SEF’s blindspots förefaller vara enorma och det finns bara ett sätt att tolka detta på. Man ser helt inte vilken skitprodukt man har i Allsvenskan. En skitprodukt som för tillfället lever för att den upprätthålls av hängivna supportrar som ser sig som mer än kunder.

Men snart har man lyckats tappa även dem och frågan är hur långt man kan gå innan hela serien försvinner in i ett evigt mörker?

Inget har i och för sig talat för att man nu hux flux ska börja fatta vad som är fel på Allsvenskan, trots att tusentals supportrar högljutt protesterat, men när diskussionerna efter mötena hamnar på den här nivån blir man ju bedrövad på riktigt.

Generellt sett så är det vanligt att organisationer inte förstår att har man en värdelös produkt så är kommunikation i de flesta fall inte föredra förrän man har en produkt som håller. När produktproblemet är för stort hjälper ingen kommunikation i världen, allra minst i sociala medier där man snabbt blir en måltavla för kritik om man inte har på fötterna.

Men det är väl för svårt för pamparna på SEF/SVFF att fatta!? Inåtvända och verklighetsfrånvända…

Edit: Tidigare stod SVFF i rubriken och texten vilket ju inte var helt rätt. Fast det spelar väl egentligen ingen roll, båda verkar ju tycka väldigt lika.

Resultatet av vårt oerhört djupa grävande blev ett omdöme från ingen mindre än sportjournalisten och Leksandsbloggaren Mårthen Bergman, som nog får anses ha bättre koll än de flesta på bajens motsvarighet ute i landet Leksands IF. Såhär säger han om Stefan Lassen,

”Under grundserien var han inget märkvärdigt utan spelade som den sjätte/sjunde-back han var i rostern. Men under kvalserien hände det något och han var genom hela kvalet Leksands klart bäste back och tillsammans med Jocke Ericsson (målvakten) och Pelle P vår bästa spelare. Tog massor av offensiva initiativ, transporterade pucken bra och förlorade banimej inte en närkamp i egen zon. Kom alltid ut med pucken ur behåll och spelade förståndigt i samtliga situationer. Helt klart den back jag helst hade velat se stanna i Leksand till den här säsongen. Så congrats! /Mårthen

Med andra ord finns det en del som talar för att DIF har hittat rätt och vi ser mycket fram emot att se Stefan Lassen i laget nästa säsong.

Som jag nämnde senast upplever jag att Wass och Banda har bra förståelse för hur man ska utnyttja truppens egenskaper. Visst, Djurgården åkte i veckan ur Svenska Cupen mot Ljungskile som ligger på nedre halvan av Superettan och förlorade mot HBK som de borde klått med en 2-3 bollar, men jag tror fortfarande på att det finns kvalitet i årets trupp.

Problemet stavas: ledare.

Under de senaste åren har vi haft Markus Johannesson som levt rövare och smällt lagom vårdslöst, för att visa att nu f-n kör vi. Jag inser att det finns fler sätt att visa ledarskap, men i år har jag inte sett någon som pratar eller visar ledarskap och det känns som en stor brist.

Ett exempel är när Hämäläinen kommer med bollen i fart (som han gör så magnifikt) i 3 mot 3-läge vid tre tillfällen i första halvlek mot HBK utan att de ens kommer till avslut. Ett lag med självförtroende vet exakt hur de ska springa utan boll för att skapa ytor, och bollföraren behöver inte fundera på om han ska passa eller skjuta – det kommer automatiskt.

Kasper söker och tvekar och vänder om och chansen är borta. När Hämäläinen missat sitt första 3 mot 3-läge vill jag se att någon säger till honom att om det uppstår ett till läge – så skjut för i h-e. Vad som helst är bättre än att tveka. Men ingen säger något, alla håller sig undan.

Jag tror på att DIF kan vinna genom att spela bra fotboll, men just nu saknas självförtroende och det drar ner den orutinerade truppen. Nu är det dags för någon av de rutinerade att kliva fram. Vad sägs om Sharbel Touma?

