Sjukskrivna som inte får sjukskrivningen godkänd av Försäkringskassan. Arbetslösa som behöver söka försörjningsstöd när a-kassan urholkats. Sedan juli innebär aktiveringskravet att alla ska aktiveras på heltid med mycket få undantag.

Arbetslösa som helt eller delvis försörjer sig med hjälp av försörjningsstöd ska i första hand skickas till Arbetsförmedlingen som ska se till att de deltar i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd på heltid. Om Arbetsförmedlingen av en eller annan anledning inte gör det ska socialtjänsten gå in och stå för aktiveringen.

Att socialtjänsten har möjlighet att ställa krav på aktivt arbetssökande och deltagande i arbetsmarknadsåtgärder eller av socialtjänsten ordnade aktiviteter är ingenting nytt. Men med det nya utökade aktivitetskravet ska krav på heltidssysselsättning ställas med ett enda undantag.

Nya krav på särskilda läkarintyg

Idag är det svårt att lyckas få Försäkringskassan att godkänna längre sjukskrivningar i synnerhet om du är arbetslös då arbetslösa ställs inför kravet att få sin arbetsförmåga prövad mot hela arbetsmarknaden snabbare än de som har anställning. Men de som lyckats få sin sjukskrivning godkänd av Försäkringskassan har hittills fått sjukskrivningen godkänd som sysselsättning i samma utsträckning som sjukskrivningen. Med det nya aktivitetskravet ändras det så att ska sjukintyget ska kompletteras med ett särskilt läkarintyg som tar ställning till om personen kan delta i aktiviteter och i sådana fall i vilken utsträckning. Frågan är om det verkligen är rimligt att Sveriges läkare ska lägga ner tid på att utforma särskilda intyg till socialtjänsten eller om det vore bättre om de ägnade sig åt att förbättra patientens hälsa.

Hot mot frivillig rehabilitering

Att ha ett särskilt läkarintyg kommer som sagt var att vara enda undantaget från aktivitetskravet. Idag driver bland annat Qvinnoqraft en öppen verksamhet dit kvinnor kan komma i den utsträckning de orkar och vill för att ta del av den sociala gemenskapen och delta i aktiviteter. Verksamheten är en av många liknande verksamheter som hjälper människor att ofta med små steg komma tillbaka till ett fungerande liv. Men de här verksamheterna bygger givetvis på frivillighet och många kommer att ställas inför valet att börja delta i socialtjänstens aktiviteter istället för att frivilligt besöka exempelvis Qvinnoqraft och genomföra en del av sin resa mot ett bättre mående eller att förlora sin försörjning.

Ökad risk för hemlöshet

När människor ställs inför krav som de inte klarar av slutar det allt för ofta med avslag på försörjningsstödet med obetalda hyror och vräkning som slutar med hemlöshet. Stockholm har redan en allt för stor grupp hemlösa och nu ska även de omfattas av aktivitetskravet. Ett krav de förväntas uppfylla samtidigt som de ofta hänvisas till boendelösningar med täta flyttar och där boendet är en sovsal på vandrarhem. Borde inte socialtjänsten åläggas att minska gruppen hemlösa istället för att ställa aktiveringskrav som med största sannolikhet kommer att leda till fler hemlösa.

Praktik istället för lön

Både Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsåtgärder och socialtjänstens aktiveringsverksamheter kan vara kompetenshöjande och deltagaren får grundläggande datakunskaper eller kanske förbättrade kunskaper i svenska. Men den kompetensutveckling som erbjuds är ofta inriktad på de som inte kan språket eller har mycket stora luckor i sin utbildning. De som kan språket och har en grundläggande utbildning hänvisas ofta till praktik som oftast innebär att de får uppleva arbetslivets förpliktelser men inte dess förmåner. De arbetar men har ersättning istället för lön. En ersättning som kan bli mycket låg per arbetad timme i synnerhet för hushåll där en person jobbar heltid eller kanske mer men den andra saknar inkomst och ska praktisera på heltid för att hushållet ska få den komplettering som behövs för att komma upp till riksnormen. En del hushåll kommer kanske att avstå från att söka försörjningsstöd och fattigdomen och de sociala problem som är kopplad till den blir större.

Gråzon för arbetsrätt och semester

Den låga ersättningen är inte det enda problemet som kan kopplas till praktik. Praktikanter har inte möjlighet att gå med i facket och hamnar ofta en gråzon när det gäller arbetsrätt eller när det gäller exempelvis rätten till semester så lämnas de helt och hållet utanför. Ett annat problem med praktikanter på sommaren är att risken ökar för att praktikanten blir en outbildad och dåligt motiverad sommarvikarie som när den ordinarie personalen är på sommarsemester får otillräcklig handledning.

Bristande kontroller och snedvriden konkurrens

Frågan är också om praktikanterna kommer att kontrolleras gällande belastningsregister? Eller kommer aktiveringspolitiken att ge dömda sexualbrottslingar tillträde till miljöer där de normalt sett skulle vara portade.

En annan fråga är hur konkurrensen påverkas när verksamheter som använder praktikanter som huvudsaklig arbetskraft konkurrerar med företag som betalar sin arbetskraft lön.
Även i offentlig sektor kommer förmodligen den anställda personalen minska och ersättas med praktikanter. Det kommer att personalen har mindre utbildning men också att de inte kommer att kunna köpa varor och tjänster i samma utsträckning som de kunnat om de haft lön. När konsumtionen minskar skapas och en nedåtgående spiral där fler blir arbetslösa kommer att snurra allt snabbare.

Dubbla krav för arbetslösa

Arbetslösa förväntas självfallet söka jobb och rapportera varje månad. Socialtjänstens krav på hur många jobb den arbetslöse förväntas söka är i princip alltid högre än Arbetsförmedlingens. Att den arbetslöse förväntas lägga tid på att söka jobb bordet det givetvis tas hänsyn till men tyvärr är det så att arbetslösa ofta förväntas söka jobb utöver den tid de tillbringar i någon aktivitet.

Behovet av individuell prövning

Det är givetvis rimligt att krav ställs på de som använder sig av samhällets skyddsnät. Men ofta behöver människor återfå sin hälsa eller en ordnad boendesituation för att aktiviteter ska bli meningsfulla och inte bara ett verktyg för att neka människor den mest grundläggande tryggheten. Den individuella prövningen som behövs försvinner och istället får vi förmodligen ökade undanträngningseffekter på arbetsmarknaden när människor istället för lön praktiserar för en låga ersättning som försörjningsstödet innebär.

