Medical Musings, Claritatis - Claritatis

Vanliga kognitiva bias i medicine

Anamaria Whitmer — Tue, 24 Jan 2023 09:58:32 +0000

Vanliga kognitiva bias i medicin Justin Morgenstern 2015 Översättning och anpassning av Peter Jacobsson

skriv ut sida 1-8 (om du inte vill har med alla blog inlägg på en gång)

för ytterligare uppdatering på original artiklen 2019 vg se https://first10em.com/cognitive-errors/

Affektiva fel (Önsketänkande)

Detta är tendensen att övertyga dig själv om att det du vill vara sant är sant, istället för att mindre tilltalande alternativ kan vara korrekta.  

Aggregeringsbias (aka ekologisk felaktighet)

Uppfattningen att aggregerad information, såsom den information som ligger till grund för olika typer av beslutsstöd, inte gäller patienten framför dig. 

Exponeringsbias

När man blir mer positivt inställd till något, ju oftare man får höra det. Vi blir påverkade av det välbekanta även om det kanske inte alls stämmer. Om man får höra samma sak vid varje morgonmöte så blir det snart inte något man ifrågasätter.
 

Oklarhetseffekt

Vi har en tendens att välja alternativ (eller ställa diagnoser) som är mer sannolika, istället för mindre sannolika tillstånd, även då det finns tecken på att det mindre sannolika tillståndet kan vara det korrekta. 
 

Förankring

Tendens att tidigt basera en diagnos endast utifrån några få indikationer och sedan ha svårt att ändra detta även när det tillkommer ytterligare information. Detta är kopplat till och kan förvärras av bekräftelsebias.

Diagnosmomentum 

Liknar förankring. När en diagnos har tilldelats en patient av en annan person är det mycket svårt att ta bort diagnosen och tolka patientens symtom med nya ögon. 
 

Fastställande bias

När ditt tänkande formas av tidigare förväntningar. Med andra ord ser du vad du förväntar dig att se. Till exempel en hemlös patient med tidigare drogmissbruk är medvetslös och vi antar att han har överdoserat, när han egentligen har svår hypoglykemi.
 

Tillgänglighetsbias

Tendensen att bedöma sannolikheten för en sjukdom utifrån hur lätt vi kommer att tänka på relevanta exempel. Om man nyligen ställt en viss diagnos ökar chansen att man kommer att ställa samma diagnos igen. Det motsatta är också vanligt, när man inte ställt en diagnos på länge så är det mindre troligt att man ställer den diagnosen.  Detta innebär att det finns en risk att sällsynta sjukdomar blir underdiagnostiserade och att vanliga diagnoser överdiagnostiseras. Till exempel, under influensasäsongen, är det frestande att diagnostisera varje patient som är andfådd som influensa, och eventuellt missa en subtil lungemboli.

”Nyligen fallbias” eller ”signifikant fallbias” är undertyper av tillgänglighetsbias. Istället för att det är den vanligaste diagnosen man kommer att tänka på, så kan sällsynt diagnos som man nyligen såg eller som påverkade dig starkt (till exempel en miss som resulterade i ett IVO ärende).  

Prevalensförnekande

Svårigheten med att beakta den verkliga förekomsten av en sjukdom i ett diagnostiskt resonemang. Till exempel överskattar vi i preteststadiet ofta sannolikheten för lungemboli, vilket kan leda till onödiga undersökningar hos patienter som det egentligen inte tillhör riskgruppen, vilket snedvrider vårt Bayesiska resonemang och resulterar i ökade kostnader, falska positiva resultat och iatrogena skador. Den vanligt förekommande "värsta först" mentaliteten i akutmedicin är en form av prevalensförnekande, där vi lär oss att beakta (och ibland intala oss) högrisktillstånd, oavsett hur osannolika de är.
 

Värderingsbias

Tendensen att acceptera eller avvisa data baserat på sina personliga uppfattningar . Till exempel kan en individ inte tro på ischemisk stroke och avvisar därför alla bevis som skulle motsäga deras uppfattning.
 

Blind fläck bias

Vi känner ofta inte igen våra egna svagheter eller kognitiva fel, medan det är mycket lättare att känna igen andras fel eller svagheter. En relaterad bias är Dunning-Kruger-effekten , som beskriver tendensen för mindre kompetenta individer att överskatta sina förmågor och högkvalificerade individer att underskatta sina förmågor. Till exempel hävdar nästan alla att de är bättre än genomsnittet, men uppenbarligen måste hälften av befolkningen vara sämre än genomsnittet. Är du bättre på att kommunicera med dina patienter än den genomsnittliga läkaren? Vad tror du att resten av din avdelning anser om sina egna förmågor? 
 

Tillförande och utelämnandebias

Tillförande: Tendens till handling snarare än passivitet 

Utelämnande: Tendens till passivitet snarare än handling 

Vi har alla dessa, men använder dem ofta i fel sammanhang. När vi arbetar med lågriskpatienter tenderar vi att göra fel initialt genom att överbeställa tester när det skulle vara bättre att inte göra någonting. Vid återupplivande är vi istället ofta tveksamma till att agera. 

Bekräftelsebias

När du väl har skapat dig en åsikt har du tendens att bara notera de bevis som stöder det och ignorera motstridiga bevis. Till exempel kan en patient beskriva en dunkande halvsidig huvudvärk, fotofobi och illamående som får dig att tänka på migrän. Du kanske hör att det finns en familjehistoria av migrän, men bortser omedvetet ifrån det faktum att patienten beskrev utbrottet som ett blixtnedslag.
 

Återkopplingssanktionering

Det finns ofta en betydande tidsfördröjning innan man ser konsekvenserna av kognitiva bias, eller så ser vi aldrig konsekvenserna, och därför förstärks det missriktade beteendet. Vi kritiseras till exempel kraftigt om vi missar en diagnos, men vi ser sällan det direkta resultatet av ökad CT-användning (alla cancerformer som orsakats av ökad användning inte kommer att identifieras på decennier), därför är vi partiska mot mer CT-användning.
 

Inramningseffekt (Framing)

Dina beslut påverkas av hur du utformar frågan. Till exempel, när man bestämmer om man ska beställa en CT, spelar det in om du anser att det finns 1/100 chans att missa ett dödligt tillstånd eller 99/100 chansen att patienten är ua.

På samma sätt påverkas dina beslut av det sammanhang där du möter patienten och varifrån du får informationen.  Det är mer sannolikt att du saknar en AAA hos en patient du ser i den ambulerande zonen än om du skulle se exakt samma patient i ett återupplivningsrum.
 