Jag vill hävda att DIF inte haft ett underhållande spel sedan typ 2004-05. Den spelidé vi nu ser grunden till tycker jag dock ser ut att vara riktigt lovande och inte minst underhållande. Difarna torskade igår borta mot Örebro med 1-0 och det kändes som ett ganska rättvist resultat.

I första halvlek kommer Djurgården ingenstans, medan vi i andra halvlek ser hur bollen går fort mellan spelarna, hur de byter kant – ibland flera gånger per anfall, och att de anfaller med 4-5 spelare i boxen. Problemet mot Örebro (och även det jag hunnit se tidigare av säsongen) är att de saknar någon som vågar, någon som visar vägen. Det finns många som visar, som det heter, tendenser – Oremo, Kennedy, Sharbel och inte minst Kasper. Men ingen av dem leder resten.

Ni gissar rätt, jag väntar på Jonson. Kanske Sjölund också, men framför allt Jonson. Det kan tyckas lite trist att behöva vänta på en 35-åring, men jag undrar om inte även spelarna gör det. Han vände förra säsongen mer eller mindre själv, och jag tror att han även i år har vad som krävs för att lyfta DIF en eller två klasser.

Jag måste också säga att jag tror hårt på Lennart Wass. Varje intervju han ger säger han saker som jag tror på, som jag håller med om. Han verkar inte gömma sig bakom tränarklyschor och pratar ett språk som jag förstår – något som nästan inga tränare klarar. Fotbollstränare är inte kända som några offentliga talare eller för den delen pedagoger, men Wass får högsta betyg i båda sammanhangen. Han verkar också vara använda spelare till att göra det de är bäst på – något som vi inte sett på länge.

För övrigt:

* Jag gillar verkligen DIF senaste tv-satsning och inte minst det senaste studioprogrammet med Pedda som programledare. Bandas pedagogiska genomgång av skillnaden mellan spelidé och spelsystem kan vara upplysande för inte minst många journalister.

Hur skulle du som VD och supporter vilja beskriva säsongen 2009/2010?

- En grym säsong både på och sidan av isen. Då jag som VD inte kan påverka det sportsliga så svarar jag på det som vi fokuserar på. Kul att publiksnittet gick upp och att det berodde i första hand på att vi har hittat sätt att locka Djurgårdarna tillbaka till Hovet. Många tror att vi ökat snittet tack vare den sportsliga framgången, dock startade vi säsongen med att för första gången på länge fylla en premiär som sedan följdes upp av ytterligare ett fullsatt hus.

Därefter hade vi dåligt hemmafacit och ändå bra publiksiffror, så snacket om medgångssupportrar är helt fel. Ett annat glädjeämne är Järnkaminerna och klacken, stämningen och att vi har snittat på en klack på närmare 1500 personer, detta har aldrig hänt förut. Många tror att det var bättre förr, men de minns bara derbyn och matcher mot Leksand, vi har aldrig haft så hög lägsta nivå vad gäller klackens storlek, aktivitet och jobb.

Vi var rädda för att med en sådan stor klack så skulle även bråken komma. Av detta blev det intet, en incident under grundserien. Stämningen blev dock mer hätsk under slutspelet och med det en del skadegörelse som lite smolk i glädjebägaren. Så vi var mycket nöjda med grundserien både publikt och sportsligt. Sedan kom slutspelet, och vilket slutspel.

Jag tror ingen sportintresserad svensk har undgått Djurgården Hockeys framfart på rinken och på läktaren. Vi är många gamla Djurgårdare som stått rörda tull tårar över spelet och inramningen. Spelarna, anställda, ideella, Järnakaminerna och inte minst Fabriken gjorde detta slutspel till något utöver det vanliga. Jag trodde inte detta var möjligt att uppnå då jag tog jobbet som publikansvarig. Pga av gamla surdegar och att klimatet att driva elitidrott i Stockholm är tufft så kommer det ekonomiska resultatet inte bli lika bra som det sportsliga och publika men det lägger en bra grund inför framtiden.

Du har fått mycket uppmärksamhet och beröm för ditt arbete som VD och publikansvarig. På vilka områden känner du att du har bidragit till förändringar inom organisationen och vad har du tillfört som person?

