Filip & Fredrik

Ja, här står jag…

Fredrik — Fri, 05 Apr 2013 08:03:40 +0000

… och bara BLÅSTIRRAR in i en lampa. Det kan vara vilsamt. Prova gärna. Nu är det 4 april, jag minns den dagen med viss värme då jag en gång såg travhästen Grades Singing vinna ett lopp på Solvalla just den 4 april. Magnifik var hon, Grades Singing.

Jag minns alla dessa hästar och hur jag inte brukade spela på dem. Jag kunde åka ner till Stockholm från Juniskär, 50 mil, jag var 17 år gammal, jag hade min vän Hugo med mig, vi åkte med darriga ben ut till Solvalla för att live-titta på alla de där stjärnhästarna vi bara sett på TV. Hugo hade understundom mod att spela en tia eller två, men jag ville liksom inte att det skulle bli för SPÄNNANDE. Jag ville inte att RISKEN och rädslan att losa pengar skulle besegra NJUTNINGEN jag fann i att bara titta på hästarna – hur de satte fart på bortre långsidan, ut i tredjespår bara, magniFIKA djur, full fart i sista kurvan och sedan hela vägen in i mål. 1.13.7 på 2140 meter! Härligt. För den som bryr sig kan jag berätta att mitt favoritlopp alla kategorier är Olympiatravet 1988. Svenske hästen Callit var favorit, han hade vunnit nåt VM-lopp och skulle sopa hem det här. Men det fanns ett luddigt hot i form av den amerikanske hästen Sugarcane Hanover, som precis hade fått en norsk ägare, och kördes av den MJUKE norrmannen Gunnar Eggen. När vi kommer in i loppet är det ett varv kvar, Callit är i ledning och Sugarcane Hanover ligger och myser i andra par utvändigt.

Gud, sicken KÄFTSMÄLL det där var. Helst stum satt jag och Hugo och kollade hemma på Högbovägen. Det var nog där vi verkligen fastnade i travträsket. Där hamnade vi i fem år, innan jag började på Journalisthögskolan och vi gled i från varandra, jag och Hugo och jag och travet. Hahaha, jag inser nu att det visst är 5 april. Ja ja, då har den här lilla utläggningen varit i onödan, men skit samma. Den får PASSERA. Nu sitter jag på kontoret som vårt lilla produktionsbolag Mexiko har skaffat. Det är så härligt här, nere vid vattnet, på Södermalm i Stockholm, nära det inte klanderfria Skanstull. Några bilder kanske?

Detta är rester.

Öppen spis med orientalisk katt uppe på kanten.

Detta kallar jag “Facebook-rummet”, för det känns som att människor som jobbar på Facebook sitter så här och jobbar.

Bråte som ligger i den mindre cleana delen av Facebook-rummet.

Den orientaliska katten i närbild. Den vänstra armen kan vinka. Jag gissar att den går på batteri.

Min älskade Dylantavla är inte uppsatt än.

Nån dåre har smällt upp en chins-ställning mitt i rummet. Mitt i ETT rum.

Och här har vi Herman Lindqvist. Han är ju historie-nestor, om än omstridd säkert, eftersom människor som gillar historia är förtjusta i att beefa om historiska händelser. Herman medverkar regelbundet i vårt nya program NUGAMMALT, som har premiär på måndag på den gamla fina tiden 21.55. I det här programmet ska vi prata om de 77 händelserna som format Sverige. Men var nu för fan inte oroliga. Vi ska inte förlora oss i kravatter och saker som utspelade sig för LÄNGE sedan. Det här är mestadels relativt nutida händelser. Men likväl händelser som format oss. Det kan vara vinsten i Hockey-VM 1987, det kan vara Hotshotens inträde i svenska barer, det kan vara det märkliga topless-modet (1980-1993), det kan vara det märkliga svenska kärnvapenprogrammet, här illustrerat av hur det skulle sett ut om dåvarande statsministern Tage Erlander haft Instagram:

Ja ja. Det blir jävligt härligt. Hoppas ni kollar det. Nu ska jag låta den här dagen föra iväg mig. Jag ska plundra kylen på vidrig light-dryck. Vi ringer in helgen med Fleetwood Mac, Go your own way i en live-version där man riktigt hör hur deras kokainbruk har fuckat med näsmembranen och gjort dem göttigt nasala.

