till förändring. Jesus var mjuk mot de ödmjuka syndarna och hård mot de hycklande fariséerna. Församlingen måste samtidigt vara en plats för upprättelse och en plats där helighet tas på allvar. Vi dömer inte – för då lämnar syndaren. Men vi nonchalerar heller inte – för då normaliseras synden.

För det fjärde betonar den pentekostala teologin den helige Andes kraft att leva ett helgat liv. Det handlar naturligtvis inte bara om viljan att förändras, utan framförallt om att den helige Ande ger oss kraft att förändras. Jesus uppmanar sina lärjungar att vänta i Jerusalem innan de går ut i mission, eftersom “när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft” (Apg 1:8). Samma princip gäller även på andra områden än mission, dvs. vi behöver Andens kraft för att kunna leva det kristna lärjungaskaps-livet. Man förändras inte genom skam, positivt tänkande eller press, utan genom Andens kraft. Därför behöver församlingar vara öppna för Andens verk genom förbön, frimodig Bibelundervisning, hemgrupper, en kärleksfull gemenskap, själavård, osv.

För det femte hör karaktär och kallelse till ledarskap ihop. Paulus skriver till Timoteus att “en församlingsledare måste vara oklanderlig” (1Tim 3:2). Det betyder naturligtvis inte att en ledare aldrig får göra fel, men man kan inte vara fast i uppenbara synder och samtidigt låtsas som ingenting. Har man därför inte kommit så långt i sin helgelseprocess ska man vara försiktig med att kliva in i högt ledarskap. Det handlar inte om att man måste vara perfekt, utan om att man som ledare är en förebild och behöver föregå med gott exempel. En ledare leder inte bara genom undervisning utan också genom det sätt man lever.

Är man ny i tron och inte kommit så långt i sin helgelseprocess och därmed har flera uppenbara synder i sitt liv, då tycker jag man bör vänta med att kliva in i ledarskap tills man har kommit en bit på vägen. Är man en ledare och faller i synd då bör man kliva åt sidan, ta en paus och jobba med sig själv ett tag. I samråd med församlingens ledarskap finns naturligtvis möjligheten till upprättelse, men ledarskap är inte en rättighet, utan ett ansvar och ett förtroende. Det finns en skillnad mellan att få tillhöra och att få leda. Dessutom är det viktigt att poängtera att om en ledare har begått övertramp mot andra människor är det deras upprättelse som är i fokus, inte att ledaren till varje pris måste få komma tillbaka till sin tidigare position.

𝐇𝐮𝐫 𝐬𝐤𝐢𝐥𝐣𝐞𝐫 𝐬𝐢𝐠 𝐝å 𝐝𝐞𝐧 𝐩𝐞𝐧𝐭𝐞𝐤𝐨𝐬𝐭𝐚𝐥𝐚 𝐭𝐞𝐨𝐥𝐨𝐠𝐢𝐧 𝐟𝐫å𝐧 𝐚𝐧𝐝𝐫𝐚 𝐟𝐫𝐢𝐤𝐲𝐫𝐤𝐥𝐢𝐠𝐚 𝐨𝐜𝐡 𝐤𝐨𝐧𝐬𝐞𝐫𝐯𝐚𝐭𝐢𝐯𝐚 𝐥𝐢𝐤𝐧𝐚𝐧𝐝𝐞 𝐭𝐞𝐨𝐥𝐨𝐠𝐢𝐞𝐫?

Pentekostal teologi betonar som sagt att det är den helige Ande som förvandlar människor från syndare till helgon. Därför läggs ofta större fokus på den personliga omvändelsen, efterföljelsen och helgelsen än på moralregler i sig. Istället för att börja i förbud och etik, börjar man ofta i mötet med Jesus och behovet av att få bli uppfylld av den helige Ande. För en icke-pentekostal konservativ kan tjatet om Jesus och Anden nästan framstå som naivt, och som att vi är okej med att nyfrälsta lever kvar i sin synd. Men för oss är det helt i sin ordning. Vi kan inte tvinga folk att leva rätt, utan visa kärlek och låta Anden överbevisa om synd och göra sitt verk i människans inre.

Här krävs pastoral fingertoppskänsla så att man varken fördömer eller nonchalerar synden, utan hjälper en människa att komma framåt i sin helgelseprocess i en trygg församlingsmiljö.

Det här leder till att pentekostala pastorer till konservativa debattörers stora förtret ofta har en pastoral snarare än akademisk eller dogmatisk ingång till svåra frågor. I heta frågor där närliggande teologiers ledare vill att pingstpastorer ska ta tydlig ställning och markera tillhörighet genom publika ställningstaganden uppfattas pingstpastorer ofta som mjukare och mer pragmatiska. Ofta kan det tolkas som att pingst är otydliga eller undvikande i brännande frågor, men för pingstpastorer handlar det inte om att för vår egen skull välja teologisk sida i en offentlig debatt, utan om att det skulle gå emot vår egen teologi och identitet att ta ifrån Anden rätten att överbevisa en människa om synd samtidigt som det högst troligtvis skulle alienera andliga sökare som inte kommit så långt i sin helgelseprocess.

Den pentekostala teologin står fortsatt fast vid den klassiska kristna tron på i princip alla områden, men har inte behovet av att lyfta fram sig själv publikt som rättroende, utan vill överlåta åt den helige Ande att göra sitt verk i varje människa. Frågorna om synd hanteras bättre i en trygg församlingsmiljö där Anden får verka och vi får prata om vad Bibeln säger i lugn och ro. Dessutom tenderar den offentliga debatten nästan lite osunt och överdrivet fastna vid bara vissa särskilda synder samtidigt som många andra synder av någon outgrundlig anledning glöms bort.

Att sexuella relationer hör hemma inom äktenskapet mellan en man och en kvinna får ofta oproportionerligt mycket uppmärksamhet, medan andra lika viktiga bibliska och moraliska områden ofta hamnar i skymundan. Exempelvis nämns girighet lika ofta i Bibeln som sexuell omoral, ibland till och med i samma andetag (Ef 5:3-5). Jesus talar ofta om faran med rikedom och kallar pengar för en rivaliserande ”herre” (Matt 6:24). Trots det är vi ofta noga med att avkräva rätt tro på det ena området, men blundar för det andra.

Det är också en märkligt återkommande slump att det ofta är just de som är mest ihärdiga i att peka på andras synd ofta har en hel del dold synd på samma område. Jag har slutat förvånas över ledare med starka åsikter om andra som inom sinom tid visar sig leva i samma synd som de dömer andra för.

Några andra frågor där andra närliggande teologier ofta vill avkräva pentekostaler en rätt dogmatisk tro är på området nationalism. Här tycker jag det är viktigt att vi pingstvänner är noggranna eftersom vår konservativa pentekostala tro ofta överlappar med en konservativ politisk ideologi, så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Bibeln är noga med att vi inte ska göra skillnad på människor (Jak 2:9), att vi i församlingen inte är ”jude eller grek” (Gal 3:28) och ställer till och med som krav på församlingsledare att man ska vara främlingsvänlig (1Tim 3:2). Den pentekostala teologin är inte nationalistisk utan global, den vill riva murar mellan folk inte bygga upp dem.

Så om vi bara lyfter fram en synd och tiger om andra blir vårt vittnesbörd haltande. Vi avslöjar att vi snarare egoistiskt vill framställa oss själva som heligare än andra snarare än att sätta andra högre än oss själva och låta Anden få verka i människor som är mitt i en helgelseprocess.

𝐀𝐯𝐬𝐥𝐮𝐭𝐧𝐢𝐧𝐠𝐬𝐯𝐢𝐬, den pentekostala teologin är inte teoretisk moralism, utan evangelium i praktiken. Det är mötet med Jesus som förvandlar, och det är Andens verk i våra liv som leder till ett helgat liv. Låt oss därför som församlingar vara både sanna och nådefulla – och lita på att Gud, som har börjat ett gott verk i oss, också ska fullborda det.

The post Från syndare till helgon – ett Andens verk first appeared on Pastor Christian Mölk.

Idag, på påskdagen, vill jag lyfta fram kärnan i den pentekostala teologin: att vi lever i Andens tidsålder, och att den helige Ande är verksam i våra liv.

För att kunna vara kristna behöver vi den helige Ande. Det är Anden som föder oss på nytt. Det är Anden som ger oss kraft att leva det kristna livet. Det är Anden som överbevisar oss om synd, som ger oss sina gåvor och frukter, och som för oss samman som troende.

Men när Jesus gick omkring och predikade var han noga med att poängtera att vi inte kunde ta emot Anden förrän han hade blivit ”förhärligad”, dvs. dött, uppstått och tagit plats vid Faderns högra sida: “Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.” (Joh 7:39)

Gud kan inte bo i det som är orent, så Jesus var först tvungen att försona synden så att varje troende kunde bli ett heligt tempel för den helige Ande. Genom Jesu död på korset renas vi från synd och kan därefter bli en plats där Anden kan bo. Som Paulus skriver: “Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?” (1Kor 3:16)

Men detta var inte något som bara hände plötsligt – det var länge förberett. I Gamla testamentet ser vi hur Gud genom sina profeter lovar att Andens tidsålder ska komma.

