Digital Magi

Why you can't be agile

2013-05-11T00:00:00+02:00

I work as a consultant. It’s been a really good way for me to try different kinds of roles and get to know different organizations. I’ve learned a great deal.

But I’ve never really been happy with the way we work in the projects I’ve been in. Even though we have tried to work in an agile way within the team, the organization as a whole hasn’t shared our philosophy.

A couple of weeks ago I joined a new project, and it is quite different from what I’ve experienced before. Pretty much the entire development organization is a textbook example of how to work agile. My team work in a kanban-style way, with little focus on sprints and with continuous integration and deployment. When we have implemented a feature, we release it. When we run out of tasks we estimate new tasks from the backlog and put them up on our board. The team has all the functions needed to take a story from nothing to release – back end devs, front end devs, designers and testers.

It’s pretty great.

I’m not going to go into detail about why working this way is so great, more than to say that we are really productive and we produce high-quality software. That’s for another post. What I want to talk about is what it takes to work this way, and why so many organizations fail in doing so.

Agile starts with sales.

Sales people like to promise things. I know, I have been there, and I have made promises to customers without knowing if our developers could commit to them. If you work with B2B at all, you have probably experienced this. Sales guys committing to delivering a fixed set of features on a fixed date. And thus preventing the organization from being agile.

The same thing often happen with internal projects, because of the way most companies are organized – separate units with separate budgets. This effectively makes internal projects equivalent to any other B2B project.

Now, why is ‘fixed scope, fixed time’ so hard to combine with agile?

Most importantly, being agile is being adaptive to change. And when things change in a project with fixed scope and timeframe, the only variable you have left is quality. And there are few things creative people like designers and developers hate more than being forced to produce crappy things. Things will change in the project. Requirements will be misunderstood or conflicting. The scope you agree to is never what the customer wants in the end. The more you try to specify things, the more problems you will face when implementing them.

Secondly, by setting fixed scope and time you take ownership of the development process. You have committed to things that are not in your hands, but in the hands of the development teams. And a development team without a sense of ownership will have no motivation to deliver.

I like to think of it this way: Bugs exists not just in code, but also in requirement documents, in wireframes, in graphic design specifications and every other artifact you produce. Agile is about producing less of these bug-ridden artifacts and minimize impact of errors that occur.

The way to making your organization more agile starts with letting go of the detailed specifications. Agree to high level goals, and agree to a process where the development teams have control, where changes can be made easily and where a working system is most valued. Don’t fool yourself into thinking that you are agile just because your teams have scrum boards. You’re agile when you can easily adapt to change and when you allow your organization to constantly improve.

People love to make great things, and they will if they are given the means.

Check republic

2013-05-06T00:00:00+02:00

I heard about this really cool app framework that was supposed to change the way we make web apps. It is called Meteor, and when I started reading up on it I felt I needed to try it. So I decided to make this little app I’ve had in my head for a while.

I almost never use todo apps for organizing my work. I use them for shopping lists, packing lists, reminders and to store ideas for blog posts. And one thing that annoys me about todo apps is that they assume that I want to do each thing just once. For a lot of use cases, that’s not true. Often you want to do a list of things many time.

Enter Check Republic. It’s a simple app for making check lists.

It’s really minimalistic, and it’s not feature complete yet, but I like it. I’d love for you to try it and tell me what you think.

Anyway. The reason I did this thing was mainly to see if Meteor is anywhere near as awesome as I hoped.

It is.

Meteor is in its early stages, and there are bugs. But it feels like the future. Having the same language for front-end and server is one thing (node will give you that), but with Meteor you have the same API throughout your app, both front-end and server. Meteor handles all the client-server communtication for you, it handles routing, resource bundling and a hell of a lot more. Templating is painless, so is deployment. It feels pretty much like magic. If you’re into web development at all, you should at least look at the screencast.

Who is a designer?

2013-03-26T00:00:00+01:00

“It’s not just what it looks like and feels like. Design is how it works.” — Steve Jobs

It’s a bit of a cliché to start a blog post with a Steve Jobs quote, but this quote really is a good starting point for what I want to say with this post.

Design is how it works. That should mean anyone who takes decisions on how it should work is a designer.

I spend most of my time writing HTML, CSS and Javascript, so I am what most people refer to as a “web developer” or “front-end developer”. I really don’t like those titles. They imply that what I do is seperate from the work of designers. Well, it’s not.

I am a designer. I decide how things work, I decide how they feel and how they are percieved. Even when I don’t do graphical design or interaction design (sometimes I do that too), many of the decisions I make influence how the user will experience the product.

“The design/development divide is artifical.” — Aral Balkan

In the manufacturing world, the designers would make sketches, then prototypes, then more prototypes. Then production would start. Not many decisions that influenced the outcome was left to be made after the designer had delivered a final prototype. In print design, the designer makes a design and leaves it to the printer. Not many desicions left there either. If there were details in the production stage that would impact the end product, the designer would have to become familiar with these and make the appropriate decisions beforehand.

In digital design, things now work a bit differently. First, what we do is highly interactive, responsive and fluid. “How it works” is just so much more than “how it looks”. Second, we now produce one thing instead a million items based on the same design. We don’t have to decide everything before production starts. So we’re working “agile”, meaning we do things in iterations where we improve our product one small part at the time. It’s a continuous effort where building and designing are intertwined and unseperable. There is no digital equivalent of manufacturing or printing. It’s all just building things.

Another part of this artificial divide between design and development is that many of today’s designers have very little knowledge of the building blocks of what s/he is designing. Any designer sholuld know the tools of his trade. A web designer who doesn’t know how CSS and Javascript works is like a furniture designer who doesn’t know the properties of different materials or a clothing designer who doesn’t know about fabrics. They will all have a hard time making good design decisions.

The divide exists because we have not adapted the designer role to the digital medium. We need to accept the fact that digital design it a much wider dicipline than it has been in the past. Again, a designer is anyone who makes decisions on how the product should work.

This distinction is important, because only when we have decided who can make design desicions can we forcefully pevent the wrong people from doing so. The client’s wife is not a designer. Neither is the project manager, the requirements analyst, the DBA or the test engineer.

We are the designers.

Nexus 4 & switching from iPhone to Android

2013-01-03T00:00:00+01:00

I’ve been a happy iPhone owner since I got an iPhone 3GS back in 2009. I did switch to Android and a Samsung Galaxy Ace (running Android 2.3) for a short while, but switched back when the iPhone 4S came out. So, I’m familiar with what Android was a year and a half ago, but I’m heavily invested in the Apple/iOS ecosystem.

Three things has kept me from considering switching to Android so far:

I hate what handset makers do to the OS, with custom skins, crappy apps that can’t be uninstalled and delayed OS updated. I still would not consider getting any other Android phone than a Nexus.
The hardware has been far from Apple’s standards. Phones have been too big, too ugly, and felt too cheap.
A smooth interface without lag is extremely important on touch devices. Much more so than on normal computers. Android has always had major issues with laggy animations.

Still, I’m been curious of the state of Android and since I’ve had major issues with battery life on my iPhone, when the upportunity came along to try the brand new Nexus 4 with Android 4.2 I was more than happy to give it a try.

Hardware

The Nexus 4 is really good looking. And more importantly, it feels good. It’s nice to hold, with a rubber edge running along the side of the device and a glass back to feels solid. There are no removable parts except for the micro-sim tray, which has a similar construction to that of an iPhone.

The front is basically just a big (1280x768, 4.7”) display. A gorgeous display, definitely on par with the iPhone. The speaker is barely visible at the top of the device and there are no hardware buttons. And this has actually been a problem for me. Many times when I pick the device out of my pocket it takes me a while to realize I’m holding it upside down. I suppose I’ll learn eventually to feel the side for the power button, but it has been a bit of an annoyance.

A lot has already been written about the hologram-ish finish on the back. It’s good looking, it feel nice to hold and will probably break if you drop the phone.

There’s one physical button on each side of the phone. The one on the left controls volume and the right one is a power switch. On the bottom there’s a micro USB slot, which is quite horrible to use. I really see why Apple went with the reversible Lightning connector instead.

The Nexus 4 doesn’t feel as big as I would have expected, probably because it’s a bit slimmer than the iPhone.

Still, a 4.7” screen is too big for me, as I have normal size hands. Reaching the top corners without changing the grip is impossible. I can’t understand why there are no high-end Android phones with smaller screen.

Software

Android has come a long way since 2.3, which is the last version I had used. Everything in the OS runs smooth, even though the touch response isn’t as good as on iOS. It’s pretty easy to get stuff on the home screens arranged the way I want it, though I did replace the default launcher with Nova Launcher, which provides some more customization options. I also promptly installed SwiftKey, which was the one thing I’ve probably missed the most from Android when I was on iPhone.

The notification drawer is much better than the one on iOS. I really like the “swipe to dismiss/remove” gesture that is becoming a standard at least on Android. Widgets are also nice, even though I don’t use more than a few, and easy access to common settings is very convenient. But I think I like the most about Android is the possiblity to choose your own default apps.

