I tidningen Development Today skriver biståndsministern: “For far too many years, we have been pumping funds into regimes that do not take responsibility for their own people.”

Jag har tre invändningar mot denna beskrivning:

• Talar ministern om budgetstöd så vet hon att budgetstöd är kopplat till en lång rad krav och villkor. Och har varit så under lång tid.
• Budgetstöd är kopplat till en rad villkor som handlar om ökad transparens i den nationella budgeten. Diakonias samarbetsorganisationer säger att detta i sin tur bidragit till att de i t.ex. Mocambique kunnat ställa politiker till svars och motverkar korruption. Det är även den slutsatsen som dras i stora utvärderingar av bl.a. OECD-DAC.
• Med en sådan formulering ges intrycket att detta är stor del av det svenska biståndet, när det i själva verket utgör någon procent av svenskt bistånd.

Jag har tidigare ställt frågan varför ministern nästan systematiskt undviker att uppmärksamma all forskning och alla tusentals utvärderingar som pekar på goda resultat i biståndet. Jag ställer mig också frågan varför ministern måste använda sig av en sådan vilseledande retorik och undviker fakta.

Sten Rylander, tidigare ambassadör i en lång rad länder i Afrika skriver i Uppsala Nya tidning om hur han respekterat och uppskattat ministern i början av sin tid:
”..Ändå är det en känsla av sorg och besvikelse som inställer sig vid en sammanvägd bedömning av svensk biståndspolitik, snart sex år efter det att Gunilla Carlsson övertog ansvaret. Engagemanget begränsas allt mer till slagordsmässiga anklagelser mot biståndets aktörer under mantrat om resultat och effektivitet. Detta trots att resultat och effektivitet länge har varit starka ledstjärnor för dem som sysslat med biståndet, till exempel Bo Göransson, som ledde sammanslagningen till det nya Sida i mitten av 90-talet.
När Gunilla Carlsson dömer ut budgetstödet till reformsinnade programländer och i stället förordar finansiering av enkla spiskök till de fattiga visar hon att hon sitter fast i en resultatbubbla som inte leder framåt. I stället för att effektivt bidra till att angripa fattigdomens komplexa orsaker pläderar hon för en återgång till biståndets stenålder….”

Även Alf Svensson(KD) har reagerat: Det finns just nu en överdriven benägenhet att hitta fel och skavanker på satsningar som är riktade mot de 900 miljoner människor som lider av fattigdom, skriver han på debattsajten Newsmill.
Och hur är det med transparens och ansvarsutkrävande? Handlar det bara om att redovisa biståndets utgifter eller handlar det även om policyformulering.

I Open Government Partnership har den svenska regeringen åtagit sig att även konsultera medborgarna i policyformulering. Ur deklarationen kan man läsa:
”We value public participation of all people, equally and without discrimination, in decision making and policy formulation. Public engagement, including the full participation of women, increases the effectiveness of governments, which benefit from people’s knowledge, ideas and ability to provide oversight. We commit to making policy formulation and decision making more transparent, creating and using channels to solicit public feedback, and deepening public participation in developing, monitoring and evaluating government activities.

We commit to protecting the ability of not-for-profit and civil society organizations to operate in ways consistent with our commitment to freedom of expression, association, and opinion. We commit to creating mechanisms to enable greater collaboration between governments and civil society organizations and businesses.”

Ord och inga visor. Därför tar vi för givet att regeringen kommer att konsultera biståndets olika aktörer inför den biståndspolitiska plattform som UD ska börja utarbeta under våren. Denna process bör även innefatta diskussionen kring hur vi ska mäta resultat i biståndet.

Konsekvenserna är katastrofala, inte bara bildligt talat. För någon dag sedan rapporterade Ekot om ny forskning som visar att det är ett faktum att klimatförändringar ligger bakom både översvämningar och värmeböljor och att de ökat i omfattning.

Samtidigt konstaterar vi på Diakonia att varningarna och rapporterna om förödande torka och uteblivna regn strömmar in från flera håll på den afrikanska kontinenten. För några dagar sedan drog vi igång vår insamling för att bistå människor som kämpar mot torkan och för att överleva i Burkina Faso.