I Gamla testamentet gavs Anden till vissa utvalda personer för att få kraft att utföra ett specifikt uppdrag. Men det lovades samtidigt att det i framtiden skulle komma en tid då Anden skulle ges till alla. Joel profeterar att Anden ska ges till både kvinnor och män, till både gamla och unga, till tjänare och tjänarinnor (Joel 2:28-29). Hesekiel profeterar att Gud ska ge oss ett nytt hjärta och låta Guds Ande bo inne i oss så att vi kan leva efter Guds ord (Hes 36:26-27). Jeremia profeterar att Gud ska sluta ett nytt förbund där Lagen läggs i vårt inre och skrivs i våra hjärtan (Jer 31:31-33).

Denna nya Andens tidsålder, det Nya förbundet, började i och med Jesu död och uppståndelse. Nu är dörren öppen för var och en att ha en egen personlig relation med Gud utan en präst som står emellan. Nu kan alla tjäna i de gåvor Anden ger, oavsett om man är man eller kvinna, fattig eller rik, svensk eller invandrare. Nu överbevisar Anden oss om vår synd i vårt hjärta, och vi behöver inte döma varandra. Nu kan Anden vägleda, lärjungaträna och undervisa oss allihop var och en, och vi är inte beroende av människor för att lära känna Gud. Nu formar Anden oss till en ny gemenskap, där vi känner att vi hör ihop trots att vi har olika bakgrund, olika ålder, olika intressen och jobb. Nu har vi fått en försmak av himlen, genom att den helige Ande bor i oss.

Om du är kristen och inte har hört talas särskilt mycket om den helige Ande, då har du sannerligen missat något! Allting i vår tro och vårt kristna liv utgår från Anden.

Idag på påskdagen firar vi att Jesus uppstod, en förutsättning för att vi ska kunna ta emot Anden. Kristus är uppstånden och Anden är given! Låt oss be om att Anden fyller oss på nytt denna påsk :)

The post Andens tidsålder first appeared on Pastor Christian Mölk.

Påskafton – dagen då många äter godis och påskmat, men som alltför ofta glöms bort andligt. Det är mittemellandagen – mellan korsets smärta och uppståndelsens jubel. Jesus ligger i graven. Lärjungarna är förvirrade. Gud verkar långt borta.

Jag tänkte därför ta tillfället i akt och skriva om när Gud känns frånvarande, och hur vi ska se på det utifrån ett pentekostalt perspektiv.

Vi ber, men får inget svar. Vi längtar efter helande, men inget händer. Alla andra talar i tungor. Alla andra hör Guds röst. Vi lyfter händerna i lovsången, men känner ingenting. Tystnad, tomhet, öken.

Du är inte ensam. Fler än du tror har bett utan att få svar, längtat utan att känna, kämpat utan att förstå varför. Och det betyder inte att din tro är svag – det kan vara ett tecken på att Gud leder dig djupare.

Just därför kan påskafton vara viktig. Den påminner oss om att även tystnaden och väntan kan vara helig. Även Guds frånvaro kan rymma en djupare närvaro än vi anar.

Den pentekostala tron är i mångt och mycket en upplevelsebaserad tro, men faktum är att Anden kan vara väldigt verksam i tystnaden. För många pingstvänner kan detta vara både frustrerande och motsägelsefullt.

Låt oss dyka ner i Ordet för att se hur Anden verkar i tystnaden och frånvaron. När Jesus hade blivit döpt i Jordan öppnade sig himlen och Anden kom över honom som en duva. Då skulle man absolut kunna förvänta sig ett mäktigt utgjutande av Anden och en stor väckelse. Men istället står det att Anden ledde Jesus ut i öknen: “Uppfylld av den helige Ande återvände Jesus från Jordan och leddes av Anden omkring i öknen,” (Luk 4:1)

I öknen frestas Jesus av Djävulen, men det var alltså inte Djävulen som ledde Jesus dit, utan Anden. I öknen mötte Jesus tystnad, hunger och prövning. Och efter denna ökenperiod står det: “I Andens kraft återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela området.” (Luk 4:14)

Öknen var alltså inte ett avbrott från Guds närvaro, det var en Andens fördjupning, en Andens förstärkning och en Andens förberedelse på det stora uppdrag som väntar.

I en pentekostal rörelse, där vi ofta (med rätta!) söker det starka, övernaturliga och kraftfulla, behöver vi också lära oss lyssna efter det tysta. För Gud är inte bara i elden, han är också i den svaga susningen, något som Elia fick lära sig:

“Herren sade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.” Då gick Herren fram där, och en stor stark storm som ryckte loss berg och bröt sönder klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning. När Elia hörde det, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom som sade: ”Vad gör du här, Elia?”” (1Kung 19:11–13)

I en rörelse där upplevelsen av Gud är central, kan tystnaden och frånvaron kännas som ett andligt misslyckande. Men vi måste komma ihåg den bibliska sanningen att tystnaden inte nödvändigtvis är ett tecken på Guds frånvaro, utan en förberedelse på ett större uppdrag och en ännu starkare närvaro.

Den pentekostala teologin går alltid tillbaka till ”Andens verk” – och Anden är mycket verksam, kanske till och med ännu mer verksam, i det tysta och i det fördolda. För att fullt ut praktisera den pentekostala tron behöver vi alltså även ta emot och vara öppna för Andens verk i ökenperioderna. Att våga lita på att den helige Ande verkar i oss när vi upplever hans frånvaro, att han förbereder oss för någonting nytt.

Precis som påskafton är dagen mellan det ena uppdraget – korsfästelsen, och det andra uppdraget – uppståndelsen, så kan tystnaden och frånvaron vara den period i livet då Gud är som mest verksam och gör de för oss mest avgörande miraklerna.

Så om du just nu befinner dig i tystnaden, i väntan – håll ut. För Anden har inte övergett dig. Han leder dig. Och när Guds tid är rätt, kommer du att vandra ut ur öknen i Andens kraft – precis som Jesus. Då kommer du att säga som kung David: “Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.” (Ps 40:2)

The post När Gud är tyst first appeared on Pastor Christian Mölk.

Så här på långfredagen tänkte jag det kunde vara passande att reflektera lite självrannsakande om alla de uteslutningar som frikyrkan har ansvar för.

Mellan mitten av 1800-talet och början av 1900-talet uteslöts enligt Owe Kennerberg, tidigare rektor vid Enskilda högskolan Stockholm, omkring 80 000 människor ur Svenska Baptistsamfundets församlingar. Av de cirka 185 000 personer som döptes var det alltså nästan hälften som någon gång förlorade sin plats i gemenskapen.

Det är en siffra som är svår att ta in. Och det gör det inte lättare att veta att den rörelse jag själv tillhör – Pingströrelsen – i mycket är en arvtagare till just denna tradition. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, svenska Pingströrelsens tidigare flaggskepp, var från början en sådan baptistförsamling. Och enligt Kennerberg så uteslöts 300 av de första tusen medlemmarna!

Vi är alltså inte frikopplade från den historien. Uteslutningar var vanliga i den tidiga Pingströrelsen, det vet alla som någon gång har fastnat lite för länge i arkivet med gamla dammiga årsmötesprotokoll. Men det är inte nödvändigtvis en del av den pentekostala teologin, åtminstone inte på det sätt som det utfördes förr i tiden.

Idag utesluter pingstförsamlingar sällan någon i praktiken. Men för att förstå oss själva, ta ansvar för vad vi har gjort och förstå varför vissa synder har blivit värre än andra kan det vara bra att reflektera självrannsakande. Förhoppningsvis lär det oss också något om Jesus och hans syn på nåd.

En av anledningarna till uteslutningar var naturligtvis Bibeln. Baptister och pingstvänner har alltid haft en hög Bibeltro. Läser man exempelvis 1Kor 5 bokstavligt är det lätt hänt att man tänker att man måste utesluta de som faller i synd, särskilt de som lever i sexuell synd:

– ”den mannen [ska] överlämnas åt Satan till köttets fördärv för att anden ska bli frälst”

– ”lite surdeg syrar hela degen”

– ”rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg”

– ”ni ska inte umgås med den som kallar sig broder och är sexuellt omoralisk, girig, avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare”

– ”driv bort från er den som är ond”.

Läser man i Matteus 18 lär vi oss av Jesus hur man ska göra om en församlingsmedlem syndar: “Om din broder har syndat, så gå och ställ honom till svars enskilt, er emellan. Lyssnar han på dig så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Och lyssnar han inte heller till församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och tullindrivare.” (Matt 18:15–17)

Det fanns en längtan efter renhet, efter att ta Bibeln på allvar. Det är därför det känns extra jobbigt att erkänna att det ofta blev fel. Man gjorde det i Jesu namn – men ofta på ett sätt som var raka motsatsen till vad Jesus själv gjorde.

