Och så långt är det inga konstigheter, men vad händer om vi faktiskt nappar?

Det enda jag kräver för att slå till är lite service. Ju bättre service, desto större chans att det blir affär. Tyvärr har långt ifrån alla har fattat den kopplingen. Och det är få saker som är så avtändande som en oengagerad [sätt in valfri befattning här] som på något magiskt sätt verkar har missat att det där med att nöjda kunder faktiskt är en rätt bra grej. Kanske t.o.m. lite småviktigt.

Så hur kommer det sig att man plöjer ner enorma summor på marknadsföring, men lägger försvinnande lite resurser på att ta hand om de nya kunderna (och de befintliga förstås) genom att erbjuda bra service? Personligen är jag övertygad om att varken säljare, chefer, ägare, rektorer eller kommundirektörer på allvar förstår de omfattande konsekvenserna av dålig service. Därför tar jag ödmjukt på mig uppdraget att på ett pedagogiskt sätt tydliggöra detta för alla som jobbar med just service. Med ”alla” menar jag människor som i jobbet på något sätt har kontakt med andra människor. Alltså troligtvis du också.

Anta att jag besöker X (som representerar valfri butik, restaurang, gym, flygbolag, bilförsäljare, skola eller kommun) och får riktigt dålig service. Sannolikheten är då stor att följande scenario utspelar sig:

1. Med oförrättat ärende lämnar jag X på dåligt humör över den dåliga servicen.
2. Jag kommer troligtvis aldrig besöka X igen.

Så långt är det lugnt tänker många säljare, chefer, ägare, rektorer och kommundirektörer, för det finns ju så många andra som vi kan locka hit med mer marknadsföring. Smart, eller hur?

3. Det ursprungliga suget finns dock kvar, så jag besöker en konkurrent istället.

Ajdå, inte bara mindre pengar i kassan, utan i praktiken innebär det också att p.g.a. av dålig service så har X’s marknadsföring i slutändan gynnat konkurrenterna. Hur kunde det bli såhär?

4. Jag talar om för alla jag känner hur dålig service X har och breder dessutom på lite extra om att allt som X erbjuder är skitfult och luktar illa.

Ooops.. negativ marknadsföring… inte bra. Extra jobbigt om jag har många vänner. Eller driver en populär blogg. Hänger jag dessutom på Facebook så… ja, du fattar.

5. Många av mina vänner väljer på min rekommendation bort X till förmån för någon av dess konkurrenter.

Jajjemensan, den gamla ringar-på-vattnet-effekten hänger med fortfarande. Och vips, ännu mindre pengar till X och mer till konkurrenterna. Nu kanske det rent av börjar svida lite. Hur löser vi det här då? Mer marknadsföring kanske?

6. En hel del av mina vänner talar också om för sina vänner hur dålig service det är hos X, oavsett om de upplevt det själva eller inte.

Yes, social networking is a bitch.

Så X sitter nu i skiten p.g.a. sin dåliga service som resulterar i minskade intäkter och färre kunder. Väljer man då att kompensera det sviktande kundunderlaget med mer marknadsföring (som inte får önskad effekt p.g.a. ovan nämnda servicenivå), så innebär det mer utgifter. Förr eller senare kommer det kännas så hårt i plånboken att man måste dra åt svångremmen. Det drabbar naturligtvis personalen, vilket ironiskt nog leder till att de som från början inte gillade sitt jobb nog mycket för att engagera sig i sina kunder, plötsligt inte har något jobb att gå till.

Har du däremot kul på jobbet och inser sambandet mellan nöjda kunder och mat på bordet, så är det genast lättare att ge bra service. En schysst attityd slår världen med häpnad och stärker dessutom företagets ekonomi och varumärke, vilket drastiskt ökar dina chanser att få jobba kvar så du slipper sitta och sörpla ljummet pulverkaffe på Arbetsförmedlingen i väntan på en trött blick från en överbelastad arbetsförmedlare med kronisk hemlängtan…

…som med stor sannolikhet kommer ge dig dålig service.

