Mojtaba Ghotbi, iransk människorättsaktivist

Reza Pahlavi ska tas emot i det svenska politiska rummet på måndag. Värdarna, Kristdemokraterna (KD) och Sverigedemokraterna (SD), presenterar honom som en representant för det iranska folket. Det är missvisande.

Pahlavi är varken vald eller har något demokratiskt mandat. Att ge honom utrymme i Sveriges riksdag är därför inte neutralt. Det innebär i praktiken att man ger politiskt legitimitet åt en arvtagare till en avskaffad diktatur.

Påståendet att Pahlavi representerar en bred iransk opinion saknar tydlig grund. Stödet för honom är begränsat och starkt ifrågasatt, även inom den iranska diasporan.

I en intervju med SVT Agenda på söndagen betonade Pahlavi dessutom att han är stolt över sin fars och farfars arv i Iran. De som kan Irans historia vet att denna tid vittnar om tortyr, avrättningar, folkrensningar, förtryck av landets etniska folkgrupper och ett partisystem. Därför varna många iranier idag för en återgång till ett tidigare förtryckssystem, i ny form.

En farlig syn på krig

Än mer allvarlig är hans syn på militärt våld. Pahlavi har uttryckt stöd för att USA och Israel fortsätter sina attacker mot Iran. Det innebär i praktiken ett stöd för fortsatt krig i ett redan hårt drabbat land.
Idén att bombningar kan leda till regimskifte har prövats många gånger. Resultatet är välkänt. Krig har inte skapat stabila demokratier. I stället har det lett till kollapsade stater, nya konflikter och ökat lidande.
Att ändå hålla fast vid denna idé är inte en strategi, utan önsketänkande. Det bortser från en enkel verklighet: krig drabbar civila först, inte makthavarna.

Den som accepterar sitt lands förstörelse som ett politiskt verktyg förlorar sin trovärdighet som framtida ledare. Därmed går en sådan hållning inte att förena med anspråk på demokratiskt ledarskap.

Sverige bör dra en gräns

Svenska politiker som ger Pahlavi en plattform gör ett aktivt val. Det handlar inte bara om symbolik, utan om legitimering.

Sverige bör inte bidra till att sudda ut gränsen mellan demokratisk opposition och odemokratiska arvtagare. Förändring i Iran måste komma från det iranska folket, inte från exilpolitiker med historiskt bagage och oklar förankring.

Reza Pahlavi är ingen neutral symbol. Han är en politisk aktör med omstridd legitimitet och en linje som inkluderar stöd för militärt våld.

Att framställa honom som “det iranska folkets röst” är fel. Sverige bör inte upprepa det misstaget. Det iranska folkets rätt att själva forma sin framtid får inte kapas av bomber och yttre maktpolitik.

Inlägget Ge inte politisk legitimitet åt Reza Pahlavi dök först upp på FFFI.

Regimens rättsväsende anklagade Maryam för upplopp, handlingar mot rikets säkerhet, propaganda mot staten och krigföring mot gud (moharebeh), med påstått medlemskap i oppositionen Folkets Mojahedin. De dömde henne först till 15 års fängelse.

Trots att hon hade avtjänat sitt straff vägrade regimen att frigöra henne. Istället förlängde rättsväsendet hennes straff med ytterligare tre år, rapporterade FFFI i januari 2024, efter att underrättelseministeriet öppnat två nya fall mot henne baserade på påstådda brott.

Maryams egentliga ”brott” var att hon krävde rättvisa för dem regimen avrättat och att förövarna ställdes till svars. Hennes tre bröder och en syster var bland de många Folkets Mojahedin-medlemmar som regimen avrättade under 1980-talets massavrättningar. En av hennes bröder, Abdolreza, var en av de 30 000 politiska fångar regimen avrättade under massakern 1988.

Svenska domstolar har slagit fast att denna massaker skedde i strid med den internationella humanitära rätten.

Inlägget Iran: Politiska fången Maryam Akbari Monfared fri efter 17 år i fängelse dök först upp på FFFI.

Afsaneh Oskouei

Det iranska folket har under mer än ett sekel utsatts för inhemskt förtryck och stormakters intrång. Historiska händelser, från svälten 1917–1919 och statskuppen 1921 som förde Reza Khan (Reza Shah) till makten till kuppen 1953 mot den demokratiskt valda premiärministern Mosaddegh, visar ett mönster: makten har delats mellan monarkin, religiösa auktoriteter och utländska aktörer, alltid på bekostnad av folket och deras frihet.

