Ett Vinnova-finansierat forskningsprojekt som genomförts av Mötesplats Social Innovation (MSI) visar att svenska lärosäten har höga ambitioner i sina styrdokument – men att det ofta saknas tydliga vägar för genomförande, resurser och uppföljning i praktiken. De lärosäten som ingått i studien är Högskolan i Borås, Jönköping University, Luleå tekniska universitet, Malmö universitet, Umeå universitet och Örebro universitet. 

– Många lärosäten vill bredda och fördjupa sitt samhällsengagemang genom att adressera samhällsutmaningar och hållbar utveckling. Detta syns tydligt i deras styrdokument, samtidigt som det sällan anges hur det ska omsättas i praktiken och bortses från målkonflikter och parallella styrkedjor, säger Malin Lindberg, gästprofessor i social innovation vid Malmö universitet, som lett forskningsprojektet. 

I projektet Akademiskt policystöd till social innovation för omställning till hållbara samhällen har forskare under 2025–2026 granskat hur policy- och verksamhetsstöd vid svenska lärosäten kan stärka forskning och samverkan som möter samhällsutmaningar på nytänkande sätt. Delar av resultaten lyfts fram i en populärvetenskaplig skrift: Framtidens samhällsengagerade lärosäten. 

Från hyllvärmare till kulturpåverkan  

En slutsats är att styrdokumenten ofta använder stora ord om hållbar utveckling, nyttiggörande, innovation och samverkan – men att det är ovanligt med tydliga beskrivningar av vad som menas i praktiken. Även om innovation kopplas till samhällsutmaningar nämns social innovation sällan explicit, samtidigt som begrepp som hållbarhet och samverkan ofta lämnas oförklarade. 

Vid så kallade policylabb på varje lärosäte diskuterades resultaten med personer som leder, stöttar och bedriver arbetet – och bilden nyanserades ytterligare.  

Policylabbet gav oss en nulägesbild och inspiration, skapade dialog och reflektion i en grupp som vanligtvis inte arbetar tillsammans 

Sara Dahlin, affilierad forskare på Jönköping University och tidigare nodansvarig för MSI vid Jönköping University. 

Deltagarna beskrev att vissa styrdokument får verklig betydelse och kan påverka kulturen och arbetssätten vid lärosätena, medan andra blir hyllvärmare. En förklaring var att policys sällan synliggörs och diskuteras i vardagen, samt att de ofta bortser från parallella styrkedjor som resurstilldelning, återrapportering och meriteringssystem. 

Flera tänkbara vägar framåt 

Studien pekar på flera konkreta behov för att överbrygga glappet mellan policy och praktik. Det handlar både om tydligare begreppsanvändning och om att komplettera styrdokument med praktiska, varierade och inspirerande exempel som visar hur ett lärosäte kan stötta akademiskt samhällsengagemang i social innovation för hållbar omställning. En annan viktig lärdom är att målkonflikter behöver erkännas och hanteras öppet – exempelvis mellan kommersialisering och bred samhällsnytta. 

För att policystöd ska bli mer än ambitioner behövs också reella möjligheter till förverkligande – till exempel resurser, tydlig ansvarsfördelning, forum för lärande och reflektion samt uppföljning och synliggörande av värdeskapande, genom exempelvis storytelling, mätning och meritering.

För att lärosäten ska kunna bidra i omställningen mot ett mer hållbart samhälle ser vi att det krävs ett tydligt policymandat och ändamålsenliga resurser 

Ulrika Sjölund, tidigare nodansvarig för MSI vid Högskolan i Borås. 

Internationell utblick ger inspiration 

Som en del av projektet kartlades också samhällsengagerade lärosäten i andra länder. Totalt identifierades 21 exempel i Europa och Kanada. Gemensamt för flera är en tydlig koppling till Agenda 2030, satsningar på tvärvetenskaplig och tvärsektoriell samverkan samt fysiska och digitala mötesplatser som gör samverkan möjlig över tid. Flera betonar också vikten av tidig och jämbördig involvering av berörda aktörer – inklusive personer med egen erfarenhet av samhällsutmaningar – och att samverkan tar tid och kräver avsatta resurser. 

