erik löfmarck

Det bruna folkhemmet!

2011-12-09T14:55:00.001+01:00

För två år sedan skrev jag en barnvisa (klicka på Braxens debutsingel till höger) och la ut på youtube. Till min show ”En föreställning om samhället” fick den ny text som handlar om Sverigedemokraternas retorik och hur folk förhåller sig till den. Det är en någorlunda grov och samtidigt lite tramsig visa – men skit skall med skit besvaras, och nu har jag äntligen fått ihop och lagt ut videon till "Det bruna folkhemmet"!

Mitt liv som konst

2011-09-25T16:36:00.000+02:00

Vem är konstnär? Vad är konst?
Den enda rimliga hållningen är givetvis att det är upp till varje konstnär att besvara dessa eviga frågor. Men inte heller för henne är det alltid enkelt att överblicka och bestämma det egna konstnärskapets omfattning. En tavla är kanske en tavla, men konstverk kommer ofta att spränga sina ramar för att uppgå i en helhet tillsammans med andra verk, med utställningsrummet, med publikens reaktioner, med samtiden etc. Så verkar t.ex. Lars Vilks betrakta hoten mot honom som om de ingick i själva verket.

Själv anar jag mycken konst i mina gömmor, det är bara det att jag hittills inte kommit mig för att definiera det som "konst". Nu tar jag mig därför den konstnärliga friheten att i efterhand avgöra vad i all denna materia som har verkshöjd. Här följer således en omtolkning av det mesta:

"Mitt liv" är arbetsnamnet på det stora konstprojekt jag inledde i april 1974. På ett övergripande plan är det en undersökning av vad det innebär att vara människa. Titeln är en blinkning åt den populära förståelsen av tillvaron som en kronologi möjlig att äga. Antalet delprojekt och ingående verk är vid det här laget mycket stort - här ska jag endast nämna de mer centrala.

"Min barndom" är en retrospektiv utställning som pågår i mitt huvud. Mestadels innehåller den hötorgskonst av typen blånande berg och gråtande barn. Några verk sticker dock ut, t.ex. Avunden öppnar sig, ett nyckelverk för att förstå det klassmedvetande som präglat mitt senare konstnärskap. Ibland tänker jag att man borde skärskåda samtliga alster ur ”Min barndom” - kanske restaurera dem och ge dem bättre belysning. Men samtidigt är det tidens tand och den dunkla belysningen som ger dem dess alldeles speciella lyster. Samlingen är i alla händelser svårsåld, eftersom marknaden formligen svämmar över av liknande verk.

”Mitt kärleksliv” var ett illa sammanhållet delprojekt under hela 1990-talet och fram till 2005. Ett fåtal men kortlivade separatutställningar har det dock genererat, som mestadels fått ett svalt mottagande. Småningom mynnade det dock ut i den välkomponerade sviten ”Min familj”, som bl.a. innefattar det verk jag håller allra högst i min produktion: ”Min son”.

Performancekonstverket "Mitt jobb" är utan tvekan det mest inkomstbringade i katalogen, eftersom jag uppbär ett slags statlig konstnärslön så länge verket framförs. Ibland kan jag tänka att detta verk är av det väl kommersiella slaget, att jag egentligen borde ägna min skaparkraft åt annat. Å andra sidan är verket i högsta grad föränderligt, och inom dess ramar kan jag företa mig lite vad som faller mig in.

Endast i begränsad omfattning har jag arbetat i fysiska material. Badrum med felaktig golvlutning (2006) hör till fixpunkterna i en mycket sporadisk produktion. Utetrappan (2011) kan möjligen signalera en nytändning härvidlag.

I projektet "Musiken" har jag länge utforskat hur text och ton kan vävas samman till en fungerande helhet. Det är, liksom i det mer sentida komikprojektet, fråga om ett slags metakommentarer där jag uttrycker mig konstnärligt genom att uttrycka mig konstnärligt.

"Mina vänner" är en form av social experimentkonst där jag prövar hur storheterna tid och vänskap förhåller sig till varandra. Hur sällan kan man egentligen ses och fortfarande betrakta sig som vänner? Här jobbar jag en del med sociala medier för att se hur de eventuellt kan överbrygga rumsliga avstånd. "Sociala medier" är förövrigt ett projekt i sig, till vilket detta blogginlägg givetvis måste räknas. Och precis när jag skriver detta drabbas jag av svindel och finner det svårt att hålla alla lager av kommentarer och metakommentarer i huvudet samtidigt. Kanske är det just sådana rörelser som god konst syftar till att åstadkomma?
I alla händelser behöver jag tala med en skicklig curator.