Våra lokala samarbetsorganisationer finns på plats och arbetar även långsiktigt för att hjälpa människor att hantera klimatförändringarna som obönhörligen försvårar deras liv. De utvecklar nya odlingsmetoder, introducerar nya grödor och ger fattiga kvinnor och män stöd i arbetet för att inte bara överleva utan också bekämpa fattigdomen. De gör vad de kan för att anpassa sig till den nya situationen.

Nu får vi också rapporter om att regnen förmodligen blir för små på Afrikas horn. Om det vill sig riktigt illa kommer vi att ha samma situation i Somalia, Kenya och Etiopien som i somras då torkan orsakade omfattande svält i området. Vi gör allt vad vi kan för att vara förberedda och fortsätter med vårt långsiktiga arbete för omställning till jordbruk och grödor som bättre klarar torka, möjligheter att samla vatten och överleva i ett landskap som blir allt mer förött. Men det kommer inte att räcka: världens politiker måste agera nu för att inte lämna dessa människor som sliter för att överleva i sticket. Det krävs globala ansträngningar för att stoppa temperaturökningarna och dess konsekvenser.

Det är förtvivlat svårt att förstå att världens politiker, inklusive våra svenska politiker, gör så lite för att lösa den utmaning som klimatförändringarna innebär. Dels måste vi få ner våra egna utsläpp av växthusgaser så att vi klarar 2-gradersmålet och undviker fler och värre katastrofer. Dels måste vi nu snabbt och effektivt se till att generera nya pengar för de insatser som krävs för att rädda människor som lever med klimatförändringarnas konsekvenser från katastrofer och för att hjälpa dessa länder att ställa om och utvecklas på ett klimatsmart sätt.

Det är vår skyldighet att städa upp i den röra som våra historiska utsläpp av växthusgaser orsakat. Den svenske klimatforskaren Johan Rockström intervjuades i Sveriges radio om hur vi ska klara 2-gradersmålet. Han konstaterar att förutsättningarna trots allt är goda. Förnyelsebar energi är tillgänglig. Företagen är intresserade och vill agera. Det finns ett tryck underifrån från människor som kräver att politikerna tar ansvar. Nu är frågan om svenska och andra rika länders politiker är beredda att svara upp till förväntningarna.

2-gradersmålet är inte en förhandlingsfråga – det är en nödvändighet att vi klarar det om vi vill att mänskligheten ska överleva och kunna leva ett värdigt liv. För att vi ska klara målet krävs politiskt ledarskap. Vad väntar svenska regeringen på?

Läs mer:
Climate change: The reality in Asia

Climate change: The reality in Latin Amerika

Climate change: The reality in Africa

Foto; Diakonia, Aida Burnett-Cargill

Just nu är det påsk för en stor del av världens kristna, det är nämligen påsk för de ortodoxa kyrkorna.
Just idag kommer påskmorgonens hälsning ”Christos anesti” via mail, via sms, via brev och inte minst från vän till vän att förkunna glädjebudskapet för miljoner kristna, som kommer svara ”Alithos anesti” eller ”He is risen indeed”.

I Jerusalem, där påskens drama utspelades, är hela staden fylld av kristna turister från hela världen. Hotellen är fullbelagda och gatorna är fyllda av turistgrupper som vill vandra vägen mot Golgata i Jesu fotspår. I år förutspås dessutom rekord i långväga påskturister.
Under årtusenden har de kristna i det heliga landet haft som tradition att bege sig till Uppståndelsekyrkan i Jerusalem (eller Gravkyrkan som är det alldeles för tråkiga svenska namnet).
För de flesta kristna är påskdagen en glädjens dag. Men för de kristna palestinierna förvandlar Israels ockupation ytterligare en påsk till en påminnelse om diskriminering, trakasserier och förtryck.

För i det heliga landet av idag är vägen till Jerusalem ett överstigligt hinder för exempelvis Betlehems kristna befolkning. En väg som normalt är 7 kilometer, och som man i årtusenden vandrat i glädje och förväntan slutar idag inte i Jerusalem, i gudstjänst tillsammans med släkt och vänner. Idag slutar vandringen framför en 8 meter hög betongmur som inte skiljer på israeliskt och palestinskt territorium. Utan en mur som skiljer palestinier från palestinier, barnbarn från sina farföräldrar, vänner och släkt från varandra, som skiljer patienter från sjukhus, ungdomar från sina skolor, bönder från sina marker. En mur som inte hindrar nån som vill söka sig till Israel för att attackera civila israeler, en mur som inte skapar säkerhet för någon.