- Först vill jag passa på att sprida ut berömmet på organisationen på kontoret ,i butiken och ideelllas som gjort ett hästjobb i år och det är lätt att jag som ansvarig får oförtjänt mycket fokus. Då det gäller mitt jobb som publikansvarig så är det mer tjänsten och att Djurgården Hockey med tidigare VD:n Claes Forsberg i spetsen insåg som första Hockeyförening (Frölunda har haft en liknande tjänst på halvtid) att det behövs någon som jobbar heltid med supportrar och privatpersoner för att kunna ge rätt service, bemötande för att ytterst nå budget och kundnöjdhet. Så där är det mer att jag hade turen att få det uppdraget än att jag gjort något revolutionerande. Ska jag lyfta fram något så är det utvecklandet av maildatabasen och hur vi kommunicerar mer med våra supportrar. Maildatabasen var på 10.000 då jag startade och är nu närmare 50.000, detta gör att vi inte behöver lägga så mycket pengar på annat media för att nå ut med budskapen.

Då det gäller rollen som VD så tror jag att jag har gett ett tydligare och mer utspritt ansvar hos alla på kontoret och detta har lett till bättre trivsel och ytterst en bättre leverans till de som går på Hockey. Alla gör ett bättre jobb om de får mer ansvar och känner glädje att gå till jobbet. Samtidigt har vi en fantastisk säsong bakom oss och det vore väl ”skit” om inte personalen på Djurgården Hockey skulle må bra….

Skulle du kunan beskriva vem du är, vad du gjort tidigare och hur din relation till DIF ser ut?

- Började mitt arbetsliv som reseledare i för Ving och Club 33 i alperna och på Kos, jobbade sedan med som säljare på Michelin, byggbranschen och var med och startade ett produktionsbolag för radioreklam innan jag fick jobb på Intel i IT-branschen som sälj/produktmarknadschef, därefter 7 år som marknadschef på Dustin, sedan en del konsultuppdrag och kortare anställningar i IT-branschen innan hjärtat fick mig till Djurgården Hockey augusti 08.

Som supporter har jag varit Djurgården trogen så länga jag kan minnas, min morbror Stickan Larsson spelade i Djurgårdens A-lag under hela min uppväxt (65-79 tror jag) så jag har varit en flitig besökare på Hovet sedan tidigt 70-tal, stod i klacken då vi vann SM-guld 83 ( för övrigt första framgången för DIF som jag minns), hade säsongskort på Globen 89-93 och under 2000-talet samt på Stadion från 2000-2007. Även de åren som jag inta har haft säsongskort så har jag frekvent sett och följt Djurgården på ”semi-nörd-nivå” ibland i klacken, ibland på sittplats och ibland bland slipsnissarna.

Ifall vi tittar på arenafrågan i ett längre perspektiv, så har Djurgården Hockey uttryckt intresse av att köpa Hovet. Hur ser du på ett eventuellt övertagande av arenan och går den processen med Stockholm Stad framåt?

- Denna fråga drivs av vår ordförande och diskussioner förs med Stockholms stad och Globen.

Vad skulle det betyda för Djurgården om vi hade en egen hockeyarena, där vi sköter driften själva?

- Mer intäkter men också risker, vi har helt annan konkurrens om andra evenemang än vad de har i Ö-vik, Karlstad, Gävle etcoch det krävs många events för att få den att gå runt. Dessutom skulle vi få ta anställa drift och evenemangspersonal med höga Stockholmslöner.

Personligen tror jag inte att vi skulle kunna konkurrera med Globen/hovet/stockholms arenan, nya Swedbank i Solna samt de mindre eventlokalerna i Stockholm. Summa sumarum är jag långt ifrån säker att det skulle vara en plusaffär.

Djurgårdssupportrarna har under slutspelet fått, i mina ögon, oproportionerligt mycket negativ uppmärksamhet för till exempel inkastade föremål på isen – något som också är relativt vanligt ute i landet. Det har bland annat diskuterats ifall Stockholmssupportrar har en annan relation till sporten än vad landsortssupportrarna har, tror du att det är så?

