Under lång tid har personer i behov av stöd och hjälp från det offentliga misstänkliggjorts. Nu börjar misstankarna utveckla sig mot ren spaning av personer som behöver välfärdens olika insatser

Det finns fall som avslöjar mer om ett samhälle än vad någon politisk debatt eller myndighetsrapport någonsin kan göra. Olgas fall är ett sådant. En kvinna med långvariga, dokumenterade funktionsnedsättningar, som under många år haft färdtjänst, får plötsligt avslag. Inte för att hon blivit friskare. Inte för att hennes behov minskat. Utan för att myndigheten anser att hennes läkarintyg inte är ”tillräckligt tydligt”.

Men det som sticker ut mest i utredningen som lett till avslaget är något annat: den minutiösa kartläggningen av hennes rörelser. Färdtjänsten har sammanställt varje resa, varje adress, varje tidpunkt — och använder det som argument mot henne. Det är svårt att inte se paralleller till historiska kontrollsystem. Inte för att Sverige är en diktatur, utan för att logiken börjar likna den som präglade system som Stasi i Östtyskland:

Den som behöver stöd betraktas som en risk. Den som rör sig betraktas som ett objekt att övervaka. Den som söker hjälp betraktas som en potentiell fuskare.

När färdtjänsten blir en övervakningsmyndighet

I Olgas fall har myndigheten under flera års tid:

• granskat varje resa hon gjort
• analyserat vilka adresser hon angivit
• tolkat referenspunkter som ”vistelseplatser”
• dragit slutsatsen att hon vistas i miljöer hon i själva verket undviker
• använt hennes nödvändiga resor som bevis på att hon inte behöver färdtjänst

Det är inte en omsorgsbedömning. Det är en kontrollbedömning. Och kontrollen riktas inte mot kriminella, utan mot en kvinna som knappt lämnar sitt hem.

Från välfärdsstat till misstänksamhetsstat

Det här är inte ett isolerat fall. Det är en del av en större utveckling där staten alltmer betraktar människor som får stöd som potentiella fuskare.

Det syns i:

• sjukförsäkringen
• LSS
• socialtjänsten
• arbetsförmedlingen
• färdtjänsten

Och det syns i språkbruket:

• ”inte tillräckligt styrkt”
• ”kan träna upp förmågor”
• ”kan använda kollektivtrafik med visst stöd”

Det är en logik som bygger på misstro som norm.

Historiska paralleller – inte för att överdriva, utan för att förstå mekanismerna

Det är viktigt att vara noggrann: Sverige är inte en auktoritär stat. Men kontrollmekanismer i moderna samhällen uppstår inte genom dramatiska skiften — de växer fram genom administrativa rutiner.Historiska system som Stasi byggde sin makt inte främst genom våld, utan genom:

• kartläggning
• misstänkliggörande
• tolkning av vardagsdata
• kontroll av människors rörelsemönster

Det är mekanismerna, inte regimerna, som är relevanta att jämföra. När en myndighet börjar analysera en persons resor och adresser för att hitta argument mot henne, då är det inte längre en välfärdsbedömning. Det är en övervakningslogik. Och övervakningslogik är farlig oavsett om den uppstår i en diktatur eller i en modern byråkrati.

När staten slutar se människan och bara ser data

Det som händer i Olgas fall är att myndigheten inte längre ser henne som en individ. De ser:

• resor
• adresser
• tidpunkter
• avvikelser
• mönster

Det är exakt så kontrollsystem fungerar: Människan försvinner. Datapunkterna tar över. Och när datapunkterna tolkas med misstänksamhet som utgångspunkt, då blir varje rörelse ett potentiellt bevis på fusk.

Det här är inte en slump – det är en politisk riktning

Under de senaste åren har politiken allt tydligare signalerat att:

• bidragsfusk är ett stort samhällsproblem
• människor som får stöd måste kontrolleras hårdare
• myndigheter ska ”säkerställa att rätt personer får hjälp”
• kostnader ska ner
• misstro ska ersätta tillit

Det är en retorik som skapar en kultur där:

• den sjuke måste bevisa att hen inte är frisk
• den funktionsnedsatta måste bevisa att hen inte ljuger
• den fattige måste bevisa att hen inte fuskar
• den utsatte måste bevisa att hen inte överdriver

Det är en farlig utveckling. Inte för att den är totalitär — utan för att den är normaliserad.

När icke polisiära myndigheter bedriver aktiv spaning måste vi fråga oss vilken sorts samhälle vi bygger

När en kvinna med dokumenterade funktionsnedsättningar får avslag för att hennes resor kartlagts och misstolkats, då är det inte bara ett individuellt misslyckande. Det är ett systemfel. Och systemfel kräver att någon säger ifrån.

Olga är en av många som inte orkar föra sin egen kamp. Det är därför vi måste göra det åt henne. För om vi accepterar att staten börjar kartlägga, misstänkliggöra och kontrollera människor som söker hjälp — då accepterar vi också att välfärden förvandlas till ett kontrollsystem. Och det är inte ett samhälle vi ska eller kan nöja oss med.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Från välfärdsstat till misstänksamhetsstat dök först upp på Equal.

I radioprogrammet Kaliber 4 maj skildras hur hemlösa personer skrivna på kommunen plötsligt börjat skrivas ut ur landet. Vi ser även detta i vår verksamhet. Här berättar vi om Jörgen. Det finns hur många andra exempel som helst.

Det finns en särskild sorts brutalt våld som bara byråkratin kan åstadkomma. Den är tyst, steril och utan ansikte. Den kommer inte med slag eller hot, utan med formuleringar som: ”Skatteverket har utrett din bosättning, men vi har inte fått fram några uppgifter om var du sover” och ”vi avregistrerar dig som försvunnen”.

Det är så staten gör människor osynliga. Det är exakt vad som hänt Jörgen. Men Jörgens fall är inte ett misstag. Det är inte en enskild tjänsteman som gjort fel. Det är ett skolboksexempel på det vi på Equal vill  ge ett namn då det är ett så stort problem; emergerande överhetslogik — när många små, regelstyrda beslut tillsammans skapar en maktapparat som ingen enskild person avsett, men som ändå drabbar utsatta människor skoningslöst.

När systemet blir större än människorna i det

Emergens innebär att helheten får egenskaper som ingen del har. Ingen handläggare vill göra Jörgen hemlös på papperet. Ingen lagstiftare vill att våldsutsatta ska förlora sitt BankID. Ingen politiker vill att hemlösa ska skrivas ut ur landet.Men när lagstiftning, kontrollogik, digitala spärrar, myndighetsrutiner och organisatorisk rädsla för ”felaktiga utbetalningar” samverkar — då uppstår något nytt:Ett överhetssamhälle utan överhet. En maktutövning utan avsikt. En hårdhet utan ansvarig.Det är emergens. Och det är precis det som drabbar Jörgen.

Jörgen flyr våld – och straffas för det

Jörgen flydde en våldsrelation i Västernorrland. Han gjorde det som samhället säger att man ska göra: lämna, sök skydd, börja om.
Han kom till Stockholm. Han sov hos bekanta, på soffor, på golv, ibland på Centralstationen. Han gjorde det som tusentals andra våldsutsatta och hemlösa gör varje år. Han gjorde också det som lagen kräver: han anmälde flytt, skrev sig på kommunen, höll kontakt med myndigheter, han svarade på brev, han besökte servicekontor.Ändå avregistrerades han som försvunnen.
Det är så emergens fungerar: systemet straffar den som inte passar in i dess fyrkantiga normer, även när personen gör allt rätt.

Skatteverket visste var han fanns – men valde att inte se
I Skatteverkets beslut om utskrivning ur landet står:
”Du vill inte lämna vilka adresser det är…”
Det är sant. Jörgen kunde inte lämna adresser. Inte för att han ville dölja något, utan för att han ville överleva. Men emergenta system är blinda för sammanhang. De ser bara det som kan fyllas i, i ett formulär.

Fel lagrum, fel bedömning – men helt i linje med emergensen

Folkbokföringslagen är glasklar:

• Om man inte sover regelbundet någonstans ska man folkbokföras där man har starkast anknytning.
• Om man inte kan knytas till en specifik adress ska man folkbokföras i kommunen utan adress.