Skribent Maria Lavander
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Aktiveringskravet  – hårdare regler för socialbidrag riskerar att öka hemlösheten dök först upp på Equal.

Sjukvården hänvisar allt oftare till ”nya riktlinjer” när patienter nekas mediciner de stått på i årtionden. Men riktlinjerna säger inte att man ska utsätta stabila patienter för livsfarliga utsättningar, neka smärtlindring eller avbryta fungerande behandlingar. Det som sker är något annat: en kultur där rädslan för att göra fel är större än viljan att göra rätt.

Equal möter varje ofta människor som faller offer för denna utveckling. Här är deras berättelser – och vår analys av vad som faktiskt händer.

Barbara – trettio år av stabilitet ersattes av tre år av helvete

Barbara är en kvinna på 70 plus. Hon har ätit bensodiazepinen Xanor i 30 år och har fungerat bra på en och samma dos under mycket lång tid. 2022 när hon som vanligt ska förnya sitt recept är det en ny läkare på vårdcentralen som berättar för henne att han ”inte får” skriva ut Xanor till henne längre, eftersom det är beroendeskapande:
”Vill du att jag ska vara din husläkare får du trappa ut Xanor” är hans budskap.

Det är början på tre år helvete för Barbara, startpunkten för ett antal nya diagnoser och för insättning av 15–20 olika mediciner i varierande styrkor. Barbara:
”Jag kände mig som en plågad försökskanin. Jag mådde bara sämre och sämre och fick flera olika biverkningar av medicinerna han satte in, jag fick utslag i ansiktet och på kroppen, jag tappade hår, var illamående, hade skakningar, yrsel, minnesluckor, koncentrationssvårigheter, andningssvårigheter, hjärtklappning.”

När det var som värst och hon fick kramper i ansiktet, tungan, halsen och knappt kunde andas, tog hon intuitivt en gammal tablett Xanor hon hade kvar. Det hjälpte. Det räddade henne.

Till slut fick hon kontakt med en vårdenhet som förskrev henne Xanor igen.
Hon anmälde läkaren till IVO. IVO svarade att det hon utsatts för var god vård, inget fel hade begåtts.

Betty – två år utan sömn, två år av psykos

Sover man inte under tillräckligt lång tid går man in i psykos eller psykosliknande tillstånd. Exakt det hände Betty. Hon har använt Imovane i årtionden. Hon är utan tvekan beroende och kan inte sova utan medicinen. Det struntade hennes psykiater fullkomligt i.

På Psykiatri Södra har man fattat ett programmatiskt beslut på kliniknivå om att sluta förskriva beroendeframkallande läkemedel oavsett om patienter stått på det länge eller vad som händer med dem. Psykiatern avslutade förskrivningen av Imovane. Månaderna gick. Betty kunde inte sova. Hon gick in i psykos. Hon hade en treåring hemma. Hon var ensamstående. Orosanmälningarna började hagla.

Efter två år utan sömn och  med inläggningar, ambulanshämtningar och PAM‑besök – allt härlett till att hon inte kunde sova – fick hon tips om en privatklinik som skrev ut Imovane. Dyrt för henne. Men det fungerade. Hon började sova igen. Hon kom tillbaka till livet. Hon kommer att anmäla läkaren till IVO men vet redan vad svaret blir.

Ninna – smärta sex dagar i veckan för att undvika ett beroende

Ninna, 63, har sjukersättning efter en misslyckad operation. Hon lever med ständig smärta. Hon som förut sprang kan idag bara gå långsamma promenader. Hon som förut oftast var glad och sprallig är idag ganska tystlåten och väldigt trött. Det är det kroniska smärta gör med människor. Opiater lindrar smärtan – men hennes läkare är rädd att hon ska bli beroende. Hon får smärtstillande medicin för en dag i veckan.

Det betyder att hon en dag av sju får lindring. Sex dagar av sju ska hon lida. För att läkaren är rädd för att skapa ett beroende. Det finns opiater som fungerar på ett sätt som gör att beroendeutvecklingen blir långsam, tiotals år, men att sätta in sådana vägrar läkaren ens att diskutera. För att läkaren är rädd för statistik. För att läkaren är rädd för Socialstyrelsen.

Olivia – nekas smärtlindring trots att hon dokumenterat inte har några beroendeproblem

Olivia har en neurologisk sjukdom som ger svår smärta och spasmer. Hon tar inte smärtstillande hela tiden – bara vid vissa tillfällen. Till exempel när hon ska duscha, vilket gör extremt ont på grund av förflyttningar hon måste göra från rullstol till duschstol.

Hon duschar tre gånger i månaden. Vid dessa tillfällen måste hon ta morfinpreparat. Men hennes läkare vägrar skriva ut det vilket får till följd att hon inte kan duscha alls. Men om detta står inget i journalen. Om Oliva duschar eller inte, är inte en medicinsk fråga

Han har skickat henne till psykiatri och beroendevård. Bägge instanser har konstaterat att hon inte överkonsumerar, inte missbrukar och att medicinen fyller en viktig funktion för henne när hon väl använder den. Trots det förskriver han inte. Nu vägrar han även kramplösande. Inte av omsorg. Av rädsla.

ADHD‑medicinering avbruten på löpande band

På en psykiatrisk mottagning i norra Stockholm tog ett nytt företag över efter ett anbud. En läkare fick i uppdrag att ”städa” bort patienter som fått ”fel medicinering”. På en recensionssida på nätet står bl.a. följande citat:
”Han träffade min son och efter 10–15 minuters besök beslutade han att sätta ut ADHD‑medicinen som min nu 20‑åriga son haft sedan mellanstadiet… Utsättningen av den välfungerande medicineringen har nu fått allvarliga konsekvenser…”

En annan patient berättar:
”[Läkaren] beslutade på ett 10 minuters videomöte att inte skriva ut min adhd‑medicin som tog över 2 år att hitta rätt och har funkat i 5 år… Han slutade också skriva ut Imovane… Jag hade varit vaken fyra dygn och höll på att kollapsa.”

När Equal och Attention mötte företagets ledning försvarade de läkaren. Man medgav möjligen brister i bemötande. Men inte i beslut.

Läkare måste ”försvara sin förskrivningsrätt”, sa de. Ett annat sätt att säga det är att man tar det säkra före det osäkra. Man lutar sig mot riktlinjer man mycket väl kan frångå.