Muren mellan Betlehem och Jerusalem ligger långt inne på ockuperat territorium och de palestinier som vill besöka gravkyrkan har inga ambitioner att besöka själva Israel utan vill endast ha möjlighet att röra sig mellan olika delar av det ockuperade palestinska territoriet då både Uppståndelse-/Gravkyrkan och Betlehem ligger på det som hela världssamfundet betecknar som ockuperat palestinskt territorium.
Bland mina vänner i Betlehem är det många som berättar hur Jordanien under 1948 till 1967 hindrade judar att besöka sina heliga platser i Jerusalem, och hur traumatisk den perioden forfarande upplevs i Israel. Att minnet av denna förnedring är så levande i Israel ökar naturligtvis sorgen och frustrationen bland palestininer för vad Israel nu gör emot dem.

Varje år utfärdar Israel passertillstånd för några utvalda kristna palestinier. Det som borde vara religionsfrihet och rätten att tillbe och besöka sina heliga platser är för de kristna palestinierna inte del av deras mänskliga rättighet utan en ynnest som kan beviljas av ockupationsmakten.
Så just  idag kan de flesta kristna palestinier bara drömma om att utan förnedring återigen få fira påsken i Jerusalem med släkt och vänner, trots att de bor närmast av alla.
Idag kan de bara drömma om att i frihet få höra påskdagens budskap ”Kristus är uppstånden ” i Uppståndelsekyrkan, och precis som deras förfäder gjort i långt över 1 000 år med sina egna röster få svara ”Ja, Kristus är sannerligen uppstånden”!

Det är första gången som en internationell rättsinstans tar emot ett fall där en kvinna har dömts till fängelse, efter att ha sökt läkarvård för komplikationer i samband med graviditet, på grund av ett totalförbud av abort. I Manuelas fall har den salvadoranska staten brustit i att garantera hennes mänskliga rättigheter vid rättegången, liksom hennes rätt till hälsa.

I fem länder i Latinamerika är abort totalförbjudet; El Salvador, Nicaragua, Honduras, Chile och Dominikanska republiken. Det innebär att kvinnor och flickor som blivit gravida efter våldtäkter, eller är allvarligt sjuka, inte har rätt till abort.

Det är mycket svårt att få till stånd en seriös diskussion om abortfrågan i de här länderna; ofta blir den till ett populistiskt tillhygge i valkampanjer. Starka värdekonservativa och religiösa grupperingar med stort inflytande över massmedia reducerar frågan till att kalla meningsmotståndare för ”barnamördare”. I Nicaragua utsattes t ex människorättskämpen Vilma Núñez från Diakonias partner CENIDH för en sådan smutskastningskampanj i samband med att hon tilldelades Stieg Larsson-priset 2011.  Och de politiska partier som skulle kunna lyfta diskussionen vill inte ta i frågan med tång, eller låter sig drivas in i den populistiska fållan.

Manuela var en 33-årig, fattig tvåbarnsmor från den salvadoranska provinsen Morazán. Pappan till barnen hade lämnat familjen åt sitt öde flera år tidigare. Vid tre tillfällen uppsökte Manuela läkare för att fråga om knölarna hon hade på halsen. Varje gång fick hon smärtstillande medel och uppmanades att gå hem. 2008 blev Manuela gravid men fick missfall. Hon hittades medvetslös och svårt blödande på avträdet. Hon fördes till sjukhus men läkaren misstänkte att hon försökt göra en abort och polisanmälde Manuela. Det är nämligen straffbart för sjukvårdspersonal i El Salvador att inte anmäla misstänkta aborter till polisen. Så kom det sig att Manuela i detta tillstånd försågs med handbojor i sjuksängen.

Senare dömdes hon till 30 års fängelse för överlagt mord. Sin offentliga försvarare träffade hon för första gången samma dag som domen föll. Domaren menade att Manuelas ”modersinstinkt borde ha förmått henne att försöka rädda fostret”. Medierna framställde henne negativt, t ex utmålades hon som en ”otrogen kvinna”, trots att den äkta mannen hade övergivit familjen flera år tidigare. Efter flera månader i fängelse upptäcktes så att Manuelas väl synliga knölar på halsen var lymfcancer. Behandlingen som sattes in var ofullständig och förhållandena i fängelset mycket svåra. Efter två år i fängelset avled till slut Manuela av sin cancer.

