Hela mitt liv består av skrivande – både jobbet och fritiden. Ordflödet tycks aldrig ta slut, men ibland måste man sätta stopp för att må bra själv. Därför har jag bestämt mig för att pausa bloggen på obestämd tid. Jag ska försöka ta hand om mig själv lite mer framöver än jag har gjort hittills. Jag ska försöka lägga in en lugnare växel, stänga av datorn någon timme tidigare på kvällen, leva lite mer än förr, drömma lite mer.

Tack för att ni hängde med hit. Jag stänger bloggen officiellt i dag och avslutar med att skicka ut några kramar ut till alla Tysklandsfans där ute i bloggosfären. Och vem vet … det kanske blir liv här snart igen.

Ta hand om er, mina kära.

Foto: © s.media  / pixelio

Regeringen har beslutat att i Sverige och internationellt uppmärksamma att Raoul Wallenberg 2012 skulle ha blivit 100 år genom att hedra hans minne med olika evenemang och aktiviteter …

Den svenske diplomaten Raoul Wallenberg gjorde en unik insats genom att under andra halvåret 1944 rädda tiotusentals judar i Budapest undan Förintelsen. Hans gärning visar att en människas mod och förmåga kan göra skillnad. Hans gärning är en förebild, inte minst i en tid då fler behöver stå upp mot förföljelse, främlingsfientlighet och antisemitism.

Raoul Wallenberg fängslades av Sovjet och fördes till det ökända Lubjankafängelset i Moskva. Vad som sedan hände är inte bevisat och den svenska regeringen kräver fortfarande besked. Raoul Wallenberg kämpade mot den ena av sin tids terrordiktaturer och föll offer för den andra.

I en krönika skriver Kaj Schueler, kulturchef på Svenska Dagbladet, så vackert: Vi är beroende av människor som gör det oväntade, som träder fram när de flesta andra endast är rädda. Som många andra har jag alltid varit otroligt fascinerad av Raoul Wallenbergs mod och öde, faktiskt så skrev jag mitt specialarbete på gymnasiet om honom. Vilken fantastisk hjälte denne man var. Han trollade ”svenskhus” av rivningsfastigheter i Budapest, utfärdade framgångsrikt sina skyddspass och byggde upp ett unikt kontaktnät som i slutänden räddade så otroligt många människor.

Än i dag vet man inte vad som hände med Raoul Wallenberg. Ryssarna teg länge om hans öde, men hävdar sedan 1957 att han dog i sin cell i Lubjanka-fängelset 1947. På grund av för vaga bevis kunde Sverige aldrig godkänna detta. Från mitt arbete minns jag att jag läste om många vittnen som ska ha sett honom mycket senare i fängelset.

Missa inte chansen att ta del av alla nya böcker och utställningen som det officiella Raoul-Wallenberg-året 2012 bjuder på. Även här i Tyskland uppmärksammas vår svenska hjälte, exempelvis startar utställningen ”Raoul Wallenberg lives – 4th August 1912” på muséet vid Checkpoint Charlie i Berlin.

Mer om Raoul Wallenberg 2012 här.

”Avgå”, gastar man åt ”knugen”. Då håller jag nog mer med tyskarna som kräver att statschef Christian Wulff ska packa sitt pick och pack och lämna sin post som representant för Tyskland. I drygt ett år har han suttit på sin post som statschef. Men inte nog med att gubben har semestrat och haft det gott på inbjudan av näringslivet, lånat en halv miljon euro av vänner i näringslivet, betalat av lånen med ett banklån till misstänkt låg ränta som förmodligen berodde på att Wulff tidigare räddat just denna bank från konkurs med statliga pengar samt ljugit och förnekat alltihopa i pressen. Nu har han också hotat reportrar både på BILD Zeitung och Welt med åtal om de skriver om kreditaffärerna (läs en utmärkt sammanfattning på Svenska Dagbladets hemsida här).

I kväll sitter Wulff i public service-TV med budskapet att han inte tänker ge vika som president. Förvisso ursäktade han sig för sitt hotfulla samtal till BILD Zeitung (där han var dum nog att spela in sina hot på chefredaktörens telefonsvarare). Lånen och semestrarna försvarar han med att allt skedde tillsammans med vänner.