Fyra framtidsbilder för samhällsengagerade lärosäten 

I projektets avslutande re-imaginatorium samlades representanter från de medverkande lärosätena för att ”tänka om” kring hur framtidens lärosäten kan organiseras för att möta samhällsutmaningar. Arbetet resulterade i fyra visionära framtidsbilder som kan fungera som inspiration och samtalsunderlag: Vi-universitetet, Relationsuniversitetet, Det ansvarsfullt olydiga lärosätet och Det tunga lärosätet. En lärdom är att visioner kan hjälpa akademin att lyfta blicken – och att delar av dem kan visa sig vara oväntat genomförbara i praktiken. 

– Vi behöver skapa kreativa rum där vi kan öva på kritisk reflektion och framtidsscenarier utifrån radikalt designtänkande och ”Tänk om”-frågor, säger Per-Anders Hillgren, professor i interaktionsdesign vid Malmö universitet och Centrum för samskapade framtider som utvecklat metoden Re-imaginatorium. 

Intressentmötet, som är en del av Interreg-projektet Youngspace, samlade deltagare från kommuner, civilsamhälle och näringsliv i Boråsregionen. Under eftermiddagen fick gruppen ta del av föreläsningar, erfarenhetsutbyten och en workshop där deltagarna tillsammans utforskade ”best practise”-begreppet och ungas delaktighet i hållbart samhällsbyggande.

– Youngspace ger oss möjlighet att bredda perspektivet och utveckla hur vi arbetar med policy i teori och praktik i regionen. När vi lär om varandras policyarbete i Europa hittar vi också nya idéer och infallsvinklar, säger Ulrika Sjölund, ansvarig för Mötesplats Social Innovation vid Högskolan i Borås och projektledare för Youngspace.

Vackert, hållbart och tillsammans – NEB som värdegrund

Under mötet fördjupade sig deltagarna i hur platser för unga kan utvecklas, och hur både lokala och europeiska erfarenheter kan bidra till detta arbete. En central programpunkt var inspirationsföreläsningen av Suzanne Pluntke från Boverket, som visade hur New European Bauhaus (NEB) kan stärka utvecklingen av miljöer där unga är delaktiga.

– NEB hjälper oss att hålla fast vid kvaliteten både process och produkt. Det handlar om att skapa platser som är hållbara, inkluderande och vackra, och att göra det tillsammans med dem som använder dem, förklarar Suzanne Pluntke.

Workshopen knöt an till dessa värden och lät deltagarna analysera exempel från sina egna verksamheter. Samtalen visade hur ungas idéer kan leda till verkliga förändringar, men också hur mandat, tid och strukturer påverkar delaktighetens omfattning. Genom att jämföra erfarenheter mellan kommuner började en gemensam förståelse ta form: att delaktighet inte är en separat aktivitet, utan något som behöver byggas in i metoder, strukturer och kultur.

Delaktighet i praktiken – vad behöver vi för att lyckas?

En central del av workshoppen handlade om vad som egentligen kännetecknar en ”best practice”. I samtalen blev det tydligt att det inte handlar om att hitta en färdig modell, utan om att förstå varför något fungerar – och vad som går att ta med sig till en annan kontext. Deltagarna beskrev hur faktorer som skalbarhet, resurser och tillit till ungas initiativ spelar stor roll för resultatet, liksom organisationers vilja att pröva nya arbetssätt.

– Projektet Youngspace ger oss nya erfarenheter där vi tillsammans bygger ett europeiskt ”Community of Practise”, ungefär som ett bibliotek där vi kan hitta inspiration och lärdomar. Dessa tar vi med oss i såväl policyarbete som praktisk verksamhet i samverkan med offentliga aktörer, säger Ulrika Sjölund.

Från inspiration till nästa steg

Dagen innehöll även ett studiebesök på Kulturskolan i Borås, som gav konkreta bilder av hur unga redan idag är medskapare i sin miljö. Besöket blev en fin illustration av flera av dagens diskussioner, inte minst kring hur delaktighet kan synas både i process och resultat. Nästa steg i Youngspace-projektet är ett interregionalt möte i Sevilla där alla projektpartners träffas för att tillsammans fortsätta arbetet med att samla in och analysera goda exempel. Målet är långsiktigt: att bidra till förutsättningar där unga har reellt inflytande över platsen de lever på.