Sociologisk PS: Detta konceptkonstnärliga perspektiv på tillvaron har förstås vissa likheter med Goffmans dramaturgiska perspektiv. Skillnaden ligger i att det förra ger mer utrymme för den reflexivitet som utmärker det senmoderna självet. Goffmans förståelse av roller och framträdanden etc. tillskriver nutidsmänniskan relativt lite reflexivitet inför själva scenen och uttrycksformerna.

Öppet brev till de företag där jag är kund:

2011-05-14T08:21:00.000+02:00

Till kundansvarig eller motsvarande.
Vänligen lägg in nedanstående text bland mina kunduppgifter. Mvh Erik Löfmarck

”Kunden är visserligen kund hos [företaget], men han vill under inga omständigheter bli uppringd av [företaget]s representanter nu eller i framtiden. Inte ens i de fall då vi på [företaget] har ett riktigt fördelaktigt erbjudande att komma med, som de facto minskar kundens kostnader, vill han bli uppringd. Ej heller om vi på [företaget] skulle ha kommit på ett sätt att omvandla bajs till guld så vill kunden bli informerad om detta per telefon. Man kan också föreställa sig en situation då en galen diktator håller hela världen som gisslan, och det enda sättet att få diktatorn att avstå från att förinta mänskligheten med hjälp av atombomber är att kunden informeras om [företaget]s tjänster per telefon… Inte heller då vill kunden bli uppringd.”

Är det sociologin som gör sociologerna till vänsterpartister eller är det tvärtom?

2011-02-27T01:13:00.007+01:00

Per Gudmundson ställer frågan i SvD den 24 februari. Detta mot bakgrund av att Vänsterpartiet fått nästan 25 procent av sociologernas sympatier i en undersökning av hur samhällsvetare röstar. 75 procent av sociologerna är alltså inte vänsterpartister, varför frågan möjligen är felställd, men min erfarenhet är absolut att borgerligt sinnade sociologer är sällsynta (i Sverige och numera, ska sägas). Varför är det så?

För mig är det inte märkligare än att sociologiämnets grundläggande förståelse av vad ett samhälle är, i stor utsträckning är samma som den man finner till vänster om mitten i politiken. Det handlar om att man fokuserar strukturer i samhället, t.ex. klass, kön eller etnicitet, och hur dessa strukturer påverkar vilka möjligheter människor har i livet. Nationalekonomerna har en annan samhällsförståelse, där individernas fria val står i centrum, och hur dessa val leder till kollektiva utfall. Den förståelsen hittar sin politiska motsvarighet till höger om den politiska mitten. Den student som börjar läsa sociologi eller nationalekonomi kommer att finna sitt nya ämnes grundantaganden enkla eller svåra att ta till sig, beroende på vilken samhällsförståelse hon har med sig sedan tidigare. Kanske känner hon sig bortstött om hon inte delar förståelsen, eller så kommer hon till en ny förståelse. Jag har sett exempel på båda dessa varianter, i båda dessa ämnen.

Men, förmodar jag att Gudmundson nu invänder, varför utgår man då inte bara från en neutral och objektiv förståelse av vad ett samhälle är? Tja, numera finns det knappast någon samhällsvetare – höger- eller vänsterorienterad - som på allvar tror att det finns en sådan neutral punkt där man kan ställa sig och bara betrakta samhället. ”Samhället” är ett teoretiskt begrepp - det har ingen fakticitet, man kan inte gå ut och samla in det. Samhällsvetaren måste tänka fram sitt studieobjekt. Därmed är samhället en tolkningsfråga, och därmed måste man ge upp idén om en neutral punkt (vilket förstås inte innebär att man ger upp kraven på minutiös metodologisk noggrannhet och öppenhet vid materialinsamling och analys etc.).

Okej, men då borde man kanske slå samman ämnena sociologi och nationalekonomi, för att på så vis få en mer balanserad bild? På ett organisatoriskt plan finns sådana försök, själv tillhör jag t.ex. en institution med både statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi trivs utmärkt tillsammans och bråkar en hel del om hur samhället bäst bör förstås. Där pågår tvärvetenskapliga forskningsprojekt etc. Men just därför att det inte finns något neutral punkt är det också viktigt att behålla en viss akademisk arbetsdelning. På så vis håller vi fler perspektiv levande, och kommer därigenom att få en rikare bild av vad samhället egentligen är och hur det fungerar.

Gudmundsons främsta farhåga tycks ändå vara att forskningen påverkas av politiska sympatier. Så tolkar jag att ordet ”kvackademiker” förekommer i rubriken (som man nog inte ska lasta Gudmundson för att ha satt), dessutom skriver han svepande att ”man kan anta viss påverkan på såväl forskning som hur akademikerna uttalar sig i vetenskapens namn”. Utöver det grundläggande neutralitetsproblem jag lyfter fram ovan blir jag inte riktigt klar över vad slags påverkan som avses. Tänker sig Gudmundson att sociologerna medvetet förvanskar sina resultat i syfte att föra opinionen åt vänster och avsätta Reinfeldt i nästa val? Eller att vi drar extra hårt på data som kan vara till gagn för Vänsterparitets politik? Jag hoppas att Gudmundson vill förtydliga sig på den punkten.