Grundläggande attribueringsbias (t.ex. negativ stereotyp)

En övervärdering av en individs personlighet som orsak till deras problem snarare än att beakta potentiella externa faktorer. Med andra ord tenderar vi att skuldbelägga patienter för deras sjukdomar. Till exempel tenderar vi att skuldbelägga överviktiga människor snarare än att beakta de sociala och ekonomiska faktorer som driver fetman. På samma sätt, om du hör om en läkare som missat ett MI, har du en tendens att tro att läkaren måste ha gjort något fel, snarare än att överväga sammanhanget med diagnosticering på akutmottagningen och dess svårigheter med många olika kliniska presentationer.
 

Gambler’s fallacy

Den felaktiga uppfattningen att chans är självkorrigerande. Till exempel, om en individ singlar ett mynt och får krona 10 gånger i rad, finns det en tendens att tro att det nästa gång är mer sannolikt att det skall bli klave. På akutavdelningen kan man diagnostisera tre patienter i rad med lungemboli, och tror därför att det är osannolikt att följande patient också kommer att ha en PE, trots att patienterna är uppenbart orelaterade.

Hindsight bias

Att veta utfallet kan avsevärt påverka vår uppfattning om vad som skett tidigare. Vi ser detta ofta i IVO-utredningar, där experter bedömer läkarens handlingar men är påverkade av att man redan vet utfallet av ärendet.
 

Informationsbias

Tendensen att tro att ju mer information man kan samla in för att stödja en diagnos, desto bättre. Detta kan bli särskilt problematiskt när man påverkas av i vilken ordning informationen kommer, så att ny information värderas högre än information som erhållits tidigare, vilket kan snedvrida bedömningen.
 

Ordningseffekt (primacy, recency)

Informationsöverföring sker som en U-formad funktion. Vi brukar komma ihåg information från början av ett möte och slutet av ett möte. Detta är relaterat till förankring genom att vi fokuserar på det första en patient säger och förankrar på den informationen, oavsett vilken annan information vi sen får. Ordningseffekter är särskilt viktiga vid övergångar mellan vårdåtgärder.
 

Att spela på oddsen

Tendensen att när patienten uppvisar tvetydig symtompresentation, att anta en godartad diagnos. Du förlitar dig på det faktum att godartade diagnoser är vanliga för att mildra en eventuell skada av en feldiagnos. Detta är motsatsen till ovanstående "värsta först" på akutmottagningen. Det är också den motsatta änden av spektrumet av prevalensförnekande.
 

Tidigare-händelsebias

Sannolikheten för en diagnos påverkas mycket av tidigare händelser. Det är motsatsen till Gambler’s fallacy. Till exempel, om du diagnostiserar 12 patienter på raken med muskulär ryggsmärta, finns det en tendens att diagnostisera den 13: e som detsamma. Detta är nära relaterat till tillgänglighetsbias.
 

För tidigt avslut

Detta är tendensen att avsluta för tidigt i en diagnostisk process, acceptera en diagnos innan man samlat in all nödvändig information eller utforskat alla viktiga alternativ. Detta är en paraplykategori som kan omfatta ett antal andra bias. I princip kan alla kognitiva bias leda till uppfattningen att vi redan satt rätt diagnos och förhindra ytterligare verifiering. Tanken är "när diagnosen ställs stannar tanken."
 

Representativitetsbegränsning (aka prototypfel)

Tendensen att bedöma sannolikheten för en diagnos utifrån en typisk prototyp av diagnosen. Sannolikheten för sjukdomen baseras helt på hur nära den aktuella presentationen representeras av den typiska prototypen. Resultatet är att det är mer troligt att man missar atypiska presentationer av sjukdomar. "Om det ser ut som en anka och kvackar som en anka så måste det vara en anka".

Söknöjdhet

Tendensen att sluta söka när du har hittat något. Detta är anledningen till att vi missar den andra frakturen på röntgen när vi identifierat den första.
 

Investeringsbias

När man väl har investerat i något är det mycket svårt att släppa det, även om den ursprungliga investeringen nu är irrelevant. Inom medicin kan detta inträffa när en läkare känner sig intellektuellt investerad i en viss diagnos. Om en läkare efter lång tid och energi kommer fram till en diagnos kan det vara svårt att förbise dessa ansträngningar (investeringskostnaderna) och ompröva diagnosen om ny information tillkommer.

Sutton's slip

Suttons lag bygger på historien om bankrånaren Willie Sutton, som på frågan varför han rånade banker svarade "det är där pengarna är." Tanken är att vi borde fokusera vår diagnostiska strategi på det uppenbara. Detta blir ett fel (Sutton's slip) när andra möjligheter än det uppenbara, inte beaktas tillräckligt. Till exempel är den uppenbara diagnosen för det 10: e febriga, snoriga, hostande barnet samma dag under influensasäsongen influensa, men det skulle vara ett misstag att inte överväga andra möjliga orsaker till febern.

Triagevink

När diagnostiska beslut påverkas av den ursprungliga triagekategorin som en patient placeras i. (En form av diagnosmomentum - triagesjuksköterskan diagnostiserade patienten som "inte sjuk", därför får patienten inte vara sjuk.) Det finns många former av triage, från patienter som självtriagerar sig mot olika vårdnivåer, till de remisser du skickar ifrån akutavdelningen som ger vinkar åt dina kollegor baserat på din bedömning.
 

Ying Yang bias

Uppfattningen att en patient omöjligt kan ha en diagnos eftersom de redan har genomgått en mängd tester med negativa resultat.  Detta är en kombination av diagnosmomentum (med diagnosen 'ingenting' ) och prevalensbias (du övervärderar de tidigare negativa testerna och tilldelar för låg pre-test sannolikhet ).
 

Zebra reträtt

Att backa bort ifrån en sällsynt diagnos bara för att den är sällsynt. Ofta beror det på att läkare inte vill utveckla ett rykte för att vara orealistiska eller slösa resurser. Detta sker längs ett spektrum med tillgänglighetsbias och prevalensbias. Om du sällan arbetar med sällsynta diagnoser kan det vara en zebra-reträtt. Men om du ofta söker efter zebror, kan det innebära en försummelse av basfrekvensen och resultera i överdiagnostik och bortkastade resurser.