Riktlinjerna är inte problemet – tolkningen är det

Vårdpersonal hänvisar hela tiden till nya riktlinjer när detta kommer på tal – men det finns inga nya riktlinjer. De nationella och regionala riktlinjerna som finns säger att man ska vara försiktig vid nyinsättning. De säger inte att man ska tvångsutsätta stabila patienter, neka smärtlindring, avbryta fungerande behandling, prioritera statistik framför liv. Det som sker är alltså inte en följd av riktlinjerna – utan av hur de används som sköld.

Läkare är rädda för: IVO (även fast de inte behöver vara det), Socialstyrelsen, Lex Maria, kollegial kritik, förlorad legitimation

Det är rationellt att vara rädd – för sanktionerna slår nästan alltid åt ett håll: Du riskerar inget genom att neka, men du riskerar allt genom att förskriva. När systemet belönar feghet får man fega beslut.

Ny medicinsk praktik leder till defensiv vård

I mötet mellan riktlinjer, journalsystem, produktionskrav och juridisk risk uppstår en ny sorts medicinsk praktik: en där läkaren inte längre är behandlare utan förvaltare. Patienten reduceras till en riskfaktor. Läkaren reduceras till en funktion.

Det är därför läkare säger ”jag får inte” när de egentligen menar ”jag vågar inte”. Och det är riskfritt att agera så:  Det finns ingen ruta i journalsystemet för förlorade år, förstörda liv, barn som drabbas, psykos av sömnbrist smärta som kunde lindrats, ångest som kunde undvikits. Det som inte mäts, räknas inte. Och det som inte räknas, spelar ingen roll.

Det som sker i svensk sjukvård just nu är inte en medicinsk utveckling. Det är en kulturell utveckling som även kan ses i andra delar av samhället. En kulturell förskjutning där:

• lydnad går före omdöme
• egen riskminimering går före det egna ansvaret
• riktlinjer går före patient
• rädsla går före etik

Det är en vård där ingen vågar göra fel – och därför gör alla fel. Det är inte riktlinjerna som skadar patienterna. Det är hur de används som alibi för att slippa ta ansvar.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Nekas medicin av rädsla: Så offras stabila patienter i vården dök först upp på Equal.

En analys av den nya lagen om sanktionsavgifter från 1 juli 2026

Ett nytt straff för sjuka – maskerat som “effektivitet”

Från och med 1 juli 2026 införs en ny sanktionsavgift för personer som fått ersättning från Försäkringskassan baserat på felaktiga uppgifter. Det spelar ingen roll om felet beror på slarv, missförstånd, kognitiva svårigheter eller ren olycka – avgiften ska tas ut ändå. Dokumentet från Försäkringskassan är tydligt:

“Också den som har gjort fel av misstag ska betala sanktionsavgift.” “Sanktionsavgiften kommer att vara 25 procent av det belopp som ska betalas tillbaka… minst 2 368 kronor.”

Det här är en lagstiftning som inte riktar sig mot organiserad välfärdsbrottslighet. Den riktar sig mot vanliga människor – de som redan är sjuka, fattiga, stressade och beroende av ersättningar för att överleva.

En reform byggd på en myt: att “felaktiga utbetalningar” är ett stort samhällsproblem

Regeringen motiverar lagen med att man vill “motverka felaktiga utbetalningar”. Men den faktiska nivån av felaktiga utbetalningar i socialförsäkringen är låg. De stora beloppen ligger inte hos enskilda sjuka människor – de ligger i systemfel, myndighetsbeslut och bristande handläggning.
Man silar mygg och sväljer kameler!
De som begår avancerade bidragsbrott är inte de som slarvar med att rapportera en ny lön eller missar att meddela en flytt. Det är inte de som har ADHD, psykossjukdom, minnesproblem eller utmattning. Det är inte de som sitter med en mobil i handen och försöker förstå Försäkringskassans blanketter.

De som begår avancerade brott är extremt noggranna med sina uppgifter. Den här lagen träffar inte dem. Den träffar Delche, Martin och alla andra som redan kämpar för att ens förstå vad Försäkringskassan vill ha av dem.

Sanktionsavgiften är extremt hög – och drabbar de mest utsatta

Avgiften är 25 procent av det felaktiga beloppet, med en lägsta nivå på 2 368 kr. Det innebär att:

• En person som fått 4 000 kr fel ska betala tillbaka 4 000 kr plus 2 368 kr.
• En person som fått 12 000 kr fel ska betala tillbaka 12 000 kr plus 3 000 kr.

För en sjukskriven person med låg inkomst är detta en katastrof. För en person med kognitiva svårigheter är det en straffskatt på funktionsnedsättning.

Visst, lagen säger att avgiften kan sänkas eller tas bort vid kognitiva svårigheter. Men vi vet hur det fungerar i praktiken: Det är den sökande som måste bevisa sina kognitiva svårigheter. Och det är Försäkringskassan som avgör om de “räknas”.

Den psykologiska effekten: människor kommer sluta söka ersättning

Det här är den mest allvarliga konsekvensen. När en myndighet inför ett straffsystem för felaktiga uppgifter – även vid misstag – skapas en kultur av rädsla. Människor som redan är sjuka och osäkra kommer att tänka:

• “Tänk om jag fyller i fel?”
• “Tänk om de gör en annan bedömning än förra gången?”
• “Tänk om jag missar att rapportera något?”
• “Tänk om jag får en avgift jag inte kan betala?”

Resultatet blir att människor inte vågar söka ersättning. Det är en tyst, men effektiv, metod att minska utbetalningarna.

Försäkringskassan ändrar bedömningar –  den enskilde får betala

En annan viktig fråga blir: Vad händer när Försäkringskassan gör en annan bedömning än tidigare? Det är en vanlig situation:

• En person är sjukskriven i flera år.
• FK ändrar sin bedömning och anser att arbetsförmågan inte längre är nedsatt.
• Personen får återkrav.
• Personen får sanktionsavgift.
• Personen blir skuldsatt.
• Personen mister sin SGI.
• Personen faller ur systemet.

Det här är inte hypotetiskt. Det är standardförfarande.

Med den nya lagen blir det ännu värre: När FK ändrar sin bedömning retroaktivt kan den enskilde få både återkrav och sanktionsavgift – trots att personen inte gjort något fel. Det är rättsosäkert på en nivå som borde få varje jurist att reagera.

Avstängning från ersättning – nästa steg i disciplineringen

Lagen innehåller också en möjlighet att stänga av människor från ersättningar i upp till tre år. Det här är en import från arbetslöshetsförsäkringen, där avstängning används som disciplinering. Nu förs samma logik in i sjukförsäkringen. Det är en farlig utveckling. Sjukdom är inte ett beteende. Sjukdom är inte ett val. Sjukdom är inte något man kan “skärpa sig” ur. Att stänga av sjuka människor från ersättning är att straffa dem för att de är sjuka.