På rätt spår!

2011-02-02T22:27:00.002+01:00

Apelsinteve när den är som bäst!

2011-01-21T14:17:00.000+01:00

Apropå verklighetens Göran Hägglund...

2011-01-20T17:15:00.000+01:00

…och hans forskningsfientliga inställning till akademiker med ”tillskruvade” idéer:

”Världen är inte enkel. Det är inte ovanligt att forskares upptäckter går på tvärs mot vanliga människors magkänsla. När bönder i 1500-talets Italien samlades runt köksborden för att diskutera jorden och universum höll många säkert inte med Galileo Galilei som ansåg att vår planet var rund. Många tyckte antagligen att han tillhörde något slags snofsig ´kulturelit´ och helst borde brännas på bål.”

Saxat ur en debattartikel av Uppsalas socialdemokratiska studentförening i senaste numret av Ergo (Uppsala studentkårs tidning).

Det bruna folkhemmet...

2010-12-19T20:48:00.000+01:00

Det är ganska precis ett år sedan jag la ut orginalversionen av "Nu kommer det bajs" på nätet. Här kommer den politiska versionen, som är ett slags sammanfattning av Sverigdemokraternas retorik. Ur "En föreställning om samhället".

Scenografi...

2010-12-04T17:44:00.001+01:00

eller delar av, till "En föreställning om samhället"

Matbloggen vecka 45

2010-11-11T22:05:00.000+01:00

Smaklig måltid!

För mig handlar matlagning inte så mycket om att följa recept, utan mer om att följa sitt hjärta. Kärlek kan vara lika enkel som en rödlök, brukar jag säga. Har vi glömt att vi en gång var jägare och samlare och kallskänkor? En öppen eld är allt som krävs - då minns vi genast. Det ligger i generna. Men matlagning måste få ta tid! Tid vi inte alltid har. Och då går det bra att hämta något färdiglagat ur frysen. Det viktiga är att du äter.

Men ah, känslan av att med stor frenesi och något galet i blicken få fräsa upp lite fräscha grönsaker i olja! Och vitlök. Hackad, aldrig pressad. Hackad med en mycket dyr kniv och i mycket högt tempo. Eller känslan av att själv få karva loss en biff ur något man skjutit med favoritbössan. Och att sedan få mörbulta köttet på köksbänken. Det är poesi, det är liv. Av människan utmätt.

Jag använder aldrig kryddor, det vore att göra våld på råvarans inneboende godhet.

För det finns en ursprunglighet i många råvaror, liksom i många halvfabrikat, som talar direkt till mig. Följ linjerna på en vanlig blodpudding, känn hur de beskriver en perfekt halvmåne, som hämtad ur Platons idévärld. Låt dig förfasas över fiskpinnarnas blinda omedvetenhet om sitt fragmenterade och panerade öde. Lägg en vanlig falukorv till örat och hör råmandet från gruvdriftens oxar som drog kopparen och välståndet ur jordens inre. Tills de inte orkade längre. Tills också dessa kreatur blev till korv i livets kretslopp. Med en imponerande kötthalt om 70 procent.

Jag föredrar att laga mat i förkläde, och inte så mycket annat. Nakenheten som krydda och sanitär utmaning. En droppe svett, brukar jag säga, motsvarar ganska precis en knivsudd salt.

Livslöpet

2010-11-11T19:59:00.004+01:00

sov dig smal
spring dig frisk
tänk dig glad
ät mer fisk
lär dig säga nej
förklara krig mot allt
hitta din grej
men undvik salt
ligg dig ekonomiskt oberoende
indoktrinera dig röd
be dig troende
och kör dig död

Modebloggen vecka 45

2010-11-09T21:38:00.001+01:00

Hej klädentusiaster!

Idag har jag på mig samma kläder som igår, för jag jobbade hemma och orkade inte riktigt duscha (först framåt kvällen tog jag ett bad). Tycker det är skönt med kläder som sitter lite löst, utan att för den skull bli bylsiga. Överst en fräck röd T-shirt som det står ”I wish my girlfriend played the drums” på. JC, typ 150 kronor. Lite kul, eftersom jag är gift och inte har någon ”girlfriend”. Men jag tror många kan känna igen sig i det där med trummorna.