Medborgarföreningen som har presenterat Manuelas fall till den Interamerikanska MR-kommissionen, består av kvinnor och män med olika yrken. De presenterar statistik från FN-organen CEPAL och UNFPA som tål att begrunda;

• 76% av offren för sexuellt våld i El Salvador är under 19 år
• En tredjedel av förlossningarna i El Salvador gäller flickor mellan 10 och 19 år
• En tredjedel av mödradödligheten berör flickor under 19 år, medan 40% av mödradödligheten beror på självmord
• År 2010 födde 1,708 flickor mellan 10 och 14 år barn. Barn som tvingas föda barn, ofta efter att ha blivit våldtagna. Som tvingas sluta skolan. Och så döms ytterligare en generation till ett liv i fattigdom.

Men det är inte lika för alla. År 1997, när parlamentet diskuterade lagförslaget som totalförbjöd abort, befann sig en liten grupp kvinnor där för att försöka förmå ledamöterna att ta reson. En ledamot fick frågan om vad han skulle göra om hans egen dotter blev gravid efter en våldtäkt. Utan att ens reflektera svarade ledamoten att han ”skulle skicka henne till Miami för att göra abort”. Ledamoten såg inte denna position som något hinder för att rösta för totalförbud.

Enligt den salvadoranska lagen är straffet för abort upp till åtta års fängelse. Men i praktiken, som med Manuela och andra, riskerar kvinnor som fått missfall dessutom att dömas för överlagt mord på en släkting, där maxstraffet är 50 års fängelse. Manuelas död är en konsekvens av denna dubbelmoral. Eller som Medborgarföreningen skriver i en informationsskrift:

”Kvinnorna dör inte på grund av obotliga sjukdomar; de dör därför att vissa samhällen fortfarande inte har bestämt sig för att det är värt att rädda deras liv.”

En studie av Världshälsoorganisationen och Guttmacher-institutet bekräftar att det inte finns något samband mellan abortförbud och låga aborttal. Studien hänvisar till siffror från 2008, enligt vilka aborttalet för Latinamerika, där det finns restriktioner i de flesta länderna, var 32 per 1 000 kvinnor i fertil ålder, medan den var 12 per 1 000 kvinnor i Västeuropa.

För Manuela är det för sent men om den Interamerikanska MR-kommissionen accepterar fallet och den Interamerikanska MR-domstolen sedermera dömer den salvadoranska staten, kan hennes två barn få upprättelse och skadestånd. Och ett hoppets fönster skulle öppnas för andra kvinnor som sitter i fängelse av samma anledning som Manuela gjorde. Och en möjlighet att få till stånd en seriös diskussion om de sexuella och reproduktiva rättigheterna som en del av rätten till hälsa och kvinnors rätt till ett värdigt liv.

Diakonias samarbetsorganisation MKP ordnade den
8 mars en cykelmanifestation i Bangladesh för
kvinnors rättigheter.

På morgonen den 8 mars samlades flickorna i MKP:s utbildningscenter  och förberedde sin cykelmanifestation. De gjorde färgglada girlanger och banderoller med slogans. Under manifestationen åtföljdes de sedan av två pickup-bilar med kvinnliga poliser som eskort. Något liknande hade aldrig tidigare skådats på stadens gator. Allt arbete och trafik stannade upp där de passerade. Uppmärksamheten blev total och flickornas budskap nådde fram. Manifestationen invigdes av Sultana Begum, en av Diakonias trognaste medarbetare sedan 23 år, nu pensionerad ”på papperet” men fortfarande lika aktiv för kvinnors rättigheter och jämställdhet i Bangladesh. Manifestationens budskap om flickors rätt att röra sig fritt i samhället stöddes också av flera andra talare, bland annat från MKP, Nari Forum samt vakthavande polis.

På Diakonas webbplats kan du läsa mer om vilka svårigheter det finns för flickor i Bangladesh

Detta gör Diakonia i Bangladesh

Den viktiga frågan är vad vi KAN göra för att bidra till en långsiktig förändring i ett så sönderslaget samhälle som Somalia. Till att börja med måste man bejaka att Somalias kris är politisk. I ljuset av den insikten är det viktigt att konstatera att FN:s och givarländernas intresse för förebyggande insatser har minskat.

