Dansar med vargar

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Sun, 13 Nov 2011 13:09:00 +0000

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Thu, 05 May 2011 20:28:00 +0000

En tisdagkväll i Barcelona 2011

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Thu, 05 May 2011 11:36:00 +0000

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Fri, 29 Apr 2011 14:14:00 +0000

Nu bär det av...

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Wed, 27 Apr 2011 17:23:00 +0000

dåliga och goda nyheter

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Fri, 22 Apr 2011 15:30:00 +0000

Som ni (finns ni fortfarande?) säkert förstått vid det här laget så har min inställning till bloggen frestats på under den senaste tiden. Jag har börjat tvivla helt enkelt. Drabbats av en sorts aversion mot hela upplägget. Det är i synnerhet det där med att publicera delar av sitt privatliv, göra det offentligt, som jag börjat fundera en del på. För trots att jag använder mig av alias så inser jag ändå att samtliga läsare av bloggen är väl medvetna om min identitet. Detta ger upphov till en typ av prestationsångest som jag inte vill kännas vid. Den är så onödig.

Dessutom sammanfaller denna period av tvivel med ett beslut jag fattade tidigare i månaden, kanske inspirerad av Katarina, där jag medvetet försöker distansera mig från sociala möten över internet och istället försöker närma mig sociala möten i verkligheten. Jag har gått ur Facebook. Jag har slutat suga kuk. Nu är jag på väg... osv.

Konsekvenserna av detta blir därmed följande;

1. Jag kommer, till stor del, upphöra med uppdateringen av Dansar Med Vargar, åtminstone fram till sommaren.

2. Jag påbörjar ett nytt projekt; en exklusiv analog blogg.

Och detta nya projekt är den goda nyheten. För några dagar sedan delgavs jag nämligen, av en vänlig och anarkistisk postarbetare, en hemlig kod som gör det möjligt för mig att skicka reguljär post över hela Europa - fullständigt gratis!

Därför tänkte jag starta en analog blogg där uppdateringarna endast utsträcker sig till en person i taget. Alla som vill delta, och därmed få en exklusivt handskriven bloggpost, uppmanas därför skicka sin address till min e-post eller lämna adressen i kommentatorsfältet. Min e-post är:

ras.persson@gmail.com

För att kickstarta den här skiten kan jag dessutom utlova ett unikt svar till de första 10 personerna som skickar sin adress. Sedan får vi väl se vart det här tar vägen.

Tack å hej, leverpastej.

En detalj ur Gremlins.

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Fri, 01 Apr 2011 09:43:00 +0000

Igår såg jag om Gremlins för första gången på tio år. Hade helt glömt bort vem som var filmfotograf. Skön kille;

Elisabeth Höglund är det nya Kicki Danielsson

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Thu, 31 Mar 2011 13:40:00 +0000

noterat under natten.

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Thu, 31 Mar 2011 12:35:00 +0000

Hade en märklig och feberbetonad dröm inatt. Mina byxor sprack. Favoritjeansen. Följaktligen gick jag till skräddaren nere på hörnet och fick dom lagade. Väl hemma insåg jag att de ånyo spruckit i ännu en söm. Jag gick givetvis tillbaka till skräddaren, men samma historia upprepade sig även denna gång.

Det var, på något sätt, som om skräddaren försökte lura mig, som om han sprätte upp nya hål för att tvinga mig tillbaks. Självklart gjorde jag mitt bästa för att kontrollera byxorna när jag hämtade ut dom, fast aldrig att jag upptäckte något falskspel. Så där höll det på. I vad som upplevdes som en evighet. Kanske borde jag lämnat byxorna åt sitt öde, men de var, som sagt, mina käraste jeans. Jag kunde helt enkelt inte tillåta mig själv att släppa taget om de där jävla ACNE-trasorna.

Byxorna växte till ett monster och skräddaren var inte heller gratis. Inte på långa vägar. Det började med att jag tog av mina CSN bidrag för att bekosta reparationerna, sedan gick jag på mina skrala besparingar, började låna pengar av polare, skrev ett brev till farsan och ljög ihop något om en sjukhusräkning. Det var ohållbart, det hela, så mycket förstod jag.