One thing I do miss though is the rubber band effect when scrolling at the end of lists, but I suppose the ommision of that is due to Apple’s patents in the area (even though their validity are disputed). Another thing that really bothers me are that the button bar (with home, back and multitasking buttons) move to the other side of the phone when you rotate the screen. There are some other small annoyances, but overall Android feels as good as iOS.

The App problem

But a phone is nothing without apps. The default apps are nice, and I haven’t replaced that many. Some of them, like Gmail & Chrome, are better than their iOS counterparts. Play Store is quite nice, and it’s awesome to be able to install stuff onto the phone straight from the computer. Also, the new guidelines that came with Android 4.0 are pretty nice, and apps that use them are often a pleasure to use.

Unfortunately, most apps are laggy and downright ugly. This starts already at the home screen, where a lot of apps (even “big” ones like Path, Flickr and Runkeeper) don’t have icons in the right resolution which leaves them blurry. And even if they have the right resolution many of them are smaller than they should be, and a lot of them are pretty ugly. In general, app icons would benefit from some solid guidelines.

And although most of the apps I use frequently on my iPhone have counterparts that are as good (or even better), there are a couple of apps I’ve really come to miss. The most important is Tweetbot. And although there are a bunch of “ok” Android Twitter clients, none of them are even close to being as solid as Tweetbot. Reeder is another app that has no solid replacement. Press is beautiful, but lacks some crucial features.

And so it goes. Some “smaller” apps that I really like, Timehop, Want/Svpply, Skala are iOS only, and some, like Ruzzle, are pretty much unusable on Android.

Conclusion

Android has caught up with iOS. Maybe it’s already passed it. The problem is neither the apps nor the hardware that comes with it has. The hardware is close, the people that like huge diplays might even prefer the Nexus 4 hardware over an iPhone. But the app ecosystem still has a pretty long way to go.

I will probably go back to using my iPhone in a couple of weeks, and my next phone will probably be an iPhone, but I’ve come to like the Nexus 4 for its gorgeous display, solid build quality and some of the nice things in Android.

Two things are still keeping me from becoming a full-time Android user:

Lack of great apps. The only app I “love” on Android is Chrome. A lot of apps are good, but too many are crap or not availible.
I want a high-end phone with a smaller display. The 4.7” size which has become standard on Android is simply too big for most people.

But Apple needs to be on their toes. As mobile OS:es are expected to manage more and more of the things we now do on our computers, the flexibility of Android will be an advantage, and Windows is lurking around the corner.

The mobile war is still very much ongoing.

Why the Safari Web Inspector makes me wanna smoke crack

2012-11-23T00:00:00+01:00

I wrote a disgruntled tweet about the Web Inspector in Safari today, and when I got a response from Timothy Hatcher, who is a Safari & WebKit Engineer, asking me what would fix that, I thought I’d take some time to go through the whole thing in detail. So here goes.

When Safari 6 launched, I had been a Chrome user for quite a long time, but I really like most of the UI in Safari and I felt like trying something new, so I switched. I was also excited to try the mobile debugging capabilities of Safari 6 (which ARE nice). But I quickly became frustrated with the new Web Inspector. The original inspector that comes with WebKit and Chrome is great. Not perfect, but it has been constantly improving and for most cases it works fine. So I tried switching back to the old one, but that never worked at all for me in Safari (and in later versions they removed the option). I even switched to WebKit Nightlies for a while just so I could use the old inspector.

So, what’s so bad about it then?

Icons are tiny, monochrome and hard to understand. It’s hard to find the icon you want and hard to select when you found it. Some icons (debug!) just make no sense.
The sections are strange. So, there’s a search section. I can also search by pressing ⌘ + F, but that opens a different search box, which just applies to the current file. There’s also a filter box that’s always there and applies to all listings. The separate sections for files, debug and issues means I have to switch back and forth between tabs a lot, when I’m not thrown around from one tab to another by the inspector itself. In general, JS debugging feels clunky
The back and forward buttons, which I never know where they are gonna take me. It just feels like a roulette.
You’d think the breadcrumbs would help. But no. In both the webkit inspector and Firebug, the breadcrumb bar is a nice tool that shows where you are in the hierarchy. In Safari it’s useless. If you are more than a couple of steps down in the heirarcy or if you are watching an element with a lot of classes, all you will see is something like EEEEEE>div.groupwrapper.greybox.striped. And it’s not like hovering will do any good either, like in the Finder.
The css inspector is horrible. There’s option to show :hover, :active or :focus styles (that in itself is a proper dealbreaker for me). Adding styles in unintuitive, the color picker is gone…
There are nice things as well. For example, there’s a tree view for viewin event listeners for an element. It’s hidden under an icon that looks like this: “<>”. Also, it doesn’t look at all like a tree view. You press “Event listeners” and the menu just expands with items that look exactly like the parent one. (screenshot.)
Trying to look what was returned in that ajax call? Prepare to go through that whole json object in one line. No wrapping.

To be honest, I haven’t dug that deep into the web inspector in Safari 6. It just had enough after a while. I’ve gone back to Chrome for my web development needs, but I hope things improve in the future, and the fact that Safari engineers are asking about this makes me confident they are trying to fix these issues.

64 män, 17 kvinnor och ett kilo mjöl.

2012-10-20T00:00:00+02:00

Isobel Hadley-Kamptz twittrade igår om känsfördelningen på de som talar på internetdagarna. Jämfört med fördelningen bland alla som jobbar inom it-branschen så är andelen kvinnor på Internetdagarnas scen ungefär som man kan förvänta sig, alltså en ganska stor övervikt män.

Hadley-Kamptz är vanligtvis rätt klipsk och smart, men begränsar ändå sin rapportering vid att räkna könsorgan. Nå, den analysmetoden i sig är ju inte ovanlig och man kanske inte ska begära mer i 140-teckensvärlden. Men det är så det funkar: Ska man undersöka jämställdhet så räknar man könsfördelning. Så är det bara. För oss som har jobbat inom it ett tag och faktiskt intresserar oss för frågan om varför så få kvinnor söker sig till branschen blir dock en sådan analys bara tröttsamt ytlig.

Min första tanke var att det kanske finns något implicit meddelande i den statistiken. En osynlig handlingsplan som är uppenbar för den som räknar. Doktor Jämställdhet preskriberar: “Jaha, 20% kvinnor säger du, då föreskriver vi 20ml tjejer kan-kurser, 4 tabletter lönelyft och 1 rejäl dos positiv särbehandling så ska det där vara löst inom 2 till 3 år.” Är det en kritik av Internetdagarna för att de inte släpper fram tillräckligt med kvinnor? Jag känner att jag borde veta vad som menas men inte sägs. Lika outtalat men, får jag för mig, självklart är orsakerna till det rådande läget. Sexism, grabbig stämning och klanmentalitet. Eller något.

Men diskussionen inom branschen har kommit längre och är tack och lov oftast mer explicit. Inte sällan läggs förslag om positiv särbehandling (senast diskuterades det om man skulle vika ett antal platser åt kvinnor innan sthlm.js senaste möte). Och varje gång kommer någon tjej in i diskussionen är säger att hon skulle bli ytterst förolämpad av att få annorlunda behandling på grund av sitt kön. Ofta ansluter folk till bägge lägren, men någon konsensus har jag inte sett tecken på.

Oavsett diskussioner, särbehandling används mycket flitigt, såväl vid rekrytering som i andra sammanhang - i få branscher lär det finnas så många “tjejklubbar” som i it-branschen. Jag vågar påstå att en tjej som programmerar kommer alltid gå före en kille med samma, och ofta till och med högre, kompetens i rekryteringssituationer. Många företag har uttalade mål om att öka andelen kvinnor, vilket förstås gör att det blir lite av en huggsexa om de kvinnor som finns i branschen.

Men det kanske behövs, för att kompensera för all grabbighet som skrämmer bort tjejer. Jag vet inte. Men jag har svårt att tro att tjejer väljer bort programmering på grund av att risken att behöva åka gokart med sina kollegor istället för att ha sing-a-long med Martin Stenmark, eller vad man nu gör på företagsfester i andra brancher. Kanske är det flipperspelet på kontoret som skrämmer bort kvinnorna?

Sexism finns inom IT. Absolut. Men värre än i någon annan bransch? Tveksamt. Vissa upplever inget sådant, andra stöter på såväl gubbfasoner som förutfattade meningar.

Jag tror knappt att det finns någon i it-branschen som inte vill se att fler tjejer söker sig hit, och jag tror också att företag såväl som individer är mer välkomnande mot kvinnor än i andra branscher. Företagen skriker efter arbetskraft och väldigt få går arbetslösa.

Överlag tycker jag att de saker som görs för att locka kvinnor till it-branschen är bra och jag tror att vi är på rätt väg. Det gäller dock att vara försiktig så att man inte stirrar sig blind på vad folk har mellan benen. Om andra saker än folks kompetens får styra har vi tappat det bästa med it-branschen.