Baserat på Justin Morgenstern, 2015

(Översättning och anpassning: Peter Jacobsson, 2020)

Attending; en recension

Anamaria Whitmer — Mon, 24 Apr 2017 08:14:15 +0000

Attending; medicine, mindfulness and humanity av Ronald Epstein, MD

Scribner (2017) New York

ISBN: 978-1-5011-2171-5

Den engelska titeln som Dr Epstein valt har en dubbel betydelse som är central för bokens tema. Attending är amerikansk telegramstil för den läkare som för tillfället är medicinskt ansvarig på avdelningen. Den andra betydelsen är den uppmärksamhet som utgör navet i mindfulness och som i den kliniska vardagen innebär att både vara fokuserat uppmärksam på sin tydligt medicinska aktivitet i nuet, men också den nyfikenhet och varsamhet som är riktad mot patienten och de egna arbetskamraterna.

Attending tar upp det angelägna ämnet om hur vi som läkare eller andra vårdgivare skall hålla i ett helt arbetsliv och till och med frodas och utvecklas (eng: flourish) i vårt arbete. Utgångspunkten i boken är den modell som Epstein och hans kollegor har utvecklat i Rochester i delstaten New York, och som fått namnet Mindful Practice; ytterligare ett begrepp med dubbel betydelse med hänvisning både till den dagliga medicinska verksamheten, eller den fysiska mottagningen, samt practice i meningen meditationsträning. Denna modell har vid publiceringen av boken, prövats i många år, både i form av kurser i flera länder och i flera format, men också beforskats, t ex i JAMA studien ifrån 2009 (Krasner, Epstein, Beckman m fl).

Boken beskriver både Dr Epsteins personliga resa som läkare och de frågor han brottas med under sin utbildning och yrkesverksamhet och även de utgångspunkter i mindfulness som han anpassat i den modell för inre hållbarhet som Mindful Practice har utvecklats till. Han växlar mellan aktuell forskning i kognitiv psykologi med de ständiga förvrängningar våra tankar och känslor leder oss till. Tankesätt som vi nu väl känner till bl a genom Daniel Kahnemans begrepp om att tänka snabbt och tänka långsamt, och de egna erfarenheter som Ron Epstein gör under sin resa i att utvecklas som läkare och specialist i allmänmedicin och palliativ vård. Ett exempel som gjort stort intryck på honom är den ”blåa njuren” där en ung Ron Epstein som läkarstudent assisterar den mycket erfarna Dr Gunderson i en operation av en ung pojke. Den oerfarne och osäkre unge Epstein uppmärksammar att den vänstra njuren blir allt mer blåaktig och försöker påkalla Gundersons uppmärksamhet utan framgång. Efter ytterligare några minuter i vånda tar han mod till sig och vänder sig till operationssköterskan som i sin tur vänder sig till den assisterande läkaren som då slutligen får Gundersons uppmärksamhet. Det hela får ett allvarligt, men inte fatalt, slut, en ”komplikation som inte kunde undvikas”. Poängen som Ron Epstein vill klargöra är inte att Gunderson var en dålig eller benägen att göra misstag, utan att vi alla kan hamna i fällan att vara mindless (omedveten/ouppmärksam). Om vi kultiverar vår förmåga till mindfulness (vara medvetet närvarande) både med ett fokus i det vi gör och uppmärksammar utåt; och vad sker inne i oss, med våra sinnen, tankar och känslor, så verkar det som om flera goda saker kan ske. Genom denna vidgade medvetenhet så skapas det ett utrymme att uppmärksamma det oväntade, att känna igen egna tecken på trötthet, eller att tillåta oss ta ytterligare en titt då vår intuition skaver i oss.

Dr Epstein för oss genom kapitel med namn som: Nyfikenhet, Vara närvarande, Navigera utan karta, När dåliga saker sker, Hela helaren mm. Alla dessa teman är välkända för alla i sjukvården, ofta genom smärtsamma erfarenheter som inte alltid är så lätta att prata om på arbetet eller i privatlivet. Det är just det som är bokens, och kurserna i Mindful Practice, stora behållning. I dessa tider då mindfulness trumpetas ut som en lösning på alla problem, och såväl patienter som sviktande kollegor, erbjuds korta och allmänt hållna mindfulnesskurser av instruktörer, som dels inte har någon omfattande utbildning eller någon kännedom om läkarens arbetssituation, så tillhandahåller denna bok ett sätt att anpassa mindfulnessbegreppet och meditationsträningen till en grund att kultivera de förmågor som kan leda till ökad inre hållbarhet i en pressad och ibland traumatiserande arbetssituation i sjukvården. I det avslutande kapitlet, Att föreställa sig ett medvetet närvarande (mindful) sjukvårdssystem, poängterar Dr Epstein också att det inte är realistiskt att vi som individer kan ta hela ansvaret att minska misstag, förbättra kommunikationen med patienter eller med kollegor och att kultivera förmågor för att minska vår egen stress. Det krävs även ett system som skapar utrymme för eftertänksamhet, varsamhet och mod att prata om och åtgärda felaktiga och känsliga verksamheter och rutiner. Epstein tar upp exempel där man använt sig mindfulness för att förbättra organisationer och system. Inte helt oväntat jämför han medicinsk verksamhet med flygtrafik, både civil och militär. Skillnaden i misstagsfrekvens vilket har uppmärksammats inte bara i amerikanska sjukvårdssystemet utan även här på hemmaplan. Istället för mer mekanistiska metoder eller misstänkliggöranden av enskilda individer eller professioner så pekar Epstein på utveckling av begrepp som upptagenhet med misslyckanden, ovillighet att förenkla, och operativ känslighet, vilket i detta sammanhang betyder att skapa förutsättningar för alla teammedlemmar att göra sin röst hörd. Den fjärde principen åtagande för hållbarhet, innebär att även organisationers hållbarhet är avhängig förmågan att lära och utvecklas efter kriser. Slutligen pekar Epstein på det intressanta begreppet ökad anarki i organisationer som ett sätt att snabbt bryta linjeorganisationens stelbenthet och långsamhet. För den ledarskapskunnige så ligger ju detta begrepp väldigt nära kärnan i Lean, där Toyotaarbetarna förväntades finna och föreslå lösningar oavsett hierarkisk tillhörighet. Just detta kapitel blir särskilt viktigt då det finns tendenser att individualisera professionell utmattning och kompetens istället för att se till hela system och organisationer. Dessutom är Mindful Practice ett uppfriskande alternativt förhållningssätt till alla de kyligt mekanistiska organisationsmodeller, där professionella vårdgivare reduceras till produktionsfaktorer. Istället lyfts värden som medkänsla, engagemang och självkännedom fram som faktorer som inte bara handlar om någon slags rehabilitering eller egenterapi, utan som nödvändiga delar i ett människovårdande arbete med människor som vårdgivare.