Det är djupt problematiskt eftersom Somalia behöver givare som är beredda att långsiktigt satsa på konfliktlösning, konfliktförebyggande arbete och politiska lösningar. Men där ser vi snarare att givarna drar ned på de resurserna. Istället har man satsat på att komma till rätta med piratverksamheten utanför Somalias kust. I fjol kostade världssamfundets reaktiva insatser för att hantera de somaliska piraterna 47 miljarder kronor. Om en del av de pengarna användes i förebyggande arbete för att bygga upp samhället igen skulle det göra piratverksamheten mindre lockande för människor som kämpar för att överleva.

Som biståndsorganisation har Diakonia valt att inte först och främst bedriva katastrofbistånd, även om vi gjort sådana insatser under torkan för att bistå människor. Det vi satsar på är att stötta och stärka lokala organisationer i Puntland i norra Somalia – och det har vi gjort i snart 25 år. Långsiktighet är A och O om man vill bidra till utveckling. Frågan är om Mogadishus borgmästare som intervjuas i gårdagens reportage skulle vara lika negativ till den sortens insatser. Vi måste sträva efter att kunna bedriva ett långsiktigt återuppbyggnadsarbete också i Mogadishu, men då måste givarländernas engagemang öka.

Förutom långsiktighet behöver givarna satsa på demokratiarbete underifrån. I SVT-reportaget får vi möta några av de kvinnor som Somalias framtid vilar på. Kvinnor som i dessa mycket svåra förhållanden kämpar för att familjen ska ha något att äta och som visar prov på enorm kapacitet och framåtanda i detta sönderslagna samhälle. Det är naturligtvis på den kraften ett bistånd till Somalia måste bygga. Diakonias arbete i norra Somalia handlar om två saker: Utbildning och kvinnors rättigheter.

Utbildning och kvinnors rättigheter är två viktiga fokus i Diakonias arbete i Puntland i norra Somalia. Genom Scottprogrammet får lärare vidareutbildning. Att satsa på kvinnliga lärares fortbildning är viktigt för att ge flickorna förebilder. Foto: Lars Rindeskog

Jag träffade för ett par veckor sedan Somalias premiärminister i ett möte på utrikesdepartementet. Han tryckte särskilt på behovet av att fler gjorde som Diakonia och satsade på långsiktig närvaro och ett arbete för att stärka människors kapacitet och det civila samhället. Han konstaterade att Diakonias arbete i norra Somalia gett resultat.

I Puntland råder inget kaos att exploatera, istället finns det ett civilt samhälle, lokala organisationer och en lokal myndighet med kapacitet att utvärdera torkkatastrofens omfattning och ta emot den hjälp som kom utifrån. Utmaningarna med en svag stat, klimatförändringar och fattigdom är fortsatt stora. Men det finns också ett arbete som tar sig an problemen – för att stärka människors kunskap om mänskliga rättigheter, om demokrati, nya odlingsmetoder i ett torrare klimat, och mikroföretagande. Diakonia är med och lägger grunden för ett nytt Somalia. Fler behövs i det arbetet.

Läs också vår jämställdhetsrådgivare Mirjam Dahlgrens blogg om de somaliska kvinnorna som bär ett tungt bagage.
http://diakoniablogg.se/2011/08/somalia/

Diakonias tidning Dela Med nr 1 2012, med tema Somalia och långsiktigt utvecklingsbistånd (pdf)

I ljuset av detta har avslöjandet av det svenska vapenexportsamarbetet med Saudiarabien varit mer än nedslående. Sverige har i tysthet fördjupat vapensamarbetet med diktaturen Saudiarabien och man har genom olika arrangemang rundat det demokratiska samtalet för att slippa insyn och kritiska frågor. I det biståndsarbete vi bidrar till står möjligheten att ställa beslutsfattare till svars i centrum. Plötsligt visar det sig att vi själva lider brist på detta.