”Jag vill inte vara president i ett land där man inte får låna pengar av vänner”, kommenterar han. ”Man måste ställa frågan om folk kan acceptera att även en president har ett privatliv. Mänskliga rättigheter gäller även för presidenter.”

Mänskliga rättigheter ja … men har man inte något att dölja när man hotar journalister på det här viset? Och i TV sitter han bara för att Merkel vill det. Bah!

Självklart är det inte optimalt att betala porrnotan med skattepengar, men vem vet varför kungen gick på porrklubb. Någon privat anledning hade han och det lägger jag mig inte i. Wulff däremot sätter inte direkt någon guldkant på Tyskland och har under flera år pysslat med att dra privata fördelar med hjälp av statliga medel. Det suger så otroligt mycket! Då bjuder jag hellre på en lap dance eller två.

Foto: © Rainer Sturm / pixelio

www.youtube.com/watch?v=0Yr6X1M7r9w

Nytt år, nya utmaningar. Jag känner mig riktigt laddad. Har späckat med jobb hela januari och december-tröttheten är som bortblåst. Nu är det januari och dags att ta i på nytt. Inte alls logiskt, jag vet, men i år såg jag verkligen fram emot att göra en reset och börja om.

Förra året var mitt tionde i Tyskland. När man nått den gränsen kommer man väl aldrig att flytta tillbaka. Eller? Under 2011 tillbringade jag mer tid i Sverige än jag gjort sedan år 2001 och det var så himla toppen. Och med så mycket släkt och vänner i Sverige, svenska kunder och allt fler skrivuppdrag på svenska känns det som om mitt hemland bara kommer närmare och närmare. Det känns som att jag har hittat en riktigt sund balans som jag mår bra av och hämtar kraft ifrån.

Så vad står på tur 2012? Som vanligt kan jag inte hålla mig borta från nyårslöften. Ett par stycken blev det och de liknar nyårslöften från tidigare år.

1. Strax före jul var jag nämligen hos doktorn som sade åt mig att jag har taskiga blodvärden – mer sport ska visst vara lösningen så är det bara att leta upp nästa elljusspår. Längs Isar finns det så fina sträckor att man kan springa ihjäl sig så det är bara att svälja ursäkterna att inte ge sig ut.

1. Skriva mer! Strax före jul fick jag en lyckokaka som sade att jag snart ska få njuta av en stor framgång. Jag hoppas innerligt att detta har med mina romanprojekt att göra. Som tur är har jag en fin skrivargrupp som ser till att jag får inspiration och motivation. Tack till er i ”Ståhl skriver” för att ni risar och rosar som ni gör!

1. Njuta mer av livet, vilket innefattar att upptäcka mitt vackra München ännu mer, shoppa mer kläder, läsa fler böcker och äta ännu mer god mat.

Ha! Där har ni löftena ni med all säkerhet föraktfullt kan slänga i ansiktet på mig när senare i år börjar fila på nya nyårslöften inför 2013 efter alltför många degstunder framför dumburken. Men jag har i alla fall tänkt ge det hela ett ärligt försök.

Så, hello Germany! Nu kör vi ett år till.

Det var min systerson Max kommentar till min insats som tomte på julafton. Samtliga närvarande karlar vägrade ställa upp så jag axlade säcken i år.

Åter igen var julen så svensk att jag nästan blir tårögd, exilsvensk och sverigenostalgiker som jag är. Julborden var späckade med gott. Både här …

… och där.

Julens bubblare: saffranspannacotta.

Max är redan inskolad i Kalle Ankas Julafton – för mig en mycket viktig tradition. ”En dröm ger åt tanken vingar, den blir verklig då …”

Efter Kalle Anka åt vi mat. Sedan steg stämningen.

För då hade tomten kutat runt huset och knackat på fönstret ett tag innan han kom in och tog tag i julens viktigaste ritual. Max var bästa tomtenissen.

På juldagen tittade jag på kungens jultal.

Jag tycker det är fint att han önskar God Jul varje år.

Jag har haft en jättefin jul och det hoppas jag att ni också har haft!

