Efter några kilometer från där vi sett tältet vid sidan av vägen dagen innan så träffade vi tre cyklister från Schweich som skulle cykla in i Argentina. Två av de tre hade cyklat kontinuerligt i tre år, och den tredje hade varit med någon månad. De två som cyklat i tre år var pensionärer och hade hyrt ut sitt hus hemma i Schweich. Vad kan man säga om det? Att det aldrig är för sent att resa!

Väl framme vid Chilenska gränsen fick vi våra utresestämplar i passen, fick lämna ifrån oss titv-dokumentet (ett tillfälligt import-tillstånd för motorcyklarna) och sedan befann vi oss i ingemansland. Vägen slingrade sig uppåt genom vackra bergspass och turkosa bäckar och floder. Regnskogen transformerades till grov skog och vyerna var fantastiska. Anderna är lägre så här långt söderut men eftersom det är kallare luft ju längre söderut man kommer är det mer och mer snö på topparna.

Vid den Argentinska gränsen fick vi nya inresestämplar och nya turistvisum. 90 dagar får vi stanna, samma som i Chile.

Nu var vi i Patagonien, och i skidorten Villa La Angostura (som påminde om svenska Åre) och det var dags att tanka. Bensinen kostade 3,75 Argentinska pesos vilket är 7,50 kr. En markant skillnad mot Chile, och framförallt mot Sverige!

Vi körde inte så långt innan vi hittade en agrocamping som lovade Chorizo till middag så där stannade vi. 25 pesos per person kostade campingen, också det klart billigare än Chile.

Slideshow

[View with PicLens]

När vi bor på hostal är det dock helt annorlunda. Vi får oftast parkera hojarna på en innergård eller liknande, men det är nästan aldrig direkt utanför dörren där vi sover. Då är det enklast att ta av alla väskor för att slippa springa och hämta en sak i taget. Detta medför dock nackdel; nämligen att allt tillslut ligger upp-packat i högar på golvet och på sängen och gör det mycket jobbigare att packa dagen efter.

Denna dag när vi skulle lämna vårt hostal ”Paris” i Valdivia var inget undantag. Hojarna hade ju fått sig lite service och stod därför längst in på innergården -inparkerade av tre bilar. Vi bodde på övervåningen längst bort med en hemskt brant tvådelad trappa upp. Driven av lyckan att snart få sitta på hojen igen var det snabbt gjort att parkera om hojarna så det skulle bli lättare att packa dem, bära ner all packning från övervåningen, och slänga på allt på hojen. Hostellet kostade 10000 pesos per person, och då hade vi prutat ner det 8000 pesos. Dagen vi skulle åka borde vi ha betalat för sista natten men ingen sa något och vi åkte glada iväg 10000 pesos mindre fattiga.

Vägen gick söderut på kurviga vägar, med asfalt i vår riktning och grus i motsatt riktning och omgivna av odlad eukalyptus-skog, ner till La Union där vi passade på att tanka. Vi skulle dagen efter korsa gränsen till Argentina. Vi åkte på en bro över vår kära Ruta 5 (väg 5) via staden Rio Bueno (som betyder bra flod på spanska) på asfalterade vägar. Sedan blev det mindre vägar och vid Crucero blev det grus. Uppskattningsvis har vi nog kört 1/3 av resan hittills på grus -mer än 3000km…

Den nya gaffelbensoljan kändes till en början hårdare vid dämpning men efter lite ”tvättbräda” och grus så kändes hojen helt okej. Man vänjer sig snabbt vid att något på hojen förändras oavsett om det är från det bättre till det sämre eller tvärtom.

Den lilla vägen vi åkte på slutade när den anslöt till väg 215 i staden Entre Lagos vid en vacker sjö som heter Lago Puyehue, där vi senare skulle slå läger. Men vi fortsatte på väg 215 mot gränsen några mil. Entre Lagos ligger bara ca 60km från gränsen med Argentina. Vi kom till den vackra, och i Lonely Planet omnämnda, nationalparken Parque Nacional Puyehue med vacker regnskog (!) bestående av tät vegetation, bambu, berg och vattenfall. Molnen var extremt låga den här eftermiddagen och när vi jobbade oss uppåt några hundra höjdmeter var det nästan som duggregn. Någonstans i området borde det ju gå att tälta tänkte vi, och vi såg till och med ett tält en bit in i skogen -oåtkomligt med motorcykel, så till slut åkte vi tillbaka till sjön vid Entre Lagos, för det var blött, kyligt och rått i nationalparken.