Så kom slutligen den dagen, då jag återigen gick för att hämta byxorna, när jag plötsligt insåg att ingenting återstod av dem. De hade, genom denna sjukliga tvångssömnad, förvandlats till ett helt annat plagg. Varje tråd var utbytt, tyglappar från jordens alla hörn slarvigt påsydda, tamejfan om inte vissa delar av byxorna var lagade med säkerhetsnålar. Han hade väl blivit lat, den jäveln. Jag hatade den där lismande skräddaren.

Väl ute på gatan igen blir jag plötsligt stoppad av en man som verkar bekant. Han orerar högljutt på bögig fransk dialekt. "Magnifique!" vrålar han mig rätt in i örat och pekar på byxorna. Han sliter i dom. Slickar på dom. Hoppar upp på min rygg och dårskrattar. Jag ber honom vänligt att hoppa ner igen. Jag har inte tid för sånt här trams, säger jag. Men han vägrar. Säger att han inte går därifrån utan mina byxor. Då känner jag igen honom. Det är Jean Paul Gautier.

Sedan förflyttas jag till en modevisning i Milano. Jag får paradera nerför catwalken med Jean Pauls svettiga lår över mina axlar. Damerna på främsta raden svimmar när vi vänder om och återvänder mot kulisserna. Det är succé! Alla vill ha mina byxor! Folk skriker sig hesa! Jag blir genast, av Vanity Fair, utsedd till världens viktigaste modeikon och min skräddare får ögonblickligen anställning hos de stora modehusen i Paris.

Det är ovanligt att feberdrömmar slutar så här lyckligt, i alla fall för mig. Men det var en fin upplevelse måste jag säga. En fin dröm.

3 saker jag saknar i förpackningsväg

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Mon, 21 Mar 2011 16:33:00 +0000

1. Barndomens utflykts-Festis

2. Big Mac (vuxenburgaren) i rejäl frigolitkartong

3. GB Sandwich i lyxigt och fint vikt pappersmaterial

Inte en till sån där film nu.

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Mon, 21 Mar 2011 16:28:00 +0000

Att skriva detta inlägg är att vara hopplöst sist på bollen. Jag förstår det. Men någon måste vara Klas Ingesson med - så är det bara. Dessutom är jag inte heller sist, det är bara att den formen av mental utmattning som jag drabbades av vid åsynen av denna trailer krävt en viss tids eftertanke. Sex månader för att vara precis.

Klippet ovan är en trailer för filmen "Till allt som är vackert" som, efter vad jag kan förstå, räknas till en av fjolårets mest gripande och imponerande debuter ur den Svenska filmfloran. Så säger Nöjesguiden, som gav filmen Stockholmspriset. Så säger Svenskan, som delade ut en femma i betyg. Så säger även Kerstin Gezelius på DN, som hävdar att filmen både är en "modig och risktagande berättelse om den dödsbringande drömmen om absolut renhet och uppslukande närhet".

Själv har jag inte sett filmen. Men jag har sett trailern, och efter den, exakt 58 sekunder för långa, pekorala pinan är sannolikheten att jag kommer se "Till allt som är vackert" ungefär lika stor som att Nicky Stockholm får skivkontrakt.

Jag menar, här har vi så äntligen en film som uppenbarligen skiljer sig från de otaliga gubsvettiga filmskildringar av äldre män som ligger med unga tjejer, givetvis i den eviga och aldrig åldersdiskriminerande kärlekens namn, man tvingats tugga i sig under de senaste typ 50 åren (läs: Woody-bloody-Allen, läs: filmer med Scarlet Johansen eller Michael Nyqvist, läs: Monster's Ball, och så vidare).

En film som är regisserad av en kvinna, för en gångs jävla skull. En film som gör anspråk på att ställa sig på den utsatta tjejens sida, för återigen en gångs jävla skull. Och hur väljer man att sälja in skiten?

Det tar 17 sekunder innan protagonisten håller sig för munnen för att maskera det faktum att hon precis blir ljudligt påsatt av en allvarligt svettig Skärgårdsdoktor med tillhörande helikopterplatta och dyr hudfärg. Sedan börjar filmens tagline, det är då det hela når verkligt höga lyriska nivåer, riktigt klassikermaterial.

Katarina står det i vitt mot svart bakgrund. Paus. Har slutat. Paus. Suga KUK. Paus.