Om Youngspace

Youngspace är ett europeiskt samarbetsprojekt mellan åtta organisationer från sju länder. Projektet syftar till att inkludera unga i hållbart samhällsbyggande och utveckla policies som kan främja ungas sociala, kulturella och politiska roller i samhället. Fokus ligger på att utbyta erfarenheter kring ledning och offentliga strategier som stödjer platser för unga, med målet att främja inkludering, kreativitet och social innovation.

Youngspace finansieras av Interreg Europe och Västra Götalandsregionen Kultur. Inom regionen kommer projektet att arbeta med det svenska politikområdet gestaltad livsmiljö, det vill säga hur den fysiska miljön utformas och upplevs. Projektet är därtill kopplat till EU:s initiativ New European Bauhaus och utgår från en helhetssyn där sociala, ekologiska och estetiska värden integreras för att skapa attraktiva och hållbara livsmiljöer för unga. Läs mer om Youngspace här.

Text: Jennie Andersson

Jag heter Karin Berglund, och är sedan januari 2025 professor i hållbart företagande vid Handelshögskolan vid Örebro universitet. Jag är forskare och har länge intresserat mig för entreprenörskap och innovation – men kanske inte främst som framgångsrecept eller tillväxtmotorer, utan som kulturella, sociala och politiska fenomen. Det som fascinerar mig är hur entreprenörskap både kan reproducera det vi redan känner till, samtidigt som det också kan öppna upp för helt andra sätt att förstå och organisera världen.

Vi lever i en tid med många samhällsutmaningar, som klimat, ojämlikhet, demokratiska spänningar, vilket gör vår tillvaro både komplex och ibland svår att navigera i. I min forskning försöker jag förstå hur människor, organisationer och samhällen rör sig i den här komplexiteten och hur entreprenöriella initiativ ibland kan bidra till nya sätt att tänka, samarbeta och föreställa sig framtiden.

Samtidigt är jag intresserad av den lite mer obekväma insikten att verklig förändring sällan handlar om att bara lägga till något nytt. Eller, att lägga något till rätta – som om det är ett pussel vi lägger med vissa på förhand givna delar. Snarare bör vi nog föreställa oss förändring som ett collage – något som är framväxande. Den innebär att vi också behöver ifrågasätta det för givet tagna – inte minst det vi uppfattar som vedertaget och bra. För det är igenom en sådan kritisk genomlysning vi kan se hur vi inte bara behöver bygga det nya, utan ibland också montera ned gamla strukturer, ifrågasätta vårt språk och sätt att tänka som begränsar oss, då vissa ord/betydelser kan leda oss på villovägar.

Det är i det där spänningsfältet – mellan hopp och osäkerhet, mellan förändring och motstånd – som jag trivs bäst som forskare. Det är där jag ser att vi kan föreställa oss nya världar, skönja nya vägar och ge form åt framväxande praktiker som har förmåga att bidra, i stort och i smått.

Vad är din relation till social innovation i din forskning? 

I min forskning har jag sällan använt begreppet social innovation direkt, men jag har i praktiken arbetat med vad många ändå skulle säga är kärnan av social innovation; att utveckla, pröva och införa nya idéer (som materialiseras på lite olika sätt) men som alla möter sociala behov, förbättrar människors situation och bidrar till nya sociala relationer, förståelser och samarbeten.

Genom studier av socialt entreprenörskap och det jag kallar alternativa former av entreprenörskap har jag intresserat mig för initiativ som växer fram i mellanrummen – mellan sektorer, logiker och etablerade sätt att organisera samhället. Det är ofta initiativ som inte riktigt passar in i den dominerande föreställningen om att innovation framför allt drivs av företag, marknader och teknologisk utveckling.