Det är 12–13 §§ FOL. Det är exakt Jörgens situation. I stället använde Skatteverket 21 § FOL — avregistrering som försvunnen — en bestämmelse som bara ska användas när ingen anknytning till någon kommun kan fastställas.

Men emergenta system gör inte proportionalitetsbedömningar. De gör inte helhetsbedömningar. De gör inte mänskliga bedömningar. De gör procedurer. Och proceduren sa: ”Adress saknas → risk för fel → avregistrera.”

Konsekvenserna är katastrofala – men ingen är ansvarig
När Skatteverket trycker på knappen ”försvunnen” händer följande:

• BankID stängs av.
• Tillgång till vård försvåras.
• Möjligheten att söka bostad, arbete, stöd eller bidrag raseras.
• Kontakter med myndigheter blir nästan omöjliga.
• Personen kastas ännu längre ut i utsatthet.

Det är en administrativ dödsdom.
Men i ett emergent system finns ingen att hålla ansvarig. Alla har följt reglerna. Alla har gjort ”rätt”.
Det är därför emergens är så farligt: den gör överheten osynlig, men dess konsekvenser brutalt konkreta. Och de som drabbas är alltid de som inte passar in, som redan har det kämpigt av olika orsaker.

När myndigheter uppmanar till brott

Vid ett besök på Skatteverkets servicekontor fick Jörgen beskedet att ”den enda möjligheten att åter bli folkbokförd var att skriva sig på sin gamla adress i Västernorrland.”. En plats han inte vistas på och inte kan vistas på av rädsla för att bli utsatt för våld igen.  Det vill säga: Skatteverket uppmanade honom att begå ett folkbokföringsbrott och att försätta sig i våldsutsatthet igen.
Det är inte illvilja. Det är emergens: ett system som blivit så komplext att det producerar absurditeter som ingen enskild person i systemet längre kan se.

Det här är inte ett misstag – det är en struktur

Det här är inte en enskild handläggare som gjort fel. Det är inte en olycklig formulering. Det är inte en miss i kommunikationen.Det är en struktur där:

• kontrollogiken trumfar rättssäkerheten
• misstänksamhet trumfar proportionalitet
• digitala spärrar trumfar mänskliga behov
• systemets egen logik trumfar lagens intention

Det är ett Sverige där staten hellre skriver ut människor ur landet än erkänner att de saknar en fast adress.

Jörgen finns – och ska finnas i folkbokföringen.
Jörgen är inte försvunnen. Han är inte utomlands. Han är inte gömd. Han är inte oåtkomlig.

Han är i Stockholm. Varje dag. Han försöker överleva. Han försöker göra rätt.
Och han har rätt till en folkbokföring som speglar verkligheten — inte en som raderar honom.

Det här är vad Equal kräver

• Att Skatteverket omedelbart upphör med att avregistrera hemlösa som försvunna när anknytning till en kommun är uppenbar.
• Att 12–13 §§ FOL tillämpas korrekt.
• Att våldsutsatthet och säkerhetsrisker vägs in i utredningar.
• Att myndigheter slutar ge råd som innebär att människor ska begå brott.
• Att lagstiftaren ser över konsekvenserna av 2022 års ändringar.
• Att emergenta systemfel identifieras och motverkas — innan fler människor raderas ur samhällets register.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

*Jörgen heter egentligen något annat

Inlägget Skatteverket skriver ut hemlösa ur landet – så raderas utsatta dök först upp på Equal.

Att Försäkringskassan ofta väljer att inte godkänna läkarintyg för sjukpenning är känt sedan mycket länge. Men under de senaste åren har Equal kunnat se en ny trend – sjukvården vill inte sjukskriva patienter som är uppenbart sjuka. Stämmer detta? Om ja – hur har det blivit så här?

Patienter som är uppenbart sjuka men som inte blir sjukskrivna av vården. Patienter som bollas mellan primärvård och specialistvård där ingen av nivåerna vill sjukskriva patienterna utan hänvisar till varandra. Patienter som står helt utan pengar från både försärkingskassa och socialtjänst som en följd av oviljan att sjukskriva och blir ännu sjukare på grund av osäkerhet och ekonomisk stress. Detta är något som verkar ha blivit allt vanligare under de senaste åren.

För några år sedan punkterades Marias ryggrad vid en provtagning. Punkeringen skapade ett konstaterat läckage av ryggmärgsvätska vilket får till följd att hennes hjärna i slutet av en period när hon varit upprätt, vilar på hennes skallben när den borde ligga i vätska. Trycket hjärnans vikt på skallbenet ger skapar en svår huvudvärk för Maria om hon står eller sitter upp. Huvudvärken gör att hon måste lägga sig ner raklång för att samla på sig mer vätska för att kunan vara uppe en liten stund igen . Det här syndromet är väl beskrivet och kallas CFS-läckage. När Maria uppsöker en vårdcentral för att bli sjukskriven för detta konstaterade och väl beskrivna sjukdomstillstånd vägrar läkaren att sjukskriva henne. Hon ser att Maria tagit sig tillvårdcventralen och kan man göra det kan man väl  arbeta. Samma svar har Maria fått några månader tidigare i ett möte med socialtjänsten när hon söker försörjningsstöd – ”själva det faktum att du tar dig hit till ett möte tolkar vi som att du har arbetsförmåga”, får hon höra.

Känslan av att det blivit svårare att bli sjukskriven är inte bara en känsla

När man undersöker frågan närmare så står det efter ett tag allt klarare att känslan av att det blivit svårare att bli sjukskriven inte bara är en känsla.Forskning och granskningar av olika myndigheter visar att regeländringar sedan 2019 – särskilt efter dag 180 i rehabiliteringskedjan – har gjort bedömningarna hårdare och mer komplicerade. Många sjukfall blir längre, men samtidigt nekas fler i tidiga skeden eftersom kraven på dokumentation och funktionsnedsättning är höga. Läkare rapporterar att de har mindre tid, mer administration och högre krav på detaljerade intyg. Försäkringskassan kräver ofta omfattande beskrivningar av funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning – något som tar tid att formulera och som inte alltid ryms i vårdens tidsramar.

Det är SIP-möte med Mariam. Hon kan bara gå korta sträckor och använder rullstol för längre. Hon har en fot som vridit sig inåt, har stora knölar i halsen som påverkar hennes andning och förmåga att äta, smärtor i vänster sida som gör att hon inte kan sova, en svår endometrios som skapar stora blödningar varje månad och leder till mycket dåliga blodvärden, ibland blodtransfusion. Hennes läkare vägrar sjukskriva henne eftersom hon varit sjukskriven så lång tid. Om hon inte är sjukskriven ska hon arbetsträna, säger ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. Mariam är uppenbart  så sjuk att hon inte kan arbetsträna men det struntar man i. Utan sjukintyg klickar socialtjänstens krav igång oavsett uppenbara sjukdomstillstånd eller inte. Till slut sjukskriver läkaren efter stark press från andra på mötet.

Försäkringskassan sätter press på vårdgivare

Men Försäkringskassan har också ett pågående arbete där man sätter press på vårdgivare att sjukskriva mindre. Första gången jag hörde talas om det var för några år sedan då en psykolog på Ångstmottagningen Rosenlund berättade att de fått kritik från Försärkingskassan att de sjukskrev för mycket. När jag undersöker saker närmare visar det sig att detta är en beprövad metod som Försäkringskassan beskriver själva*. Man arbetar med ”dialogmöten”, ”kvalitetssäkringar” och ”uppföljningar”riktade mot vården för att påverka ”kvaliteten på läkarintyg”. Detta kan man kunna tolka som andra ord för att få vårdenheter att sjukskriva mindre.