Inför revolutionen 1979 blev Guadeloupekonferensen en av de mest kontroversiella punkterna i Irans samtida historia. Ledarna för fyra västmakter beslutade där att lösa den iranska krisen genom att avsätta shahen och ersätta honom med Khomeini.

Sedan dess har repressivt våld varit konsekvent och människorättskränkningarna systematiska. Under januariupproret 2026 mördades många motståndare och förvarades i svarta säckar, vilket speglar regimens brutalitet. Denna tradition fortsätter än i dag.

Trots detta har organiserat motstånd vuxit fram, lett av Folkets Mojahedin (People’s Mojahedin Organization of Iran, MEK) och National Council of Resistance of Iran (NCRI). Denna motståndsrörelse representerar en verklig möjlighet för ett fritt, demokratiskt Iran.

Under den senaste veckan har regimen avrättat flera personer. Sex av dem var MEK-medlemmar. Andra var demonstranter som regimen arresterat under det senaste upproret, inklusive ungdomar ned till 18 år. Flera befinner sig fortfarande i riskzonen för avrättning.

Konflikten och de militära angreppen från USA och Israel mot Iran har tystat eller försvagat de inhemska revolutionära rörelserna. Detta försvårar ytterligare folkets kamp för frihet och förändring.

Iranska folket bestämmer sitt eget öde

Det iranska folkets framtid kan endast säkras när iranierna själva avgör den, inte när stormakter eller en repressiv regim bestämmer. Organiserat motstånd, historiskt minne och viljan till frihet är nyckeln till ett Iran där människor inte längre hålls som gisslan.

Enligt Ahmad Ali Ansari, en av Reza Pahlavis släktingar, fick Reza Pahlavi 150 000 dollar i månaden från CIA. Han har dessutom aldrig fördömt sin farfars brott i massakern på konstitutionalister, och sin fars förtryck genom SAVAK:s avrättningar och tortyr av politiska fångar. Istället har han arbetat nära revolutionsgardet. Hur kan vi inte betrakta det som ytterligare ett kolonialt val för det iranska folket när han politiska krafter i väst utnämner honom som ledare för oppositionen?

Inlägget Iran: ett folk fångat mellan tyranni och stormakters spel dök först upp på FFFI.

Man klär det i ord som “ära”, men i praktiken är det ett pinsamt spektakel. Reza Pahlavis främsta bedrift är att han är son till en diktator som det iranska folket avsatte. Han har genom åren blivit kritiserad för sitt gullande med revolutionsgardet och för att ständigt vända kappan efter vinden. Dessutom har han vid flera tillfällen bidragit till splittring av iranska koalitioner snarare än att ena och hålla dem samman. Att ge denna exilfigur som saknar demokratisk legitimitet en plattform i riksdagen är inte bara verklighetsfrånvänt. Det är djupt oseriöst. Det hör hemma i propaganda, inte i ett parlament.

Initiativet från Nima Gholam Ali Pour, Magnus Berntsson och Arin Karapet vittnar om en häpnadsväckande brist på omdöme. Antingen förstår man inte den politiska laddningen, eller så gör man det och går vidare ändå. Det senare är värre.

Det här är inte utrikespolitik. Det är ett PR-trick. Ett billigt försök att signalera ideologisk position utan ansvar för konsekvenserna. Resultatet riskerar att göra Sverige naivt, splittrat och oseriöst i omvärldens ögon.

Att använda riksdagen på detta sätt är respektlöst och urholkar institutionens värde.

Sveriges riksdag bör därför omedelbart avstå från arrangemanget. Att gå vidare vore ett aktivt val för oansvarig politik. Det minsta man kan kräva är att evenemanget ställs in om inte bör det flyttas till en annan plats.

Initiativet och inbjudan förtjänar inte bara kritik, det bör fördömas utan förbehåll.

Inlägget Pinsamt spektakel i riksdagen dök först upp på FFFI.

Iranska nationella motståndsrådet (NCRI) tillkännagav avrättningarna av Vahid Bani Amerian och Abolhassan Montazer i ett uttalande. Regimens rättsväsende rapporterade också om avrättningarna. Den sade att de var medlemmar i Folkets Mojahedin och avsåg störta regimen och ”störa landets säkerhet”.

NCRI, människorättsorganisationer, FN-experter och aktivister hade varnat för deras stundande avrättning och krävt internationella insatser för att rädda deras liv. Varningarna kom efter att regimen verkställt dödsdomarna mot fyra andra Folkets Mojahedin-medlemmar förra veckan.