För mig som nutida pingstpastor med nördigt intresse av den pentekostala teologin försöker jag se dessa Bibelord utifrån perspektivet av ”Ordet och Anden”. Lutar man för mycket åt det ena eller andra håller blir det ofta fel. Det är därför av yttersta vikt att man läser Bibeln i Andens ljus, så att det inte blir varken slarvigt eller lagiskt.

Paulus ord i 1Kor 5 är allvarliga och tydliga – församlingen kan inte vara likgiltig inför öppen synd som skadar församlingens gemenskap och hindrar Andens verk. Men samtidigt behöver vi förstå den specifika situationen och inte hursomhelst överföra allting in i vår nutid.

Korinth var en församling med stora andliga gåvor men med djupa moraliska problem. I just det här fallet tar Paulus upp det faktum att en man levde i ett sexuellt förhållande med sin fars hustru, något som till och med hedningarna betraktade som omoraliskt. Det handlar alltså inte om en människa som kämpar med sin tro, utan om en person som öppet lever i synd utan ånger – och där församlingen dessutom är stolt över sin tolerans. Det är därför som Paulus uppmanar till en tillfällig uteslutning – inte som ett straff, utan som en andlig markering i hopp om att personen ska omvända sig och bli frälst. Och det fungerade – när Paulus skriver sitt nästa brev till Korinth nämner han att syndaren har ångrat sig och församlingen nu behöver ta emot honom igen “så att han inte går under i sin djupa sorg” (2Kor 2:7).

En sund pentekostal teologi behöver balansera nåd och sanning. Målet är inte att gå runt och säga sanningen till allt och alla så att vi själva framstår som mer heliga än andra. Målet är att människor ska bli upprättade. Man ska inte utesluta någon som lever fel för att lyfta fram att man själv lever rätt.

I den pentekostala teologin är helgelse inte bara en individuell process utan något som sker i gemenskapen. Anden verkar i församlingen genom att överbevisa om synd, ge kraft till omvändelse och hjälper oss att leva ett nytt liv, steg för steg. Församlingen är en plats där vi växer tillsammans i tro, där vi bär varandras bördor och uppmuntrar varandra till helgelse. Genom ett kunskapens ord, en upplevelse av Andens kärlek, ett fint samtal med någon som gått före, en förkunnelse som vidgar vår tro, pastoral fingertoppskänsla.

Vi behöver lära oss att hantera detta prekära ämne på det sätt som Jesus gjorde. Jesus var inte rädd för att säga sanningen, men han gjorde det på ett sätt som drog till sig syndare snarare än stötte bort dem. Jesus var mjuk mot ångerfulla syndare och hård mot högmodiga religiösa ledare. Det största misstaget vi frikyrkliga har gjort är att vi ofta har agerat precis tvärtom; vi har varit hårda mot kämpande syndare och mjuka mot högmodiga hycklare.

När vi uteslöt människor så gjorde vi ofta raka motsatsen till det Jesus gjorde i mötet med människor – vi stängde dem ute från just den gemenskap där de hade kunnat få läkedom.

Bibeln användes som ett regelverk, inte som en berättelse om nåd, försoning och upprättelse. Vi läste Paulus utan att höra Jesu tonfall. Vi fastnade vid verser om att utesluta och glömde versarna om att förlåta sjuttio gånger sju, att bära varandras bördor, att stå ut med varandra och att återupprätta i kärlek.

Dessutom, vissa synder sågs som uteslutningsgrundande, t.ex. sexualitet och skilsmässa, medan andra – som skvaller, andligt högmod eller fördömande – ignorerades. Det skapades en tyst obiblisk hierarki av synder, där det blev värre att bli kär i fel person än att vara kall och dömande i hjärtat. Vi skapade en inofficiell rangordning av synd, där vissa blev uteslutna och andra fick bli ledare. Kanske sitter den här syndahierarkin fortfarande kvar i våra väggar.

En annan aspekt är att rädslan för uteslutningar skapade en yttre anpassning utan en inre förvandling. Och i det missade vi något av det viktigaste i evangeliet: att Gud inte söker perfekta människor – utan uppriktiga hjärtan som längtar efter Jesus.

Och nu så här i efterhand, något av det mest smärtsamma: Vi lämnade människor ensamma. När de uteslöts sändes de ut i tystnad, skam och andligt utanförskap. Ofta fanns ingen väg tillbaka. För många blev det inte bara en paus från församlingen – det blev ett avsked från hela tron. För mig som pastor är det en oerhört smärtsam tanke att inse att det är mycket troligt att på grund av frikyrkan har människor förlorat sin frälsning.

Jag tror inte att de gamla baptisterna och pingstvännerna ville skada. De ville göra det som de uppfattade som rätt. Men ibland kan kombinationen av biblisk okunnighet, bristen på ödmjukhet och bristen på pastoral fingertoppskänsla få förödande konsekvenser.

Idag är vi inne på en annan väg. Församlingen är mer av ett läkande hem där vi får växa i vår tro tillsammans. Men kanske har vi gått för långt åt andra hållet och slutat ta Bibelns ord om helgelse på allvar. Kanske behöver vi fundera på hur vi blir mer balanserade, men just detta inlägg handlar om uteslutningar, så en sådan reflektion får komma vid ett senare tillfälle.

Idag är det som sagt långfredag, dagen då Jesus dog på korset – platsen där Jesus själv blev utesluten för att vi skulle bli inneslutna. Han blev dömd fast han var oskyldig, för att vi som är skyldiga skulle få nåd. Han bar vår skam, vår synd och vår uteslutning, för att vi skulle få komma in i gemenskapen med Gud och med varandra.

Det gör ont att erkänna att vi i församlingens namn ibland har gjort det motsatta. Att vi har stängt ute människor som Jesus hade välkomnat. Att vi, i vår iver att hålla rent, ibland förlorade det som är allra heligast – nåden.

I den pentekostala teologin är helighet viktigt – inte som ett krav för att få vara med, utan som en frukt av den helige Ande. Det är Anden som överbevisar, renar och ger kraft till ett nytt liv. Det är när församlingen fungerar som en trädgård vi får hjälp att växa – inte genom att döma ut varandra, utan genom att bära varandras bördor, uppmuntra, förmana och förlåta. När vi får ansas i Guds trädgård. Den pentekostala teologin tar Bibeln på allvar, men läser den genom Andens lins – med blicken fäst på Jesus, som alltid mötte syndare med både nåd och sanning.

Och kom ihåg: Jesus älskade oss så mycket att han dog för oss medan vi ännu var syndare.

The post Pingst och uteslutningar first appeared on Pastor Christian Mölk.

Som pingstvän är det lätt att fokusera på Pingsten, att betona bönesvar, helande, tungotal och seger i Andens kraft. Jesu lidande är vi naturligtvis medvetna om, men vi predikar hellre att Jesu uppstod än att han dog. Vi predikar hellre om Andens utgjutande på Pingstdagen än om Getsemanes blodsvett på skärtorsdagen. Men mitt i vår framgångsiver behöver vi ibland stanna upp och påminna oss: det kan aldrig bli någon Pingst utan Påsk.

Jesus själv säger oss sanningen: “Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er.” (Joh 16:7)

Försoningen på korset är alltså nödvändig för att Anden ska kunna sändas. Synden måste först besegras, döden måste först förlora sitt grepp, sen kan Anden ges. Jesu uppståndelse visar att döden är besegrad, och det är denna seger som gör pingstens kraft möjlig – samma Ande som uppväckte Jesus bor nu i oss.

För att ta emot Anden behöver vi först gå igenom omvändelsen och ta emot Jesus försoning på korset. Som Petrus säger: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” (Apg 2:38)

För att den helige Ande ska kunna bo i oss och verka genom oss måste vi först bli förlåtna, vilket sker genom omvändelse och tro på Jesus. Gud måste först ta bort stenhjärtat ur vår kropp för att kunna ge oss ett hjärta av kött (Hes 36:26).

Synden har nämligen skapat en separation mellan oss och Gud, vilket innebär att vi inte kan ha gemenskap med honom så länge som vi inte har del i Jesu försoning. Eller som Jesaja förkunnar: “det är era missgärningar som skiljer er från er Gud, era synder döljer hans ansikte för er så att han inte hör er.” (Jes 59:2)

Men genom att ta emot Jesu förlåtelse av våra synder skapas förutsättningar för att den helige Ande ska kunna börja verka i våra liv och göra oss till de nya skapelser vi är i Kristus.

Men vi kan inte ta emot Andens kraft och liv om vi inte först har del i Jesu död och uppståndelse på korset.

