Åkte tillbaka till samma camping som från dagen innan, tröttare än efter en hel dags körning. Tittade på en må-bra-film ”Pineapple Express” och sov sedan gott. En mycket produktiv dag

Dagen efter var det dags att korsa gränsen till Chile igen. Gränsövergångar medför alltid en viss oro. Man vet inte riktigt vad man har att vänta sig. Inför denna resa hade vi kollat upp så mycket som vi kunde hemmifrån. Jag hade fått lite olika svar på vilka papper man behövde och om de ville ha en massa kopior på saker och ting. Vi har t.ex inget Carnet de Passages som det enligt Motormännen är krav på. Både i Chile och Argentina. Detta stämmer inte alls.

Ett litet problem, trodde vi, är att Jonas står som ägare för båda hojarna (billigare försäkring hemma). Enligt vad som står på Chilenska tullens hemsida får en person endast ta in ett fordon. När vi tog in motorcyklarna i Valparaiso sa vi helt enkelt att jag var en av ägarna och sen var det lugnt. Vi hade dock fixat ett skriftligt tillstånd på att jag fick använda hans motorcykel ifall att. Detta via en ”Notario publico”, men detta visade sig vara helt onödigt i vårt fall.

När vi korsade till Argentina la de märke till att Jonas stod som ägare för bägge men de skrev bara att jag hade tillstånd att köra den ena på en gång. Enkelt och bra.

När vi nu återigen skulle in i Chile visste vi inte hur de skulle gå med detta. Skulle jag behöva säga att jag var ägare till ena? Eller visa upp det tillstånd vi fixat innna? Inte alls. Vi fyllde i ett TITV-dokument (Título de Importación Temporal de Vehículo) där jag kryssade i rutan ”Authorizado” på frågan vems fordonet var. Jonas skrev under och sen var det klart. Inga kopior på något, de tittade bara på registreringsbevisen. Inte heller behövde man visa upp att man var försäkrad på något sätt. Nu är det väldigt enkelt att korsa gränsen mellan Chile och Argentina då dessa länder har väldigt bra relationer (finns över 50 (!) permanenta gränsövergångar). Det är betydligt krångligare och tar mycket längre tid i övriga länder i Sydamerika har vi fått höra.

Det tog oss totalt 45 minuter att först stämpla ut oss från Argentina, köra en bit till den Chilenska stationen, stämpla in oss i Chile och gå på toaletten. Sedan kunde vi glada och lättade köra vidare in i Chile mot en efterlängtad väg. La Carretera Austral! Det började väldigt bra och redan efter 10 kilometer hittade vi en perfekt camping där vi valde att stanna.

Slideshow

[View with PicLens]

Till lunch köpte Robero kött. Inte vilket kött som helst utan 800g med vad som måste ha varit rostbiff eller liknande. I Argentina är det billigt med kött och det här köttet kostade 40 pesos/kg (eller 80kr). Vi hade ingen marinad men våra snälla grannar gav Roberto en hel flaska med vitlöksmarinad och när vi hade grillat köttet så smälte det i munnen. Dubbel lycka var att vi åt grillat kött till både lunch och middag. Grillat är godast; ett beprövat koncept som håller fortfarande.

Innan det blev ”bio i tältet” fick vi höra av en förbipasserande flugfiskare och av vår snälla granne att de hade känt ett skalv mitt i natten. Det hade till och med kommit en våg på sjön (och vi var alltså mer än 700km från Conceptión, epicentrum). På morgonen efter kände Roberto av efterskalvet med lätt yrsel, och på förmiddagen fick vi en första rapport från en parkvakt. Vi fattade inte allvaret än utan packade som vanligt och åkte vidare. Vi hade tänkt åka till Chile samma dag och stannade därför på en mack i det sömniga och pitoreska lilla samhället Trevelin för att fylla på med billig bensin.

På macken fanns det trådlöst internet och vi passade på att stanna där en stund för att höra av oss hem. När vi startade datorerna blev vi alarmerade om hur pass alvarligt det faktiskt var; kommentarer på bloggen, mail, frågor på facebook och allmänna kommentarer. Så vi ringde våra mammor, uppdaterade bloggen lite snabbt och såg till att alla förstog att vi var okej. Det kanske inte skulle vara någon bra idé att åka tillbaka in i Chile denna dag, så vi stannade på en camping i Trevelin bredvid en liten flod. Precis innan vi kom till campingen får vi se ett litet gäng promenera på vägen. En av killarna i sällskapet bar på en fisk som de, visade det sig, inte hade fiskat upp utan jagat i vattnet och till slut fångat med bara händerna. Fisken måste ha vägt 8-10kg och jag som flugfiskare tröstade mig med att det måste ha varit den sista (så kan jag på så sätt bortförklara att jag aldrig får någon stor fisk när jag fiskar).