Related posts:

1. Måste allt vara så jäkla billigt?
2. Hur mår ditt personliga varumärke?

Ett hett tips är att skriva en liten lista på bra saker du har åstadkommit hittills i år. Oftast har det hänt mycket mer än vi tror och det är ju alltid en skön känsla att veta att man faktiskt åstadkommit något (mer eller mindre) vettigt de senaste sex månaderna.

Själv har jag bl.a.:

• Börjat träna Ving Tchun Kung Fu och tagit två grader (graderingsdiplomet står inramat på nattduksbordet som inspiration för framtida storverk).
• Öppnat min första webbutik på butik.kampsport.se.
• Påbörjat arbetet med webbutik nummer två.
• Satt upp och genomfört en handlingsplan för träning och kosthållning, vilket bl.a. resulterat i att jag blivit av med sex kilos övervikt.
• Tackat ja till tjänsten som projektledare för Uppsala Stadsbibliotek med uppdraget att sy ihop en gemensam bibliotekswebb för länets åtta kommuner (börjar officiellt den 1 augusti, men har redan tjuvstartat lite smått).
• Hållit ett gäng riktigt uppskattade föreläsningar i entreprenörskap, kommunikation och bemötande.
• Deltagit i två träningsläger (vilket är en klart större bedrift än det låter).
• Gjort en fantastiskt läcker visionboard.
• Läst ett par riktigt bra böcker (och några mindre bra).
• På allvar kommit igång med mitt mentorskap i Almis ”Mentor Eget Företag” där jag har världens bästa adept.
• Hjälpt ett flertal företag med nya webb- och designlösningar.
• Börjat skriva på min första bok.
• Fått klart med avtal och lån inför köp och flytt till vår nya lägenhet i december (här jag tror rent av jag vågar mig på ett litet ”Jippie!”).

När jag tittar tillbaka på första halvleken för 2011 så är jag riktigt, riktigt nöjd. Hur ser det ut för dig?

Jag önskar också alla en riktigt härlig midsommar! Själv lutar det åt att jag får tillbringa midsommarhelgen i superhjältesällskap med Iprenmannen, Ingerfäraflickan och filtpojken. Har jag tur så kanske Kapten Jordgubbe och Popcornkvinnan dyker upp framåt kvällen. Jag håller tummarna.

Related posts:

1. Min första webbutik har öppnat!
2. Det blir bara bättre
3. Vision Board – Din karta till framtiden

Vi svenskar har en lång tradition av organiserat umgänge, som ofta resulterar i någon form av medlemskap. Och idag fullkomligt haglar det erbjudanden om medlemskap över oss. Alla klubbar och föreningar värvar medlemmar med ljus och lykta, och aktörer som Arvika Fotboll, SF Bio, Greenpeace, OKQ8, Kommunal, MQ och Rotary gör allt för att stärka sin position och hålla konkurrenterna på avstånd. Kom närmare, bind upp dig, bli lojal…

…my precioussssssssssss.

Så med anledning av den allmänna medlemskapshysterin, tänkte jag presentera en klubb som står helt utan konkurrens. En klubb som inte kräver vare sig registrering, medlemsavgift eller medlemskort. Du slipper både avslutningar och kickoffer och det finns inga spännande erbjudanden, grupprabatter eller nyhetsbrev. Sponsring, annonsering och trycksaker lyser med sin frånvaro, precis som klubbens styrelse och anställda, som inte heller finns. Den här klubben har inte ens en webbsida och du kommer aldrig att behöva sälja en endaste liten bingolott.

Jag vet, det låter så bra så att man nästan blir tårögd.

Jag blev själv värvad under en spelning av Môra-Per på Olssons Brygga i Arvika för många år sedan. Det var The Lead Singer Pär-Eric Eriksson som i ett mellansnack bjöd in publiken till 19:30-klubben, och jag föll direkt för klubbens syfte och andemening.