Kalsongerna är dussingrejer från H&M, just denna dag ett par svarta boxer med stjärnor på. Jag gillar egentligen när man inte behöver tänka på att man har kalsonger, men just den här modellen har en liten tvättrådslapp som kliar lite. Faktum är att jag körde ett par enkla långkalsonger utanpå det, ett par mörkblå Helly Hansen (som jag åkt Vasaloppet i 2007, men därefter tvättat). Strumporna är också H&M, svarta, men med färgade resår högst upp. De kommer också i storpack, och jag lyckas nästan aldrig para ihop dem färgmässigt. Men hey, vad gör väl det? Det är ju ingen som ser, menar jag.

Byxorna är ett par mörkblå Levis av någon lite tråkigare modell som jag inte ens orkar minnas vad den heter. Sedan har jag växelvis haft munkjacka och bara T-shirt, beroende på temperaturen. Kolla: svårare än så behöver det inte vara att klä sig. Och just det där att ha samma kläder två dagar i rad spar mycket tid - tid som jag behöver till bloggandet. Nästa gång kommer det bilder också!

Arborism

2010-10-21T13:13:00.000+02:00

En del tänker sig att de vill åldras som en ek
Vet de om att ekar dör inifrån?
Blir ihåliga

Men kanske hellre bli hem åt rödlistade arter
än att tillsist stå ensam med sin hårda kärna?

Två föreställningar i december...

2010-10-15T16:54:00.000+02:00

Kom och förundras!
Det går bara in 50 pers i lokalen, så det kan vara bra att boka i förväg.
Biljetter till den 8 december, klicka här
Biljetter till den 15 december, klicka här

Fredagsbloggen vecka 41: Från det ena till det andra...

2010-10-15T09:33:00.000+02:00

Peter Wolodarski skrider till mångsysslandets försvar i dagens DN, apropå att Thomas Bodström lämnar politiken. Låt mig först och främst säga att jag själv ägnar mig åt mångsyssleri, och gillar idén att man kan utveckla flera sidor av sig själv samtidigt. Wolodarski menar att Bodström kanske drivit mångsysslandet väl långt, men att de politiker som plikttroget närvarar i riksdagen sällan åstadkommer något politiskt betydelsefullt. Om mångsysslarna skriver han att ”dessa personer är energiska och lata samtidigt. De har ofta flera engagemang eller karriärer som löper parallellt men saknar intresse för att på allvar fördjupa sig i dem. Deras otålighet gör i stället att de hoppar från tuva till tuva och ständigt tar nya initiativ.”

Det är dock en fin linje mellan att ha ett brett engagemang och att missköta sitt uppdrag. För egen del vill jag att mina förtroendevalda i huvudsak ska befinna sig i riksdagen, sitta i låååånga utskottsmöten och infinna sig vid voteringar. Det ligger lite i det demokratiska uppdragets tröga natur. Dessutom är dessa mångsysslare, som återfinns på många arbetsplatser, ofta en belastning för sina kollegor. Jag jobbar inom akademin och har tämligen god erfarenhet av just detta; människor som glider ovanpå verksamheten, som inte håller deadlines, som inte dyker upp på avtalade möten, som inte svarar på e-post inom rimlig tid, som genom sin konstanta frånvaro gör det svårt att hålla (forsknings)miljön levande. De kan vara nog så sympatiska och komma med goda initiativ, men de är kort sagt skitjobbiga att samarbeta med.

För att mitt eget ”mångsyssleri” (jag gillar egentligen inte det ordet - mångsysslaren är onekligen släkt med tusenkonstnären, som i sin tur alltid är en strulig fan) ska fungera har jag gått ned i arbetstid (och därmed lön) inom akademin och avsagt mig uppdrag som tenderar att svälla ut i tid, främst undervisning och kursansvar. Jag har dessutom lagt ”produktionskrav” på mig själv i form av bl.a. deadlines för att inte det ena eller andra ska bli eftersatt i perioder. För det är mångsysslarens privilegium och förbannelse att kunna ”fly” till det som känns roligast för stunden. Denna morgon visade det sig vara bloggen…

Trevlig helg!

Fredagsbloggen vecka 40: En negers uppväxt!

2010-10-08T00:07:00.003+02:00

Jag har sett en fantastisk föreställning den här veckan! Marika Carlsson spelar ”En negers uppväxt” på übertrevliga södermalmskvartersteatern Kafé Klavér (ges varje torsdag under oktober samt den 18 november kl 20.00.)

