Copyriot

Från och med nu: www.copyriot.se

2007-03-16T16:49:00.000+01:00

Efter nästan tre års existens som blogg, blev det dags för Copyriot att skaffa eget bo på riktigt. Från och med nu är det www.copyriot.se, och enbart den adressen, som gäller. Slut alltså på den märkliga situation där varje inlägg postades på två ställen, två främmande servrar.

Arkiven har däremot inte flyttats, av olika skäl. För att hitta någon av de 651 tidigare postningarna på Copyriot (4,17 inlägg i veckan sedan starten 2004, hjälp!), blir det alltså till att besöka något av de två identiska arkiven: copyriot.blogspot.com (originalet, nu med delvis stukade radbrytningar) eller copyriot.wordpress.com (något snyggare dubletten, med viss kategorisering av inläggen).

Missa inte heller att uppdatera RSS-läsaren med nya flödesadressen: http://www.copyriot.se/?feed=rss2

Flytten, och våren, firar Copyriot även med att bjuda på ett mixtape!

Progghistoria

2007-03-12T01:13:00.000+01:00

Bloggen håller på att flytta, som ni strax kommer att märka. Följande postades egentligen i lördags på nya nästet, som dock strax därefter brakade samman...

Tydligen är det någon slags schlagerfestival ikväll. Det innebär högkonjunktur för plagiatanklagelser, precis som förra året, i några dagar, innan (nästan) alla åter inser att schlagerns väsen ligger just i det eviga återanvändandet av liknande musikaliska motiv.

Schlagerfestival innebär också – åtminstone i år – återblickar på året 1975. Musikrörelsen, idag mera känd under beteckningen "progg", kulminerade den våren, i och med motståndet mot "slaskjippot" på teve. Framför allt minns eftervärlden småleende hur Ulf Dageby sjöng "Doin' The Omoralisk Schlagerfestival", kanske också motdemonstrationen mot schlagerfestivalen den 22 mars 1975, "med fioler och nyckelharpor i täten".

Förvisso var det den ofta väldigt dogmatiska kretsen kring tidskriften Musikens Makt som satte agendan.
Men i Kommittén för en Alternativ Festival -75 ingick även, bland många andra, Tonkonstnärsförbundet, Yrkestrubadurernas förening, Föreningen Svenska Jazzmusiker, Körförbundet, Rikskonserter samt – sist men inte minst – Centerns Ungdomsförbund. Allesammans ville de "bekämpa kommersieliseringen av kulturen och stödja den kultur som inte styrs av ekonomiska vinstintressen".
På alternativfestivalen i Stockholm – som SVT direktsände samtidigt med schlagerfestivalen – framträdde inte bara Nynningen och Söderorts FNL-sånggrupp, utan också Adolf Fredriks församlingskör, Södra Bergens Balalaikor samt diverse internationella jazzstorheter.
Svepande omdömen bör alltså fällas med viss försiktighet. Progghistorien är mer mångtydig.

1975 samlade sej musikrörelsen till en ny jättemanifestation i kampen mot EM-schlagern. Motfestivalen blev en framgång och Sverige drog sej ur slaskjippot.
1976 börjar det kännas som nån sorts konstig baksmälla. En massa band och musikföreningar börjar lägga av.

Författaren till dessa rader, som publicerades i Musikens Makt 9/1976, heter Mikael Wiehe. Strax efter motfestivalen 1975 började utan tvivel rörelsens långsamma nedgång, ledsagad av en stundtals inflammerad debatt om professionalisering och svek.
Mikael Wiehe, i egenskap av en av de mer framgångsrika proggmusikerna, argumenterade för sin linje i ett språk som tycks vara en smula influerat av Mao:

Som jag ser det, finns det två huvudlinjer i musikrörelsen idag. Den ena linjen förespråkar den alternativa formen: entusiasm i stället för organisation, gratisarbete i stället för en ordnad ekonomi, musik för musikens skull i stället för en genomtänkt kulturpolitisk och politisk ideologi. Men det är ju att vilja rulla tillbaka till 1970. Och att vilja tillbaka är reaktionärt och därmed dömt att misslyckas.
Den andra linjen i musikrörelsen vill bygga vidare på de gångna fem, sex årens erfarenheter, dra lärdomar och konsekvenser av dom och gå till offensiv. Detta är progressivt och nödvändigt. /.../
Genom att producera bra kultur och göra bra arrangemang, kommer vi att nå en bred publik, som är viktig [för] att betala vad kulturen kostar. På så sätt skapar vi en stark ekonomi, som gör det möjligt för den fria kulturen att blomstra.

Han fick svar på tal av bland andra Åke "Hållis" Wiktorsson, som ifrågasatte "rätten" att försörja sig som heltidsmusiker:

Man bygger upp ett motsatsförhållande musiker-musikfora, som kan få fruktansvärda konsekvenser.
Det kanske är så att vi just behöver grupper som spelar på heltid för att kunna konkurrera med den kommersiella musiken, men det får inte vara till tonerna av musikrörelsens undergång.
Mikael Wiehe säger att Kontaktnätet är en publikorganisation. Det är lika inihelvete fel som att säga att musikrörelsen har byggts upp av en grupp 'etablerade' band, som har rest runt och dragit igång allting.
Det har alltid och måste alltid vara så att rollerna musiker-aktivist-publik flyter samman om musikrörelsen skall fungera.

Vid samma tid, alltså hösten 1976, lyckades rörelsen efter en rad besvär arrangera sin första "musikerkongress för progressiva musiker". Mötessekreteraren Lars Aldman rapporterade i Musikens Makt att den knepiga frågan om musikernas gager diskuterades i nästan en och en halv dag:

Den knepigaste nöten på ett sätt var nog frågan om amatörer kontra proffsmusiker. Proffsen vill ha ett så högt gage som möjligt för att kunna klara sig drägligt på sin musik, medan amatörerna är rädda för att dom inte får spelningar om gaget blir högt. Musikersamlingen i Malmö hade diskuterat att banden själva skulle klassificera sej i A- och B-band, där B-banden skulle få ett avsevärt lägre gage. Men mötet ville annorlunda. /.../
Vad vi enades om var följande: ett minimigage på 160:- som motsvarar Musikerförbundets minimigage /.../ Vad betyder då det? Ja, i första hand måste 'lågprislinjen' inom Kontaktnätet överges. Det är orealistiskt och löjligt att ta 5:- i inträde när t ex en biobiljett kostar 15:-

Nästan lika kontroversiell var frågan om musikrörelsens relation till Stim. För många av rörelsens musiker hade en Stim-fri musikscen varit en självklarhet, men musikerkongressen 1976 fann ändå efter mycken tvekan att man skulle spela efter upphovsrättsbyråkratins regler, så att de som ordnade spelningar alltså tvingades betala licensavgifter. Andra tyckte det var "jävligt beklämmande" att rörelsens egna musiker på detta sätt gått med på en uppdelning mellan proffs och amatörer.

Kritiken mot Stim var högst framträdande i Musikens Makt, liksom i programtidningen för Alternativ Festival -75, och formulerades främst av Roger Wallis. Om ni känner igen namnet är det nog inte så mycket för hans insatser i sjuttiotalets proggrörelse, utan snarare för hans insatser som nyanserad röst i fildelningsdebatten under 2006.

Idag sitter Roger Wallis i styrelsen för Stim, en organisation som fungerar "mest som en inkassobyrå åt utländska tonsättare och musikförlag" – för att låna hans egen formulering från 1975. Kritiken mot hur Stim, enligt godtyckliga principer, göder topplistemusiken på bekostnad av bredden, är faktiskt minst lika giltig idag som på 1970-talet. Däremot har Stims diskriminering av "populärmusik" börjat luckras upp, vilket också var ett krav som fördes fram av proggarna, vars aktning för "konstmusiken" var ytterst låg.

Vintern efter den lyckade alternativfestivalen uppmanade Musikens Makt till medveten infiltration av Stim, vars odemokratiska struktur man tänkte sig kunna tränga in i genom att alla proggmusiker sökte medlemskap i det vid denna tid ganska åldrade Skap (som av tradition har representanter i Stims styrelse). Våren 1976 utvärderade man:

Nåja. Vårt upprop är inte precis någon dundersuccé hittills. Men några ansökningar om medlemskap har i alla fall ingått till SKAP och ställt till en rejäl karusell.
Roger Wallis var en av dem som ansökte. Innan han accepterades, ringde SKAP-pampen Roland Levin upp honom. Och förklarade att om Roger varit SKAP-medlem när han en gång skrev STIM-kritiska artiklar i MM – då skulle han blivit utesluten! Så om han skulle antas nu fick han allt hålla sej i skinnet.
Roger lovade inget. Men han och ytterligare några inom musikvänstern blev ändå antagna som SKAP-medlemmar.

Idag är alltså Roger Wallis ordförande i samma organisation. Så kan det gå!
Och med denna utvikning avslutar vi dagens lektion i progghistoria.

Öppen metadata, öppna musikspelare

2007-03-04T19:31:00.000+01:00

En omröstning har legat på Piratbyrån.org sedan någon vecka:

Vilka faktorer är viktigast i valet av bärbar musikspelare? Bland svarsalternativen finns två helt dominerande. Den ena är design, vilket nog i allmänhet talar för Apples iPod. Den andra, som talar mot iPod, är efterfrågan på att kunna spela även öppna ljudformat såsom .ogg. Såsom "det politiskt korrekta svarsalternativet" är dess andel säkerligen långt högre än det vore i en enkät till allmänheten.

De två återstående alternativen ges långt mindre betydelse. Nästan ingen bryr sig om att ha en mikrofon i sin musikspelare. Ska det tolkas som ljudjägarens definitiva död? Antagligen inte. Dels har mobiltelefoner och digitalkameror tagit över rollen som våra portabla ljudinspelningsapparater. Dels har det som på 1950-talet kallades ljudjakt, det uppsökandet av ljud för kreativt återbruk, uppstått i nya former i de digitala filhaven och analoga skivbackarna.

Endast 15,7 procent av de svarande prioriterar metadata, möjligheten att synkronisera t.ex. antal spelningar och låtbetyg med datorns musikbibliotek. Trodde nog det skulle finnas fler som vill ha in sitt mobila musiklyssnande i sin Last.fm-statistik, eller som gjort sig beroende av "smarta" spellistor som exempelvis utelämnar den senast spelade musiken vid nästa synkning med datorn.
Ändå är nog metadatan viktig för fler än blott än sjättedel. Alla de som kör kombinationen iTunes/iPod vänjer, även om de valt den på grund av hårdvarudesignen, vänjer sig vid spelarmarknadens bäst integrerade lösning för metadata, inklusive möjlighet att ändra betyg på låtarna för dem som gillar sådant.
Att musiken inte bara strömmar från ett flashminne till ett par hörlurar för att sedan förgås, utan lämnar någon slags spår. Att valet mellan att lyssna och att hoppa över, när man är ute på en promenad, bidrar till att bygga upp en smakprofil ur filmyllret på hårddisken där hemma...

Själv måste jag, som flerårig iPod-användare, erkänna att jag blivit smått beroende av att kunna synkronisera metadatan. Och jag ser det som ett problem. Tekniskt är ju iPod en undermålig musikspelare.
Att den inte spelar öppna filmformat är visserligen en brist den delar med de flesta konkurrenter, och något som de flesta av oss kanske kan leva med, även om releaser från netlabels som Kahvi därmed bannlyses från mobilt lyssnande.
Värre är det med iPodens enkelriktning. Medan många andra spelare när de kopplas till datorn fungerar som de flashminnen eller hårddiskar de är, har Apple försökt se till att vi inte ska kunna kopiera från en iPod, bara till.
Visst finns det program för att kringgå spärrarna. Men Apples "uppdateringar" av iPod-mjukvaran är ofta egentligen försök att försvåra för dessa program, även om de snabbt kommer i nya versioner. Kort sagt, iPod är en spelare som i särdeles hög grad inskränker sin egen funktionalitet, enbart i syfte att försvåra horisontellt informationsutbyte.
Vi måste fråga oss varför så många av oss ändå fortsätter att köpa stora och små iPods, trots att det finns en mängd konkurrenter med motsvarande eller bättre funktionalitet och bättre pris. Designen verkar vara en sak. Metadatan är antagligen en annan. Vi ger avkall på en viss grad av teknisk öppenhet, till förmån för att få en omfattande integration mellan den portabla hårdvaruspelare och datorns mjukvaruspelare.