- Ja, vi är mer hårdhudade då vi är uppväxta med att ge och ta skit på ett annat sätt än på landsorten där alla håller på samma lag. Vår publik består till större del av supportrar än landsorten där närningslivet är mer representerat. Många landsortslag blir/är överdrivet rädda för oss och detta resulterar i rätt mycket onödigt stök på deras arenor. Sedan har vi en historia som gör att vi får mer skit för samma förseelser som lantisarna gör sig skyldiga till. Men det är i alla jag van vid som Stockholmare…

Nästa säsong blir det flera Stockholmsderbyn mellan DIF och nyligen uppflyttade AIK. Farhågor finns att turbulens kring dessa matcher kan förstöra den positiva stämning som funnits under årets matcher. Kan det endast bli aktuellt att sälja biljetter till medlemmar på hemmaderbyn, eller finns det liknande planer för att kunna säkerställa säkra arrangemang?

- Ja vi har en del planer men vi behöver sätta oss ner med alla inblandade parter för att ta fram den bästa lösningen.

”Putte” Carlsson har tidigare nämnt att han vill att det sportsliga samarbetet mellan DIF Fotboll och DIF Hockey ska utökas. Bedrivs det något samarbete mellan fotbollen och hockeyn marknadsföringsmässigt och organisatoriskt. Har du några idéer på hur detta skulle kunna utvecklas, för att gynna båda parter?

- Vi hjälper varandra en hel del men vi kan göra mer. Jag tror att vi genom att synka en del back-office funktioner så som ekonomi, IT och biljettfrågan skulle spara en hel del pengar. Dessutom är jag övertygad om att vi kan göra betydligt mer tillsammans med våra företagspartners. Men vi är båda två organisationer som nyligen bytt ledning så jag tror att vi först måste hitta en egen väg innan vi fokuserar på samarbetet.

Foto: Bildbyrån

Solna Aik är först i Sverige. Delad sistaplats i tabellen, men först i Sverige med att uppvisa en dog eat dog kultur som aldrig tidigare beskådats.

Som supporter kan du kritisera på puben, på läktaren och skriva på forum allt du vill, men jag hävdar att det vi ser spelare/ledare inom Aik göra nu sker i en sådan omfattning att det saknar motstycke i svensk idrottshistoria. Thats bad.

Röster började tidigt höjas mot Maanojas tabbar. Först bland supportrar, men sedan med insinuationer av spelare i intervjuer. Fler förluster. Kvartsamtal. Mer kritik. Det naturliga nu är att sparka tränaren – som istället får ett fint kontrakt och flyttar till Medelhavet. Vem ska nu få skiten som måste kastas? Wesström tog jobbet då man snabbt måste få in någon som känner till spelarna/idén, han kan man knappast kritisera i detta sammanhang. Det leder till att supportrarnas vrede helt går ut över Tomi Maanoja. Vips, så har ett dåligt spelande lag en förklaring till eländet. Wesström och spelarna är inte sena att haka på och nu börjar det bli riktigt grisigt…

Personligen skiter jag i Maanojas psykiska välbefinnande, men att spelare/tränare hänger ut varandra på detta sätt är något nytt och går emot all min laguppfostran. Förra året släppte Dembo in fyra bollar där Maanoja nu släpper in en. Visst, kritik fanns (och konstigt vore det annars), men aldrig att flera spelare plus tränare går ut i media och gör sådana uttalanden. Aik visar ännu en gång sitt vidriga ansikte för Idrottssverige. Se och lär bönder, detta lever vi med.

Denna text är författad av ”Carl1″ som en kommentar till inlägget Kan vi hoppas på gallerskak?

Just nu ligger vi fem poäng före krisdrabbade AIK och tre poäng hade varit trevligt, mycket trevligt. Råsundas matta är nylagd och enligt våra egna spelare så krävs det bara en bra matta för att vi ska spela drömfotboll. Man kan ju alltid hoppas…

Avslutningsvis tror Kebba Ceesay att Sharbel Touma avgör matchen imorgon. Om det blir så får han gärna hyscha Råsundas norra läktare – det var ett tag sedan vi fick uppleva gammalt hederligt gallerskak.