Marika är neger så det skriker om det, adopterad från Etiopien som tvååring på 1970-talet. Idag är hon en av våra absolut vassaste ståuppkomiker, men jag tänker under hela föreställningen att detta är väldigt lite ståupp. Det är framförallt en gripande berättelse om hur det var att växa upp som färgad i världens bästa land. Humorn fungerar avväpnande på det vis vi känner från Gardell, och allvaret får lättare att leta sig in. Men det som framförallt ger föreställningen udd är den i princip outtalade bakgrunden med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen denna höst. Bilderna av den slentrianmässiga - och stundtals mer utstuderade - vardagsrasismen blir riktigt otäcka, även när de serveras med Marikas varma skratt. En episod från de gamla flygbåtarna i Örseund får mig att börja gråta, och då vill jag gärna understryka att det inte ligger för mig (eftersom jag är en hård kille, längst inne).

Rasismen håller på att bli rumsren 2010. Bara sedan valdagen tycker jag mig märka en glidning i hur man talar om Sverigedemokraterna. Små saker, som att man ibland kallar partiet främlingskritiskt snarare än främlingsfientligt, eller att människor upprörs över biskop Eva Brunnes ställningstagande vid Riksmötets öppnande. Som om det parlamentariska läget plötsligt skänker paritet legitimitet, som om man glömt att Hitler också var folkvald.

Men vad en vit medelklassakademiker med allmänna (och förvisso klädsamma) vänstersympatier än skriver om de här sakerna så får de aldrig något riktigt bett. Alltsammans kan avfärdas som politisk korrekthet från en lagom bekväm skrivbordsstol. Men Marikas föreställning fäster omedelbart, den är viktig och den förtjänar en mycket större publik. Framförallt hoppas jag att Marika gör en riktigt omfattande skolturné. Och du hittar spelschemat och biljettbokningen här. Trevlig helg!

Ett klipp från El Mundo, Sthlm

2010-10-02T21:33:00.001+02:00

Fredagsbloggen vecka 39: Intet mänskligt är (eller bör vara) mig främmande

2010-09-30T21:11:00.001+02:00

Publius Terentius Afer, komiker i Romarriket, lär ha myntat uttrycket ”Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande”. Det är en bra men svår maxim att hålla fast vid, särkilt som sociolog och ståuppkomiker. Tänker på det varje gång jag lyssnar på Ring P1, då det nästan alltid slutar med att jag stänger av i en känsla av att skämmas å någon annans vägnar. Efteråt skäms jag istället å mina egna vägnar, för det är fantastiskt att det finns ett forum där vem som helst kan komma till tals i etern, på sitt eget vis om vad som helst.

För en sociolog är programmet dessutom en guldgruva på många olika sätt. Jag är ju bl.a. genuint intresserad av hur människor gör när de höjer sin röst i det offentliga rummet (småningom kommer en antologi på Boréa förlag där jag i ett kapitel studerat just detta utifrån svenska folkets brev till statsministern). Men det är svårt att lyssna på Ring P1, särkilt då lite mer konspiratoriskt lagda män(niskor) kommer till tals. Då tröstar jag mig med att inringarna knappast utgör ett representativt snitt av medborgarna, men det gör mig faktiskt bara än mer nedstämd efter en stund.

Som komiker har jag sedan debuten fått höra att det är roligt att mitt material är så politiskt (från dem som tycker det är kul med politisk humor). Mitt engagemang i Lobbyn har förstås spätt på den bilden. Även jag känner mig dock lite mätt på politik efter den långa valrörelsen, så i måndags gjorde jag ett gig (nästan) helt fritt från politik som mestadels handlade om det kvinnliga könsorganet. Det gick fantastiskt bra - här är ett videoklipp med delar av giget. Efteråt sa någon att jag likväl har kvar det där ”highbrow” tilltalet, och med det kan du komma undan med nästan vad som helst på scen. Och jag inser att det i själva verket kanske är tvärtom; som komiker bör allt mänskligt vara en främmande. Om inte i ämnesval, så åtminstone i själva framförandet.

På lördag åker jag till Linköping för att ge några studenter goda råd på väg ut i arbetslivet. Apropå saker som är mig främmande. Jag tror att jag är anlitad i egenskap av komiker snarare än sociolog - om inte blir det besvärligt.

Eftertanke

2010-09-24T22:35:00.002+02:00

I takt med att SD blir mer rumsrena (och det kommer de att bli om man ser till motsvarande partier i Danmark och Norge) kommer de att framhäva sitt budskap om det mångkulturella samhällets baksidor och samtidigt dämpa de mer öppet rasistiska argumenten kring etnicitet/ras. I det förra fallet funkar motkampanjer som ”vi gillar olika” rätt bra, men i det senare fallet är det rimligare att föra fram det motsatta: vi är alla i grunden lika. Jag läser Schyfferts inlägg i Aftonbladet som ett försvar av det mångkulturella, och Sanna Raymans kritiska kommentar till hans inlägg som en del av likhetsargumentationen. Jag tror vi måste argumentera längs bägge linjer tillsvidare. Med tiden kommer dock SD gå med på att alla människor är lika mycket värda, men istället insistera på att somliga bör åka och vara lika mycket värda någon annanstans.