Förslag: En öppen standard för metadata som används i musikbibliotek (senaste spelning, överhoppning, betyg och mycket annat). Som komplement till ID3, som blivit standard för att lagra metadata i MP3-filer (med uppgifter som låtnamn, årtal, genre med mera).
Konkurrensen skulle bli jämnare med en öppen standard. Oavsett från vilken fabrikant man köpt sin bärbara musikspelare, och även om man använder Amarok eller annan fri mjukvara för sitt musiklyssnande i datorn, skulle det gå att åtnjuta synkronisering av metadatan.
En öppen standard skulle kort sagt både kunna bryta Apples dominans, främja fri mjukvara och öppna upp ännu okända sociala aspekter av musiklyssnandet. Allt som behövs är egentligen en driftig entreprenör som etablerar en kontakt mellan ett fåtal (asiatiska) fabriker och (västerländska) kodare. Resten skulle sedan ha allt att vinna på att ansluta sig.

Vi spånade en del kring metadata i Amsterdam senast. Någon kom upp med frasen the files have been downloaded; när man kan säga så, handlar det inte längre om att konsumera data, utan om att producera metadata, sålla agnarna från vetet. Överflödets moment, när en individ har tillgång till mer musik än hon kan lyssna på och fler filmer än hon hinner se, leder över i kreativ organisering. Från högst personligt byggande av playlists, via rekommendationer till den närmasta kretsen, till offentliga arkiv och DJ:ande.

Metoderna som antipiraterna använder i sitt krig mot fildelningen handlar allt mindre om att stoppa distributionen av upphovsrättsskyddat material. I stället försöker man stävja distributionen av metadata genom att bland annat försöka stänga Bittorrent-trackers. Vad en tracker gör är ju just att distribuera metadata såsom filnamn, checksums och nätverksadresser, medan själva dataöverföringen sker P2P.

Fildelning handlar om indexering och sammanlänkning av privata arkiv till ett superarkiv. Kopimi kräver avlägsnandet av onödiga barriärer för den metadata vi hela tiden skapar i vår vardag. Apple försöker mätta oss med halva kakan, genom att dränka den i socker. Hur länge till ska vi nöja oss med det?

Magnefiler, tonbandsamatörer, ljudjägare

2007-03-03T18:06:00.000+01:00

När kassettbandspelaren slog igenom med stor kraft i början av 1970-talet, rådde inget tvivel om att kassetterna nästan uteslutande var ett medium för att kopiera förinspelad musik från radio och grammofon. (Att kassetter också kom till bruk för flerkanalsinspelning i hemmastudios och för lagring av programkod till hemdatorer, ansåg man sig åtminstone kunna försumma, när förslagen om kassettskatt och kassettersättning utformades.)
Men ett par decennier innan, när det i stället rörde sig om inspelning på stora rullbandspelare eller till och med på metalltråd, var apparaternas användningsområden mer mångsidiga. Efter lite gluttande i Kungliga Bibliotekets arkiv blir det här dags för en inblick i idéerna hos de tidiga inspelningsamatörerna.

Magnetiska inspelningsmedier började först att saluföras i Sverige år 1949 av Motalaföretaget Luxor Radio AB, som i "intimt samarbete med Armour Research Foundation" (tekniken kom från amerikanska krigsmakten), lanserade sin Magnefon som med relativt bra kvalitet spelade in ljud på metalltråd, från mikrofon eller radio. Priset var saftigt, uppemot tretusen kronor. En återförsäljare berättade att många av köparna var folkskollärare.

Två år senare började Luxor utge en tidskrift vid namn Trådnytt som utsändes till alla Magnefon-ägare för att hålla intresset uppe. Där blandades instruktioner i hur man spelar upp ljud baklänges med deckarhistorier som "Magnefonmordet". Första numret myntade ordet "magnefil" som beteckning på trådinspelningsentusiasterna, och innehöll även deckarhistorien "Magnefonmordet". Snart därefter följde t.ex. instruktioner i hur man spelar upp trådar baklänges, samt en exklusiv intervju med Halie Selassie under rubriken "Magnefonmöte med mörkhyad monark"!
År 1953 lanserade Luxor den nya modellen M106, med inbyggd grammofon som underlättade direktinspelning från LP-skivor till metalltråd. Men Trådnytt betonade likväl att det mest spännande var sådant som idag ofta kallas "user-generated content":

Sin ojämförligt största användning har dock Luxor Magnefon som den ständiga källan till kunskap och förströelse i hemmet, som bevarare av trevliga radioprogram, värdefull musik, glada minnen från familjefester, barnens röster under uppväxtåren o.s.v. samt som den diskreta men omutliga kritikern och läraren vid språk-, sång- och musikstudier, vid förberedelser för hyllningstal och andra mer eller mindre offentliga framträdanden.

Exemplen från familjelivet påminner om marknadsföringen av Edisons fonograf över ett halvsekel tidigare. Året efter kom modellen M110, som ytterligare sökte tillfredsställa amatörentusiasternas skapar lust genom att erbjuda "möjlighet till trickinspelningar genom att blanda mikrofoninspelning med grammofon- eller radioinspelning".
Samtidigt ökade konkurrensen från andra prylar, och då inte bara från rullbandspelare (Magnetofon) som under slutet av 1950-talet kom att ersätta trådinspelningen. Enkelriktade etermedier intensifierade sina bombardemang mot de moderna hemmen. År 1955, samma år som Svenska Magnefonklubben (som strax därefter tycks ha bytt namn till Magnetofonklubben) bildades, skriver Luxor-kontakt, en tidning för anställda och återförsäljare:

Inför den kommande utvecklingen inom radio med dubbelprogrammet på tröskeln och TV gläntande på dörren frågar man sig naturligt nog, hur dessa nyheter kommer att inverka på behovet av och intresset för inspelningsapparater. Vid första påseende ligger det nära till hands att tänka sig, att behovet av heminspelningar på Magnefon skulle minska, när etern får mer att bjuda. Tänker man närmare efter, kommer man emellertid snart till en motsatt slutsats. När det blir mer att välja på i etern, blir det också flera program, som man inte vill försumma. 'Kollisioner' mellan två bra program kommer att inträffa oftare och därför får man också oftare anledning att anvnda sin Magnefon för att spela in det ena programmet, medan man lyssnar resp. tittar på det andra. all den nytta Luxor Magnefon kan göra för övrigt i hemmet – spela in barnens, anförvanters och berömda personers röster för framtiden, hjälpa till vid språk- och musikstudier samt när man skall förbereda ett tal, att kopiera en intressant grammofonskiva, för trådkorrespondens med vännerna, m.m. – blir naturligtvis lika aktuellt i framtiden som hittills.

Tråd- och bandspelare kunde alltså marknadsföras som ett sätt att effektivisera intaget av massmedier. Men de riktiga entusiasterna värjde sig mot ett så passivt ideal. Vi citerar ledarsidan i Magnetofonklubbens tidskrift Ljudteknik, 1959:

Reklamen för bandspelare trycker hårt på hur praktiska dessa apparater är när de registrerar radioprogram som råkar kollidera med televisionsbönetimmarna. Ja, visst är det fint att kunna konservera radioprogram vad den nu än kolliderar med, men nog kan väl en bandspelare användas till mycket annat (och roligare).
Varför inte utnyttja den som ett komplement till andra hobbies? Musikern har i den en förträfflig spegel och en outtröttlig accompanjatör. Amatörskådespelaren har en omutlig kritiker, en bra övningskamrat. Filmamatören ett numera nästan 'oumbärligt' komplement till kameran. Ornitologen en möjlighet att bevara vår- och sommarmorgnarna till de mörka vinterkvällarna.

Överlag dominerades dock Ljudteknik och Magnetofonklubbens övriga verksamhet av ren ingenjörskonst och teoretiska resonemang om akustik. Amatörismens ideal hölls däremot högt i en annan publikation vid denna tid: Tonbandet, ett fanzine som utgavs 1958–64 med underrubriken "tidskrift för inspelningsamatörer".
Tryckningen finansierade Erik Lindgren i Lund genom att sälja inspelningsband till Tonbandets prenumerantskara, i vilken det för övrigt lär ha funnits en hel del esperantister. Det senare ger en vink om vilka ideal som genomsyrade amatörrörelsen.

Redan 1945, just efter att slaktandet i Europa äntligen avstannat, började Erik Lindgren att utge Pen Friends, ett kontaktblad för en internationell klubb som utbytte adresse och brevväxlade om stort och smått. Målet var att skapa ökad internationell förståelse, och därigenom förutsättningar för världsfred.
Att både tråd- och bandspelare hade solklart militärt ursprung var inget hinder för korrespondensentusiaster som Erik Lindgren att omfamna dem som medel för fred. Han var snabb att skaffa sig en Magnefon och bli "wire friend" som talade in hälsningar på trådrullar och skickade på posten till likasinnade över hela världen. När rullbandspelare blev överkomliga övergick korrespondensen till band. I andra numret av Tonbandet 1958 presenterar Lars Svensson den internationella föreningen Voicespondence club:

Några utväxlar musikinspelningar, andra diskuterar religion, filosofi, konst eller böcker. Ras, religion, filosofi, ålder och politisk åsikt spelar alls ingen roll. Har man bara intresse för andra människor, går allting bra.

En annan förening för ljudkorrespondens, World Tape Pals, hade enligt en artikel i Time Magazine 1960, 5000 medlemmar. Erik Lindgren förnekade inte att elektronikfabrikanter, som också sponsrade de internationella bandamatörtävlingarna, hade ett finger med i spelet:

Kanske har grundarna till många av dessa klubbar inte alltid haft bara idealism som drivkraft. Deras ekonomiska intressen har också spelat roll i sammanhanget. Men de får alltid idealister med i sammanslutningen

Erik Lindgren och kretsen kring Tonbandet ville, enligt en upprepad formulering, se till "att bandspelaren inte kommer i skymundan efter en första period av experimenterande och standardskämt i vänkretsen". De brann verkligen för att bandamatörerna skulle utveckla egna metoder i stället för att härma radions redigeringsteknik, och kämpade för att bandspelaren inte skulle underordnas etermedierna.

Att tappa av en utsändning från radion gör oss sannerligen inte till bandamatörer, möjligen till kopister eller administratörer. /.../ Om vi skall kalla oss bandamatörer bör vi också vara aktiva, och här har vi pudelns kärna: mikrofonen. /.../ Vi måste utvidga våra jaktmarker.

Begreppet ljudjägare (av tyskans Tonjäger) användes ibland om inspelningsentusiaster som framemot 1960 använde sig av bärbara batteribandspelare. Tonbandet diskuterade katalogiseringssystem för arkiverade ljud, lärde ut tekniker för att sjunga duett med sig själv, gav tips för hur man bäst kombinerar bandspelare och diabildsvisning.
År 1960 skriver signaturen S.C. en patosfylld artikel, som erinrar påtagligt om hur nutida hyllare av nätets deltagarkulturer kan uttrycka sig:

Radion har vuxit in i hemmen och är ett naturligt objekt. Likväl utvecklas ljudåtergivningen och åtminstone för musikvänner har hi-fi-anläggningarna på ett avgjort sätt kommit med något nytt. Samma konstruktion har fört fram grammofonen i rampljuset, och den liknar nu inte mycket den skrapande och ljudförvrängande lådan från trettiotalet.
Vi har alltså kommit fram till att kunna fylla fritiden med högklassig ljudunderhållning. Vi hinner svårt med att följa underhållningen både i P1, P2 och TV. Vi har tillgång till så mycket ljud och bild vi hinner konsumera. /.../
Konsumtion av färdiglagad underhållning som stoppas i oss som av en korvstoppningsapparat. /.../
Detta, att låta mikrofonen lyssna, och omedelbart utan framkallningsprocedurer ha ljudet färdigmagasinerat och återgivningsklart, är fortfarande förbluffande. /.../
Och likväl kan vi konstatera, att intresset för bandinspelningen är klart tillbakagående. Alltför många av de dyrbara apparaterna står oanvända, många vandrar tillbaka till handlare för att bytas mot andra apparater.
Bandspelaren har ändå något att ge oss, som de andra underhållningsapparaterna saknar. Den ger oss möjlighet att själva vara givare, inte bara konsumenter. Att själv få stoppa korv i apparaten. Vi kan producera underhållning efter eget kynne, plocka fram från världens alla radiostationer den underhållning vi tycker om och bevara den. Vi kan också – och det är kanske viktigare – blanda och mixa efter behag, blanda färdiglagad mat med vår egen lilla specialitet.