Klipp till hur hon ballar ur på hemmaplan och spöar upp nån kille i skolan, sedan fortsätter den häpnadsväckande texten.

Hon har gått UR. Paus. FACEBOOK. Paus.

Klipp till henne och Skärgårdsdoktorn. Hon får lyssna på hans iPod. Det är klassisk musik - denna, inte minst av Kay Pollack med filmen Så Som i Himmelen, för alltid cementerat pedofila genre. Och så texten igen.

Nu är hon på VÄG. Paus. TILL. DET. SOM. ÄR. VACKERT. Paus.

Jag orkar inte beskriva hur sjukt allt det här är, hur besvärande fel det känns att sälja filmen på det sättet. Jag blir bara trött. Så innerligt GW Perssonskt trött. Ni förstår säkert.

I shiver down my spine. And it feels divine.

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Fri, 18 Feb 2011 20:40:00 +0000

Det händer att jag inte går ut på Fredan. Det händer att jag vid dessa tillfällen istället spenderar kvällen med att lyssna på soundtracket till en av mina absoluta favoritfilmer, Days of Thunder. Det händer då också ofta att jag småler, att jag blossar om kinderna, eller för all del fäller en tår . Men inte ikväll. Ikväll minns jag bara en smula och saknar.

Maria McKee, denna underbara pärla, vad hände med henne egentligen? Hon la ett snortight bidrag till Pulp Fiction soundtracket med minns jag, men sen då? Vad som hände med Tom Cruise är ju allmänt känt - han fortsatte vara världens BÄSTA skådespelare och världens mest AWESOME man i all evighet, Amen. Men Maria?

Jag behöver mer musik som låter så här, så sitter jag och tänker. Mer snusk i pukregistret. Mer blötma i sångreverbet. Mer I've never felt this way. Mer hold my hand och don't let me fall. Det var sånt jag lärde mig bli kär till. Min instruktionsbok till hjärtats känsligaste powertools. Det var sånt här man skulle trycka till. Ryssposta till. Hångla till. I bästa fall älska till. Inget som spelas på radion idag - Inget - ger mig ens en tillstymmelse till lika stormiga himlar som detta.

Snälla Maria McKee, snälla Irene Cara, snälla Meli'sa Morgan - kom tillbaks i radion! Inte för att ni är bra, ni är givetvis regelrätt dynga, utan för att jag behöver er för att känna den där unga, farliga, ignoranta fast oförfalskat magiska förälskelsen. Och snälla, missförstå mig inte nu, det är givetvis inget som helst fel på mitt egna helt ljuvliga förhållande, visst älskar vi varandra som aldrig förr, men ingen kärlek finns så stark att inte Show Me Heaven kan göra den starkare ändå.

Aint no party like a poodle party...

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Thu, 17 Feb 2011 18:48:00 +0000

En Gnutta Socialpornografi

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Thu, 17 Feb 2011 18:42:00 +0000

Alltså detta klippet. Jag kan inte komma över detta klippet. Det känns alldeles för bra. För jävla genuint på något vis. Som vore det regisserat av Ruben Östlund. Som vore det ett ACNE-hjärnfoster. Som om den tidiga Lukas Moodysson har ett finger med i spelet. Det är smärtsamt äkta. Besvärande äkta. Obehagligt drabbande.

Det är som en videoupptagning av min fotbollsresa till Danmark i 7:an med IFK Munkfors. Jag var nog den där Norrlänningen med tandställning, fast jag drogs med finnar istället. Jag vet hur han mår där. Jag vet. Hur han hopplöst försöker bemöta de tuffare killarnas, skåningarnas, brutala och låga personangrepp. Hur han desperat försöker verka lika oberörd som sina plågoandar, lika bevandrad, lika välknullad. Använder sin ålder som vapen. Använder sina polare, som är fler, som vapen. Men nej. Rösten avslöjar honom. Den där jävla förbannade darrande piss-rösten avslöjar honom. I den situationen är han en jävla förlorare och ingenting han gör under resten av sitt liv - i n g e n t i n g - kommer förändra det faktumet.

Det gör så jävla ont att se det här. Och jag misstänker att all mer eller mindre vettiga människor från landsbygden som spenderade sin pubertet under 90-talet kan känna igen den smärtan. Fucking Åmål Smärtan.