Jonna har en stor tumör i bröstet som växt så mycket att huden spruckit och hon blöder ifrån den. Hon får en hormonbehandling som sjukvården förklarar är den enda och bästa fungerande behandlingen för henne trots att tumören synbart och kännbart blivit allt större under behandlingen. Trots cancer, trots sår, trots jobbig behandling blir hon inte sjukskriven av onkologerna. Trots att hon frågar direkt om en sjukskrivning så nekas hon denna. Andra patienter under samma behandling kan arbeta, och hon arbetar ju inte ens. Hon går ju på ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. Att socialtjänsten tolkar frånvaro av läkarintyg som att man är arbetsför och kräver jobbsökande och bostadssökande bryr sig sjukvården inte om.

Kompletteringar som påverkansverktyg

I en enkätstudie från Karolinska Insititutet; 2017: Läkares erfarenheter av samverkan med Försäkringskassan, beskriver läkare att de blir uppringda, ifrågasatta, ombedda att motivera sina intyg, eller kallade till möten om sina “avvikande” sjukskrivningsmönster. Detta skapar en kultur där många blir försiktiga. Det är snart tio år sedan denna studie gjordes men inte mycket pekar på att det skulle vara annorlunda nu. En annan påverkansmetod Försäkringskassan använder sig av är att ofta begära kompletteringar eller avslår intyg från en viss läkare som leder till ett enormt administrativt tryck. Läkare vittnar om att de då börjar undvika att sjukskriva, skriver intyg för kortare perioder eller väljer att sjukskriva på “säkrare” diagnoser.

Pia har svår astma, ett sjukdomstillstånd där hennes luftrör säckar ihop och blir platta samt är mycket allergisk mot pollen, dofter, päls och annat . Hon får ligga i andningsmaskin hela nätterna och tre timmar om dagen för att få luft. Hon bollas mellan specialistsjukvården på hennes allegimottagning som inte vill sjuskriva henne utan hänvisar till vårdcentralen, som tycker att det är specilaistvården som bör sjukskriva henne. Och så finns Försäkringskassan i bakgrunden som inte godkänner hennes sjukskrivning överhuvudtaget. Pia har en handläggare på ekonomiskt bistånd som går efter hälsotillstånd mer än efter intyg och han kräver ingen motprestation av henne. Och tur är det för det skulle hon inte klara av.

Vården har mycket att vinna på att inte sjukskriva

Läkare och vårdenheter har alltså mycket att vinna på att inte behöva sjukskriva patinter och ta ansvar för det gentemot Försäkringskassan. Man hänvisar då patienten till någon annan, vilket leder till att patienter hamna i en rundgång mellan primärvård och specialistvård. Primärvården saknar tid och tydliga rutiner för försäkringsmedicinska bedömningar, medan specialistvården ofta hänvisar tillbaka till primärvården trots att behandlingen sker på specialistnivå. Resultatet blir att ingen vårdnivå tar ett samlat ansvar för sjukskrivningsprocessen. Detta är väl beskrivet i både Socialstyrelsens lägesbilder och i forskning från bland annat Karolinska Institutet, som visar att otydliga ansvarsförhållanden, höga krav på intyg och bristande samordning leder till att patienter bollas mellan enheter och vårdnivåer.

Sara har PTSD så det sprutar om det. Hon har alla klassiska symtom med enorm stress, flashbacks, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, aggressiva utbrott. Hon är dessutom hemlös. Hon fungerar inte. Får inte ihop tillvaron. Hennes läkare på psykiatrin konstaterar allt detta – men vägrar att sjukskriva henne. Vilket får till följd att kravet på henne från socialtjänsten är att söka minst 20 jobb i månaden trots att hon inte är det minsta arbetsför samt dessutom lika många bostäder då det ju är hennes ansvar som frisk och fungerande människa att lösa sin bostadssituation. Om hon sedan inte klarar av det är det hennes problem.

Särskilt svårt att sjukskriva vid psykisk ohälsa eller sjukdom

Över 45 % av alla sjukpenningfall gäller psykisk ohälsa, framför allt stress, utmattning och depression. Dessa diagnoser kräver ofta subjektiva bedömningar, vilket gör att Försäkringskassan efterfrågar mer detaljerade underlag än vid somatiska diagnoser. Det leder till fler kompletteringar och fler avslag vilket i sin tur leder till att läkare inte vill sjukskriva människor med dessa problem. Resultatet blir att människor som redan lider av svår stress nu också får en ekonomisk stress och en social, kan jag betala hyran nästa månad? Har jag kvar min bostad vid årsskiftet?

Sammanfattning

Det är inte en enskild faktor som gör det svårare att bli sjukskriven – utan en kombination av skärpta regler, ökad psykisk ohälsa och pressad vård. Det finns tydliga tecken på att vården indirekt pressas av Försäkringskassan, även om det inte sker genom formella order. Det handlar om systemtryck, signaler, uppföljningar och kontakter som gör att många läkare upplever att de riskerar problem om de sjukskriver “för mycket”.
Försäkringskassan i sin tur är styrd av lagar och mål som politikerna lägger fram. Olika regeringar och riksdagar av olika politisk färg har under två decennier styrt mot det vi har nu. En sjukvård som inte sjukskriver uppenbart sjuka människor.

I år är det val. Vi kommer framåt augusti att få höra vilket fantastiskt välfärdsland vi bor i, ett land där ingen behöver svälta, där ingen far illa. Ett land som tar hand om sina sjuka och svaga. Ett land med jämlikheten mellan människor i sina gener. Verkligheten är något helt annat.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Fakta med hjälp av AI

Inlägget Sjukvården vill inte sjukskriva sjuka dök först upp på Equal.

Susana gjorde som socialtjänsten sa och betalade sina hyresskulder. Nekades matpengar av socialtjänsten för att hon betalat hyresskulderna. Efter två veckor utan mat blev hon inlagd på sjukhus.

Efter många års psykisk och fysisk misshandel flyttade Susanas man äntligen ut ur lägenheten. Han fortsatte med sitt våld genom att skicka kronofogden på henne gång på gång på gång då han hävdade att hon hade egendom som tillhörde honom därinne. Kronofogden lät sig villigt användas som våldsredskap och gjorde utmätning och hembesök ett antal gånger under flera års tid.

Susana hade redan PTSD efter allt hon utsatts för och som vanligt blev symtomen svårare när hon kunde slappna av något, då den akuta våldsutsattheten försvunnit. Hon utvecklade depression, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter och blev långtidssjukskriven.

Hyresskulder uppstår

Till en början gick det bra. Det fanns en buffert, men i takt med att tiden gick blev det allt svårare att få in hyrorna, särskilt eftersom Försäkringskassan blev sena med vissa utbetalningar, för att det blev vissa glapp i sjukintygen eftersom det är svårt att få läkartider på hennes vårdcentral, eftersom hon själv var i så dåligt skick att hon inte alltid höll koll på när sjukintygen gick ut. Vid den första missade månadshyran sökte hon ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten men nekades. Hon ansågs inte ha uttömt alla möjligheter att betala hyran själv. Vid den andra missade månadshyran anmodades hon av socialtjänsten att flytta för att få ner hyreskostnaden. Vid den tredje anmodades hon att ta in inneboende. Något som är väldigt svårt för en person skadad av PTSD, som inte litar på någon, som inte känner sig trygg någonstans

Till slut, när hon låg efter med fyra hyror kom vräkningsbeskedet och då nekade socialtjänsten hennes ansökan om bistånd med motiveringen att de endast står för skulder i undantagsfall samt att hon inte gjort som de sa åt henne att göra, vilket ju stämde, eftersom hon inte var kapabel att göra det

Får behålla lägenheten om hon betalar hyresskulderna

I denna svåra stund kom en räddning in från sidan. En släkting till Susana med fast jobb sökte bostad. Hon kände att hon kunde lita på honom och han sa att han kunde betala in en månadshyra. Socialtjänsten sa att om Susana kunde betala in två hyror skulle socialtjänsten betala resterande skuld.
Susana sa att det var på håret att hon klarade av det, att hon skulle göra det men då fanns det inga pengar kvar på hennes konto att köpa mat för.

I ett mejl till ansvarig handläggare skrev jag som Susanas ombud:

”Susana kommer att betala in hyran nu – så fort hon fått pengarna för medicinerna. När hon gjort det har hon inga pengar kvar att köpa mat för.”
”Det viktiga är att du betalar in hyran”, var budskapet från socialtjänsten.