Foto: Bildbyrån

DIF Fotboll startade decenniet som Sveriges överlägset bästa fotbollsklubb. En liten, jo för så var det faktiskt, klubb med höga ambitioner och en ledare med en tydlig plan. Klubben flörtade skamlöst med supportrarna som tröttnat på ishockeyns plast och supporterförakt. Fotbollen var äkta med spelare som visade hjärta och underhöll publiken.

Järnkaminerna och Sektion F skapade en fantastisk läktarkultur och DIF var bäst både på och utanför plan. Vi var en stor och framgångsrik familj, med ljus framtid och enighet i alla led. Vi hade vår egen gud och litade blint på honom och hans anhang. Även om de faktiskt varit inblandade i ishockeyns syndafall.

Fotbollsmässigt så började det uppenbara förfallet när Zoran skulle ta över som huvudansvarig. Om det berodde på Snuffes frånvaro eller möjligen på grund av de fantastiska spelare vi förlorat eller både och kan vi bara spekulera i. Klubben valde att ta in ett nytt namn, och tyvärr blev det Jonevret.

Djurgårdens supportrar visar sitt missnöje över Kjell Jonevret Foto: Bildbyrån

Jonevret blev för Djurgården vad Lagerbäck blev för landslaget. Vi förvandlades sakta men säkert till ett tråkigt spelande kollektiv som visserligen av, någon för mig, oförklarlig anledning öste in mål 2005. Att man sket i hur det såg ut bara det blev poäng var dock uppenbart. Jag kommer aldrig att glömma när han i underläge i ett derby mot AIK på Råsunda bytte in en halvskadad Kuivasto istället för Jones.. Sedan dess har vi haft tränarkarusell och bortsett från Tauer, värvat profillösa slitvargar.

Aral, som tidigare lämnat för att klubben ville spela 4-3-3, kom tillbaka och vägrade länge spela något annat än just 4-3-3, trots att materialet uppenbarligen saknades. Tränare, som redan från början var kastrerade av föreningspolicy, kom och gick. Att klubben beslutade sig för att inte välja spelsystem efter trupp, tränare och motstånd är för mig en gåta som jag inte ens tänker gå in på.

DIF ungdom skulle få 65 miljoner till en unik satsning som bidde…ingenting? Inför den här säsongen så name-droppades det friskt i media. Backe, Lagerbäck, Petter Hansson och så vidare blev det Carlos Bandas kusin Carlos Banda, blandade finnar för 14(?) miljoner, en lovande forward från samarbetsföreningen som vi plöjt ner 2-3 miljoner kronor i per säsong OCH Sharbel Touma. Just den sistnämnde leder mig in i läktarutvecklingen under motsvarande period.

Jag dyrkade BoL som en gud. Som en gud! Jag började möjligen ana oråd när han uttalade sig om supporterskap i samband med matchen mot Elfsborg, där han ansåg att det var vår plikt att hoppas att vi skulle spela guldet till AIK. När han pratade om nya arenan, så lät även det väldigt mycket landsorts-klapp-klapp-camp-sweden-supporter, men han var ju ändå Gud så jag valde att blunda och förtränga.

Foto: Landsorts-klapp-klapp-camp-sweden-supporter Foto: Bildbyrån

BoL engagemang styrdes allt mer till SvFF och SEF och när vi nu gnäller över det monster som dessa organisationer har förvandlats till ska vi minnas att DIF genom BoL har varit högst delaktiga i skapandeprocessen. Han var oerhört drivande bland annat när det gäller säkerhetsfrågor och insisterade på att DIF Säk skulle utbildade övriga svenska klubbar i publikfrågor. Vår(?) säkerhetsorganisation drabbades av hybris och började ta sig allt större friheter kring våra matcher. Jag blev själv hotad med stryk av en ordningsvakt som jag råkade stöta till under en söndagsmatch i sällskap med mina barn. Jag vet att flera andra har liknande erfarenheter. Det hela kulminerade i den fruktansvärda misshandeln på Råsunda. Ett öppet sår som klubben valde att inte sköta om.