Det som sker är en systematisk förskjutning av ansvar:

• Från myndigheten till individen
• Från rättssäkerhet till straff
• Från stöd  till kontroll
• Från välfärd  till disciplinering

Det är en del av en större trend där staten inte längre ser medborgaren som någon som ska få hjälp – utan som någon som måste övervakas. Det är en lag som kommer att öka skuldsättning, öka psykisk ohälsa, öka misstro mot myndigheter och minska människors vilja att söka ersättning.

Det är en lag som gör livet svårare för de som redan har det svårast.

Och det är en lag som visar att jakten på “välfärdsbrottslighet” inte handlar om brott – utan om att minska kostnader genom att skrämma människor bort från sina rättigheter.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Sanktionsavgiften från Försäkringskassan – ännu ett steg i jakten på sjuka människor dök först upp på Equal.

Föreningarna Equal, Street Minds och tidskriften Socialpolitik.com arrangerar inför valet socialpolitiska debatter och happenings på pub Kloster, Hornsgatan. Vi har bjudit in Stockholmspolitiker att debattera olika frågor som rör personer som lever på det som kallas samhälles botten. Och inte bara det, vi bjuder på Orakelkören, musik av Dom fläckfria och andra härliga och överraskande uppträdanden och happenings. Kom in, svinga en bägare och låt dig beröras och förföras!

Program

Evenemangen pågår varje måndag från den 17 augusti fram till valet, startar 18.00 och slutar19.00. på Pub Kloster, Hornsgatan 84. Det finns inga ursäkter. Det är bara att komma!

Vid frågor kontakta; Per Sternbeck: info@equalsthlm.se, 0707-972029

Inlägget Måndagsklubben: Socialpolitik på Pub Kloster, drar igång inför valet! dök först upp på Equal.

Den 1 juli införs aktiveringskrav för människor som går på ekonomiskt bistånd. Samma historia upprepar sig som så många gånger förr.

Nu står vi inför aktivitetskravet – regeringens senaste bidrag till den eviga berättelsen om att ”alla ska göra rätt för sig” och att ”barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen”. Den sista frasen har upprepats av minst fyra ministrar, som om det vore någon sorts universell sanning att barn blir lyckliga av att se mamma rusa ut genom dörren 06.15 medan de själva fortfarande sover. Men låt oss ta ett steg tillbaka. Det här har vi sett förut. Många gånger.

1920–30‑talen: AK‑jobben – när staten tvingade arbetslösa att gräva gropar

Under mellankrigstiden införde Sverige AK‑jobben (Arbetslöshetskommissionens nödhjälpsarbeten). De var:

• lågavlönade
• meningslösa
• förnedrande
• utformade för att avskräcka människor från att söka hjälp

Det finns dokumenterade exempel på att arbetslösa sattes att utföra helt meningslösa uppgifter, som att:

• flytta sten från en hög till en annan
• gräva diken som inte behövdes
• rensa mark som ingen skulle använda

Det var en del av den ideologiska idén att ”arbete i sig” var viktigt – inte resultatet. AK-jobben var en frukt av moralpolitik, inte arbetsmarknadspolitik. Man skulle ”göra rätt för sig”. Man skulle inte ”vänja sig vid bidrag”. Resultatet?

• människor svalt
• bröt ihop
• människor förlorade bostäder
• människor dog

Det var ett system som byggde på idén att fattigdom är ett karaktärsfel. Känns det igen?

1980–90‑talen: ALU, API, beredskapsjobb – sysselsättning utan sysselsättning

När den ekonomiska krisen slog till på 90‑talet återuppstod AK‑jobben i ny kostym:

• ALU
• API
• Beredskapsjobb
• Kommunala sysselsättningsprojekt

De kallades ”aktivering”. De skulle ”motivera”. De skulle ”öka arbetsförmågan”. API stod för Arbetsplatsintroduktion. ALU stod för arbetslivsutveckling. Båda insatserna var tänkta att:

• ge arbetslösa ”praktik” på en arbetsplats
• fungera som en inkörsport till riktiga jobb
• ge arbetsgivare möjlighet att ”testa” personer utan kostnad

Men i praktiken var syftet att:

• hålla arbetslösa sysselsatta
• sänka arbetslöshetsstatistiken
• visa politisk handlingskraft

Det var en tidig version av dagens aktivitetskrav. I praktiken blev det:

• gratis arbetskraft för arbetsgivare
• ingen anställning efteråt
• rundgång mellan olika API‑ och ALU-platser
• sysselsättning utan sysselsättning

inom några år avskaffades API och ALU, skälen var samma som till slut fällde AK-jobben

Nämligen: Det fanns inga riktiga jobb att gå vidare till eftersom dessa inte fanns att få. Arbetsgivare använde det som gratis arbetskraft. Deltagarna fastnade i rundgång mellan API – ALU – praktik-socialbidrag, och så började det om…

Riksrevisionen och forskningen var tydliga: API och ALU hade nära noll effekt på övergång till arbete utan fungerade som en rundgång som kostade miljarder

2000–2010‑talen: Fas 3 – jobbfabrikerna som blev symbolen för cynism

Fas 3 var kulmen på allt detta. En arbetsmarknadsåtgärd som:

• låste in människor i meningslösa aktiviteter
• gav privata aktörer betalt för att ”ta emot” dem
• saknade krav på resultat
• saknade krav på kvalitet
• saknade respekt för människors värdighet

Det var en modern version av AK‑jobben: du ska arbeta för att bevisa att du är värdig att få leva. Fas 3 avskaffades efter massiv kritik. Men idéerna bakom den dog aldrig.

2026: Aktivitetskravet – Fas 3 i kommunal tappning

Nu är vi här igen. Kommunerna, som inte alltid prioriterar att följa olika lagar som åläggs dem, har gått all in på denna nya lag; här ska aktiveras minsann. Men Stockholms stads egen presentation om hur det hela ska gå till visar att:

• aktiviteterna är inte färdiga
• processerna är inte klara
• bedömningarna är otydliga
• kommunen ska uppfinna fyra helt nya verksamhetsområden
• allt ska ske på heltid
• socialtjänsten ska bedöma arbetsförmåga utan medicinsk kompetens

Det är en reform som är:

• ofärdig
• otydlig
• ogenomtänkt
• och juridiskt riskabel

Och den ska börja gälla om fyra månader. (Kommunen är försenad)  Det är svårt att inte tänka på Fas 3:s jobbfabriker. Eller AK‑jobben. Eller ALU. Eller API.

