Den 1 juli införs aktiveringskrav för människor som går på ekonomiskt bistånd. Samma historia upprepar sig som så många gånger förr.

Nu står vi inför aktivitetskravet – regeringens senaste bidrag till den eviga berättelsen om att ”alla ska göra rätt för sig” och att ”barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen”. Den sista frasen har upprepats av minst fyra ministrar, som om det vore någon sorts universell sanning att barn blir lyckliga av att se mamma rusa ut genom dörren 06.15 medan de själva fortfarande sover. Men låt oss ta ett steg tillbaka. Det här har vi sett förut. Många gånger.

1920–30‑talen: AK‑jobben – när staten tvingade arbetslösa att gräva gropar

Under mellankrigstiden införde Sverige AK‑jobben (Arbetslöshetskommissionens nödhjälpsarbeten). De var:

• lågavlönade
• meningslösa
• förnedrande
• utformade för att avskräcka människor från att söka hjälp

Det finns dokumenterade exempel på att arbetslösa sattes att utföra helt meningslösa uppgifter, som att:

• flytta sten från en hög till en annan
• gräva diken som inte behövdes
• rensa mark som ingen skulle använda

Det var en del av den ideologiska idén att ”arbete i sig” var viktigt – inte resultatet. AK-jobben var en frukt av moralpolitik, inte arbetsmarknadspolitik. Man skulle ”göra rätt för sig”. Man skulle inte ”vänja sig vid bidrag”. Resultatet?

• människor svalt
• bröt ihop
• människor förlorade bostäder
• människor dog

Det var ett system som byggde på idén att fattigdom är ett karaktärsfel. Känns det igen?

1980–90‑talen: ALU, API, beredskapsjobb – sysselsättning utan sysselsättning

När den ekonomiska krisen slog till på 90‑talet återuppstod AK‑jobben i ny kostym:

• ALU
• API
• Beredskapsjobb
• Kommunala sysselsättningsprojekt

De kallades ”aktivering”. De skulle ”motivera”. De skulle ”öka arbetsförmågan”. API stod för Arbetsplatsintroduktion. ALU stod för arbetslivsutveckling. Båda insatserna var tänkta att:

• ge arbetslösa ”praktik” på en arbetsplats
• fungera som en inkörsport till riktiga jobb
• ge arbetsgivare möjlighet att ”testa” personer utan kostnad

Men i praktiken var syftet att:

• hålla arbetslösa sysselsatta
• sänka arbetslöshetsstatistiken
• visa politisk handlingskraft

Det var en tidig version av dagens aktivitetskrav. I praktiken blev det:

• gratis arbetskraft för arbetsgivare
• ingen anställning efteråt
• rundgång mellan olika API‑ och ALU-platser
• sysselsättning utan sysselsättning

inom några år avskaffades API och ALU, skälen var samma som till slut fällde AK-jobben

Nämligen: Det fanns inga riktiga jobb att gå vidare till eftersom dessa inte fanns att få. Arbetsgivare använde det som gratis arbetskraft. Deltagarna fastnade i rundgång mellan API – ALU – praktik-socialbidrag, och så började det om…

Riksrevisionen och forskningen var tydliga: API och ALU hade nära noll effekt på övergång till arbete utan fungerade som en rundgång som kostade miljarder

2000–2010‑talen: Fas 3 – jobbfabrikerna som blev symbolen för cynism

Fas 3 var kulmen på allt detta. En arbetsmarknadsåtgärd som:

• låste in människor i meningslösa aktiviteter
• gav privata aktörer betalt för att ”ta emot” dem
• saknade krav på resultat
• saknade krav på kvalitet
• saknade respekt för människors värdighet

Det var en modern version av AK‑jobben: du ska arbeta för att bevisa att du är värdig att få leva. Fas 3 avskaffades efter massiv kritik. Men idéerna bakom den dog aldrig.

2026: Aktivitetskravet – Fas 3 i kommunal tappning

Nu är vi här igen. Kommunerna, som inte alltid prioriterar att följa olika lagar som åläggs dem, har gått all in på denna nya lag; här ska aktiveras minsann. Men Stockholms stads egen presentation om hur det hela ska gå till visar att:

• aktiviteterna är inte färdiga
• processerna är inte klara
• bedömningarna är otydliga
• kommunen ska uppfinna fyra helt nya verksamhetsområden
• allt ska ske på heltid
• socialtjänsten ska bedöma arbetsförmåga utan medicinsk kompetens

Det är en reform som är:

• ofärdig
• otydlig
• ogenomtänkt
• och juridiskt riskabel

Och den ska börja gälla om fyra månader. (Kommunen är försenad)  Det är svårt att inte tänka på Fas 3:s jobbfabriker. Eller AK‑jobben. Eller ALU. Eller API.

Det stora problemet: Aktivitetskravet riktas mot sjuka

Det mest anmärkningsvärda är att aktivitetskravet gäller även svårt sjuka personer som:

• saknar SGI
• inte får sjukpenning
• inte får sjukersättning
• inte får vård
• inte får intyg
• inte klarar gruppaktiviteter
• inte klarar pendling
• inte klarar nya kontakter

Det är människor som fallit mellan stolarna i Försäkringskassan och vården – och som nu ska pressas in i aktiviteter de inte klarar. Det är inte bara orimligt. Det är, oförenligt med socialtjänstlagens grundprinciper:

• proportionalitet
• individuell prövning
• skälig levnadsnivå
• att insatser inte får försämra hälsan

Men det är uppenbarligen förenligt med regeringens moralpolitik.

”Barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet” – en talepunkt utan verklighetskontakt

När ministrar upprepar att barn ska ”se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen” är det inte ett argument. Det är en berättelse. En berättelse som säger:

• arbete är dygd
• fattigdom är ett moraliskt misslyckande
• arbetslöshet är självförvållad
• sjuka människor behöver ”aktiveras”

Det är en berättelse som gör det lättare att införa aktivitetskrav som drabbar de mest utsatta.

Men den har inget med barns bästa att göra. Barn mår inte bättre av att deras föräldrar tvingas in i meningslösa aktiviteter. Barn mår bättre av att deras föräldrar inte går sönder, inte hunsas med .

Slutsats: Aktivitetskravet är inte nytt – det är gammalt, farligt och historielöst

Aktivitetskravet är inte en arbetsmarknadsreform. Det är en moralpolitisk markering. Det är AK‑jobben i ny kostym. Det är ALU i ny förpackning. Det är Fas 3 med kommunal logga. Och precis som då kommer det att:

• kosta mer än det smakar
• sakna effekt
• skapa rundgång
• försämra hälsan hos sjuka
• öka fattigdomen
• öka rättsosäkerheten

Det enda som är nytt är att regeringen nu säger det rakt ut: ”Det ska bli omöjligt att göra ingenting och få bidrag.”
Men det är inte ”ingenting” att vara sjuk. Det är inte ”ingenting” att leva i fattigdom. Det är inte ”ingenting” att försöka överleva ett system som inte vill se dig. Det är dags att säga det högt: Aktivitetskravet är inte arbetslinje. Det är historielöshet. Och det är omoral.