Varje fredag klockan 19:30 häller man upp ett glas med valfri dryck, lutar sig tillbaka med ett leende och tänker på allt som man fått gjort och allt som blev bra under veckan som gått. Är man ett sällskap kan man med fördel dela med sig av sina positiva erfarenheter och inspireras av varandra. Kanske skickar man ett sms eller slår en signal till någon man tycker om och… tja… talar om det. Resultatet? Du mår och världen blir… bättre.

Så när du ikväll höjer ditt glas för allt som blev bra under veckan, är det med ett stänk av äkta livsglädje i sinnet jag säger:

Varmt välkommen till 19:30-klubben.

PS. Vill du komma i riktigt skön stämning ikväll så rekommenderar jag att du kickar igång Spotify med 19:30-klubbens signaturmelodi ”I kväll” av Môra-Per. DS.

Related posts:

1. Vision Board – Din karta till framtiden
2. Snabbt, billigt och bra – är det möjligt?
3. Måste allt vara så jäkla billigt?

Fyra timmars arbetsvecka

Originaltitel: Four hour work week
Författare: Timothy Ferris
Kategori: Entreprenörskap, företagande, personlig utveckling

Tim Ferris pratar mycket om att inte göra som alla andra och framförallt, att inte göra allting själv. Han berättar om egna upplevelser där han nått framgång genom att tänka, och inte minst agera, utanför ramarna. Även om just fyra timmars arbetsvecka presenteras som en möjlighet, så ligger inte fokus på att bli som Tim, utan att skapa ditt eget ultimata liv utifrån dina förutsättningar. Det handlar mycket om att bli effektivare i det man gör för att frigöra den ultimata resursen: Tid. En enormt inspirerande bok med många aha-upplevelser där bl.a. kapitlet om 80-20-regeln som utan tvekan förändrade mitt liv till det bättre.

Finns på Adlibris som pocket eller inbunden.

En gyllene biljett till livet

Originaltitel: Life’s golden ticket
Författare: Brendon Burchard
Kategori: Skönlitteratur, Personlig utveckling

När jag rekommenderar folk att läsa den här boken och de undrar varför, så är min motivering ”För att den är helt jävla underbar!”. Och så är det. Boken handlar om en kille som får en biljett till ett lite annorlunda tivoli där han får uppleva situationer och människor som förändrar hans liv. Ett skönlitterärt mästerverk som verkligen sätter tankarna i rörelse och lämnar dig med en härlig känsla av att ha vuxit som människa. Jag säger inget mer. Läs den.

Den svenska upplagan är i skrivande stund slut, men finns på engelska hos Adlibris.

YCDBRALAI – You Can´t Do Business Running Around Like An Idiot

Författare: Klas Hallberg
Kategori: Entreprenörskap, personlig utveckling

Klas Hallberg har en sällsynt förmåga att göra det krångliga enkelt och inspirerande. I det här fallet: Arbeta mindre – få mer gjort. Han gör det med pricksäker humor och finurliga formuleringar… ifrågasätter, klär av och berättar… om dig. Om vikten av att vara bra på att hantera besvärlig feedback, ineffektiva möten, låtsasjobbande och charader. Det är ett pärlband av insikter som gång på gång skapar frågor kring vad det är vi faktiskt gör, egentligen. Avsaknaden av punktlistor numrerade handlingsplaner är befriande. För det handlar inte om verktyg, det handlar om förhållningssätt.

Köp den direkt på Klashallberg.se. Där hittar du också den fantastiska sagosamlingen ”Varför växer gräset” del 1-3.

Tipsa gärna om dina egna favoriter!

Related posts:

1. Det blir bara bättre

Min egen visionboard, inramad och klar

Att förutspå framtiden har alltid legat högt upp på mänsklighetens önskelista. Den senaste tiden har siandet fått ett medialt uppsving med koppling till ett flertal domedagsprofetior som hittills visat sig vara lika träffsäkra som en krampdrabbad vänsterback i ett värmländskt korpfotbollslag. Men 2012, då jäklar smäller det.