Lawrence Lessig skulle få tänka om sin tes om 1900-talet som read only om han tog del av dessa bandamatörers idéer, ty de är i det närmaste identiska med vad han säger idag.
Då som nu fanns en medvetenhet om att remixkulturer krockar med tanken på upphovsrätt. År 1961, i samband med att Sverige fick sin första upphovsrättslag (tidigare fanns olika lagar för olika konstarter), vilken dock tydligt tillät inspelning från radio för privat bruk, skriver Tonbandet under rubriken "Bandamatören och copyright":

Det engelska ordet copyright (kopieringsrätt) har fått en allt kärvare innebörd för bandamatörerna, kanske inte så mycket i Sverige som i utlandet. /.../
I Tyskland har införts bestämmelser att i annonser, som reklamerar för band och bandspelare, skall införas följande text: 'Inspelning av genom upphovsrätt skyddade musikaliska och litterära verk är tillåten endast efter godkännande av upphovsmannen, resp. företrädare eller eljest berättigade, t.ex. GEMA (tyska STIM), förläggare, tillverkare av grammofonskivor osv.' Dessa bestämmelser är ett faktum, och de tillämpas också, åtminstone från GEMA:s sida. Från England har rapporterats att t.o.m. lokala tonbandsklubbar fått skrivelser från brittiska STIM med krav på ersättningar för framförande av skyddade verk i tonbandskorrespondens.

Mycket mer ordas det dock inte om upphovsrätten i någon av de skrifter jag gått igenom. Alla insåg ju att det inte fanns något sätt att i praktiken reglera det mångfaldigande av ljud som ägde rum inom hemmets ramar, eller bakom brevhemlighetens skydd, så varför bry sig? När Luxor-kontakt för första gången i nr. 2/1949 lanserade sin Magnefon fanns faktiskt en passus om den eventuella olagligheten. Men den hänvisades till en parentes, och företaget såg inget skäl att skämmas över att ha byggt in funktionen:

Som Magnefon-enheten är inbyggd i radiogrammofonen 219 WM är den dessutom i hög grad helautomatisk. Om man har radion i gång och finner, att man gärna skulle vilja spela in radioprogrammet (det är dock åtminstone tills vidare förbjudet), trycker man först på knappen Till (On). Så fort lampan på Magnefonen bredvid knappraden lyser, är apparaten färdig för inspelning, vilken sker när man trycker på knappen Radio Record (Radio Inspelning).

Inlägget ovan kan ses som en preliminär sammanfattning av (ett sidospår i) pågående forskning, vars slutsatser kommer att modifieras med tiden.
Citera det helst inte i uppsatser eller liknande, utan kontakta mig hellre för aktuellt material.
Kommentarer är extra välkommna! (Jag är säker på att det finns Copyriot-läsare som, under de år vi här talar om, ägnade många timmar vid sina rullbandspelare, kanske även trådspelare. Kanske någon av dessa har erfarenheter att dela med sig av?)

Piratbion trotsade Antipiratbyrån, i två världar samtidigt

2007-03-02T17:58:00.000+01:00

Smulat formbröd, konfetti, riskorn, lustiga hattar samt ett stort antal plasthandskar. Sådana saker täckte igår golvet på lokalen i KTH:s kårhus, när ljuset tändes efter Piratbions senaste visning igår. Efter YouTube-festival och shoot-a-long var det dags för second-life-a-long, nu i samarbete med en grupp arkitekturstudenter som läser en kurs kring virtuella världar med bland andra Palle Torsson som lärare. Jämte den fysiska festlokalen fanns alltså en väldigt tjusig lokal i Second Life, och bägge fanns projicerade på varandras väggar.

Aktiviteten var ändå störst i första livet a.k.a. afket; lokalen fullsmockad, baren välbesökt och filmvisningen minst sagt livad (eller kanske lajvad). Envar fick gratis ett välutrustat kit med prylar i entrén som på olika sätt kom till användning under den lekledarledda visningen av glamrockskräckkomedimusikalen The Rocky Horror Picture Show från 1975.

Extra kul blev det hela eftersom Antipiratbyrån på fullt allvar försökte stoppa arrangemanget! Så fort de fick nys om det, hade de tydligen ringt upp Fox för att kontrollera att Piratbion eller arkitekturstudenterna verkligen inte hade erhållit tillstånd. Under hela eftermiddagen ringde sedan Henrik Pontén och hans stab otaliga hotfulla samtal till arkitekturstudenternas alla lärare samt till allehanda ansvariga på KTH och kåren. Utan resultat, trots åtskilliga hot om polisanmälan för upphovsrättsbrott.

Men i slutändan bet inte heller hot om polisanmälan. Allt Antipiratbyrån uppnådde var att göra bort sig.
Visserligen beslöt sig arrangörerna för att inte, som planerat, visa filmen i Second Life, utan i stället streama ut en kamera som filmade publiken (fast som efterhand ändå vred sig och visade bioduken, med viss fördröjning, vilket blev lite kul då Second Life-vyn sedan i sin tur återprojicerades på en annan av biograflokalens väggar).
Ingen hade ju ändå använt Second Life-visningen om de satt framför sin dator och i första hand ville se The Rocky Horror Picture Show. Då finns ju enklare sätt.
Antipiratbyrån kan knappast ha sett en ekonomisk förlust i arrangemanget. I stället kan vi nog anta att de är skraja för att grupper med "pirat-" i namnet inte bara högaktningsfullt ignorerar upphovsrätten, utan dessutom gör det i samarbete med undervisningen på ett kungligt lärosäte.

Det måste vara frustrerande för Antipiratbyrån att se hur dem man vill brännmärka rör sig så ledigt in och ut ur institutionerna, och förbryllande för dem att Piratbion vågar experimentera med "nya sätt att uppleva bio, som inte bara handlar om duken och om blint stirrande", som det förklarades innan visningen. Hoppas på fler desperata interventioner i samma stil – det är stor underhållning. Och hoppas på lika festliga piratbioarrangemang under våren. När samtliga i lokalen fortsätter dansa även under städningen är det uppenbarligen lyckat.
Arkitekturstudenterna, å sin sida, fortsätter att etablera samarbeten kring virtuell design. Om en vecka ordnar de en installation tillsammans med Moderna Dansteatern, återigen i två världar simultant.

På tal om det kan vi passa på att tipsa om mer dansrelaterat: Livekonstkollektivet MELO, med bland andra Ollibolli (som flera säkert minns för hans första solodansframträdande, på en Piratbyrån-fest), kör sin musik- och dansföreställning Tie me to this world på Dansens Hus under nästa vecka.

Föreläsning i Göteborg, 4 april

2007-02-28T16:24:00.000+01:00

Gästföreläste just i två timmar för grundkursen i medie- och kommunikationsvetenskap här på Södertörns högskola.
Eftersom studenterna ivrigt kopplade mitt snack om hur upphovsrättens grundvalar osäkras till sina egna erfarenheter som fildelare och DJ:s, kändes det hela väldigt givande. Just sådant gör ju att ens orerande kan utvecklas, sållas och omstöpas inför nästa session.
På måndag är det dags att prata på Kungliga Konsthögskolan, för kursen legal/illegal som riktar sig till yrkesverksamma konstnärer och arkitekter. Föreläste där redan i höstas, fast då med särskilt fokus på brasiliansk kulturkannibalism.

Tänkte ta tillfället att göra reklam för ett mer offentligt arrangemang. Om en dryg månad är jag nämligen inbjuden till Göteborgs stadsteater och deras föreläsningsserie på Nya Studion.
Välkomna dit till Götaplatsen den 4 april kring klockan 20.00. Inträdet är gratis. Vi kanske ses!

Göteborg, Göteborg... Känns märkligt långt borta nuförtiden. Fast mina tankar har nog ännu inte riktigt lämnat Sibirien.

Reseberättelse från en osannolik Sibirienturné

2007-02-27T03:53:00.000+01:00

Till slut tog vi oss ändå till Sibirien. Visserligen hann vi tyvärr bara stanna i drygt två dygn. Men av reseberättelsen som kommer här – inklusive både lite bild, lite ljud och flera sidospår – verkar ändå blir rätt lång...

En gång i tiden beordrade tsaren bygget av ett ortodoxt kapell exakt på det dåvarande Rysslands geografiska mittpunkt. Det hamnade i den framväxande storstaden Novosibirsk, som grundats 1893 som resultat av att den transsibiriska järnvägen behövde en bro över floden Ob.
Bara ett par stenkast från kapellet ligger stadens stiliga konserthus, uppfört några år efter revolutionen. I lördags stod vi till slut på dess scen och genomförde en alldeles oförglömlig konsert.
Men strapatserna på vägen fick oss flera gånger att nästan ge upp hoppet om att vi skulle komma fram.

Första reseförsöken sket ju sig, på grund av felaktigt visum. När vi i torsdags försökte på nytt, förflöt åtminstone första etappen till Moskva utan problem. Men när vi tagit oss till inrikesterminalen för att hämta ut våra biljetter, som Novosibirsks filharmoniska sällskap hade bokat åt oss, kunde damen i Aeroflotdisken omöjligen hitta bokningen. Någonstans i studsandet mellan bolagets Novosibirsk-, Moskva-, Sveavägen- och Arlandakontor hade den upphört att existera, och att våra sibiriska värdar via telefon försökte uppbåda alla sina kontakter hjälpte icke. Samtidigt missade Max, den ende av oss med biljett, planet på grund av en enorm och orörlig kö till säkerhetskontrollen. (Detta var innan vi lärde oss att det i dessa köer anses helt okej att tränga sig före om det verkligen är akut.)
Här sved det till rejält i Vox Vulgaris fyra plånböcker. Var och en fick skrapa fram varenda rubel som kunde uppbådas så att vi fick kontanter att köpa fyra nya flygbiljetter till fredagsmorgonen. Letade upp de minst ruggiga taxisnubbarna som stod att finna på Moskvas inrikesterminal i den sena timman och tog oss, för hiskeligt överpris, till ett flygplatshotell där vi tog in i några timmar innan resan fortsatte österut.

Aeroflots inrikesflygplan hade skönt blommiga tapeter med okänt antal decennier på nacken. Innan start ljöd ur högtalarna vad som gissningsvis var sovjetisk muzak från ett slitet rullband som varit inbyggd i maskinen sedan den först lyfte. Efter start droppade någon slags olja från taket ner på en punkt mellan Joels och Max säten. De tätade med en servett.

Ymnigt snöande fördröjde planen en smula, och tidsskillnaden åt upp några timmar till. När vi väl landade på Novosibirsks flygplats var klockan redan sex. Konserten skulle börja sju, i Akademgorodok, några mil bort. Vi fick göra ordning instrumenten under bilfärden, rusa in Vetenskapsmännens Hus och upp i logerna för att byta om.
Publiken – omkring 350 personer, alla med koppling till det stora universitet som ju är själva syftet med Akademgorodok – fick snällt vänta till en halvtimma efter utsatt tid, innan Insula Magica började spela några nummer själva, för att därefter presentera oss, kvällens långväga gäster.