I morgon åker jag till Cannes på en TV-mässa. Kanske ska jag fortsätta skriva lite på det här utrymmet? Kanske är det fan DAGS?

Åh, min käre Bobby…

Fredrik — Thu, 20 Dec 2012 23:10:50 +0000

Jag vet inte om jag ska förgås av äckel inför min egen förutsägbarhet eller om jag bara ska släppa den satans SARGEN och känna att det fan är på tiden att jag gör en relativt optimal Spotifylista bestående av Bob Dylans 50 bästa låtar. Överskådlig och fin. Listan är – ska ni veta – framtagen på ett sådant sätt att nybörjarna gör bäst i att börja från början och hacka sig framåt. Här finns en inbyggd lube-funktion, där jag taktiskt slängt in lite hyfsat lättillgängliga saker i början, men här finns även godis för finsmakarna (“Moonshiner” och sådant).
Precis som det ska vara. Sedan har jag såklart inget verkligt bootlegobskyrt med här. Det får jag göra på en skuggig ftp någon annan gång, och JA, då ska Bobs Frank Sinatra-hyllning från 1994 (Restless Farewell) självfallet få plats.
Så länge då, får vi betrakta detta som en MYCKET snål julklapp från det här hörnet av universum. Bob Dylan gjorde mig – tror jag – till en annan person än den jag kanske var på väg att bli, då för länge sedan, 1990, när jag började lyssna på honom.
Han finns alltid med mig.
Listan finns här.
Merry X-mas på er.

Åh, Girl from mars!

Fredrik — Tue, 04 Dec 2012 14:33:58 +0000

Äh, jag återupptäckte ju den precis i denna STUND, och nu kan jag inte sluta tänka på min gamle vän Toffe från Vasa som spelade den här för mig på Storgatan 32 i Sundsvall när vi bodde i en lägenhet på fjärde våningen där tillsammans med vår kompis Martin, och det var så billigt i pizzerian på markplanet (det är ett Wayne’s Coffee nu, förstås) att jag gick upp kanske nio kilo på lika många månader och det var sista året på Journalisthögskolan och vi skrev en C-uppsats, jag och Toffe, om “Objektiviteten i musikjournalistiken – Finns den? Behövs den?” och vi hade den här bilden på framsidan

och vi skrev ju om det här för att få intervjua våra idoler Lokko, Bjurman, Gradvall, Strage och sex andra, och några månader senare tog allt slut, Toffe åkte till Finland, Martin åkte till Uppsala och jag var kvar själv i lägenheten och kände mig FRUKTANSVÄRT melankolisk och dagen efteråt skulle jag flytta till Stockholm och börja på Aftonbladet och det kändes omvälvande alltihopa så jag spelade Kent-låten “En helt ny karriär” på gitarr gång på gång på gång och riktigt KÄNDE att DET HÄR fanns det en fin symbolik i och kanske kanske skulle jag skriva en kort text om det sexton år senare.

Nu är Filip i stan igen…

Fredrik — Tue, 04 Dec 2012 14:05:06 +0000

… ja, här står han och öppnar upp hela sin personlighet framför en skylt som gör att han tänker på sin vän Pontus, förstås. Det är roliga dagar. Vi förbereder oss för nypremiären av “Jakten på den försvunna staden”, som sker i morgon, onsdag, på Rival i Stockholm, och så ska vi showa i Malmö och Göteborg också. Hoppas ni tittar förbi för fan. Vi spelade in podcasten igår, Filip berättade ganska skakande saker om sitt mentala tillstånd och jag hittade ett piller i hans mikrofonetui (han, precis som jag har ett ETUI för mikrofonen, och det är lätt att förälska sig i ordet ETUI, även om man inte prenumererar på tidningen Monocle).