Jag har till exempel följt samarbeten där offentlig, privat och ideell sektor försöker arbeta tillsammans för att åstadkomma mer grundläggande samhällsförändring. Redan i början av 2010-talet beskrev vi sådana processer som samhällsentreprenörskap. Detta ska inte förstås varken som ett “snällare” eller ”enklare” entreprenörskap, utan som arbetssätt som involverar aktörer från olika organisatoriska ’terränger’ (tänk: killen på fotbollsplan som möter politikern och banktjänstemannen och hittar lösningar på utanförskap). Samhällsentreprenörskap beskriver hur vi kommer samman – över gränser – för att utmana etablerade normer, institutioner och maktordningar.

Parallellt med mitt intresse för entreprenörskap (i olika former) har jag alltmer kommit att intressera mig för innovationsbegreppet i sig – inte minst dess gränser. För vad räknas egentligen som innovation, och vem får definiera det? I mina studier blir det tydligt att innovationsdiskursen ofta är snäv och normerande. Den reproducerar ett status quo där innovation nästan per automatik kopplas till teknologi, skalbarhet och marknadslogik. Det finns också en tendens att utesluta människans roll i innovation – bara tänk på diskussionen kring AI! Detta för förstås konsekvenser, inte minst uppstår etiska dilemman. Ett av dilemmana är att innovationsbegreppet sätter så mycket ljust på vissa företeelser att annat faller i ’mörker’. Som till exempel av det innovationsarbete som sker i civilsamhället, i offentlig sektor. Det där som vi gör ’till vardags’ och som bidrar till att vi med eftertänksamhet utvecklas svensk välfärd. Innovationsbegreppet menar jag inte rymmer språk för dessa vardagliga praktiker som därmed faller utanför – trots att det kan ha långt mer genomgripande samhällseffekter.

Det jag därför försöker göra i min forskning är att öppna upp innovationsbegreppet; visa att innovation också handlar om demokrati, omfördelning av resurser och människors möjlighet att delta och forma samhället. Och att innovation inte bara är resultatet av idéer – utan också består av den process och de praktiker som formas i den. Först då blir social innovation inte en nisch, utan en fråga om vilken framtid vi faktiskt vill möjliggöra.

Vad är social innovation för dig idag? 

För mig är social innovation idag framför allt ett spännande empiriskt fält – ett fält där det pågår en mängd intressanta processer, ofta i beröringspunkterna mellan olika sektorer. Det är där, i dessa mellanrum, som nya sätt att organisera, samarbeta och förstå samhällsutmaningar växer fram.

Samtidigt tänker jag att mycket av detta arbete förblir relativt osynligt. Det passar inte alltid in i de vedertagna berättelserna om vad social innovation är eller bör vara. Istället tenderar dessa berättelser att reproducera vissa ideal och format – vad som räknas, hur det ska se ut, och vilka aktörer som får ta plats.

Det jag vill göra i min forskning är därför att rikta uppmärksamheten mot processerna snarare än etiketterna. Att använda social innovation inte som en färdig kategori, utan som ett sätt att utmana etablerade normer kring vad innovation är och kan vara.

I en tid präglad av flera samtidiga kriser tror jag att det är just dessa ofta förbisedda processer som kan hjälpa oss att tänka annorlunda kring förändring. Social innovation blir då inte en särskild typ av innovation, utan ett sätt att ställa mer grundläggande frågor: vilka innovationer behöver samhället – och för vem?

Likaså behöver vi ställa frågan; om vi nu inte bara behöver sociala utan också gröna innovationer’ (tänker här på den framväxande gröna industrin), kanske det inte bara är teknologin i sig som är intressant, utan de samarbeten/arbetssätt som kan göra att dessa teknologier inte avfärdas innan de hunnit bli färdigutvecklade och kan fungera på en marknad.

Kort om pågående forskning? 

Just nu forskar jag tillsammans med kollegorna Anna Wettermark vid Stockholms universitet och Hanna Jansson vid Karolinska institutet om hur svensk hälso- och sjukvård kan ställa om till det som kallas nära vård.