Plötsligt blev det uppehåll och vi såg faktiskt en blå fläck uppe i skyn, och ett snabbt beslut att packa togs. Det blir en hel del prylar när man åker hoj, fiskar, fotar och har med sig kilo efter kilo med annan elektronisk utrustning. Allt ska ner på sitt ställe i packningen. Som jämförelse till denna gång så brukar vi vanligtvis snitta en och en halv timme från att jag går upp (jag sover längst) tills att vi rullar vidare. Regnet började smattra igen när det var dags att packa ner tältet, som faktiskt hade torkat nästan helt, men jag hann få ner det innan det blev blött igen.

Påpälsade med våra regnställ som vi nu har lätt tillgängliga i packningen åkte vi först till den lilla staden Los Lagos för att köpa fler av de goda pirogerna som vi åt dagen innan. De var tyvärr slut så vi fick nöja oss med sopaipillas med smält ost i. Sopaipillas är som en friterad tjock tortilla, smakar lite sött och kommer i lite olika storlekar och varianter, beroende på var man köper dem. Dessa var ca 20cm i diameter och fyllda med massor med ost. Två var av dessa och vi var proppmätta! Priset: ca 5kr/st.

Packboxen fortsatte läcka olja så för att inte få mer stänk på byxan och stöveln stannade jag och torkade av gaffelbenet. Vi körde i ca en timme i växlande regn och uppehåll till Valdivia, där vi tog in på ett jättemysigt litet hostal som hette Hostal Paris. Trådlöst internet på rummet är ett krav numera, vi måste ju kunna blogga och kolla upp saker. Roberto kollade snabbt upp vad nya packboxar från BMW kostade, och om det fanns några firmor i närheten (BMW skulle ha 15000 pesos /st visade det sig senare, ca 225kr/st 2010-02-19). Roberto hittade en firma som vi gick till, de skulle ha 50000 pesos för byte av två packboxar inkl material. Vi hade ju dock inte packboxarna än, men killen på verkstaden tipsade om en annan firma där han själv köpte grejer. Vi gick till denna firma och där fanns det lådvis med packboxar, det gällde bara att kolla vad vi hade för mått. Skulle det vara special var de tvungna att beställas.

Vi gick hem och kollade upp måtten på packboxen och monterade av framgaffeln som vi sedan gick tillbaka med till verkstaden. 54×41x11 (yttre diameter x innre diameter x höjd) var tydligen ett vanligt mått på packboxar så de fanns i lager (och kostade ca 5000 pesos/st = 75kr) men vi slog på stort och lät firman göra hela jobbet. Vi passade även på att köpa gaffelbensskydd, likadana som Roberto har på sin hoj, och allt som allt gick det på 60000 pesos (900kr 2010-02-19).

Verkstan ville ha fyra timmar att montera packboxarna så resten av dagen spenderade vi med att promenera runt staden. Vi hamnade mitt i en marknad och tydligen skulle det hållas konsert senare på kvällen. Vi gick också förbi Home Center som är motsvarigheten till Bauhaus för att köpa någon sorts regnhandskar. Det är inte så lätt att hitta sådana specialgrejer när man är i ett annat land och dessutom i en liten stad. Men vi hittade handskar! Arbetshandskar i vinyl, som passar perfekt utanpå våra crosshandskar. De var billiga också; 497 pesos vilket är ca 7kr. Vi kom hem igen datade lite och sedan hämtade vi gafflarna. Det var inga problem att få på gaffelbensskydden, även om det var lite bökigt i kvällsmörkret.

Nu kvarstår bara att se om SAE 10W gaffelolja ger rätt dämpning. Ett första test tydde på att dämpningen var avsevärt hårdare än innan.