Så detta får bli mitt julkort till er, rara bloggläsare. I morgon åker jag nämligen till Sverige för att fira en riktigt god och fin jul.

Bild: http://unhate.benetton.com

Deichkind – Luftbahn von universalmusicdeutschland

Foto: www.universal-music.de

Baksidan av Haus der Kunst.

Orkanovädret Joachim kom till Bayern i kväll och jagar för fullt vidare över landet. Orkanstyrkan ligger på 12 här nere och nyheternas oväderskartor lyser illröda och lila av alla varningar. Kallt som attans ska det bli också i dagarna. Det blåser osannolikt utanför fönstret och det viner från kaminen. I morgon är det jag som får sopa upp resterna av julgranskulorna från innergården (hur kom jag på att pynta granen utomhus?) Domedagsstämningen är garanterad. Jag hoppas att inte allt för många människor skadas. Det är alltid så ruskigt ledsamt att läsa om folk som stryker med av att få en reklamskylt i bakhuvudet eller av ett träd som brakar ihop. Så otroligt menlöst.

Det har varit en lång dag. Tidigt i morse skyndade jag till frissan för att kapa de sorgliga topparna som fick mitt hår att likna en tufsig lejonsvans. Jag säger ”frissan” därför att jag har just en frissa. Jag har nämligen slutat gå till flashiga München-adresser som Toni & Guy eller någon av Glockenbachs supertrendiga homosexuella frisörer där man får sippa prosecco under saxen. Framför allt är jag less på 70 Euro för en toppning. Därför har jag börjat gå till Edith, en tant som har klippt folk på min gata i 30 år. Hos henne pratar man om politikers skor, tysk mentalitet och om hur det var förr i tiden. Medan Edith torrklipper mitt skandinaviska platta hår med millimeterperfektion sitter rara tanter i soffan bredvid med blondering i håret och kedjeröker långsmala cigaretter. Och hela härligheten för bara 25.

Sedan drog jobbvardagen igång och den var kanonbra i dag. Särskilt eftermiddagen med ett viktigt möte som gick så bra att jag var alldeles upprymd efteråt.

I går var jag på årets andra ”Schrottwichtel-Party”. Wichtel  betyder dvärg/tomtenisse och Wichteln är att byta klappar. Schrottwichteln är en variant som innebär att alla tar med sig något de inte vill ha. Det är en riktig jultradition att sitta i Christines söta lägenhet och öppna knasiga paket någon vecka innan jul.

Det är roligt att dela ut paketen, men min klapp hamnar för det mesta i soptunnan i tunnelbanan. Gårdagens beiga kuddfodral gick också den vägen. Huga! Tur att det inte var jag som fick den gigantiska inomhusfontänen.

Så här fint ser det i alla fall ut innan vi börjar.

Och vi äter massor med god mat.

Nu ska jag ovädersmysa hemma hela kvällen och fundera klart på några viktiga saker jag diskuterade i går med en bekant. Det handlar om vad som händer om man har en olycka och att det kan vara svårare i Tyskland än i andra länder att få dö om man verkligen vill det. Men det skriver jag mer om en annan gång. Halv tolv är inget klockslag för diskussioner om liv och död. Särskilt inte när julen står för dörren och jag stolt kan konstatera att alla klappar är inköpta och köket glänser av inslagspapper i glittrigt rött och guld.

Den 6 december var det Nikolaus i den katolska världen och alla snälla barn fick presenter. Jag fick hela två stycken av snälla kompisar – en lyckoängel och en Gugelhupf (sydtysk vetekaka). Men redan innan den 6 december dök Krampus-gestalterna upp i stan.

Uppfostrad i något mer snäll, evangelisk anda blir monstren i de många Krampus-paraderna allt lite magstarka. Österrikarna är helt klart värst. Kolla in de här bilderna från Graz 2010.

www.youtube.com/watch?v=NlucIywRBN0

Man får väl dra till med lite norrländska och säga vilken jävulsk jul!

Credit: Thanks to the great blog IO9 for posting this video!
Foto: Screenshot Krampuslauf Graz 2010 av Foto Jamnig