Gjorde som socialtjänsten sa och betalade in hyror

Susana betalade in hyrorna och hade när hon gjort det inga pengar alls att köpa mat för, något både hon och jag som hennes ombud redogjort för. Hon hade sex kronor på kontot och drygt tre veckor till nästa utbetalning från Försäkringskassan. Hon ringde socialtjänsten efter ett par dagar och berättade om sin situation.

Hon fick över telefon, veta att socialtjänsten gjort väldigt mycket för henne redan och att hon borde vara tacksam. Susana sa att hon var väldigt tacksam men att hon inte hade något att äta. Hon uppmanades av att socialtjänsten att gå och äta på Stadsmissionen men det kostar tio kronor att äta där så hon vände i dörren. Hon åt inte något alls på fem dagar. Till slut gick det inte längre.

Du har använt dina pengar till annat

Hon gjorde en formell nödansökan men fick avslag med motiveringen:
”Vid prövning av ytterligare bistånd görs en individuell bedömning av om ett akut och oförutsett behov föreligger. Då du har disponerat dina pengar till annat står du i dagsläget utan medel. Av utredningen framgår att  du saknar medel inför resterande del av månaden, men det har inte framkommit att detta beror på sådana oförutsedda eller oundvikliga händelser som inte kunnat planeras för då du känt till situationen under en längre tid och själv har ett ansvar över att planera för din situation.”

Ja, Susana hade gjort som socialtjänsten sa, tagit sitt ansvar och ”disponerat sina pengar till annat”, vill säga betala hyran för att inte bli hemlös. Ett uttalat villkor för att socialtjänsten skulle kliva i. Nu vände de detta emot henne.

Susana blir sjuk av svälten hon utsätts för

Susana har diabetes och det är väldigt viktigt att hon tar mediciner och äter mat regelbundet. Detta är något socialtjänsten är helt medveten om men som man struntat i.

Efter att ha varit utan mat i två veckor med sporadiska måltider var tredje-fjärde dag börjar Susana må illa, bli yr, otroligt trött och orkeslös hon spyr och det slutar med att hon hämtas av ambulans och förs till Södersjukhuset med alldeles för låga sockervärden. Hon blir inlagd för att hon blivit så sjuk. Helt och hållet som en följd av socialtjänstens medvetna icke-agerande i frågan.

Ska vi ha det så här? Ja, verkar socialtjänsten i staden tycka. För när Susana ringde socialjouren blev det samma svar där. Hur lät det för några år sedan i reklamen för staden? ”Stockholm – en socialtjänst i världsklass!”

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

*Susana heter egentligen något annat. Vi kommer att hjälpa henne att anmäla det som hänt till IVO, vad det nu spelar för roll.

Inlägget Nekades matpengar av socialtjänsten – hamnade på sjukhus dök först upp på Equal.

Lagrådsremissen om samsjuklighet konstaterar att vården av samsjukliga inte behöver ny lagstiftning. Att den gamla lagstiftningen inte fungerat på decennier bortser man från.

“Lagen är redan tydlig” – men verkligheten säger något annat

Remissen återkommer gång på gång till att gällande lagstiftning redan reglerar regionernas ansvar: “Regeringen anser … att det är tillräckligt tydligt i hälso- och sjukvårdslagen att regionen har ett vårdansvar…”.
Detta är formellt korrekt. Men det är också en juridisk bekvämlighet som bortser från den centrala frågan: Varför fungerar det då inte i praktiken?

Samsjuklighetsutredningen beskrev ett system där:

• regioner och kommuner prioriterar sin egen ekonomi och organisation
• ansvar skjuts över mellan huvudmän
• patienter nekas vård eller bollas runt
• samordning inte sker trots lagkrav

Det är alltså inte lagtexten som brister — det är implementeringen. Och implementeringen brister eftersom ingen huvudman har något att förlora på att inte samordna. Att då svara med att “lagen är tydlig” är att missa själva kärnan i problemet.

Printz talade om en kulturförändring – men remissen levererar bara kosmetik

En av de mest centrala slutsatserna i samsjuklighetsutredningen var utredarens Anders Printz’ återkommande budskap om behovet av en kulturförändring. Det handlade inte om att lägga till ännu en paragraf, utan om att förändra hur huvudmännen tänker, prioriterar och samarbetar.

Printz beskrev ett system där:

• psykiatrin ofta kräver nykterhet innan behandling
• beroendevården ses som kommunens ansvar
• regionerna inte tar ett helhetsansvar
• socialtjänsten lämnas ensam med de svåraste fallen
• samsjuklighet betraktas som “komplicerat” snarare än som en kärnuppgift

Det är en kultur där stuprör, ekonomi och organisatoriska gränser styr mer än patientens behov.

En kulturförändring kräver att staten:

• pekar ut ett tydligt ansvar
• förändrar incitamenten
• bryter stuprören
• skapar mekanismer som gör det omöjligt att fortsätta som tidigare

Men lagrådsremissen gör inte detta.

Den gör några förtydliganden, men den:

• ändrar inte ansvarsfördelningen i grunden
• skapar inga nya incitament
• inför inga sanktioner när samordning uteblir
• förändrar inte ekonomiska drivkrafter
• ger inte regionerna ett tydligt och odelat ansvar
• löser inte stuprörslogiken
• förändrar inte hur psykiatrin och beroendevården arbetar i vardagen

Det är alltså ingen kulturförändring – det är en administrativ justering.

Ett system som belönar stuprör – och en remiss som inte bryter dem

Det är välkänt att regioner och kommuner agerar utifrån sina ekonomiska ramar och organisatoriska strukturer. Det är inte illvilja — det är systemlogik. Men när systemlogiken står i vägen för patientens rätt till vård, då krävs lagstiftning som faktiskt förändrar incitamenten. Det gör inte denna remiss.
Den inför visserligen ett förtydligande om att vård vid skadligt bruk och beroende ska samordnas med psykiatrisk vård. Men samtidigt avstår regeringen från att:

• tydliggöra ansvarsfördelningen i praktiken
• införa sanktioner när samordning uteblir
• reglera tvångsvårdens roll i vårdkedjan (skjuts till senare)
• stärka individens rätt att få vård trots organisatoriska hinder

Det är svårt att se hur detta ska leda till den “sammanhållna och personcentrerade vårdkedja” som både utredningen och regeringen säger sig vilja uppnå.

När staten säger att kommuner och regioner ska “komma överens” – trots att de inte gör det

Remissen betonar att detaljerade gränsdragningar inte bör regleras i lag, utan lösas genom överenskommelser och riktlinjer. Men detta är exakt den modell som redan har prövats — och som utredningen konstaterade inte fungerar. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen väljer att fortsätta på samma spår. Det är som att konstatera att en bro håller på att rasa, men nöja sig med att måla om räcket.

Personer med samsjuklighet behöver inte fler principer – de behöver fungerande ansvar

Det är svårt att undvika slutsatsen att remissen inte fullt ut möter den verklighet som utredningen beskrev. Den tar ett par steg i rätt riktning, men undviker de strukturella förändringar som krävs för att huvudmännen faktiskt ska följa lagen.

Och så länge huvudmännen fortsätter att prioritera sin egen ekonomi och organisation framför samordning, kommer personer med samsjuklighet fortsätta att falla mellan stolarna — oavsett hur många gånger regeringen skriver att “lagen redan är tydlig”.

Det behövs mod, inte kosmetik

Samsjuklighetsutredningen gav en skarp och välgrundad bild av ett system som sviker en av de mest utsatta grupperna i samhället. Lagrådsremissen borde ha varit ett svar på den verkligheten. I stället blev den ett svar på pappret.

Det som behövs nu är inte fler principer, utan lagstiftning som gör det omöjligt för huvudmännen att fortsätta som tidigare. Det kräver politiskt mod. Det kräver att man vågar utmana stuprören. Och det kräver att man sätter patientens rätt till vård framför huvudmännens organisatoriska bekvämlighet.