Det här är ett jättespretigt inlägg. Någon annan gång kanske jag kommer skriva mer strukturerat i ämnet. Det jag egentligen ville ha sagt var att det är hög tid att överge ytliga analyser. Vi kan bättre.

En gammal mobildesign

2012-08-13T00:00:00+02:00

När jag gick på gymnasiet fick vi i uppgift att designa en mobiltelefon. De flesta designade mer eller mindre fantasifulla rymdskepp. Detta var år 2002, jag hade precis köpt en Nokia 8210, som då var bland det coolaste som fanns. Personligen drömde jag ännu mer om den kromblanka Nokia 8810 och Sonys CMD J5 (det här var alltså innan SonyEricsson-tiden).

Men jag var redan då en riktig sucker för minimalism och ville designa något väldigt enkelt. Min design blev nästan helt fyrkantig, i matt metall (se bilden ovan). Magistern sågade den totalt, och sa att en mobil måste ha former. Han tyckte också att det var att “smita undan” att göra något med en så enkel design. Jag försökte käfta emot men jag insåg snart att det bara skulle leda till ett IG, så jag ändrade mitt förslag, ritade till en liten bulle runt skärmen.

Kommer ihåg att jag hoppades att något företag skulle släppa en sådan telefon som den jag hade gjort ursprungligen, något väldigt enkelt och avskalat, för att jag trodde den skule vara väldigt trevlig att använda och för att det skulle ge mig rätt.

Av någon anledning börjar jag tänka på den här lilla episoden varje gång jag läser om Apple vs. Samsung. Inte för att min design på något sätt liknar det som Apple skulle komma att släppa fyra år senare, utan för att det enklaste jag kunde tänka mig, det som var alldeles för simplistiskt för min lärare, var så otroligt mycket mer komplicerat än vad det behövde vara. Och för att vi alla var så fast i föreställningen av vad en mobiltelefon var.

A golden opportunity

2012-06-17T00:00:00+02:00

So here’s my thought: People will love the new Retina display MacBooks. They are truly amazing computers, wY ahead of the competitors. Then, in a couple of years they will start to feel slow and outdated. Their owners will realize how much it sucks not to be able to upgrade ram or disk drive, or even replace the battery at a reasonable price. so they start looking for something new.

At that point, Apple will have moved away from their old MacBook line, leaving the customers with no options that can be upgraded. Now, with the current state of the competition, most customers would probably feel forced to buy a new Mac anyway, due to the lack of reasonable alternatives.

But if, in three years or so, there was a good a alternative, with smooth looks, good hardware (by which I mean a great display, keyboard, touchpad and body), i think a lot of people could actually consider switching.

I think the new MacBooks leave the field open. I don’t, however think the other players have the capability to step their game up. I think they will have their minds consumed by the problems that will arise due to the train wreck that is Windows 8.

It’s kinda sad, really. There will be a window of opportunity to break the Apple dominance, but no one will be their to seize the moment.

Det är något skevt med nyheter på nätet.

2012-04-22T00:00:00+02:00

För några månader sedan startade gruppbloggen Ajour, efter att en hyfsat stor twitterhype hade byggts upp. Det är väl synd att säga att Ajour har levt upp till de stora orden som ackompanjerade lanseringen. Men det som faktiskt hände var att en liten diskussion om journalisters och nyhetsmediers förändrade roll bröt ut. Och jag började fundera på hur mediekonsumtion på internet har sett ut, och hur den kan komma att se ut framöver.

I begynnelsen.

Traditionella dagstidningar var tidiga med att starta webbplatser. Först var Aftonbladet, år 1996. Då såg deras hemsida ut så här. Den observante noterar att det faktiskt inte har hänt särskilt mycket i sajtens struktur eller funktionalitet. Den har växt på bredden i takt med att den normala datorskärmen har blivit större, och nu finns ett kommentarsfält och kanske lite blogglänkar istället för en gästbok. Även annonserna har växt, såväl till storlek som till antal. Har vi tur får vi nu för tiden med ett bildspel eller kanske en filmsnutt i anslutning till artikeln. Men i grunden presenteras nyheterna på samma sätt idag som för sexton år sedan.

Artikeln, omsluten av stora mängder annonser och puffar för annat material, det mesta helt orelaterat till artikeln jag läser. Det är konceptet som har varit oomstridd standard på webbtidningar de senaste sexton åren.

Sexton år är väldigt lång tid på internet. För sexton år sedan fanns inte Facebook, Youtube, Google, Twitter, iPhone, Napster, Skype, Blocket… Inget av det vi idag tar för givet på internet var tillgängligt, och många tjänster har kommit och gått. Utvecklingen har gått i en rasande fart. Men nyhetssajterna består. Oförändrade.

Betyder det att webbtidningarna gjorde allt rätt från början? Njae. Tillåt mig att tvivla.

Varför ser det ut som det gör?

Sin ställning som ledande medier på internet har de fått till skänks, av urminnes hävd. De har varit överlägsna på innehåll och har haft ensamrätt på presentationen av sitt innehåll De har aldrig behövt konkurrera med struktur. Så länge de uppdaterar detaljer på designen någon gång då och då bryr sig ingen om att det inte sker någon riktig utveckling.

Ett stort problem som aktivt försämrar webbtidningarna är de betalningsmodeller för annonser som dominerar. De flesta annonser säljs per visning. Det gör att tidningarna klämmer in så många annonser som möjligt på varje sida. Om de istället skulle ha större möjlighet att ta betalt per klick, eller något annat effektmål, skulle allt större incitament uppstå för att visa rätt annonser för rätt personer vid rätt tidpunkt, snarare än att visa så många annonser som möjligt, jämt.

Vart är vi på väg?

Vill man läsa engelskspråkiga artiklar finns det ganska gott om alternativ. Flipboard, Zite och Google Currents är exempel på tjänster som ger riktigt bra digitala läsupplevelser. Där samsas material från många olika källor, nyhetstidningar, bloggar sociala nätverk – alla får vara med på samma villkor. Sådana tjänster kommer naturligtvis även att anpassas för den svenska marknaden.

Jag är övertygad om att de svenska nyhetsmediernas stålbad inte har börjat än. Än så länge läser de flesta sin papperstidning, men så kommer det inte att se ut om några år. Gigantiska förändringar är på gång och de som nu är herre på täppan kommer att få stora problem att behålla sin ställning. Att klara övergången från papperstidning till digital distribution är ingen liten utmaning. När vi slutar läsa nyheter på papper kommer vi dessutom att ställa radikalt annorlunda krav på läsupplevelsen. Det ska bli spännande att se vilka som klarar av att leva upp till de kraven.

Har ni åsikter vill jag gärna höra dem. Förslagsvis på Twitter (@eldh).

Eldhs lag

2012-02-08T00:00:00+01:00

“Då en Usenetdiskussion blir längre, går sannolikheten för att en jämförelse görs som involverar nazister eller Hitler mot ett” - Mike Godwin

Godwins lag är ett välkänt och ständigt aktuellt fenomen. Inte minst en dag som denna, då Maria Sveland satte nytt svenskt Godwin-rekord i dagens DN, genom att först referera till nazister och sedan referera till Anders Bering Breivik (den “nya Hitler” i Godwin-sammanhang) inte mindre än sju gånger.

Men det jag har tänkt på är inversen av Godwins lag, som Carl B Hamilton så vackert exemplifierade igår, nämligen de fall där debatten i stället för att handla om Hitler slutar i ett “Vad skulle Jesus göra?”. Logiken är den samma: I brist på argument tar man till en känd person med starkt symbolvärde för att få fram en poäng. Istället för Jesus kan man dra till med vilken helgonförklarad person som helst – Nelson Mandela, Moder Teresa, Martin Luther King, Olof Palme eller som Hamilton valde, Raul Wallenberg. Skillnaden är endast att man istället för att smutskasta en meningsmotståndare försöker grorifiera sig själv.

Detta är en styggelse, som måste bekämpas med alla tillgängliga medel. Precis som användande av Hitler- och Breivik-referenser bör diskvalificera gärningsmän från vidare samtal, bör även Jesus-referenserna rensas ut från våra debattsidor.

“Då en diskussion blir längre, går sannolikheten för att en jämförelse görs som involverar Jesus eller andra helgonfigurer mot ett” - Andreas Eldh

Din senste krönika kan suga en kasse kukar.

2012-01-03T00:00:00+01:00

I mitt twitterflöde dök följande upp för någon dag sedan: 'facebooks nya "tidslinje" kan f ö också gå och suga en kasse kukar'. Att folk har starka åsikter om teknik är sannerligen inget ovanligt. Det som däremot är ovanligt är väl formulerad och underbyggd kritik mot tekniken. I 99 fall av 100 stannar det vid just sådana korta, ofta mycket grova, sågningar. Vanligtvis inget man skulle fästa någon särskild vikt vid. Men jag fastnade vid just den här tweeten, som skrevs av en person som jobbar med att formulera åsikter och som sannerligen inte skulle uttrycka sig så om någon text som hon starkt ogillade. Nä, inte ens de som uttryckligen kallar Lisa Magnusson för hora ber hon att suga en endaste liten kuk. Hade uttalandet gällt en text, ett konstverk eller ett musikaliskt verk hade det betraktats som ett mycket grovt, saklöst angrepp. Men nu handlade det om mjukvara och därför höjer ingen ett ögonbryn.