Den helige Ande är liksom inte bara en kraft eller ett redskap vi kan använda för att det är lite kul och härligt. Anden är Guds heliga närvaro i våra liv. Och eftersom Gud är helig och utan synd, måste vi först vara befriade från syndens seger över våra liv för att kunna ha gemenskap med honom. Det är denna seger som Jesus vinner på korset och som vi får del i genom att tro på Jesus. Den helige Ande kan inte bo i ett hjärta som fortfarande är fast i slaveri under synden.

Naturligtvis kan man även som en Andefylld kristen råka falla ibland och göra sig skyldig till en synd. Men som Jesus sa till Petrus: “Den som har badat behöver sedan bara tvätta fötterna.” (Joh 13:10)

Det är alltså inte Andens gåvor i sig som gör oss till kristna, utan den försoning vi har genom Jesu död på korset. Vi kan inte uppleva Pingstens liv utan att först ha blivit delaktiga i Påskens död och uppståndelse.

Det är genom Jesu död och uppståndelse som vi kan stå rättfärdiga inför Gud och ta emot Anden som en gåva. Och även när vi misslyckas och snubblar, kan vi ha frid i vissheten om att vi är förlåtna och att den helige Ande fortfarande verkar i våra liv – inte för att vi är perfekta, utan för att vi är förlåtna av Jesus.

Som pingstvänner längtar vi alltid efter en ny utgjutelse av Anden. Så låt oss därför denna påsk reflektera över att grunden för Anden utgjutande är vad Jesus gjorde på korset. Ingen Pingst utan Påsk.

The post Ingen Pingst utan Påsk first appeared on Pastor Christian Mölk.

Som ni som följer mina teologiska reflektioner här vet, så har jag på senare tid skrivit mycket om ”pentekostal teologi”. Dels för att jag älskar den och är djupt fascinerad av den. Men också för att jag befinner mig i en självrannsakande process där jag tillsammans med er försöker tänka högt och reflektera kring Pingströrelsens teologi och vad som har gått snett. Därför tänkte jag idag lyfta några av den pentekostala teologins baksidor – områden där jag anser att pingstvänner har hamnat snett i teologin. Kanske vill du dela en personlig erfarenhet av detta i en kommentar? Känn dig välkommen att dela och tänka högt tillsammans med mig.

1. Framgångsteologi

En av de tydligaste och mest uppenbara avvikelserna från en sund och biblisk teologi är naturligtvis framgångsteologin. Om man ska vara petig så hör den väl egentligen inte till den ”pentekostala” teologin, utan snarare till ”tros-teologin”. Men denna teologi har ändå haft stort inflytande i den globala pentekostala kyrkan, så den går inte att hoppa över.

Det är bibliskt att tro på en Gud som helar, och att frimodigt be Gud om helande. Men ibland blir det teologiskt kortslutning och man börjar ”tro på tro”, och då blir det fel. Ibland predikas det också att stor tro leder till framgång, ekonomiskt välstånd och fysisk hälsa. Den som inte blir helad kan få höra att den har för lite tro. Det är djupt obibliskt att göra en sådan generell utsaga.

Jesus själv var den lidande tjänaren (Jes 53) och Paulus ber Gud tre gånger om att få bli fri från sin ”tagg i köttet”, men får till svar: “Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet” (2 Kor 12:9).

En sund pentekostal teologi måste rymma både miraklet och mysteriet. Gud är mäktig att hela – men han är också med i lidandet och verkar genom det.

2. Anti-intellektualism

Pingstvänner har ibland betonat det andliga tilltalet på ett sätt som gjort oss misstänksamma mot teologisk reflektion och utbildning. Förr var det vanligt att man inte ville förbereda sin predikan för att istället låta Anden tala. Att läsa teologi ansågs onödigt. Resultatet har tyvärr i många fall blivit ytlig teologi, oreflekterad karismatik och en sårbarhet för osunda läror.

Detta har till stor del förändrats idag, men spåren lever kvar.

Men den helige Ande är inte en fiende till ett reflekterat tänkande. Jesus säger om Anden att “han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er” (Joh 14:26).

En sund pentekostal teologi lyfter fram både Anden och Ordet – både att lyssna in Anden och att studera Ordet.

3. Auktoritärt ledarskap

I vår betoning på kallelse, smörjelse och andlig auktoritet har vi ibland odlat en ledarskapskultur där pastorn blir en för auktoritär ledare, blir oemotsagd och där kritik betraktas som upproriskhet. Följderna av detta blir ofta tystnadskultur, maktmissbruk och andligt sårade människor.

Men Jesus säger: “Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare” (Matt 23:11). Nytestamentligt ledarskap handlar inte om makt, utan om tjänande. Petrus skriver att ledare ska vara förebilder, inte herrar (1 Pet 5:2–3).

En sund pentekostal ledarskapskultur är ödmjuk, transparent och ansvarstagande.

4. Missriktad eskatologi

Många pingstvänner älskar undervisningen om Jesu återkomst, och önskar att vi predikade mer om det idag. Men det här intresset har ibland spårat ur och lett till spekulationer, konspirationsteorier och rädsla. Fokus hamnar på Antikrist, vilddjuret och chip i handen, snarare än på längtan efter Kristus.

Nya testamentet uppmanar oss mycket riktigt att leva i väntan och längtan, men inte i rädsla och överdrifter. Paulus skriver till Titus: “medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet” (Tit 2:13).

En sund pentekostal eskatologi väcker längtan, inte ångest. Den driver oss till ett troget lärjungaskap i vardagen, där vi vakar, fördjupar oss i tron och tjänar, till dess han kommer åter på skyarna.

5. Upplevelsebaserad tro

Pingstvänner har alltid lyft fram att den kristna tron är en levande relation med Gud, inte en torr, intellektuell religion. Detta är visserligen sant, men när känslor och upplevelser blir en måttstock för andlighet, då hamnar man snett och tron blir subjektiv och utgår ifrån individen. Då riskerar man att känna sig mindre kristen de dagar då man inte känner något. Lovsångens atmosfär kan bli det som definierar om man har mött Gud eller inte. Själsliga och andliga upplevelser blandas ihop.

Men Bibeln lär oss att tron är något djupare än känslor – det är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser (Heb 11:1). Psaltaren visar hur tro och tvivel, glädje och sorg, starka känslor och bottenlös hopplöshet lever sida vid sida i en lärjunges vandring med Herren.

En sund pentekostal teologi är inte beroende av känslor, men öppen för att uppleva Gud genom känslor. Den bygger inte på känslor, men välkomnar Andens uppfyllelse. Den står fast i Ordet, även de dagar då Gud känns långt borta.

Avslutningsvis

Den pentekostala elden är en stark välsignelse – men en eld som spårar ur förstör. Om vi vågar se våra svagheter i ögonen, kan Gud lysa på våra ostädade dammtussar, rena oss och förnya vår rörelse.

Vi behöver det, både för att ta ansvar för det som har gått snett, men också för att kunna ta emot en ny våg av Andens eld. Men för att kunna ta emot det Gud vill ge oss behöver vi på ett vuxet och ansvarsfullt sätt bygga strukturer som tänder hjärtan – inte bränner broar.

The post När elden bränner snett – om den pentekostala teologins baksida first appeared on Pastor Christian Mölk.

När vi tänker på hjältar och bibliska förebilder går tankarna lätt till mäktiga gestalter: Mose som befriade Israel ur Egyptens slaveri, kung David som besegrade Goliat, Salomo som byggde templet. Dessa berättelser är utan tvekan inspirerande – men ibland svåra att relatera till. Har du någonsin känt dig för liten eller obetydlig för att kunna göra någon verklig skillnad? Bibeln visar oss gång på gång att Gud ofta använder just vanliga människor för att uträtta modiga gärningar.

Faktum är att berättelserna om Mose, David och Salomo aldrig ens hade inträffat – om det inte vore för två modiga kvinnors vägran att delta i det onda. Deras betydelse kan inte överskattas, och ändå tror jag att många inte ens vet vad de hette: Shifra och Pua.

I denna text vill jag lyfta fram två berättelser där personer utan makt eller status ändå väljer att stå upp för det rätta: Shifra och Pua, och den israelitiska tjänsteflickan i Naamans hus. De visar oss att Guds plan ofta börjar med dem som världen inte räknar med.

Shifra och Pua – barnmorskorna som trotsade Farao (2 Mos 1:15–21)

Vid denna tid levde Israels folk som slavar i Egypten. De tvingades till hårt kroppsarbete, tillverkade tegel, byggde städer och arbetade på fälten under tunga och förnedrande förhållanden. Men trots detta växte Israels folk i antal. Farao, Egyptens ledare, blev rädd. Om ett krig skulle bryta ut, fruktade han, skulle israeliterna kunna vända sig mot Egypten.