Det är först då vi kan tala om en verkligt sammanhållen vård för personer med samsjuklighet.

Text: Per Sternbeck

Inlägget “Allt är redan tydligt” säger regeringen – men människor med samsjuklighet fortsätter placeras mellan stolarna dök först upp på Equal.

Många avslag på ansökan om sjukersättning trots mycket långa tiders sjukskrivningar.

Under 2025 har jag bistått fem personer att ansöka om sjukersättning. Alla har fått avslag. Från att ha haft en viss lättnad för några år sedan verkar Försäkringskassan ha återgått till sitt vanliga stenhårda fögderi där ingen jävel släpps över bron för att citera Runeberg. Några exempel:

A har ett återfall för 1,5 år sedan – anledning till avslag

A har varit sjukskriven sedan 2008 med en horribel uppväxt präglad av våld och övergrepp, tungt substansberoende, trafficking, svår psykisk ohälsa och sjukdom och ett stort antal suicidförsök bakom sig. Hon har lyckats få kontroll över sitt tunga missbruk men ett enstaka återfall 2024 gör att Försäkringskassan avslår hennes ansökan om sjukersättning. ” Om A lyckas avsluta sitt missbruk kan hon ta till sig den psykiatriska behandlingen på ett annat sätt” är deras högst ovetenskapliga motivering eftersom det inte finns några data som visar att ett återfall hindrar människor från att ta till sig psykiatrisk behandling. Tvärtom finns evidens för att om man är samsjuklig ska man erhålla behandling för både beroendetillstånd och psykiatriska sjukdomstillstånd.

Som om det inte räcker med avslaget skickar Försäkringskassan med en broschyr om hur hon ska ta kontakt med Arbetsförmedlingen och har ett en timmes långt telefonsamtal med henne där de försöker pressa henne att hon egentligen har arbetsförmåga, vilket både hon och hennes läkare menar att hon saknar och 17-års sjukskrivning borde visa. Att B saknar sjukpenninggrundande inkomst och går på soc sedan länge med allt vad det innebär av stress och press spelar ingen roll.

B anses inte ha gjort tillräckligt för att bli frisk efter tio års försök

B har varit sjukskriven sedan 2016 med svår ångest och djup depression, ADHD och en trolig autism. Varje sjukintyg är en plåga. Beviljar kassan sjukpenning eller inte? Soc kryper närmare och närmare. B är 64, och hennes arbetsförmåga ska bara prövas mot de arbeten hon haft de senaste 15 åren, i hennes fall ett yrke som innebär att hon bland annat ska köra tung lastbil. Försäkringskassan avslår hennes ansökan och menar att hon som prövat många olika antidepressiva medel och kämpat på med mindfulness och samtalsterapier inte har kämpat tillräckligt alls. Enligt Försäkringskassans finns stora möjligheter att B ska kunna återgå i arbete under de tre år hon har kvar på arbetsmarknaden. Att ingen vill anställa en 64-åring som varit sjukskriven i tio år är inte Försäkringskassans problem enligt gällande lagstiftning. B får dock ingen broschyr om hur man söker kontakt med arbetsförmedlingen. Alltid något

C är i missbruk – får avslag med vändande post

C har ADHD, PTSD efter flera mordförsök och misshandlar i ett mycket smärtsamt liv. Hon har inte kunnat jobba sedan 2017 och har långa tider varit inlagd på sjukhus för infektioner i kroppen och har dessutom på senare tid fått en allt mer besvärande  skolios. Eftersom hennes läkare i utlåtandet om sjukersättning skriver att hon har missbruksproblem blir avslaget tydligt. Om hon bara slutar använda droger så kommer hon snabbt att bli arbetsför är Försäkringskassans bedömning. Hon får avslag med vändande post.

Utanförskap – ett retoriskt grepp

I den moderna politiska retoriken är alla som går på någon form av ersättning i ”utanförskap”. Men detta så kallade ”utanförskap” är bara ett retoriskt grepp. Människor placeras i detta utanförskap av makthavare som har som politiskt mål att skapa skillnader mellan människor. Förr i tiden pratade man från högerhåll om de närande och de tärande. Då handlade debatten om de som arbetade i det privat jämfört med de som jobbade i det offentliga.  Nu pratar högern om människor i utanförskap. Men för att någon ska vara i utanförskap måste det också finnas ett innanförskap och det gör det i Sverige. Innanförskapet har det väldigt bra med god löneutveckling, RUT- och ROT-avdrag och den bärande tanken från politiken är att de ska få det ännu bättre, medan utanförskapet får det allt sämre med lägre inkomster och högre avgifter och priser. Och så ska det vara.

Sjukersättning är befrielse – inte utanförskap

Makten sätter nedsättande etiketter på människor. Det är viktigt att inte gå i fällan och att bortse ifrån retoriken. Människor som får sjukersättning hamnar inte i utanförskap. De blir befriade och får en väsentligt mycket bättre ekonomi än om de går på ekonomiskt bistånd. De slipper den mycket osäkra tillvaron det innebär att gå på ekonomiskt bistånd och den stenhårda ekonomiska kontroll socialtjänsten utövar in på kronan.  Som en följd av en förbättrad ekonomi och minskade ingrepp i den personliga integriteten blir måendet bättre.

Det är Försäkringskassans hårda linje som håller människor i fattigdom och skapar dåligt mående. Det är Försäkringskassans avslagsbeslut som håller människor i utanförskap. Det är dags att släppa fler över bron till ett mer värdigt, friskare och rikare liv.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Försäkringskassan skapar utanförskap genom avslag dök först upp på Equal.

Sverige toppar hemlöshet i Norden. Organisationer får rycka in när samhällets stöd brister och allt fler stängs ute från bostadsmarknaden.

Svenskt rekord låter trevligt, men inte när det gäller hemlöshet. För tyvärr är Sverige nordiska mästare i hemlöshet. Hemlöshet kartläggs regelbundet både på nationell nivå och på lokal nivå i Stockholm. Men när de hemlösa räknats så görs tyvärr alldeles för lite för att minska antalet hemlösa. Eller att förhindra att de blir fler. Dessutom är framförallt stadens definition av vem som är hemlös snäv och många hamnar utanför även om de saknar boende. Och den hjälp samhället erbjuder är främst tillgänglig för hemlösa där det finns ett pågående drogmissbruk eller annan social problematik.

Men för en del börjar vägen till hemlöshet med att de oväntat blir av med sitt boende och därför saknar kötid och kunskap om bostadsmarknaden. Många har dessutom svårt att uppfylla bostadsmarknadens allt tuffare krav gällande inkomst. Dessutom har många värdar krav på att inkomsten ska vara tryggad lång tid framåt. Krav som är svåra eller till och med omöjliga att uppfylla för den som staplar timvikariaten på varandra eller gigjobbar på en arbetsmarknad som alltmer sällan erbjuder tillsvidare anställning på heltid. Även människor som idag uppfyller värdarnas krav på inkomst kan falla på att gamla ekonomiska problem spökar i form av prickar hos kronofogden och kanske också skulder där.

Bostadsförmedlingen har idag möjlighet att ge exempelvis våldsutsatta kvinnor som lämnat en man förtur vilket löser problemet med avsaknad av kötid. Men många av de här kvinnorna har även dragit på sig betalningsanmärkningar när de levt med mannen eller i samband med att de lämnat honom. Och gällande den problematiken ger samhället ingen hjälp. Det gör Frälsningsarmén med sitt Bostad först program. Frälsningsarmén kontaktar privata värdar som ställer upp med lägenheter till programmet i utbyte mot att Frälsningsarmén står som garant för hyran i ett års tid.

Även Stadsmissionen jobbar med att ordna boende åt människor. Men Stadsmissionen jobbar med flera olika grupper och med olika boendelösningar med allt från akutboende till långsiktiga hållbara boendelösningar för människor som av en eller annan orsak inte kan ordna boende på den reguljära bostadsmarknaden.