Finanshajarna slåss dagligen om vem som bäst kan förutse börsens upp eller nedgång, det frossas i nyheter och väderprognoser, och hos ATG-ombuden trängs världsmästare och experter i jakten på den perfekta tipsraden. För den som vet mest om framtiden vinner, det kan ju vilken nationalekonom som helst intyga.

Mmmm…

Att vara duktig på att gissa vad som händer i framtiden är bra. Men att skapa sin egen framtid är bättre. Och det bästa sättet att komma igång är att rita sin egen framtidskarta i form av en Vision Board. Men, och det här är själva nyckeln, det handlar inte om hur du tror att framtiden kommer att se ut, utan hur du vill att den ska se ut.

Börja med att känna efter hur du vill att din framtid ska se ut. Var vill du vara om tre veckor, sex månader eller två år? Jobb, kärlek, hälsa, äventyr, you name it. Ta med dig känslan och leta upp bilder som passar in. Rita, fota, klipp, klistra, häfta, måla, skriv eller scrapbooka. Hur du gör spelar ingen roll, bara du laddar upp med stärkande bilder, ord och uttryck som representerar din framtid. Sätt upp bilderna på en kartongbit, en anslagstavla eller rama in dem och häng upp vid sängen, i köket eller på jobbet.

En Vision Board är ett enormt kraftigt visualiseringsverktyg som är rena åskledaren för attraktionslagen. Du får det du fokuserar på, så det gäller att du omger dig med sådant som får dig att fokusera på rätt saker. Varje gång du tittar på din Vision Board ska du få en skön känsla i kroppen. Det är ditt liv. Du bestämmer.

Och du, fundera inte så mycket. Just gör’t.

Related posts:

1. Halvtid 2011 – Vad har hänt hittills?
2. Just fucking do it
3. Välkommen till 19:30-klubben

Men hur ligger det till med ditt personliga varumärke?

Har du koll på hur du uppfattas i din roll som anställd, företagare, ledare, förälder eller partner? Vad skickar du egentligen för signaler till kompiskretsen, kollegorna eller ragget på krogen? Brukar du fundera över varför folk reagerar och beter sig som de gör i ditt sällskap, eller trycker du in autopiloten varje morgon och kör på som du alltid har gjort?

Du bygger ditt personliga varumärke varje dag, och allt du gör och säger spelar roll. Så vad skickar du för signaler till omvärlden, egentligen?

Jag slutar t.ex. aldrig att förvånas över människor som ger mig döda fisken. En livlös klump med fem vissnande fingrar, hängande längst ut på en lika livlös arm. Jag skulle kunna förstå fenomenet om det var en nybefriad fånge från Bergen-Belsen, men en fullt frisk människa med ett schysst jobb och 1200 högskolepoäng?

När jag gick på gymnasiet hade vi en lärare som hade samma bruna manchesterkavaj varje dag i tre års tid. Doften av gammalt bibliotek, kaffesump och cigarettfimpar avhöll oss från att ställa frågor som lockade honom att lämna katedern. Han var välutbildad och erfaren, men tyvärr totalt ointresserad av hur han uppfattades av elever och kollegor. Vilket i praktiken gjorde att hans personliga varumärkesvärde låg ganska nära den absoluta nollpunkten. Jag misstänker dessutom att han vid en nyanställning skulle få underkänt i den numera omåttligt populära kategorin ”personlig lämplighet”.

Sedan Facebook slog igenom har vi en helt ny arena att bygga våra varumärken på. I denna outtömliga godispåse av mänskligt beteende finns det t.ex. en kategori människor som väljer att fylla sina statusuppdateringar med allt som är fel, orättvist och jobbigt. Och visst, ibland är livet fel, orättvist och jobbigt, men vad skickar jag för signaler om det är det enda jag skriver och pratar om?

