Och så säger de att bloggar är meningslösa.

——

Uppdatering eftermiddag: Jag har nu också nåtts av indikationer på att “Dannyboy & kärleken” inom kort återfinns på Stadsliv på Biblioteket Plattan.

Men.

Varför man på Biblioteket Plattan – det nya biblioteket i gatuplanet på Kulturhuset i Stockholm där man gett sig på det rätt så omöjliga uppdraget att sexa till genreindelningarna – har valt att placera min debutroman “Dannyboy & kärleken” i hyllan Queer övergår faktiskt mitt förstånd. Den är, precis som min andra roman, en synnerligen heterosexuell historia. Det enda jag kan erinra mig som kan tänkas bryta mot heteronormen i “Dannyboy” är att den namnlöse hjälten vid ett tillfälle säger att han när han låg i lumpen sågs på som homosexuell av vissa av sina logementskamrater eftersom han hade mage att klä sig i poppiga, åtsmitande t-shirts. I “Vi har redan sagt hej då” skulle det möjligen vara att huvudpersonen Filip vid ett tillfälle minns att han som 18-åring såg den då påstått bisexuelle Brett Anderson som något av ett livsideal.

Och på tal om “Vi har redan sagt hej då”. Så här såg det ut i går eftermiddag när man sökte på den på Stockholms bibliotekssida:

Fem inköpta exemplar, samtliga utlånade till i minst mitten av september. Det är så klart inget annat än en kulturskandal. “Dannyboy & kärleken”, en visserligen särdeles fartfylld men som litteratur sett något blekare roman, köptes ursprungligen in i arton exemplar av staden, varav tio fortfarande är i cirkulation vad jag kan se.

Så snälla Stockholms bibliotek, gör nu en stackars egenutgivare en tjänst och köp in några fler exemplar av min senaste roman, efterfrågan finns ju bevisligen. Och sätt dem gärna under kategorin Stadsliv om de skulle råka hamna på Plattan. En plats jag för den delen även tycker att man gott skulle kunna flytta “Dannyboy & kärleken” till.

Ja, det var väl vad jag hade att säga denna tisdagsmorgon.

Resultatet för dem som gillar e-böcker måste sägas vara nedslående. Ingen av testpersonerna var efteråt intresserade av att köpa en läsplatta. Däremot var alla som testat iPaden intresserade av att köpa den, dock inte främst för att läsa e-böcker, utan för att göra andra saker.

När jag först läste igenom deras rapport måste jag erkänna att jag blev förbryllad. Uppgifterna från USA om att Amazons Kindle säljer som smör, och sommarens uppgifter om att Stieg Larsson blivit den första miljonsäljaren som e-boksförfattare, och att Amazon nu säljer fler e-böcker än inbundna böcker på regelbunden basis – det måste ju ändå tyda på att e-boken är på gång? Visst, Sverige ligger utan tvekan i bakvattnet när det gäller e-böcker, men ändå, att ingen var intresserad av att köpa en läsplatta? Det är en smula konstigt och jag får inte riktigt ihop bilden.

Kanske ska pusslet inte heller helt gå ihop, utan består av skavande delar som på sin höjd skapar en mosaik. Så här ungefär:

Den generation e-boksläsare som säljs i dag är inte särskilt upphetsande, och Amazon må publicera hur många framgångspressmeddelanden som helst för sin Kindle – så länge de vägrar att uppge några försäljningssiffror bör man se på dem med viss skepsis. Detsamma gäller de svenska nätbokhandlarnas lanseringar av e-boksläsare i vintras. Adlibris gick snabbt ut och meddelade att deras Letto sålt slut och att de var förvånade över det stora intresset, men de vägrade att uppge hur många enheter det var som de egentligen hade köpt in, vilket med rätta fick en del kritik.

Jag har fram till och med i dag haft 1 409 nedladdningar av “Vi har redan sagt hej då” som e-bok. Det ser jag som en jätteframgång, men det beror så klart till allra största del på att den är gratis och fri att sprida. Den kommersiella upplagan av e-boken, för jo det finns ju lite ologiskt en sådan också, har köpts blott 7 gånger. Att den finns som köpe-e-bok beror på att jag ville att den skulle finnas tillgänglig för biblioteksutlåning, och då kom den sålda upplagan med på köpet av distributionstekniska skäl. Den har för övrigt lånats ut på bibliotek 82 gånger som e-bok.

Summa summarum? Jag tror på det stora hela inte heller särskilt mycket på de dedikerade läsplattornas framtid. Däremot tror jag att framtiden för e-böcker är ljus, eftersom vi kommer att läsa dem på våra telefoner och tabletdatorer. I den riktningen pekar ju min egen statistik också – runt 90 procent av nedladdningarna av “Vi har redan sagt hej då” utgörs av den iPhoneanpassade versionen.

Och tanken slår mig där jag sitter i mitt säte och försöker få Tage att inte skrattskrika och göra pruttljud allt för högljutt – hur gör jag för att nå dessa 650 000 människor med vetskapen om att de kan använda tiden på tåget, bussen eller båten till att lyssna på “Vi har redan sagt hej då”, bara de surfar in på min sajt och laddar ner den? Hur når jag denna folkmassa utan att köpa reklamplats i Metro? Utan att behöva köpa något alls?