Det stora problemet: Aktivitetskravet riktas mot sjuka

Det mest anmärkningsvärda är att aktivitetskravet gäller även svårt sjuka personer som:

• saknar SGI
• inte får sjukpenning
• inte får sjukersättning
• inte får vård
• inte får intyg
• inte klarar gruppaktiviteter
• inte klarar pendling
• inte klarar nya kontakter

Det är människor som fallit mellan stolarna i Försäkringskassan och vården – och som nu ska pressas in i aktiviteter de inte klarar. Det är inte bara orimligt. Det är, oförenligt med socialtjänstlagens grundprinciper:

• proportionalitet
• individuell prövning
• skälig levnadsnivå
• att insatser inte får försämra hälsan

Men det är uppenbarligen förenligt med regeringens moralpolitik.

”Barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet” – en talepunkt utan verklighetskontakt

När ministrar upprepar att barn ska ”se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen” är det inte ett argument. Det är en berättelse. En berättelse som säger:

• arbete är dygd
• fattigdom är ett moraliskt misslyckande
• arbetslöshet är självförvållad
• sjuka människor behöver ”aktiveras”

Det är en berättelse som gör det lättare att införa aktivitetskrav som drabbar de mest utsatta.

Men den har inget med barns bästa att göra. Barn mår inte bättre av att deras föräldrar tvingas in i meningslösa aktiviteter. Barn mår bättre av att deras föräldrar inte går sönder, inte hunsas med .

Slutsats: Aktivitetskravet är inte nytt – det är gammalt, farligt och historielöst

Aktivitetskravet är inte en arbetsmarknadsreform. Det är en moralpolitisk markering. Det är AK‑jobben i ny kostym. Det är ALU i ny förpackning. Det är Fas 3 med kommunal logga. Och precis som då kommer det att:

• kosta mer än det smakar
• sakna effekt
• skapa rundgång
• försämra hälsan hos sjuka
• öka fattigdomen
• öka rättsosäkerheten

Det enda som är nytt är att regeringen nu säger det rakt ut: ”Det ska bli omöjligt att göra ingenting och få bidrag.”
Men det är inte ”ingenting” att vara sjuk. Det är inte ”ingenting” att leva i fattigdom. Det är inte ”ingenting” att försöka överleva ett system som inte vill se dig. Det är dags att säga det högt: Aktivitetskravet är inte arbetslinje. Det är historielöshet. Och det är omoral.

Information om reformen: Aktivitetskrav i försörjningsstödet

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget ”Aktivitetskravet – moralpolitik som upprepar sig” dök först upp på Equal.

Det sker inte över en natt. Det sker inte med sirener, blåljus eller dramatiska lagändringar. Det sker långsamt, administrativt, ofta med de bästa intentioner. Men bit för bit växer ett nytt samhällslandskap fram: ett övervaknings- och angiverisamhälle där staten skaffar sig allt fler verktyg för att granska, kontrollera och misstänkliggöra sina egna medborgare — och där de som redan lever i utsatthet blir de första som drabbas.

En ny infrastruktur av kontroll

Under de senaste åren har Sverige byggt upp en kontrollapparat som saknar historiskt motstycke:

• Drönare patrullerar över städer och bostadsområden för att ”förebygga brott”.
• Kameror i offentliga miljöer ökar lavinartat — i vissa kommuner har de fyrdubblats på fem år.
• Polisen förbereder inför brett införande av ansiktsigenkänning, en teknik som internationellt visat sig slå hårdast mot minoriteter och socioekonomiskt utsatta.
• Kommuner sätter upp affischer som uppmanar medborgare att ”tipsa om fuskare” — ofta utan beviskrav, där en misstanke räcker.
• Folk­bokföringsbrott jagas aktivt, särskilt bland hemlösa och personer i andra- eller tredjehand, trots att dessa grupper saknar reella möjligheter att följa reglerna.
• Antalet frihetsberövade är nu det högsta på decennier, samtidigt som straffskärpningar staplas på varandra.

Det är en utveckling som sker parallellt med att regeringen driver en allt mer repressiv linje. Men frågan är större än enskilda mandatperioder. När väl verktygen finns på plats — kamerorna, databaserna, algoritmerna, anmälningsplikterna — vad säger att nästa regering inte använder dem ännu hårdare?

Orosanmälningarna exploderar – och träffar ojämnt

Socialstyrelsens nya nationella kartläggning visar att 514 000 orosanmälningar gjordes under 2024 — en ökning med 55 procent sedan 2018. Mer än vart tionde barn orosanmäls under ett år. Det låter som att fler barn upptäcks i tid. Men verkligheten är mer komplex:

• Många barn anmäls upprepade gånger utan att få hjälp.
• Äldre barn är kraftigt överrepresenterade.
• Yngre barn — där tidiga insatser gör störst skillnad — syns minst.
• Orosanmälningar är betydligt vanligare i socioekonomiskt utsatta områden.

Det är alltså inte barns behov som styr, utan var de bor och vilka myndigheter de möter.
Och samtidigt: allt fler aktörer har blivit anmälningsskyldiga — Kronofogden, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan. Det innebär att människor som redan har kontakt med flera myndigheter nu riskerar att bli föremål för parallella anmälningar från olika håll.

När hjälp blir till kontroll – LVU

På Equal möter vi gång på gång samma mönster: Mammor som sökt stöd hos socialtjänsten — och kommit därifrån med ett LVU‑beslut. Det är inte enstaka fall. Det är en trend.
När människor i kris inte längre vågar söka hjälp, eftersom hjälpen kan leda till tvångsingripanden, då har systemet tappat sin legitimitet. Då har kontrollen ätit upp omsorgen.
Det är också allt svårare att få rättshjälp. Fler tvingas försvara sig själva i mötet med en myndighetsapparat som har obegränsade resurser, juridisk expertis och makt att fatta beslut som förändrar liv.

Jakten på ”välfärdsbrott” – en ny moralisk ordning
Begreppet välfärdsbrottslighet har blivit ett politiskt slagträ. Men i praktiken används det ofta för att misstänkliggöra människor som:

• lever i osäkra boenden
• har oregelbundna inkomster
• saknar digital kompetens
• är sjuka, arbetslösa eller hemlösa

Det är dessa grupper som granskas hårdast. Det är deras liv som vänds ut och in. Det är deras misstag — eller misstankar om misstag — som leder till avslag, återkrav, polisanmälningar eller förlorade rättigheter. Samtidigt är det just dessa människor som saknar resurser att försvara sig.