Ett konkret exempel på nära vård som vi följer är en antibiotikabehandling som kan utföras i hemmet eftersom patienten bär med antibiotikan i en läkemedelspump. Detta är ett exempel på hur avancerad sjukvård kan utföras i hemmet (eller på jobbet om man är arbetsför) och som underlättar för patienten som slipper ligga på sjukhus under en längre tid. På ytan kan det framstå som en teknisk innovation: en pump som möjliggör vård i hemmet istället för på sjukhus. Men i vår forskning riktar vi blicken mot allt det arbete som måste ske runt omkring teknologin för att detta ska bli möjligt.

Det handlar om hur läkare, sjuksköterskor och farmaceuter samarbetar på nya sätt, hur ansvar omfördelas, hur rutiner förändras och hur patienter och närstående blir en del av vårdarbetet. Det är i dessa ofta osynliga processer som den sociala innovationen tar form – ett arbete som påminner om det vi kunde se hos farmaceuter under pandemin, där mycket av innovationskraften låg i det tysta, vardagliga omställningsarbetet.

I det pågående projektet PROFS studerar vi just vårdprofessionernas entreprenöriella förmåga till samskapande av nya arbetssätt. För mig blir det tydligt att det inte är teknologin i sig som är den mest intressanta innovationen, utan det kollektiva arbete som växer fram kring den. Det är där, i omförhandlingen av roller, relationer och ansvar, som nära vård tar form – där social innovation faktiskt händer.

Vad anser du är dagens viktigaste fråga relaterat till social innovation? 

Jag är inte säker på att det går att peka ut en enskild viktig fråga när det gäller social innovation idag. För mig handlar det snarare om ett angreppssätt.

Det som framstår som avgörande är vår förmåga att förstå social innovation som något mer än en lösning eller en metod – som ett sätt att förändra praktiker. Det vill säga hur vi organiserar oss, samarbetar och förhåller oss till varandra, både inom och mellan organisationer.

I en tid präglad av flera samtidiga kriser behöver vi inte bara nya initiativ, utan också nya sätt att se på vad som räknas som förändring. Och där tror jag att vi ibland begränsas av våra egna föreställningar. Mycket av det som faktiskt gör skillnad – i vardagliga praktiker, i relationer, i tysta omställningar – syns inte alltid som “innovation”, just eftersom det inte passar in i de etablerade berättelserna.

Samtidigt är det kanske just där det mest hoppfulla finns. Att det redan pågår en mängd kloka, värdefulla och ofta lågmälda processer som, om vi börjar se och förstå dem som social innovation, kan förändra hur vi tänker kring vad som är möjligt.

Så för mig handlar det inte bara om att skapa mer social innovation – utan om att utveckla vår förmåga att känna igen den när den redan sker – det är förstå då vi kan värdera det där ’klistret’ som gör att innovationerna fastnar i oss människor (hur vi ser på oss själva, värden och världen), i organisationer och i samhället i stort.

Vem vill du skicka vidare stafettpinnen till och varför?

Jag skickar stafettpinnen till Maxim Vlasov vid Umeå universitet, vars forskning tar sig an komplexa frågor om klimat, naturresurser och entreprenörskap. Jag är särskilt nyfiken på hur han vill ge social innovation innebörd.

Läs mer om Karin Berglunds forskning här.

– Vi hoppas att utlysningen kommer möjliggöra att människor kan få en bättre situation än de hade innan, kopplat till arbetsmarknad, utbildning eller inkludering. Vi hoppas att aktörer får bättre förutsättningar att hantera samhällsutmaningar. Vi hoppas också att utlysningen kan möjliggöra policyförändringar till det bättre inom de områden som Europeiska socialfonden verkar i. Detta med utgångspunkt i socialt innovativa medel och mål samt en stark involvering och samskapande med målgrupperna och aktörerna projekten arbetar med, säger Conny Göterfors, Nationell samordnare, Svenska ESF-rådet och fortsätter:

– Utlysningen är mycket bred i bemärkelsen att vi inte vill styra inriktningen mer än att projekten behöver förhålla sig till identifierade behov. Det resulterar i att vi inte riktigt vet vad vi kan förvänta oss av utlysningen annat än att bra saker kommer att ske och det är ju rätt spännande i sig.