Slideshow

[View with PicLens]

I Argentina (och i Chile) köper man inte en liten ölflaska själv, utan man köper in en eller ett par stora flaskor att dela på, och det var precis vad vi gjorde denna kväll. En liter kall öl på flaska kostade 20 pesos (ca 40kr) och det var allt jag fick bidra med denna kväll, resten av ölen stod argentinarna för.

Vaknade aningen tröttare än vanligt och på detta hostel (kanske det enda i världen) var man tvungen att vara ute ur rummet kl 10. Så det var bara till att masa sig upp ur sängen, bita sig i läppen och börja packa.

Efter frukosten satte vi kurs söderut på den magiska vägen Ruta 40. En bred, svart, perfekt asfalterad väg som slingrade sig nerför berg och dalar kilometer efter kilometer. Jag kan inte minnas att vi åkte uppför alls faktiskt, men enligt GPS:en var vi på höjder mellan 600 och 800 meter hela förmiddagen. Vägen passerade till slut ett lunchställe vid ett vattenfall där vi stannade och åt. En milanesa är en stor platt köttbit panerad i ströbröd, som en snitzel, i ett stort bröd (dubbelt så stort som ett vanligt 150g-bröd) med sallad, tomat, majonäs, senap och ketchup. Vi skulle ha fått pommes också till vår milanesa, men den glömdes bort -vilket inte gjorde nåt för vi blev proppmätta ändå.

Efter lunchen svängde vi av Ruta 40 mot den breda (och förskräckligt misshandlade) grusvägen Väg 71 mot nationalparken Los Alerces, en gigantisk nationalpark med ett sjö- och flodsystem som bjöd på en mängd aktiviteter. Många tog med egen båt och utforskade parken flytandes. Andra fiskade och badade, men de flesta ville bara tillbringa helgen i lugn och ro -ett med naturen. Inträdet var 30 pesos per person och denna gång slapp vi inte betala men vi fick å andra sidan stanna i parken hur länge vi ville.

Vi åkte längs med en av de största sjöarna där de flesta gratiscampingarna låg och hittade en mysig och glest befolkad camping precis vid vattnet på tredje försöket. Middag blev en av våra favoriter: tonfiskröra med pasta. Och efter maten det vinnande konceptet: film i tältet. Denna kvälls föreställning var den tredje filmen i X-men-serien. Jag vet, det låter helt galet med filmtittning i ett tält mitt i obygden. Men råkar man ha med sig en dator med bra batteritid samt en hel drös filmer så blir det lätt så. Hade vi vandrat och inte åkt motorcykel är det ytterst tveksamt om vi hade haft bärbar dator med oss Är man 80-talist och yberbloggare så är man.

Slideshow

[View with PicLens]

Dagen efter satte vi av igen med tanken att ta in på något hostel eller camping i El Bolsón för att ladda batteriet till min hoj. Min hoj hade nämligen låtit lite trött de senaste dagarna och det var svårt att få igång den på morgonen.

El Bolsón var ett riktigt hippie-ställe med många spirituella vibbar och en skön laid-back stämning. Det var dock lite varmt att åka omkring och leta verkstäder. Vi tog in på ett hostal ”Villa del Sol”, tog ur batteriet ur min hoj och jag åkte sedan omkring med Jonas hoj och letade efter någon som kunde ladda batteriet. Efter ett par varv lyckades jag hitta ”Bolson Motos” som var precis vad jag behövde och de satte genast batteriet på laddning.

Ett par timmar senare tog vi en promenad i staden, åt middag bestående av en galet stor Milanesa (Stor macka med ströbrödsstekt kött, pommes frites, sallad, tomat, majonäs och ketchup) och gick sedan och hämtade batteriet. På vägen dit hittade vi en friluftsbutik där vi äntligen lyckades hitta en efterlängtad extra sovsäck för att slippa ta på alla kläder på kvällarna. Den kostade 150 kr vilket var helt ok och vi passade även på att köpa en stor tub gas till köket då det är betydligt enklare att använda än bensin.