Ett samhälle där vissa aldrig märker övervakningen

För den som lever ordnat, har fast bostad, stabil ekonomi och få myndighetskontakter är övervakningen ofta osynlig. Man märker den inte. Man behöver inte märka den. Men för den som lever i utsatthet är övervakningen inte en abstrakt princip — den är en vardaglig realitet:

• hembesök
• kontroller
• anmälningar
• utredningar
• ifrågasättanden
• krav på intyg, bevis, dokument

Det är här övervakningssamhället redan finns. Det är här det byggs ut. Det är här det testas.

Frågan vi måste ställa: Hur långt ska det gå?

Det är lätt att tänka att allt detta handlar om att stoppa brott, skydda barn eller värna välfärden. Och intentionerna är ofta goda.

Men historien visar att övervakningsverktyg aldrig stannar vid sin ursprungliga målgrupp. De breddas. De skärps. De flyttas.

När staten väl har byggt en infrastruktur för kontroll är det svårt att montera ned den. Och ännu svårare att begränsa den.

Därför måste frågan ställas nu — inte när det är för sent:
Vilket samhälle håller vi på att bygga? Och vem kommer att leva under dess hårdaste blick?

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Angiveri- och övervakningssamhället är här – de mest utsatta drabbas dök först upp på Equal.

En växande grupp läkare, psykologer och behandlare har under våren lanserat Klokare kliniska val i psykiatrin – ett alternativ till Svenska Läkaresällskapets etablerade satsning Kloka kliniska val. Bakgrunden är en tilltagande oro över den ökande medikaliseringen av svensk psykiatri, den omfattande förskrivningen av psykofarmaka och den parallella bristen på tillgängliga samtalsbehandlingar.

Initiativtagarna menar att psykiatrin behöver en mer evidensnära, försiktighetsbaserad och patientcentrerad riktning. Därför har de formulerat tio rekommendationer som går längre än den officiella listan – och som tydligare adresserar risker, kunskapsluckor och strukturella problem i dagens psykiatriska vård.

Vad de medicinkritiska lyfter fram

De centrala linjerna i Klokare kliniska val i psykiatrin handlar om att:

• Minska onödig och riskfylld läkemedelsbehandling när evidensen är svag eller när biverkningarna riskerar att överstiga nyttan.
• Stärka patientsäkerheten genom att uppmärksamma situationer där farmakologiska insatser kan förvärra tillstånd – exempelvis vid alkoholberoende och samtidig SSRI-behandling, där en kanadensisk RCT visat sämre utfall för dem som fick antidepressiva.
• Främja samtalsbehandlingar och icke-farmakologiska insatser som ofta har starkare stöd än vad som återspeglas i klinisk praxis.
• Öka transparensen kring evidensläget och uppmuntra patienter att ställa frågor om vad som faktiskt hjälper.
• Frigöra resurser genom att minska lågvärdevård och istället prioritera insatser som gör verklig skillnad.

Reaktionerna lät inte vänta på sig

Lanseringen har väckt starka reaktioner i delar av psykiatrikerkåren. I slutna Facebook-grupper har vissa psykiatriker uttryckt oro över att listan skulle vara ”ideologisk” eller ”ovetenskaplig”.

Ett exempel är beroendeläkaren Joar Guterstam, som kritiserat rekommendationen om SSRI vid alkoholberoende och menat att initiativtagarna bortser från randomiserade studier. Problemet är att just en sådan RCT – finansierad av kanadensiska hälsomyndigheter – faktiskt finns med i referenslistan och visar att SSRI-behandling kan försämra utfallen för denna patientgrupp.

Kritiken illustrerar snarare en annan fråga: Varför är vissa av psykiatrins företrädare så dåligt pålästa när de avfärdar meningsmotståndare?

Varför ett alternativ behövs

Den officiella listan Kloka kliniska val är ett viktigt initiativ, men den är också resultatet av kompromisser mellan alla Sveriges psykiatriker. Det gör den försiktig, allmänt hållen och relativt tandlös.

Klokare kliniska val i psykiatrin är något annat: en fördjupning som vågar peka på konkreta risker, strukturella problem och evidens som inte alltid är bekväm för professionen.

Besök sidan – och dela vidare

Initiativet är helt ideellt och bygger på att kunskapen sprids. Därför uppmanas alla som arbetar i, nära eller intresserar sig för psykiatrin att läsa rekommendationerna och dela de punkter de själva tycker är viktigast.

Du hittar allt här: www.klokarekliniskaval.se

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Klokare kliniska val i psykiatrin – nytt initiativ utmanar den medicinska normen dök först upp på Equal.

Bostadsbidraget finns för att bland annat barnfamiljer ska kunna bo bra och slippa trångboddhet. Men det fungerar dåligt när människor ställs inför plötsliga och oväntade förändringar, eller inte får information om att förutsättningarna ändrats.

Om ditt barn läser på gymnasienivå är du som förälder underhållsskyldig till barnets tjugoettårsdag. Och du har rätt till bostadsbidrag. Men om barnet missköter skolan så försvinner både försörjningsplikt och bostadsbidrag. Tyvärr tar det några månader innan bostadsbidraget försvinner och du får veta att barnet inte snällt gått till skolan och närvarat på lektionerna.

För barnets 18-årsdag innebär nämligen att sekretessen slår till även om det innebär att du fortsätter att uppfylla en underhållsplikt som du egentligen inte längre har och att du riskerar att åka på en återbetalningssmäll från Försäkringskassan. En 18-årig är myndig och då är det givetvis rimligt att hen skyddas av sekretess mot föräldrarna men om samtidigt verkar det rimligt att en förälder som försörjer sitt barn borde ha någon form av rätt till information om att barnet slutat sköta studierna och att försörjningsplikten därmed upphört. I synnerhet när föräldern risker både att bli återbetalningsskyldig och att gå miste om försörjningsstöd som hen annars haft rätt till.

En del barn uteblir från skolan eller missköter sig på betydligt värre sätt och kan då omhändertas eller i värsta fall häktas inför en rättegång som kanske slutar med att barnet döms till sluten ungdomsvård och snart även fängelse. Det är givetvis rimligt att du inte kan få bidrag från samhället för en stor lägenhet med plats för hela din familj när barnet eller barnen växer upp och flyttar hemifrån. Men det är inte rimligt att du blixtsnabbt förväntas byta till en mindre och billigare bostad om ditt barn omhändertas eller frihetsberövas.