De som är intresserade av att ansöka om medel i denna utlysning har möjlighet att ta stöd av Sveriges nationella kompetenscenter för social innovation i ESF inför ansökan. Kompetenscentret kommer arrangera digitala lärtillfällen om social innovation och utformning av projekt, med erfarenhetsutbyten och dialoger om problemförståelse, lösningsförslag och vilka som kan vara relevanta samarbetsparter. Under våren kommer också Svenska ESF-rådet anordna digitala träffar om utlysningen.

Lärtillfällen 2026
Läs mer och anmäl dig till Lärtillfällen 2026.

Lärtillfällena tar avstamp i Mötesplats Social Innovations modell för processen i social innovation, som omfattar sex centrala delar: förstå samhällsutmaningen, visionera samhällsförändring, mobilisera aktörer och resurser, utveckla och testa, förverkliga och sprida, samt skapa värde. Läs mer om Processen i social innovation.

Har du frågor och vill veta mer?
Kontakta projektledare, Gloria-Karin López, gloria-karin.lopez@mau.se.

Svenska ESF-rådets digitala träffar
De digitala träffarna om utlysningen äger rum månadsvis kl. 10:00-11:30 den 11 mars, 15 april, 13 maj och 17 juni.
Läs mer i kalendern och anmäl dig.

Fakta Sveriges nationella kompetenscenter för social innovation i Europeiska socialfonden
Sveriges nationella kompetenscenter för social innovation i Europeiska socialfonden (ESF) arbetar, på uppdrag av Svenska ESF-rådet, med det övergripande målet att främja fler träffsäkra, värdeskapande och varaktiga sociala innovationer i genomförandet av ESF+. Kompetenscentret utgörs av Coompanion Sverige, Famna, Mötesplats Social Innovation (MSI) vid Malmö universitet och Nationella nätverket för Samordningsförbund (NNS). Läs mer om kompetenscentret.

Under de kommande 3,5 åren ska Kompetenscenter för social innovation stärka kunskap, stöd och strukturer av sociala innovationer över hela landet – med målet att bidra till ett mer inkluderande arbetsliv.

– ESF+ skapar ett utrymme för social innovation att göra verklig skillnad för människor och samhälle. Med det fortsatta stödet kan vi bygga vidare på kapacitet, kunskap och mötesplatser där nya lösningar kan växa fram, säger Anna Tengqvist, koordinator på Mötesplats Social Innovation, den nationella kunskaps- och samverkansplattformen för social innovation vid lärosätena Högskolan i Borås, Luleå tekniska universitet, Malmö universitet, Umeå universitet och Örebro universitet.

Tre år av uppbyggnad – nu växlar centret upp

Under den första projektperioden etablerades en nationell stödstruktur. Kunskap om samt metoder, verktyg, lärandeprocesser och analyser för ESF-projekt inom social innovation har utvecklats. Dialogen med ESF-rådet har stärkt social innovation i utlysningsprocesserna och aktörer i ekosystemet i Sverige har samlats för gemensamt lärande. Kompetenscentret har även genomfört kartläggningar om finansiering och organisering av social innovation samt en omvärldsanalys om politiska trender och initiativ.

– Vi har byggt en stödstruktur och ett innehåll och fört en dialog med olika nyckelaktörer i ekosystemet. Under de första åren har vi tagit viktiga steg för att skapa förutsättningar för lärande och användning av kunskap om social innovation inom arbetsmarknadsområdet, säger Anna Tengqvist.

Behövs långsiktiga lösningar och systempåverkan

Nu får kompetenscentret drygt 16 miljoner kronor av Europeiska socialfonden, vilket innebär att centret kan vidareutveckla sitt stöd till social innovation i hela landet och stärka ekosystemet. Kompetenscentret ska de kommande åren arbeta för att i ännu högre grad bidra till innovationer med långsiktig systempåverkan. Målet är fler träffsäkra, värdeskapande och varaktiga sociala innovationer – och att dessa lösningar ska kunna skalas upp och implementeras i ordinarie verksamheter.

Kompetenscentrets arbete bygger på tvärsektoriell samverkan och erfarenhetsutbyte, både nationellt och internationellt. De kommande åren förstärks kompetensen och handlingskraften i centret genom utökad samverkan inom MSI:s nationella nodsamverkan mellan de fem lärosätena Högskolan i Borås, Luleå tekniska universitet, Malmö universitet, Umeå universitet och Örebro universitet och nya samarbetspartners.