I december 2024 dömde Teherans revolutionsdomstol de sex politiska fångarna till döden för brottet ”baghi” (väpnat uppror) för medlemskap i Folkets Mojahedin. Regimens högsta domstol bekräftade kort därefter deras dödsdomar.

I förra veckan avrättade regimen även en ung man, Amirhossein Hatami, som arresterades under det senaste folkliga upproret i januari. Andra frihetsberövade demonstranter som regimen avrättat förra månaden var Saleh Mohammadi, Mehdi Ghasemi och Saeed Davoudi.

Folkets missnöje växer med varje avrättningar

NCRI:s valda president Maryam Rajavi hyllade de avrättade Folkets Mojahedin-medlemmarna samt de avrättade demonstranterna och sade.

– Genom att avrätta dessa modiga män försöker regimen försena sitt fall. Men detta kommer endast att öka folkets missnöje och frihetskämparnas beslutsamhet.

– Vahid var en ledare och stod alltid i första ledet i kampen mot den omänskliga fienden. Abolhassan Montazer, trogen Folkets Mojahedin-medlem, var en politisk fånge redan under shahens tid och satt 11 år i prästerskapets enväldes fängelser. De var den unga generationens lärare som trädde fram under de senaste upproren, sade hon.

Den iranska oppositionsledaren uppmanade återigen FN att utreda de senaste avrättningarna av politiska fångar. Hon uppmanade dessutom FN att vidta praktiska och skyndsamma åtgärder för att rädda livet på politiska fångar från Folkets Mojahedin, frihetskämpar och modiga, upproriska unga män som riskerar avrättning i Iran.

Abolhassan Montazer, 67 år

Abolhassan Montazer var byggnadsingenjör och politisk fånge både under shahens tid och under 1980‑talet under den nuvarande regimen. Han fängslades flera gånger 2017, 2018 och 2020 och greps senast den 21 december 2023. Totalt satt han över 11 år i regimens fängelser.

Vahid Bani Amerian, 34 år

Vahid Bani Amerian var elingenjör med magisterexamen i ledarskap och utmärkta akademiska meriter. Regimen hade arresterat honom vid flera tillfällen sedan 2017, senast i januari 2024. Han hade suttit i fängelse sammanlagt sex år innan sin avrättning.

Inlägget Iran: regimen avrättar ännu två politiska fångar, medlemmar av Folkets Mojahedin dök först upp på FFFI.

Revolutionsgardets underrättelseenhet arresterade honom under det folkliga upproret i januari.

Rättsväsendets nyhetsbyrå, Mizan, skriver att han och flera andra ”upploppsmakare” hade attackerat en militäranläggning i Teheran i samband med protesterna.

De trotsade varningsskyltar, vandaliserade och satte eld på anläggningen, tillade Mizan.

Den skrev vidare att Amirhossein under förhör erkände att han hade deltagit i ”upploppen” för att störta regimen. ”Jag attackerade och gick in i anläggningen för att hitta vapen och ammunition”, skriver Mizan och citerar hans erkännande under förhör.

Iranska regimen beskriver regimkritiska protester som upplopp och demonstranterna som upploppsmakare för att rättfärdiga kväsningen.

Avrättningarna utgör människorättsbrott

Iranska nationella motståndsrådets (NCRI) valda president Maryam Rajavi hedrade Amirhossein som en modig upprorisk ungdom.

Hon fördömde hans avrättning som en kriminell handling och sade.

– Avrättningen av Amir är ytterligare ett tecken på den styrande religiösa fascismens desperation inför folkets missnöje. [Den visar] regimens rädsla för ett växande uppror som strävar efter att avsätta den.

– Det internationella samfundet måste fördöma dessa systematiska avrättningar och FN:s säkerhetsråd måste ta upp dem, sade hon med hänvisning till de senaste dagarnas avrättningar av politiska fångar.

Den iranska oppositionsledaren uppmanade dessutom det internationella samfundet att begära en specialsession om Iran i FN för att diskutera den senaste vågen av avrättningar i landet. Hon uppmanade också till omedelbara, konkreta åtgärder för att rädda livet på politiska fångar och aktivister som står inför avrättning.

Människorättsadvokaten Nasrin Sotoudeh arresterad

Regimens underrättelseministerium arresterade människorättsadvokaten Nasrin Sotoudeh igår i samband med en räd mot hennes bostad. Det skriver NCRI:s kvinnoutskott i ett uttalande på torsdagen.