Nazistchocken i Åsa-Nisse!

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Sun, 13 Feb 2011 20:19:00 +0000

Har på ett avstånd med visst intresse följt debatten om hur lämpligt det kan sägas vara att i dagens främlingsfientliga Sverige på nytt filmatisera den gamla Nasse-skapelsen Åsa-Nisse. Roy Andersson tycker inte det är lämpligt alls. Henrik Dorsin är försiktig i sina uttalanden. Kjelle Bergqvist är väl mest glad för kontoutdraget.

Min egen känsla inför filmen kan enklast sammanfattas med den, på gulfingrade komedi-hyrvideo-VHS:er under 80talet, så frekvent förekommande taglinen; "Du spyr, du skrattar, du spyr igen." Fast mitt skratt är inget fredagsmysflabb - det är fyllt av hån och förakt. Och min spya är inte bildlig - den är uppriktigt bokstavlig.

Frågorna jag själv tvingas ställa mig efter att nu under en helg ha givits det tvivelaktiga nöjet att tvingas bevittna filmpostern tapetserad över Göteborgs samtliga spårvagnshållplatser är således följande;

Med tanke på de ofrånkomliga följderna, hur tänker filmens grafiska designer vid valet av font? Kan man kanske tänka sig att något enda typsnitt, vilket som helst, hade varit aningen mer passande än det som gamle Hitler använde till sin Schutzstaffel logotyp? Och hur mår "Siela Kyle" idag, med tanke på att hon numer används i syfte att sprida subliminala nationalsocialistiska budskap?

Årets jävla grafiska hjärnsläpp måste det vara. Tamejfan ett beslut som i jämförelse till och med utklassar Rolling Stones världsrekordartat tvivelaktiga liaison med likvärdigt skinnskallevänliga Dressman.

Inget klädföretag utstrålar mer nazism än fucking Dressman (Rudolf fuckin Hessman) med sina ariska reklamer inspelade i ett stylat Skandinavien (lebensraum) med gråsprängda nordbor i pastellfärgade (bruna) skjortor och Batistini (Mussolini) jeans.

Same Same but Different

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Sat, 05 Feb 2011 16:24:00 +0000

Vicefesten visade sig bestå av följande, föga förvånande men ändå smått provocerande och otroligt otrevliga recept;

1. 70 procent tjejer med Ebba från Skärgårdsdoktorns ålder och Tilde Frölings koks-konto (utan kläder och utan kameror)
2. 10 procent medelålders män med Charlie Sheens kvinnosyn och Kim Jong Ils öppenhet (med kläder och med kameror)
3. 5 procent strippor hämtade från Las Vegas
4. 5 procent "överraskningar" med sexuella antydningar

Detta skådespel var ackompanjerat av ett riktigt besvärande soundtrack. (När de första stripporna gick på scen spelades bl.a. Lejonkungen-jojken i en hardstyle remix. Ja ni förstår hur det låter.)

Det var definitivt min sista fest i deras regi, funderar uppriktigt på att sluta läsa skiten till och med.

Det enda positiva inslaget på festen hittade jag på toaletten. Lite mer klottrad på, men ändå - en automat.

Weltschmertz Wednesday

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Wed, 02 Feb 2011 17:08:00 +0000

Har varit mycket rubbad känslomässigt under förmiddagen. Som någon presenterad av en spelat kåt Malin Berghagen i TV4+. Som Det Okända. Rent utav som en Förnimmelse-Jörgen i riktig högform har jag vankat runt. Fått "känning". Haft problem med trösklar, tagit mig för tinningen och slutit ögonen så där spirituellt som han gör. Med Paulo Coelhos självbild har jag fått sätta mig ner flera gånger när "kontakten" blivit för stark. Enya-pads dånande i skallen som fantiserat soundtrack. Och så speakerrösten:

"Rasmus har kommunicerat med andevärlden sedan han var liten men under många år har han inte velat kännas vid sin förmåga. Det var först i 30-års åldern han vågade bejaka den. Han tar aldrig betalt för sitt arbete."

Sådär har jag smugit runt här hemma sömngångaraktigt mumlandes: "mmm. Jag får in en energi här, Hupp! Där fick jag lock för örat med... Mmm. Auran. Energifält. Jag får in en pojke. Stämmer det?"