Centret förstärks med nya partners

Coompanion som arbetar för fler och starkare kooperativa företag samt en livskraftig social ekonomi, kommer att bidra med kunskap om lokal utveckling och organisering samt olika typer av entreprenörskap och ägarmodeller. Famna som är en intresse- och kunskapsorganisation för den idéburna sektorn och verkar för sektorns potential i den svenska välfärden kommer å sin sida bidra med värdefull kunskap om finansiering och om svensk välfärd och viktiga kontakter inom civilsamhället, idéburen sektor och offentliga beslutsfattare. Nationella nätverket för Samordningsförbund (NNS) representerar Samordningsförbunden i Sverige som är partsgemensamma organisationer genom vilka Arbetsförmedling, Försäkringskassa, Region och kommun kan finansiera insatser som ger stöd och rehabilitering till individer som har behov av stöd för att uppnå eller förbättra sin arbetsförmåga. Genom NNS får centret stor kunskap om Finsam-lagstiftningen och kontakter inom arbetsmarknadsområdet, beslutsfattare och politiker.

Ska stärka långsiktig finansiering och organisering

En viktig del av projektet är att skapa strukturer för långsiktig finansiering och samordning regionalt och nationellt, så att social innovation kan leva vidare även efter projektperiodens slut.

De kommande 3,5 åren kommer kompetenscentret:

• Vidareutveckla utlysningsprocesser och arbetssätt i dialog med ESF-rådet för att fler projekt ska kunna utveckla sociala innovationer.
• Erbjuda stödinsatser och lärträffar till projekt för att stärka kapaciteten att formulera hållbara och innovativa projekt.
• Utveckla modeller för effektmätning och spridning av sociala innovationer, samt skapa digitala verktyg och kunskapsunderlag som är fritt tillgängliga.
• Utforska finansieringsmodeller och kartlägga ekosystemet för finansiering.
• Stärka både nationell och regional samordning av ekosystemet för social innovation, bland annat genom expertteam och samarbete med regionala noder vid svenska lärosäten.

Fakta: Kompetenscenter för social innovation

• Projektperiod: 31 december 2025 – 30 juni 2029
• Projektägare: Mötesplats Social Innovation, Malmö universitet
• Samverkansparter: Famna, Coompanion Sverige, Nationella nätverket för Samordningsförbund
• Finansiering: ESF-stöd på 16,15 miljoner kronor, med 5 % medfinansiering från projektet.
• Läs mer om Kompetenscenter för social innovation här.

Kontakt:

Koordinator, Anna Tengqvist, anna.tengqvist@mau.se
Projektledare, Josefin Aggestam, josefin.aggestam@mau.se

Text: Lotta Orban

Sverige står inför stora utmaningar när det gäller hantering av schaktmassor. Detta påverkar både miljö och ekonomi i landets kommuner. Ineffektiv masshantering med onödiga transporter leder till höga kostnader och ökade koldioxidutsläpp. Trots att det inom samma kommun ofta finns både tillgång till och behov av schaktmassor, saknas fungerande system för att matcha massorna. Kommuner betalar för att transportera bort användbara massor samtidigt som nytt material köps in. På samma gång ställs allt högre krav på klimatrapportering och kostnadskontroll inom bygg- och anläggningssektorn.

Schaktflow är ett digitalt system som kombinerar AI-baserad analys av tekniska dokument, avancerade kalkylmoduler för kostnader och koldioxidutsläpp samt ett geografiskt informationssystem för att visualisera och optimera massflöden mellan projekt. En innovation som kan minimera transportsträckor och utsläpp för kommuner och sänka deras kostnader.

– Innovationen ligger i att kommunerna själva äger och kan använda verktyget kontinuerligt, vilket minskar behovet av externa konsulter. Systemet digitaliserar och automatiserar en tidigare fragmenterad och resurskrävande process, och gör det möjligt att omvandla komplexa tekniska dokument till tydliga beslutsunderlag, säger Kendal Fritzell, som tillsammans med Hans Birkedal grundat Schaktflow.