Hennes dotter, Mehraveh Khandan, bekräftar också gripandet på sociala medier. Hon skriver vidare att myndigheterna även beslagtog advokatens elektroniska apparater, inklusive mammas och pappas datorer och mobiltelefoner.

Familjen har inte kunnat kontakta henne sedan gripandet. De har inte heller någon information om var hon befinner sig, skriver hon.

– Vi fick just veta att mamma hade blivit arresterad igår natt medan hon var ensam hemma, skriver dottern på Instagram.

NCRI:s kvinnoutskott fördömde gripandet i sitt uttalande och krävde hennes omedelbara frigivning.

Det uppmanade dessutom människorättsorganisationer, kvinnorättsaktivister och advokatsamfund att agera för att säkra frigivningen av samtliga politiska fångar i Iran, särskilt kvinnliga politiska fångar.

Inlägget Iran: regimen avrättar ung demonstrant och arresterar framstående MR-advokat dök först upp på FFFI.

Regimen avrättade två andra politiska fångar och medlemmar av Folkets Mojahedin, Akbar Daneshvarkar och Mohammad Taghavi, i går.

FFFI varnade igår att de avrättade Babak Alipour och Pouya Ghobadi tillsammans med politiska fångarna Vahid Bani Amerian och Abolhassan Montazer riskerade omedelbar avrättning. Teherans revolutionsdomstol hade dömt samtliga till döden i samma fall.

Babak och Pouya var enligt regimens rättsväsende beväpnade, attackerade underrättelseministeriet och stödde Folkets Mojahedin med avsikt att störta systemet.

Regimens högsta domstol bekräftade också dödsdomen mot en annan politisk fånge Mansour Jamali för medlemskap i Folkets Mojahedin på tisdagen. Han riskerar nu omedelbar avrättning varnar NCRI i ett uttalande.

Internationella insatser nödvändiga för att rädda liv

NCRI:s valda president Maryam Rajavi hedrade de fyra avrättade Folkets Mojahedin-medlemmarna och sade.

– Babak, Pouya, Mohammad och Akbar är stolta lärare i sanning och uppoffring i vår tid, och deras namn kommer för alltid att finnas kvar i Irans historia.

Den iranska oppositionsledaren uppmanade FN, medlemsstaterna, och människorättsorganisationer att fördöma dessa grymma brott. Hon uppmanade dem att även vidta åtgärder för att rädda livet på politiska fångar som sitter i dödsceller.

– Det är dags för praktiska och effektiva åtgärder, såsom att stänga regimens ambassader och utvisa dess terroristdiplomater och legosoldater, sade hon.

Babak Alipour, 34 år

Advokaten Babak Alipour arresterades i januari 2024. Regimen hade arresterat honom tidigare i november 2018 i staden Rasht för hans samröre med Folkets Mojahedin. Han spenderade fyra år i fängelset.

Pouya Ghobadi, 33 år

Elingenjören Pouya Ghobadi arresterades först i mars 2024. Regimen hade arresterat honom vid två tidigare tillfällen.

Amnesty: oppositionella och demonstranter riskerar avrättning

Amnesty International varnar samtidigt för att sju demonstranter och oppositionella står inför omedelbar avrättning efter att myndigheterna avrättade fyra men i hemlighet det senaste dygnet.

Myndigheterna avrättade de fyra godtyckligt utan att informera dem eller deras familjer och advokater eller utan att låta dem ta en sista farväl. Det skriver Amnesty i ett uttalande på tisdagen med hänvisning till trovärdiga källor och tillägger.

Trots att befolkningen lider under krig och bombningar, fortsätter den iranska regimens myndigheter att använda dödsstraff som ett vapen för att eliminera oliktänkande röster och skrämma folket ytterligare. Amnesty kallar regimens agerande som samvetslöst.

– I en annan oroväckande utveckling flyttade myndigheterna fem unga demonstranter från Ghezelhesar-fängelset till en ökänd plats på tisdagsmorgonen, skriver människorättsorganisationen.

Den identifierar de fem som Mohammad Amin Biglari, Ali Fahim, Abolfazl Salehi Siavashani, Amirhossein Hatami, och Shahin Vahedparast Kolo.

– Det har väckt oro för deras omedelbara avrättning, tillägger Amnesty och varnar även för Vahid Bani Amerians och Abolhassan Montazers öde.

Regimen vägrar lämna över kropparna till familjer

Amnesty hänvisar till en insatt källa och tillägger.