Mycket besvärande det hela. Och allvarligt självkärt.

Vidden av detta narcisistiska sår nåddes under gårdagskvällen då jag såg filmen Hereafter på en lokal biograf. Filmen var kanske det mest sentimentala i rörlig bild-väg jag bevittnat sedan Sjunde Himlen. En jävla sörja kan jag ärligt säga så här i efterhand men där? Igår? Nej nej. Det tog cirka 3 minuter innan både jag och min flickvän tog till lipen. Sedan dröjde det åter 150 innan vi slutade. Som förryckta satt vi och stortjöt. Sådär jävla olugnt mycket också. Så stolsgrannar börjar skruva på sig obekvämt, tro fan om inte någon okänslig jävel bad oss hålla tyst till och med.

Visserligen kan jag väl förstå honom en aning. Jag får nämligen lite problem med matsmältningen när jag gråter onormalt länge så jag började släppa väder därinne med. Högt och ljudligt. Släppte taget om rektummuskeln och lät det komma bara. Man gör ju så när man gråter. Tänker bara på sig själv. Fes å grät om vartannat därinne. Och två meter lång på det. Med mössa. Dessutom tvångsmässigt ätande prassligt godis. Ja, det är väl inget biobesökarideal direkt.

Så nu behöver jag i alla fall gaska upp mig en aning. Ska på Vice-fest här i Barcelona. Nåt fränt band med nån frän frisyr som spelar i en frän och hemlig lokal för ett fränt pris. Första gången jag går på nåt sånt och man vill ju inte stövla in uppvisandes samma känsloregister som en Ernst Kirchsteiger på begravning.

Mitt recept för ett förbättrat humör är, som alltid, en googlesökning på "Starwars Halloween". Vi får la se om det gör susen den här gången med. Annars ser ni mig under avdelningen "Don'ts" nästa gång.

Killen som är Clown känns rätt ägd. Om inte ens en ditmålad glad mun kan få dig att se belåten ut...

Det här är faktiskt min skrivbordsbakgrund. Jag älskar allt med den här bilden. Jag vill vara i den här bilden. Jag vill vara bilden. Fem (eller sex?) personer som inte tar någon skit, som vägrar ha tråkigt, som jävlarimej gör det själv. Underbart! See-Threepio där i mitten får extrapoäng för sin robotdans a la Peter Crouch.

Torterande toner.

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Fri, 28 Jan 2011 19:30:00 +0000

Sitter och läser lite om den beryktade Gitmo playlisten; det vill säga listan över de låtar som av USA:s militär använts som tortyr i Guantanamo och Abu Ghraib. Jag slås över hur jävla gediget bra musik dom valt överlag. Alltså om man siktar på en lyckad hemmafest. Fullständigt usel att använda i tortyrsyften.

Det är Martha Reeves and the Vandellas, AC/DC, Bruce Springsteen, RATM, Tupac osv. osv.

Detta är ju idel guldkorn för de flesta. Ett jävla bottennapp av US Army:s tortyr DJ. Varför?

Så jag började fundera på vad som skulle vara mest effektivt för en psykisk nedbrytning av mig själv. Sen gjorde jag en egen spellista. Jag har lyssnat oavbrutet på den under förmiddagen här och befinner mig nu i en fullskalig mental limbo. En kvart, tjugo till och du får göra vad fan du vill, like Patrik Isaksson. Här har ni den:

Abu Ghraib

Den är också "collaborative" vilket innebär att ni som läser detta själva har möjlighet att lägga till eller radera låtar i den. Det skulle nämligen vara hemskt inspirerande att se vilka låtar som kittlar ert vansinne med.

Om inte annat kan ni väl använda spellistan i syftet att utföra spotify-rape på någon polare. Jag hör att spotify-rape är det nya facerape. Sätt igång någons Spotify och spela listan på repeat utan ljud, minimera spotify-fönstret och vips, efter ett par timmar så ser det kanske ut som att den närapå självskadeinbjudande låten Butterfly med Crazy Town eller kanske Here With Me med Dido, denna folkpartistutstrålande pekoral, är ditt offers mest spelade låt. Lite kul i det tysta.

om att tårar kan vara grova

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Thu, 27 Jan 2011 16:41:00 +0000

Har du någonsin varit i Vålberg? Har du då kanske besökt blod och benmjölsfabriken som finns där? Inte? Nej men det har jag. Tre gånger i veckan under ett drygt år har jag det. För att städa toaletterna därinne.