Information om reformen: Aktivitetskrav i försörjningsstödet

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget ”Aktivitetskravet – moralpolitik som upprepar sig” dök först upp på Equal.

Det sker inte över en natt. Det sker inte med sirener, blåljus eller dramatiska lagändringar. Det sker långsamt, administrativt, ofta med de bästa intentioner. Men bit för bit växer ett nytt samhällslandskap fram: ett övervaknings- och angiverisamhälle där staten skaffar sig allt fler verktyg för att granska, kontrollera och misstänkliggöra sina egna medborgare — och där de som redan lever i utsatthet blir de första som drabbas.

En ny infrastruktur av kontroll

Under de senaste åren har Sverige byggt upp en kontrollapparat som saknar historiskt motstycke:

• Drönare patrullerar över städer och bostadsområden för att ”förebygga brott”.
• Kameror i offentliga miljöer ökar lavinartat — i vissa kommuner har de fyrdubblats på fem år.
• Polisen förbereder inför brett införande av ansiktsigenkänning, en teknik som internationellt visat sig slå hårdast mot minoriteter och socioekonomiskt utsatta.
• Kommuner sätter upp affischer som uppmanar medborgare att ”tipsa om fuskare” — ofta utan beviskrav, där en misstanke räcker.
• Folk­bokföringsbrott jagas aktivt, särskilt bland hemlösa och personer i andra- eller tredjehand, trots att dessa grupper saknar reella möjligheter att följa reglerna.
• Antalet frihetsberövade är nu det högsta på decennier, samtidigt som straffskärpningar staplas på varandra.

Det är en utveckling som sker parallellt med att regeringen driver en allt mer repressiv linje. Men frågan är större än enskilda mandatperioder. När väl verktygen finns på plats — kamerorna, databaserna, algoritmerna, anmälningsplikterna — vad säger att nästa regering inte använder dem ännu hårdare?

Orosanmälningarna exploderar – och träffar ojämnt

Socialstyrelsens nya nationella kartläggning visar att 514 000 orosanmälningar gjordes under 2024 — en ökning med 55 procent sedan 2018. Mer än vart tionde barn orosanmäls under ett år. Det låter som att fler barn upptäcks i tid. Men verkligheten är mer komplex:

• Många barn anmäls upprepade gånger utan att få hjälp.
• Äldre barn är kraftigt överrepresenterade.
• Yngre barn — där tidiga insatser gör störst skillnad — syns minst.
• Orosanmälningar är betydligt vanligare i socioekonomiskt utsatta områden.

Det är alltså inte barns behov som styr, utan var de bor och vilka myndigheter de möter.
Och samtidigt: allt fler aktörer har blivit anmälningsskyldiga — Kronofogden, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan. Det innebär att människor som redan har kontakt med flera myndigheter nu riskerar att bli föremål för parallella anmälningar från olika håll.

När hjälp blir till kontroll – LVU

På Equal möter vi gång på gång samma mönster: Mammor som sökt stöd hos socialtjänsten — och kommit därifrån med ett LVU‑beslut. Det är inte enstaka fall. Det är en trend.
När människor i kris inte längre vågar söka hjälp, eftersom hjälpen kan leda till tvångsingripanden, då har systemet tappat sin legitimitet. Då har kontrollen ätit upp omsorgen.
Det är också allt svårare att få rättshjälp. Fler tvingas försvara sig själva i mötet med en myndighetsapparat som har obegränsade resurser, juridisk expertis och makt att fatta beslut som förändrar liv.

Jakten på ”välfärdsbrott” – en ny moralisk ordning
Begreppet välfärdsbrottslighet har blivit ett politiskt slagträ. Men i praktiken används det ofta för att misstänkliggöra människor som:

• lever i osäkra boenden
• har oregelbundna inkomster
• saknar digital kompetens
• är sjuka, arbetslösa eller hemlösa

Det är dessa grupper som granskas hårdast. Det är deras liv som vänds ut och in. Det är deras misstag — eller misstankar om misstag — som leder till avslag, återkrav, polisanmälningar eller förlorade rättigheter. Samtidigt är det just dessa människor som saknar resurser att försvara sig.

Ett samhälle där vissa aldrig märker övervakningen

För den som lever ordnat, har fast bostad, stabil ekonomi och få myndighetskontakter är övervakningen ofta osynlig. Man märker den inte. Man behöver inte märka den. Men för den som lever i utsatthet är övervakningen inte en abstrakt princip — den är en vardaglig realitet:

• hembesök
• kontroller
• anmälningar
• utredningar
• ifrågasättanden
• krav på intyg, bevis, dokument

Det är här övervakningssamhället redan finns. Det är här det byggs ut. Det är här det testas.

Frågan vi måste ställa: Hur långt ska det gå?

Det är lätt att tänka att allt detta handlar om att stoppa brott, skydda barn eller värna välfärden. Och intentionerna är ofta goda.

Men historien visar att övervakningsverktyg aldrig stannar vid sin ursprungliga målgrupp. De breddas. De skärps. De flyttas.

När staten väl har byggt en infrastruktur för kontroll är det svårt att montera ned den. Och ännu svårare att begränsa den.

Därför måste frågan ställas nu — inte när det är för sent:
Vilket samhälle håller vi på att bygga? Och vem kommer att leva under dess hårdaste blick?

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Angiveri- och övervakningssamhället är här – de mest utsatta drabbas dök först upp på Equal.

En växande grupp läkare, psykologer och behandlare har under våren lanserat Klokare kliniska val i psykiatrin – ett alternativ till Svenska Läkaresällskapets etablerade satsning Kloka kliniska val. Bakgrunden är en tilltagande oro över den ökande medikaliseringen av svensk psykiatri, den omfattande förskrivningen av psykofarmaka och den parallella bristen på tillgängliga samtalsbehandlingar.

Initiativtagarna menar att psykiatrin behöver en mer evidensnära, försiktighetsbaserad och patientcentrerad riktning. Därför har de formulerat tio rekommendationer som går längre än den officiella listan – och som tydligare adresserar risker, kunskapsluckor och strukturella problem i dagens psykiatriska vård.

Vad de medicinkritiska lyfter fram

De centrala linjerna i Klokare kliniska val i psykiatrin handlar om att:

• Minska onödig och riskfylld läkemedelsbehandling när evidensen är svag eller när biverkningarna riskerar att överstiga nyttan.
• Stärka patientsäkerheten genom att uppmärksamma situationer där farmakologiska insatser kan förvärra tillstånd – exempelvis vid alkoholberoende och samtidig SSRI-behandling, där en kanadensisk RCT visat sämre utfall för dem som fick antidepressiva.
• Främja samtalsbehandlingar och icke-farmakologiska insatser som ofta har starkare stöd än vad som återspeglas i klinisk praxis.
• Öka transparensen kring evidensläget och uppmuntra patienter att ställa frågor om vad som faktiskt hjälper.
• Frigöra resurser genom att minska lågvärdevård och istället prioritera insatser som gör verklig skillnad.

Reaktionerna lät inte vänta på sig

Lanseringen har väckt starka reaktioner i delar av psykiatrikerkåren. I slutna Facebook-grupper har vissa psykiatriker uttryckt oro över att listan skulle vara ”ideologisk” eller ”ovetenskaplig”.