Visserligen finns det en lagparagraf som ger Försäkringskassan utrymme att låta en förälder behålla bostadsbidraget åtminstone ett tag. Men den används inte, istället förväntar sig Försäkringskassan att en förälder som precis fått sitt barn omhändertaget inte bara ska anmäla det till Försäkringskassan, föräldern ska anmäla de ändrade förhållanden till olika avdelningar för barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd. Och den som missar ställs oavsett ekonomi inför återkrav där hela beloppet måste betalas inom en månad annars börjar räntan att ticka.

När barn omhändertas så fattas beslutet om hur länge barnet ska vara omhändertaget oftast några månader i taget och målet är att barnet ska flytta tillbaka till föräldrahemmet. Även barn som döms till någon form av påföljd för brott friges ofta långt före de kan ses som gamla nog att flytta till egen bostad. I bägge fallen är det nog bra både för barnet och föräldrarna men även samhället om barnet kan flytta tillbaka till föräldrahemmet. Men för att det ska vara möjligt måste föräldrar få ekonomiskt stöd från samhället att behålla en tillräckligt stor bostad under tiden som barnet bor någon annanstans.

Så här finns det behov av en lagändring som gör det möjligt i praktiken för en förälder att behålla en tillräckligt stor bostad tills barnet är gammalt nog att flytta hemifrån till ett eget boende.

Skribent Maria Lavander
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Bostadsbidraget kan försvinna allt för snabbt dök först upp på Equal.

Under lång tid har personer i behov av stöd och hjälp från det offentliga misstänkliggjorts. Nu börjar misstankarna utveckla sig mot ren spaning av personer som behöver välfärdens olika insatser

Det finns fall som avslöjar mer om ett samhälle än vad någon politisk debatt eller myndighetsrapport någonsin kan göra. Olgas fall är ett sådant. En kvinna med långvariga, dokumenterade funktionsnedsättningar, som under många år haft färdtjänst, får plötsligt avslag. Inte för att hon blivit friskare. Inte för att hennes behov minskat. Utan för att myndigheten anser att hennes läkarintyg inte är ”tillräckligt tydligt”.

Men det som sticker ut mest i utredningen som lett till avslaget är något annat: den minutiösa kartläggningen av hennes rörelser. Färdtjänsten har sammanställt varje resa, varje adress, varje tidpunkt — och använder det som argument mot henne. Det är svårt att inte se paralleller till historiska kontrollsystem. Inte för att Sverige är en diktatur, utan för att logiken börjar likna den som präglade system som Stasi i Östtyskland:

Den som behöver stöd betraktas som en risk. Den som rör sig betraktas som ett objekt att övervaka. Den som söker hjälp betraktas som en potentiell fuskare.

När färdtjänsten blir en övervakningsmyndighet

I Olgas fall har myndigheten under flera års tid:

• granskat varje resa hon gjort
• analyserat vilka adresser hon angivit
• tolkat referenspunkter som ”vistelseplatser”
• dragit slutsatsen att hon vistas i miljöer hon i själva verket undviker
• använt hennes nödvändiga resor som bevis på att hon inte behöver färdtjänst

Det är inte en omsorgsbedömning. Det är en kontrollbedömning. Och kontrollen riktas inte mot kriminella, utan mot en kvinna som knappt lämnar sitt hem.

Från välfärdsstat till misstänksamhetsstat

Det här är inte ett isolerat fall. Det är en del av en större utveckling där staten alltmer betraktar människor som får stöd som potentiella fuskare.

Det syns i:

• sjukförsäkringen
• LSS
• socialtjänsten
• arbetsförmedlingen
• färdtjänsten

Och det syns i språkbruket:

• ”inte tillräckligt styrkt”
• ”kan träna upp förmågor”
• ”kan använda kollektivtrafik med visst stöd”

Det är en logik som bygger på misstro som norm.

Historiska paralleller – inte för att överdriva, utan för att förstå mekanismerna

Det är viktigt att vara noggrann: Sverige är inte en auktoritär stat. Men kontrollmekanismer i moderna samhällen uppstår inte genom dramatiska skiften — de växer fram genom administrativa rutiner.Historiska system som Stasi byggde sin makt inte främst genom våld, utan genom:

• kartläggning
• misstänkliggörande
• tolkning av vardagsdata
• kontroll av människors rörelsemönster

Det är mekanismerna, inte regimerna, som är relevanta att jämföra. När en myndighet börjar analysera en persons resor och adresser för att hitta argument mot henne, då är det inte längre en välfärdsbedömning. Det är en övervakningslogik. Och övervakningslogik är farlig oavsett om den uppstår i en diktatur eller i en modern byråkrati.

När staten slutar se människan och bara ser data

Det som händer i Olgas fall är att myndigheten inte längre ser henne som en individ. De ser:

• resor
• adresser
• tidpunkter
• avvikelser
• mönster

Det är exakt så kontrollsystem fungerar: Människan försvinner. Datapunkterna tar över. Och när datapunkterna tolkas med misstänksamhet som utgångspunkt, då blir varje rörelse ett potentiellt bevis på fusk.

Det här är inte en slump – det är en politisk riktning

Under de senaste åren har politiken allt tydligare signalerat att:

• bidragsfusk är ett stort samhällsproblem
• människor som får stöd måste kontrolleras hårdare
• myndigheter ska ”säkerställa att rätt personer får hjälp”
• kostnader ska ner
• misstro ska ersätta tillit

Det är en retorik som skapar en kultur där:

• den sjuke måste bevisa att hen inte är frisk
• den funktionsnedsatta måste bevisa att hen inte ljuger
• den fattige måste bevisa att hen inte fuskar
• den utsatte måste bevisa att hen inte överdriver

Det är en farlig utveckling. Inte för att den är totalitär — utan för att den är normaliserad.

När icke polisiära myndigheter bedriver aktiv spaning måste vi fråga oss vilken sorts samhälle vi bygger

När en kvinna med dokumenterade funktionsnedsättningar får avslag för att hennes resor kartlagts och misstolkats, då är det inte bara ett individuellt misslyckande. Det är ett systemfel. Och systemfel kräver att någon säger ifrån.

Olga är en av många som inte orkar föra sin egen kamp. Det är därför vi måste göra det åt henne. För om vi accepterar att staten börjar kartlägga, misstänkliggöra och kontrollera människor som söker hjälp — då accepterar vi också att välfärden förvandlas till ett kontrollsystem. Och det är inte ett samhälle vi ska eller kan nöja oss med.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Från välfärdsstat till misstänksamhetsstat dök först upp på Equal.