Det är svårt att säja hur många som är hemlösa som blivit hemlösa trots att de när de blev hemlösa saknade social problematik och hade kunnat undvika hemlöshet om bara samhället klivit in med ekonomiska garantier. Dessutom finns det många som bor i osäkra boendelösningar som att vara inneboende eller hyra i andra hand som skulle slippa de boendeformerna om samhället ställde upp med någon form av hyresgaranti. Andra sitter fast i onödigt dyra boende då en värd kan ställa krav på inkomst när du flyttar in men inte när du bor så länge du betalar hyran i tid vilket innebär att visa hindras att byta till ett billigare boende.

För pensionärer kan bostadstillägget vara en viktig del i att betala för bostaden men för att söka bostadstillägg måste du veta hur mycket du har i hyra. Så för den som söker bostad kan inte användas för att uppfylla hyresvärdens krav.  Många skulle vara hjälpta av en möjlighet till förhandsbesked.

Stockholms kommun har 5 allmännyttig bolag. De skulle kunna fånga upp bostadssökanden som inte klarar av den reguljära bostadsmarknadens inkomstkrav men det gör de i väldigt liten utsträckning och då främst genom de åtgärder som samhället erbjuder människor som missbrukar eller har någon annan form av social problematik.

Det finns alltså mycket som samhället enkelt skulle kunna göra för att hindra människor från att bli hemlösa eller hjälpa dom som redan drabbats av hemlöshet tillbaka till ett hem. Och även om Frälsningsarmén, Stadsmissionen och andra organisationer gör vad de kan för att täcka upp för hålen i samhällets skyddsnät på bostadsmarknaden så ser det ut som att Sverige kommer att fortsätta vara nordiska mästare i hemlöshet.

Skribent Maria Lavander
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Inlägget Bostadsmarknaden – organisationer täpper till bristerna för hemlösa dök först upp på Equal.

Under flera års tid har vi noterat hur patienter med svåra ångesttillstånd  som uppsöker Psykakuten nekas vård utan blir hemskickade med nån liten lugnande. De anses inte tillräckligt sjuka, inte tillräckligt suicidala för att läggas in oavsett paniken i deras tillstånd.  Detta hade man kunnat förstå om det var så att den psykiatriska slutenvården var full av svårt sjuka och kraftigt suicidala patienter men så har inte varit fallet på flera år. I själva verket har slutenvårdspsykiatrin under mycket lång tid haft en väldigt låg beläggning, 60 – 70 %. 

Vi har alltså en situation med många tomma vårdplatser och många patienter som behöver dessa vårdplatser men som inte släpps in på grund av….ja, vad beror det på? En kultur eller en okultur? 

Vi gjorde en rapport tillsammans med föreningen SPES Stockholm (Suicidprevention och Efterlevandestöd) och skickade den till SLSO (Stockholms Läns Sjukvårds Område) som driver Psykakuten. Där är den och vi har ännu inte fått svar på våra frågor.

Rapport:

”Lägga in sig” – inte i Stockholm
– rapport om Länsakutens kriterier för att man ska erhålla psykiatrisk slutenvård

Equal och SPES
Vi som bidraget till denna rapport är föreningarna Equal och SPES. Equal träffar personer i olika grader av samsjuklighet där vi jobbar särskilt med personer som har PTSD och relaterade diagnoser som ångest, dissociation och  beroende. SPES träffar närstående till personer som tagit sitt liv.

Inledning
Under en lång följd av år har vi noterat att det är svårt att erhålla psykiatrisk slutenvård för patienter genom att uppsöka länsakuten. Man hålls aktivt utanför slutenvården och akuten fungerar, som vi uppfattar det, som en sorts grindvakt med tydliga krav och kriterier för att få ”bli inlagd”. Att ”lägga in sig” har blivit omöjligt.
Detta hade varit förståeligt om antalet slutenvårdsplatser varit starkt begränsade och belagda av personer med svårare sjukdomstillstånd än de sökande men under åtminstone det senaste året har beläggningen i slutenvården varit väldigt låg med gott om lediga platser. Trots det har psykakuten fortsatt att ha sina hårda krav för att släppa in patienter i slutenvården.

Klinikernas jour- och bedömningsenheter – akutvård?
Det finns jour- och bedömningsenheter på de olika geografiska specialistpsykiatriska klinikerna som är öppna fram till 22.00. Dessa enheter är dåligt kommunicerade, få vet om att de finns, och de upplevs inte av patienter som mottagningar för akuta tillstånd. De upplevs inte heller som akuta mottagningar av personal från PAM-enheter eller för den delen polis.

Liten undersökning av personer föreningarna Equal och SPES har kontakt med
Vi har intervjuat 10 personer ur våra medlemskretsar med erfarenhet av att besöka psykakuten under de senaste åren, både patienter och närstående.

Vi har frågat om de blivit väl mottagna, vad de ville med besöket, om de blivit inlagda eller om det blivit avspisade och då på vilket sätt de blivit det. Vi når personer som våra föreningar och deras verksamheter når. Det blir ett särskilt urval som kanske inte är representativt. Det är dock drabbade personer som konkret besökt akuten både en och flera gånger och rapporterar liknande upplevelser. Vi har svårt att tro att personer som inte är organiserade i föreningar upplever väsentligt annat.

Slutsatser av vår undersökning
Våra slutsatser är följande:
– Patienter uttalar återkommande att de uppfattat att man inte ska söka sig till länsakuten om man inte är suicidal.
– Patienter uttalar att de regelbundet får som svar vid sitt besök att deras problem inte hör till länsakuten, utan de ska vända sig till primärvård eller om de har, sin ordinarie psykiatrimottagning.
– Om man har affektiva problem finns uttalade krav att man ska ha konkreta suicidplaner för att man ska bli inlagd.
-Att man uttalar att man inte längre vill eller orkar leva räcker inte.
-Ibland när människor varit så upprörda/drabbade av ångestanfall/gråtattacker att de inte kunnat kommunicera, tolkas det som att man inte har konkreta suicidplaner och man har skickats hem.
– Patienter med psykosproblematik släpps som regel in i slutenvården från psykakuten
– I åtminstone ett fall finner vi att besök på psykakuten inte journalförts om man blir stoppad i dörren.

Några exempel från de vi intervjuat:

Kvinna, 45 år, på grund av sina psykiatriska sjukdomstillstånd en låg funktionsnivå med stora minnesproblem. Ett annat stort problem är hennes dissociativa störning  som gör att hennes hjärna kopplas bort under stora delar av dygnet. Hon har förts till psykakuten åtskilliga gånger under de senaste åren med polis och med PAM-enheten. Under senaste tiden har hon plötsligt börjat förlora medvetandet Hon tar sig mycket ogärna dit själv då hon är van vid att bli avspisad. Hon har upprepade suicidförsök bakom sig. Trots att annan psykiatrisk personal och polis gör andra bedömningar läggs inte personen in på avdelning.

Vid senaste tillfället detta äger rum är hon i sådan affekt att hon inte kan prata och inte kan orientera sig. Trots detta skickas hon hem i taxi med sjukresa med en lugnande tablett. När vi tittar i hennes journaler efter vad som tår finns inget antecknat i dessa om något besök på de aktuella datumen. Trots att hon skjutsats dit 8- 10 ggr detta år finns bara en notering om att hon varit där. Det ovan givna exempel är inte noterat.

Man 28 år, skickar sms till närstående med bild på hur han tejpat för badrumsdörren med silvertejp från insidan och lagt sej i badkaret med ett antal engångsgrillar han avser att tända eld i för att på så vis ta sitt liv. Närstående larmar 112 som snabbt på plats slår in port, ytterdörr och badrumsdörr med yxa. Ett släckningsarbete tar vid samtidigt som ambulansen tar med mannen som ännu inte tappat medvetandet. Den somatiska bedömningen är inget problem och mannen tas därför till länsakuten St Göran där han skrivs in på avdelning.

Mannen har tidigare sökt till länsakuten ett par gånger med starka suicidtankar och planer och fått lämna akuten utan att ha blivit inlagd, som han önskat själv för att skydda sig från skada och suicidalitet. Uppmanas att söka sin vårdcentral för vidare utredning. Något han inte gjort utan försökt att snabbt återkomma i arbete.

Känd suicidalitet tidigare i familjen, vilket han också uppger.