Det här är ett ganska vanligt problem, och jag skulle vilja hävda att det är en av grundorsakerna till att vi har ganska mycket dåliga system omkring oss. Folk bryr sig helt enkelt inte om att försöka förstå systemen alls, utan agerar som hjärndöda flashbacktroll och kastar ur sig första bästa invektiv. Om vi som faktiskt bygger och designar system stod upp för dem och krävde väl underbyggda argument för varför våra system ska suga påsar med manslemmar skulle vi dels bespara oss en massa skitsnack och dels skulle vi kunna få igång en konstruktiv diskussion om hur den teknik som vi använder dagligen faktiskt fungerar. Men nu förs diskussionen på samma nivå som mellan AFA och svenskarnas parti. Det är inte en särskilt bra miljö.

Så kära mediamänniskor och övriga twitterati, när ni kritiserar teknik, tänk er att ni kritiserar någons senaste krönika. Det sitter människor på andra sidan, inte helt olika er, och försöker göra så bra tekniska lösningar som vi bara kan, som vi hoppas att ni ska tycka om. Precis som ni vill vi höra konstruktiv, sansad kritik på det vi gör. Tänk igenom era argument och formulera er därefter.

Ajour

2011-10-24T00:00:00+02:00

“Alla är journalister”. Det är meningen som har fastnat i folks medvetande efter att Ajour öppnade dörrarna förra veckan. En ny sorts journalistik, där alla får vara med och skapa, verkar vara idén. Bakom sajten står några sociala medier-veteraner, bland andra Emanuel Karlsten och Damon Rasti. Jag uppskattar tanken. Där tar dock mitt uppskattande slut. Mer om det snart.

Själv har jag kastat ut såväl tv:n som tidningarna och får nu större delen av mitt nyhetsflöde via twitter, facebook, väl valda bloggar och en del från gammelmedias mediasajter.

Jan Gradvall kallar

De bägge herrarna är hur som helst inte ensamma. Ajour verkar inte fått något direkt lysande mottagande. Och kritiken håller ungefär samma ton som herrarna Gradvall och Krohnman slagit an.

Journalisternas roll är mångfacetterad, men en stor del består i att vara på rätt ställe, samt att ha kanaler och utrustning för att skicka rapporter från detta ställe. Nu har i princip alla med sig utrustning för att rapportera och till viss del finns även kanalerna - twitter, facebook etc. Däremot är det väldigt svårt för vanligt folk att sålla i den forsande floden av rapporter. Informationen finns, men man kan inte få tag på den. Den kommer för snabbt och den är gömd i en massa irrelevant skräp.

Jag vill hävda att Ajours problem är ett helt annat än vad de flesta av deras kritiker vill göra gällande. Ajour har kanske insett att det finns intressant innehåll i de sociala medierna, men de har inte hittat något sätt att visa upp det innehållet. Istället försöker de skapa nyheter av interna twitter- och kommentarsfältsdiskussioner. Det är så navelskådande att man baxnar.

Vår tids största fråga är “vad händer?”, vårt intresse ligger i nuet, men vi har inte verktygen för att få svar på frågan. Gammelmedia kommer bara att kunna svara på frågan “vad hände?” och de sociala medierna kommer bara kunna svara om rätt person frågar.

Dåden i Norge i somras var ett tillfälle då twitter visade sin styrka. Mitt flöde fylldes med information som inte hittade ut i andra medier förrän lång tid senare. Allt från Moderaternas stämma till Lady Gagas frisyrbyten kommenteras på samma sätt på twitter och i bloggar. Snabbt dynamiskt, insiktsfullt, interaktivt och kvalitativt. Frågan är bara hur man gör denna upplevelse tillgänglig för den breda massan, som inte har tid, ork eller lust att följa 200 personer på twitter.

Ajour försöker inte svara på den frågan. Ajour är inte till för någon annan än sociala medier-entusiaster. Tyvärr.

För vi behöver fler spelare i medielandskapet. Vi behöver mediekanaler som bryter ny mark, som tänker nytt både journalistiskt och tekniskt.

Men ge mig en miljon och ett halvår, och jag ska ge er framtidens tidning.

Slutet på Photoshop-eran

2011-09-13T00:00:00+02:00

Läste den här texten av Luke Beard, om hur han har jobbat när han designar Zerply — en text som jag i högsta grad rekommenderar för alla med intresse för design eller webutveckling. Och det slog mig att en era i designhistorien är över. Photoshop är dött.

För bara något år sedan designades hemsidor helt och hållet i Photoshop (eller kanske Illustrator) och sedan fick en kodapa i uppdrag att pixel för pixel överföra .psd-filen till html och css, trots att produkten aldrig varit särskilt väl anpassad för det (försök skapa en animerad .gif i PS på ett smidigt sätt om du kan). Skuggor, knappar, texter, bakgrunder; allt gjordes i Photoshop. Nu kan allt göras med CSS, och vill man göra designer som fungerar för flera plattformar, med olika pixeldensitet, blir pixelkavlande snabbt frustrerande. En designer som vill göra ett bra jobb måste ha bra koll på CSS och exempelvis jQuery. Framtiden finns i webbläsaren. Den grafiken som finns kvar blir också i större utsträckning vektorbaserad allt eftersom .svg-filer blir mer och mer vanliga, vilket gör att även Illustrator vinner mark mot sin pixelälskande bror.

Foton har också varit Photoshops domän i stor utsträckning. Det är nog inte bara en hemmapappa som har tankat ned Photoshop från piratbukten och sedan bara använt det till att beskära bilder. Program som Picasa, iPhoto och även mer seriösa fotohanteringsprogram som Aperture och Adobes eget Lightroom, samt förstås Instagram, Hipstamatic och resten av mobilboomen, har gjort att bara ett tappert fåtal sitter med semesterfotografierna i Photoshop fortfarande.

Självklart kommer Photoshop inte upphöra att existera. Däremot kommer det att återgå till att användas till de saker som det är riktigt bra på: avancerad fotoredigering och avancerad pixelgrafik. Där är det bäst och lär så förbli ett tag till (även om program som Pixelmator och webbaserade alternativ som aviary kommer att finna sin plats på marknaden).

Twitter

2011-09-12T00:00:00+02:00

Twitter. This photo has gotten more views and likes on flickr than anything else I posted. Not saying a lot really, other than people really dig that little bird.

Now playing

2011-09-09T00:00:00+02:00

Now playing, a little experimental song sharing service i created this summer.

Glädjedödarna

2011-07-29T00:00:00+02:00

Mattias Svensson tar i den ambitiösa debattboken Glädjedödarna sig an det så kallade förmynderiet. Boken är en kompromisslös uppgörelse med regleringar, förbud, skatter och allt annat som syftar till att styra våra fria val i någon godtycklig riktning. Den tar sin början i hans fars kamp för att driva diskotek, med danstillstånd och alkoholrestriktioner och berättar vidare om moralister i alla dess former – deras mål, medel och metoder. I det stora hela är boken mycket balanserad, välskriven och genomtänkt, och den smular förtjänstfullt sönder många av förmyndarnas argument.

Men när det blir komplicerat gör Svensson det enkelt för sig. Och komplicerat blir det, framförallt när man diskuterar gränserna för det fria valet. På den filosofiskt intressanta frågan om man ska vara tillåten att sälja sig själv som slav landar Svensson i ett kategoriskt “nej”. Det är dock intressant att han inte tar med sig detta ställningstagande till exempelvis debatten om drogförbud. För när man har fastnat i ett missbruk av tunga droger kan man inte anses ha mycket kvar av sin fria vilja - man är fast i missbruket. Istället dividerar han om statistik på hur många som lyckas ta sig ur missbruk, vilket inte är överdrivet många. Hur man ska hantera de som har fastnat i sitt missbruk utan möjlighet att ta sig ur får vi inte några förslag på.

Det finns all anledning att vara kritisk till drogpolitiken som den ser ut idag, inte minst det katastrofala kriget mot droger. Däremot kan man inte lämna debatten efter att detta konstaterande. En drogpolitik är och kommer vara nödvändig. I detta sammanhang skulle det vara mycket intressant att diskutera exempelvis tvångsvård, subutexprogram, LVM-hem och andra drogpolitiska åtgärder som faller utanför förbudsfållan. Men det blir säkert tid för den debatten någon annanstans.