Så Farao försökte krossa folket – först genom slaveri, sedan genom att beordra att alla nyfödda gossebarn skulle dödas. Men mitt i detta mörker stiger två helt vanliga kvinnor fram. Shifra och Pua, två barnmorskor, vägrar lyda ordern. I stället räddar de barnens liv och svarar Farao att de israelitiska kvinnorna föder innan de hinner dit. Trots risken för sina egna liv vägrade de att döda barnen, och försvarade istället barnens rätt att leva.

De handlade i hjärtats lydnad till Gud – långt innan Petrus senare formulerade orden: “Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29). Och Gud välsignade dem. Han gav dem egna familjer och lät folket fortsätta växa. Deras modiga beslut att stå upp för det rätta och vägra delta i det onda blev en vändpunkt i historien om Israels befrielse.

Ofta tänker vi att det var Mose som påbörjade befrielsen. Men om Shifra och Pua inte hade vägrat döda de israelitiska gossebarnen, hade Mose aldrig ens fötts. Deras handling startade en kedja av händelser som ledde till Israels befrielse. Dessa kvinnor – utan makt i världens ögon – satte tonen för ett tyst motstånd. Kanske väckte deras mod hopp och motståndsvilja bland folket, och banade vägen för Mose ledarskap.

När berättelsen om Israels befrielse skrevs ner började den med de två namnen Shifra och Pua. Det är talande att Bibeln nämner deras namn, men inte Faraos. Deras mod minns vi än idag, medan tyrannens namn fallit i glömska. Och intressant nog betyder deras namn ”att glänsa”, ”att lysa”. De två kvinnor som valde att göra det rätta, lyser än idag genom historien. Gud ser de trofasta och modiga – oavsett status.

Vi kan inte alltid hindra att andra förtrycker oss, men vi kan säga nej till att själva delta i synden. Shifra och Pua visar oss att även små handlingar av motstånd kan få stora följder.

Den israelitiska tjänsteflickan (2 Kung 5:1–14)

Den andra berättelsen börjar med krig och elände. Arameerna härjar i Israel, och under ett plundringståg rövar de bort en ung flicka och tar henne till Syrien. Hon blir tjänsteflicka i hemmet hos Naaman – en framstående krigare och befälhavare i den arameiska armén. Men Naaman bär på ett dolt lidande: han lider av spetälska, en allvarlig och skamlig sjukdom som isolerade människor från samhället.

Den lilla israelitiska flickan, en slav i ett främmande land, visar en stor tro på Gud. Hon berättar för sin husmor att Naaman kunde bli helad om han åkte till profeten Elisha i Israel. Hennes ord – så enkla men så modiga – startar en ny kedja av händelser.

Trots att hon själv blivit utsatt för något fruktansvärt – bortrövad från sin familj och sitt folk – så bär hon med sig något ovärderligt: tron på Israels Gud. Och denna tro har hon inte funnit i tomma intet, utan den har förmedlats till henne genom hennes föräldrar. Hennes mamma och pappa hade undervisat henne om Gud, berättat om hans kraft och hans trofasthet. När allt annat tagits ifrån henne, hade hon ändå kvar sin tro, och nu för hon vidare den gåva hon själv hade fått till Naaman.

Naaman, desperat efter ett botemedel, beger sig till Israel. Efter många turer får han det oväntade rådet att bada i Jordanfloden sju gånger. Han blir först arg – det var ju bara vatten! Men efter viss övertalning gör han det ändå. Och han blir botad.

Naaman återvänder förvandlad. Inte bara fysiskt – utan även andligt. Han säger till Elisha: “Nu vet jag att det inte finns någon Gud på hela jorden utom i Israel” (2 Kung 5:15). Och allt detta började med att en ung flicka – en slav, utan namn i texten – vågade dela sin tro.

Vi vet inte varför hennes namn inte nämns. Kanske är det just poängen: att Gud använder vem han vill, även de mest osynliga i världens ögon. Hon var en flicka, en främling, en slavinna. Men genom hennes tro fick en högt uppsatt man i fiendeland möta Israels Gud.

Palmsöndagens mod

På Palmsöndagen rider Jesus in i Jerusalem – inte på en stridshäst, utan på en åsna. Han kommer som en tjänare, inte som en krigarkung. Guds rike vänder upp och ner på våra förväntningar. Det börjar inte med makt och styrka, utan med ödmjukhet och mod. Precis som Shifra och Pua – två kvinnor utan inflytande – och den lilla flickan i Syrien, så använder Gud dem som världen inte räknar med för att påbörja sin frälsningsplan.

Jesus rider in trots att han vet att det kommer leda till korset. Han väljer den svåra vägen, för det är den rätta vägen. På samma sätt vågade Shifra och Pua stå upp för det rätta – trots livsfara. På samma sätt vågade den lilla flickan tala ut sin tro – trots att hon var en slav i ett fiendeland.

Palmsöndagen handlar om modet att följa Guds väg, även om den leder genom lidande. Modet att stå upp för det rätta, även om man är liten och osynlig i världens ögon.

Avslutning

Shifra och Pua sa nej till ondska – och deras mod räddade livet på Mose. Tjänsteflickan sa ja till Guds godhet – och hennes vittnesbörd ledde till att Naaman blev helad. Våra små, till synes obetydliga val i vardagen kan skapa ringar på vattnet som leder till människors befrielse och helande.

Vi kan inte rädda hela världen. Men vi kan göra det lilla. Och Gud kan göra resten.

The post 2Mos 1:15-21 – Shifra och Pua first appeared on Pastor Christian Mölk.

2Mos 1:15-21 – Shifra och Pua – 27:19.

Hitta mer Bibelmaterial om 2 Moseboken.

The post 2Mos 1:15-21 – Shifra och Pua (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

Ibland tycker jag det är lite kul att Paulus skriver till församlingen i Kolosse att de måste ”stå ut med varandra”. Man kan ju tycka att man i en församling borde tycka lite mer om varandra än att bara ”STÅ UT med varandra”!

Men ju längre jag har jobbat som pastor (ett kvarts sekel snart) desto mer förstår jag vad Paulus menade!!

I en levande församling möts människor med olika bakgrunder, med olika åsikter, personligheter och livsresor. Någon är ny i tron, en annan har haft Lewi Pethrus på hembesök. Någon är högljudd och karismatisk, en annan är introvert och ökenmunk. En del brottas fortfarande med gamla sår eller dåliga vanor, andra har kommit långt i sin helgelse. Men vi har alla en sak gemensamt: vi är älskade av Jesus och kallade att älska varandra.

Församlingen är inte ett museum för färdiga helgon där vi kan visa upp vår egen förträfflighet, utan ett sjukhus för sårade själar. Därför måste vi lära oss att stå ut med varandra – inte i otålig irritation, utan i Kristi kärlek. Paulus skriver till församlingen i Kolosse: “Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra.” (Kol 3:13)

Där det i Folkbibeln står ”ha överseende” står det i den grekiska grundtexten ”anechomai”. Det betyder att ”stå ut med, uthärda, bära med tålamod” – dvs. inte bara att passivt tolerera någon, utan att aktivt bära varandra i kärlek. Det krävs ett visst mått av andlig mognad att medvetet välja att inte ge upp om varandra trots olikheter, brister eller till och med synder. Man behöver Kristi sinnelag för att inte bara acceptera dem som är som jag, utan aktivt älska de annorlunda – och vägra ge upp den kristna gemenskapen, även när det skaver. I en tid då vi ofta drar oss undan och lever i våra bubblor, kallar Bibeln oss till en djupare och mer uthållig kärlek. Om du inte tror mig, fundera då på hur mycket tålamod Jesus visade mot sina lärjungar!

Det fanns en tid då församlingar ofta var för snabba med att utesluta människor för sådant som idag framstår som småsaker och petitesser – att någon hade gått på bio, hade håret på fel sätt eller inte kommit lika långt i sin helgelse. Församlingen blev mer av en exklusiv klubb för andligt välskötta med finpolerad yta, snarare än en plats dit trasiga människor kunde få möta kärlek, nåd och förvandling. Visst behövs tydlighet och en vilja till helgelse, men när nåden ersätts av kontroll, då har vi tappat herde-hjärtat.

Som pastor försöker jag tänka att vi varken får nonchalera synden eller fördöma syndaren. Om vi blundar för synd, då riskerar den att sprida sig och bli normaliserad i nästa generation. Men om vi i vår iver att värna heligheten blir hårda och fördömande, finns risken att vi stöter bort just de människor som Gud vill förvandla och församlingen blir tom på nya människor.

Det bästa är istället, enligt min mening, att göra det pastorala hantverket – att i samtal och förtroende möta den som lever i något som skaver mot Guds vilja. Att inte peka finger på avstånd, utan sitta ner, lyssna, vägleda, be och tillsammans hitta en väg framåt. Vår uppgift är inte att döma, utan att leda människor till helgelse – steg för steg, med tålamod, kärlek och sanning.