Helt ouppvärmda och knappt stämda satte vi igång.
Envar som spelat tidig musik på mer eller mindre tidstrogna instrument, har också beklagat sig över instrumentens temperaturkänslighet. Och inre Sibirien är just nu svinkallt, om än bara några grader kallare än Stockholm. Alltså gick vi på scen i sammanbiten förvissning om att rejält knas kunde vara att vänta. Max alla säckpipor funkade faktiskt riktigt bra. Värre var det med Joels cister, som under upptiningen inte bara stämde om sig ordentligt; i början av Cantiga 213 rök den mest kritiska strängen...
"Katastrof" var det första ord som någon av oss yttrade när det (äntligen) blev paus. Och de fysikaliska förhållandena stod då bara för en del av oflytet. Publiken var visserligen medveten om att vi stod och genomförde ett gemensamt program med Insula Magica utan att någonsin ha spelat med dem innan. För en del kändes det som att jag spelade med noll känsla i första halvlek, och med blott fejkad känsla i den andra.
Fast fullt så illa verkar det inte ha låtit, åtminstone inte hela vägen, att döma av inspelningarna. Just sådana här lägen är vad som får en att inse att man ändå är rätt rutinerad som musikalisk scenkonstnär. Och efter att vi på slutet dragit loss en saltarello – det allra snabbaste, högljuddaste och möjligen hjärndödaste vi hade att komma med – kändes det ändå som om genuin uppskattning kom i retur, så att det gick att bocka för applåderna utan att småskämmas. Var tionde besökare köpte förresten med sig vår skiva, till mer eller mindre överpris, den kvällen.
Någon av de gestalter som vi kunde ana sittande i publiken gick visst hem och skrev i en kommentar, som jag bara kan återge som babelfiskpoesi:

outstanding concert came out! The Swedes of opazdali because of the delay of aircraft, concert detained on half-hour. He did not here already think that it is possible in motion to improvise on the theme of medieval music! Swedes and our rehearsed directly on the scene. By thanks, obtained enormous udovl'stviye!

Även om vi gjorde en betydligt bättre konsert på lördagen, finns bara inspelning från fredagen, så några MP3-klipp får det bäl bjudas på:

Insula Magica & Vox Vulgaris - Stella Splendens.mp3.
Spansk medeltidsstandard som var första spåret på vår skiva; nu med ljuvlig sång (i ett arrangemang hastigt spikat under pausen).
Vox Vulgaris - Lauda.mp3
När jag tänker efter har jag nog aldrig hört den här sortens breakbeats i niotakt, särskilt inte i sakral medeltidsmusik... Kort utdrag ur en tolkning vi gjort av en ytterst vag medeltida italiensk notskrift, som vi förresten nog aldrig tidigare spelat offentligt tidigare.
Insula Magica & Vox Vulgaris - Cantiga.mp3
Här hakade vi mest på våra sibiriska kollegor i ett stycke som vi aldrig spelat tidigare. Extremt catchig melodi som gjord för Insula Magicas och briljanta sångare och strängmusiker.

Om ni ursäktar min geoimaginära fixering, måste jag nu än en gång understryka storheten av var vi alltså stod på scen i lördags: I Vetenskapsmännens hus (vars modernistiska arkitektur till förväxling liknande ett större svenskt Folkets Hus) i Vetenskapens Stad Akademgorodok).

The community center. Another faceless concrete building from the sober Chrushtchev era. No longer Stalin baroque and not yet Breshnev's pretentious classicism, it mirrors the transitory period of the years between 1956 and 1966 when Akademgorodok was completed. A strange era in which, as Babashina underlines, the party leader himself gave the order to build the neighboring academy hotel with eight floors instead of nine, arguing that eight floors would be sufficient in the midst of the woods.

Åminns nu neoismens ord. Ta fram en karta. Sätt ner fingret mitt i den eurasiska landmassan. Du kan mycket väl ha satt det rakt på AKADEMGOROD, neoisternas förlovade stad. Låt sedan fingret vandra ett kvarts jordklot västerut, bort till samma landmassas västliga utpost, där bara ett smalt sund skiljer Europa från Afrika: Tanger, som i Burroughs delirier blev till INTERZONE. Akadememgorod och Interzone. Två imaginära städer, som bägge vid olika tidpunkter fungerat som relativa fristäder, men på flera andra sätt kan ses som varandras motsatser. Den ena ligger i mitten av världens största landmassa, den andra är gränssnittet mellan två kontinenter. Neoisternas Akademgorod är "en stad byggd för förstörelse, staden där alla Rysslands hjärnor tänker och skapar slutet". Den överaffirmerade universitetsdiskursen, den fullbordade nihilismen och/eller modernitetens kokpunkt. En antikronologi.
Burroughs Interzone är däremot en paranoid plats där ingen början och inga slut går att fastställa; Deleuze läser här in ett förebåd om kontrollsamhällena. Intressant nog upphörde den internationella zonen i Tangier samtidigt som vetenskapsstaden Akademgorodok anlades, i slutet av 1950-talet.

Sibirier betraktar inte Moskva som en del av Ryssland, utan som en kuriös och framför allt svindyr enklav. Själv tror jag att Moskva och dess dekadens ligger närmare Interzone än Akademgorod. Men i själva verket har jag inte en aning, ty jag har inte varit där om vi bortser från flygplatsen. Men taxiterrorn där påminde, om än mycket vagt, om mitt besök på vad som mycket väl kan vara jordens mest bedrövliga plats: Marockanska sidan av den stinkande gränsövergången vid spanska enklaven Ceuta – alldeles i närheten av Tanger.
Akademgorodok, däremot, kan mycket väl få vara den förlovade stad som neoisterna drömmer om. Trots en halvdan spelning, och trots att vi inte hann se mycket mer än mörker och tungt snöfall, känns det som vi har gjort vad vi kan för att hörsamma uppmaningen.

På lördagen fick vi tillfälle både till att sova, öva ihop ett riktigt konsertprogram med våra kollegor, äta bliny samt se Novosibirsk i dagsljus.
Rysslands två större städer må ha långt fler invånare, men Sibiriens huvudstad har ett relativt sett mycket mer påtagligt blomstrande kulturliv. En bidragande förklaring är att symfoniorkester och annat evakuerades hit från S:t Petersburg under kriget. Bara några dagar efter krigssegern invigdes det magnifika operahus som idag är dagens centrum. Bredvid, längst upp på konserthuset, hängde en banderoll vars enda latinska bokstäver tecknade namnen INSULA MAGICA och VOX VULGARIS.

Insula Magica är en ensemble för tidig musik, med både sångare och instrumentalister, som grundades av konservatoriestudenter 1981. Idag är de deltidsanställda av Novosibirsks filharmoniska sällskap, för att göra ett trettiotal konserter per år, och har även turnerat en hel del i Europa. Medlemmarna extraknäcker en del som frilansande musiker på restauranger i staden, vilket i Ryssland intressant nog ger bättre extrainkomster än att ge musiklektioner. Det berättar Insula Magicas konstnärlige ledare och ende kvarvarande ursprungsmedlem Arkady Burkhanov, när vi sitter på pizzerian Capriccio (för övrigt ett utmärkt ställe, om någon skulle ha vägarna förbi), där det allt som oftast återfinns instrumentalister som kan spela allt från gamla schlagers till italiensk renässansmusik. Nog för att Ryssland har en annan uppskattning av levande musik än Västeuropa!

Vår gemensamma konsert arrangerades som en del av Insula Magicas tjugofemårsfirande och samtidigt femtonårsfirandet för den nuvarande formen för Novosibirsks filharmoniska sällskap. Under lördageftermiddagen fick vi några timmar på oss att repa in ett gemensamt upplägg, där några stycken spelades med hela dussinet av musiker och sångare från Sibirien och Sverige.
Arrangemangets koncept var tydligt i marknadsföringen: Här skulle två sätt att närma sig medeltidens musik mötas på scen: Insula Magicas mer "akademiska" ensemblemusik och Vox Vulgaris som det sades mer gatumässiga och folkliga stil.
En del konsertbesökare kom fram och uttryckte sig entusiastiskt över graden av improvisation i vår musik, som de saknade hos de mer notbundna tolkningarna av tidiga musik.
Konsertbesökarna, ja. Uppemot fyrahundra personer, med en åldersmässig fördelning som aldrig skådats i ett svenskt konserthus, som gav underbar respons när vi väl var igång på scen. Antagligen var det den bästa spelning vi någonsin genomfört i Vox Vulgaris-sättningen – vilket vi verkligen inte trodde när vi för ett tag sedan hastigt repade ihop oss efter två års uppehåll – och enorm närvaro i samspelet med Insula Magicas musiker och sångare. Ren lycka. Jon och Max fann varsin ros när vi klappades in på nytt.

Så att publiken gillade det hela märktes. Ändå blev det en chock att gå ut i foajen efteråt och genast omringas av en jublande massa som översvallade oss med lovord på de språk de kunde frambåda – studenter på engelska, gamla tanter på tyska – och mer eller mindre mangrant krävde våra autografer( antingen på vår skiva eller i block). Vi blev nog alla nästan rörda till tårar. De som uttryckte sin uppskattning var från samtliga levande generationer, med viss överrepresentation av ungdomar. På ett konserthus! En ung man tyckte att våra låtarrangemang påminde om Joy Division och The Cure.
En flicka i tioårsåldern kom fram till mig och insisterade på att ge mig en tygbjörn i gåva. Hennes mor berättade senare för någon, att flickan fått den i present av läraren för att hon varit så duktig i skolan, och senare på kvällen funnit vår konsert så fantastisk att hon ville visa sin uppskattning till musikerna på så vis. Fantastiskt!

Natten efter konserten tillbringade vi, alla musiker och sångare, på tidigare nämnda pizzeria. Att sova var ändå ingen idé när vi ändå skulle till flygplatsen tidigt på morgonen. Fick höra om musikerlivet i Sovjetunionen och, filtrerat genom vodkadimmor, ta del av en Arkadys sätt att tänka skillnaden mellan "spirituell" och "materiell" musik: Den ena laborerande med addition av noga tempererade övertonsseriers svängningar, den andra begränsande sig till rent melodiska element. (Det är en extremt intressant distinktion, och allt annat än dogmatisk; etiketterna spirituell och materiell skulle kanske lika gärna kunna byta plats. Känner igen den från en rysk kompositör som berättade att han inte tror på copyright eftersom musiken inte fångas i noter utan är av Gud.)
Men dessförinnan stod den vokala delen av vår värdensemble för makalöst mäktiga versioner av ryska dryckesvisor:

Arkady, konstnärlig för Insula Magica och visionär profil i Sibiriens klassiska musikliv.

Safia (Alfia?) är tatar, superbegåvad barockviolinist på väg att studera i Italien, samt den nyaste medlemmen i Insula Magica. Första gången hon rörde en medeltidsfiddla var visst tio dagar innan konserten!

Här finns ett galleri med lite fler bilder från Novosibirsk, Akademgorod och resan dit.

Uppdatering: Ojojoj. Vilken känsla att läsa vad folk i publiken skrev i sina Livejournal-bloggar...

"Tillfälliga exemplar" fortsätter skapa huvudbry

2007-02-22T10:44:00.000+01:00

På sistone har svenska tidningar uppmärksammat att "Pirater kapar tv-kanaler och sänder på nätet gratis" (IDG:s rubrik): "Så får du 2 300 kanaler – gratis" (Aftonbladets rubrik).
Aftonbladet har fräckheten att ta betalt för åtkomst till de aktuella länkarna, i anslutning till något som närmast liknar en reklamtext:

Tusentals tv-kanaler från hela världen är bara ett klick bort. Pirat-tv-sajterna växer nu explosionsartat och i Sverige är det dessutom helt lagligt att kolla på pirat-tv. /.../
Enligt svensk lag är det inte olagligt att se tv som återutsänds via internet. Däremot är det olagligt att ladda ned tv och film från så kallade fildelningssajter.
Om man väljer att bara se tv via internet på datorn så behöver man inte betala tv-licens.

Lagligt att titta – olagligt att lägga ut. Så sammanfattas lagläget i den IDG-artikel som Aftonbladet verkar ha rewritat:

När du tittar på strömmande media skapas nämligen bara en temporär kopia av materialet på din dator. Och enligt svensk lagstiftning behöver då inte förlagan vara laglig, som normalt gäller för privatkopiering.
– När det gäller just den här typen av temporära filer rör det sig om tillfällig kopiering och just sådana filer är inte begränsade till lagliga förlagor, som normalt gäller för kopiering för privat bruk. /.../, förklarar Daniel Westman, som är doktorand i rättsinformatik på Stockholms universitet.