Ett exempel är beroendeläkaren Joar Guterstam, som kritiserat rekommendationen om SSRI vid alkoholberoende och menat att initiativtagarna bortser från randomiserade studier. Problemet är att just en sådan RCT – finansierad av kanadensiska hälsomyndigheter – faktiskt finns med i referenslistan och visar att SSRI-behandling kan försämra utfallen för denna patientgrupp.

Kritiken illustrerar snarare en annan fråga: Varför är vissa av psykiatrins företrädare så dåligt pålästa när de avfärdar meningsmotståndare?

Varför ett alternativ behövs

Den officiella listan Kloka kliniska val är ett viktigt initiativ, men den är också resultatet av kompromisser mellan alla Sveriges psykiatriker. Det gör den försiktig, allmänt hållen och relativt tandlös.

Klokare kliniska val i psykiatrin är något annat: en fördjupning som vågar peka på konkreta risker, strukturella problem och evidens som inte alltid är bekväm för professionen.

Besök sidan – och dela vidare

Initiativet är helt ideellt och bygger på att kunskapen sprids. Därför uppmanas alla som arbetar i, nära eller intresserar sig för psykiatrin att läsa rekommendationerna och dela de punkter de själva tycker är viktigast.

Du hittar allt här: www.klokarekliniskaval.se

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Klokare kliniska val i psykiatrin – nytt initiativ utmanar den medicinska normen dök först upp på Equal.

Bostadsbidraget finns för att bland annat barnfamiljer ska kunna bo bra och slippa trångboddhet. Men det fungerar dåligt när människor ställs inför plötsliga och oväntade förändringar, eller inte får information om att förutsättningarna ändrats.

Om ditt barn läser på gymnasienivå är du som förälder underhållsskyldig till barnets tjugoettårsdag. Och du har rätt till bostadsbidrag. Men om barnet missköter skolan så försvinner både försörjningsplikt och bostadsbidrag. Tyvärr tar det några månader innan bostadsbidraget försvinner och du får veta att barnet inte snällt gått till skolan och närvarat på lektionerna.

För barnets 18-årsdag innebär nämligen att sekretessen slår till även om det innebär att du fortsätter att uppfylla en underhållsplikt som du egentligen inte längre har och att du riskerar att åka på en återbetalningssmäll från Försäkringskassan. En 18-årig är myndig och då är det givetvis rimligt att hen skyddas av sekretess mot föräldrarna men om samtidigt verkar det rimligt att en förälder som försörjer sitt barn borde ha någon form av rätt till information om att barnet slutat sköta studierna och att försörjningsplikten därmed upphört. I synnerhet när föräldern risker både att bli återbetalningsskyldig och att gå miste om försörjningsstöd som hen annars haft rätt till.

En del barn uteblir från skolan eller missköter sig på betydligt värre sätt och kan då omhändertas eller i värsta fall häktas inför en rättegång som kanske slutar med att barnet döms till sluten ungdomsvård och snart även fängelse. Det är givetvis rimligt att du inte kan få bidrag från samhället för en stor lägenhet med plats för hela din familj när barnet eller barnen växer upp och flyttar hemifrån. Men det är inte rimligt att du blixtsnabbt förväntas byta till en mindre och billigare bostad om ditt barn omhändertas eller frihetsberövas.

Visserligen finns det en lagparagraf som ger Försäkringskassan utrymme att låta en förälder behålla bostadsbidraget åtminstone ett tag. Men den används inte, istället förväntar sig Försäkringskassan att en förälder som precis fått sitt barn omhändertaget inte bara ska anmäla det till Försäkringskassan, föräldern ska anmäla de ändrade förhållanden till olika avdelningar för barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd. Och den som missar ställs oavsett ekonomi inför återkrav där hela beloppet måste betalas inom en månad annars börjar räntan att ticka.

När barn omhändertas så fattas beslutet om hur länge barnet ska vara omhändertaget oftast några månader i taget och målet är att barnet ska flytta tillbaka till föräldrahemmet. Även barn som döms till någon form av påföljd för brott friges ofta långt före de kan ses som gamla nog att flytta till egen bostad. I bägge fallen är det nog bra både för barnet och föräldrarna men även samhället om barnet kan flytta tillbaka till föräldrahemmet. Men för att det ska vara möjligt måste föräldrar få ekonomiskt stöd från samhället att behålla en tillräckligt stor bostad under tiden som barnet bor någon annanstans.

Så här finns det behov av en lagändring som gör det möjligt i praktiken för en förälder att behålla en tillräckligt stor bostad tills barnet är gammalt nog att flytta hemifrån till ett eget boende.

Skribent Maria Lavander
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Bostadsbidraget kan försvinna allt för snabbt dök först upp på Equal.

Under lång tid har personer i behov av stöd och hjälp från det offentliga misstänkliggjorts. Nu börjar misstankarna utveckla sig mot ren spaning av personer som behöver välfärdens olika insatser

Det finns fall som avslöjar mer om ett samhälle än vad någon politisk debatt eller myndighetsrapport någonsin kan göra. Olgas fall är ett sådant. En kvinna med långvariga, dokumenterade funktionsnedsättningar, som under många år haft färdtjänst, får plötsligt avslag. Inte för att hon blivit friskare. Inte för att hennes behov minskat. Utan för att myndigheten anser att hennes läkarintyg inte är ”tillräckligt tydligt”.

Men det som sticker ut mest i utredningen som lett till avslaget är något annat: den minutiösa kartläggningen av hennes rörelser. Färdtjänsten har sammanställt varje resa, varje adress, varje tidpunkt — och använder det som argument mot henne. Det är svårt att inte se paralleller till historiska kontrollsystem. Inte för att Sverige är en diktatur, utan för att logiken börjar likna den som präglade system som Stasi i Östtyskland:

Den som behöver stöd betraktas som en risk. Den som rör sig betraktas som ett objekt att övervaka. Den som söker hjälp betraktas som en potentiell fuskare.

När färdtjänsten blir en övervakningsmyndighet

I Olgas fall har myndigheten under flera års tid:

• granskat varje resa hon gjort
• analyserat vilka adresser hon angivit
• tolkat referenspunkter som ”vistelseplatser”
• dragit slutsatsen att hon vistas i miljöer hon i själva verket undviker
• använt hennes nödvändiga resor som bevis på att hon inte behöver färdtjänst

Det är inte en omsorgsbedömning. Det är en kontrollbedömning. Och kontrollen riktas inte mot kriminella, utan mot en kvinna som knappt lämnar sitt hem.

Från välfärdsstat till misstänksamhetsstat

Det här är inte ett isolerat fall. Det är en del av en större utveckling där staten alltmer betraktar människor som får stöd som potentiella fuskare.

Det syns i:

• sjukförsäkringen
• LSS
• socialtjänsten
• arbetsförmedlingen
• färdtjänsten

Och det syns i språkbruket:

• ”inte tillräckligt styrkt”
• ”kan träna upp förmågor”
• ”kan använda kollektivtrafik med visst stöd”

Det är en logik som bygger på misstro som norm.