Djurkadaver från slaktindustrin hamnar tillslut i Vålberg förstår ni. Det är i denna, på alla tänkbara vis vämjeliga, håla de får sin sista vila. Inne på fabriksgolvet arbetar två stycken svartmuskiga och sjukligt överviktiga män (För viktreferens; Gilbert Grape) med en världsfrånvändhet som skulle göra den gode Birro grön av avund. De arbetar med förädling. Med slaktavfallshantering. Och så kollar dom på porr med. En oerhörd mängd porr. Väggarna täckta av kalendrar. Den tyska typen.

Mitt i allt det där hårda och grova gick jag runt. Inte fullt lika hård själv. Ännu. Något mina "kollegor" gjorde sitt bästa för att korrigera. Ja, det var väl mest det gamla vanliga egentligen. Bögjävel och hora och fitta och brud och negerälskare och det där. Ni vet. De kämpade i motvind, stackarna. För delar du släktträd med banjopojken från Deliverance är det liksom svårt att vara hånfull på ett effektivt sätt. Tyckte mest de var en smula rörande. Allt deras desperata kontaktsökeri.

Jag städade lunchrummet en dag då en av silverryggarna fortfarande satt kvar. Han höll på att hetsdricka ur sin tredje Colaburk på 5 minuter. Djupt koncentrerad var han. Kanske försökte han persa? Vi talade naturligtvis inte med varandra. Dels var jag osäker på ifall han verkligen besatt förmågan att sätta ihop flera ord till meningar och dels för att jag hellre genomlidit en maratonlyssning av hela The Corrs och Didos samlade diskografi eller en natt med en inspirerad Johannes Brost som berättar om sina möten med Mick Jagger om och om igen medan han långsamt tvingar upp bambustickor under naglarna på mig än att tvingas ge mig in i en diskussion med den vidriga grisen till man.

"Här har du lite löneförhöjning." Sa svinet när han kastade burken på golvet strax framför min kvast. Hela bisarrheten med min existens liksom flimmrade förbi. Är det här verkligen mitt liv? Det knastriga och kritvita dammet av pulvriserade benkotor. Den torra och kvalmiga doften av kadaver, blodmjöl, råolja, fabriksindustri. De här männen. Porren. Och så jag då. Vad i helvete gör jag här. Nåja. Tjänar ju pengar i alla fall. Till elen och till bilen och till huset och till mjölken och till försäkringsbolagen och till Tre och till hela den heligt förbannade vuxenheten. Alltid nåt.

Så jag bet ihop. Plockade upp burken och städade klart. Gick sedan till duschrummet för att ta toaletterna där. Duschrummet var en trång och avlång korridor. Längst bort i korridoren fanns toaletterna. Jag gick på som vanligt, med en inte särskilt svårförståelig hemlängtan slet jag upp dörren. Där, mina vänner, mötte mig en syn jag inte tänker tillåta mig själv att glömma. I det svettiga båset satt min plågoande, han var så fet att han knappt fick plats därinne. Det såg lustigt ut. Som dom där amöborna man matade med thé-blad, de som var så populära i början av nittiotalet, som växte till att fylla ut vilken behållare man än placerade dom i. Så såg han ut.

Jag börjar skratta. Jag pekar och skrattar och har mig. Då ser jag Det. Vafan, han sitter ju och gråter. Denna grovis. Sitter och gråter därinne på toan. Kan inte minnas att jag upplevt ett mer gripande stilleben av tragik än just den scenen. Den situationen. Himlastormande.

Han är helt tillintetgjord och försöker springa därifrån men det går ju inte. Det är alldeles för trångt i duschrummet för oss båda. Han kan omöjligt passera mig. Istället fastnar vi en lång stund i någon sorts finsk tango därinne. Med betoning på finsk.