Vandrade tillbaka till vårt boende, som var förvånandsvärt dyrt (100 kr per person). Enligt Lonely Planet South Amerika skulle ett dubbelrum där kosta 100 kr för båda. Priserna är väldigt inaktuella har vi märkt. Vi meckade ihop min hoj igen och med fulladdat batteri lät den mycket piggare men fortfarande är det något som inte riktigt är som det ska. Vi fortsätter felsöka och hoppas på att det inte är något allvarligt.

Ha det bäst!

Slideshow

[View with PicLens]

Lunchen denna dag blev en höjdpunkt. Vi stannade till vid en Parillana (Steakhouse typ) för att se vad de hade att erbjuda. Kött var svaret. För 90 kr/person fick vi en stor bit ”Ojo de bife” (rostbiff) + riktig potatismos + bröd med vitlöksmör och dricka. Köttet var så mört att man kunde mosa det mot gommen och smaken var sagolik. Mätta och belåtna åkte vi vidare och kom till San Carlos de Bariloche. En mycket fin stad med fantastiskt fina stugor och villor vart man än vände blicken. Det mesta var dock stängt i själva staden då klockan var runt fyra. Baserat på skyltarna i några av skyltfönstren så verkar de flesta affärer ta siesta mellan klockan ett och halv fem. Sen har de öppet till nio-tio på kvällen.

Nationalparken Nahuel Huapi är en enorm nationalpark som vi kommit in i direkt från Chile. Bariloche ligger också i parken och den sträcker sig en bra bit norr och söder om staden också. Vi rörde oss söderut och körde in vid en grusväg som skulle ta oss till sjön ”Fonk”. Vid början av vägen fanns en betalstation där det stod att det kostade 30 pesos (60 kr) per person att komma in i parken. Vi fick dock beskedet av en trevlig kvinna att de som tog betalt redan åkt hem så vi fick komma in gratis. Varför inte hon kunde ta betalt som ändå jobbade där var ett litet mysterium. Inget vi frågade dock då vi var glada att slippa betala.

Vi fick en karta och lite information om vart saker och ting låg. Vi såg att det fanns en gratiscamping och begav oss ditåt. Den var lite gömd vilket gjorde den ganska svår att hitta och det tog oss en bra stund att hitta den. Fördelen var att vi hade den helt för oss själva sen. Om man inte räknar med två enorma fåglar som bodde i ett träd ett par meter från tältet och som inte verkade det minsta oroade av vår närvaro utan lugnt gick omkring på promenader då de verkade tycka att det var för jobbigt att flyga överallt.

Slideshow

[View with PicLens]

Efter några kilometer från där vi sett tältet vid sidan av vägen dagen innan så träffade vi tre cyklister från Schweich som skulle cykla in i Argentina. Två av de tre hade cyklat kontinuerligt i tre år, och den tredje hade varit med någon månad. De två som cyklat i tre år var pensionärer och hade hyrt ut sitt hus hemma i Schweich. Vad kan man säga om det? Att det aldrig är för sent att resa!

Väl framme vid Chilenska gränsen fick vi våra utresestämplar i passen, fick lämna ifrån oss titv-dokumentet (ett tillfälligt import-tillstånd för motorcyklarna) och sedan befann vi oss i ingemansland. Vägen slingrade sig uppåt genom vackra bergspass och turkosa bäckar och floder. Regnskogen transformerades till grov skog och vyerna var fantastiska. Anderna är lägre så här långt söderut men eftersom det är kallare luft ju längre söderut man kommer är det mer och mer snö på topparna.

Vid den Argentinska gränsen fick vi nya inresestämplar och nya turistvisum. 90 dagar får vi stanna, samma som i Chile.

Nu var vi i Patagonien, och i skidorten Villa La Angostura (som påminde om svenska Åre) och det var dags att tanka. Bensinen kostade 3,75 Argentinska pesos vilket är 7,50 kr. En markant skillnad mot Chile, och framförallt mot Sverige!

Vi körde inte så långt innan vi hittade en agrocamping som lovade Chorizo till middag så där stannade vi. 25 pesos per person kostade campingen, också det klart billigare än Chile.

Slideshow

[View with PicLens]

När vi bor på hostal är det dock helt annorlunda. Vi får oftast parkera hojarna på en innergård eller liknande, men det är nästan aldrig direkt utanför dörren där vi sover. Då är det enklast att ta av alla väskor för att slippa springa och hämta en sak i taget. Detta medför dock nackdel; nämligen att allt tillslut ligger upp-packat i högar på golvet och på sängen och gör det mycket jobbigare att packa dagen efter.