Historiska paralleller – inte för att överdriva, utan för att förstå mekanismerna

Det är viktigt att vara noggrann: Sverige är inte en auktoritär stat. Men kontrollmekanismer i moderna samhällen uppstår inte genom dramatiska skiften — de växer fram genom administrativa rutiner.Historiska system som Stasi byggde sin makt inte främst genom våld, utan genom:

• kartläggning
• misstänkliggörande
• tolkning av vardagsdata
• kontroll av människors rörelsemönster

Det är mekanismerna, inte regimerna, som är relevanta att jämföra. När en myndighet börjar analysera en persons resor och adresser för att hitta argument mot henne, då är det inte längre en välfärdsbedömning. Det är en övervakningslogik. Och övervakningslogik är farlig oavsett om den uppstår i en diktatur eller i en modern byråkrati.

När staten slutar se människan och bara ser data

Det som händer i Olgas fall är att myndigheten inte längre ser henne som en individ. De ser:

• resor
• adresser
• tidpunkter
• avvikelser
• mönster

Det är exakt så kontrollsystem fungerar: Människan försvinner. Datapunkterna tar över. Och när datapunkterna tolkas med misstänksamhet som utgångspunkt, då blir varje rörelse ett potentiellt bevis på fusk.

Det här är inte en slump – det är en politisk riktning

Under de senaste åren har politiken allt tydligare signalerat att:

• bidragsfusk är ett stort samhällsproblem
• människor som får stöd måste kontrolleras hårdare
• myndigheter ska ”säkerställa att rätt personer får hjälp”
• kostnader ska ner
• misstro ska ersätta tillit

Det är en retorik som skapar en kultur där:

• den sjuke måste bevisa att hen inte är frisk
• den funktionsnedsatta måste bevisa att hen inte ljuger
• den fattige måste bevisa att hen inte fuskar
• den utsatte måste bevisa att hen inte överdriver

Det är en farlig utveckling. Inte för att den är totalitär — utan för att den är normaliserad.

När icke polisiära myndigheter bedriver aktiv spaning måste vi fråga oss vilken sorts samhälle vi bygger

När en kvinna med dokumenterade funktionsnedsättningar får avslag för att hennes resor kartlagts och misstolkats, då är det inte bara ett individuellt misslyckande. Det är ett systemfel. Och systemfel kräver att någon säger ifrån.

Olga är en av många som inte orkar föra sin egen kamp. Det är därför vi måste göra det åt henne. För om vi accepterar att staten börjar kartlägga, misstänkliggöra och kontrollera människor som söker hjälp — då accepterar vi också att välfärden förvandlas till ett kontrollsystem. Och det är inte ett samhälle vi ska eller kan nöja oss med.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Från välfärdsstat till misstänksamhetsstat dök först upp på Equal.

I radioprogrammet Kaliber 4 maj skildras hur hemlösa personer skrivna på kommunen plötsligt börjat skrivas ut ur landet. Vi ser även detta i vår verksamhet. Här berättar vi om Jörgen. Det finns hur många andra exempel som helst.

Det finns en särskild sorts brutalt våld som bara byråkratin kan åstadkomma. Den är tyst, steril och utan ansikte. Den kommer inte med slag eller hot, utan med formuleringar som: ”Skatteverket har utrett din bosättning, men vi har inte fått fram några uppgifter om var du sover” och ”vi avregistrerar dig som försvunnen”.

Det är så staten gör människor osynliga. Det är exakt vad som hänt Jörgen. Men Jörgens fall är inte ett misstag. Det är inte en enskild tjänsteman som gjort fel. Det är ett skolboksexempel på det vi på Equal vill  ge ett namn då det är ett så stort problem; emergerande överhetslogik — när många små, regelstyrda beslut tillsammans skapar en maktapparat som ingen enskild person avsett, men som ändå drabbar utsatta människor skoningslöst.

När systemet blir större än människorna i det

Emergens innebär att helheten får egenskaper som ingen del har. Ingen handläggare vill göra Jörgen hemlös på papperet. Ingen lagstiftare vill att våldsutsatta ska förlora sitt BankID. Ingen politiker vill att hemlösa ska skrivas ut ur landet.Men när lagstiftning, kontrollogik, digitala spärrar, myndighetsrutiner och organisatorisk rädsla för ”felaktiga utbetalningar” samverkar — då uppstår något nytt:Ett överhetssamhälle utan överhet. En maktutövning utan avsikt. En hårdhet utan ansvarig.Det är emergens. Och det är precis det som drabbar Jörgen.

Jörgen flyr våld – och straffas för det

Jörgen flydde en våldsrelation i Västernorrland. Han gjorde det som samhället säger att man ska göra: lämna, sök skydd, börja om.
Han kom till Stockholm. Han sov hos bekanta, på soffor, på golv, ibland på Centralstationen. Han gjorde det som tusentals andra våldsutsatta och hemlösa gör varje år. Han gjorde också det som lagen kräver: han anmälde flytt, skrev sig på kommunen, höll kontakt med myndigheter, han svarade på brev, han besökte servicekontor.Ändå avregistrerades han som försvunnen.
Det är så emergens fungerar: systemet straffar den som inte passar in i dess fyrkantiga normer, även när personen gör allt rätt.

Skatteverket visste var han fanns – men valde att inte se
I Skatteverkets beslut om utskrivning ur landet står:
”Du vill inte lämna vilka adresser det är…”
Det är sant. Jörgen kunde inte lämna adresser. Inte för att han ville dölja något, utan för att han ville överleva. Men emergenta system är blinda för sammanhang. De ser bara det som kan fyllas i, i ett formulär.

Fel lagrum, fel bedömning – men helt i linje med emergensen

Folkbokföringslagen är glasklar:

• Om man inte sover regelbundet någonstans ska man folkbokföras där man har starkast anknytning.
• Om man inte kan knytas till en specifik adress ska man folkbokföras i kommunen utan adress.

Det är 12–13 §§ FOL. Det är exakt Jörgens situation. I stället använde Skatteverket 21 § FOL — avregistrering som försvunnen — en bestämmelse som bara ska användas när ingen anknytning till någon kommun kan fastställas.

Men emergenta system gör inte proportionalitetsbedömningar. De gör inte helhetsbedömningar. De gör inte mänskliga bedömningar. De gör procedurer. Och proceduren sa: ”Adress saknas → risk för fel → avregistrera.”

Konsekvenserna är katastrofala – men ingen är ansvarig
När Skatteverket trycker på knappen ”försvunnen” händer följande:

• BankID stängs av.
• Tillgång till vård försvåras.
• Möjligheten att söka bostad, arbete, stöd eller bidrag raseras.
• Kontakter med myndigheter blir nästan omöjliga.
• Personen kastas ännu längre ut i utsatthet.

Det är en administrativ dödsdom.
Men i ett emergent system finns ingen att hålla ansvarig. Alla har följt reglerna. Alla har gjort ”rätt”.
Det är därför emergens är så farligt: den gör överheten osynlig, men dess konsekvenser brutalt konkreta. Och de som drabbas är alltid de som inte passar in, som redan har det kämpigt av olika orsaker.