Fredagsbloggen vecka 38: om SD och den kategoriella ojämlikheten.

2010-09-24T12:01:00.001+02:00

Jaha, några dagar har gått sedan helvetesvalet 2010. Sociologerna är i vanlig ordning tysta när det händer något sociologisk intressant. De sitter på sina tjänsterum (förmodar jag) och vet en hel massa saker om segregation, om främlingsfientlighet, om ojämlikhet. Men håller det för sig själva, oklart varför. Mina komikerkollegor har det varit bättre fart på, här är t.ex. ett intressant inlägg från Magnus Betnér (vars blogg har galet många läsare i målgrupper som Axcess eller Arena bara kan drömma om). Och här är en välskriven kolumn av Henrik Schyffert i Aftonbladet. Så, vad skulle en sociolog kunna säga om Sverigedemokraterna (SD) bortom att främlingsfientlighet är fel? Vilka förklaringar kan vi hitta till SD:s framgångar om vi inte tror på ren ondska eller ren dumhet? Varför envisas den organiserade ojämlikhetens förkämpar med att sticka upp sitt fula tryne överallt och i alla tider? Här är ett försök till svar.

Egentligen är det förstås inte främlingsfientligheten i sig som är problematisk, utan dess konsekvenser när den omsätts i praktik. Vi kan leva med SD i Riksdagen så länge deras politik inte får något som helst genomslag. Men om den får det leder den till kategoriell ojämlikhet mellan människor, alltså en ojämlikhet i livschanser baserad på egenskaper som rimligen ligger bortom vad individen själv kan hållas ansvarig för (i SD:s fall handlar det om hudfärg, religion, kultur etc.). Och om man tänker efter, vilket kloka sociologer som Norbert Elias och Charles Tilly har gjort, inser man snart att all slags kategoriell ojämlikhet mellan människor har samma rötter. Kvinnans underordning i snart sagt alla tider och överallt bygger på samma grundläggande principer som de svartas underordning i Sydafrika under apartheidsystemet. Okej, men hur går det till? Svaret finns i vårt sätt att organisera oss kring resurser (och håll i er nu, för det här är en smula komplicerat).

Samhället består av en lång rad organisationer av olika storlek och på olika nivåer. En organisation är en sammantagning människor och medel ämnade att fullgöra en viss uppgift. Det finns ingen plats du kan uppehålla dig på som inte är organiserad i någon utsträckning - om inte annat så befinner du dig alltid inom en stat av något slag. Vi människor löser våra resursrelaterade problem genom att organisera oss, och varje organisation stänger ute andra grupper av individer från att nyttja den aktuella resursen (utestängandet från resurser är halva poängen med organisering). Stater eller företag är tydliga exemplet på organisationer därvidlag, men även familjen är en organisation som på detta vis ”hägnar in” resurser av något slag (t.ex. pengar och reproduktionsförmåga). Den som inte tror det kan ju, som sociologen Göran Ahrne brukar föreslå, pröva att gå över till sin granne och äta middag oinbjuden.

Skillnaden mellan dem som tillhör en organisation och dem som inte gör det kan enklast uttryckas i indelningen vi och dem - tämligen bekant från debatten om SD. Den indelningen behöver inte föra med sig ojämlikhet per automatik, eftersom det inte är rimligt att alla människor tillhör alla organisationer hela tiden (jag tillhör t.ex. inte SD, vilket jag kan leva med). Problemet uppstår när ”dem” börjar definieras som sämre än ”vi” i något avseende. Och det ligger oerhört nära tillhands vid all slags organisering; vår familj är t.ex. lite bättre än grannfamiljen, AIK är lite bättre än Djurgården etc. De flesta av oss kan leva med det, vi inser att det inte är ”på riktigt” eller att det bara är en fråga om perspektiv: Vi tillhör många olika organisationer samtidigt där vilka som är ”vi” och vilka som är ”dem” ständigt skiftar för oss.

Det som blir djupt problematiskt är när vi organiserar oss efter mer raffinerade indelningar för att stänga ute människor från att nyttja vissa resurser. Den bestående ojämlikheten (alltså den ojämlikhet inte försvinner från en interaktion till nästa) uppstår när kategoriella indelningar som inte hör till själva organisationen (t.ex. man/kvinna, svart/vit, homo/hetro, kristen/muslim) kopplas samman med de kategoriella indelningar som faktiskt hör till själva organisationen (t.ex. överordnad/underordnad). När man t.ex. säger att arbetsmarknaden är skiktad efter kön, där kvinnor generellt tjänar sämre än män, är det precis detta man menar. Och det var precis på sådan kategoriell sammankoppling som apartheidsystemet vilade.