Så hur ser dina senaste 20 statusuppdateringar ut? Vad har du för standardsvar på frågan: Hur är det? Är det bra eller bara hopp om livet? Är du duktig på att tala om för folk när de gjort något bra, eller har du fullt upp med dig själv? Och när bjöd du på fika på jobbet senast?

Jag känner människor som jag på ett ögonblick skulle rekommendera till ett jobb, en dejt, fest eller förtroendeuppdrag. Men sedan finns ju också motsatsen. För oavsett inom vilket område du vill bli framgångsrik, så gäller det att folk gillar dig, det du gör och det du står för. Och då underlättar det om du är genuint intresserad av feedback från människor i din omgivning.

För hur du pratar, luktar, låter, skrattar, hälsar, lyssnar, klär dig, jobbar, handlar, står, sitter, pekar och äter spelar roll. Så frågan är inte om du bygger ditt eget varumärke. Frågan är om du gör det medvetet… eller omedvetet.

Related posts:

1. Den brutala effekten av dålig service

Butiken det handlar om ligger på butik.kampsport.se och fokuserar på kampsportsutrustning och tillbehör. Anledningen till att den första butiken hamnade på just kampsport.se är att jag där redan har ca 30 000 besökare i månaden som alla gillar just kampsport, vilket ger en schysst grund med potentiella kunder redan från dag ett.

Det var mitt intresse för kampsport i allmänhet och aikido i synnerhet som ledde till att jag våren 2002 startade webbplatsen som en mötesplats för likasinnade, som sedan dess har drivits på mer eller mindre ideell basis. Genom åren har jag vid ett flertal tillfällen funderat på att starta en webbutik, men efter att ha kollat runt lite bland folk som då drev egna butiker, insåg jag att det var några faktorer som krävde lite eftertanke.

Så jag behövde alltså hitta en seriös och prisvärd leverantör, köpa in ett sortiment och hyra lagerutrymme, ägna kvällarna åt att packa paket (och förmiddagarna att skicka dem) och samtidigt hitta en betalningslösning som inte ruinerade mig innan jag sålt mina första sandsäckar. Naturligtvis utanför tiden för mitt ”vanliga” jobb. Efter en snabb riskanalys gav jag mig själv avslag. Varje gång.

Tills nu.

Lösningen är egentligen löjligt enkel. Först och främst har jag skaffat mig en businesspartner. Det är alltid lättare om man är två. Och roligare. Sedan har vi inlett ett samarbete med ett företag som redan har leverantörer, lager, logistik och betallösningar. Så vi behöver bara se till att kunden handlar hos oss, resten sköter vår samarbetspartner. Och i slutet av varje månad trillar det in pengar på kontot.

Sprättlätt, precis som det ska vara att driva webbutik.

Och ju fortare du skriver in dig i den lokala jujutsuklubben och börjar handla grejer av mig, desto fortare kan jag börja distansjobba från Karibien.

Och du, stort tack på förhand. ;)

Related posts:

1. Halvtid 2011 – Vad har hänt hittills?
2. Flattr – betala för det du gillar

Ibland kan det finnas en oro att inte räcka till som mentor, t.ex. om man får en adept som är äldre. Men det är kanske inte så stor risk för er… ja, det skulle vara du i så fall…

… sa hon och pekade på mig.

Det är kickoff för mentorerna i Almis Mentor Eget Företag och vi pratar om hur man hur man blir en bra mentor. Vissa har varit med förut, andra är nya. Som jag. Jag är också yngst. Eller kanske… minst gammal? Jag suger verkligen åt mig och tar det som en komplimang att jag bjuds in som mentor fastän jag är så… ung. ”Bara” 37.

Som fotbollsspelare är man en relik den dag man passerat 30, men som företagare och inte minst mentor, är man fortfarande ung vid 37 års ålder. Tydligen. Jag kommer fortfarande ihåg min förvåning för några år sedan, när Värmlands konstförening korade årets ungdomsstipendiat, 41 år gammal. Ung eller gammal, kan det bli mer relativt än så?

