Och vi tar det från början. Ibland

kommer leenden med sommaren. Ibland

kommer tårarna med hösten.

När snön ligger på taken. Visar vi känslorna framför TVn.

Vi tar det som man ska göra.

Vi ställer oss och väntar. Ibland

glömmer vi bort hur vi skimrar på våren. Ibland

när snön ligger på taken. Håller du mig vaken.

Vi tar det för vad det är.

Vi väntar och väntar oss något. Ibland

tar vi det aldrig från början.

Det är ett ljus i ditt ansikte
och jag hoppas på en bris
Ingen viskar i träden:
det finns pengar att bränna
och böcker att läsa
ännu en lögn
att tro på

Jag vet inte vad jag skulle göra. Kanske försöka förlika sig med det som lämnas kvar. Kanske behöva förlåta. Men älska alla minnen mer än livet självt. Bygga en plats där hjärtats slag börjar och där det förlorar. Låta minnen leva vidare.

Och sen låta lungorna och världen andas ut igen.

Jag vet inget annat.

Andrew Wyatt från Miike Snow

Foto: Tim Ferguson

Jag har länge letat efter ett band som älskar det storslagna men samtidigt det enkla. Ett The Autumns som sneglar på BPM men låter som deras debutalbum. The Stills lyckades med sitt halva debutalbum, speciellt med Of Montreal. Sen blev trummisen och låtskrivarens ego alldeles för stor och banduppställningen roterades vilket betydde att The Stills fick en sämre sångare och producerade något som lät såhär, sådär med andra ord.

Det är klart jag har letat. Och som jag har letat, efter ett band som rockar, helst live.

Jag har hängt lite på Popaganda i år. Hoppades lite innerst inne att MGMT skulle ta mig med storm. De gjorde de inte.

Men på lilla scenen hände det något, under kvällens näst sista spelning. Miike Snow består av ett par producenter och en sing/songwriter. De har säkert fått credd i relevanta kretsar. Men ingen förväntade sig nog att de skulle bygga en stor tegelvägg som skulle knocka publiken i rasande fart.

De byggde upp ljud som sedan blev storslagen musik. Även om man kan känna av det lite på Silvia är de mäktigare live. Troligen mäktigast år nollnio. Låt oss hoppas att ett band som får ett enormt erkännande utomlands (de har redan hunnit spela live på TV i en nationell kanal som sänder i USA) kommer till det lite svalare Sverige.

Jag frågade om medias uppdrag. Han pratade om deras objektifiering. Men ingen vill ju vara som en hammare, att bli använd. Man vill ju vara ett subjekt. Han pratade om Bibeln. Att Marxs bok var för honom en bok där utopierna var vackrare. De utopier som tilltalade honom. Han hade slutsatserna.

Tanken slog mig idag och jag utvärderade mig själv. Vände mig ut och in. Torktumlade tankarna. Funderade på om jag ännu har kommit dit. Gestikulerande med ena handen och en tekopp i den andra. Att kunna saker. Att bli något för någon. Att säga ord som inte bara slungas ut för stunden. Att säga ord som lyfter. Får en att förflytta sig några millimeter upp i luften.

När tankarna torkade: Det är ofrånkomligt. Han är några år före mig. För mig var han något. Kanske var han något för sig själv.

Låt oss fundera på det där. Vad är du? Vad är du för dig själv? Du är något. Du som vaknar om mornarna. Eller mitt på dagen. Du har något. Du också.

Så. Vad är jag? Vad är jag för mig själv? Grusiga ögon tittar tillbaka i spegeln. Ett litet blixtlåsleende. Han med de små sakerna. Som kanske betyder något för någon. Men som betyder något för en själv.

A friend in needs a friend indeed,
A friend who bleeds is better,
My friend confessed she passed the test,
And we will never sever

I ren frustration byggde de ett hem för de som behövde ett hem för de mörka sidor i boken om sina liv. De byggde en plats för mina.

Every time I rise I see you falling
Can you find me space inside your bleeding heart
Every time I rise I see you falling
Can you find me space, find me space

Man ger nyckeln till sitt hjärta och så får den människan en makt att göra vad som helst. Det är klart att man blir rädd. En evig känsla av taggtråd i hjärtat när de tar sig in med järnrör och tar sönder allt skört.

It seemed to last for hours
It seemed to last for days
This lady of the flowers
and her hypnotic gaze.

She wears her tears on her blouse
confused and racked with self-doubt
she stole the keys to my house
and then she locked herself out.

Och så tog jag allt igen. Och alla pusselbitar fann sin plats. De skrev sånger för trasiga hjärtan.

No-one can take it away from me
And no-one can tear it apart
Because a heart that hurts
Is a heart that works
A heart that hurts
Is a heart that works

Hej på er. Ikväll kommer Den stora sömnen spelar ikväll vid Hornstull Strand. Dörrarna slår upp kl 20 och de kör igång kl 21. Jag har tidigare skrivit att Håkan Hellström skulle bli blek av avundsjuka om han såg dem live. Så gör det! I alla fall ikväll.

Mina damer och herrar. Nu ska ni allt passa på. Ikväll kommer Immanu El att spela på Debaser Slussen kl 21.30. Det är inte varje dag man får se dem här i huvudstaden eftersom de är hetare än någonsin i resten av Europa. Explosions in the sky meets Sigur Rós, eller Sigur Rós på engelska.

För en herrans massa år sedan har jag bokat Immanu El för min lilla festival Kaffepaus.com: Live, ett demoband från Jönköping som hade släppt en EP som hade en mysig låt som heter Panda.

Hur som haver, se dem ikväll! Jag har sjukt höga förväntningar. Kan bli magiskt. Ganska mycket.