– Myndigheterna har inte lämnat över kropparna till tre av de avrättade (Babak Alipour and Pouya Ghobadi och Akbar (Shahrokh) Daneshvarkar) till deras familjer, vilket förvärrat familjernas lidande och smärta.

– De 11 männen sade att de var utsatta för tortyr och andra grymma handlingar i fängelset, däribland misshandel, piskrapp, lång isolering, och hotade till döden med vapen, innan de dömdes i mycket orättvisa rättegångar utifrån tvångsbekännelser framtvingade under tortyr och varade endast i flera timmar.

Förkastar både shahens diktatur och prästerskapets envälde

Den iranska oppositionens tv-kanal, Simay Azadi, och iranska aktivister publicerade flera videoklipp från de avrättade på sociala medier. I videoklippen, som spelades in innan deras avrättning, betonar de avrättade politiska fångarna att de står fast vid sitt stöd för Folkets Mojahedin och att de kommer att kämpa till sista andetaget. I ett av klippen framför Pouya Ghobadi kampsånger och musik.

Inlägget Iran: Regimen avrättar ytterligare två politiska fångar, medlemmar av Folkets Mojahedin dök först upp på FFFI.

Mojtaba Ghotbi, iransk människorättsaktivist

Sofie Löwenmark har i en ledare riktat skarp kritik mot Folkets Mojahedin och personer som associeras med rörelsen. Men i sin iver att misstänkliggöra riskerar hon att göra något betydligt allvarligare: att återge och förstärka narrativ som den iranska regimen själv drivit i decennier.

Ledaren ger sken av att vara en faktabaserad genomgång. I själva verket bygger den på ett selektivt urval. Historiska påståenden presenteras utan kontext och där skuld genom association får ersätta saklig analys. Särskilt tydligt blir detta i behandlingen av Anne Ramberg.

Inte journalistik utan reproduktion av regims propaganda

Det Löwenmark väljer att utelämna är avgörande. Rambergs medverkan i en intervju och hennes deltagande i internationella upprop, tillsammans med över tusen andra framstående jurister, tidigare statschefer, politiker och opinionsbildare, handlar om stöd för mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och det iranska folkets legitima krav på demokratisk förändring. Att reducera detta till “propaganda” är inte bara felaktigt. Det är ett retoriskt grepp som syftar till att misstänkliggöra varje form av internationellt stöd till iranska oppositionella röster.

Kärnan i Löwenmarks argumentation vilar dessutom på en historiebeskrivning av Folkets Mojahedin som länge har varit en central del av regimens egen propagandabild. Självklart finns det dispyter och komplexitet kring organisationens långa historia. Men att okritiskt återge en ensidig och politiskt färgad version som obestridlig sanning är inte journalistik, det är reproduktion.

Detta är inte en isolerad företeelse. Under lång tid har delar av det internationella samfundet prioriterat en eftergiftspolitik gentemot Iran, där oppositionella krafter misstänkliggjorts samtidigt som regimens övergrepp tonats ned. Konsekvenserna av denna eftergiftspolitik är tydliga idag. Ökade avrättningar och ökat människorättsbrott och krig. Att fortsätta på samma linje genom att delegitimera oppositionella röster och ifrågasätta deras internationella stöd riskerar att bidra till samma misslyckande.

Kvinnornas ledande roll i senaste folkliga uppror undermineras

Samtidigt försvinner det mest centrala i Löwenmarks framställning: de människor det faktiskt handlar om. Iranska kvinnor som riskerar sina liv för grundläggande fri- och rättigheter. En befolkning som gång på gång visat sitt missnöje mot ett förtryckande system. Det är denna verklighet som Ramberg och många andra har valt att uppmärksamma.

Att i detta läge misstänkliggöra stöd till dessa röster som “propaganda” är inte bara intellektuellt ohederligt. Det riskerar också att försvaga det internationella engagemang som är avgörande för förändring genom folket i Iran.

Som jag tidigare har påpekat: när kritik av oppositionella rörelser bygger på samma narrativ som regimen själv använder, blir den inte ett korrektiv till makten utan ett eko av den.

Frågan är därför inte om man ska granska och diskutera oppositionella aktörer. Det ska man. Frågan är om man gör det med intellektuell hederlighet eller om man, medvetet eller omedvetet, bidrar till att flytta fokus bort från det som borde vara självklart: att världen står bakom Irans kvinnor och folk i deras kamp för frihet, demokrati och förändring.

Inlägget När kritik blir eko av regimens propaganda dök först upp på FFFI.