För en dryg vecka sen skrev Jeremiah Owyang (a k a Web Strategist) ett öppet brev till världens varumärken om det han fritt översatt kallar den kollaborativa ekonomin. En ekonomi som inte längre går ut på att konsumenten köper din produkt gång på gång utan istället hyr, prenumererar eller lånar produkter och tjänster. Det kan också handla om att köpa och sen dela med sig av en produkt.

Igår kom det en uppföljning där Jeremiah hyrt ut sin bil till en student genom tjänsten RelayRides. Idén var att själv praktisera den kollaborativa ekonomin. Dels för att uppleva den otäcka känslan av att dela med sig av en ägodel och dels för att förstå hur varumärken med etablerade affärsmodeller känner inför  de disruptiva affärsidéer som vinner mark inom den kollaborativa ekonomin. Uthyrningen gick bra och Jeremiah, som nu kommit över tröskeln, har redan fler bokningar på familjens bil.

Det handlar egentligen inte om kärnfysik som jag ser det. Snarare handlar det om känslor och självbild. Så länge en etablerad modell funkar hyggligt och självbilden från en blomstrande tid finns kvar har man mycket att förlora. Självklart är önskan att kunna välja en övervägt säker väg stark för den med något att förlora.

Readlys affärsidé att koppla ihop läsare med tidskrifter på ett nytt sätt bär naturligtvis ett annat perspektiv. Här ser vi bara möjligheter, samtidigt som vi förstår den etablerade modellens dilemma. I våra samtal med publicister möts de här perspektiven; riskreducering och möjligheternas Mecka. Det finns inga hängslen och ingen livrem. Däremot finns en tydlig väg fram där det går att ta för sig om än på lite nya premisser.

Det är min tro att det bästa sättet att ta för sig på en ny marknadplats som Readly är att gå all-in. Det borgar för en större kaka för alla som deltar och skapar samtidigt rätt förutsättningar för en kollaborativ ekonomi.

By Hugh MacLeod - Gapingvoid.com

Jag är tillbaka här. Kommer blogga  med utgångspunkt från min nya roll som marknadschef på Readly Sweden AB. Jag förväntar mig inblickar, reflektioner, viss opinionsbildning och såklart en vanligt förekommande glimt i ögat.

Sedan 2007 har jag bloggat och då mestadels om kommunikation, sociala medier och hur det nya medielandskapet påverkar vår sam- och framtid. Ämnen som fortfarande fascinerar mig mycket. Men nu vill jag skriva om annat.

Så länge jag kan minnas har jag bejakat min egen och andras kreativitet, fantasi och skapande. Att bli pappa har verkligen väckt min inre Peter Pan till liv på nytt. Lite som i filmen Hook. Det märks på jobbet men inte minst hemma med familjen och inuti mitt huvud och bultande hjärta. Om sådana saker vill jag skriva; kreativitet, fantasi och skapande.

I somras började jag skriva på allvar igen. Inte pressmeddelanden, blogginlägg och sånt. Nej, berättelser helt enkelt. Jag övar mig att skriva fiktion, att skapa. Det är fantastiskt kul. Jag fick ett hedersomnämnande för min novell ”Tack Christer” i Tidningen Skriva nyligen. Vatten på min kvarn och det pirrade till på ett mycket barnsligt sätt i magen när jag insåg att andra läser det jag skriver.

Du får gärna följa det här nya spåret på www.eriksellstrom.se/wordpress

Tack för att du läst den här bloggen.

Det här skulle kunna bli ännu ett navelskådande inlägg om hur bloggandet och min digitala närvaro går upp och ner. Om inte annat som ett sätt att komma igång med bloggandet igen. Men nu hoppar jag det.

Jag vill skriva en historisk roman. Okej, tänker du, nu ska det här inlägget handla om ännu en hopplös författardröm. Och där har du kanske rätt. Men egentligen försöker jag ju bara sparka igång bloggandet (+1 i minne). Men tillbaka till den där romanen. Jag gillar själv att läsa historiska romaner. Fantasy, sci-fi, deckare, spänning, humor och inspirationslitteratur också så klart. Så varför just en historisk roman? Jo, i min senaste inspirationsrush har jag snubblat över något närsocknes spännande. En högstatusgård från vendeltid, ett imponerande gravfält i vacker miljö och en mytisk, men tveksam, koppling till slaget vid Bråvalla. Klart som fanken jag blir sugen på att skriva. Så nu klurar jag på karaktärer och intrig, gör sporadisk research och gottar mig åt tanken på processen.