Denna dag när vi skulle lämna vårt hostal ”Paris” i Valdivia var inget undantag. Hojarna hade ju fått sig lite service och stod därför längst in på innergården -inparkerade av tre bilar. Vi bodde på övervåningen längst bort med en hemskt brant tvådelad trappa upp. Driven av lyckan att snart få sitta på hojen igen var det snabbt gjort att parkera om hojarna så det skulle bli lättare att packa dem, bära ner all packning från övervåningen, och slänga på allt på hojen. Hostellet kostade 10000 pesos per person, och då hade vi prutat ner det 8000 pesos. Dagen vi skulle åka borde vi ha betalat för sista natten men ingen sa något och vi åkte glada iväg 10000 pesos mindre fattiga.

Vägen gick söderut på kurviga vägar, med asfalt i vår riktning och grus i motsatt riktning och omgivna av odlad eukalyptus-skog, ner till La Union där vi passade på att tanka. Vi skulle dagen efter korsa gränsen till Argentina. Vi åkte på en bro över vår kära Ruta 5 (väg 5) via staden Rio Bueno (som betyder bra flod på spanska) på asfalterade vägar. Sedan blev det mindre vägar och vid Crucero blev det grus. Uppskattningsvis har vi nog kört 1/3 av resan hittills på grus -mer än 3000km…

Den nya gaffelbensoljan kändes till en början hårdare vid dämpning men efter lite ”tvättbräda” och grus så kändes hojen helt okej. Man vänjer sig snabbt vid att något på hojen förändras oavsett om det är från det bättre till det sämre eller tvärtom.

Den lilla vägen vi åkte på slutade när den anslöt till väg 215 i staden Entre Lagos vid en vacker sjö som heter Lago Puyehue, där vi senare skulle slå läger. Men vi fortsatte på väg 215 mot gränsen några mil. Entre Lagos ligger bara ca 60km från gränsen med Argentina. Vi kom till den vackra, och i Lonely Planet omnämnda, nationalparken Parque Nacional Puyehue med vacker regnskog (!) bestående av tät vegetation, bambu, berg och vattenfall. Molnen var extremt låga den här eftermiddagen och när vi jobbade oss uppåt några hundra höjdmeter var det nästan som duggregn. Någonstans i området borde det ju gå att tälta tänkte vi, och vi såg till och med ett tält en bit in i skogen -oåtkomligt med motorcykel, så till slut åkte vi tillbaka till sjön vid Entre Lagos, för det var blött, kyligt och rått i nationalparken.

Plötsligt blev det uppehåll och vi såg faktiskt en blå fläck uppe i skyn, och ett snabbt beslut att packa togs. Det blir en hel del prylar när man åker hoj, fiskar, fotar och har med sig kilo efter kilo med annan elektronisk utrustning. Allt ska ner på sitt ställe i packningen. Som jämförelse till denna gång så brukar vi vanligtvis snitta en och en halv timme från att jag går upp (jag sover längst) tills att vi rullar vidare. Regnet började smattra igen när det var dags att packa ner tältet, som faktiskt hade torkat nästan helt, men jag hann få ner det innan det blev blött igen.

Påpälsade med våra regnställ som vi nu har lätt tillgängliga i packningen åkte vi först till den lilla staden Los Lagos för att köpa fler av de goda pirogerna som vi åt dagen innan. De var tyvärr slut så vi fick nöja oss med sopaipillas med smält ost i. Sopaipillas är som en friterad tjock tortilla, smakar lite sött och kommer i lite olika storlekar och varianter, beroende på var man köper dem. Dessa var ca 20cm i diameter och fyllda med massor med ost. Två var av dessa och vi var proppmätta! Priset: ca 5kr/st.

Packboxen fortsatte läcka olja så för att inte få mer stänk på byxan och stöveln stannade jag och torkade av gaffelbenet. Vi körde i ca en timme i växlande regn och uppehåll till Valdivia, där vi tog in på ett jättemysigt litet hostal som hette Hostal Paris. Trådlöst internet på rummet är ett krav numera, vi måste ju kunna blogga och kolla upp saker. Roberto kollade snabbt upp vad nya packboxar från BMW kostade, och om det fanns några firmor i närheten (BMW skulle ha 15000 pesos /st visade det sig senare, ca 225kr/st 2010-02-19). Roberto hittade en firma som vi gick till, de skulle ha 50000 pesos för byte av två packboxar inkl material. Vi hade ju dock inte packboxarna än, men killen på verkstaden tipsade om en annan firma där han själv köpte grejer. Vi gick till denna firma och där fanns det lådvis med packboxar, det gällde bara att kolla vad vi hade för mått. Skulle det vara special var de tvungna att beställas.

