Daytona har lagt ut sin pitch mot riksdagen.se på sin egen sajt och begär kommentarer. Jag kommer inte att kommentera själva innehållet i deras pitch (förvisso gav vi själva ett förslag och förlorade men jag var själv inte med i den pitchen och har ingen koll på detaljerna) utan istället ge min syn på den frågan som egentligen genomsyrar merparten av de efterföljande kommentarerna; Vad grundar man egentligen sina beslut på i offentliga upphandlingar?
Så här uppfattar jag saker och ting:
-I offentliga upphandlingar brukar det ofta heta att man ska ge kreativa förslag som andas modernitet och teknisk framåtanda.
-Det brukar också vara så att man ska redogöra för IT, redundans i strukturella resurser och finansiell situation.
Det man söker är naturligtvis en leverantör med kombon kreativ kommunikation OCH teknisk och finansiell stabilitet.
Det låter väl bra under förutsättningen att man också valde både och. Enligt min erfarenhet brukar man i slutändan ändå aldrig välja det mest kreativa och framåtblickande förslaget utan ekonomi, storlek och antalet IT-konsulter blir någon gång i upphandlingsprocessen en utslagsgivande hygienfaktor. I praktiken innebär det att man oftast väljer stabilitet framför kreativitet.
Som skattebetalande medborgare vill jag att mina skattepengar också förvaltas på bästa möjliga sätt - inte bara från ett "trygghets-IT-perspektiv" utan också från ett kreativt perspektiv. Jag vill att Riksdagen och andra myndigheter ska driva en kreativare kommunikation som ger högre grad av upplevd service och tillfredsställelse hos medborgarna. Jag vill också att myndigheterna ska driva kommunikation som engagerar och stimulerar. Och tyvärr är detta sällan det stabila, trygga IT-bolagets starka sida...
Ett konstruktivt förslag framåt skulle kunna vara att offentlig sektor alltid har som regel att dela upp sina upphandlingar av nya webbplatser. Digital identitet, närvaro, kreativ kommunikation = en upphandling och IT, resursstabilitet, systemutveckling = en annan upphandling.
Då kan äpplen jämföras med äpplen och päron med päron.
/S
Årets skylt har korats. Cloud Nine vann. Ja, restaurangen alltså.
Förvirrande?
Eller kan man kanske servera lite mat och lite webb på en och samma gång?
/S
Avståndsbedömningen lite off, men kul...
/David
Jag kan inte låta bli att dela med mig av denna artikel, som jag hörde teaterkritikern Theresa Benér läsa upp i OBS i P1. Hennes observation är att den seriösa kulturkritiken får allt mindre plats i våra medier,och att detta hotar inte bara kulturens utveckling utan även demokratin: "ju mer kritikern med hjälp av sin kunskap och erfarenhet pekar på möjliga tolkningar, desto större frihet får också läsaren och kulturkonsumenten att på egen hand våga möta konstens olika uttryck. I förlängningen handlar det om att peka på vars och ens möjlighet att tolka verklighetens iscensättningar och uttryck. Det finns inte, som reklam och partipolitik vill att vi ska tro, bara ett sätt att avläsa och förstå verkligheten. Konstens fiktioner och kritikernas fria dialog säkerställer vår demokratiska rätt att granska och ifrågasätta de kulturella och ideologiska system som omger oss."
Jag har själv reflekterat över detta i samband med "statusuppdaterings-kulturen" vi ägnar allt mer tid åt. Stödjer den en fri dialog? Har vi tid att läsa kritiskt? Att se kritiskt på film? Går tiden åt till att konsumera PR och skvaller om upphovsmännen i stället för att granska deras verk? Benér hänvisar också till en intressant dansk artikel .Läs och begrunda!
Det lär inte dröja länge innan Facebook Connect börjar bli populärt på e-handelssajter. "Dina kompisar X och Y köpte den här produkten och de gillade den! Dessutom köpte de en så'n här:" Och visst skulle man lyssna mer på det än på anonyma, kanske påhittade kunder? Tekniken används förstås redan nu flitigt inne i FB och på nischade rekommendationssajter. Men det finns en massa andra tänkbara minor, inte minst den påverkan som kändisar med populära bloggar och Twitterflöden har på marknaden, när de säljer sig till populära varumärken med behov av "reputation management" - som Ellen de Generes/American Express (den senare skadad av subprime-skandalen).
Lagstiftningen är rätt grumlig, jag citerar ur FTC:s nya riktlinjer: "A film star endorses a particular food product. The endorsement regards only points of taste and individual preference. This endorsement must, of course, comply with §255.1; but regardless of whether the star’s compensation for the commercial is a $1 million cash payment or a royalty for each product sold by the advertiser during the next year, no disclosure is required because such payments likely are ordinarily expected by viewers." OK, de Generes klarar sig för att jag förväntar mig att hon får betalt. Men hennes trovärdighet lär ha fått sig en snyting.
/David
Innovationer har alltid intresserat mig. Eller rättare sagt ligger mitt direkta intresse i att utforska de faktorer som gör att en innovation faktiskt händer. Det är mycket som ska klicka; kultur, kvalitet, design, teknik, målgrupp, behov, marknad, produktutveckling bara för att nämna några. Därför kräver innovationer att många olika typer av kompetenser blandas. Inte bara designers och tekniker - som ofta framgår av den gängse stereotypa bilden av innovationsproceser - utan också marknadsfolk, användbarhetsexperter, "accounties", management, etc. Utan ett genomförande och en mottagande marknad har design inget egenvärde i sig, inte heller teknik eller ens en riktigt bra idé. Innovation handlar om ett komplext samspel mellan kompetenser med inbördes inbyggt beroende.
Lyssna på Tim Browns presentation på TEDGlobal i London. Han ger flera konkreta exempel på det jag menar./S
Det slog mig åter igen igår - när jag lyssnade på Måns från Bambuser på Atomer & Bitars konferens om sociala media i Kista - vilken skillnad det är mellan oförädlade pure-plays, LEGO och "vanliga" företag. Hur Bambuser och Twitter och andra bara överlever om man INTE bestämmer i förväg vad tekniken ska användas till och hur svårt det är att förstå och tillämpa i mer traditionella industrier. Det går ju inte bara att släppa ut en omålad bilkaross på marknaden och vänta sig att folk ska måla den själv eller sätta på hjul...Det handlar om förädlingsgrad. Ibland är halvförädlat hela idén. LEGO har ju lyckats bra med en halvförädlad produkt... När vi sedan pratar sociala media och hur djupt in i de affärsskapande processerna eller R&D konversationerna går - eller tillåts gå - spelar det en avgörande roll.
Edison skrev tydligen i sin patentansökan att fonografen skulle användas för att spela in rösterna från människor som snart skulle dö...tur att det inte stannade där, utan just den halvförädlade produkten hade det inte blivit någon musikindustri.
/David