Någon börjar prata om ”Dom”. De där yngre. De som inte läser dagstidningar. De som inte använder mejl. De som twittrar, dropboxar och hänger på Facebook. De som lever med Internet pumpande genom venerna. Den digitala revolutionens söner och döttrar. ”Dom”.

Så vad krävs för att hamna i samma kategori som ”dom”? Under 35, säger någon. Hur gammal är du, frågar en annan. 37 säger jag. Eller som mina vänner glatt brukar påpeka, snart 40. Men jag måste nog ändå säga att jag är en av ”dom”. Som inte läser dagstidningar på papper och inte längre förstår vitsen med en telefon som sitter fast med en sladd i väggen.

Många yngre har svårt att förstå de äldre och deras sätt att tänka, och tvärtom. Så har det alltid varit, men kanske mer nu än någonsin. Jag befinner mig någonstans i gränslandet och känner att jag fortfarande kan relatera till bägge världar. Men frågar du vilka femtonåringar som helst så har de garanterat en annan åsikt.

Det är ändå intressant att vi tenderar att så tydligt dela in oss i en av två kategorier, vi och dom. Och att tillhörigheten är så stenhårt knuten till hur gammal man är. Det som är härligt i mentorsgruppen är att det absolut inte läggs någon värdering i att vi eller dom skulle vara bättre eller sämre. Bara annorlunda.

Kanske är det därför viktigare idag än någonsin, att mentorer och adepter hittar varandra. Inte som lärare och elev, utan som två människor som lär av varandra. Win-win i sin allra renaste form. Och för mig handlar det alltid om mer än bara affärer och företagande, det handlar om att göra livet till ett coolt ställe där vi kan utvecklas och ha roligt tillsammans. Varje dag.

Inga relaterade inlägg.

En dag satt den bara där. Lappen. En färgglad A3:a upptejpad på anslagstavlan utanför rektorsexpeditionen. Tydliga handskrivna bokstäver ställde den idag smått legendariska frågan, ”Vill du vara med och bygga festival?”.

Festival? You bet.

Efter skolan samlades en salig blandning av människor i aulan för att lyssna. Vi lyssnade på inspirerade musikälskare som presenterade en idé. En idé som i sin tur inspirerade andra att bidra med egna idéer och utveckla varandras. Ingen visste hur man skulle göra eller var man skulle börja. Vad som krävdes eller förväntades. Men alla ville. Väldigt mycket. Och när nog många människor vill något väldigt mycket, så blir det gärna så.

Sommaren 1992 hade vi genomfört världens första Arvikafestival.

Jag var med och gjorde Arvikafestivaler ett flertal år efter det, och har många fantastiska minnen från den tiden. Och även om hela festivalen var över på ett par dagar, så satte den sin prägel på Arvika och kom att förändra väldigt mycket för väldigt många. Vi hade inte bara skapat en festival, vi hade skapat en attityd och ett förhållningssätt till att vara ung i Arvika.

För att vara en förhållandevis liten stad, så händer det väldigt mycket i Arvika. Naturligtvis hände det saker redan innan festivalen, men jag skulle ändå vilja påstå att Arvikafestivalen till stor del ligger till grund för den unga entreprenöriella företagsamhet som idag finns i Arvika. Man väntar inte på att få, man gör. Många nystartade företag var (och är fortfarande) en direkt eller indirekt effekt av Arvikafestivalen, inte minst mitt eget.

Under åren har festivalen vuxit och förändrats. Den har gått från en liten nischad, svartrocksbetonad och rikligt utsmyckad mysfestival till en mer omfattande och musikaliskt bredare standardfestival. Personligen har jag de senaste åren saknat den intima känslan av att få uppleva något som inte finns någon annanstans. Som Materia Primas fantastiska föreställning i Cirkus Apollo 1999, de uppspikade biblarna eller trädet med den upphissade vackert faluröda menstruationscykeln. Men smaken är ju olika.