När myndigheter uppmanar till brott

Vid ett besök på Skatteverkets servicekontor fick Jörgen beskedet att ”den enda möjligheten att åter bli folkbokförd var att skriva sig på sin gamla adress i Västernorrland.”. En plats han inte vistas på och inte kan vistas på av rädsla för att bli utsatt för våld igen.  Det vill säga: Skatteverket uppmanade honom att begå ett folkbokföringsbrott och att försätta sig i våldsutsatthet igen.
Det är inte illvilja. Det är emergens: ett system som blivit så komplext att det producerar absurditeter som ingen enskild person i systemet längre kan se.

Det här är inte ett misstag – det är en struktur

Det här är inte en enskild handläggare som gjort fel. Det är inte en olycklig formulering. Det är inte en miss i kommunikationen.Det är en struktur där:

• kontrollogiken trumfar rättssäkerheten
• misstänksamhet trumfar proportionalitet
• digitala spärrar trumfar mänskliga behov
• systemets egen logik trumfar lagens intention

Det är ett Sverige där staten hellre skriver ut människor ur landet än erkänner att de saknar en fast adress.

Jörgen finns – och ska finnas i folkbokföringen.
Jörgen är inte försvunnen. Han är inte utomlands. Han är inte gömd. Han är inte oåtkomlig.

Han är i Stockholm. Varje dag. Han försöker överleva. Han försöker göra rätt.
Och han har rätt till en folkbokföring som speglar verkligheten — inte en som raderar honom.

Det här är vad Equal kräver

• Att Skatteverket omedelbart upphör med att avregistrera hemlösa som försvunna när anknytning till en kommun är uppenbar.
• Att 12–13 §§ FOL tillämpas korrekt.
• Att våldsutsatthet och säkerhetsrisker vägs in i utredningar.
• Att myndigheter slutar ge råd som innebär att människor ska begå brott.
• Att lagstiftaren ser över konsekvenserna av 2022 års ändringar.
• Att emergenta systemfel identifieras och motverkas — innan fler människor raderas ur samhällets register.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

*Jörgen heter egentligen något annat

Inlägget Skatteverket skriver ut hemlösa ur landet – så raderas utsatta dök först upp på Equal.

Att Försäkringskassan ofta väljer att inte godkänna läkarintyg för sjukpenning är känt sedan mycket länge. Men under de senaste åren har Equal kunnat se en ny trend – sjukvården vill inte sjukskriva patienter som är uppenbart sjuka. Stämmer detta? Om ja – hur har det blivit så här?

Patienter som är uppenbart sjuka men som inte blir sjukskrivna av vården. Patienter som bollas mellan primärvård och specialistvård där ingen av nivåerna vill sjukskriva patienterna utan hänvisar till varandra. Patienter som står helt utan pengar från både försärkingskassa och socialtjänst som en följd av oviljan att sjukskriva och blir ännu sjukare på grund av osäkerhet och ekonomisk stress. Detta är något som verkar ha blivit allt vanligare under de senaste åren.

För några år sedan punkterades Marias ryggrad vid en provtagning. Punkeringen skapade ett konstaterat läckage av ryggmärgsvätska vilket får till följd att hennes hjärna i slutet av en period när hon varit upprätt, vilar på hennes skallben när den borde ligga i vätska. Trycket hjärnans vikt på skallbenet ger skapar en svår huvudvärk för Maria om hon står eller sitter upp. Huvudvärken gör att hon måste lägga sig ner raklång för att samla på sig mer vätska för att kunan vara uppe en liten stund igen . Det här syndromet är väl beskrivet och kallas CFS-läckage. När Maria uppsöker en vårdcentral för att bli sjukskriven för detta konstaterade och väl beskrivna sjukdomstillstånd vägrar läkaren att sjukskriva henne. Hon ser att Maria tagit sig tillvårdcventralen och kan man göra det kan man väl  arbeta. Samma svar har Maria fått några månader tidigare i ett möte med socialtjänsten när hon söker försörjningsstöd – ”själva det faktum att du tar dig hit till ett möte tolkar vi som att du har arbetsförmåga”, får hon höra.

Känslan av att det blivit svårare att bli sjukskriven är inte bara en känsla

När man undersöker frågan närmare så står det efter ett tag allt klarare att känslan av att det blivit svårare att bli sjukskriven inte bara är en känsla.Forskning och granskningar av olika myndigheter visar att regeländringar sedan 2019 – särskilt efter dag 180 i rehabiliteringskedjan – har gjort bedömningarna hårdare och mer komplicerade. Många sjukfall blir längre, men samtidigt nekas fler i tidiga skeden eftersom kraven på dokumentation och funktionsnedsättning är höga. Läkare rapporterar att de har mindre tid, mer administration och högre krav på detaljerade intyg. Försäkringskassan kräver ofta omfattande beskrivningar av funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning – något som tar tid att formulera och som inte alltid ryms i vårdens tidsramar.

Det är SIP-möte med Mariam. Hon kan bara gå korta sträckor och använder rullstol för längre. Hon har en fot som vridit sig inåt, har stora knölar i halsen som påverkar hennes andning och förmåga att äta, smärtor i vänster sida som gör att hon inte kan sova, en svår endometrios som skapar stora blödningar varje månad och leder till mycket dåliga blodvärden, ibland blodtransfusion. Hennes läkare vägrar sjukskriva henne eftersom hon varit sjukskriven så lång tid. Om hon inte är sjukskriven ska hon arbetsträna, säger ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. Mariam är uppenbart  så sjuk att hon inte kan arbetsträna men det struntar man i. Utan sjukintyg klickar socialtjänstens krav igång oavsett uppenbara sjukdomstillstånd eller inte. Till slut sjukskriver läkaren efter stark press från andra på mötet.

Försäkringskassan sätter press på vårdgivare

Men Försäkringskassan har också ett pågående arbete där man sätter press på vårdgivare att sjukskriva mindre. Första gången jag hörde talas om det var för några år sedan då en psykolog på Ångstmottagningen Rosenlund berättade att de fått kritik från Försärkingskassan att de sjukskrev för mycket. När jag undersöker saker närmare visar det sig att detta är en beprövad metod som Försäkringskassan beskriver själva*. Man arbetar med ”dialogmöten”, ”kvalitetssäkringar” och ”uppföljningar”riktade mot vården för att påverka ”kvaliteten på läkarintyg”. Detta kan man kunna tolka som andra ord för att få vårdenheter att sjukskriva mindre.

Jonna har en stor tumör i bröstet som växt så mycket att huden spruckit och hon blöder ifrån den. Hon får en hormonbehandling som sjukvården förklarar är den enda och bästa fungerande behandlingen för henne trots att tumören synbart och kännbart blivit allt större under behandlingen. Trots cancer, trots sår, trots jobbig behandling blir hon inte sjukskriven av onkologerna. Trots att hon frågar direkt om en sjukskrivning så nekas hon denna. Andra patienter under samma behandling kan arbeta, och hon arbetar ju inte ens. Hon går ju på ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. Att socialtjänsten tolkar frånvaro av läkarintyg som att man är arbetsför och kräver jobbsökande och bostadssökande bryr sig sjukvården inte om.