Dr Epstein lyckas väva samman svåra och esoteriska begrepp som mindfulness, compassion, beginner’s mind med den kliniska vardagen och ger hopp om att på individuell nivå, som team eller organisation, kunna skapa förändring i ett sjukvårdssystem som riskerar att mala ned såväl patienter som vårdgivare, och istället ge oss verktyg att frodas tillsammans, trots det lidande som ju vården alltid skall möta. Även om hans egen vardag är den amerikanske läkarens så kan vi alla känna igen oss i de universella situationer som vi möter i sjukvård oavsett nationalitet eller vårdsystem. Berättelsen om Kheiron, kentauren, den skadade helaren, lärare till Asklepios, läkarens mytologiske förgrundsfigur, är central i Mindful Practice och lär oss att vi skall möta våra patienter med full uppmärksamhet i vår egen sårbarhet. Med engagemang snarare än distansering och med förmågan att också släppa taget istället för att drunkna i den passiva empatins hjälplöshet. Boken rekommenderas till alla inom sjukvården eller i andra verksamheter där professionella vårdgivare ser sig själva som tänkande och inkännande subjekt och som vill utveckla sin egen förmåga till inre hållbarhet och solidaritet.

Peter Jacobsson

Leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Anamaria Whitmer Jacobsson

Överläkare, specialist i obstetrik och gynekologi

Jäv: Författarna håller utbildningar i Mindful Practice

Referenser:

Krasner, M. S., Epstein, R. M., Beckman, H., Suchman, A. L., Chapman, B., Mooney, C. J., et al. (2009). Association of an educational program in mindful communication with burnout, empathy, and attitudes among primary care physicians. Jama, 302(12), 1284-1293.

Rise as One, Mindful Work Environment/ Arbetsmiljö

Anamaria Whitmer — Wed, 23 Nov 2016 18:11:37 +0000

Mindful om vår Arbetsmiljö

"Psykosocial" blir "organisatorisk och social" i den nya Arbetsmiljölagen. Varför? Just för att skifta fokus ifrån individens ansvar för sin arbetsmiljö till att betona arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön. Det är en balans som annars hotar att tippa vårt samhälle mot ytterligare sjukskrivningar (vg se Arbetsmiljöverket). Detta är ett akut och långsiktigt hot som vi faktiskt kan påverka.

Ron Epsteins' photo celebrates a long tradition of healthy responsible work environments in Sweden. Ron Epstein's bild hyllar det goda i svensk arbetsmiljö. Lång tradition av hälsosamt ansvar och delaktighet från alla parter

Den nya Arbetsmiljölagen är ett viktigt nationellt svar till forskning som visar stigande sjuksiffror. Arbetsskador beroende på brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön har ökat 70% de senaste 7 åren. Arbetsgivaren kommer nu att bära huvudansvaret för att tillgodose en god arbetsmiljö. Tillsammans med skyddsombud, medarbetare och arbetsledning ska arbetsgivaren systematiskt arbeta för att minska arbetsrelaterad stress samt öka balansen mellan krav och resurser. Sjukvård, socialtjänst, skola, polis,och myndighetshandläggare är de yrkesområden där man rapporterar flest arbetsrelaterade sjukdomar beroende på organisatorisk och social arbetsmiljö. https://www.av.se/halsa-och-sakerhet/psykisk-ohalsa-stress-hot-och-vald/

Arbetsmiljöverket visar nu på beräkningar av olika kostnader för arbetsgivaren när en medarbetare blir sjuk pga brister i arbetsmiljö. Förhoppningen är att dessa praktiska räkneexempel ska stödja arbetsgivarna till mer långsiktiga ekonomiska beslut samt öka respekten för humankapital som vår viktigaste resurs. https://www.av.se/arbetsmiljoarbete-och-inspektioner/arbeta-med-arbetsmiljon/dolda-faror-i-arbetsmiljon/

Hög arbetsbelastning, ensamarbete, konflikter, mobbning, obekväma arbetstider, psykiska och etiskt krävande arbetsuppgifter, digitalisering och bristande ledarskap belyses. Lagen och föreskrifterna ger ett ramverk och förtydligar förväntningar för ett systematiserat förändringsarbete och Arbetsmiljöverket erbjuder också inspektioner och utbildningsresurser.

Internationell forskning visar att om man inte både förbättrar arbetsmiljöbrister och ökar personalens strategier till inre hållbarhet kan inte sjukvården skapa en hälsosam och hållbar arbetssituation. Som Arbetsmiljöverket så tydligt poängterar kommer det inte att vara tillräckligt enbart med en utbildningsdag och en frukt.

Mindful Practice instruktörer har länge uppmärksammat det otillräckliga i att utbilda sjukvårdspersonal i strategier för inre hållbarhet utan att samtidigt arbeta med arbetsmiljön. Vi har samtidigt varit medvetna om att utan att personalen utbildas i dessa färdigheter tex. Mindful Practice ( MP inkluderar styrkebaserad dialog, mindful kommunikation, narrativ medicin, non violent communication etc) är det svårt att skapa en positiv, hållbar och effektiv arbetsmiljö inom hälso- och sjukvård

Det behövs mindful observation för att uppfatta det som verkligen pågår på våra arbetsplatser, eftersom vår ständigt närvarande kognitiva bias tillsammans med andra feltolkningar obevekligen fördunklar vår uppfattningsförmåga.
Civilkurage är nödvändigt för att uppmärksamma andra på det man ser, då visselblåsare ofta själva blir anklagade, och erkännande av egna fel och otillräcklighet kan misstolkas som svaghet.
Det behövs optimism för att tro att man kan göra något åt situationen, eftersom vi dras mot apati när vi har varit med om uteblivna uppföljningar.
Det behövs nyfikenhet för att söka efter innovation och stringenta lösningar, eller nya vinklar i det redan beprövade.
Det krävs tålamod och enorm inre styrka att arbeta systematiskt för att nå en hållbar förbättring.
Det behövs acceptans för att kommunicera med alla, att verkligen lyssna och höra.
Compassion för alla inblandadeär det enda sättet att se till att den nya arbetsmiljölagen blir en inkluderande inbjudan till samarbete. Att både chefer och medarbetare är med att utveckla varandras arbetsmiljö. Att vi kan 'rise as one'

Mindfulness är inte en exklusiv inre process separat från samhälle och socialt engagemang. Istället är det ett verktyg som ökar klarhet och medmänsklighet, ett synsätt som skapar helhetsperspektiv där civilkurage, solidaritet, och effektivitet ingår. Mindful Practice erbjuder hälso- och sjukvårdspersonal utbildning och kontinuerlig träning i observation, icke dömande och acceptans; koncept som skulle vara svårt för kollegor att omfamna om de misstänkte att det också innebär att sopa allt som inte är positivt under mattan. Därför är det viktigt att understryka att Mindful Practice inte är ett plåster för att täcka över det som inte fungerar i organisationen.