Slideshow

[View with PicLens]

Vägen till staden med det fantasifulla namnet Panguipulli bestod av omväxlande nyasfalterad väg och dammig grusväg. Där intog vi en kaloribomb till lunch, Roberto tog en Churrasco och Jonas en hamburgare. Båda med lika flottiga som goda pommes frites.

I näheten av Los Lagos stanade vi vid en flod där det verkade vara lovande flugfiske. Jonas hann fiska lite sen kände vi de första vattendropparna. Vi hann få upp tältet och tarpen innan det riktiga regnet kom vilket var tur då det regnade kraftigt resten av den dagen. I Los Lagos hade vi köpt piroger till middagen och det visade sig vara de godaste pirogerna hittills på resan. Vad det var som gjorde de så speciella vet vi inte exakt, annat att det var ett annat kött i. Kanske kyckling.

Tack vare tarpen höll vi oss torra och kunde sitta utomhus och ha en brasa igång. Mycket trevligt.

Dagen efter stannade vi vid floden hela dagen. Det regnade av och till. Vid ett uppehåll åkte jag in till Los Lagos och köpte lite godsaker (bland annat Chis Pop) och middag. Det blev friterade piroger och sopaipillas minst sagt sprängdfyllda med ost. Jag såg när de gjorde dem och ostskivan var 10×15x2 cm. Galet gott!

Efter middagen blev det mera godsaker såsom läsk, jordnötter och såklart Chis Pops samtidigt som vi tittade på ”Remember the Titans”. En film som alltid får en på väldigt bra humör och som får en att vilja ge sig ut och uträtta stordåd

Slideshow

[View with PicLens]

Vid dagens slut tittade vi på en film i tältet och sov sedan som vanligt gott.

Dagen efter packade vi ihop, korsade floden igen och körde vidare. Vi passerade genom Villarica och Pucón som är väldigt ”turistiga” men väldigt fina bergsbyar fyllda av timmerhus och vackra stugor. Tänk ”urtypen av schweizisk alpby” och du hamnar rätt. Passande nog var vägarna riktiga berg- och dalbanevägar som slingrade sig fram genom landskapet och på vägen ut från Pucón stannade vi till vid en liten timmerstuga som sålde ”Kuchen”. Vi visste inte vad detta var och ville prova. Det visade sig vara hallonkaka som var obeskrivligt god. Med hallonfyllda magar och större delen av kakan i toppboxen körde vi västerut mot kusten igen.

Att tända en brasa gör vi så ofta vi får chansen, oavsett om vi ska grilla eller inte. Det hör liksom till. Denna gång hade vi dock köpt chorizo så brasan var extra befogad denna gång

Slideshow

[View with PicLens]

Tar fram köket, gasen,vattnet och min kåsa. Snart bubblar vattnet och dagens första te-kopp intas. Försvinner iväg in i boken och runt nio-halv tio väcker jag Jonas då min mage inte längre nöjer sig med te. Standardfrukost bestående av havregrynsgröt med russin i. Och en kopp te givetvis

Från det att Jonas går upp tills vi är på väg tar det ungefär 1 1/2 timme. Ingen stress och allt görs i lugnt tempo. Runt elva är vi på väg. Två timmar senare är vi i staden Temuco och vi äter en lunch bestående av en väldigt god köttmacka som köps bredvid vägen. Åker vidare genom staden och passar på att surfa i en bensinmack (gratis wi-fi på Terpel bensinmackar!) och träffar även på lite människor som ger oss tips på bra fiskevatten i närheten. Kul att alla är nyfikna och vill hjälpa.

Kör vidare i strålande solsken och kommer via grusvägar från staden Cunco till nationalparken ”Huerquehue”. I närheten av en fin bro över en å hittar vi vår nästa tältplats. Vattnet i ån är minst sagt klart och Jonas är snabbt framme med fiskespöt. Nästan med en gång hugger det till och första fisken är ett faktum. Må vara en ganska liten en, men likväl en fisk!