Nu kan jag avslöja att det här inte är första gången. Jag har ett gäng såna här resor bakom mig. Ofta med bra idéer. Ibland med spännande synopsis och till och med några skrivna kapitel. Visst, ett gäng påbörjade filmmanus finns där också i garderoben.

När man läser om författarskapets vedermödor inser i alla fall jag att det kräver en ruskig disciplin. Ordet låter både jobbigt och lockande. I mitt yrke bemästrar jag numera att arbeta tålmodigt och disciplinerat mot ett mål. Ibland (eller oftare än ibland) bryts disciplinen av energiska skjutsar. Jag tror mitt författarskap skulle präglas av något motsvarande om jag faktiskt var författare. Mitt bloggande och min digitala närvaro gör det definitivt. Av de energiska skjutsarna, alltså.

Ibland känner jag mig sjukt trött på kommunikation och önskar att jag jobbade med något helt annat. För det mesta är det helt tvärtom. Jag antar att den här känslan kan smyga sig på de flesta oavsett yrkesområde.

Nyligen identifierade jag min trigger för den här känslan. Nämligen frågan i rubriken – hur når jag ut? Den ställs frekvent i olika former men har samma innebörd. Ofta finns det en ångestladdad desperation inbakad i frågan. Och det är din uppgift som kommunikatör att svara på den. Eller?

När frustrationen kryper på mig måste jag nästan maniskt ta reda på vad problemet är. I det här fallet är det just utgångspunkten i problemformuleringen (”hur når vi ut”) och den förväntan som läggs hos kommunikatören. Om jag antar utmaningen med den utgångspunkten agerar jag oprofessionellt och gör mig själv en björntjänst. Fokus ska inte vara kanalval i det här läget.

Vad vill vi åstadkomma? Det är rätt fråga. Den tillåter dig att tillsammans med din interna/externa kund jobba från rätt håll. Nu kan du hänge åt det som är ditt riktiga uppdrag och förhoppningsvis din riktiga kompetens. Nämligen kreativ kommunikationsproblemlösning. Frågan om hur man når ut blir plötsligt rätt ointressant. Och med en bra kreativ problemlösningsprocess ter sig svaren på den tråkiga frågan oftast självklara.

Med rätt utgångspunkt är kommunikation något av det roligaste du kan jobba med.

Simon Sinek berättar om den viktigaste frågan du måste stålla dig om du ska skapa engagemang. Må det vara runt en förenings existensberättigande, en innovationsprocess eller ett varumärke. För mig är det fundamentalt att konstant återvända till den här frågeställningen.

Sir Ken Robinson levererar klokskap och inspiration med torr brittisk humor. Helt i mins smak. Hans resonemang påminner mycket om en tidig husgud för min del – Keith Johnstone (författare till boken Impro).

Trevlig helg.

Igår höll jag en inledning till en diskussion på Växjö kommun. Samlade var kommunens kommunikatörer för att diskutera sociala medier. Jag har märkt att jag mer och mer frångår slides med sociala medier när jag ska prata just sociala medier. Nyligen, när jag körde bil, fick jag en sån där känsla av en tankebana. En känsla som liksom klarlägger en hel del men ändå är svår att förmedla. Därför valde jag att lägga upp min inledande halvtimme igår i enlighet med tankebanan. Resultatet blev rätt lyckat tycker jag. Som allt annat kan det slipas till och tankebanan utvecklas. Men diskussionen var bra efteråt och när jag flummade ur i en lång reflektion för att sedan ursäkta just flummandet fick jag en välkommen egoboost av en deltagare: ”Du hade gärna fått flumma vidare i en halvtimme till, för min del”.

Här är Prezin och under den mina kommentarer/reflektioner inför och under diskussionen igår.

Gustav Vasa hade ingen smartphone. Det fick bli skidorna upp till Mora för att med patos, logos och kanske etos försöka engagera karlarna där. Jag gillar att ta utgångspunkten i något konkret historiskt när jag ramar in en fråga.

Snabbt hopp till 60-talet. Början på massmedias guldålder. En bekant och på många sätt kär bild med familjen samlad framför radion. De flesta i rummet kunde identifiera sig med mina varma, bomullsmjuka minnen av 80-talet med två tevekanaler och en teveapparat i hemmet. Teoretiskt sett en tid som var enklare för den som jobbade med kommunikation. Etablerade konventioner och modeller.