Jag är inte helt övertygad! Med skärpningen 2005 skulle upphovsrättslagen kriminalisera även nedladdningar i fildelningsnätverk. Man drog till med den mest svepande definitioner man kunde uppbåda:

2 § Upphovsrätt innefattar /.../ uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten /.../
Framställning av exemplar innefattar varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar av verket, oavsett i vilken form eller med vilken metod den sker och oavsett om den sker helt eller delvis.

Lagrådet var inte särskilt imponerade, men lagen klubbades ändå. Naturligtvis med vissa undantag: en tautologisk fras om att "laglig användning" minsann är laglig, samt ett undantag som är avsett att inte förbjuda webbläsarens cache-minne (vilket annars hade varit den tveklösa konsekvensen av upphovsrättslagens 2§). Alltså:

11 a § Tillfälliga former av exemplar av verk får framställas, om framställningen utgör en integrerad och väsentlig del i en teknisk process och om exemplaren är flyktiga eller har underordnad betydelse i processen. Exemplaren får inte ha självständig ekonomisk betydelse.

Det är den paragrafen som gör det lagligt att titta på piratströmmad teve – enligt Daniel Westman, vars lagtolkning får återklang i Aftonbladets försök att ta betalt för länkar till nämna pirattevesajter. Men då verkar han alltså förutsätta att de tillgängliggjorda teveprogrammen inte har "självständig ekonomisk betydelse", vilket vissa rättighetsföreträdare helt säkert skulle bestrida.
Vad som menas med "självständig ekonomisk betydelse" är minst sagt oklart. Frasen är ännu ett praktexempel på sådant snömos som stoppats in i upphovsrättslagen i smådesperata försök att upprätthålla idealet om teknikneutralism. Roten till den hejdlösa förvirringen är en liten egenhet som skiljer digitala maskiner från analoga medier: att läsa digital information är "exemplarframställande", är kopiering.

Nu är jag inte jurist, och överlåter mer än gärna fortsatta grubblerier till Daniel Westman. I stället kan vi notera en intressant konsekvens av hans lagtolkning. Lagen gör alltså en åtskillnad mellan permanent kopiering ("nedladdning") och temporär kopiering (streaming, webbsurfning). Temporär kopiering från olagliga förlagor – såsom att se på strömmad teve från en uzbekisk piratserver – kan alltså vara lagligt, enligt vad som nu sägs. Den saken är, i så fall, inte utan intressanta (om än hypotetiska) konsekvenser för fildelningsjuridiken.

Säg att någon konstruerar en udda typ av Bittorrent-klient, som i stället för att spara den hämtade informationen på hårddisken spelar upp ljuden direkt i högtalaren och visar videodatan direkt på skärmen. Resultatet skulle förstås bli ganska rörigt, eftersom Bittorrent hämtar filfragment inte linjärt utan i den ordning som ger högst effektivitet i dataöverföringen. Men den saken spelar mindre roll här. Det kan faktiskt finnas folk som gillar cut-up. Och framför allt: Den som tog emot filfragment genom vår hypotetiska klient, skulle i upphovsrättslig mening inte vara "nedladdare", utan bara någon som kollar på strömmad media, i princip samma sak som Aftonbladet nu marknadsför.
Naturligtvis är det inget som hindrar att den som kollar på en ström dessutom rippar den, det vill säga gör det temporära exemplaret till ett permanent. Vi kan till och med tänka oss att vår hypotetiska Bittorrent-klient har en plug-in, som ordnar upp i fragmentkaoset och lämnar en intakt långfilm på hårddisken, så att slutresultatet blir "vanlig fildelning".
Den högst hypotetiska, men inte desto mindre intressanta, juridiska frågan blir: Hur kan en domstol bevisa att en "nedladdare" har framställt ett "permanent exemplar"? Så hypotetiskt är det inte. Uppluckringen av gränsen mellan "nedladdning" och "nätradio" håller redan på att skrämma skiten ur IFPI.

"Rouge" på Polishögskolan?

2007-02-21T18:55:00.000+01:00

Ingen ytterligare indignation ska här spillas över det faktum att Hollywood och FBI har fått utbilda svensk polis. Vi nöjer oss med att notera ett intressant namn. Inbjudna till Polishögskolans seminarium om fildelning och upphovsrätt, som hölls den 24 januari, var enligt uppgift:

Andrew Myers, FBI-agent
Henrik Pontén, chefsjurist på Antipiratbyrån
"Bryssellobbyisten Peter Bergström, företrädare för MPA"

Hmm ... Peter Bergström? Namnet känns igen från avslöjandet om Antipiratbyråns infiltratör på Bahnhof.
Att döma av Antipiratbyråns hackade och offentliggjorda mail visade sig "Rouge", som denne infiltratör kallade sig på nätet, vara en 32-åring vid namn Peter Bergström. Denne skickade bland annat IRC-loggar till Antipiratbyråns Anders Nilsson, och efter razzian mot Bahnhof våren 2005 rapporterade han stolt till sina chefer i USA:

From: peter@anti-piracy.se
Sent: Thursday, March 10, 2005 9:29
To: Tilbury, Chad; Seymour, Dan; Winter, Craig
Subject: Swedish pirates busted!

Hi guys!

After 2 years of infiltrations our work finally paid of today with a successful raid on Sweden's oldest and largest ISP named Bahnhof.
Bahnhof has been a source for top level piracy for several years and hosting some of the biggest and fastest servers in Europe.

Är det samma Peter Bergström? Vet inte, men det ter sig inte helt osannolikt att MPA(A) skulle ha belönat "Rouge" med ett jobb i Bryssel.
Bahnhofs egna utredning kom fram till att Peter Bergströms verksamhet var ren brottsprovokation, och Piratbyrån polisanmälde Antipiratbyrån för bedrägeri och falsk tillvitelse – en polisanmälan [PDF] som, föga förvånande, polisen inte ens verkar ha rört vid. Hela Bahnhof-affären har ju också kommit helt i skymundan sedan Pirate Bay-razzian, men när dess centralfigur "Rouge" nu eventuellt dykt upp som föreläsare på Polishögskolan borde det väl vara extra viktigt att reda ut om några övertramp har gjorts...?

Ryssland-Medeltiden: 1-0

2007-02-20T18:16:00.000+01:00

Vox Vulgaris planerade Sibirienturné fick idag vända på Arlanda. Där uppdagades nämligen att ryska konsulatet – här avstår vi för säkerhets skull för att använda adjektiv om deras personal – genom rent jävla slarv skrivit fel inresedatum i både Joels och mitt visum, vilka vi till slut erhöll igår.

Aeroflot var desto hjälpsammare, men med flera fullbokade flyg vore den enda teoretiskt möjliga lösningen att ställa in Novosibirsk-spelningen och, till en extra kostnad av cirka niotusen kronor, flyga mer eller mindre över dagen på lördag för att kunna genomföra spelningen i Akademgorodok. Och det tedde sig inte riktigt rimligt.

Fan också. Trist för oss, och för Novosibirsks filharmoniska sällskap som hade bjudit in oss. (Att det fortfarande finns folk i landet Ryssland som alls ids odla utländska kontakter ter sig smått imponerande.)

AKADEMGORODOK

2007-02-19T00:55:00.000+01:00

Långsamt kryper sig insikten på om vidden av det hela: På tisdag flyger vi till innersta Sibirien med Vox Vulgaris, för att spela medetidsmusik i Novosibirsk och Akademgorodok. Udda så det räcker. Nu tätnar intrigen ytterligare, med flera uppdagade ledtrådar som leder rätt mot neoismen.

År 1893, i samband med byggandet av Transsibiriska järnvägen, grundlades Novosibirsk, som idag är Rysslands tredje största stad, tillika Sibiriens huvudstad.

Under 1950-talet fick Nikita Chrusjtjov den gnistrande idén att Sovjetunionen borde bygga en helt ny stad där all aktivitet ägnades åt vetenskapliga framsteg. En stad som skulle bli det moderniserade och socialistiska Rysslands "hjärna". Namnet bestämdes till det enkla och slagkraftiga "Akademiska staden", Akademgorodok. Platsen förlades två mil söder om Novosibirsk. Universitetet invigdes hösten 1959 och likt en magnet drog den åt sig mängder av begåvade sovjetiska studenter och forskare, kärnfysiker och jordbrukstekniker.

I veckan åker vi dit. Vi, en sedan ett par år hyfsat avsomnad medeltidsensemble, inbjuden av Novosibirsks filharmoniska sällskap och dess tidig musik-ensemble Insula Magica.
Endast för detta tillfälle (fast OK, det blir en spelning i Stockholm också, sista mars) har alltså Vox Vulgaris fått återuppstå. Alla fyra har vi fumlat med obskyra instrument vi inte ens rört på länge och skälvt vid tanken på hur det ska gå. Men det mesta verkar sitta förvånansvärt tajt. Både låtarna från vårt album som gavs ut 2003 och ett par nyare arrangemang. Vad gör man inte för en tripp till Sibirien?

På lördag spelar vi i filharmonins kammarsal i Novosibirsk. Det är mäktigt.
På fredag spelar vi i Vetenskapsmännens Hus i Akademgorodok. Det är så mäktigt att det knappt finns ord.

I'm in search of AKADEMGOROD. I'm still searching for AKADEMGOROD. AKADEMGOROD is the city of scientists in Russia, in Siberia. It is a city built for destruction. It is also a city where all the brains of Russia think and create the END. Neoists should be in search of the city of scientists, in search of AKADEMGOROD. The project is to find the city of AKADEMGOROD and, by being there, justify the city. Neoists are living, are surviving by eating high technology. I'm ephemerally here, in this city, to ask you to join the crusade for AKADEMGOROD. The goals of the crusade are to find the city and then establish the reality of Neoism into the reality of AKADEMGOROD. BE A PART OF AKADEMGOROD.

Vad är neoism, och vad i hela världen har neoismen att göra med Akademgorodok? Svaret på den senare frågan är att Akademgorodok sedan nästan exakt 25 år, då någon slags happening inträffade i New York, har haft status av neoismens förlovade land. Hittills finns dock inga som helst belägg för några neoistiska aktiviteter i den fysiska staden Akademgorod. Första frågan är betydligt mer mystisk. En definition av neoismen är:

Neoism is a set of methods for removing the ruins of the twentieth century in order to make room for Akademgorod.

För en något mer systematisk sammanställning rekommenderas en läsning av sextonde kapitlet i Stewart Home's The Assault on Culture, en kul och mysko bok, i förbigående sagt.

Neoismen är en idé eller en mem, snarare än en rörelse. Den tycks ha vuxit fram ur performance- och mail art-kretsar. På senare år har neoistiska interventioner skett i namn av bland andra Monty Cantsin, Luther Blissett, Wu Ming, Florian Cramer samt de autonoma astronauterna Neoismens relation till såväl discordianismen som till antineoismen är omstridd.

"It is not a matter of describing Neoism but of abolishing"
Luther Blissett

"Neoism doesn't exist except in the reactions it creates"
Roberto Bui

Bara en enda -ism, förutom neoismen själv, tycks förena alla neoister: plagiarism. Neoismen är våldsamt upphovsrättsfientlig, för att inte säga upphovsfientlig, vilket kommer till uttryck genom förkärleken för att spela med olika kollektiva pseudonymer.

En intervention som mycket väl skulle kunna vara neoistisk genomfördes för tio år sedan, när Oscar Swartz och hans kumpaner lurade Reuters genom att plantera en fejkad stornyhet på Tass.net, som såg ut att vara den forna sovjetiska nyhetsbyråns hemsida. Hemsidan var registrerad på webbyrån Komintern, som låg i Stockholm men även saluförde e-postadresser på Novosibirsks officiella subdomän. Tidigare ikväll avslöjade Oscar att han fortfarande kan nås på den mäktiga – och oerhört akademgorodiska – adressen chiefscientist@komintern.nsk.su.

Inga belägg finns dock för att Oscar Swartz skulle vara neoist. (Eller så vet han bara inte om det.) Det ska även understrykas att Vox Vulgaris aldrig haft något med neoismen att göra, även om vi må ha företrätt ett förhållningssätt till medeltiden som vissa kanske skulle kalla neoistiskt. Vår Sibirienturné är resultatet av ett slumpmässigt möte med ryska musiker på Gotland för några år sedan. Eller...?
Misstanken smyger sig på: Har vi i Vox Vulgaris, oss själva ovetandes, tilldelats en roll i neoismens korståg?