I radioprogrammet Kaliber 4 maj skildras hur hemlösa personer skrivna på kommunen plötsligt börjat skrivas ut ur landet. Vi ser även detta i vår verksamhet. Här berättar vi om Jörgen. Det finns hur många andra exempel som helst.

Det finns en särskild sorts brutalt våld som bara byråkratin kan åstadkomma. Den är tyst, steril och utan ansikte. Den kommer inte med slag eller hot, utan med formuleringar som: ”Skatteverket har utrett din bosättning, men vi har inte fått fram några uppgifter om var du sover” och ”vi avregistrerar dig som försvunnen”.

Det är så staten gör människor osynliga. Det är exakt vad som hänt Jörgen. Men Jörgens fall är inte ett misstag. Det är inte en enskild tjänsteman som gjort fel. Det är ett skolboksexempel på det vi på Equal vill  ge ett namn då det är ett så stort problem; emergerande överhetslogik — när många små, regelstyrda beslut tillsammans skapar en maktapparat som ingen enskild person avsett, men som ändå drabbar utsatta människor skoningslöst.

När systemet blir större än människorna i det

Emergens innebär att helheten får egenskaper som ingen del har. Ingen handläggare vill göra Jörgen hemlös på papperet. Ingen lagstiftare vill att våldsutsatta ska förlora sitt BankID. Ingen politiker vill att hemlösa ska skrivas ut ur landet.Men när lagstiftning, kontrollogik, digitala spärrar, myndighetsrutiner och organisatorisk rädsla för ”felaktiga utbetalningar” samverkar — då uppstår något nytt:Ett överhetssamhälle utan överhet. En maktutövning utan avsikt. En hårdhet utan ansvarig.Det är emergens. Och det är precis det som drabbar Jörgen.

Jörgen flyr våld – och straffas för det

Jörgen flydde en våldsrelation i Västernorrland. Han gjorde det som samhället säger att man ska göra: lämna, sök skydd, börja om.
Han kom till Stockholm. Han sov hos bekanta, på soffor, på golv, ibland på Centralstationen. Han gjorde det som tusentals andra våldsutsatta och hemlösa gör varje år. Han gjorde också det som lagen kräver: han anmälde flytt, skrev sig på kommunen, höll kontakt med myndigheter, han svarade på brev, han besökte servicekontor.Ändå avregistrerades han som försvunnen.
Det är så emergens fungerar: systemet straffar den som inte passar in i dess fyrkantiga normer, även när personen gör allt rätt.

Skatteverket visste var han fanns – men valde att inte se
I Skatteverkets beslut om utskrivning ur landet står:
”Du vill inte lämna vilka adresser det är…”
Det är sant. Jörgen kunde inte lämna adresser. Inte för att han ville dölja något, utan för att han ville överleva. Men emergenta system är blinda för sammanhang. De ser bara det som kan fyllas i, i ett formulär.

Fel lagrum, fel bedömning – men helt i linje med emergensen

Folkbokföringslagen är glasklar:

• Om man inte sover regelbundet någonstans ska man folkbokföras där man har starkast anknytning.
• Om man inte kan knytas till en specifik adress ska man folkbokföras i kommunen utan adress.

Det är 12–13 §§ FOL. Det är exakt Jörgens situation. I stället använde Skatteverket 21 § FOL — avregistrering som försvunnen — en bestämmelse som bara ska användas när ingen anknytning till någon kommun kan fastställas.

Men emergenta system gör inte proportionalitetsbedömningar. De gör inte helhetsbedömningar. De gör inte mänskliga bedömningar. De gör procedurer. Och proceduren sa: ”Adress saknas → risk för fel → avregistrera.”

Konsekvenserna är katastrofala – men ingen är ansvarig
När Skatteverket trycker på knappen ”försvunnen” händer följande:

• BankID stängs av.
• Tillgång till vård försvåras.
• Möjligheten att söka bostad, arbete, stöd eller bidrag raseras.
• Kontakter med myndigheter blir nästan omöjliga.
• Personen kastas ännu längre ut i utsatthet.

Det är en administrativ dödsdom.
Men i ett emergent system finns ingen att hålla ansvarig. Alla har följt reglerna. Alla har gjort ”rätt”.
Det är därför emergens är så farligt: den gör överheten osynlig, men dess konsekvenser brutalt konkreta. Och de som drabbas är alltid de som inte passar in, som redan har det kämpigt av olika orsaker.

När myndigheter uppmanar till brott

Vid ett besök på Skatteverkets servicekontor fick Jörgen beskedet att ”den enda möjligheten att åter bli folkbokförd var att skriva sig på sin gamla adress i Västernorrland.”. En plats han inte vistas på och inte kan vistas på av rädsla för att bli utsatt för våld igen.  Det vill säga: Skatteverket uppmanade honom att begå ett folkbokföringsbrott och att försätta sig i våldsutsatthet igen.
Det är inte illvilja. Det är emergens: ett system som blivit så komplext att det producerar absurditeter som ingen enskild person i systemet längre kan se.

Det här är inte ett misstag – det är en struktur

Det här är inte en enskild handläggare som gjort fel. Det är inte en olycklig formulering. Det är inte en miss i kommunikationen.Det är en struktur där:

• kontrollogiken trumfar rättssäkerheten
• misstänksamhet trumfar proportionalitet
• digitala spärrar trumfar mänskliga behov
• systemets egen logik trumfar lagens intention

Det är ett Sverige där staten hellre skriver ut människor ur landet än erkänner att de saknar en fast adress.

Jörgen finns – och ska finnas i folkbokföringen.
Jörgen är inte försvunnen. Han är inte utomlands. Han är inte gömd. Han är inte oåtkomlig.

Han är i Stockholm. Varje dag. Han försöker överleva. Han försöker göra rätt.
Och han har rätt till en folkbokföring som speglar verkligheten — inte en som raderar honom.

Det här är vad Equal kräver

• Att Skatteverket omedelbart upphör med att avregistrera hemlösa som försvunna när anknytning till en kommun är uppenbar.
• Att 12–13 §§ FOL tillämpas korrekt.
• Att våldsutsatthet och säkerhetsrisker vägs in i utredningar.
• Att myndigheter slutar ge råd som innebär att människor ska begå brott.
• Att lagstiftaren ser över konsekvenserna av 2022 års ändringar.
• Att emergenta systemfel identifieras och motverkas — innan fler människor raderas ur samhällets register.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

*Jörgen heter egentligen något annat

Inlägget Skatteverket skriver ut hemlösa ur landet – så raderas utsatta dök först upp på Equal.