Den skandal som avslöjats visar också prov på en politik som vi menar motverkar fattigdomsbekämpningen. Det finns två anledningar:
1. Vi anser att svensk politik ska vara koherent. Regeringen kan inte med trovärdighet efterfråga ”resultat på varenda biståndskrona” om man med hjälp av skattemedel stödjer export av vapen till diktaturernas herrar i samma länder som Sverige med bistånd stödjer arbetet för demokrati. Om Sveriges regering menar allvar med att bistånd ska ge resultat, att vi ska kämpa för demokratiutveckling och ökad respekt för mänskliga rättigheter i världen så måste vi i konsekvensens namn avstå från de exportintäkter ett vapensamarbete med diktaturstater som Saudiarabien innebär.
2. En avgörande majoritet av de länder Diakonia arbetar i är konfliktländer och freds- och konfliktforskare över världen konstaterar att mängden vapen och krigsmateriel som finns i omlopp har direkt bäring på hur många och tunga beväpnade konflikter blir. Det räcker inte att säga att Sverige inte handlar med länder som befinner sig i väpnad konflikt. Undantag görs från den regeln och hur vapnen sedan dessutom sprids i en bransch så präglad av skumrask är omöjligt att kontrollera. Jag har personligen mött människor som tvingats släpa på svensktillverkade vapnen åt burmesisk militär.

Det är uppenbart att hela systemet som omger exporten av svenskt krigsmateriel måste göras om. Idag är systemet uppbyggt så att vi medborgare inte KAN utkräva politiskt ansvar. Politiker kan skylla på varandra, lägga skulden på myndigheter eller tiga sig ur en skandal. Därför behöver vi:
1. Ett nytt system som är i linje med grundläggande demokratiska principer, det vill säga ett system där man kan avkräva ansvar av politikerna. Det finns inga skäl att hemligstämpla hur de svenska politiska partiernas ställer sig var för sig till export till olika länder.
2. Ett tydligt och absolut förbud utan undantag mot export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer. 

Idag är Diakonia med och arrangerar en manifestation på Sergels torg tillsammans med bland andra Svenska freds, Kristna freds, Amnesty, flera partier, alla politiska ungdomsförbund. Liknande manifestationer pågår också på andra håll i landet. Vi är många som utkräver politiskt ansvar och vill ha en annan vapenexportpolitik.

Det största problemet med debatten är att den viktiga frågan som måste ställas inte får något utrymme varken i Aktuellt eller i andra forum: Vad vill vi med biståndet och hur ska vi åstadkomma det? Diakonia arbetar i många av världens fattiga länder och vi ser gång på gång att bistånd behövs. Det är inte rätt att lämna människor som lider brist på mat, sjukvård, utbildning och grundläggande mänskliga rättigheter åt sitt öde i väntan på att de ska få progressiva ledare som fördelar den eventuella tillväxten.

Däremot är det en helt riktig slutsats att det i flera länder är olämpligt att ge bistånd till staten. Om landets ledare inte tar sitt ansvar för att utrota fattigdomen och inte gör rätt prioriteringar finns inte förutsättningarna. Men då kan vi stödja dem som faktiskt utkräver ansvar av dessa regeringar och kämpar för att statens resurser ska komma fattiga till del, att mänskliga rättigheter ska respekteras och att demokratin till slut ska segra. Det är rätt sak att göra i ett sådant läge och det är vad Diakonia satsar sina biståndspengar på. Människors engagemang, rätten att uttrycka sig, organisera sig och utkräva politiskt ansvar är grunden för samhällsförändringar lokalt, nationellt och globalt.

Erfarenheten och forskningen om biståndet visar att bistånd fungerar – om man gör rätt saker med rätt aktör, må det vara regering, departement eller lokal organisation. Det viktiga är att det finns ett partnerskap och en gemensam syn på vad som behöver göras och hur man ska göra det. Insatserna måste utgå från de fattiga människornas behov och de måste ha inflytande och kunna påverka biståndsarbetet.

Diakonia har arbetat i Zambia i många år och stöder zambiska organisationer som på många olika sätt arbetar för att fattigdomen i lamdet ska minska. De kämpar för att korruptionen i landet ska minska, sätter press på zambiska politiker att genomföra en politik som minskar fattigdomen i landet och sätter press på multinationella företag som utvinner Zambias rikedomar att också skatta i landet så att inte naturresurserna försvinner utan att inkomsterna kommer landets fattiga till del.

Deras arbete möjliggörs av svenska biståndspengar och ger resultat i arbetet att avslöja korruptionsskandaler och ställa ansvariga politiker till svars. Än en gång – kärnan i demokratin är att människorna kan utkräva ansvar från sina politiker. När vi stöder dem i deras kamp för inflytande och bättre politik blir resultaten bestående.

Men trots att denna konvention gäller alla människor, och trots att världens regeringar åtagit sig att garantera dessa rättigheter så är verkligheten en helt annan för majoriteten av världens invånare. Istället ser vi dagligen bilder av hur människor mördats eller misshandlats när de kräver sin rätt. Oppositionella tystas, pressfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, kvinnors rättigheter och barns rättigheter kränks av de regimer som egentligen ska bevaka dessa rättigheter för sina medborgare.