The project is to find the city of AKADEMGOROD and, by being there, justify the city. /.../ The goals of the crusade are to find the city and then establish the reality of Neoism into the reality of AKADEMGOROD. BE A PART OF AKADEMGOROD.

Författares ekonomiska villkor, 1943 och idag

2007-02-18T13:58:00.000+01:00

Kvantitativa resonemang må höra till ovanligheterna här på Copyriot, men häromdagen hittades ett förhållande mellan siffror som väcker en intressant tanke, om än utan att bevisa något särskilt.
Siffrorna fanns i en bok som gavs ut 1943 om vad som senare kom att kallas "upphovsrätt" (det ordet fanns då ännu inte på svenska), skriven av Erik Gamby som senare författade en hel rad böcker om kulturpolitiska ämnen.
Erik Gamby diskuterar författares ekonomiska villkor, och konstaterar att författare (vari han inräknar både skönlitterära, fackförfattare och frilansande tidningsskribenter) har omfattande merkostnader för utövandet av sitt yrke. Exempelvis:

En författare behöver först och främst en lugn arbetsplats. /.../
En författare måste köpa och läsa litteratur i större utsträckning än andra människor. /.../
Det är också ganska nödvändigt att en författare ser sig omkring i världen.

Utifrån detta gör Erik Gamby en överslagsräkning:

Personligen skulle jag tro att en skönlitterär författare, som inte skall sättas på svältkost, behöver förtjäna minst 10.000 kronor om året, om han skall ha råd med de omkostnader, som är förbundna med arbetet.

Tio tusen kronor om året låter kanske inte mycket, förrän vi jämför med löneläget i allmänhet:

Det är bara en liten bråkdel av Sveriges befolkning, som kommer upp till en inkomst på mer än 3.000 kronor om året.

En författare behövde alltså – om vi får tro denna 64 år gamla handbok i immaterialrätt – tjäna tre-fyra gånger mer än en höginkomsttagare.
Jag har inte jämfört med konsumentprisindex eller liknande. Men proportionerna är så slående att det, förutsatt att skriften i fråga inte fabulerar fullständigt, blir svårt att komma undan tanken att författares ekonomiska grundvillkor idag har förbättrats radikalt. Och det handlar då inte om inkomstsidan, utan om att författandets extra omkostnader verkar ha decimerats rejält.

Av de tre kostnader som Erik Gamby nämner, är det svårt att säga något om skrivarlyan, men generellt så framstår det ändå som möjligt att arbeta hemifrån med datorn även för personer som bor litet. Andra kostnaden är kanske intressantast: Att författare behöver läsa mycket befintlig litteratur ansågs på 1940-talet oundvikligen medföra en svidande räkning för böcker och tidskrifter. Relativt sett borde den faktorn ha minskat radikalt sedan internettillgång (lika dyr oavsett hur mycket text man läser) börjat ses som en del av en grundläggande levnadsstandard. Utlandsresor, för det tredje, har bevisligen sjunkit våldsamt i pris, till den grad att en inrikes tågbiljett ofta är dyrare än ett flyg till Sydeuropa.

Inte vore det rimligt med att idag räkna med att man måste ha inkomster på en miljon om året för att över huvud taget kunna skriva böcker utan att svälta? (Siffran en miljon är en grov överslagsräkning: två extra nollor på fyrtiotalets årslöner.)

Man kan inte kräva att Erik Gamby skulle ha förutspått denna långsiktiga utveckling med sjunkande utgifter; vad han såg 1943 var att författare och skribenter behövde driva upp sina inkomster, och inte minst förmå tidskriftsförlagen att sluta publicera artiklar för vilka inget honorar betalats.
Framgångsmodellen såg han genom att snegla på kompositörerna, som 20 år tidigare hade bildat Stim. I sin bok föreslog alltså Erik Gamby att även skribenter skulle gå samman och idka kollektiv rättighetshantering:

Författarna behöver mer än väl en motsvarighet till det organ, som tonsättarna förstått att skaffa sig i Stim. De behöver en litteraturbyrå, som noga övervakar att deras ekonomiska intressen tillvaratagas

Vi kan bara spekulera över vilka konsekvenserna hade blivit, om Litteraturbyrån hade blivit verklighet. Rimligen hade de satt ett fast pris per bokstav – precis som Stim sätter ett fast pris per sekund musik – att multiplicera med en tariff för upplagan. Sannolikt skulle man också – precis som Stim – få anställa ett antal "textkonsulenter" som bedömde vissa slags texter som mer "seriösa" och därför förtjänta av större del av kakan. Tidningarna skulle aldrig behöva betala pengar direkt till frilansare, utan bara en saftig klumpsumma direkt till Litteraturbyrån.
Internet och bloggexplosionen skulle möjligen få Litteraturbyrån att kräva s.k. bredbandsskatt, men samtidigt ställa dem inför en akut men i längden omöjlig gränsdragning mellan okvalificerade och "riktiga" författare.
Men nu blev det inte så. En lärdom från det hela borde vara att förbättrandet av de ekonomiska villkoren för kreativt skapande kan ske minst lika mycket genom utgiftsminimering som genom inkomstmaximering.

Fortsatt plagiatjidder

2007-02-15T00:00:00.000+01:00

Minns ni plagiatanklagelsen mot ett av bidragen på Modernautställningen 2006?
En tavla av Markus Andersson, som var del av ett konceptuellt bidrag av Dorinel Marc, inbegrep en bild på Christer Pettersson som tycktes målad efter förebild av ett extremt känt pressfoto på denne. Fotografen Jonas Lemberg polisanmälde, med stöd av sitt fackförbund, men i september rapporterades att åklagarkammaren i Västerort lagt ned förundersökningen.
Men facket begärde överprövning och nu rapporterar Journalisten att överåklagare Sven-Erik Alhem beslutat att (åter) inleda en förundersökning.

– Glädjande, säger Catharina Ekdahl, jurist vid SFF, Svenska fotografers förbund. Jag hoppas på fällande dom. Detta kan för en gång för alla klargöra att det inte går att använda fotografier som förlagor, utan tillstånd från fotografen.

Struntprat, såklart. Några regler för hur man får använda förlagor finns inte i upphovsrättslagen. Vad som finns är en flummig gränsdragning mellan idé och uttryck som kallas "verkshöjd", och som är helt beroende på sedvänjor. Även utan att det finns någon formaliserad "citaträtt" för bildkonst, är chansen därför rätt stor att Fotografförbundet förlorar mot den konstnärliga friheten.

För övrigt kan vi kallt räkna med ännu en våg av plagiatanklagelser och polisanmälningar i samband med att melodifestivalen avgörs i mars. Ingen musikmatematisk mjukvara tycks kunna rubba den naturlagen.

Vanity Fair

2007-02-14T12:58:00.000+01:00

Steven Daly – en gång trummis i inflytelserika Glasgowbandet Orange Juice, idag contributing editor på Vanity Fair – besökte ju Stockholm i somras.
Sedan dess har kunnat ta god tid på sig att skriva en lång text kring fildelningsfenomenet, med särskilt fokus på The Pirate Bay och med utgångspunkt från sina personliga erfarenheter av torrentsajten UKNova, där han laddat ner och upp närmare en terabyte av gamla brittiska teveserier. ("The cost of two burned-out hard drives seemed like a small price to pay.")

Nu är reportaget i tryck, och det känns hyfsat fett att vara med just i Vanity Fair's Hollywood Issue (vilken, vad jag förstår, dessutom har extra hög upplaga).
Texten är lång, pendlar mellan personligt och politiskt, och illustreras enbart av bilder tagna i Stockholm på oss i Piratbyrån och The Pirate Bay. (OK, har inte sett den på papper ännu. Får den i brevlådan snart, men förhoppningsvis hinner någon före med att länka en scannad version.)

If the online file-sharing universe is the Wild West, Sweden is Dead wood – a place where the rule of law leaves barely a footprint. Thanks to a combination of national copyright laws, laissez-faire social attitudes, and inexpensive and superior bandwidth, gentle little Sweden – which refers to itself as Europe's "duck pond"—has become a file-sharing fortress in which more than 10 percent of its nine million citizens trade digital material, much of it provided by the country's Pirate Bay site.

Steven Daly både besöker The Pirate Bay på nära håll och lyckas sätta dess roll i större sammanhang, som ett övergående stadium i fildelningens historia, emedan mer anonymiserade fildelningstjänster är under utvecklande. Dessutom intressanta inpass om hårdvaruindustrins roll.
Marcus citeras angående hur skivindustrin drev användare från Kazaa till Bittorrent – bara för att ytterligare generalisera krisen till filmindustrin. Själv får jag bland annat uttrycka en analys som på samma gång beskrivs som "torrt akademisk" och i samklang med David Bowie.
Anakata uppger Robot Chicken som filmisk favorit, i samband med att Vanity Fair besöker hans företag PRQ. Jonas Birgersson krediteras för sin underrättelsebakgrund, och får in ett lysande citat:

There are new business rules, and some art forms won't be able to be supported anymore. I mean, in ancient Rome they used to stage full-scale naval battles in the Colosseum. We don't do that anymore.

Demonstrationer på lördag

2007-02-14T12:35:00.000+01:00

Piratpartiet, Grön Ungdom, Liberala Ungdomsförbundet med flera kallar till demonstrationer mot FRA:s planerade massavlyssning nu på lördag. Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå.
Mer information här, samt här.

Pizzapirater

2007-02-12T18:05:00.000+01:00

Renato's pizzeria i Ängelholm känner sig piratkopierad av nyöppnade Renatos pizzeria i Helsingborg. Och då inte bara till namnet – vilket i sig är en rätt simpel varumärkesfråga, där Bolagsverket kommer säga åt Helsingborgspizzerian att byta ut sina namnskyltar för att undvika sammanblandning.
Det verkligt spännande är att Yolbir Rehber som äger Renato's i Ängelholm dessutom anser sig ha ensamrätt på sin matsedel:

– Han har tagit hela min pizzameny! Han har inte ändrat något. Man får inte göra så! Jag har patenten och den [sic!] har jag visat för honom. /.../
– Jag har pratat med honom, men han fattar ingenting. Jag har patenten och den [sic!] har jag visat för honom. Det är punkt slut, replikerar Yolbir Rehber.

Patent på pizza? Nåja, Aftonbladets ovanligt ordagranna citering får väl tolkas lite; vi antar att någon annan typ av immaterialrätt avses, som alltså skulle kunna omfatta en typisk pizzameny.
Upphovsrätt? Knappast. Maträtter omfattas av gammal tradition inte av upphovsrätten. (Hur kreativt originell kocken än varit, kvalificerar hans skapelser aldrig som "konstnärliga verk"; Kants definition att det sköna "behagar, men på ett fullt intresselöst sätt" uppfylls uppenbart inte av en vrålhungrig pizzeriagästs relation till vad som ligger på tallriken.) Eller skulle pizzornas namn vara upphovsrättsskyddade? Jovars, skulle förvisso vara kul att höra advokaten hävda verkshöjd på en Capricciosa, eller bevisa att Renato's varit först med pizzorna "Sweden" och "Pizza Skåne".

Enskilda pizzor är alltså allmängods. Den som samlat en mängd pizzor i en meny skulle kanske högst teoretiskt kunna hävda databasskydd, som är en av de mer mystiska immaterialrätter som tillkommit på senare år. Men det blir svårt att komma ifrån ett uppenbara faktum att pizzeriors matsedlar av sedvänja är kopior av varandra – såväl pizzatitlar och ingredienser som ordningsföljden – oftast avslutat med några lokala specialiteter, med mer eller mindre fantasifulla namn och ingredienser.
Ett seriöst försök har faktiskt gjorts att föra in pizzorna under immaterialrättens domäner. Italien uppges ha krävt att EU ska skydda namnen på vissa traditionella italienska pizzor från påstådda pizzaklåpare, men tycks inte ha haft någon framgång.