Kompletteringar som påverkansverktyg

I en enkätstudie från Karolinska Insititutet; 2017: Läkares erfarenheter av samverkan med Försäkringskassan, beskriver läkare att de blir uppringda, ifrågasatta, ombedda att motivera sina intyg, eller kallade till möten om sina “avvikande” sjukskrivningsmönster. Detta skapar en kultur där många blir försiktiga. Det är snart tio år sedan denna studie gjordes men inte mycket pekar på att det skulle vara annorlunda nu. En annan påverkansmetod Försäkringskassan använder sig av är att ofta begära kompletteringar eller avslår intyg från en viss läkare som leder till ett enormt administrativt tryck. Läkare vittnar om att de då börjar undvika att sjukskriva, skriver intyg för kortare perioder eller väljer att sjukskriva på “säkrare” diagnoser.

Pia har svår astma, ett sjukdomstillstånd där hennes luftrör säckar ihop och blir platta samt är mycket allergisk mot pollen, dofter, päls och annat . Hon får ligga i andningsmaskin hela nätterna och tre timmar om dagen för att få luft. Hon bollas mellan specialistsjukvården på hennes allegimottagning som inte vill sjuskriva henne utan hänvisar till vårdcentralen, som tycker att det är specilaistvården som bör sjukskriva henne. Och så finns Försäkringskassan i bakgrunden som inte godkänner hennes sjukskrivning överhuvudtaget. Pia har en handläggare på ekonomiskt bistånd som går efter hälsotillstånd mer än efter intyg och han kräver ingen motprestation av henne. Och tur är det för det skulle hon inte klara av.

Vården har mycket att vinna på att inte sjukskriva

Läkare och vårdenheter har alltså mycket att vinna på att inte behöva sjukskriva patinter och ta ansvar för det gentemot Försäkringskassan. Man hänvisar då patienten till någon annan, vilket leder till att patienter hamna i en rundgång mellan primärvård och specialistvård. Primärvården saknar tid och tydliga rutiner för försäkringsmedicinska bedömningar, medan specialistvården ofta hänvisar tillbaka till primärvården trots att behandlingen sker på specialistnivå. Resultatet blir att ingen vårdnivå tar ett samlat ansvar för sjukskrivningsprocessen. Detta är väl beskrivet i både Socialstyrelsens lägesbilder och i forskning från bland annat Karolinska Institutet, som visar att otydliga ansvarsförhållanden, höga krav på intyg och bristande samordning leder till att patienter bollas mellan enheter och vårdnivåer.

Sara har PTSD så det sprutar om det. Hon har alla klassiska symtom med enorm stress, flashbacks, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, aggressiva utbrott. Hon är dessutom hemlös. Hon fungerar inte. Får inte ihop tillvaron. Hennes läkare på psykiatrin konstaterar allt detta – men vägrar att sjukskriva henne. Vilket får till följd att kravet på henne från socialtjänsten är att söka minst 20 jobb i månaden trots att hon inte är det minsta arbetsför samt dessutom lika många bostäder då det ju är hennes ansvar som frisk och fungerande människa att lösa sin bostadssituation. Om hon sedan inte klarar av det är det hennes problem.

Särskilt svårt att sjukskriva vid psykisk ohälsa eller sjukdom

Över 45 % av alla sjukpenningfall gäller psykisk ohälsa, framför allt stress, utmattning och depression. Dessa diagnoser kräver ofta subjektiva bedömningar, vilket gör att Försäkringskassan efterfrågar mer detaljerade underlag än vid somatiska diagnoser. Det leder till fler kompletteringar och fler avslag vilket i sin tur leder till att läkare inte vill sjukskriva människor med dessa problem. Resultatet blir att människor som redan lider av svår stress nu också får en ekonomisk stress och en social, kan jag betala hyran nästa månad? Har jag kvar min bostad vid årsskiftet?

Sammanfattning

Det är inte en enskild faktor som gör det svårare att bli sjukskriven – utan en kombination av skärpta regler, ökad psykisk ohälsa och pressad vård. Det finns tydliga tecken på att vården indirekt pressas av Försäkringskassan, även om det inte sker genom formella order. Det handlar om systemtryck, signaler, uppföljningar och kontakter som gör att många läkare upplever att de riskerar problem om de sjukskriver “för mycket”.
Försäkringskassan i sin tur är styrd av lagar och mål som politikerna lägger fram. Olika regeringar och riksdagar av olika politisk färg har under två decennier styrt mot det vi har nu. En sjukvård som inte sjukskriver uppenbart sjuka människor.

I år är det val. Vi kommer framåt augusti att få höra vilket fantastiskt välfärdsland vi bor i, ett land där ingen behöver svälta, där ingen far illa. Ett land som tar hand om sina sjuka och svaga. Ett land med jämlikheten mellan människor i sina gener. Verkligheten är något helt annat.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Fakta med hjälp av AI

Inlägget Sjukvården vill inte sjukskriva sjuka dök först upp på Equal.

Susana gjorde som socialtjänsten sa och betalade sina hyresskulder. Nekades matpengar av socialtjänsten för att hon betalat hyresskulderna. Efter två veckor utan mat blev hon inlagd på sjukhus.

Efter många års psykisk och fysisk misshandel flyttade Susanas man äntligen ut ur lägenheten. Han fortsatte med sitt våld genom att skicka kronofogden på henne gång på gång på gång då han hävdade att hon hade egendom som tillhörde honom därinne. Kronofogden lät sig villigt användas som våldsredskap och gjorde utmätning och hembesök ett antal gånger under flera års tid.

Susana hade redan PTSD efter allt hon utsatts för och som vanligt blev symtomen svårare när hon kunde slappna av något, då den akuta våldsutsattheten försvunnit. Hon utvecklade depression, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter och blev långtidssjukskriven.

Hyresskulder uppstår

Till en början gick det bra. Det fanns en buffert, men i takt med att tiden gick blev det allt svårare att få in hyrorna, särskilt eftersom Försäkringskassan blev sena med vissa utbetalningar, för att det blev vissa glapp i sjukintygen eftersom det är svårt att få läkartider på hennes vårdcentral, eftersom hon själv var i så dåligt skick att hon inte alltid höll koll på när sjukintygen gick ut. Vid den första missade månadshyran sökte hon ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten men nekades. Hon ansågs inte ha uttömt alla möjligheter att betala hyran själv. Vid den andra missade månadshyran anmodades hon av socialtjänsten att flytta för att få ner hyreskostnaden. Vid den tredje anmodades hon att ta in inneboende. Något som är väldigt svårt för en person skadad av PTSD, som inte litar på någon, som inte känner sig trygg någonstans

Till slut, när hon låg efter med fyra hyror kom vräkningsbeskedet och då nekade socialtjänsten hennes ansökan om bistånd med motiveringen att de endast står för skulder i undantagsfall samt att hon inte gjort som de sa åt henne att göra, vilket ju stämde, eftersom hon inte var kapabel att göra det

Får behålla lägenheten om hon betalar hyresskulderna

I denna svåra stund kom en räddning in från sidan. En släkting till Susana med fast jobb sökte bostad. Hon kände att hon kunde lita på honom och han sa att han kunde betala in en månadshyra. Socialtjänsten sa att om Susana kunde betala in två hyror skulle socialtjänsten betala resterande skuld.
Susana sa att det var på håret att hon klarade av det, att hon skulle göra det men då fanns det inga pengar kvar på hennes konto att köpa mat för.