Det var inte sig likt på blodmjölsfabriken efter den dagen. En terrorbalans hade uppnåtts. Det är en upplevelse jag verkligen inte vill vara utan det där. Av en sköld så hård. Och den mänskliga oförmågan att lyckas hålla den uppe för jämnan.

kort angående bluffkänslan man känner

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Thu, 27 Jan 2011 14:54:00 +0000

Såg en utställning av Gil J Wolman idag. För andra gången. Det kanske inte är det mest fantastiska jag upplevt i konstväg men erfarenheten tvingar mig ändå till en tanke som jag redan tidigare umgåtts mycket med. Om det där med att vara ett plagiat. En bluff.

Wolman var en av grundarna till den konstnärliga skolan "lettrism". Tillsammans med en grupp andra intellektuella hävdade han att jordens alla konstnärliga yttringar redan förfinats till sina extremer. Allt var gjort helt enkelt. Vad som återstod, för en fortsatt kreativ utveckling, var därmed att använda redan existerande verk. Dekonstruera. Vända tillbaka tiden. Söka ursprungliga och neanderthala uttryck. Bilden ovan är ett exempel på Wolmans metoder, något han kallar Scotch Art, där remsor av tryckmaterial, med hjälp av tejp, limmas på målarduken.

Kanske en aning oangeläget kan tyckas. Vad fan, kollage är ju något man började med på dagis, typ. Och visst, det stämmer bra det. Den visuella upplevelsen av det hela var inte särkilt minnesvärd. Fast det fanns något gripande i själva tanken tyckte jag.

För min egen del och högst hemligt har jag alltid känt mig lite som en fake. Har väl aldrig lyckats med något unikt egentligen. Om jag målat har det varit pasticher på tidigare verk, har jag gjort en musikvideo har den bestått av andras material, har jag skapat musik har den baserats på anspelningar till jamaikanska musikaliska verk. Det har funnits något tvångsmässigt över det där. Till och med när jag skriver söker jag mig först till andras texter innan jag vågar mig på ett eget försök.

Och aldrig, när någon gett mig en komplimang, har jag kunnat ta åt mig fullt ut - om något har det snarare förstärkt känslan av att vara en posör. Djupt skamligt. Om dom bara visste vem den verkliga konstnären var... Dom skulle skratta åt mig... Så går tankarna därinne.

Därför var det närmast en katharsisk upplevelse att se Wolmans prylar. Han hymlade inte med hela bluffgrejen. Sa det rakt ut. Varför söka det unika? Det är redan för sent, homeboy. Fortsätt slå huvudet i väggen bara. Varje gång du tror du funnit just den där ädla diamanten, när du tror du är ensam i ditt slag kan jag visa dig att så inte är fallet. Google är allt som krävs, baby.

Från och med nu är tänker jag vara en stolt plagiatör. Vilken jävla skön känsla det är. Tacka Wolman för det.

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Thu, 27 Jan 2011 13:41:00 +0000

en bedjan i kortaste laget.

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Tue, 25 Jan 2011 21:04:00 +0000

Snälla Gud. Gör så att Markus Birro håller käft. Och gör så att Colin Nutley och Helena Bergström gör det med. Amen.

något om det där att vara liten och det där att växa upp.

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Mon, 24 Jan 2011 21:57:00 +0000

Det skulle dröja länge. Hemskt länge faktiskt. Innan den tidiga morgon kom då jag äntligen fick ligga med någon för första gången. Det är frestande att berätta mer om detaljerna kring denna människans mest magiska bagatell, fast det låter sig inte göras för tillfället - nu vill jag nämligen prata kondomer. Eller Knullgummi som vi, barn av 83, brukade kalla dom små rackarna growing up.

Mitt gummi-intresse föddes nog samtidigt som de flestas. Tidig lågstadieålder skulle jag tro. Någons brorsa eller äldre kusin, med oöverträffad livserfarenhet, lojt demonstrerande en knottrig Näcken. Förbjudet och högtidligt.

Nuförtiden tror jag inte kidsen upphetsas nämnvärt över kondomscenen. Den bleka naiviteten dog nog definitivt, om inte före, på en bakgata av Grand Theft Auto 3. Jaja, lugn - jag tänker inte gå Sievert Öholmsk på ert arsle här. Ett kyligt konstaterande bara. Men när jag växte upp eller i alla fall där jag växte upp frodades fortfarande, i allra högsta grad, fascinationen över detta vuxnenhetens främsta knullredskap.