Den filosofiska frågan om huruvida man ska få sälja sitt fria val lämnar mig dock inte. Det minimala antalet som skulle kunna tänkas göra detta helt öppet är inte problemet. Problemet är att folk via sina val kommer att försätta sig i situationer där deras fria vilja är borta. Såld, sönderknarkad eller vad det vara månde. Kanske av försumbarhet, kanske av okunnighet, kanske av självdestruktivitet. Vad blir då svaret? Förbud eller inte? Mot vad i så fall? Vad det än blir, är det inte enkelt.

"Vanligt sunt förnuft"

2011-05-15T00:00:00+02:00

Jag ogillar många saker, men finns det något som får mig att resa ragg lite extra så är det när någon yppar orden “vanligt sunt förnuft”. Inget annat uttryck är samtidigt så fantastiskt innehållslöst, tvetydigt och missvisande.

“Sunt förnuft” används för att beskriva sådant som man tycker är så självklart att det inte behöver motiveras, förklaras eller diskuteras. Samtidigt används det i stort sett uteslutande för att döma eller nedvärdera någon som saknar detta vanliga sunda förnuft och följaktligen har gjort något som vem som helst hade kunnat lista ut var “rätt”. Om hen bara hade haft lite vanligt sunt förnuft alltså.

Alla normala, vettiga människor har sunt förnuft. Om man inte håller med när någon har lagt “sunt-förnuft”-kortet saknar man uppenbarligen en grundläggande mänsklig funktion, man har i ett slag förvandlats från en resonerande individ till ett hjärndött monster. Och allt skulle väl kanske vara i sin ordning om det bara var odiskutabla självklarheter som motiverades med det sunda förnuftet. Sådant som bara de mest extrema flashback-foliehattarna kunde få för sig att ifrågasätta. Well, vad tror ni det sunda förnuftet sade om till exempel rättigheter för svarta för 150 år sedan? Hur länge sedan kunde man med sunt förnuft räkna ut att homosexualitet är en sjukdom? Att kvinnor inte skulle få rösta? Vad säger det sunda förnuftet hos människor i Pakistan, Iran, Kina, Italien, Grekland eller USA? Gissningsvis finns en inte obetydlig diskrepans mellan deras uppfattning av sunt och osunt.

Det sunda förnuftet är en ursäkt för att inte tänka. Det är en hänvisning till gällande normer, moral eller “magkänsla”. Det är ett sätt att säga att man är fullkomligt säker på sin sak men att man inte har en aning om varför man har rätt. Det sunda förnuftet är principlöst, fritt flytande och fördummande. Tänk efter innan du hänvisar till det.

Att leva utan iPhone

2011-04-18T00:00:00+02:00

Efter en lite oturlig episod för några veckor sedan har jag levt mitt liv utan vad som i dagligt tal kallas “smartphone”. Här följer några korta tankar om hur detta har påverkat mig.

Jag köpte min iPhone 3GS ganska snart efter att den hade kommit ut, i september 2009. Jag hade just fått jobb och min gamla Nokia hade börjat krångla. Man kan lugnt säga att detta förändrade mitt liv. Inte så fasligt mycket kanske, men ändå märkbart. Den var min kompanjon med vilken jag konsumerade tweets, bloggar, nyheter och musik, spelade spel, mätte löprundor, tog foton, mätte löprundor och checkade in såväl här som där - allt sådant som man inte kan göra med en “vanlig” telefon. Jag var en riktig iPhone-junkie helt enkelt.

19 månader efter inköpet rycktes den bort från mig och jag hade att falla tillbaka på en SonyEricsson K750i, en riktigt bra telefon när den introducerades sex år tidigare. Men våren 2011 går det inte att komma undan att den känns något daterad. Utvecklingen har ju gått snabbare på mobilmarknaden de senaste fem åren än de fem föregående.

Så vad gör man då när man vant sig vid att kolla Mail, Twitter, Reeder och Facebook varje tunnelbaneresa, checka in på varje affär och alltsom oftast gå runt med hörlurar i öronen? Det som räddade min psykiska hälsa de första kritiska dagarna var nog att jag tack vare slumpens nycker precis hade köpt sex mycket läsvärda böcker som jag kunde borra ner näsan i på kollektivtrafiken. Att åka buss eller t-bana utan ha något att läsa ser jag fortfarande som helt otänkbart. Hörlurspluggen fick flytta till den lilla iPod Shuffle jag fick när jag började mitt nuvarande jobb. Den stora förändringen var dock att jag började läsa böcker, samt att jag hade lite mer att ta igen på twitter och i rss-läsaren när jag kom hem varje dag, sådant man vanligtvis fixade på vägen om man hade sin iPhone med sig. Jag rensade också ordentligt i rss-listan för att få ned antalet artiklar per dag.

Dock märkte jag snabbt att mycket av de naturliga mikropauser som man har under en dag — när man väntar på någon eller något, i hissen, på busshållplatsen etc. — som jag tidigare ägnat åt telefonen nu gick åt till att vänta, fundera och studera omgivningen. Onekligen blev jag lite mer medveten om min omgivning, på gott och ont. Ibland är det ju ganska skönt att sjunka in i sig själv. Dock var min flickvän glad att jag inte kunde checka in överallt. Och jag upptäckte till min förvåning att världen inte gick under när jag inte hade kollat min twitter på en dag.

Det är lite konstigt, tragiskt skulle man kunna tycka, när en förlorad liten pryl leder till en smärre livskris. Nu kanske det inte var riktigt så illa heller, men lite saker satte det hela ändå i perspektiv. En junkie som tar en vit månad kommer onekligen att komma ut på andra sidan med en del nya insikter i bagaget.

Nu är jag i alla fall med smartphone igen, en ny Samsung Galaxy Ace. Jag hade väntat mig att det skulle vara en ganska stor lättnad att byta bort den gamla Ericsson-luren, men tvärtom kände jag mig besviken första dygnet. Det beror nog till stor del på att det tar ett tag att komma igång med Android. Det är mycket som ska fixas innan man får det som man vill ha det. Dessutom är luren en budgetmodell som inte direkt är blixtsnabb. Men det berodde också på att det inte var särskilt spännande, allt det där som jag brukade hålla på med.

Kanske kommer jag ha ett lite mer distansierat förhållande till min telefon framöver. Kanske blir det som förut igen. Något tror jag dock att jag har lärt mig. Oavsett vilket kommer världen att snurra vidare.

Allt är ett system

2011-03-31T00:00:00+02:00

Jag har en god vän som är föreståndare för en godisaffär. En fantastisk liten butik med väggarna fyllda med olika sorters choklad och karameller. Jag var och hälsade på henne i helgen och en tråkig sak hände. Hon glömde värmefläkten på när vi gick ifrån butiken och godis för £400 förstördes. Fruktansvärt klantigt.

Eller?

När vi gick från butiken gick hade de andra två tjejerna som jobbade i butiken släckt, låst, räknat ihop kassan och allt annat som ska göras när man stänger butiken. Utom just att stänga av fläkten då. Det fanns ingenting som påminde min vän om att hon måste komma ihåg att stänga av fläkten.

Hon blev ett offer för ett dåligt system - ett svåranvänt system, ett system som uppmuntrar till misstag. En rutin för hur saker ska göras, i vilken ordning och av vem, en checklista som man kan pricka av när man gjort det. Enkla saker kan göra stor nytta.

Jag ser det mesta utifrån ett systemperspektiv och ett anvärbarhetsperspektiv. Världen är ett system, vi är dess användare. Jag brukar hävda att trafiken har den mest avancerade och lyckade användbarheten som världen har skådat. Det är ett ofantligt stort och komplext system med många användare som egentligen har otroligt lite information om vad de andra användarna i systemet gör. Några enkla regler gör dock att systemet fungerar. Vi har lärt oss att köra på rätt sida, vi har lärt oss högerregeln och vi har lärt oss några (men långt ifrån alla) symboler som styr systemet. Men givet de enkla reglerna som vem som helst kan lära sig är trafiken väldigt lättanvänd och det är väldigt sällan något går fel. En sak som trafiken är bra på är att ständigt ge vägledning. Det finns alltid en linje på vardera sida om bilen som talar om vad man bör göra. Kommer man till ett ställe där man bör stanna eller sakta ner finns det antagligen både en skylt och färg på gatan som berättar detta.

För mig är det här bara en tankelek, men sätter man sig ner och klurar på detta under en längre tid kan man nog komma fram till något riktigt intressant.

Att hitta rätt folk

2011-03-03T00:00:00+01:00

IT-konsultbolagen letar mycket folk. Jakten på talanger bland konsultbolagen är central under perioder då efterfrågan på resurser är stor, som nu, särskilt som det är ganska ont om duktiga it-konsulter. Antalet som utexamineras är ganska litet i förhållande till efterfrågan, och någon existerande överkapacitet att ta av finns det inte heller. Således behöver konsultbolagen hitta på olika sätt att aktivt locka till sig nytt folk. Sådana problem har inte företag som Propellerhead, Apple och Spotify. De kan nöja sig med att lägga upp en liten blänkare på sin hemsida och får ändå fler sökande än de kan hantera. Ett vanligt tillvägagångssätt är att erbjuda tipspengar. 10 000 om vi anställer någon du tipsat om. 15 000. 20 000! Man antar att personliga nätverk är ett fantastiskt sätt att hitta rätt folk på, och det stämmer säkert.