De senaste dagarna har det skrivits mycket i media om festivaldöden. Hultsfred slog igen innan de ens öppnat portarna och Arrangemangsföreningen Galaxen har efter de senaste två åren skulder på 7 miljoner kronor.  Det innebär en osäker framtid inte bara för festivalen utan för hela föreningen. Vad som gått fel vet nog festivalarrangörerna bäst själva, men med ett underskott på 7 miljoner är det många blandade känslor kring festivalens vara eller icke vara. Det är mycket pengar och i slutändan måste någon betala kalaset. Frågan är vem?

Även om festivalen får slå igen så tror jag inte att det är slutet. Snarare tvärtom. Jag tror inte att Arvika behöver Festivalen lika mycket nu som när den en gång startades. Det som har satts igång och de krafter som är i rörelse stannar inte bara för att festivalen försvinner. Troligare är att de byter form och hittar nya uttryck. Attityden finns där liksom människorna, resten är bara en fråga om vilja. Och när nog många människor vill något väldigt mycket, så blir det gärna så.

Related posts:

1. Flattr – betala för det du gillar
2. Snabbt, billigt och bra – är det möjligt?
3. Omöjligt, jävligt svårt eller bara hårt arbete?

Det är lätt att fastna i planerandet av sin egen framtid så att man glömmer bort att det är nu man lever och inte i framtiden. Men för många tenderar livet att bli en transportsträcka till ett högre mål, och att det är först när man når det målet som livet sätter igång på allvar. Det kan t.ex. vara lottovinsten, det perfekta jobbet, den stora kärleken, idrottskarriären, löneförhöjningen, betala av huslånet, andelslägenheten i Spanien eller i allra värsta fall… pensionen.

Livet är fullt av tappade sugar
- Hasse Alfredsson

En kille jag känner sa för några år sedan, att han äntligen började se ljuset. När jag frågade vad han menade sa han, ”jo, nu är det bara 15 år kvar till pensionen”. Kanske läge att byta jobb, vad vet jag?

Det är också lätt att fastna i det förflutna och spendera dagarna vid de förlorade möjligheternas kyrkogård och sörja att det inte blev som man hade tänkt sig. Många lever sitt liv som ett mellanmjölksdoftande resultat av jobbet/fotbollskarriären/kärleken de aldrig fick eller den där livsförändrande resan de aldrig gjorde. Som om livet bara ger dig en enda chans till genuin lycka, och om du missar den så är det kört.

Vilken tur att det inte är så.

I verkligheten, den som utspelar sig här och nu, så ploppar det upp möjligheter mest hela tiden. Men grejen är den, att de har ett bäst-före-datum. Två år gamla möjligheter är värdelösa idag, för det är svårt att göra mål i gårdagens fotbollsmatch. Framtidens möjligheter kan du inte heller göra något med, för de finns faktiskt inte än. Det är med andra ord precis lika svårt att göra mål i morgondagens fotbollsmatch som i gårdagens. Möjligheter funkar bara nu. Och de funkar bara om du gör något. Nu.

Personligen har jag blivit riktigt bra på att inte låta mig tyngas ner av tidigare misslyckanden, missade chanser eller historiska omständigheter. Jag har insett att det är upp till mig att bestämma var på tidsaxeln jag vill leva. Tyvärr har jag fortfarande en förmåga att ibland planera och drömma lite för länge, istället för att sätta bollen i rullning och justera hastighet och riktning efter hand. Men jag jobbar på det. Stenhårt.

Det handlar egentligen bara om att inse att livet inte behöver vara så himla perfekt hela tiden. Att det är ok att misslyckas och att det alltid kommer nya möjligheter.  Och framförallt att det bara är en sak som gäller om du vill få något att hända:

Just fucking do it.

Related posts:

1. Omöjligt, jävligt svårt eller bara hårt arbete?
2. Jobb- och utbildningsmässa i Uppsala
3. Sommarens boktips