I ett mejl till ansvarig handläggare skrev jag som Susanas ombud:

”Susana kommer att betala in hyran nu – så fort hon fått pengarna för medicinerna. När hon gjort det har hon inga pengar kvar att köpa mat för.”
”Det viktiga är att du betalar in hyran”, var budskapet från socialtjänsten.

Gjorde som socialtjänsten sa och betalade in hyror

Susana betalade in hyrorna och hade när hon gjort det inga pengar alls att köpa mat för, något både hon och jag som hennes ombud redogjort för. Hon hade sex kronor på kontot och drygt tre veckor till nästa utbetalning från Försäkringskassan. Hon ringde socialtjänsten efter ett par dagar och berättade om sin situation.

Hon fick över telefon, veta att socialtjänsten gjort väldigt mycket för henne redan och att hon borde vara tacksam. Susana sa att hon var väldigt tacksam men att hon inte hade något att äta. Hon uppmanades av att socialtjänsten att gå och äta på Stadsmissionen men det kostar tio kronor att äta där så hon vände i dörren. Hon åt inte något alls på fem dagar. Till slut gick det inte längre.

Du har använt dina pengar till annat

Hon gjorde en formell nödansökan men fick avslag med motiveringen:
”Vid prövning av ytterligare bistånd görs en individuell bedömning av om ett akut och oförutsett behov föreligger. Då du har disponerat dina pengar till annat står du i dagsläget utan medel. Av utredningen framgår att  du saknar medel inför resterande del av månaden, men det har inte framkommit att detta beror på sådana oförutsedda eller oundvikliga händelser som inte kunnat planeras för då du känt till situationen under en längre tid och själv har ett ansvar över att planera för din situation.”

Ja, Susana hade gjort som socialtjänsten sa, tagit sitt ansvar och ”disponerat sina pengar till annat”, vill säga betala hyran för att inte bli hemlös. Ett uttalat villkor för att socialtjänsten skulle kliva i. Nu vände de detta emot henne.

Susana blir sjuk av svälten hon utsätts för

Susana har diabetes och det är väldigt viktigt att hon tar mediciner och äter mat regelbundet. Detta är något socialtjänsten är helt medveten om men som man struntat i.

Efter att ha varit utan mat i två veckor med sporadiska måltider var tredje-fjärde dag börjar Susana må illa, bli yr, otroligt trött och orkeslös hon spyr och det slutar med att hon hämtas av ambulans och förs till Södersjukhuset med alldeles för låga sockervärden. Hon blir inlagd för att hon blivit så sjuk. Helt och hållet som en följd av socialtjänstens medvetna icke-agerande i frågan.

Ska vi ha det så här? Ja, verkar socialtjänsten i staden tycka. För när Susana ringde socialjouren blev det samma svar där. Hur lät det för några år sedan i reklamen för staden? ”Stockholm – en socialtjänst i världsklass!”

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

*Susana heter egentligen något annat. Vi kommer att hjälpa henne att anmäla det som hänt till IVO, vad det nu spelar för roll.

Inlägget Nekades matpengar av socialtjänsten – hamnade på sjukhus dök först upp på Equal.

Lagrådsremissen om samsjuklighet konstaterar att vården av samsjukliga inte behöver ny lagstiftning. Att den gamla lagstiftningen inte fungerat på decennier bortser man från.

“Lagen är redan tydlig” – men verkligheten säger något annat

Remissen återkommer gång på gång till att gällande lagstiftning redan reglerar regionernas ansvar: “Regeringen anser … att det är tillräckligt tydligt i hälso- och sjukvårdslagen att regionen har ett vårdansvar…”.
Detta är formellt korrekt. Men det är också en juridisk bekvämlighet som bortser från den centrala frågan: Varför fungerar det då inte i praktiken?

Samsjuklighetsutredningen beskrev ett system där:

• regioner och kommuner prioriterar sin egen ekonomi och organisation
• ansvar skjuts över mellan huvudmän
• patienter nekas vård eller bollas runt
• samordning inte sker trots lagkrav

Det är alltså inte lagtexten som brister — det är implementeringen. Och implementeringen brister eftersom ingen huvudman har något att förlora på att inte samordna. Att då svara med att “lagen är tydlig” är att missa själva kärnan i problemet.

Printz talade om en kulturförändring – men remissen levererar bara kosmetik

En av de mest centrala slutsatserna i samsjuklighetsutredningen var utredarens Anders Printz’ återkommande budskap om behovet av en kulturförändring. Det handlade inte om att lägga till ännu en paragraf, utan om att förändra hur huvudmännen tänker, prioriterar och samarbetar.

Printz beskrev ett system där:

• psykiatrin ofta kräver nykterhet innan behandling
• beroendevården ses som kommunens ansvar
• regionerna inte tar ett helhetsansvar
• socialtjänsten lämnas ensam med de svåraste fallen
• samsjuklighet betraktas som “komplicerat” snarare än som en kärnuppgift

Det är en kultur där stuprör, ekonomi och organisatoriska gränser styr mer än patientens behov.

En kulturförändring kräver att staten:

• pekar ut ett tydligt ansvar
• förändrar incitamenten
• bryter stuprören
• skapar mekanismer som gör det omöjligt att fortsätta som tidigare

Men lagrådsremissen gör inte detta.

Den gör några förtydliganden, men den:

• ändrar inte ansvarsfördelningen i grunden
• skapar inga nya incitament
• inför inga sanktioner när samordning uteblir
• förändrar inte ekonomiska drivkrafter
• ger inte regionerna ett tydligt och odelat ansvar
• löser inte stuprörslogiken
• förändrar inte hur psykiatrin och beroendevården arbetar i vardagen

Det är alltså ingen kulturförändring – det är en administrativ justering.

Ett system som belönar stuprör – och en remiss som inte bryter dem

Det är välkänt att regioner och kommuner agerar utifrån sina ekonomiska ramar och organisatoriska strukturer. Det är inte illvilja — det är systemlogik. Men när systemlogiken står i vägen för patientens rätt till vård, då krävs lagstiftning som faktiskt förändrar incitamenten. Det gör inte denna remiss.
Den inför visserligen ett förtydligande om att vård vid skadligt bruk och beroende ska samordnas med psykiatrisk vård. Men samtidigt avstår regeringen från att:

• tydliggöra ansvarsfördelningen i praktiken
• införa sanktioner när samordning uteblir
• reglera tvångsvårdens roll i vårdkedjan (skjuts till senare)
• stärka individens rätt att få vård trots organisatoriska hinder

Det är svårt att se hur detta ska leda till den “sammanhållna och personcentrerade vårdkedja” som både utredningen och regeringen säger sig vilja uppnå.