Konsultbolag som implmenterar internsystem för Försäkringskassan kommer aldrig att bli så attraktiva arbetsgivare som exempelvis Twitter och Google, som gör coola tjänster och produkter som folk gillar att använda. Då gäller det att vara proaktiv och spela på de styrkor man faktiskt har. För varken otroligt duktiga medarbetare eller roliga arbetsuppgifter saknas. Det som saknas är ett sätt att kommunicera ut och skapa intresse för detta hos potentiella framtida rekryter.

Connecta är en av landets större konsultfirmor. De har reklam i alla skåp i omklädningsrummen på SATS träningscenter. Där tror man sig ha hittat rätt målgrupp. Så här kanske tankegångarna gick: Ambitiösa, duktiga människor håller sig i form. Gillar yoga, spinning och drömmer om att bli IT-konsulter. Accenture är världens största konsultbolag och de satsade fram till December 2009 stenhårt på att använda en viss golfspelare i sin reklam (‘Go on. Be a Tiger.’). Sedan de kommit fram att hans fru hade anledning att bli lite putt (pun intended) ersattes han i all hast av ansiktslösa koreanska skridskoåkare. Alla företag håller sig framme på arbetsmarknadsdagar och mässor, anordnar aktiviteter och “träffar folk”.

Alla har sina strategier. Men på nätet är tystnaden öronbedövande. Visst, det finns kanske facebooksidor, kanske en blogg som med lite tur uppdateras en gång i månaden, men antagligen mer sällan än så. Sådant skrämmer nog bort fler talanger än det lockar. Vem vill jobba på ett företag som inte bryr sig?

Många konsulter är duktiga och driftiga – de bloggar, twittrar och genererar intresse inom områden där de kan mycket. Men företagen vågar inte utnyttja dessa kanaler. Antagligen är det en ängslighet över varumärket som gör att allt som står på samma skärm som en logotyp måste granskas i flera led. Visst skapar man kontroll, men man förlorar i kommunikation.

Mitt förslag är enkelt: Uppmuntra, underlätta och belöna digitalt nätverkande. Låt alla anställda som vill blogga, twittra och nätverka i företagets namn (med en liten badge på twitter-avataren t ex). Ha en tydlig men tillåtande policy och uppmuntra ett personligt tilltal. Gör som Wired och låt de anställda turas om att ta hand om ett officiellt företagskonto en vecka i taget. Ha ett gäng bloggar där flera anställda hjälper till att skriva inom olika ämnen. Och ge tillbörlig ersättning!

Det handlar om att så mycket som möjligt exponera de talanger man har på företaget, att lita på att det man gör är intressant och på att man besitter stora mängder kompetens som växer om den får komma ut i luften.

Recension: Samsung Galaxy Ace

2011-02-21T00:00:00+01:00

Jag är en Apple-kille. Inget att sticka under stol med. Jag har två macar och en iPhone. När jag skulle ha en ny jobbtelefon tyckte jag dock att det var dags att besöka Android-världen, för att få lite perspektiv på tillvaron. Valet föll på Samsung Galaxy Ace, en mellanklassmodell som precis börjat landa i svenska butiker.

Specifikationerna är inte överdrivet imponerande men med tanke på priset (3299:- hos Phone House) får den ändå anses prisvärd. 3,5”-skärm på 320x480 pixlar, 800MHz-processor, 5Mpx-kamera med blixt och Android 2.2 Froyo med Samsungs TouchWiz-UI är väl det viktigaste.

Lådan

Med telefonen följer ett micro-SD-kort på 2 GB med tillhörande adapter, en väggladdare, en USB-kabel och en instruktionsbok. Något headset har Samsung inte kostat på sig. Snålt kan tyckas, men inget jag stör mig på eftersom jag har ett bra Klipsch-headset redan.

Utsidan

En av sakerna som lockade hos Galaxy Ace var utseendet. Det är något inspirerat av iPhone 4, med den blanksvarta framsidan och metallbandet som går runt telefonen. Baksidan är gjord av greppvänlig gummiaktig plast med tydlig struktur. Den är lite plastig men känns ändå solid och välbyggd, dock kommer den inte i närheten av iPhone i den deltävlingen. Till och med min gamla 3GS är betydligt mer stabil en Acen. På/av-knappen sitter på högra sidan och volymknapparna på den vänstra. SD-kortet och micro-USB-uttaget sitter bakom varsina små luckor. Jag uppskattar att laddaren går in på ovansidan av telefonen. Det gör det enkelt att använda den även när den är inkopplad. Framsidan har en synlig knapp, som fungerar som hem-knapp, very iPhone-like. Det finns även två touch-knappar – ‘bakåt’ och ‘alternativ’ – som lyser upp när man håller på att klicka runt. Däremot är de inte alltid upplysta när man kan använda sig av dem, vilket är lite förvirrande. Baksidan har förutom kameran även ett par hål för högtalaren. Skärmen är inte särskilt högupplöst, men skäms inte för sig bredvid min iPhone 3GS. Färgerna känns till och med lite klarare på Galaxy Acen.

Insidan

Well, jag har bara iPhone att jämföra med. Har testat lite olika Android-lurar också, men inte tillräckligt länge för att bilda mig en riktig uppfattning om operativsystemet. TouchWiz-gränssnittet känns dock ganska intuitivt och man kommer snabbt igång. Grafiken flyter inte på lika fint som på iPhone – det hackar lite grann när man scrollar runt. Det känns som att hårdvaran är i klenaste laget. Det är dock inte värre än att det ska ses som en kosmetisk miss snarare än en funktionell. Klart bättre än andra Android-lurar jag har testat.

Jag är inte helt såld på upplägget med hemskärmar och “källaren” där alla appar finns, men jag tror nog jag kommer kunna vänja mig vid det också. Det är trevligt att man kan ha widgets på hemskärmen, men det är inte alltid syftet med dem känns alldeles solklart (hur meningsfullt är det t ex att se den senaste tweeten i sin feed?). Hur man ska strukturera hemskärmen är nog något man får pröva sig fram till. Jag passade snabbt på att byta launcher till ADW.launcher, som är betydligt mycket snabbare och trevligare än Samsungs orginal. Rekommenderar alla att göra detsamma!

Det inbyggda tangentbordet är riktigt bra. Det enda jag stör mig på är att det byter uppsättning när man skiftar mellan gemener och versaler. Jag tappar bort mig bland versalerna. IPhone-lösningen med en “lysande” shift-knapp och ständiga versaler på tangenterna känns mycket smidigare.

Android vs. Apple

Med DoubleTwist går det smidigt att synka media med sin mac, även över WiFi om man skaffar AirSync-appen för 32 kronor. 1-0 till Android där. Applikationsutbudet däremot känns lite skralt på Android. Dels saknas en del lite mer obskyra appar (Funbeat, Viber etc) och dels är de appar som finns ofta lite sämre. Reeder och Twitter for iPhone, som är mina två mest använda appar, har exempelvis inga likvärdiga ersättare på Android (som jag har hittat, men jag har i ärlighetens namn bara letat väldigt kort). I övrigt är inställningsmöjligheterna tilltalande många. Det är bra om man vet hur man vill ha det, men är man ingen power user tror jag nog iOS bjuder på en långt bättre användarupplevelse.

Frågan är då, är den bättre eller sämre än min iPhone 3GS? Njae, jag väntar med den domen ett tag till. Gissningsvis kommer det fler delar i den här recensionen.

PS. Klicka på bilden ovan för fler bilder DS.

En principsak

2011-02-14T00:00:00+01:00

Roland Poirier Martinsson skriver i senaste Neo om Wikileaks. Han gillar verkligen inte Wikileaks, vilket förstås inte är någon nyhet för oss som sett hans tidigare debatter och artiklar i ämnet. Artikeln i Neo har ett antal poänger, av vilka en del kan bortses från utan vidare, som att han anser sig ha rätt för att alla andra debattörer tycker annorlunda, samt att vänstern borde tycka som honom eftersom de är emot yttrandefrihet. Vänsters motstånd mot yttrandefrihet har aldrig varit så starkt som deras aversion mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, den röda tråd som kan leda den sämste navigatör rätt i den socialistiska åsiktsdjungeln.

Vidare anser RPM att liberaler som försvarar Wikileaks är obegripliga eftersom yttrandefriheten måste ha begränsningar och att det således hör till god liberal tradition att till exempel klassa sådant som kan vara skadligt för rikets säkerhet, individers integritet och säkerhet eller upphovsrättsinnehavares rättigheter, som illegalt.