Jag kunde inte motstå hur fint vattnet var och tog ett dopp. Det var lika klart som kallt och det kändes som att bada i flytande is. Det var som att köra in spikar i fötterna och det blev inte direkt bättre ju mer jag doppade mig. Doppade huvudet vilket lämnade mig något desorienterad och omskakad. Härligt med ett uppfriskande bad

Tidigare under dagen hade vi köpt kycklingfiléer och det blev grillad kyckling med ris och tomatsallad till middag. Lyx. Efter maten en kopp te med lite kanel i och sitta och njuta av mättnadskänslan och värmen från brasan.

Sov gott.

Vaknar som vanligt runt halv åtta, drar på mc-byxorna och kängorna och går ur tältet. Det är kallt och fuktigt. Dimma som sakta lättar i dagens första solstrålar. Väldigt vackert och lugnt. Sätter på mp3-spelaren och lyssnar vidare på serien om ”The Tower”…

Slideshow

[View with PicLens]

Dagen bjöd på ett besök i Los Angeles där vi hittade en mc-butik (Moto Mania) där vi köpte nya handskar. När det gäller handskar så har det länge varit den svaga punkten i vår annars fullständiga mc-utrustning. I norra Chile behövdes inget annat än tunna cross-handskar då det aldrig var direkt kallt, inget handtagsvärmarna inte kunde klara av iallafall. Dessa var dock de enda handskarna jag hade och vi närmade oss snabbt områden där regn var mer och mer troligt. Handskarna jag hade var från Biltema och hade funkat väldigt bra men var nu på gränsen att falla isär. Samma gällde Jonas handskar. Vi hittade inga regnhandskar men köpte nya fina crosshandskar istället. Vi blundade med andra ord för problemet och hoppades att det skulle lösa sig på något magiskt sätt längre fram.

Med hjälp av gps:en lyckades Jonas hitta en flod där det verkade gå en väg bredvid. Hälsade på ett äldre par som bodde i en fin stuga och frågade om de visste hur man tog sig dit och om man kunde campa där. De sa att det gick bra och pekade ut vägen.

Återigen in bland åkrar, denna gång med ett litet tillskott av gyttja, och vi kom fram till floden som visade sig ha utmärkta ställen att campa på. Åt en middag bestående av piroger som var hur goda som helst, badade, gjorde upp en eld, fiskade och sen var den dagen slut. Förutom ett väldigt högljudd grupp som festade nästan hela natten var det ännu en mycket bra dag.

Slideshow

[View with PicLens]

Vi kom till nationalparken ganska sent på eftermiddagen vilket gjorde att inträdet var gratis (hade kostat runt 40 kr annars). Vi insåg när vi kört in i parken att det var en skidanläggning och att pisterna faktiskt låg på själva vulkanen. En aktiv vulkan. Körde runt i parken i c:a två timmar, hittade en camping men den var för dyr så vi valde att åka ut ur parken och köra till en camping som vi sett tidigare under dagen.

Ett mycket bra beslut då vi på campingen blev ”muy famosos” (mycket berömda) igen och tillbringade en väldigt trevlig timme med en stor familj som ville veta allt om oss och givetvis ta en massa bilder. En god middag bestående av en särdeles god tonfiskröra med pasta och en underbar natthimmel blev en perfekt avslutning på denna dag.

Att resa med motorcykel genom Chile är bjuder på väldigt omväxlande terräng. Min erfarenhet av att köra motorcykel var innan resan, minst sagt, begränsad. Första gången jag överhuvudtaget satte mig på en motorcykel var i Kambodja ett par månader innan denna resa. Sen blev det ett par intensiva månader i Sverige med övningskörning för att ta körkort för tung mc. Erfarenhet av att köra med en fullastad hoj på alla möjliga typer av terräng? I princip noll. Vi tog en tur på fyra dagar upp till Östersund men det var mest asfalt (även om vi hittade ett par mil med väldigt bra grusväg också).