Det vi föreslår är istället att energin läggs på att se saker som de verkligen är. Skära igenom polariseringar, dramatik, gamla föreställningar, propaganda, stereotyper och debatt och bara observera hur saker egentligen är, just idag. Vi föreslår att Mindful Practice och dess komponenter för vår arbetsplatser ut i en sant hälsosam riktning; att 'rise as one' mot en hållbar framtid i sjukvården.

För att förtydliga och stödja denna avsikt kommer vi på Claritatis att introducera en ny rubrik på vår hemsida. Rise as one, Mindful Arbetsmiljö. Här hoppas vi kunna erbjuda specifik information och inspiration om initiativ, forskning och insikter relaterade till arbetsmiljön. Under de följande veckorna kommer vi att publicera en serie av kontinuerligt uppdaterade 'Rise as One' kunskapsresurser inriktade mot specifika utvecklingsområden om arbetsmiljön inklusive: konfliktlösning, mod i ledarskap, utmattning och inre hållbarhet, kommunikationsfärdigheter, modernt krisstöd, digitalisering, förändring/övergångar/osäkerhet, systematiskt organisatoriskt ansvar.

Välkomna! Vi startar initiativet med att bjuda på en video lista

MINDFUL OF OUR WORK ENVIRONMENT

"Psychological and social" becomes "Organisational and social" in the new Swedish Work Environment legislation. Why this shift in titles? Simply to ensure a shift in focus from the individual employee's responsibilities for their own work environment towards an increased focus on employer's responsibilities. An attempt to balance demands, which otherwise threaten to tip the Swedish workforce towards further sick leave and employee burnout.

This is an important national response to empirical evidence showing increasing numbers of newly disabled employees. Occupational illness due to organisational and social deficits in the work environment has increased by 70% in the past 7 years. Find out the basics at Swedish Work Environment Authority. Or better yet find a Swedish speaker to take you through the more detailed studies, suggestions and conclusions provided on the Swedish language page.

"It is the employer’s responsibility to work for a good work environment. With the help of systematic work environment management, the employer, together with the safety representative and employee can prevent or fix conditions that give rise to work-related stress, and create a functioning balance between demands and resources. Health care and social care (work), public administration and defence (police), as well as education come tops when it comes to the number of reports (of occupational illness) per 1000 people working for a living, caused by organisational and social factors." Swedish Work Environment Authority

Healthcare staff are at high risk for mental illness and psychological distress in many of their present work environments. The national government provides statistics translating sick leave and employee disability into expected economic losses for employers. This practical approach would hope to curb short sighted economic choices and increase respect for human capital.

Heavy workload, solitary work, conflicts, bullying, shift work, emotionally and ethically demanding situations, digitalisation, and poor leadership are all areas addressed in the new legislation. The law attempts to provide a framework of expectations for systematised change and the institute provides inspections and educational resources. https://www.av.se/en/health-and-safety/mental-ill-health-stress-threats-and-violence/stress/

International research has shown that healthcare providers must address both their employee work environment as well as employee resilience skills if a sustainable work force is to be achieved. As the Swedish Work Environment Authority points out, it will not be in anyway sufficient to provide employees only with a daylong inservice and an apple.

Mindfulness Practice teachers have long been concerned with the ineffectiveness of teaching resiliency skills without simultaneously adressing the work environment. We have been equally concerned that without some workers skilled in Mindful Practice (including appreciative inquiry, mindful dialogue, narrative medicine, non violent communication etc) it may also be more difficult to effectively create positive and sustainable environments.

Mindful observation is needed to uncover what is actually occurring in our work situations, as ever present cognitive biases, among other distractions, relentlessly cloud our perception.
Civil Courage is needed to point out unpopular observations, as whistle blowers are often reciprocatively accuse and illumination of our own difficulties and mistakes is often misinterpreted as personal weakness.
Optimism is needed to believe we can affect change, as apathy is a seductive option when we have previously experienced lack of promised follow through.
Curiosity is needed to search for innovative, stringent solutions or new angles to previous solutions.
Patience and enormous inner strength is needed to work systematically.
Acceptance ensures multilateral communication, to really listen and hear.
Compassion for everyone involved is the only way to ensure that the new Work Environment law will be an inclusive invitation to cooperation. That employer and employee 'rise as one'

Mindfulness is not an exclusively inward approach, separate from social action or community. Instead it promotes skills that increase clarity and compassion when addressing these issues. Mindful Practice for healthcare providers offers instruction resting in observation, non judgement, acceptance; concepts that would be difficult for participants to embrace if they suspected we are suggesting they sweep all negative or difficult discoveries under the rug. This is not the message but rather that we place our energies on seeing how things really are. Cutting through the propaganda, the drama, the promotion, the debate and old stereotypes to observe things just as they are. We suggest Mindful Practice and it's component practices will enable us to lead out work places towards a truly healthy development. To rise as one towards a sustainable future in healthcare

Towards this intention and increased clarify we would like to introduce a new tab in our title bar. Rise as one, Mindful Work Environment. Here we would hope to provide specific information and inspiration on healthcare work environment initiatives, research and insights. During the next few weeks we will post a series of continuously updated 'Rise as One' resource pages addressing specific work environment areas of development including: conflict resolution, courageous leadership, burnout and inner sustainability, skilful communication, modern crisis support, digitalisation, change/transition/ uncertainty, systematic organisational responsibility,

Välkomna! We celebrate by offering an extensive video list, presently including even many Swedish language titles.

RISE AS ONE, MINDFUL Work Environment/ARBETSMILJÖ

to see other Medical Musing articles return to title bar or press older> button below. Squares space does not support Facebook shares directly to timelines at this point so you must copy the URL and paste it in or share from the Facebook post directly

Permalink

Vulnerability is not weakness

Anamaria Whitmer — Fri, 30 Oct 2015 07:56:30 +0000

Why is this true? and we all know it is...