När staten säger att kommuner och regioner ska “komma överens” – trots att de inte gör det

Remissen betonar att detaljerade gränsdragningar inte bör regleras i lag, utan lösas genom överenskommelser och riktlinjer. Men detta är exakt den modell som redan har prövats — och som utredningen konstaterade inte fungerar. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen väljer att fortsätta på samma spår. Det är som att konstatera att en bro håller på att rasa, men nöja sig med att måla om räcket.

Personer med samsjuklighet behöver inte fler principer – de behöver fungerande ansvar

Det är svårt att undvika slutsatsen att remissen inte fullt ut möter den verklighet som utredningen beskrev. Den tar ett par steg i rätt riktning, men undviker de strukturella förändringar som krävs för att huvudmännen faktiskt ska följa lagen.

Och så länge huvudmännen fortsätter att prioritera sin egen ekonomi och organisation framför samordning, kommer personer med samsjuklighet fortsätta att falla mellan stolarna — oavsett hur många gånger regeringen skriver att “lagen redan är tydlig”.

Det behövs mod, inte kosmetik

Samsjuklighetsutredningen gav en skarp och välgrundad bild av ett system som sviker en av de mest utsatta grupperna i samhället. Lagrådsremissen borde ha varit ett svar på den verkligheten. I stället blev den ett svar på pappret.

Det som behövs nu är inte fler principer, utan lagstiftning som gör det omöjligt för huvudmännen att fortsätta som tidigare. Det kräver politiskt mod. Det kräver att man vågar utmana stuprören. Och det kräver att man sätter patientens rätt till vård framför huvudmännens organisatoriska bekvämlighet.

Det är först då vi kan tala om en verkligt sammanhållen vård för personer med samsjuklighet.

Text: Per Sternbeck

Inlägget “Allt är redan tydligt” säger regeringen – men människor med samsjuklighet fortsätter placeras mellan stolarna dök först upp på Equal.

Många avslag på ansökan om sjukersättning trots mycket långa tiders sjukskrivningar.

Under 2025 har jag bistått fem personer att ansöka om sjukersättning. Alla har fått avslag. Från att ha haft en viss lättnad för några år sedan verkar Försäkringskassan ha återgått till sitt vanliga stenhårda fögderi där ingen jävel släpps över bron för att citera Runeberg. Några exempel:

A har ett återfall för 1,5 år sedan – anledning till avslag

A har varit sjukskriven sedan 2008 med en horribel uppväxt präglad av våld och övergrepp, tungt substansberoende, trafficking, svår psykisk ohälsa och sjukdom och ett stort antal suicidförsök bakom sig. Hon har lyckats få kontroll över sitt tunga missbruk men ett enstaka återfall 2024 gör att Försäkringskassan avslår hennes ansökan om sjukersättning. ” Om A lyckas avsluta sitt missbruk kan hon ta till sig den psykiatriska behandlingen på ett annat sätt” är deras högst ovetenskapliga motivering eftersom det inte finns några data som visar att ett återfall hindrar människor från att ta till sig psykiatrisk behandling. Tvärtom finns evidens för att om man är samsjuklig ska man erhålla behandling för både beroendetillstånd och psykiatriska sjukdomstillstånd.

Som om det inte räcker med avslaget skickar Försäkringskassan med en broschyr om hur hon ska ta kontakt med Arbetsförmedlingen och har ett en timmes långt telefonsamtal med henne där de försöker pressa henne att hon egentligen har arbetsförmåga, vilket både hon och hennes läkare menar att hon saknar och 17-års sjukskrivning borde visa. Att B saknar sjukpenninggrundande inkomst och går på soc sedan länge med allt vad det innebär av stress och press spelar ingen roll.

B anses inte ha gjort tillräckligt för att bli frisk efter tio års försök

B har varit sjukskriven sedan 2016 med svår ångest och djup depression, ADHD och en trolig autism. Varje sjukintyg är en plåga. Beviljar kassan sjukpenning eller inte? Soc kryper närmare och närmare. B är 64, och hennes arbetsförmåga ska bara prövas mot de arbeten hon haft de senaste 15 åren, i hennes fall ett yrke som innebär att hon bland annat ska köra tung lastbil. Försäkringskassan avslår hennes ansökan och menar att hon som prövat många olika antidepressiva medel och kämpat på med mindfulness och samtalsterapier inte har kämpat tillräckligt alls. Enligt Försäkringskassans finns stora möjligheter att B ska kunna återgå i arbete under de tre år hon har kvar på arbetsmarknaden. Att ingen vill anställa en 64-åring som varit sjukskriven i tio år är inte Försäkringskassans problem enligt gällande lagstiftning. B får dock ingen broschyr om hur man söker kontakt med arbetsförmedlingen. Alltid något

C är i missbruk – får avslag med vändande post

C har ADHD, PTSD efter flera mordförsök och misshandlar i ett mycket smärtsamt liv. Hon har inte kunnat jobba sedan 2017 och har långa tider varit inlagd på sjukhus för infektioner i kroppen och har dessutom på senare tid fått en allt mer besvärande  skolios. Eftersom hennes läkare i utlåtandet om sjukersättning skriver att hon har missbruksproblem blir avslaget tydligt. Om hon bara slutar använda droger så kommer hon snabbt att bli arbetsför är Försäkringskassans bedömning. Hon får avslag med vändande post.

Utanförskap – ett retoriskt grepp

I den moderna politiska retoriken är alla som går på någon form av ersättning i ”utanförskap”. Men detta så kallade ”utanförskap” är bara ett retoriskt grepp. Människor placeras i detta utanförskap av makthavare som har som politiskt mål att skapa skillnader mellan människor. Förr i tiden pratade man från högerhåll om de närande och de tärande. Då handlade debatten om de som arbetade i det privat jämfört med de som jobbade i det offentliga.  Nu pratar högern om människor i utanförskap. Men för att någon ska vara i utanförskap måste det också finnas ett innanförskap och det gör det i Sverige. Innanförskapet har det väldigt bra med god löneutveckling, RUT- och ROT-avdrag och den bärande tanken från politiken är att de ska få det ännu bättre, medan utanförskapet får det allt sämre med lägre inkomster och högre avgifter och priser. Och så ska det vara.

Sjukersättning är befrielse – inte utanförskap

Makten sätter nedsättande etiketter på människor. Det är viktigt att inte gå i fällan och att bortse ifrån retoriken. Människor som får sjukersättning hamnar inte i utanförskap. De blir befriade och får en väsentligt mycket bättre ekonomi än om de går på ekonomiskt bistånd. De slipper den mycket osäkra tillvaron det innebär att gå på ekonomiskt bistånd och den stenhårda ekonomiska kontroll socialtjänsten utövar in på kronan.  Som en följd av en förbättrad ekonomi och minskade ingrepp i den personliga integriteten blir måendet bättre.

Det är Försäkringskassans hårda linje som håller människor i fattigdom och skapar dåligt mående. Det är Försäkringskassans avslagsbeslut som håller människor i utanförskap. Det är dags att släppa fler över bron till ett mer värdigt, friskare och rikare liv.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Försäkringskassan skapar utanförskap genom avslag dök först upp på Equal.