Jonas hörde innan avresan av sig till en av chefsredaktörerna på DN Motor för att se om de var intresserade av vår historia och möjligen skriva en artikel om oss. Han fick då berättat för sig att jag var alldeles för kort för att köra en Dakar och att vi skulle vara tvungna att sänka den för att jag överhuvudtaget skulle ha en chans att nå ner till marken. Ja, han verkde ju ha full koll så det var bara att hålla med. Tyvärr blev det ingen artikel men vi fick iallafall klart för oss att jag inte skulle kunna köra min hoj (som jag redan då hade kört ett par hundratal mil). Nu, cirka 8500 kilometer senare, känns det som om jag på ganska goda grunder kan säga att han hade tokfel.

Min poäng med allt detta? Lyssna på dig själv, tro på dig själv, sikta dit du vill och kör på bara!

Ha det bäst

Slideshow

[View with PicLens]

Jag ser framför mig den fina gröna plazan (parken) där vi en hel eftermiddag satt i ett café och jobbade med bloggen. Där skrevs och schemalades det inlägg som med extremt dålig tajming publicerades precis innan skalvet. Allt detta är nu borta och en mängd människors liv har förstörts. Hur snabbt allt kan gå och hur maktlösa vi är mot naturens krafter. Jag är extremt glad över att vi inte var kvar i området och att alla i familjen klarat sig. Tack återigen för all omtanke och vi ska försöka vara lite mer precisa med var vi är för tillfället.

Vår resa fortsätter som sagt och efter Concepción åkte vi vidare söderut. Vi hade fått tips på ett fint vattenfall (Salto del Laja) och ett bra fiskeställe i närheten så vi åkte ditåt. Vattenfallet var rena cirkusen så vi nöjde oss med att titta på det från avstånd. Åkte på en grusväg längs med en floden ”Rio Laja” och hittade en väldigt mysig agro-camping. Med agro-camping menas en camping utan varmdush, el eller andra bekvämligheter, dvs en helt vanligt camping. Vi fick åka genom en åker, mota bort lite kor och öppna ett stängsel för att ta oss dit. Det var hur fint som helst och Lellky hade flugfiskespöt framme innan hojen slutat rulla då vi slog läger precis vid floden. Det verkade väldigt lovande men det fanns lika mycket fisk i vattnet som folk i campingen, dvs nästan ingen alls. Spelade ingen större roll då det var galet fint och skönt i vattnet. Middagen bestod av, som så många andra gånger – tonfiskröra med pasta. Att det kan vara så gott dag efter dag

Dagen efter började med att jag la ner hojen precis innan vi skulle åka iväg. Anledning? Glömde skivbromslåset på. Att jag ens satte dit det var helt onödigt, mer en vanesak. Mosade ena sidoväskan och en blinkers knäcktes lite. Bara att ta av stället och börja mecka. Väskan delade på sig men det var lättfixat, bara ytterligare lite bulor på aluminiumet. Som tur var hade blinkersen bara knäckts lite och åkt ut. Bara att skruva av och pilla tillbaka. På med stället igen och rulla vidare mot en ny spännande dag.

Vid det här laget hade vi åkt c:a 6500 kilometer sen starten i Valparaiso den 29 december. Inte en enda gång har det känts betungande att sätta sig på hojen och köra. Varje gång är som första gången och en känsla av välbehag infinner sig så fort man rullat iväg. Är det inte lite fantastiskt att det kan vara så roligt att köra hoj?

Slideshow

[View with PicLens]

Just nu är vi i en liten stad som heter Travelin (c.a 70 mil från Concepcíon) och surfar på en bensinmack. Först nu börjar vi inse omfattningen av vad som hänt i Chile. Har fått uppgifter om att alla i familjen mår bra iallafall.

Det senaste inlägget som publicerades på vår hemsida heter just ”Concepción”. Det var ett schemalagt inlägg som skrevs för ett tag sedan. Snacka om taskig tajming då det råkade bli så att det publicerades c:a en timme innan jordbävningen. Ledsen för all oro detta orsakat.

Planen var att återvända till Chile idag vid en stad som heter Futaleufú (ganska långt ner i söder), men jag tror vi väntar lite med det tills det lugnat ner sig och vi vet lite mer om läget i Chile.

Tack för all omtanke.

Kramar från ett soligt Argentina och som vanligt; Ha det bäst!