Jag vet inte vad det där var för piller, och kanske tar jag för lättsinnigt på hans mentala ohälsa. Nog är det opassande, alltid, att jag ständigt sitter och ler när han berättar om sina helvetiska morgnar, men då får vi väl kalla det karaktärsdraget för MIN psykiska ohälsa då, så är allt bra.
Annars då? Jo, jag blir alltid glad när jag ser omslagsmänniskorna på tidningen Level. Inget onödigt knusslande för läsarna där inte. Vet man inte vem Shigeru Miyamoto är så får man skylla sig själv:

Som jag alltid brukar säga: MÅTTE sådant här alltid överleva. Så här ser förresten mina CD-skivor ut när decembersolen faller på dem:

Inte dumt alls! Och i andra änden av skönhetsspektrat finns grisar. Här är några jag såg i helgen, ute på Värmdö någonstans, på en plats där barn klättrar i ställningar. De erbjuds också, barnen, möjlighet att titta på grisar som står och äter genom att trycka ner sina trynen i lera.

Det blir mer och mer omöjligt att ta grisar på allvar, kan jag tycka. Då tänker jag inte ens på den gamla sanningen att grisar är “renligare än människor” för det tänker jag inte bevärdiga med ett bemötande, däremot finns det en planlöshet i det här tryn-grävandet som gjorde mig förbannad. Men nu ska vi inte oroa oss för det. Vi ska konstatera att det här är en gnistrande tisdag i december 2012, Homeland håller eventuellt på att spåra ur, tyvärr, men alla bra låtar som Dinosaur Jr någonsin gjort är fortfarande precis lika bra, så vi lyssnar en gång till på den som innehåller världens bästa gitarrsolo.

Jag vet inte vad…

Fredrik — Thu, 29 Nov 2012 09:55:40 +0000

… det betyder, detta, men vad fan, Rodriguez uppträdde alltså i Nyhetsmorgon 1998? Jag som sett “Searching for Sugarman” tänker… Jag vet inte vad jag tänker, men det gör mystiken kring hans öde lite… mindre?

Älskar…

Fredrik — Thu, 29 Nov 2012 09:50:29 +0000

… när folk får rätt så här i efterhand! Läser igenom lite gammal research i datorn och ramlar över den här intervjun med Clabbe af Geijerstam från typ 1995. Älskar honom i stillhet denna torsdag för detta:

Det var väl en tidsfråga…

Fredrik — Wed, 28 Nov 2012 15:17:55 +0000

… innan jag upptäckte Jake Bugg, men låt mig ÅTERKOMMA till det och först konstatera att jag precis klippt mig och att det var en besvikelse, det här med att det numera luktar så förtvivlat mycket kemikalier i frisersalonger. Jag vill minnas att det tidigare fanns en mild känsla av hårbotten i de här boningarna och jag är medveten om att hårbotten för de flesta är förknippat med negativa känslor, men jag gillar det ORGANISKA och mänskliga i den där doften. Det känns på riktigt. Hahaha, det känns fan o-Stockholm på ett bra sätt med hårbotten. Nåväl, sedan satt jag och stirrade in i en spegel i nästan en timme och det är vedervärdigt och jag tänker alltid när jag sitter där att människans näsa aldrig slutar växa och det finns något motbjudande i det.
Nåväl, Jake Bugg då. Det finns något genant i att börja lyssna på en artist och samtidigt som man GÖR det så börjar det trilla in mail och tweets om att man “måste börja lyssna” på just den artisten, för då JÄVLAR är man förutsägbar. På så sätt är det roligare att gå på SHM-konsert och få höra av en massa människor att det “inte är riktig musik” och sådant där, för då blir det lite FRIKTION åtminstone. Men skit i det. Har du lyssnat på Jake Bugg? Har du SETT hur lik han är en ung Keith?

Damn! Och så är han född 1994 och jag vill knappt tänka på det. Istället sitter jag här på ett fik och det kliar över hela kroppen av bortklippta hårstrån. Kan de inte få ordning på det? Alltid när jag har klippt mig så går jag in på toan, tar av mig i bar överkropp och viftar paniskt med tröjan för att få UNDAN alla jävla mjälliga hårrester från kroppen. Som om det skulle hjälpa. Men: jag älskar toaletter i frisersalonger, för de jobbar mycket med tända ljus där inne, istället för lampor och det tycker jag är mysigt.
Det här är Jake Buggs bästa låt. Älskar när han sjunger “I’ve never felt more alive.”