Inte heller kan italienarna luta sig på den särskilt snåriga regleringen av geografiska ursprungsmärkningar, som visserligen omfattar viner som champagne och ostar som gorgonzola men icke pizzor – även om så mycket väl vore tänkbart. Om vi ponerar att detta vore fallet, skulle pizzan Capri endast få tillverkas på ön Capri och bakfyllefavoriten Napolitana endast i Neapel, medan fabriker belägna uppe på vulkanen Vesuvius skulle få monopol på att förse världen med djupfrysta Vesuvio.
Spännande tanke. Såväl Renato's i Ängelholm som Renatos i Helsingborg skulle då klassas som pizzapirater om de inte hittade på nya namn på sina pizzor. Kunderna skulle dock gissningsvis sakna standardiseringen. Hur någon form av immaterialrätt skulle kunna bidra till förnyelse av pizzakulturen är, eh, minst sagt tveksamt. Låt bäste kock vinna!

Oscartorrents

2007-02-12T16:47:00.000+01:00

Ingen kan väl ha missat lanseringen av Oscartorrents.com, inklusive de kaxiga orden från The League of Noble Peers.
Gillar annars skarpt Expressens rapportering, som inte ens ids relatera till att några fortfarande anser fildelning vara kontroversiellt.

Indiebolag vägrar låta IFPI tala i deras namn

2007-02-10T10:38:00.000+01:00

Antar att alla redan har läst på Piratbyrån och hos Swartz om IFPI:s senaste utspel, att polisanmäla innehavare av Direct Connect-hubbar. Ett saftigt försök att flytta fram gränserna och kriminalisera "de som indirekt driver möjligheterna till fildelning", vilket förstås i förlängningen kan omfatta i stort sett vad och vem som helst.

IFPI är noggranna med att framställa sig som representant för samtliga skivbolag, "även de riktigt små bolagen", eftersom de senare i den mån de är anslutna till de oberoende bolagens organisation SOM är indirekt anslutna till IFPI – även om alla vet är att det är de fyra (snart kanske tre) globala bjässarna som dirigerar antipiratverksamheten.
Därför är det välkommet att åtminstone två indiepopbolag – Hybris och Songs I wish I had written – omedelbart satte ner foten och förkastade IFPI:s vansinniga syn på det digitala. Vi kommer ihåg det tills nästa gång IFPI, i medieutspel eller remissvar, påstår sig uttrycka "skivbolagens" åsikter.

Datorspelsbranschen lämnar upphovsrättsekonomin bakom sig

2007-02-09T12:24:00.000+01:00

Visserligen är det ingen nyhet att datorspelsföretag mycket väl kan tjäna pengar på att deras programvara sprids fritt. Men ändå är det kul att saken uppmärksammas, som idag av IDG i artikeln "Pirate Bay bra kanal för svenskt spelföretag".
Det handlar om företaget Lockpick, sprunget ur datorspelsutbildningen i Skövde, som nästa vecka lanserar onlinerollspelet Dreamlords och nu skaffar lite extra uppmärksamhet genom att understryka att de bara tycker det är bra om spelet sprids via fildelningsnätverk:

– Vi tjänar pengar på prenumerationer, inte på själva klienten. Alla sätt som klienten sprids på är bra, säger David Rosén, vd på Lockpick /.../
Det kostar 12,95 euro eller 14,95 dollar i månaden att spela Dreamlords. Med 100 000 spelare ger det intäkter på över 10 miljoner i månaden. Men Lockpick tror på lönsamhet snabbare än så, kanske redan efter en månad.

En intressant omkastning har skett: Innan internet hade datorspelsföretagen ett större intresse av att kontrollera kopieringen av sina spel, eftersom deras enda affärsmodell då var att sälja exemplar. Men nu – medan skivbolagskoncerner hellre begår självmord än accepterar möjligheten att multiplicera datafiler – har de mest framgångsrika spelföretagen förstått att lämna upphovsrättsskyddet utanför affärskalkylerna, och i stället för att sälja exemplar sälja en tjänst.

Några som inte riktigt hängt med i utvecklingen är dock branschorganisationen MDTS – en av Antipiratbyråns huvudmän, om än långt mindre engagerad i verksamheten än vad Hollywoods MPAA är – som skriver på sin hemsida:

Upphovsrätten ger upphovsmannen rättigheten [sic!] och möjligheten att kunna försörja sig på sitt skapande. /.../
Piratkopiering av datorspel skadar alla aktörer i datorspelsbranschen och i slutändan konsumenten. Om ett datorspel inte säljer tillräckligt på grund av att spelet piratkopieras fritt på Internet så kommer samtliga nyss nämnda aktörer att ha mindre resurser för framtida datorspel.

Uppenbarligen är MDTS fast i bilden av sin egen bransch som en renodlad "innehållsindustri", trots att det uppenbarligen inte (längre) är fallet.
Styrkan och faran i sådana villfarelser ska dock inte underskattas. Mentalt fortsätter många att likställa "kultur" och "content", även efter att den ekonomiska utvecklingen i hög grad gått vidare.

The Oil of the 21st Century

2007-02-08T12:49:00.000+01:00

Ikväll flyger jag till Amsterdam och några dagars förberedande möte för "The Oil of the 21st Century. Perspectives on Intellectual Property" – ett ambitiöst projekt som ska att utmynna i en stor tillställning i Berlin i september detta år. Inriktningen framgår av följande text som skickats ut i förväg:

"Intellectual Property is the oil of the 21st century" - this quote by Mark Getty, chairman of Getty Images, one of the world's largest Intellectual Proprietors, offers a unique perspective on the current conflicts around copyrights, patents and trademarks. Not only does it open up the complete panorama of conceptual confusion that surrounds this relatively new and rather hallucinatory form of property - it must also be understood as a direct declaration of war.

The "War Against Piracy" - a preventive, permanent and panic-driven battle that defies the traditional logic of warfare - is only one of the many strange and contradictory crusades that currently take place at the new frontier of Intellectual Property. Under the banner of the "Information Society", a cartel of corporate knowledge distributors struggle to maintain their exclusive right to the exploitation and commodification of the informational resources of the world. With their campaign for "Digital Rights Management", the copyright industries attempt to simultaneously outlaw the Universal Computer, revoke the Internet and suspend the fundamental laws of information. Under the pretext of the "Creative Commons", an emerging middle class of Intellectual Proprietors fights an uphill battle against the new and increasingly popular forms of networked production that threaten the regimes of individual authorship and legal control. And as it envisions itself drilling for "the oil of the 21st century", the venture capital that fuels the quest for properties yet undiscovered has no choice but to extend the battlefield even further, far beyond the realm of the immaterial, deep into the world of machines, the human body, and the biosphere.

But while Intellectual Property struggles to conquer our hearts and minds, ideas still improve, and technology participates in the improvement. On all fronts, the enormous effort towards expropriation and privatization of public propery is met with a strange kind of almost automatic resistance. If piracy - the spontaneously organized, massively distributed and not necessarily noble reappropriation and redistribution of the Commons - seems necessary today, then because technological progress implies it.

Technological progress - from the Printing Press to the BitTorrent protocol - is what essentially drives cultural development and social change, what makes it possible to share ideas, embrace expressions, improve inventions and correct the works of the past. Human history is the history of copying, and the entirely defensive and desperate attempt to stall its advancement by the means of Intellectual Property - the proposition to ressurect the dead as rights holders and turn the living into their licensees - only indicates how profoundly recent advancements in copying technology, the adaptability and scalability they have attained, the ideas and habits they are creating, are about to change the order of things. What lies at the core of the conflict is the emergence of new modes of subjectivation that escape the globally dominant mode of production. The spectre that is haunting Intellectual Proprietors world-wide is no longer just the much-lamented "death of the author", but the becoming-producer and becoming-distributor of the capitalist consumer.

The world has irrevocably entered the age of digital reproduction, and it is time to revisit the questions that Walter Benjamin raised in the light of photography and film: how to reaffirm the positive potential and promise that lies in today’s means of reproduction, how to refuse the artificial scarcity that is being created as an attempt to contain the uncontrolled circulation of cultural commodities, how to resist the rhetoric of warfare that only articulates the discrepancy between the wealth of technical possibilites and the poverty of their use, and how to renew the people's legitimate claim to copy, to be copied, and to change property relations.

In order to deconstruct - and to develop radically different perspectives on - the "oil of the 21st century", there is an urgent need for approaches that provide fewer answers and more questions, produce less opinion and more curiosity. The coils of the serpent are even more complex than the burrows of the molehill, and the task is to trace, with the same bewilderement that befell Franz Kafka at the advent of the modern juridical bureaucracies, the monstruous, absurd and often outright hilarious legal procedures and protocols of the Intellectual Property Era.

The Oil of the 21st Century drivs av Bootlab i samarbete med The Thing, Waag Society och indiska Sarai, och med ekonomiskt stöd av Kulturstiftung des Bundes.
För den som råkar befinna sig i Amsterdam på lördag kväll, kan nämnas att det då blir ett öppet möte med presentation av projektet, klockan 20 på Waag.

Piratjägares polisbefogenheter

2007-02-02T21:50:00.000+01:00

En bra grej med att fler nu uppmärksammar att piratjägare kan få polisbefogenheter, är att jiddret om vem som ska få registrera IP-nummer – som alltför länge fått skymma fildelningskrigets mer långsiktiga ödesfrågor – nu kan läggas på hyllan. Huruvida antipirater upprättar listor på siffror eller inte (vilket för övrigt är omöjligt att kontrollera) var hela tiden en överskattad fråga, som nu bleknar i jämförelse med EU-direktivet IPRED som justitiedepartementet räknar med att ha som färdigt lagförslag under våren.

Reglerna slår fast att upphovsrättshavare ska ha rätt att avkräva information om intrångsgörande varors ursprung och distributionskanaler. Men vilken typ av varor eller spridningssätt det gäller definieras inte. Det betyder att justitiedepartementet nu har som uppgift att tolka direktivet för svensk lag och avgöra om det ska gälla även för aktiviteter på internet.

Vart det lutar är alltså rättsligt unikt privilegium för Antipiratbyrån och IFPI attm helt utan polisiär inblandning, direkt från internetleverantörerna få kräva ut namn och personnummer på de abbonenter som i ett givet ögonblick innehaft ett IP-nummer, som antipiratorganisationerna uppger har tillhört en misstänkt fildelare.

Två frågor förefaller särskilt angelägna. Den ena är vilka ytterligare tvång som ska påläggas alla leverantörer av internettjänster att verkligen lagra dessa uppgifterna; det lutar obevekligen åt vad vi har kallat individualization of peers, med allt vad det innebär av bl.a. förbud mot trådlösa nätverk som inte identifierar en person bakom varje adress. Den andra frågan, som är allra mest spännande, gäller vilka "upphovsrättshavare" som ska få bli privatdetektiver med statligt privilegiebrev. Om den aspekten av IPRED skrev Copyriot redan i augusti, under rubriken "Är du upphovsman? Extraerbjudande: Bli spion!".

Det lär bli en spännande och skrämmande vår, förutsatt att dessa (och andra) frågor ställs – gärna verbalt, ännu hellre genom ett aktivt situationsskapande.

"Dear Inhabitants of the 'legal' Commons..."

2007-01-27T16:51:00.000+01:00

Last May we attended a workshop in Amsteram titled Shades of the Commons, which "brought together artists, theorists, critics, curators, social scientists and software programmers from India, the Netherlands, Germany, Austria, France, Sweden and the United Kingdom."
One of the participiants was Shuddhabrata Sengupta (Sarai/Raqs, New Dehli), who is by a coincidence also participating in an exhibition at Lunds konsthall which opened last week. (Lars Vilks heavily criticizes the curatorial pretentions.)

Shuddha wrote a summary of our discussions in Amsterdam in the form of a very special letter, elaborating the refusal of whitewashing the darker shades of the commons. Some quotes:

Dear Inhabitants of the 'legal' Commons,
(...)
We appreciate and admire the determination with which you nurture your garden of licences. The proliferation and variety of flowering contracts and clauses in your hothouses is astounding. But we find the paradox of a space that is called a commons and yet so fenced in, and in so many ways, somewhat intriguing.
(...)
Your 'commons' is not a place that we can share in easily. Because, often, when you ask us for what we 'own', we have to turn away from your enquiring gaze. We own very little, and the little that we own is itself often under dispute, because no one has bothered to keep a detailed enough record of provenances. In these circumstances, if we had listen to your stipulation to share only that which we own, hardly anything would have been passed around. And for life to continue, things have to pass around. So we share a lot of things that we have never owned. They are 'borrowed'.