I en polariserande tid när splittringen i samhället ökar och människor ofta väljer bort dem de inte håller med, tänker jag att församlingen borde vara en motkultur. En plats där man får vara på väg, där man får växa, och där man får vara älskad även när man inte är färdig. Att stå ut med varandra är inte tecken på att vi kompromissar med synden – rätt hanterat är det snarare ett uttryck för den helige Andes frukt i våra liv.

Kanske var det inte så dumt uttryckt av Paulus ändå trots allt!

The post Stå ut med varandra first appeared on Pastor Christian Mölk.

Igår var det första april, och jag drog ett aprilskämt. Jag lanserade Flyktingpartiet – ett påhittat parti för de nästan en miljon människor i Sverige som saknar rösträtt i riksdagsvalet. Flera kommentatorer tyckte det var synd att det var ett skämt och hade gärna röstat på partiet om det hade funnits.

Men skrattet fastnar lite i halsgropen när man tänker på alla dessa människor. Många av dem har bott här i åratal, de arbetar, betalar skatt och har sina familjer här. Trots det har de ingen politisk röst. Jag tror att det bidrar till ett samhälle där vissa människor får allt mindre inflytande – och att det i längden riskerar att skapa en känsla av utanförskap och orättvisa.

De nuvarande politiska partierna har inga incitament att göra en verklig positiv förändring för flyktingar och utländska medborgare eftersom de ändå inte kan rösta på deras parti.

Som pastor har jag mött många av dem. Jag har försökt hjälpa människor genom våra allt strängare system, lagar och regler. Jag har sett förtvivlade familjer kämpa för att få stanna, medan andra gett upp och flytt vidare. Jag har mött dem som tvingats gå under jorden, och föräldrar som aldrig mer får träffa sina barn.

Jag tänker på kvinnan som bott i Sverige i elva år. Hon talar nästintill perfekt svenska, hon arbetar och studerar. Hennes barn är födda här. Men hon ska utvisas – till ett land där hon inte ens är medborgare. Ett land där hennes barn aldrig satt sin fot.

Orättvisorna är många. Ibland handlar det om ren främlingsfientlighet. Ibland om en blick som medvetet vänds bort.

Mitt i allt detta tänker jag på Jesus. I Matteus kapitel 25 identifierar han sig med de utsatta:

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. […] Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.”

Jesus vänder upp och ner på våra föreställningar. Han säger att främlingen inte bara är en gäst vid vårt bord – det är han själv som står där, i deras gestalt. De rättfärdiga i berättelsen förstod det inte ens; de hjälpte av ren medmänsklighet.

Men vad gör vi idag? När vi skickar tillbaka konvertiter till förföljelse eller låter barn växa upp utan rättigheter – vem är det vi då stänger ute?

Nästa val kan du inte rösta på Flyktingpartiet – för det finns inte. Men främlingen finns – och varje dag kan du välja att visa medmänsklighet och vara en röst för de röstlösa.

”Om en narr talar sanning, är han fortfarande en dåre?”

The post Aprilskämtet Flyktingpartiet first appeared on Pastor Christian Mölk.

Joh 6:16-21 – Mitt i stormen – 26:05.

Hitta mer Bibelmaterial om Johannesevangeliet.

“När det blev kväll gick hans lärjungar ner till sjön och steg i båten för att ta sig över till Kapernaum på andra sidan sjön. Det var redan mörkt, och Jesus hade fortfarande inte kommit till dem. Det blåste hårt och sjön började gå hög. När de hade kommit ungefär en halvmil ut fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ”Det Är Jag. Var inte rädda!” Då ville de ta upp honom i båten. Och strax var båten framme vid stranden dit de var på väg.” (Joh 6:16–21)

Lärjungarna har precis varit med om ett fantastiskt mirakel. Jesus har mättat minst femtusen människor med några bröd och fiskar. Men istället för att stanna kvar i folkets jubel drar han sig undan för att be ensam. Jag som en introvert människa känner starkt igen mig. Men samtidigt tror jag inte att Jesus drog sig undan från människor, utan snarare tvärtom; han drog sig till sin Fader. En viktig påminnelse för oss om att hämta kraft hos Gud och prioritera gemenskapen med vår Fader för att kunna fortsätta orka tjäna i de gåvor Gud har gett oss.

Under tiden skickar han iväg lärjungarna över Galileiska sjön. De är trötta efter en lång dag, och nu, sent på kvällen, sätter de sig i båten. De är erfarna fiskare – de vet hur sjön fungerar, att oväder kan komma plötsligt när kalla vindar sveper ner från de omkringliggande bergen. De gör som Jesus har sagt och börjar ro. Men vinden börjar blåsa mot dem och snart piskar vågorna mot skrovet. Den här stormen verkar vara något utöver det vanliga. De ror i timmar, kanske sex till nio timmar för en sträcka som normalt tar en timme. Deras krafter börjar ta slut, och de kommer ingenstans. Kanske känner de sig ensamma, övergivna – var är Jesus nu, när de behöver honom som mest?

Vid en första anblick kan det verka hårt av Jesus att skicka ut dem ensamma, särskilt eftersom han med allra högsta sannolikhet visste att stormen skulle komma. Var det elakt? Nej, det var en del av deras lärjungaträning. Genom hela Bibeln ser vi hur Gud låter sitt folk möta prövningar för att deras tro ska växa. Den Galileiska sjön blir en arena där lärjungarna får erfara både sin egen begränsning och Jesu makt. Han leder dem inte in i svårigheter för att överge dem, utan för att visa dem att de behöver honom – och att han alltid kommer i rätt tid.

Så mitt i natten, mellan klockan tre och sex på morgonen, ser de plötsligt en gestalt komma gående på vattnet! Deras första reaktion är inte glädje utan skräck – i de andra evangelierna står det att de trodde att det var ett spöke. Det är lätt att förstå dem. Efter timmar av kamp, i mörker och kaos, är det förmodligen det sista de väntar sig ska dyka upp på vattnet. Men så hör de Jesus säga: ”Det Är Jag. Var inte rädda!” Vi som kan vår Johannes vet att detta är en anspelning på Guds namn ”Jag Är”. Genom att gå på vattnet, något som bara Gud kan göra enligt Gamla testamentet, och genom att presentera sig som Jag Är, uppenbarar sig Jesus för sina lärjungar som Gud. Jesus kommer till sina lärjungar mitt i stormen och kaoset och visar dem vem han verkligen är: Gud med oss!

Lärjungarna vill ta upp honom i båten, men det står aldrig att han faktiskt kliver upp i båten. Istället står det att han mirakulöst tar lärjungarna till stranden, bort från stormen och till en trygg plats. Guds kraft kan ta oss längre på en sekund än vad vår egen ansträngning kan på en hel natt. Deras kamp är över på ett ögonblick. Det är en viktig påminnelse om att Guds ingripande inte alltid följer våra förväntningar. Vi kanske ber om en lösning på våra villkor – att stormen ska stillna, eller att Jesus ska kliva in i vår situation – men han verkar på sitt eget sätt. Och det räckte med att lärjungarna fick se Jesus som den han verkligen är, så var de i mål.

Den här berättelsen speglar våra liv. Jag tror de allra flesta av oss känner igen oss i lärjungarnas kamp – hur de försöker hantera det kaos de har hamnat i, trötta, utslitna och rädda. Vi ber om hjälp, men ibland dröjer svaret, och vi undrar varför Gud har lett oss in i denna svårighet. Men precis som för lärjungarna så kommer Jesus till oss mitt i kaoset, mitt i stormen. Han stillar inte alltid stormen direkt, utan möter oss först och främst där vi är. Och när vi får se vem Jesus verkligen är, att han är Gud och har makt och kontroll, då förändras allt – även om våra omständigheter inte alltid gör det omedelbart.

Kanske befinner du dig mitt i stormens kaos just nu? Det kan vara en svår sjukdom som har drabbat dig, ett äktenskap som har kraschat, en nära vän som har lämnat dig, en ekonomi körd i botten, eller något annat. I egen kraft kommer du inte att kunna komma i mål. Men det bästa du kan göra är att ropa på Jesus, och be han gripa in i din situation. Kanske är det Gud själv som har lett dig in i den här prövningen. Kanske vill han visa dig att han är större än ditt kaos, kanske vill han göra dig starkare i din tro, kanske vill han uppenbara sig själv för dig mitt i din storm. Jesus kommer till dig idag och säger: ”Det Är Jag. Var inte rädd!” Han sträcker ut en hand till dig redo att föra dig till en trygg hamn.

I de andra evangelierna får vi veta att Jesus stillar stormen, men Johannes nämner inte det. För honom är inte stormen poängen, den bleknar i jämförelse med att få möta Jesus som Herre. Det är lätt hänt att man fastnar i sina bekymmer och problem, och inte ser storheten i Gud. Men det vi verkligen behöver mitt i stormen, är Jesu närvaro. När han är med oss når vi målet – inte alltid tillbaka till där vi började, utan vidare till den plats där han vill att vi ska vara. Kanske inser vi till och med att det är själva mötet med Jesus som är målet.