Självklart borde man kunna förvänta sig att demokratiska stater reagerar starkt mot dem som begår dessa brott. Men istället kompromissar till och med Sverige med de rättigheter man åtagit sig att försvara och sitt lands realpolitiska eller ekonomiska intressen. Ingen har väl de senaste dagarna missat att vi inte ens drar oss att hjälpa en diktatur att bygga en vapenfabrik.

Ska vi någonsin effektivt kunna bekämpa fattigdomen i världen och skapa hållbar utveckling så måste vi garantera människor deras rättigheter. I ett samhälle utan mänskliga rättigheter leder till exempel ekonomiska framsteg oftast bara till välstånd för ett fåtal; en utveckling som skapar klyftor, konflikter och i värsta fall krig.

Men det finns också en annan sida. Runt hela jorden finns modiga människor som vågar står upp för de mänskliga rättigheterna och påminna staterna om deras skyldigheter. Det handlar om modiga människor, eldsjälar som kämpar år efter år. Ibland med livet som insats.

Nyligen skadades talesmannen för en av Diakonias samarbetsorganisationer i Gaza vid ett mordförsök eftersom han vägrat låta sig tystas i sin kritik mot övergrepp från både Israel och den lokala Hamasregimen. I flera länder i Sydamerika utsätts personer inom Diakonias samarbetsorganisationer för hot, trakasserier, inbrott etc. efter att de öppet berättat om övergrepp från både gerillagrupper, ekonomiska intressen och statskontrollerade miliser. I Sverige måste Diakonia inte sällan att vara mycket restriktiv med att berätta om sitt och samarbetsorganisationernas arbete runt om i världen, eftersom information kan nå lokala aktörer eller förtryckande regimer och utsätta människorättsförsvarare för stora faror.

Kongo-Kinshasa är ett av världens rikaste länder. Samtidigt har det en av världens fattigaste befolkningar. Det är också ett av världens farligaste länder. Våra samarbetsorganisationer i landet vittnar om oerhörda grymheter och en total brist på säkerhet för befolkningen. Arbetet att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter och utkräva ansvar är lika viktigt som det är farligt. Därför fortsätter eldsjälarna inom våra samarbetsorganisationer sitt arbete, trots mordförsök, arresteringar, trakasserier och hot.

RECIC och Nelson Mandelas vänner är två av Diakonias kongolesiska samarbetsorganisationer som blivit kända för sina okonventionella och effektiva metoder för att både undervisa befolkningen vilka rättigheter de har, och hur människor ska utkräva ansvar av makthavare.

Allt detta verkar ju ske långt borta, men ibland är övergreppen mot de mänskliga rättigheterna ändå mycket nära Sverige. I fredags låg en rapport från Nelson Mandelas vänner i min mailbox. Den handlade om den svensk-kongolesiska pastorn Jean Kabuidibuid. Från ett Sverige där snödropparna gjort entré i våra rabatter och de flesta av oss i veckan njöt av en strålade vårsol avvisades Pastor Jean från Sverige. Resan slutade i en av säkerhetstjänstens ökända ”inofficiella” förhörskällare, där frågor om hans politiska engagemang varvades med sparkar och slag.

Pastor Jean Kabwidibwidi

Rapporten bekräftar uppgifter som Diakonia har från flera håll:  Efter höstens ifrågasatta val har säkerhetsstyrkorna skärpt sina insatser mot allt man betraktar som opposition och agerar ofta utan respekt för vare sig människoliv eller lagar. Dödande, olagliga arresteringar och försvinnanden fortsätter, samtidigt som myndigheterna inskränker yttrandefriheten i landet. Exempelvis förbjöds landets kyrkor att ordna en manifestation så sent som den 16 februari i år. Mot detta har givetvis Diakonia och andra organisationer protesterat.

I MR-organisationen Nelson Mandelas vänners rapport om Pastor Jean beskrivs hur han efter ankomsten till Kinshasa fördes bort av säkerhetstjänsten och endast lyckades komma ur denna belägenhet genom att folk på utsidan engagerade sig. Mönstret stämmer med andra fall vi känner till, då endast kraftfulla påtryckningar utifrån kunnat förmå säkerhetspolisen i Kongo-Kinshasa att släppa fångar eller möjligtvivis överföra dem till civil rättvisa. Både denna och andra rapporter beskriver att människor som hamnar i Pastor Jeans belägenhet utan att någon utanför vet om det mycket väl kan försvinna för alltid.