Klubben styrde upp ett möte på Londoner där man lovade en massa saker som man inte kunde hålla, skickade Brenemark och familj på betald semester till Thailand och bad Mats J göra en utredning som DIF Säk sket högaktningsfullt i, åtminstone utåt. Matchen mot Ljungskile kunde genom föras tack vare Järnkaminerna medan klubben satt och höll tummarna. Utåt sett har återkopplingen och självkritiken varit i bästa fall knapphändig. Jag har inte glömt. Har ni?

Sedan kommer situationen med BoL, De tre vise männen, Den nya styrelsen och Återtåget (Den nya gamla styrelsen?), där all kommunikation till supportrarna sköttes via media och enbart från den ena sidan. Idag står BoL & Co (ja, jag har väldigt svårt att tro att han inte är involverad i mer än vad fan investbolaget numera heter) starkare än någonsin med ett järngrepp kring styrelsen och med klubben som ekonomisk gisslan. Man väljer att skylla de ekonomiska problemen på en styrelse som under sin korta tid i föreningen gjorde allt för att skapa en hållbar ekonomi som inte enbart bygger på gåvor. En u-landsekonomi som skapades av de människor som nu är tillbaka i förarsätet. Alltid med samma strategi, att tala ut i media.

Som en skänk från ovan, för en familj i upplösningstillstånd uppenbarade sig en gemensam fiende – SvFF! De valde att tillämpa regelverket som DIF var med och skapade på ett sätt som BoL lätt hade kunnat förorda och lovprisa om det gällt någon annan stockholmsklubb, och plötsligt är det vi mot dem igen. TJ är inte sen att nappa på möjligheten att framstå som en stark, orädd ledare i media, men när frågan om regeltillämpning tas upp på SvFF:s årsstämma är han inte ens där.

Sedan värvas Sharbel Touma, och babelstornet som DIF Hockey äntligen lyckats riva, har återuppstått i all sin prakt i fotbollssektionen. Nej, alla djurgårdare är inte emot värvningen men tillräckligt många är det, för att det ska vara uppenbart att stämningen på Stadion har blivit usel och att djurgårdsfamiljen håller på att splittras. Denna risk valde man att bortse ifrån, av inkompetens, likgiltighet eller hybris. Om DIF Fotboll vill förändra den situation vi har i och kring klubben idag, så måste DIF Fotboll visa sjukdomsinsikt, riva murarna och förstå att resan mot framgång måste göras tillsammans med supportrarna.

DIF Fotboll har förvandlat guld till plast.

Foto: Bildbyrån

Förlust med 2-1 mot Malmö FF borta, vilket inte var ett oväntat resultat på förhand. Men det är verkligen frustrerande att se DIF årgång 2010 spela fotboll. Efter den 45:e bakåtpassningen från backarna till Vaiho börjar man tröttna…

Den vänstra sidan av försvaret, med Jan Lyyski i mitten och Petter Gustavsson på kanten, är för dålig. Lyyski är lika dålig som han var bra i de första försäsongsmatcherna. Det fanns en tid då man trodde att Petter Gustavsson skulle kunna bli en ny spännande ytterbackstalang, men nu känns det som att det var ihåliga förhoppningar – han når inte just nu upp den till nivån som är erfoderlig i Allsvenskan. Plus får dock Toivo, som känns som en riktigt stabil mittback.

Framför allt saknar jag kämparvilja. Jag kan förlåta bristande fotbollskunskaper, men mycket kan repareras med en stor portion inställning och glöd. Ett talande exempel – när Kasper lyckas reducera med några minuter kvar tycker spelarna tydligen att det är viktigare med ett uddlöst firande av målet, än att så fort som möjligt hämta bollen och spurta till mittcirkeln för att försöka trycka en boll till.

Djurgårdsninja var inne på samma spår förra året här på bloggen.

”De där håglösa, tvekande, fjösande, missande, undvikande, rädda spelarna – spelar dom i världens vackraste blåa och blåa? Dom kämpar ju inte ens?!”

Det har varit ett fantastiskt hockeyslutspel där Fabriken levererat det ena arrangemanget i världsklass efter det andra. Sista hemmamatchen för säsongen inte kommer bli något undantag – men din hjälp behövs.

/Fabriken