Dr. Brené Brown is going to tell us what to do about it. The Houdini of shame's straight jacket, the guide for 'whole hearted living', she is sharing her secrets on TED talks (here with Swedish subtitles). Give yourself a moment, press the orange quote. You will not ever be the same. This research is ground breaking and the presentation is riveting........

According to Dr Brown

“When we spend our lives waiting until we’re perfect or bulletproof before we walk into the arena, we ultimately sacrifice relationships and opportunities that may not be recoverable, we squander our precious time, and we turn our backs on our gifts, those unique contributions that only we can make,”

“Perfect and bulletproof are seductive, but they don’t exist in the human experience.” "Vulnerability is the birthplace of creativity, innovation and change."

What does that mean for us as humans, professionals, co-workers, parents, partners, healers?

For healers Dr Brown says

'When they teach those folks how to suture they teach them how to stitch their self worth to being all powerful'

Lets talk about shame, because that is the universal response when we try to cover up the fact that we are simply human. We can not continue to facilitate healing over time if the shame keeps mounting. Eventually we only want to hide in the corner with our secret......sometimes we are most afraid of our colleagues. Watch Brené Brown's second Ted Talk (here also with Swedish sub titels) by pressing on the book or buy the book itself.

So did you hear the secrets? Can you free yourself from the straight jacket? How about your patients? Can you give them a map?

What does it feel like to be really listening?

Anamaria Whitmer — Thu, 29 Oct 2015 09:20:34 +0000

Where does debate stop and dialogue begin? How do we hear each other? What does it feel like in our bodies and minds to be really listening? And how do we know when we are hearing?

Thank you Joanne https://www.facebook.com/joanne.conger

Contradictions, black and white, are usually a sign that I don't understand the intricacy of how things are related to one another. I'm missing details, assuming things I don't really know, judging and allowing my mind to be lazy....encouraging premature closure in my cognitive and emotional processes. PAUSING, Relaxing, OPENING, a new umbrella of understanding may appear.

A room full of scientists in the dark, each investigating, journaling the truth of their observations. Noting where they believe they are standing in the room and possibly their experience of the others. Each diligently trying to remain at least objective about their investigation of the phenomena, in what they assume to be the center of the room.

One feels and describes hard areas surrounded by soft folds near to the floor, another a small broom like ornement suspended in the room, yet another warm air and another a large bumpy wall. Discussing, arguing, analysing the contradictory evidence. They can write whole thesises to establish and prove their theories and themselves. The debate is intricate and evidence is detailed, there are advocates, opponents and PR people I'm sure.

Suddenly there is a candle brought into the room and all changes. There is an elephant filling the space, Plato's elephant. No one theory is complete, where they are wrong is where they rush to premature closure, refusing to enlarge the umbrella of their theory to contain their colleagues' observations as well.

And have they even begun to adress the most pressing priority of all? What will happen to them when that elephant is hungry? What will happen to the elephant? Who will be safe, who will be trampled? Is there an exit, how will they work with the elephant, how will they work together? What are the communal and individual needs?

What will they see if they bring in 2 or 3 candles, an electric lamp, a microscope, if they climb to the roof and look down ....if they listen to one another?

Where could I be missing Plato's elephant today? Will our contradictions viewed on wide angle, micro angle, and in community hold enlightenment? How does it feel when I am really listening? Which thoughts, memories, body sensations get me to that map?

How does this help me practice medicine, psychology, nursing, social work, family life, friendship? Try this Ted Talk and rethink listening. https://exhaleprovoice.org/feature/breaking-exhales-aspen-baker-delivers-tedwomen-talk-may-29

Heart and Hands

Anamaria Whitmer — Wed, 21 Oct 2015 13:59:27 +0000

Did you notice any heroes today? Do you see them all around us? Allow me even to present Dr Henry Marsh - The English Surgeon Take some time to be renewed today. If not by the article, than the film or better yet both.

http://www.newyorker.com/magazine/2015/05/18/anatomy-of-error

http://www.pbs.org/pov/pov2009/englishsurgeon What is it like to have power over life and death, and yet to struggle with your own humanity? This is the story of acclaimed British neurosurgeon Henry Marsh, who has traveled to Ukraine for 15 years to treat patients who have been left to die; of his friend and medical colleague in Kyiv who carries on the fight despite official hostility and archaic surgical conditions; and of a young patient who hopes that Henry can save his life.

This British physician dares to stand beside and behind his Ukrainian colleague, their friendship, loyalty, creativity and perserverance create 'miracles' in the midst of poverty and medical system disfunction. Human solidarity and compassion being the miracles even beyond the cures.

I am stunned by the slow deep beauty in this documentary. The grey weather and unending concrete seem only to intensify our heroes' humility and prowess. This film will cure elitism. It will raise you up.

Daunted, existentially stretched and clearly questioning Dr Marsh still moves forward with british politeness; wading through eastern european melancholy and desperation. The stoicism of his patients, balancing under their hopes, expose his heart and ethics clearly.

'The worst of all surgical mistakes is complacency' reminds one of other great social activists' quotes.

And when you have been uplifted by this film, the whole film, continue on to the next to see him wade through administration and bureaucracy in the Brittish system. Do you see the heroes now? Aren't they magnificent?

Strong Back Soft Front

Anamaria Whitmer — Tue, 20 Oct 2015 19:00:00 +0000

Can you see the compassion around you today? The heroes and helpers who stand steady in these times of confusion, extending their hearts and hands; do you see them? Can the search for this be in itself a mindful meditation?

http://www.ted.com Buddhist roshi Joan Halifax works with people at the last stage of life (in hospice and on death row). She shares what she's learned about compassion in the face of death and dying, and a deep insight into the nature of empathy.

Allow us to share a TED talk condensing, exploring, observing COMPASSION. Perhaps thawing small frozen places in us. Thank you Joan Halifax.

The transforming of suffering through compassion can only happen when we are not attached to outcome. Recognising this paradox is key. We must participate without moral outrage, pity or fear and allow the full catastrophe of our humaness to explode onto our awareness.

Then and only then in the light of our mutual situation will we find true compassion, transformation and resilience, mobilising our personal and interpersonal immunity.

Cultivating a strong back and soft front, a steadfast strength and an open heart. An eye for wisdom in the palm of each hand. Compassion is empathy in action.

When do you find yourself most engaged in noticing the helpers? Can you feel your own back rising strong and your heart melting as you observe them? Can you sit still as you watch or do you lend them your heart and hands? Can we tell each other these stories over and over again?