RPM diskuterar även det amerikanska lagrummet och kommer fram till att wikileaks verksamhet med största säkerhet är fullkomligt laglig. Han hävdar dock att verksamheten skulle vara åtalbar i Sverige men utan att precisera exakt hur den skulle bryta mot ett av världens starkaste presskydd. Jag lämnar detta åt någon med mer juridiskt kunnande att bedöma. Hur som helst landar han i slutsatsen att Julian Assange bör åtalas, till skillnad mot de som läckte The Pentagon Papers, och till skillnad mot de tidningar som publicerat exakt samma uppgifter som Wikileaks.

Att RPM vill se Julian Assange skaka galler är ingen nyhet. För att vinna gillande för denna ståndpunkt väljer han (implicit) att anklaga Wikileaks för att själva ha stulit dokumenten de publicerar, vilket inget mig veteligen tyder på att de gjort. Det är av den anledningen Bradley Manning och ingen annan spenderar tjugotre timmar per dygn i isoleringscell utan någon rättegång i sikte.

Och där glider vi in på en annan del av RPM:s argumentation mot Wikileaks, nämligen att det är förkastligt att publicerar sådant som skadar “den demokratiska världen” och “det öppna samhället” istället för diktaturerna som den demokratiska världen för krig mot. Naturligtvis är USA ett mer demokratiskt land än de flesta andra i världen, men det betyder inte att det inte finns oegentligheter som mår bra av att avslöjas. Hade han argumenterat på samma sätt om dokument som visade att USA ljög inför Irakinvasionen? Och vad skiljer den argumentationen från den som diktaturerna själva använder för att stoppa intern kritik?

Min poäng är att den öppna världen måste kunna tåla en mycket hård journalistisk granskning, om den inte gör det är det ett tydligt tecken på att den är på väg bort från öppenheten. Då kan dess företrädare antingen välja att åter gå mot öppenhet eller att ytterligare sluta sig. Till slut handlar det om gränsdragningar, precis som RPM också konstaterar, och om man inte ser en plats för Wikileaks och liknande organisationer (som utan tvekan kommer att ploppa upp såväl till höger som vänster)

Man kan vara kritisk mot Wikileaks av många anledningar – deras politiska agenda, deras dysfunktionella organisation och inte minst praktarslet Julian Assange. Men att använda dem som slagträ för att minska press- och yttrandefriheten eller möjligheten för whistleblowers att avslöja missförhållanden är inte önskvärt. Vilka åsikter en nyhetsförmedlare har och hur dessa i så fall gör sin nyhetsvärdering kan man absolut ha åsikter om, och i det avseendet är onekligen Wikileaks klandervärt. Däremot omfattar tryckfriheten även den som har avvikande mening. För det som skiljer Julian Assange och Daniel Ellsberg åt är inte främst deras metoder, utan deras politiska åsikter. Och yttrandefrihetens gränser bör inte gå längs politiska skiljelinjer, som Roland Poirier Martinsson skulle vilja.

Som avslutning vill jag uttrycka en stilla förhoppning att rörelser liknande Wikileaks kan växa upp och sprida ljus över saker som pågår i skuggorna i exempelvis Iran, Kina, Israel, Ryssland etc.

Till den stelbenta byråkratins försvar

2011-01-28T00:00:00+01:00

Det klagas ofta på byråkrati. Det är ju så enkelt att tycka att folk bara skulle använda sitt vanliga sunda förnuft. Jag har tänkt liknande tankar själv, precis som de flesta antar jag, och sådana åsikter är oftast svåra att argumentera mot. Vad då “Nej, jag tycker inte att folk borde använda sina vanliga sunda förnuft”?

Men ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag att det byråkratin behöver är fanatiska tillskyndare. Om folk skulle använda sina “sunda förnuft” skulle det ta hus i helvete kan jag säga. (Se där, ännu ett exempel på korrekt användande av citationstecken.)

Stelbent byråkrati innebär att de som handlägger ärenden, exempelvis på Försäkringskassan, till punkt och pricka följer de regelverk som finns. De senaste åren – ja, så länge mitt unga huvud kan minnas egentligen – har en rad fall uppmärksammats där detta har orsakat individer mer eller mindre omfattande skada. Vem minns till exempel inte Fallet Annica som livade upp veckorna innan valet i höstas? Allt sunt förnuft talar för att man i vissa fall ska kunna kringgå reglerna. Medierna älskar förstås också häxjakter där man kan åberopa sunt förnuft och svartmåla såväl byråkratin som det regelverk som den stödjer sig på.

Regelverk som är dåliga ska kritiseras

Men det finns mer. Likhet inför lagen, förutsägbarhet är till exempel saker som brukar tas upp men som jag inte tycker det är värt att orera om just här.

Vanligt sunt förnuft är inte vanligt.Stelbent byråkrati en en förutsättning för snabb ärendehantering.

Känner inte att jag uttömt ämnet, så jag kanske återkommer. Bite sized snacks är min devis.

Relationer 101

2011-01-14T00:00:00+01:00

Jag och Internet kom till Sverige ungefär samtidigt, för knappa 27 år sedan. Vi har växt upp tillsammans och är en naturlig del av varandras liv. Vi är generationsbröder. Vi förstår varandra. Därtill har jag alltid varit intresserad av datorer, teknik och kommunikation, både privat och yrkesmässigt.

En del saker som ter sig självklara för mig verkar helt ha gått andra förbi. Det beror kanske på generationsskillnader, teknikanalfabetism eller bara brist på intresse, men många verkar inte ha reflekterat särskilt mycketöver de många sätt som Internet har förändrat samhället och oss som är en del av det.

Bengt Ohlsson har en krönika i gårdagens DN om hur Facebook skapar en illusion av att man är social och att man har låtsasvänner istället för riktiga vänner. Det är sådant som jag vanligtvis skulle låta passera, för det är absolut ingen ny “kritik”. Tvärtom är det i princip den enda sortens kritik som har riktats mot Facebook, borträknat diverse integritetskontroverser.

Jag tror att den här sortens kritik frodas på grund av en ganska basal begreppsförvirring. Kritikerna utgår från att en vänskap på Internet är samma sak som en vänskap var när de växte upp, i den “riktiga” världen. Men att bli vän någon på Facebook är inte samma sak som att vara vänner i verkliga livet. Det liknar faktiskt ingen sorts relation som funnits tidigare i historien, för att det sättet att kommunicera som har växt fram på de sociala medierna liknar inget som tidigare varit möjligt. Allt det här gäller förstås alla sorters sociala medier, men Facebook får utstå mest kritik för att där är begreppsförvirringen som störst.

Jag är vän på Facebook med personer som jag aldrig träffat, som jag träffat bara ett par gånger och de som jag träffar varje dag. Det är folk som jag har mycket gemensamt med, lite gemensamt med och inget gemensamt med. Låt mig ta ett exempel på hur de här relationerna och kommunikationen kan fungera:

I somras skulle jag och en vän (i ordets äldre bemärkelse) åka ut på semester i Europa. Jag skrev ett Facebookinlägg och frågade om någon ville med. En bekant som jag jobbat med året innan svarade att han också tänkt resa i Europa under samma period. Vi slog våra påsar ihop och med varsitt InterRailkort drog vi oss söderut. Under resan uppdaterade jag förstås min omvärld om var vi var och vad vi gjorde, och när jag noterade att det regnade i Prag fick jag ett meddelande från en amerikan som jag träffat ett par gånger i när jag bodde i Australien två år tidigare. Han var i Prag och hälsade på sin faster och vi bestämde oss för att träffas. Efter ett par trevliga dagar tillsammans i Prag for vi vidare.

I Facebook-världen skapar man band till folk man annars sedan länge skulle ha glömt bort. Man masskommunicerar. Man har lösa relationer, relationer som skulle ha varit omöjliga utan den sortens kommunikation. Jag hade inte haft en aning om att min vän hade varit intresserad av att följa med ut i Europa, och jag hade inte haft en aning om att amerikanen var i Prag samtidigt som jag.

Men de lösa relationerna behöver inte leda till fysiska möten. Även en kommentar här och där, en tumme upp när man gillar något, är en del av de lösa vänskapsband som man nu kan skapa. Dessa relationer annorlunda än vad många är vana vid, och anses därför vara mindre värda. Vissa personer som vi har relationer med på sociala nätverk är sådana som vi inte vill umgås med bortanför datorskärmen, enligt Bengt Ohlsson ett fantastiskt exempel på att allt bara är på låtsas. Men man kan ha ett relevant utbyte, även om det inte tar fysisk form. Och naturligtvis har man inte ens lust att umgås digitalt med alla gamla gymnasiekompisar. Det behöver man förstås inte heller.

Den andra delen av kritiken är att facebook tränger ut det “riktiga” umgänget och ersätter det med en illusion. För det första är det att förringa värdet av nätrelationer. Det är förstås upp till var och en att bedöma olika relationer med olika personer, men att säga att alla relationer på nätet är på låtsas är inte seriöst. För det andra håller jag inte med om att fysiska relationer trängs ut. Självklart kan det bli för mycket facebook, men jag tycker generellt att nätvänskaper lever ett symbiotiskt liv med gammaldags relationer.