Vi gick hem och kollade upp måtten på packboxen och monterade av framgaffeln som vi sedan gick tillbaka med till verkstaden. 54×41x11 (yttre diameter x innre diameter x höjd) var tydligen ett vanligt mått på packboxar så de fanns i lager (och kostade ca 5000 pesos/st = 75kr) men vi slog på stort och lät firman göra hela jobbet. Vi passade även på att köpa gaffelbensskydd, likadana som Roberto har på sin hoj, och allt som allt gick det på 60000 pesos (900kr 2010-02-19).

Verkstan ville ha fyra timmar att montera packboxarna så resten av dagen spenderade vi med att promenera runt staden. Vi hamnade mitt i en marknad och tydligen skulle det hållas konsert senare på kvällen. Vi gick också förbi Home Center som är motsvarigheten till Bauhaus för att köpa någon sorts regnhandskar. Det är inte så lätt att hitta sådana specialgrejer när man är i ett annat land och dessutom i en liten stad. Men vi hittade handskar! Arbetshandskar i vinyl, som passar perfekt utanpå våra crosshandskar. De var billiga också; 497 pesos vilket är ca 7kr. Vi kom hem igen datade lite och sedan hämtade vi gafflarna. Det var inga problem att få på gaffelbensskydden, även om det var lite bökigt i kvällsmörkret.

Nu kvarstår bara att se om SAE 10W gaffelolja ger rätt dämpning. Ett första test tydde på att dämpningen var avsevärt hårdare än innan.

Slideshow

[View with PicLens]

Vägen till staden med det fantasifulla namnet Panguipulli bestod av omväxlande nyasfalterad väg och dammig grusväg. Där intog vi en kaloribomb till lunch, Roberto tog en Churrasco och Jonas en hamburgare. Båda med lika flottiga som goda pommes frites.

I näheten av Los Lagos stanade vi vid en flod där det verkade vara lovande flugfiske. Jonas hann fiska lite sen kände vi de första vattendropparna. Vi hann få upp tältet och tarpen innan det riktiga regnet kom vilket var tur då det regnade kraftigt resten av den dagen. I Los Lagos hade vi köpt piroger till middagen och det visade sig vara de godaste pirogerna hittills på resan. Vad det var som gjorde de så speciella vet vi inte exakt, annat att det var ett annat kött i. Kanske kyckling.

Tack vare tarpen höll vi oss torra och kunde sitta utomhus och ha en brasa igång. Mycket trevligt.

Dagen efter stannade vi vid floden hela dagen. Det regnade av och till. Vid ett uppehåll åkte jag in till Los Lagos och köpte lite godsaker (bland annat Chis Pop) och middag. Det blev friterade piroger och sopaipillas minst sagt sprängdfyllda med ost. Jag såg när de gjorde dem och ostskivan var 10×15x2 cm. Galet gott!

Efter middagen blev det mera godsaker såsom läsk, jordnötter och såklart Chis Pops samtidigt som vi tittade på ”Remember the Titans”. En film som alltid får en på väldigt bra humör och som får en att vilja ge sig ut och uträtta stordåd

Slideshow

[View with PicLens]

Vid dagens slut tittade vi på en film i tältet och sov sedan som vanligt gott.

Dagen efter packade vi ihop, korsade floden igen och körde vidare. Vi passerade genom Villarica och Pucón som är väldigt ”turistiga” men väldigt fina bergsbyar fyllda av timmerhus och vackra stugor. Tänk ”urtypen av schweizisk alpby” och du hamnar rätt. Passande nog var vägarna riktiga berg- och dalbanevägar som slingrade sig fram genom landskapet och på vägen ut från Pucón stannade vi till vid en liten timmerstuga som sålde ”Kuchen”. Vi visste inte vad detta var och ville prova. Det visade sig vara hallonkaka som var obeskrivligt god. Med hallonfyllda magar och större delen av kakan i toppboxen körde vi västerut mot kusten igen.

Att tända en brasa gör vi så ofta vi får chansen, oavsett om vi ska grilla eller inte. Det hör liksom till. Denna gång hade vi dock köpt chorizo så brasan var extra befogad denna gång

Slideshow

[View with PicLens]