The post Joh 6:16-21 – Mitt i stormen (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.

Ikväll reflekterar jag lite över detta med ”Bibliskt ledarskap”. Landade i vad jag tror är sju nyckelprinciper:

1. Korsets väg

I Fil 2:5–11 kan vi läsa om vår stora förebild i allt: hur Jesus var till sinnes. Där ser vi att han var ”ödmjuk” och ”utblottade sig”. En kristen ledare måste vara beredd att ödmjuka sig och tjäna, precis som Jesus gav sitt liv för andra. All form av sant bibliskt ledarskap måste passera flaskhalsen ”korset”, även om det i världens ögon ses som en ”dårskap” (1Kor 1:18). När man pratar om bibliskt ledarskap är det bra att börja vid korset, eftersom det påminner oss om att ledarskap inte handlar om egen vinning utan om självutgivande kärlek.

2. Tjänande ledarskap

När Jesus själv undervisar om ledarskap använder han termer som diakonos (”tjänare”, Mark 10:43) och doulos (”slav”, Mark 10:44). Det kan som sagt i världslig bemärkelse verka som en dårskap, men i Guds rike är det helt i sin ordning att den som vill vara ledare i församlingen behöver vara de andras tjänare. Det handlar naturligtvis inte om att man som ledare ska bli utnyttjad, utan om att man sätter andras bästa först och tar hand om sin hjord snarare än låter dem ta hand om dig.

3. Karaktär framför position

Bibliskt ledarskap handlar inte om att välja ut de som skriker högst eller vill stå i centrum. När Mose får sina goda ledarskapsråd från sin svärfar Jetro, så handlar det först och främst om att välja ut ”dugliga män från allt folket”, och det var viktigt att de ”fruktade Gud”, att de var ”pålitliga” och hatade ”oärlig vinst” (2Mos 18:21). När Gud väljer ut lille David som ny framtida kung, så berodde det hans ”hjärta”, snarare än hans storebrors ”yttre”. I Nya testamentet är Paulus inne på samma spår, där en församlingsledares inre karaktär är viktigare än yttre karisma.

4. Mod och tro på Gud

En viktig aspekt av ledarskap handlar om att inse sin egen litenhet, tro på Guds storhet och ”våga” något. I Jos 1:9 uppmanas Josua att inte vara ”rädd” utan istället ”stark och frimodig”. Ledarskap kommer alltid att innebära ett visst mått av osäkerhet och rädsla, men att trots detta ändå våga gå i tro på Gud.

5. Herdefunktion

Många av Bibelns författare återvänder till fåraherden när sättet man utövar ledarskap ska beskrivas. Lukas skriver att Gud har satt episkopos (”ledare”, Apg 20:28) till att vara poimaino (”herdar”, Apg 20:28) för Guds församling. En ledare ska ”överse” församlingen och agera som en herde (=pastor på latin) och föra fårahjorden till grönt gräs (Ordet), friskt vatten (Anden) och skydda mot vargen (Djävulen). Bibliskt ledarskap handlar om att ta hand om församlingens medlemmar. En kristen ledare ska inte dominera utan vaka över och vårda sin hjord.

6. Biblisk förankring

En viktig aspekt av det sunda bibliska ledarskapet är att stå fast vid Guds ord. Paulus skriver till Titus att en församlingsledare ”ska hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han både kan uppmuntra med sund undervisning och tillrättavisa motståndarna” (Tit 1:7–9). En ledare behöver vara förankrad i Guds ord så att man kan både undervisa församlingen, svara på frågor och hindra att osundheter får fäste. Till Timoteus skriver Paulus att man som församlingsledare ska vara ”en god lärare” (1Tim 3:1-7).

7. Andens kraft och gåvor

Ledarskap i Guds rike handlar dock inte om att man själv behöver vara bäst på allt eller vara en ledarbegåvning i världslig mening, utan snarare om att låta den helige Ande få utrusta med sina andliga gåvor. Jesus säger åt sina lärjungar att vänta på den dynamis (”kraft”, Apg 1:8) som de ska få av den helige Ande. Notera likheten mellan det grekiska ordet ”dynamis” och det svenska ordet ”dynamit”. Paulus skriver till församlingen i Korinth att den helige Ande ger oss olika charismata (”andliga gåvor”, 1 Kor 12:7). Vi behöver dessa olika gåvor för att tjäna församlingen i Guds och inte vår egen kraft.

Sammanfattningsvis visar Bibeln oss att bibliskt ledarskap handlar om mer än bara kompetens och inflytande – det handlar om hjärtats inställning och om att tjäna snarare att bli betjänad, att vara en herde snarare än en härskare, och att leda i ödmjukhet snarare än att söka egen ära, att stå fast vid Guds ord och låta Anden arbeta genom de gåvor han har gett.

The post Sju nyckelprinciper för ett Bibliskt ledarskap first appeared on Pastor Christian Mölk.

I Galaterbrevets femte kapitel kan man nästan se hur spottet fräser ut ur munnen på Paulus när han i ilska och vass sarkasm utbrister: “De som hetsar er borde gå och kastrera sig.” (Gal 5:12)

Med detta uttryck, som i finkristna kretsar måhända kan tyckas vara djupt opassande, vill Paulus visa hur absurt det är att försöka tvinga de grekiska hedna-kristna i Galatien att låta omskära sig för att bli rättfärdiga inför Gud. Paulus har redan argumenterat kraftfullt för att frälsningen kommer genom tro på Kristus, inte genom att följa den judiska lagen (Gal 2:16, 3:2-3, 5:2-4).

Det är möjligt att Paulus anspelar på den andliga fruktlöshet som lagiskheten leder till. I Gal 4:19 beskriver han sitt arbete för galaterna i termer av andlig födsel: “Mina barn, som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus har formats i er.” (Gal 4:19) De falska lärarna, som försöker tvinga galaterna att omskära sig och underordna sig lagen, framstår i kontrast som andligt sterila. Genom att hålla fast vid laggärningar snarare än evangeliets frihet, skär de av sin egen och andras förmåga att föda nya barn i tron. Paulus sarkastiska ord blir därmed en bild av hur deras undervisning kväver evangeliets tillväxt istället för att sprida andligt liv.

Det är denna allvarliga strid mellan lag och tro som ligger bakom hans revolutionerande ord två kapitel tidigare: “Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)

Men, dessa ord är kanske ännu mer uppseendeväckande än de om kastrering. Och för att riktigt förstå deras tyngd måste vi ställa dem mot den judiska förbundstanken, där etnicitet, social status och kön var avgörande.

I Gamla testamentet beskrivs Israel som Guds utvalda folk, skilt från de hedniska nationerna runt omkring. Genom förbundet med Abraham blev Israel Guds folk, och omskärelsen var dess tecken. Nyfödda pojkar omskars på åttonde dagen som en markör för att de tillhörde Gud. Hedningar kunde visserligen ansluta sig, men bara genom att låta sig omskäras.

Kvinnor kunde av naturliga skäl inte omskäras. De räknades som en del av förbundet genom sin koppling till en israelitisk man – som döttrar eller hustrur till omskurna.

Slavar utan omskärelse sågs som främlingar, utanför Guds folk, trots att de levde i israelitiska hushåll. Även omskurna slavar hade begränsad tillgång till det religiösa livet; deras status hindrade dem från att delta fullt ut, såsom fria män kunde.

I Jerusalems tempel speglades detta i tydliga gränser. Längst in gick prästerna, sedan kom en förgård för israelitiska män, därefter en för kvinnor, och längst ut hedningarnas förgård. Hur nära Gud du kom berodde på etnicitet, social status och kön.

För kvinnor och slavar var villkoren alltså inte lika i det Gamla förbundet. Fria israelitiska män bar förbundstecknet och utövade tron, medan hedningar, slavar och kvinnor stod i skuggan. Det fanns till och med en rabbinsk bön där man tackade Gud dagligen för att inte ha blivit hedning, kvinna eller slav (Menachot 43b).

När Paulus skriver Galaterbrevet riktar han sig till kristna judar som insisterar på att hednakristna måste omskäras och följa Mose lag för att verkligen tillhöra Guds folk. Hans ilska är påtaglig – han kallar det vansinne och hävdar med eftertryck att det Nya förbundet i Kristus vilar på tro, inte lag.

I tredje kapitlet skriver han: “Innan tron kom hölls vi instängda och bevakade av lagen tills tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skulle förklaras rättfärdiga av tro. Men när tron väl har kommit står vi inte längre under någon övervakare.” (Gal 3:23–25)

Övervakaren, paidagōgos på grekiska, var i romersk tid ofta en slav i en rik familj, satt att uppfostra och vägleda barnen – särskilt den äldste sonen – tills de blev myndiga. Slaven hade auktoritet en tid, men bara tills barnet växte upp. På samma sätt, säger Paulus, var lagen en tillfällig vägledare för Guds folk fram till Kristus. När Jesus kom, fullbordade han Lagens syfte, och i Gal 5:14–26 visar Paulus hur den helige Ande nu förverkligar i oss det Lagen pekade fram emot – ett liv präglat av kärlek och Andens frukt.