Humans err, there are no exceptions

Anamaria Whitmer — Sat, 19 Sep 2015 14:13:26 +0000

Doctors Are Human = Doctors Err

Every doctor makes mistakes. But, says physician Brian Goldman, medicine's culture of denial (and shame) keeps doctors from ever talking about those mistakes, or using them to learn and improve. Telling stories from his own long practice, he calls on doctors to start talking about being wrong. (Filmed at TEDxToronto.)

http://www.ted.com/talks/brian_goldman_doctors_make_mistakes_can_we_talk_about_that?language=en

The hard, grown up truth; courage, compassion and honesty on this level are extremely rare. How many of us dare so greatly in this area? May we bare witness for each other when we do and in so doing even possibly find our own voices. A deep bow for Brian Goldman and an invitation to us all. Watch his ted talk; because beyond disclosure and apology, beyond our promise to 'do no harm', beyond our identities and skills, there is the human heart, where each individual story is invaluable and unique.

Maybe even find a moment to read the New Yorker article linked here about Henry Marsh. Author of Do No Harm and London based neurosurgeon, he searches for the punctum maximum in personal ethical integrity, while never loosing sight of his truly human limitations and gifts. His stories are a beacon, as are Atul Gawande's in his book Complications. http://www.newyorker.com/magazine/2015/05/18/anatomy-of-error

This quiet search for our humanity can only be found in the narrative. Without the specific details of our human inadequacies on the specific day, juxtaposition beside that moments intention and success all set in a finely calibrated description of the emotions, thoughts and process the next human doctor will be unable to recognise the terrain. The next human doctor will not remember. We need to be able to smell the warning, recognise the wrong turns and intue the speed limit. We must give landmarks and bad weather suggestions when we leave the map of our latest passage. Why? Because we will all find ourselves there again and again. In this sinking heart space where a map could save both our patients and our own life.

Some of my maps must be given quietly over a cup of coffee, some with tears and others at a lecture, but always I feel a sense of deep meaning as I dare to share the learning. Ask me simply and they are yours. This is how I honor my patients.

Less administration in healthcare, is already a reality; Mindre administration i sjukvården är redan verklighet

Anamaria Whitmer — Tue, 25 Aug 2015 13:03:53 +0000

There is a simple well functioning healthcare system out there with minimal organisational structure, focus on humanity instead of bureaucracy, healthier employees, more healthcare provided for less money.......have you heard of it?

We are living in a change of eras. Our current models of energy, finance and healthcare are not sustainable for the future. We need new solutions based on ecological, human-friendly relationships. We need new organizational structures focused on meaningfulness and new economic principles.

Is there something broken in our healthcare organisations? Is there a way to reinvent it without focusing complexity on the structure itself but instead on the medicine, the nursing, the patient, the care? Can we shift from analysing what is broken to reinventing?

As we we ponder revolution lets start with real life examples and support grass root initiatives.

For an even deeper look follow this link/ for ett desto djupare insyn tryck har

Permalink

A physicians touch/ Läkarens beröring

Anamaria Whitmer — Sun, 15 Feb 2015 16:04:22 +0000

Can you remember your first year of clinical practice? Do you remember your first doctors visit as an adult? Or your most healing? Do you remember how another's pulse feels under your fingers?

http://www.ted.com Modern medicine is in danger of losing a powerful, old-fashioned tool: human touch. Physician and writer Abraham Verghese describes our strange new world where patients are merely data points, and calls for a return to the traditional one-on-one physical exam.

Click here to see Abraham Verghese (author of Cutting for Stone) on you tube with 'A doctor's touch'

Gently cupping her foot in my left hand I remember my patient giving birth the morning before. Her discomfort so intense. She had placed her fear into a holding pattern as I introduced myself. I had touched her foot in the stirrups instead of shaking hands, her husband occupying the space closest to her face and arms. Now returning to this movement, baby lying at her breast, occupying her hands, I smile. She wiggles her toes in welcome. My feeling of privilege visceral. Observing her movements I remember to feel exactly the weight of that foot.

Because she welcomes me and my gentle science.

Hello, World!

Apology /Att be om Ursäkt

Anamaria Whitmer — Mon, 09 Feb 2015 17:06:43 +0000

Det viktigaste 'preludium' av allt saknas i denna egna artikel. Läs kokboken nedan och se om ni kan hitta det som saknas innan ni kommer till sista meningen. Kanske finns det där? Om inte så kan ni lägga till det som saknas.

Preludium till ursäkt, ett viktigt verktyg för att kapa bitterhetskaskad

Vad gör vi om vi blir varse en patients missnöje över ett olyckligt förlopp? Även om det är innan eller helt utan säkerställande av felbehandling?

remorse

Forskning och diskussion om ursäkter och transparens i sjukvården har ökat den senaste tiden. Inspirerad både utifrån ett etiskt, helande perspektiv, men också den krassa ekonomiska verkligheten med stora skadestånd och långa legala processor i USA, England, Canada och Australien. (1)

Patienter som drabbas av komplikationer, felbehandlingar eller klumpig omvårdnad, bär ofta på en stor besvikelse gentemot sjukvården och sina vårdgivare. Känslor av självförebråelse, skam, svek och rädsla försvårar läkningsprocess och reflektion. Tidigt i processen sås ett frö av bitterhet. Bitterhet som likt en stor blödning kan utlösa en farlig kaskad av processer som så småningom inte går att hejda.

Denna bitterhetskaskad förstår vi intuitivt. Vi drabbas av ett behov att handla, snabbt lindra men hindras av en berättigad oro att vår handling kommer att försämra situationen för patienten. Dessutom upplever vi, enligt Dr Aron Lazare, en personlig risk.

Risk att vi anklagas för att ha orsakat felet, för att vara mindre kompetenta inför våra kollegor och för att vara svaga. Viktigast av allt så riskerar vi den förödmjukelse det skulle vara att patienten inte godtar vår ursäkt. Vi riskerar naturligtvis också att blir anmälda. (2)

Studier har visat att avsaknaden av en ursäkt uppfattas som kränkande och förödmjukande vilket kan leda till anmälan.(3) University of Michigan Health Systems Hospitals begär att deras läkare ber om ursäkt för sina misstag. Sedan 2001 har den årliga juridiska ersättningen minskat från 3 miljoner dollar till 1 miljon och antalet stämningar från 262 till 130/ per år. (4)

Så vilken handlingskarta ska vi använda när vi ger oss ut på det kamikaze uppdrag ett förspel till ursäkt innebär? Vi måste handla snabbt för att minska skadorna från bitterhetskaskaden. Och vi behöver ofta agera innan vi ens vet om en ursäkt behövs.