Så långt är verkligheten från de vackra visioner som alla världens ledare hyllar på pappret.

Kanske läser du detta blogginlägg just för att det handlar om en person med kopplingar till Sverige. Men jag tror att du, precis som jag,  berörs av andra liknande situationer: Att i arabvärlden beskjutas av sin egen regim för man kräver demokrati och värdighet, att leva i Västsahara eller Palestina och vara styrd av en ockupationsmakts godtycke, att vara bonde på Colombias landsbygd som hotas till livet för palmoljebolaget vill åt din mark, att vara flickan som gifts bort som barn utan minsta hänsyn till den egna viljan, eller vara den kongoles som kastas in i säkerhetspolisens bil utan att någon ser det, och som därför kanske aldrig syns till igen.

Jag hoppas du vill hjälpa oss inom Diakonia att stödja de organisationer och eldsjälar som på några av jordens farligaste platser riskerar sina egna liv för människors rättigheter. Ju fler vi är som engagerar oss, desto svårare blir det för dem som struntar i de rättigheter världens stater faktiskt åtagit sig att respektera.

Läs mer:

Diakonias arbete i Kongo-Kinshasa (på engelska)

Organisationen ADEP bildades 1995, av kvinnor och män som oroade sig över att flickor inte åtnjöt mänskliga rättigheter. Flickor i det område där organisationen är verksam utsattes för våld, könsstympning, barnäktenskap och togs ut ur skolan innan avslutat grundskola.

Runt om i världen är det oftast kvinnor som arbetar för jämställdhet, medan makten ligger hos männen. Eftersom det är män som har makt och beslutsrätt i så kallat patriarkala samhällen, ansåg ADEP att män också skulle ta sitt ansvar för att förändra flickors ojämlika ställning och verka för deras mänskliga rättigheter. Organisationen började därför med att medvetandegöra och utbilda män om flickors utsatthet och rättigheter. Därefter utsågs ”manliga ambassadörer” som skulle sprida kunskapen och verka för flickors säkerhet och rättigheter. Hittills har 50 män utbildats och 20 ambassadörer jobbar nu i samhällena Guirgho och Kombissiri.

ADEP i Burkina Faso engagerar männen som ambassadörer för kvinnors rättigheter,
bland annat rätten till utbildning

Arbetet bygger på en studie gjord av ADEP i juni 2011.  ADEP:s engagerade personal genomförde intervjuer och enkäter med nyckelpersoner på myndigheter samt med ungdomar i skolor inom det geografiska område där de arbetar: Kombissiri, Koudougou, Kokologo, Ouagadougou,  Tanghin, Dassouri, Ziniaré, Nagréongo och Pabré.  Studien fokuserar på mäns deltagande och ansvar för att minska våld mot flickor i skolmiljö. Själva infallsvinkeln är att undersöka vilken roll ”maskulinitet” spelar för att understödja dessa strukturer – men också för att få bukt med dem – i skolmiljöer. Målet är att få män att ändra sitt negativa beteende.

Studien konstaterar också att dagens skolmiljöer i Burkina Faso präglas av intolerans och diskriminering av flickor. Regeringen i landet har lanserat ett initiativ som heter ”l’Education Pour Tous (EPT)” – med målet ”Utbildning för alla” före 2015. ADEPs studie är ett viktigt bidrag för att visa på vilka problem som flickor möter i skolorna. Studien visar också på möjligheter som finns och hur problemen kan lösas genom ett ökat deltagande av män – det vill säga att män medvetandegörs om sin roll och det inflytande (positivt och negativt) de har.

Detta samarbete mellan det civila samhället och regeringen, med stöd av Diakonia – en svensk folkrörelse, visar på hur vi kan arbeta tillsammans och över gränser för att verka för en rättvisare värld. Jag hoppas och tror att flickorna i Guirgho och Kombissiri med stöd av sina pappor och bröder kan visa på att det finns möjligheter för ett rikare och mer rättvist liv. Den 8 mars viker vi till kampen för flickors lika och rättvisa tillgång till mänskliga rättigheter, utbildning och utveckling.