Därför kan han inte begripa varför Galatiens jude-kristna vill återvända till det Gamla förbundets bojor när friheten i det Nya nu äntligen är här! Varför frivilligt gå tillbaka till slaveri när Kristus har befriat oss? Att vara ”i Kristus” gör oss till Guds barn, inte att stå ”under lagen”. Och vi är i Kristus genom tro, inte genom lagens krav: “Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.” (Gal 3:26–29)

Galaterbrevet 3:28 är inget mindre än ett kristet befrielsebudskap, skrivet i en värld genomsyrat av rasism,  slaveri och patriarkalt förtryck. I ett samhälle där judar såg ner på hedningar som orena, där slavar behandlades som ägodelar utan rättigheter, och där män höll kvinnor underordnade och tempelmurarna stängde dem ute, kastar Paulus in en bomb: “Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna.” Detta är inte bara teologi – det är en indirekt upprorsförklaring mot förtryckets kedjor. Genom Kristus sprängs murarna av ras, klass och kön, och Andens frihet kallar oss än idag att fortsätta riva de murarna i vårt samhälle.

Det som gör dessa versar så extraordinära är att Paulus riktar sig till ”hedningar” (i denna text är ”hedning” och ”grek” synonymt med ”icke-judar”) när han beskriver dem som ”avkomlingar till Abraham”. Abraham blev ju en del av Guds folk genom att han trodde på Gud, inte genom att han omskar sig, och på samma sätt, påminner Paulus galaterna, så var det genom dopet, inte omskärelsen, som de blev ”i Kristus” och därmed en del av Guds folk. Han skriver: “Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus.” (Gal 3:27) Tänk på det som en slags ny övergångsrit – i Romarriket fick en ung man, när han blev myndig, ta på sig en ny toga, toga virilis, som ett tecken på att han nu var en fullvärdig medborgare med alla rättigheter. På liknande sätt säger Paulus att dopet är som att iklä sig Kristus – en ny identitet där vi alla, oavsett vem vi är, får del av samma status inför Gud. På samma sätt som den romerska togan togs emot när den unge mannen var redo att själv ta steget in i vuxenlivet, medveten om sitt nya ansvar som romersk medborgare, så tas dopet emot när en person själv är redo att bekänna sin tro och ta ansvar för sitt kristna liv. Nya testamentets exempel visar också att dopet alltid sker i samband med personlig tro och omvändelse (Mark 16:16, Apg 2:38). I Gamla testamentet var den israelitiska övergångsriten, omskärelsen, ett tecken på Guds förbund med Israel och utfördes enbart på män, vilket gjorde den både etniskt avgränsat och könsbundet. Det markerade tillhörighet till det judiska folket och överfördes genom släktskap. I Nya testamentet ersätts omskärelsen av den kristna övergångsriten, dopet, som blir en universell handling öppen för alla – oavsett etnicitet, bakgrund eller kön. Dopet är inte knutet till biologiskt arv utan till personlig tro och en individuell bekännelse till Kristus.

Att återgå till att göra skillnad på människor på det sätt som det Gamla förbundet gjorde, etnicitet, social status och kön, skulle vara att återgå till slaveri efter att man har blivit fri. Det faktum som förut exkluderade exempelvis en kvinna från att fullt ut utöva sin tro, att hon var en ”kvinna”, har nu upphört i det Nya förbundet, eftersom ”alla” har blivit döpta till Kristus. Under lagen var omskärelsen förbundets tecken, men den gällde bara män – kvinnor kunde inte bära det tecknet själva utan räknades med genom en man, som en far eller make. Deras tillhörighet till Guds folk var alltså beroende av andra. Att förbjuda kvinnor att leda i församlingen idag, trots Andens gåvor, är som att sätta tillbaka den gamla regeln: att deras tro inte räcker i sig själv, att de måste stå under någon annan. Det är att återgå till lagens slaveri, där status och kön begränsade vem som kunde tjäna Gud fullt ut, istället för att låta Anden fritt utrusta alla. Nu har alla samma övergångsrit in i Guds folk, oavsett om man är jude eller hedning, slav eller fri, man eller kvinna. Omskärelse som en kristen övergångsrit blir med andra ord inte en uppfyllelse av Guds löfte till Abraham, utan en förnekelse av Guds verk i Kristus, bland annat därför att det exkluderar kvinnor från att fullt ut vara fullvärdiga medlemmar i Guds folk.

Paulus poäng är att det som förr skilde oss åt – etnicitet, social status och kön – inte längre gör det. Genom Jesus har dessa skillnader mist sin makt över oss. Därför rasar han mot att Galatiens jude-kristna vill återinföra omskärelse: det reser murar som Kristus rev ner, tvingar hedningar att bli judar och stänger ute kvinnor från trons fullhet.

Han avslutar med: ”Alla är ni ett”. Skillnaderna finns kvar – en man är fortfarande man, en kvinna kvinna – men de ger inte längre fördelar eller nackdelar. Paulus talar om enhet, inte likformighet. Vår status ligger inte i det som skiljer oss åt, utan i tron på Jesus.

För judarna var det avgörande att vara Abrahams avkomlingar. Därför lyfter Paulus hedningarna som fullvärdiga arvingar genom tro, inte omskärelse – precis som Abraham själv blev Guds barn genom tro.

I Gamla förbundet var den andliga tjänsten ofta knuten till kön, etnicitet och släkt (exempelvis prästämbetet som var begränsat till levitiska män). Men i det Nya förbundet är din andliga tjänst knuten till Andens gåvor. Detta profeterades det om redan i Gamla testamentet, exempelvis när Gud sade genom profeten Joel: “Och det ska ske därefter att jag utgjuter min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner. Ja, över tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta min Ande.” (Joel 2:28–29) Denna tid började på Pingstdagen (Apg 2:14–18).

Detta syns exempelvis i hur Paulus lyfter fram kvinnor i Guds rike. Han kallar Junia för ”högt ansedd bland apostlarna” (Rom 16:7), han hälsar till ”systern Febe” som var en diakon i församlingen i Kenchrea (Rom 16:1-2), han beskriver de två kvinnorna Syntyche och Evodia som evangelister (Fil 4:2-3), Filippus döttrar beskrivs som profeter (Apg 21:9), Priscilla beskrivs som en församlingsplanterare vid hans sida (Rom 16:3-4) och som en Bibellärare i Efesus (Apg 18:26), och Nymfas som var juridiskt ansvarig för församlingen i Laodicea (Kol 4:15). Kvinnor beskrivs med andra ord i Nya testamentet som apostlar, diakoner, evangelister, profeter, församlingsplanterare, Bibellärare och patron/ordföranden. Som om inte det vore nog beskriver Paulus kvinnor som hans ”medarbetare i Kristus” som har ”riskerat sina liv för mig” (Rom 16:3-4, 6, 12), och ”kämpat med mig i evangeliets tjänst” (Fil 4:2-3).

Ledarskap i församlingen bygger alltså inte på kön, etnicitet eller social status, utan på Andens gåvor. Paulus skriver att Anden “fördelar sina gåvor åt var och en som han vill” (1 Kor 12:11) för att bygga upp församlingen (1 Kor 12:7) och utrusta de heliga (Ef 4:12). Det är inte för att du är en svensk, medelålders man som du blir ledare i en församling, utan för att den helige Ande har utrustat dig med lämpliga gåvor.

Gud utgjuter sin Ande över alla och ger gåvor oavsett etnicitet, social status eller kön. Har du gåvan att predika, undervisar du – man eller kvinna. Har du gåvan att evangelisera, vittnar du – man eller kvinna. Har du helandets gåva, ber du för sjuka – man eller kvinna. Och om Anden ger en kvinna gåvan att leda, vem är vi att säga nej?

De som vill stoppa kvinnor från att tjäna enligt de gåvor de har fått av den helige Ande borde, för att använda mig av Paulus ord, ”gå och kastrera sig”! De borde inte bara hindra kvinnor, utan ta steget fullt ut och återvända till det Gamla förbundet. Att blockera Andens verk och resa murar som Jesus rev är att gå tillbaka till Lagens slaveri.

I Jesu Kristi församling är vi enade i Kristus, inte i etnicitet, social status eller kön, och där tjänar män och kvinnor sida vid sida, rustade av Andens gåvor.

The post Gal 3:26-29 – Varken man eller kvinna first appeared on Pastor Christian Mölk.

Gal 3:26-29 – Varken man eller kvinna – 26:20.

Hitta mer Bibelmaterial om Galaterbrevet.

The post Gal 3:26-29 – Varken man eller kvinna (MP3 & Video) first appeared on Pastor Christian Mölk.