You call this piracy. Perhaps it is piracy. But we have to think of consequences. The consequences of absences of the infrastructures that make a culture of sharing that is also a culture of legality possible. In the absence of those infrastructures, we have to rely on other mechanisms. When you do not have a public library, you have to invent one on the street, with all the books that you can muster, with everything you can beg, or borrow. Or steal.

All we ask, dear inhabitants of the 'legal' commons, is for you to let us be. To be a little cautious before you condemn us. A world without our secret public libraries would be a poorer world. It would be a world in which very few people read very few books, and only those who could own things were the ones who could share them. It would also mean a world in which, eventually, very few people write books. So instead of more, there would in the end be less culture to go around.
(...)
Learn about us by all means if you must, argue with us by all means, but do not rush to destroy the wilderness we inhabit. We admire your carefully cultivated garden. We know it is not easy for you to let us enter that space. We understand and respect that. We do not ask to be appreciated in return for the fact that we prefer hiding in the undergrowth of culture. All we ask for is the benevolence of your indifference. That will do for now.

We remain, yours
Denizens of Non Legal Commons, and those who travel to and from them.

Based on discussions among: Shaina Anand, Namita Malhotra, Paul Keller, Lawrence Liang, Bjorn Wijers, Patrice Riemens, Monica Narula, Rasmus Fleischer, Palle Torsson, Jan Gerber, Sebastian Lütgert, Toni Prug, Vera Franz, Konrad Becker & Tabatabai

The whole letter is now posted on Nettime, and now also published in a reader, In the Shade of the Commons, also featuring texts by Lawrence Liang about pirate aesthetics, Jamie King about gang power, Felix Stalder on open culture, Saskia Sassen on urban topographies, and many more. You can download the book as PDF.

Why we're still not content with "content"

2007-01-27T04:01:00.000+01:00

Jonas Andersson from the Liquid Culture crew at Goldsmiths College has written a piece in response to the published version of a presentation we held at 22C3 in Berlin just over a year ago, where we presented some concepts in relation to Piratbyran's activities.
This response is published as a chapter in a recent book, under the name The Pirate Bay and the ethos of sharing [pdf]. I find some of it worth commenting – in English, for once – and if some if it might be about details, it's only in order to try to highlight how our approaches are different (but not opposed).

Rasmus Fleischer and Palle Torsson — the authors behind the influential ‘grey commons’ speech — insist on talking about file-sharing as a horizontal activity; /.../ They thus equate ‘grey’ /.../ with the blurring of distinction between consumers and producers (they actually hold that the demarcation between these two is ‘impossible to institutionalize’).
I see this refusal to distinguish between ‘consumers’ and ‘producers’ as a strategic, arguably even propagandistic move

What does it mean that the distinction between "consumers" and "producers" is impossible to institutionalize? Simply take a look at the existing copyright collectives. All the billions they collect by license fees on music in public places, on online streaming services like Last.fm, from cassette tapes and MP3 players. The money is supposed to "compensate the copyright holders", but the only way to identify any formal approximate of the group of humans known as the cultural producers, the systems have to rely on playlists from (highly formatted) FM radio stations. That, I'd say, is proof that such a distinction is impossible to institutionalize.

But it certainly does not mean that we today live in a post-modern world where every instance of cultural consumption should be regarded equally "productive" as any traditional authorship.
I think that Jonas Andersson reads us through a lens heavily influenced by the British cultural studies tradition, thus understanding the Grey Commons speech as an "attempt at a positive retribution of the productive nature of consumption". But I'm not so sure about that. Maybe it's rather the other way around: The consuming nature of production (a point where we both nod towards Walter Benjamin). It's exactly, as Jonas Andersson write, about "consumption so thorough, intense, dedicated that it goes into overdrive, becomes explicitly productive".
In a later lecture, I characterized "contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption". And that's why I'm still not satisfied with asserting that consumption is "the primer ... the true locus of culture". We agree that consumption and production are false opposites, but I would like to add that it's mainly because it obscures the really much more useful concept: performing.

And that's also what I want to point at, when Jonas Andersson defends the word "content" against our indeed sweeping attack on it:

Even more problematic is the further assertion /.../ that we should refuse the term ‘content’ on the whole and instead talk about the Internet solely in terms of ‘communication'.
I find this not only counterintuitive but devaluing towards the work of us actual media producers: I for one certainly do not see my own creations as sheer ‘communication’ — I value them as true artefacts of beauty and non-conformance, although they are entirely digital. Eminent theorists like N. Katherine Hayles have shown that also virtual objects have materiality.

The materiality is the performative – "the art happens here" as elegantly visualizes in the Net Art Diagrams. Why communication should imply a denial of materiality is indeed hard to understand.
"Content" – the astracted object of copyright law – means immateriality, denial of context.

That abstracting "content" means eliminating the performative aspect always present in media use, becomes extremely clear by reading governmental strategy papers about "creative industries", like the recent The economy of culture in Europe.

the entertainment industry /.../ treat p2p as a clear and present danger

The formulation reveals a content-based definition of the entertainment industry which I find unfortunate, as it excludes everything from festivals and clubs to web communities (who largely affirm p2p, to some extent), only including the "immaterial" businesses in the "entertainment industry".
Maybe it's better to distinguish between a "content industry" on one hand, and an "entertainment sector" or "cultural sector" on the other, with the important difference that this sector is to a large extent "beyond measure"; immersed in a grey economy, and intermingled through performative acts with all other sectors of the economy.
Jonas Andersson warns against the risk of devaluating artworks and media producers; I rather see the risk of devaluating performances and performers, a risk that will probably remain strong as long as economic discussions about culture keep relating to the copyright discourse (if even in an antagonistic way!).

Of course a focus on communication, rather than content, does not make away with the need to talk about works of art. But we cannot wish away the fact that P2P networks are communication media, whee you are "fetching data" – even if you do it in order to be "copying artworks".
File-sharing becomes a consumer tool", Jonas writes. And that's probably correct – sociologically speaking. But understanding the dynamics of the file-sharing phenomenon cannot be the work of social sciences alone.
Horizontality is not altruism. But it makes effective information infrastructures. Information does not want to be anything. But internet will not listen to reason.

It is not the matter of ‘rights,’ like in the alleged ‘right’ of acquiring information for free; /.../
To put it bluntly: People copy because they can. Now deal with it.

I couldn't agree more.

Play is the new grey!

Åtta teser om teknikneutralismen

2007-01-26T15:20:00.000+01:00

Förra inlägget var uppvärmning, kommentarerna extra input; nu testar vi att extrahera fram en definition i punktform av vad vi har kommit att kalla "teknikneutralismen":

Teknikneutralismen är ett symptom på vanmakt hos en styrande instans, men en vanmakt som tar sig uttryck i expansion.
Motsatsen till teknikneutral lagstiftning är inte teknikspecifik lagstiftning. Tvärtom. När det blir uppenbart att teknikneutralismen inte lyckats foga samman olika medietekniker till en legal enhet, dyker förslagen om teknikspecifika ingrepp upp som ett brev på posten, för att fylla ut gliporna. Motsatsen till teknikneutralism är snarare pragmatism.
Teknikneutralismen omger sig alltid med sina bästa vänner: orden "bara" och "oavsett".
Teknikneutralismen förutsätter en slags platonsk idévärld, dit sedvanor förknippade med gamla medier med tiden kan smusslas in och ges en "evig" skrud.
Ett vanligt exempel är antagandet att det finns en "radions idé", vilken sedan manifesteras genom olika medietekniker (tråd, AM, FM, internet...) Idén och tekniken ges sedan olika ontologisk status. Medieteknikerna ses som olika manifestationer av samma idé, vars skillnader slätas över.
Särskilt karakteristiskt är att teknikneutralismen används för att maskera förflyttade gränsdragningar mellan privat och offentligt. Just därför är idén om teknikdeterminism omöjlig att separera från den mystiska utopin om en välfungerande upphovsrätt på internet.
Teknikneutralismen är ett sätt att förtränga det ohanterliga till framtiden. Var gång den förekommer finns goda skäl att spekulera kring ett eventuellt "return of the repressed".
Teknikneutralismen är inte konservativ, även om det går att förledas till att tro det. Vanligen framställer den sig som en sansad kompromisslösning, för att inte säga som en snusförnuftig antiintellektualism som värnar status quo. Men i själva verket är teknikneutralismen till sitt väsen varken framåt- eller bakåtsträvande, utan först och främst är den lössläppandet av ett gränslöst godtycke.
Vad är alltså teknikneutralitet? "En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande."

Är dessa teser praktiskt användbara, eller bara stundens infall? Den saken får vi nog tillfälle att pröva under året – något säger mig att det 2007 kommer produceras en hel uppsjö av kommittédirektiv, SOU:er och propositioner där ordet "teknikneutral" används som ledstjärna.

Teknikneutralismen spökar igen

2007-01-24T22:55:00.000+01:00

Andra har redan kritiserat "Odenbergsamhället", särskilt efter att rafflande uppgifter framkommit om regeringens trixande för att ge FRA rätt att avlyssna all kabeltrafik som passerar rikets gränser. (Verkar klubbas, symboliskt mildrat.)
Den politiska debatten får föras annorstädes. Här ska vi nöja oss med att kommentera ett litet ord, som bara förekommer sex gånger i lagrådsremissen men är ack så signifikant. Teknikneutral är ordet.

Hos trogna Copyriot-läsare ringer nog en klocka. Under 2006 kommenterades här bland annat om hur det beslutats om tevelicens på datorer, tillsatts vinklade utredningar om musik på internet och lagts fram omöjliga förslag om presstöd – allt i teknikneutralismens namn.
Talet om teknikneutralitet används flitigt för att vifta bort varje tanke på att olika medietekniker innebär olika förutsättningar för tanken på upphovsrätt. Ordet verkar ha blivit så trendigt på regeringskansliet att tjänstemännen där antagligen inte skulle reagera om en minister lade fram ett förslag för att samma trafikregler måste omfatta såväl cyklar som flygplan.

Tillbaka till försvarsunderrättelsebeslutet:

Grundtanken i lagförslaget är att skapa en teknikneutral lagstiftning. I klartext innebär det att Försvarets radioanstalt, FRA, som idag bedriver signalspaning mot luftburen information, också ges möjlighet att avlyssna information som sänds trådbundet i tele- och bredbandsnät.
– Det som gjort det akut att ta tag i frågan är att teknikutvecklingen har sprungit iväg, säger Mikael Odenberg.

Såklart att det skulle dyka upp här också. Så exakt vad innebär "teknikneutrala" regler för signalspaningen? Att "samma regler gäller oavsett i vilket medium övervakningen sker", enligt lagrådsremissen.

Regeringen anser att en lagreglering av signalspaningen i försvarsunderrättelseverksamheten därför bör vara teknikneutral på så sätt att signalerna rättsligt sett bör behandlas lika oavsett hur och från vilket medium kommunikationen inhämtas.

Ordet teknikneutral förekommer alltid tillsammans med ordet oavsett, och innebär alltid ett försök att släta över skillnader mellan olika tekniker. Antingen av ren lathet, för att det blir så svårt att vara lagstiftare om man ska hålla olika saker i skallen samtiigt – eller för att man från statens sida vill få till ett godtycke, som öppnar för en drastisk utvidgning av kontrollmöjligheterna.

I frågan om datalagring används teknikneutralismen för att släta över en avgörande detalj, att digitala medier saknar fysisk separation av adress och budskap. I frågan om att övervaka all kommunikation som passerar Sveriges gränser, slätar den över det faktum att digitala kommunikationer passerar gränser i oändligt högre uppfattning än den fysiska kommunikationen – exempelvis går inte ett brev från Malmö till Kiruna över någon gräns, medan ett e-mail till grannen sannolikt gör det.

Teknikneutralismen är en fördummande idé, som bara tas till av folk utan riktiga argument. Men om idén inte punkteras kommer den garanterat att användas på ännu lömskare sätt framöver. Kanske borde man sammanställa en svart lista över alla politiker som uttalat sig teknikneutralistiskt? (Odenberg, Bodström och Hillevi Larsson kan ju skrivas upp till att börja med.)