Jag tror så klart inte att alla 650 000 är intresserade av min roman om desillusionerade trettioplussare på jakt efter lycka men utan förmåga att se den ens om den kom fram och pussade dem rakt på munnen. Men om så bara ynka 1 procent laddade ner och lyssnade skulle jag se det som en jätteframgång.

Men hur gör jag det till verklighet?

Kanske att jag är oerhört glad över att den faktiskt blev klar. Det senaste halvåret har inneburit en förändring av mitt liv på ett helt avgörande sätt i och med Tages ankomst, så arbetet med ljudboken kom helt av sig och har gått på sparlåga under hela våren och sommaren, med stulna halvtimmar här och där – lunchraster på jobbet, sena kvällar, sovpauser mitt på dagen. Det är utan tvekan mycket jobb att få ihop en ljudbok rent tekniskt – mycket mer än med pappersboken och e-boken – men så här lång tid som jag nu behövde på mig ska det naturligtvis inte behöva ta under normala omständigheter.

Kvalitativt är jag stolt. Jag är ingen skådespelare, heller inte van inläsare, men jag rycks själv med när jag lyssnar på det färdiga resultatet och tänker att fanimig, det blev ju rätt bra. Ska jag vara självkritisk på någon punkt så kan jag tycka att det medvetet rätt höga tempot jag läser på vid ett par tillfällen blir nästan för högt, men hellre det än att berättelsen släpar sig fram. Romanen är helt enkelt skriven för att flöda fram på det sätt som inläsningen är gjord på.

När det gäller den tekniska aspekten har jag valt att koda filen i 48 kb/s. Många mp3-böcker som säljs, bland annat de från amerikanska Audible där jag har ett abonnemang, kodas blott med 32 kb/s men jag ville inte gå så lågt, tycker ljudet låter för skadat då. Att de väljer en så hård komprimering beror troligen på att de vill hålla nere storleken på filerna, men då “Vi har redan sagt hej då” är en relativt kort roman, inläsningen är på 5 timmar och 20 minuter, tyckte jag gott att jag kunde välja lite högre kvalitet utan att filen blev allt för stor.

Kommer jag att göra om det med “Dannyboy & kärleken”? Det är tanken. Men först ska jag nog beta av några andra punkter på att göra-listan.

SOCKERFÖRLAGET INFORMERAR

Efter sju sorger och åtta förseningar är den äntligen färdig – ljudboksversionen av Daniel Åbergs andra roman “Vi har redan sagt hej då”. Ljudboken, som släpps som mp3-fil i Sockerförlagets regi, går från och med onsdag den 25 augusti att ladda ner gratis och helt utan restriktioner från Daniel Åbergs hemsida.

Morgan Sturesson, som tillsammans med Daniel Åberg driver Sockerförlaget, passade på att ställa några frågor:

Varför har ljudboken blivit så försenad?
– I samband med att romanen skulle ges ut i början av februari höll det här självutgivningsprojektet på att knäcka mig, arbetsbördan blev för tung. Jag var tvungen att skjuta en av utgivningarna på framtiden, och det fick bli ljudboken, eftersom den var mest tidskrävande. Att det sedan tog över ett halvår att få den färdig beror mycket på min son Tage, som stulit det mesta av min uppmärksamhet sedan han föddes i mars.

Du har även fått erbjudande om att ge ut “Vi har redan sagt hej då” på ett etablerat ljudboksförlag. Varför gör du inte det?
– Att just ljudboken skulle vara gratis och spridas fritt var grundbulten i mitt självutgivningsexperiment. Att överge den tanken i elfte timmen kändes fel. Poängen med det här projektet var inte att tjäna pengar, utan att se hur långt det går att nå om man gör precis allting själv kring en romanutgivning.

Hur har inspelningen och redigeringen gått till?
– Jag har försökt hålla det så nära nollbudgetnivå som möjligt. Inspelningsstudion var vårt källarförråd, som jag akustikförbättrade med mattor på väggarna. Inspelningsutrustningen kostade runt 2 000 kronor, och jag har gjort all efterredigering med hjälp av gratisprogram.

Hur blev resultatet då?
– Jag är väldigt nöjd. Det brukar sägas att det kostar runt 250 000 kronor att producera en professionell ljudbok. Jag tycker att jag med “Vi har redan sagt hej då” visar att det går att komma väldigt långt med betydligt blygsammare förutsättningar.

FAKTA “VI HAR REDAN SAGT HEJ DÅ” (ljudbok)
ISBN 978-91-976188-2-3
Uppläsare: Daniel Åberg
Längd: 5 tim 20 min
Format: Nedladdningsbar mp3
Hittas via: http://www.danielaberg.se

Snacka om lättnad.

Vissa i familjen åker till Manilla och fröjdar sig på litteraturparnassen. Andra sitter hemma med en GI-öl och ger Tage kvällsgröt.