Det första steget i den kategoriella sammankopplingen handlar alltid om att en etablerad grupp förmår utestänga en nytillkommen grupp genom att definiera den som i något eller flera avseenden underlägsen den egna gruppen. Det är en sociologiskt klassisk process, mästerligt beskriven av Norbert Elias i ”The Established and the Outsiders” från 1959 (läs!). Till 5,7 procent har SD nu lyckats med denna definitionsprocess. Men organisationen Sverige har historiskt varit skicklig på att motverka kategoriell sammankoppling, bl.a. genom en diskrimineringslagstiftning som förbjuder den.

Det jag vill säga med detta långa inlägg är att vi gör klokt i att se all slags beständig ojämlikhet mellan människor som en produkt av samma grundläggande organisatoriska principer (vars mål är att hägna in knappa resurser) och mindre klokt i att stirra oss blinda på vad vi uppfattar som ondska eller ren dumhet. Det har dock sagts bättre av Charles Tilly, läs gärna hans ”Beständig ojämlikhet”, utgiven 1996 på Arkiv Förlag.

Miljöpolitisk anförande vid Lobbyn den 25 augusti 2010

2010-09-06T15:10:00.001+02:00

Herr Talman,

I den miljöpolitiska debatten kan man ibland höra följande påstående: ”Vi äger inte jorden, vi lånar den bara av våra barn” och deras barn… alltså våra barnbarn… ibland kan det vara särkullbarn inblandade också, och då blir det mer komplicerat, men tanken är densamma: vi har jorden till låns.

Jag vill, herr Talman, ägna några minuter åt att granska detta påstående i sina sömmar. Hur står det egentligen till med de ägarrättsliga förhållandena kring jordklotet, vem äger vad, vem har egentligen lånat vad av vem? Jag för min del har icke för vana att låna saker av barn, och jag har en treåring därhemma som inte på några som helst villkor lånar ut ens en legobil av fri vilja.
Men om det nu är så att våra barn faktiskt äger jordklotet, hur, herr Talman, har de då kommit i besittning av det? Man kan förstås tänka sig att generationen före oss, när den dog, valde att hoppa över vår generation och ge jorden direkt till sina barnbarn istället, alltså våra barn, men i så fall vill jag gärna se något slags testamente eller annat juridiskt dokument som kan styrka denna transaktion, herr Lagman.

Nej, allt talar för att det är vi som nu befinner oss i den yngre medelåldern som faktiskt äger jorden, och vi kan i princip göra lite som vi vill med den. Men vi har förstås ett moraliskt ansvar, jag erkänner det. Dock inte mot framtida ägare utan mot de förfäder som i generation efter generation förvaltat och utvecklat denna globala fastighet till det vi ser idag. Det har, alltsedan människan blev bofast för sisådär tiotusen år sedan, varit en lång och hård kamp för att kultivera naturen och lära den veta hut! Det är vår plikt, vi som lever nu, att skörda frukterna av denna kamp. Allt annat vore extremt otacksamt.

Vi har en plikt mot den fattige bonddrängen som för hundra år sedan, med stelfrusna händer en tidig januarimorgon, hackade bort isen på kallkällan för att kunna bära spann efter spann med dricksvatten till hushållet. Han fann förstås tröst i tanken att en dag kommer mina barnbarnsbarnbarn kunna köpa buteljerat källvatten, med smak av lime. Och björnbär.

Vi har en plikt mot sömmerskan, hon som i ett helt liv drömde om den där kjolen i butiksfönstret som hon aldrig skulle få ta på sig. Själv var hon bara en fattig barnarbetare som aldrig hade råd med finare textilier, herr Tyllman. Men hon tänkte att i en annan tid kommer andra barn, i ett annat land, att sy vackra kläder åt mina barnbarnsbarnbarn.

Vi har en plikt gentemot Carl von Linné och hans lärljungar, som när de hade artbestämt alla växter i det här landet kände viss besvikelse över hur blek den svenska floran visade sig vara när det gäller färgsättning och doft. De fann naturligtvis tröst i tanken att en dag, en dag kommer mina släktingar att kunna köpa vackra importerade snittblommor året runt. Det, herr Tulpan, är vad jag vill kalla utveckling!

Men nu vill miljörörelsen att vill istället ska ge upp och ge naturen fria tyglar. Det vore, vill jag hävda, närmast ett brott mot griftefriden. Jag undrar också vad de tänker sig att naturen ska göra med sin nyvunna frihet? Jag tror knappast att naturen längre är kapabel att klara sig själv, den har blivit vad man brukar kalla "institutionaliserad". Vi minns med fasa vad som hände på 1990-talet då man avskaffade institutionsboendena inom psykiatrin och släppte ut de sköra själarna på gator och torg. Är det samma öde vi nu önskar björken, bävern och braxen?