En liten förstärkning av massmedietiden med en bild från en Malaysisk nyhetsredaktion (om jag minns rätt). Den här typen av miljöer kunde på något sätt locka när jag funderade över vägval i livet på 90-talet. Referens till Michael J Fox och Nyckeln till framgång.

Nu till det fundamentala i tankebanan. Det som på något sätt lätt glöms bort när vi fokuserar på kanaler och teknik. Vad är kommunikation? Vad är det till för? Egentligen? När vi levde i flock för sisådär en 50-60 000 år sedan var det tydligare. Kommunikationen är ett verktyg för socialisering i en grupp. Ett sätt att fastställa status och identitet. Under massmedieeran pratades det mycket om image. Det var/är ett sätt att projicera en bild av det du vill sälja. En bild som målgruppen kan och helst ska socialisera sig med. Detta funkade eftersom massmediesamhället var enkelriktat till stor del.

Sociologen Pierre Bourdieu pratar om ett antal olika kapital vi rör oss med som människor. Han pratar om socialt, symboliskt och kulturellt kapital. Jag tänker att i socialisering blir kommunikation en ekonomi där vi genomför transaktioner av Bourdieus kapitalformer och förhoppningsvis får avkastning på våra investeringar. I form av exempelvis förtroendekapital.

Den intressanta slutsatsen man kan dra av detta är att oavsett hur kommunikationslandskapet ser ut vid en given tidpunkt definieras vi som personer eller organisationer av våra ord men framför allt av våra handlingar. Det ger att kommunikatören har ett stort ansvar på sina axlar för att ständigt komma ihåg vad kommunikation egentligen är. Detta för att kunna jobba aktivt med sitt förhållningssätt till ett ständigt föränderligt kommunikationslandskap.

Jag vill t o m gå så långt att lägga ansvaret både på kommunikatören som yrkesperson och privatperson. Mänskligheten har tacklat brytningstider förr och frågan är om man tidigare gjort det på kontorstid och i verksamhetsplanen budgeterad tid. Exemplet där grottmannen Ugh-A-Bugha lyckas tämja elden aktualiseras. Resten av stammen blir först mycket orolig. Dels för att man är rädd att Ugh-A-Bugha kan ha övertagits av onda andar och dels för att han av misstag kan bränna ner hela lägerplatsen. Eldtämjaren försöker nu förhålla sig till sin nya, och tämligen omogna, kunskap samtidigt som han vill lugna sina fränder. För detta krävs att stamfränderna är beredda att ställa om sitt mindset från att eld är farligt till att den kan hålla dig varm och en massa andra nyttiga saker.

Jobbar du med kommunikation måste du alltså bära med dig helheten när du låser dig i detaljerna. Andra yrkesroller och branscher än din drabbas också av konsekvenserna som kommer av globalisering och ny teknik. Musikindustrin, politiker, statsskick och försvarsdepartement…ja, för att nämna några. Dra på dig skinnpajen och hatten. Greppa piskan och hänge dig åt Indiana Jonesprincipen. Det blir roligare, mer intressant. Kanske lite mindre jobbigt. Mänskligheten ska igenom den här förändringen också. Med eller utan dig.

Ett av de tuffaste verksamhetsområdena hos oss på Länsstyrelsen är djurskydd. Sällan exponeras verksamhetens positiva sidor. Den kunskap som finns på funktionen drunknar lätt i bruset av myndighetsutövandet i samband med misskötta djur.

Nu funderar medarbetarna (och jag) på att starta en Facebooksida för att dela sin kunskap och visa på de många bra effekter verksamheten genererar.

Vi beskrev syfte och gjorde en plus/minus-lista under diskussionen idag:

Kladdig whiteboard men viktig diskussion.

Det känns självklart att vi ska lyfta verksamhetens goda sidor genom öppenhet. Frågan är om Facebook är rätt väg. Vi diskuterade blogg, programserie på Bambuser och andra möjligheter. Men jag vill gärna veta vad du tror/tycker.

- En verksamhet som många har åsikter om och inte sällan starka känslor. Hur når man bäst fram med kunskap och andra vinklar än det som kan anses kontroversiellt?

En av mina idoler. Enjoy och trevlig helg.
—————-

—————-