Ja, jag är besatt…

Fredrik — Fri, 23 Nov 2012 12:55:43 +0000

… just nu av recensentcirkusen kring Stiftelsen/Takida, tävlandet som pågår där ute, bland tyckarna, om vem som mest dräpande kan halshugga dem. Såklart är jag sen på bollen här, men så kan det gå. Hur som helst. Detta då: vad ÄR det? ÄR det Sveriges mest ängsliga skivrecensent vi ser här? Jag tror jag har träffat denne Peter en gång, i Frihamnen (don’t ask), och han verkade trevlig. Men här BLOTTAS något hemskt i honom och i tyckarkåren.

“Nu, när jag vet att det är Takidas sångare Robert Pettersson är det enklare att såga hobbyprojektet.” Say WHAAAAAAAAT?
Trevlig helg på er. Jag önskar er det med en fin bild på Björk när hon var liten. Jag älskar Island.

Åh, Ljungaverk…

Fredrik — Thu, 22 Nov 2012 10:24:20 +0000

Så det kan bli, och vad det ska KRÄVAS för att man ska UPPTÄCKA saker. Igår bilade jag till Trollhättan och hälsade på min kära gamla farmor, som sitter på ett “boende” där, bland människor som i varierande grad genomgått grönsaksmetamorfosen. Men farmor är pigg hon. Så här såg hon ut, längst till vänster, på min studentmottagning (det dracks inte, det kom inga kompisar, men det är en annan historia):
Nu har hon ont i knäna, så vi sitter mest i hennes lilla lägenhet på sjätte våningen. Hon bjuder mig på godis, men jag känner mig skamligt nog lite osäker på hur länge de där M&Msen egentligen har legat i skålen, så jag tackar vänligt nej, och vi pratar om hennes snurriga grannar, och så pratar vi om farfar, som dog 1997. Här är en bild på honom i hans krafts dagar:
Ja, det är jag i mitten, farsan är typiskt 1978-denimslackig till vänster och farfar sitter till höger och jäser, som den industrimagnat han var. Farmor berättar en massa om honon, inte enbart bra grejer, saker som jag inte visste om, och så där sitter vi i några timmar, innan hon med knakande leder tar sig ut i köket där det vankas stuvningar. Sedan åker jag hemåt igen, jag stannar alltid på samma mack, i Grästorp, där den här affären ligger:
Inne på macken köper jag kaffe, håller tummarna för att deras mjölk är någotsånär färsk och inte förpackad i minitetror som håller i fyra år, sedan åker jag vanligtvis vidare, men den HÄR gången fångade mina ögon UPP något i skivstället, som de håglöst scannade av. Det här fina omslaget:
Jag har ju BOTT i Ljungaverk, för väldigt väldigt länge sedan, mellan att jag var ett och åtta år, det ligger mitt i Sverige, en bit inåt landet från Sundsvall, mellan Sundsvall och Östersund typ, och så pass ego är jag ju att det räckte för att jag skulle köpa den där skivan, så jag gjorde det och hoppade in i bilen och rullade mot Jönköping. Ja, jag kör alltid den sträckningen på hemvägen.
Den biten ja, och sedan uppåt mot Stockholm igen. Det är en liten omväg, men det är VÄRT det, för jag vill påstå att sträckningen kring Jönköping är bland det skönaste man kan beskåda genom en bilruta i det här landet. Just ja, den här dagen var lite speciell också, för på vägen NER till Farmor så stannade jag vid niobläcket i Mariestad, eftersom jag var ute i så god tid, och tog en kaffe på ett litet fik vid torget. Mycket gamlingar där, jovialisk stämning, som det är när äldre människor återser andra äldre människor på morgonen, när de kommer ut från sina ibland deppiga lägenheter och får känna SURRET igen efter nattens mörker. Jag gillar det, men det känns weird att fälla upp en laptop där inne på något sätt:
Alldeles bredvid fiket låg en stor tegelbyggnad som tidigare inhyste en skivaffär som hette Nordlanders. Det var där jag första gången såg en CD-skiva. Den här:

Som du lyssnar på här. (Gör det! Den står sig!) Hur som helst, på vägen hem då, så började jag lyssna på den här skivan med Stiftelsen, som jag nog bara hört namnet på tidigare, samtidigt som jag febrigt bläddrade i CD-häftet i jakt på bilder från Ljungaverk. Den här tyckte jag så mycket om:
Det är alltså affären där jag köpte slalomskidor och sådant. Tidningen Buster hade en gång en tävling där förstapriset var att få gå in i en sportaffär och på en minut plocka på sig så mycket man kunde bära, och allt man fick med sig ut ur butiken fick man behålla. Jag var inte ens med och tävlade, men när jag såg vinsten FRAMFÖR mig så var det en raid inne på Wallströms Sport jag såg. Den tycks gå på sparlåga nu, men men, bläddrandet i häftet gjorde mig i alla fall helt jävla TOKIGT sugen på att åka upp till Ljungaverk och titta. (Ibland inbillar jag mig att jag är en onostalgisk person, eftersom det finns något i grunden defensivt i nostalgi, man borde ju titta framåt, vara i nuet och så där, men jag inser med åren att jag nog är Sveriges mest nostalgiska människa.) Det är ett litet samhälle, Ljungaverk, och MYTBILDEN av Ljungaverk i mitt huvud är att Ljungaverk är Springsteenskt i den mån att det där fanns en stor fabrik som hela orten levde av. Och i exakt det ögonblicket som fabriken lades ner och arbetslösheten gick i taket så smällde de upp en flyktingförläggning i Ljungaverk som skapade en massa motsättningar. DET är liksom SAGAN om Ljungaverk i mitt huvud, så när jag sätter på Stiftelsen-skivan så är det i en bisarr förhoppning om att få det här bekräftat, och det är så idiotiskt att jag inte vet var jag ska börja. Istället hamnar jag gång på gång i den nionde låten, som jag i bilmörkret inbillar mig heter “Psykiskt störd”, men som senare visar sig heta “Ur balans”, vilket är en besvikelse för mig, eftersom jag tycker att “Psykiskt störd” är en bättre titel för den låten, men who am I? Och jag lyssnar utan överdrift på den 40 gånger i rad på vägen hem, medan Jönköpings böljande landskap forsar förbi i skymningen och jag tänker att jag inte vet ett skit om Stiftelsen-killarnas framfart, kanske är de så JÄVLA poppis redan, men om de ännu inte nått upp till stratosfärerna så hoppas jag att de gör det. Här är den “The Walking Dead”-doftande videon.

“The Walking Dead”, förresten! Fan, vad det har tagit sig! Jag gav upp den i början av säsong 2, men nu är den nog tillsammans med “Homeland” det bästa som går på TV. Och han, huvudkaraktären, snacka om att vara ur balans dessa dagar!

Nu hoppas jag att det här blir en FÖRNÄMLIG torsdag för er alla!
UPPDATERAT: Fick en fin bild mailad till mig av Johan Windh, med anledning av att det är den 22 november idag. Den är skimrig och härlig. SUGGESTIV.

Ny vecka!

Fredrik — Mon, 12 Nov 2012 08:41:53 +0000

Arla morgonstund, mörkt ute, inspelning av podcasten i bilen med fucking minusgrader utanför, it’s a tough job etc, men ohyggligt roligt också, tänk att jag får göra det där med Filip en gång i veckan, och nu sitter jag på ett fik och betraktar de köldsprickor som drabbat mina fingrar efter typ tio minuter i Sverige efter den härliga Floridatrippen och jag måste verkligen skriva en grej nu när jag sitter på detta fik, men det går inge bra och jag hoppas VERKLIGEN att någon kliver in här snart, som jag känner, så att jag kan bli STÖRD!
Och distraherad.