Preludium till ursäkt

Uttryck empati - Så tidigt som möjligt ska vi beklaga att patienten har drabbats. Vi kan förklara att vi är ledsna, oroliga, bekymrade över att patienten lider och även uttrycka funderingar över att vi själva varit inblandade. Vi ska vara specifika och benämna skadan utan att minimera eller överdriva. Vi ska undvika syndabockar. Vi ska inte be om ursäkt eller förlåtelse här. Vi ska erkänna allvaret i situationen och de följder de har för patienten och dess familj, samtidigt som vi erbjuder specifikt stöd. I detta skede förklarar vi också att vi ska utreda om just denna situation inte kunde undvikas och att vi återkommer när vi har ett svar.
Kalla på hjälp - Mycket tidigt i förloppet ska vi försäkra oss om att vi själva får stöd. Steg 1 och 2 kan byta plats men inte senareläggas. Ring en kollega, chef eller bakjour. Berätta om situationen. Vi skall försäkra oss om att vi får uppföljning också. Detta hjälper oss att inte gå i försvar eller att undvika att ta i situationen
Utred, samtidigt ge fortgående stöd till patienten - Detta innebär inte nödvändigtvis en fullskalig formell utredning. Oftast kan det vara bäst med en second opinion. Vi kan även utreda kända komplikationer för att belysa att just denna patients situation inte kunde undvikas. Håll fortlöpande kontakt med patienten. Det finns ofta någon i teamet som i denna fas tröttnar och tycker att det stöd patienten har fått räcker. Var vaksamma för detta. Ytterligare kränkningar ska undvikas.
Vid fel be om ursäkt med hjälp av de 5 delar som beskrivs nedan. Om inget fel upptäckts återvänd till de empatiska uttrycken. Fortsätt vara specifik, stödjande och erkänn allvaret. Håll fortfarande kontakt med patienten. (5)

Ursäkten

Den uppriktiga ursäkten måste innehålla A) återigen en förklaring av situationen och skadans utbredning för patienten B) om möjligt en förklaring varför det blev fel C) ett erkännande om ansvar för felbehandlingen och ett uttryck för ånger D) dessutom en förklaring för hur vi tänker undvika liknande felbehandlingar/ komplikationer i framtiden och E) erbjuda den kompensation som kan finnas att få i dessa situationer (1,6).

Ursäkten kan ses som en förhandling och om den inte accepteras av patienten ger vi patienten mer tid och utrymme att uttrycka sig. Tänk i så fall på om vi har förstått innebörden av skadan för patienten, om vi var tillräckligt ödmjuka eller om vi hade bristande kommunikation. Det kan behövas mer än ett försök. Ibland är brev en utmärkt form för ursäkt. Ursäkter tål att tränas

Vi är läkare, vår huvuduppgift är att inte skada och att minska lidande. Det är ett enormt krävande och emotionellt riskfyllt uppdrag som tar hela vår kompetens. Vi hoppas vara helare samtidigt som vi bara är människor. Starka, ödmjuka och lärande människor. Vi lämnar inte ut våra patienter till en bitterhetskaskad; och inte oss själva heller. Ibland måste vi börja med att förlåta oss själva på ett djupt och avsiktligt sätt. Utan detta kan man hamna i försvar och pågående förnekande vilket skadar både patient och läkare ytterligare.

1. Gallager T, Studdert D., Levinson W., Disclosing harmful Medical Error to Patients. The

New England Journal of Medicine 2007; 356:2713-9

2. Lazare A. On Apology: Oxford University Press Inc., 2005

3. Robzenieks A., The power of apology: Patients appreciate open communication, American medical News, july28 2003

4. Murrey M. ‘Does no liability really mean never saying you’re sorry’ In House Counselor 2005 2:1

5. Wojcieszak D., Saxton J., Finkelstein M., "Sorry Works! Disclosure, Apology, and Relationships Prevent Medical Malpractice Claims." Author House 2007

6. Lynoe N. Om Ursäktens uppbyggnad och dess gynnsamma effekter. LT NR 38 2012

Ytterligare Insikter

Sorry Works! Coalition Harvard

Patient safety education at japanese medical schools

The apology dynamic (orthopaedics)

Mindfulness and apology

Hello, World!

Blaming / Skuldbeläggande

Anamaria Whitmer — Mon, 09 Feb 2015 16:51:34 +0000

Blaming and Accountability

Impatience with discomfort and momentary amnesia for one's own 'grit' causes blaming; and blaming makes it almost impossible to actually create accountability.....now this is an important idea I hope to hang onto. Refocus on grit, compassion, patience...and EFFECTIVE accountability.....why do so many good things involve patience with discomfort? When I 'grit' my teeth to persevere, something tightens in me and the discomfort increases. Now to practice 'gritting' without tightening.....feels more like ....?

You are probably a bit of a blamer - most of us are. But why should we give it up? In this witty sequel to our most watched RSA Short, inspirational thinker Brené Brown considers why we blame others, how it sabotages our relationships, and why we desperately need to move beyond this toxic behaviour.

Click here to see Brene Brown 'On Blame'

So my next question is how does this tie in with my everyday life as a physician, employee and team member?

Hello, World!

Permalink

Grit; Ihärdighet

Anamaria Whitmer — Sun, 08 Feb 2015 15:52:59 +0000

Är du ihärdigt? När? Do you have grit? When?

NO GRIT NO PEARL

Video on grit

Angela Lee Duckworth: Key to success? Grit. To see the video click on the pearl above. Click here to view the thought provoking NY Times article on the same theme but with different authors.

Angela Lee Duckworth: Nyckeln till framgång? Ihärdighet. Videon med Svensk text får ni fram genom att klicka på ‘video on grit’ under bilden. Klicka här och kom till NY Times tänkvärda artikel om samma tema.

Curiosity/ Nyfikenhet

Could curiosity be the key to grit? How do we in health care Enable our own curiosity in, and empower our patients to dare be curious about, our mutual suffering and healing?

Kan nyfikenhet vara nyckeln till ihärdighet? Hur tillåter och utvecklar vi vår egen nyfikenhet som vårdpersonal och patient? Hur uppmuntrar vi nyfikenhet för vårt ÖMSESIDIGa lidande och läkande?

Hello, World!