Man måste hitta sin egen balans mellan nätrelationer och fysiska relationer, men utan att förringa någon av dem. Om man inte förstår att nya kommunikationssätt skapar nya sorters relationer kommer man, precis som Bengt Ohlsson, att undra hur man kan vara ensam om man har 1000 facebookvänner.

"Konsultmässighet"

2011-01-03T00:00:00+01:00

Ska du vara it-konsult krävs det att du har en hel kunskaper och färdigheter. Du ska kunna lära dig snabbt, sätta dig in i nya saker och vara kompetent inom ditt område. Men det finns en egenskap som trumfar alla andra: Konsultmässighet. Vad är då detta?

Bryt sönder ordet: Konsultmässig. Liknande en konsult. För att bli konsult ska du alltså vara som en konsult är.

Hur är då en konsult? En konsult är trevlig, tillmötesgående och flexibel. En konsult är representabel. En god ambassadör för sitt företag. Egentligen handlar det om samma princip som när det gäller dresscode. Stick. Inte. Ut.

Många skulle säkert läsa in fler saker i begreppet konsultmässighet - intresse för affärsnytta, social kompetens etc. etc. Sannolikt skiljer begreppets innebörd också kraftigt på olika företag och till och med mellan olika personer som jobbar med varandra. Däri ligger problemet. Konsultbranchen är full av flummiga begrepp. Alla brancher har väl sin egen vokabulär. Det handlar dels om effektivitet, men även om att skapa en tillhörighet. Inget fel med det. När man är där inne är bägge sakerna viktiga.

Men “konsultmässighet” används framförallt i rekryteringsprocessen. För att sålla. Att använda ett sådant begrepp när man rekryterar är jag väldigt skeptisk till. Det öppnar för godtycke, missförstånd och i förlängningen dåliga rekryteringar. Jag tror att det är viktigt att ha tydliga kriterier uppsatta när man letar nya medarbetare. Speciellt när man ofta är ett helt gäng som tillsammans bedömer olika aspekter av olika kandidater är det viktigt att ha ett tydligt gemensamt språk. Konsultmässighet är så långt ifrån tydligt som man kan komma.

Vad ska man då använda istället? Well, det är en icke alldeles trivial fråga. Att ersätta ett flummigt och vagt begrepp med konkreta och specifika ersättare är av naturen svårt, och det kommer alltid att klämmas en del tår i processen.

Jag har dock ett par förslag på saker som man kan utvärdera istället. Det är ingen komplett lista, men jag skulle hellre använda den här listan än att ge mig på att försöka bedöma “konsultmässighet”.

Utseende.Trevlighet.Affärssinne.

Sammantaget tror jag att det är viktigt att man inte hymlar med vad man faktiskt bedömer. Det gäller också att veta varför man vill ha anställda med vissa egenskaper. Vad är det som egentligen spelar roll?

Fotnot: Jag har inte jobbat jättemycket med rekrytering och jag kommer säkert få anledning att revidera och utveckla ovanstående resonemang framöver. Jag kommer också att återkomma till andra aspekter på rekrytering och konsultrollen, såväl som andra delar av konsultspråket.

Dresscode

2010-12-20T00:00:00+01:00

När jag skulle åka tåg från Söderhamn till Uppsala en sommar för några år sedan hade jag på mig ett par trasiga jeans. Väldigt trasiga jeans. Men det var sommarlov och jag var obrydd, precis som vanligt. Jag kommer ihåg det för att den äldre släkting som skjutsade mig till stationen var synnerligen upprörd.

Jag har aldrig varit välklädd. T-shirt och jeans har varit min uniform till vardags såväl som fest från barnsben. När jag blev klar med studierna bävade jag för att behöva byta ut garderoben. Mitt första jobb innebar dock ingen direkt förändring från studietiden, mer än att de mest slitna paltorna fick ligga kvar i garderoben. Jag träffade ändå kunder väldigt sällan – vi hade inte så många – och de flesta andra av kollegorna var mer eller mindre nördiga programmerare och såg ut som programmerare gör.

När jag tog klivet till det Stora Konsultföretaget däremot var jag så illa tvungen att bli vuxen även i klädväg. Ut med hoodies och band-tshirts och in med skjorta och kavaj. Snabbt insåg jag att det inte räckte med att köpa det som fanns av märket “Kostym” på Weekday heller. Skjortorna blir skrynkliga så fort man tittar på dem och man ser ut som en bortkommen praktikant. Det är inte det intrycket man vill göra.

Det bär mig emot att följa strömmen, hoppa in i lämmeltåget och bli precis som alla andra. Jag har aldrig jobbat för att passa in, så varför måste jag göra det nu? Det är väl ändå det jag presterar som är av vikt? Well, som konsult har du inte mycket tid på dig. Du måste kunna göra ett bra intryck på vem som helst när som helst. Vissa dagar sitter du i ett hörn och träffar knappt en käft på hela dagen. Nästa dagen kastas du in i ett kundmöte på förmiddagen, lunchar med chefen och håller i en intervju på eftermiddagen. Om du då sticker ut för mycket från det vedertagna hamnar fokus på det istället för på det väsentliga. Dessutom förmedlar dina kläder en ganska tydlig indikation av vem du är.

Så här känner du igen olika typer av konsulter

» Kostym med slips och han är managementkonsult. Inte bara det. Han har inte varit teknikkonsult, hans främsta verktyg är PowerPoint och han tycker att Excel är ett avancerat programmeringsspråk, utan att ana hur nära sanningen han är. Alternativt jobbar han i finansbranchen. Där har alla slips. I så fall måste man kolla på sko-, och kostymkvalitet för att artbestämma honom. Billigt = kodapa.

» Skjorta + kavaj eller kostymbyxor med skjorta och stickad tröja. Managementkonsult som kan skriva “Hello World!” i minst två språk, alternativt kodapa med ambitioner.

» Skjorta + jeans eller jeans + stickad tröja. Kodapa, möjligtvis med illusioner om att komma högre upp i värdekedjan.

» Hipsteruniform. Designer.

» Jeans + t-shirt + kulmage. Troligtvis inte konsult. Kan kanske vara källarkodapa.

Detta är vad folk kommer att se. För att ge det intrycket du är ute efter gör du bäst i att något sånär följa dessa normer. Det behöver definitivt inte betyda att man försakar all individualism. Det finns många detaljer att arbeta med. Mode handlar om detaljer. Men att vara konsult handlar om att vara strömlinjeformad. Något jag kommer återkomma till.

Fotnot: Någon kanske tänker att jag osynliggör kvinnor genom att endast prata om manliga kläder. Men det borde vara ganska uppenbart att jag inte kan särskilt mycket om kvinnor eller deras kläder. Jag publicerar dock gärna en text från någon som känner sig mer kompetent på det området. Det skulle vara intressant. Fotnot 2: Ordet kodapa kan låta nedvärderande. Ta det inte så. utan dem skulle inget i världen funka. Geeks rule the world.

Individualism är inte så poppis

2010-12-15T00:00:00+01:00

Jantelagen lever onekligen, men har till viss del bytt skepnad. Det är helt ok att tro att man är något och att man kan något. Däremot är det inte ok att tycka, göra eller vara intresserad av fel saker. Man ska vara politiskt medveten, äta rätt, tänka på klimatet och vara lagom ödmjuk. Därför rörde Göran Hägglunds kampanj i somras upp så många känslor - för Verklighetens folk är just svennarna som inte bryr sig. De ska ju motarbetas och hånas, inte omfamnas.

Fredrik Lindström & Henrik Schyffert har en ny krogshow med ett enkelt tema: det är inte ok att vara intresserad av inredning. Det är inte ok att bry sig mer om sitt hem än om “världsproblemen”. Det går i samma spår som reaktionerna på DN:s artikel ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”, där både skribenten Sara Trus och paret som det handlar om fick utstå veckor av hån och okvädningsord från en enad twittermobb, med just Schyffert i frontlinjen.

Att just inredningsintresset är mest utsatt för detta hat beror nog på att det representerar inte bara en politisk obryddhet, utan även en annan hatad egenskap - rikedom. Inte för att man nödvändigtvis måste vara politiskt ointresserad för att man vill bo vackert, men det är en ytterst opolitisk aktivitet. Just därför ses det som ett så kraftigt politiskt statement: “Jag är rik och inte intresserad”. Men samma känslor riktas mot dem som noga överväger vilken 52” platt-tv man ska köpa.

Modebloggare, datorspelare, köttätare, Thailandsresenäre och rökare är bara några av de som också får en släng av sleven då och då. Jantelagen blandas med moralism och blir till en ovanligt osmaklig soppa.

Det fina i kråksången är att de bespottade inte bryr sig. Det är ett krig som bara utkämpas av en sida, medan de attackerade bara vänder ryggen till. Därför kommer de också att vinna. Skulle de däremot börja försvara sig skulle de få det svårare. Det kanske är därför Kristdemokraterna bara har 3,2% i senaste opinionsmätningen.

Jag passar på att puffa för fantastiska Yanko Design. Där finns det grejer.