Det fanns en kondomautomat i Munkfors. En. På herrtoan. Folkets Park. Några killar i klassen fann den efter en buggkurs som var obligatorisk för alla 11-åringar i kommunen. I efterhand känns det som en passande bild över min uppväxt. Bugg, denna hopplöst pensionerade dansform - obligatorisk undervisning. Medan sexrusiga ungar runt om i Sverige för länge sen börjat kicka pop locking och electric boogie så stod vi fattiga stackare och handsvettades till Ingmar Nordströms Saxparty 13. Om du inte har möjlighet att röja runt på Café Norrköping på helgerna så har du inte en råttas chans i helvete att få ligga med hjälp av den dansshowen. Så mycket förstod till och med jag.

Nåväl. Jag tänkte ändå att mina minimala chanser i kärlekslivet skulle öka något litet ifall jag åtminstone ägde en kondom. Jag behövde verktygen helt enkelt. Tyvärr var jag alldeles för blyg för att köpa dessa på vanligt sätt i en butik. Är det fortfarande faktiskt. Veckan innan hade jag räknat ut var farsan gömde sina, fast att stjäla en av honom hade jag inte heller mod till. Kvar återstod därmed kondomapparaten.

Så jag tog god tid på mig i duschen den dagen. När alla lämnat rummet plockade jag fram en tia ur jeansen och gick in på toan. Högröd i ansiktet med begynnande pojkstånd tryckte jag in guldmyntet och valde en variant med banansmak. Oklart varför. Maskinen verkade medeltida, dammig som fan. Den rasslade och lät ordentligt med. I vad som kändes som en evighet skallrade den. Sedan tystnade den helt. Jag började leta febrilt i åbäkets olika fack men utan framgång. Ingen banankådis och ingen guldtia.

Vi fortsatte med buggen hela den terminen. Min veckopeng var vid tillfället 20 kronor varav 10 vigdes åt de eviga kondomförsöken. Halva min inkomst med andra ord - en privatekonomisk katastrof när det kom till lördagsgodiset. Det fick vara värt det. När man är 11 tänker man sällan rationellt. Kanske. Tänker man. Kanske denna vecka. Men nej. Lönlöst.

Sedan den dagen har jag aldrig kunnat låta bli de förbannade automaterna. Det har växt till ett slags besatthet. Varje gång jag hamnat på en toalett försedd med kondomfasilitet torskar jag. Och varje gång blir jag lika besviken - av nån jävla obegriplig anledning vill dom inte fungera för mig. Har spenderat en förmögenhet vid det här laget. Vi snackar tusentals kronor. Inte ett enda satans knullgummi i utdelning.

Igår fann jag min första maskin i Barcelona. Det är den ni ser på bilden överst. Det speciella med denna maskin var att man med hjälp av ett enkelt tillval även kunde köpa en vibrerande penisring. Faktiskt första gången jag ser det. Rena julafton för en preventivmedels-automat-pundare som mig. Med tjackarens darriga händer pillade jag således i 3 euro - jovars det har hänt en del med priset på 15 år. En välbekant förväntan infann sig.

Och vad tror ni? Nej just det. Kammade noll så klart.

Ägd.

så går drevet...

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Fri, 21 Jan 2011 14:58:00 +0000

Jag och Olle Lagerqvist har under ett flertal år fascinerats något oerhört över detta svenskans allra obehagligaste ord: slaktmask. Lingvistikens Lenin. Filologins Fritzl. Inget ord låter lika jävla skräckinjagande. Om jag startade ett trallpunkband skulle det heta Slaktmask. Helt klart.

Därför har jag fullständig förståelse för varför biltjuven i Linköping börjat råna folk med just detta tillhygge. Det är visserligen varken särskilt praktiskt eller effektivt. Egentligen är det bara en otymplig cylinder som skjuter ut en stång ett tiotal centimeter. Helt omöjlig att råna folk med. Vilket förmodligen är anledningen till att tjuven ifråga inte lyckats med ett enda rånförsök. Men namnet, gott folk. Tänk på namnet. Slaktmaskmannen. Det går väl knappast att bli mer badass än så.

ett egenkärt inlägg...

noreply@blogger.com (Dansar Med Vargar) — Fri, 21 Jan 2011 14:19:00 +0000

Oftast bloggar jag inte. Ibland gör jag till exempel musikvideos. Det här är en sån.