Efter att ha blivit inskriven på avdelning när han anlänt med ambulans sker ett personalbyte. När ny dr går på sitt skift uppger denne att mannen kommer att skrivas ut. Hen gör bedömningen att det akuta måendet stabiliserats. Han kan höra av sig närsomhelst igen, uppger dr. Mannen har varken skor, jacka, plånbok eller andra möjligheter att ta sej från platsen. På frågan hur han ska komma hem blir han erbjuden att få låna telefon för att ringa närstående. Vilket han tackar nej till eftersom han känner att han redan belastat sin omgivning svårt. Han beger sig därför från St Göran gående i strumplästen över Tranebergsbron och vidare hemåt. Oktober 2021.

Man 26 år, kommer till länsakuten sen lördagskväll med ångest, sömnstörningar, uttryckt suicidalitet och viss beroendeproblematik. Önskar hjälp, vet inte vilken. Har med en förälder och denna är med vid undersökningstillfället med. Väntetiden på bedömning har uppgått till drygt 4 timmar.
Mannen berättar att han förlorat en bror i suicid ett par år tidigare. Läkaren ber att få tala med patienten i enrum och efter det hänvisas patient och förälder åter ut i väntrummet för att få mer besked. Efter ytterligare två timmar kommer en sköterska ut i väntrummet med beskedet att han inte behöver stanna, uppmanas att söka sin vc dagen efter och får en påse med ett antal Atarax och Mitrazapin.

Mannen och dennes förälder får ägna ett antal timmar till att söka kollektivtrafik för att ta sej till bostaden då nattrafik tabell råder.

Mannen söker flertal gånger men därefter blir förälder alltmer utestängd. Vid ett tillfälle ringer han förälder och uppger att han inte vågar gå ner och ta tunnelbana för att han nog kommer att hoppa, vilket han även uppgett för läkaren. (Kanske inte relevant för resten men föräldern lyckades få låna pengar och kunde beställa en taxi för att ta hem sonen säkert.) Mars 2022, september 2022, december 2023 och juni 2024 har vård sökts på länsakuten för suicidalitet.

Kvinna, 41 år med känd psykossjukdom sen årtionden kommer till länsakuten då röster i huvudet allt starkare manar henne att ta sitt liv. Önskar inläggning för sin säkerhet. Tror själv att hon triggats av ett vägarbete nära sin bostad där hon måste passera varje dag, där har de sänkt staket över bron och hon får impulser att hoppa. Återkommande suicidalitet, två tidigare försök. Avvisas med hänvisning till sin ordinarie vårdgivare i psykiatri nästkommande dag.

Kvinna, 34 år kommer till länsakuten med känd psykiatrisk status bipolaritet. Nu uppger hon suicidalitet som kommer och går men har inte bestämt hur eller närmare datum för suicidet. Inget tidigare suicidförsök. Blir avvisad och uppmanas söka sin ordinarie psykiatri kontakt. Kvinnan uppger att hon troligen inte blir tagen på allvar för att hon inte hade bestämt ett datum eller hur hon avsåg ta sitt liv.

Analys
På Länsakuten i Stockholm har det utvecklats en kultur av höga trösklar. Det är svårt att bli inskriven i vård. Budskapet från akuten har uppfattats av patienter som i hög grad väljer att inte uppsöka Länsakuten trots väldigt dåligt mående.

Kriterierna för att bli inskriven är konkreta suicidplaner eller psykossymtom. Även om man mår så dåligt att man inte kan ta hand om sig – skickas man därifrån. Ibland har patienter som själva uppsökt vården fått svar att själva det faktum att de uppsöker vård, visar att de mår för bra för att tas in i slutenvård.
Det kanske är så att psykiatrin av någon anledning vill komma bort från att människor ”lägger in sig”. Vi menar att det finns ett stort värde i att människor har den möjligheten. Det är en säkerhetsventil som vi menar är eller kan vara suicidförebyggande.

En del patienter som inte har något annat eller som inte kan ta till sig annat stöd kan må bra av att ”lägga in sig”; man får sova, man får äta, de grundläggande omsorgsbehoven tillgodoses, och kanske kan man i en sådan vårdepisod också knyta eller återknyta  kontakter med närstående eller andra instanser i samhället som kan bistå en.

Vi hoppas på en förändring från Länsakutens sida.

Skribenter: För SLSOs centrala brukarråd Per Sternbeck, Equal, info@equalsthlm.se
Maja Svärd, SPES, maja.svard@spes.se

Inlägget Länsakuten i Stockholm släpper ingen jävel över bron! dök först upp på Equal.

Equal fick ett brev som tydligt belyser vanliga brister i socialtjänstens arbete med att sätta ”barnets behov i centrum” genom att sätta press på föräldrar. En press som inte sällan leder till stort lidande för de som drabbas. Socialtjänsten verkar vara omedvetna om sin makt och vilken effekt deras ingripanden, ord eller signaler innebär för de som utsätts för den. Den nya socialtjänstlagen håller på att sjösättas och ett stort problem för socialtjänsten är människors ovilja inför att ha med soc att göra. Ansvaret för denna ovilja måste läggas på socialtjänsten. Tyvärr verkar många personer som arbetar i den inte vara villiga att axla detta ansvar. / Per Sternbeck

Bara ett fåtal dagar inpå det nya året skulle min dotter städa undan julstöket. Hon är en ung ensamstående mamma till en tvåårig son och har även öppnat hemmet och hjärtat för två katter från ideellt katthem.

Hon hade dekorerat fint med julmat, ljus, gran, pynt och paket, och skulle nu städa efter jul-myset. Några julkulor hade åkt bakom hennes hästskoformade soffa och när hon försökte få fram dessa klämde hon fingrarna bakom ena hörnet samtidigt som motsatta hörn kilade sig fast mot väggen och låste hennes hand som i ett skruvstäd. Hon försöker febrilt komma loss men fingrarna svullnar mer och mer.

Under städningen hade hon samlat dagens blöjor och från kattlåda i en kasse i hallen. Som vilken förälder som helst under jul hade hon tagit det kravlöst med disk och låtit sin son leka runt med presentpapper som barn älskar. Just detta ledde till att hon fruktade att ringa 112 genast.

Runt ett på natten får jag ett samtal från henne där hon skriker och gråter hejdlöst att hon inte kommer loss, att socialen kommer ta hennes son om hon ringer 112 och de ser hemmet, framförallt soppåsarna vid dörren.

Min dotter har en insats med boendestöd som kontinuerligt är hos henne för att råda upp städrutin och de har påtalat vilken utveckling hon tagit på denna fronten. Även jag som mamma har sett en markant förändring till det bättre och förutom detta med städning är hon en jättefin mamma till sin son. Min dotter har jobb och sonen går på dagis under hennes arbetstimmar och har även en avlastningsfamilj varannan helg.

Då jag får detta samtal klockan ett på natten från min dotter reagerar jag direkt och ringer 112. Något som jag nu måste sitta och känna en halv skuld över. För detta ledde till att socialtjänsten kopplades in. Jag känner väl till att det är obligatoriskt att polis, brandkår m.fl. redogör för socialen om varje utryckning de gör där ett barn finns med i bilden. I vissa fall är det befogat, högst befogat och bra, men absolut inte i alla fall; då detta leder till att ett litet normalt lyte blir ett fatalt problem med stora konsekvenser.

Efter två timmar är min dotters hand äntligen frigjord, polis, brandmän och sjukvårdare har alla förenats i gemensam insats och fått loss henne. De fick ta sig in genom att krossa ett fönster i det ena rummet eftersom min dotters lägenhetsdörr och trapphusets dörr var låst. Samtliga var varma och tröstande och gjorde situationen oerhört trygg för min dotter och den ene brandmannen lekte med hennes lille son som vaknat av kaoset. Min dotter beskrev dem alla med stor ömsint eloge.

Jag rådde min dotter att genast ringa på morgonen till polisen och begära ut en händelserapport för att ha svart på vitt hur utryckningspersonal utrett händelsen och att inte socialtjänsten ska kunna vinkla händelsen på felaktigt vis. Strax efter att rapporten är begärd får min dotter ett andra samtal från socialtjänsten denna dag och plötsligt begär de att hon och sonen skall lämna lägenheten annars kommer de behöva att, placera sonen.