Faktum är att mycket av det människor uppfattar som natur i själva verket är i högsta grad kultiverat. Ta bara skogen som blänger tillbaka på oss längs motorvägarna. Den är i huvudsak ditplanterad av oss. Det är ju dessa raka rader av barrträd efter barrträd efter barrträd, herr Tallman, som har byggt vårt välstånd. Eller ägna gärna en tanke åt sköldpaddorna, herr Skalman. Hur många gånger har vi inte lite till mans spolat ner en sköldpadda i toaletten, och sedan kunnat konstatera att visst, de klarar sig en stund i våra avloppssystem - men med vilken livskvalitet? Nej, att på detta vis släppa naturen fri är ingenting annat än djurplågeri.

Det brukar sägas att miljöproblemen inte känner några nationsgränser, herr Tullman. Nej, men det är fullständigt uppenbart att de ändå är kapabla att göra något slags geografisk indelning. Det är inte vår del av världen som känner av de stora miljökatastroferna. Det är de så kallade ”utvecklingsländerna”, länder som enligt vissa bedömare kommer bli de finansiella supermakterna om bara några år, jag tänker Indien, jag tänker Kina. Länder dit våra jobb flyttar, länder vars medborgare förstås vill ha samma levnadsstandard som vi, på vår bekostnad. Här är miljöproblemen uppenbarligen på vår sida. För vem vill anlägga en fabrik i ett land där man riskerar översvämningar eller att få tak och barnarbetare bortslitna av nästa orkan? Nej, knappast någon. Och för vår del lär klimatförändringarna bli riktigt gynnsamma. En eller två grader varmare klimat kommer t.ex. ge oss bättre odlingsbetingelser. Miljön är som en blåslagen byracka: alltid vid sin husses sida, trots allt! Låt oss inte skrämmas av att den just nu skäller ovanligt högt, herr Skallman!
Tack för ordet!

Magnus Betnér och Behrang Miri till Lobbyns valvaka!

2010-09-06T09:51:00.000+02:00

Det går bra nu! Vår klubb fick på lördagen ta emot juryns hederspris på Svenska Standupgalan 2010. Stort tack, det betyder mycket! Och snart är det humorgigantisk valvaka med mingel, live-musik, direktsändning av TVs valvakor, initierade expertkommentarer (från bl.a. statsvetaren Emelie Lilliefeldt) , DJ, servering, bar - samt förstås högkvalitativ standup från en lång rad av landets vassaste komiker.

I veckan blev det klart att Magnus Betnér (utsedd till årets manlige komiker 2010) förgyller vakan med ett gästspel. För livemusiken står Behrang Miri, nästa stora hiphopgrej från Malmö.

Följande komiker är klara:
Agneta Wallin, Aron Flam, Behrad Rouzbeh, Erik Börén, Erik Hultkvist, Erik Löfmarck, Johan Sköld, Lasse Nilsen, Maggan Hammar, Magnus Betnér, Martin Lagos, Ola Söderholm, Sara Andersson och Thomas Oredsson.

Välkommen!
Länkar:
Valvakan på Facebook
Kulturhusets hemsida om valvakan

Miljölobbyn!

2010-08-25T20:10:00.001+02:00

Lasse öppnar starkt på mysiga kulturhustaket!

Fredagsbloggen vecka 25

2010-06-26T16:25:00.000+02:00

Dear Mr. governor of the island of Hvar, Croatia.Writes in English using Google Translator, hope it's okay. It is midsummer here in Sweden with all that implies of pickled herring and relatives, and I can not really express myself well in English. Recently I visited my wife and your lovely island weather was not the best every day, but when we went around in our rental car and admired the beautiful landscape. Furthermore, we visited many of the fine restaurants.

One thing that was a bit strange, we think, is that many restaurants offering dishes with local produce, especially meat. While we did not see any living flesh on our trips around the island, not a single small livestock so far as the eye could reach. Now we wonder where you keep your animals? Maybe you keep them indoors, but we saw no barns, either. It's perfectly possible that we missed any part of the Island, but in this case must be very tight for the many animals that reasonably must coexist on the small surface. I am not wise in this, and hope you have time to answer me, although the peak season has been launched. Happy summer! / / Erik

Lasse Åberg hits the fan

2010-06-24T15:06:00.000+02:00

Som vanligt med Musse Pigg för ögonen (och öronen) har Åberg designat denna bordsfläkt som en homage till sin gamle vapendragare Möllberg, vars förnamn han inte riktigt minns hur det stavas.