På eftermiddagen strax efter 15, och då det redan börjat mörkna och med flera minusgrader och snö ute, sätter socialtjänsten ett än värre skruvstäd över min dotter. Hon måste hitta någonstans att vara annat än i sitt hem annars tar de hennes son.

Vi är flera familjer som går ihop oss i protest kring detta, kräver svar från Soc och ifrågasätter, planerar laborerar och stöttar. Det smartaste vi kommer fram till är att ta kontakt med jurist med socialrättskompetens genast, detta är ens rättighet så fort socialen vänder en händelse till att bli ett rättsligt fall, och i alla fall, då de med finstilta ordvalser hotar att ta ett barn, då skall ett juridiskt ombud kontaktas. Vi ville samtliga att hon skulle begära av socialtjänsten att de försåg henne med ett hotellrum/ boende för att agera på sin egen bedömning. Men de ”var ledsna” över att inte kunna det, de var ju inte ordinarie mfl bortförklaringar. Min dotter fick panik och packade i all hast en väska och med sitt krossade finger drog hon sonen i vagnen genom slirig snö till busstationen. Vi i gruppen följde med vitalt under hela resan.

Är detta socialtjänstens spetskompetens? Vi låter nu er själva granska frågan, för den är väldigt oförklarlig för oss inblandade. Och min dotter är långt ifrån ensam om att stå under socialtjänstens agerande där varken lagar, barnkonvention eller FN’s barnperspektiv följs.

Vi inblandade krävde att socialtjänsten motiverade sin bedömning och svaret var då de visste att vi var flera åhörare, att de skulle inte alls ta sonen och anledningen att de ansåg det nödvändigt att lämna lägenheten var oro över att det kunde bli kallt och att utryckningspetsonalen upplevt lägenheten som väldigt ostädad.

Insatsen från socialtjänsten med boendestödet hos min dotter har enligt dem själva lett till stor förbättring gällande städningen hemma, hemmet har under deras strikta insyn flera gånger i veckan ansetts i vårdat och godkänt skick. Pojken går på dagis, mamman jobbar, är frivillig till insatser som hon själv sökt stöd i, ändå stupar hela bilden ner i en helt annan verklighet när andra aktörer i samhället blir delaktiga. Så då frågar man sig, är socialtjänsten ren under fötterna när de kliver in i ert hem för att bistå? Den samhällsresurs som de faktiskt skall utgöra som ett skyddsnät, för individer, familjer och främst för barn, är den säker annat än på deras egna papper? De hade ingen akut plan, hade inga resurser att möta upp för att agera på sin egen bedömning, att säkerställa situationen de ansåg såpass riskfull att ett barn hotas att tas ifrån sin förälder med stöd av lag som skall skydda barn. De skall tjänstgöra som yttersta skydd av barn men vi ser inget annat än att de tjänstgör sin egen lön, sin plats i makten och sina rättsosäkra narrativ.

Min dotter hann att ta bussen till Nässjö central en underbart säker och trygg plats sent på kvällen i efterdyningarna av både jul och nyår, hockey-yra och samhälls-trash som ruvar helt osencurerat just där. En timme sitter hon på denna kalla tågstation med sin lille trötta och hungrige son. Detta- var vad socialtjänsten hade i beredskap!!! Hon sitter där och oroar sig för sitt tejpade synligt trasiga fönster hemma, på sina älskade katter som  en av dem levt ett liv många gånger värre än hur det senaste dygnet sett ut, tänker på sin sons lilla fint inredda rum, gosedjur och leksaker och mjuka fluffiga filtar och presenter, skall detta finnas kvar när hon kommer hem igen?

Hade socialtjänsten kunnat knyta trådarna i sitt skyddsnät med en jourservice, hyresvärden, kyrkan, kvinnohem m.fl. utifrån situationen? Nej det kunde de inte, men ett Jourhem till pojken kunde de ordna.

Skribent: Judit Winterborn Dickson
Ateljé DARKSIDEart

Inlägget Aneby 2026: Socialtjänstens ingripande ifrågasätts efter olycka dök först upp på Equal.

Privata utförare avlade förra året mycket låga anbud på att driva psykiatrisk specialistvård i fyra olika geografiska områden. Nu har de tagit över verksamheterna och trots utfästelser om oförändrad kvalitet börjar en av utförarna, PRIMA, direkt säga upp personal och lägga ner avdelningar och mottagningar. Vad gör politiken och hälso- och sjukvårdsförvaltningen?

Privata utförare lämnade förra året anbud på att bedriva psykiatrisk öppenvård i fyra olika geografiska områden i Region Stockholm. Kostnaderna var i samtliga fall 60 % billigare än det senast lämnade anbudet. Trots det lovade utförarna att man skulle bedriva vård av lika god, eller bättre kvalitet som förut. Brukarorganisationerna var mycket tveksamma men på möten med ansvariga på hälso- och sjukvårdsförvaltningen bedyrade dessa att allt skulle bli bra.

”Vi har haft ett omfattande kravbatteri på anbudsgivarna Det har varit tydliga skallkrav på kompetens och på att vården ska bedrivas enligt gällande lagstiftning och riktlinjer. Vi har också haft ett omfattande ska-krav på att det ska finnas psykosteam, intensiv öppenvård, team för ätstörning och så vidare

—Jag skulle ha varit mer bekymrad om det varit mindre tydliga skall-krav. Men det här är väldigt tydligt, saker ska finnas på plats – så det är upp till oss att säkerställa att kraven uppfylls. Det här är inget löst handslag – detta är skarpt läge.”

Nu har det skarpa läget blivit verkligt skarpt. PRIMA, en av utförarna har efter mindre än en månads drift, enligt tidningen Mitt i, meddelat att de tänker dra ner bemanningen inom hela psykiatrin i nordost från tidigare 240 anställda till 120 – alltså en halvering.

Den ansvariga politikern Sandra Ivanovic Rubin (MP) säger till Mitt i, att hon inte har nåtts av några uppgifter om personalnedskärningar.
– Vi kommer följa upp detta och om något skulle tyda på att bemanningssituationen påverkar kvaliteten kommer vi att agera.

Att 120 personer kan bedriva lika bra vård som 240 personer faller på sin egen orimlighet i en personalintensiv bransch som psykiatri. Köer kommer att öka, tillgång till olika behandlingsmetoder minska, utrymme för patienter med stora svårigheter minska. Bl.a.

Och frågan är hur politiken ska agera, för avtalet PRIMA har saknar vitesklausul om anbudsvinnarna skulle bryta mot avtalet. Och under hela den tid Region Stockholm upphandlat psykiatri har man aldrig sagt upp ett avtal trots att man haft information om brister i den upphandlade vårdens kvalitet.
Detta gör att talet om ”skarpt läge” inte känns så skarpt, och att politiken och hälso- och sjukvårdsförvaltningen i praktiken saknar verktyg för att ”agera”.

I ett brev till politikerna skrev HSFs brukarråd bl.a i början på året:

”Upphandlingar med pris som enda tilldelningsgrund har aldrig tidigare praktiserats i Stockholms psykiatri. Nu ”råkar” de komma i en tid av stora ekonomiska underskott för regionen. Det är kanske ett sätt för den nuvarande politiska majoriteten att sanera regionens ekonomi på, men det kommer att ske på en grupp utsatta patienternas bekostnad i de aktuella områdena. Det är något vi helt enkelt inte kan acceptera. Psykiatrisk specialistvård ska inte, kan inte upphandlas med enbart lägsta pris som tilldelningsgrund.”

Nu sker exakt det vi befarade. Patienters liv och hälsa äventyras till följd av kraftigt underfinansierade avtal som aldrig borde ha accepterats av regionen.

Hälso- och sjukvårdsförvaltningens brukarråd
Genom Per Sternbeck

Inlägget Anbudsvinnare av psykiatrisk vård halverar personalstyrka efter låga anbud dök först upp på Equal.