– När massflöden blir synliga kan man planera tvärs över projektgränser. Dessutom hjälper vi användaren att sätta en prislapp på vad olika klimatåtgärder faktiskt kostar. Det som är bra för ekonomin är ofta också bra för klimatet, säger Hans Birkedal.

Göran Bredinger stipendiets betydelse

Nu tilldelas Kendal Fritzell och Hans Birkedal och deras företag Rexcel Technologies AB Göran Bredinger stipendet 2025 med Schaktflow. Stipendiet omfattar 50 000 kronor. Tillsammans med Göran Bredinger och Dieden Group AB delar Mötesplats Social Innovation vid Malmö universitet sedan 2014 ut Göran Bredinger-stipendiet till en social entreprenör som bidrar till en samhällsutmaning.

– Det här är ett fantastiskt stipendium. Vi är tacksamma över att Göran lägger resurser på detta, dels stipendiesumman men också den kraft och energi han ger dessa företagare. Det är värdefullt för Malmö universitet att få dela ut det. Genom stipendiet bygger vi broar mellan lärosäten och arbetar för att lyfta sociala företag och innovationer i landet. Mötesplats Social Innovation är en viktig nationell plattform, och det är avgörande att vi samarbetar på nationell nivå i de här frågorna, säger Caroline Wigren-Kristoferson, vicerektor för samverkan och innovation vid Malmö universitet och Mötesplats Social Innovations styrgruppsordförande.

För Kendal Fritzell och Hans Birkedal innebär Göran Bredinger-stipendiet inte bara värdefull finansiering i ett tidigt skede, utan också tillgång till kunskap, erfarenhet och ett ovärderligt kontaktnät.

– Stipendiet ger oss möjlighet att ta fram hållbara standardavtal och vidareutveckla optimeringsmodeller som efterfrågas av många kommuner. Dessutom öppnar mentorskapet och rådgivningen från Göran Bredinger dörrar till strategiska samarbeten och framtida kapital, säger Kendal Fritzell.

Göran Bredinger som själv är entreprenör tycker att det är givande att kunna vara mentor.

– Det är väldigt inspirerande att träffa och stötta unga entreprenörer. Med Schaktflow visar Kendal Fritzell och Hans Birkedal att digitalisering, innovation och samhällsengagemang kan gå hand i hand för att lösa några av vår tids största utmaningar. Stipendiet är ett erkännande av deras arbete – och en investering i en mer hållbar framtid för hela Sverige, säger Göran Bredinger, själv entreprenör som instiftat och finansierar stidendiet.

Från idé till verklighet

Idén till Schaktflow fick grundarna under en masterkurs vid Linköpings universitet. Med bakgrund inom industriell ekonomi och teknisk fysik, samt erfarenhet av maskininlärning, såg Kendal Fritzell och Hans Birkedal möjligheten att använda digitalisering och AI för att lösa ett konkret samhällsproblem.

Sedan lanseringen sommaren 2025 har Schaktflow redan implementerats i Norrköpings kommun och testas nu även i andra kommuner och kommunalägda VA- och energibolag.

– Verktyget har visat på betydande besparingar – både ekonomiskt och miljömässigt. Kommuner kan själva skapa klimatrapporter på några minuter till en bråkdel av kostnaden jämfört med befintliga konsulttjänster, säger Kendal Fritzell.

Har en tydlig målbild och ambition för framtiden

Systemet är skalbart och kan enkelt implementeras nationellt, och på sikt även internationellt. Grundarna har en tydlig vision om att driva på digitaliseringen och hållbarheten inom anläggningssektorn. De arbetar för att etablera Schaktflow som standardverktyg för kommunal masshantering i Sverige. Ambitionen är att skapa en plattform som inte bara effektiviserar masshantering och minskar klimatpåverkan och kostnaderna, utan också bidrar till kompetensutveckling och stärker yrkesrollen för de som arbetar med masshantering i kommunerna.

Juryns motivering

Sverige står inför stora utmaningar när det gäller ineffektiv hantering av schaktmassor, vilket leder till höga kostnader och ökade koldioxidutsläpp. 2025 års Göran Bredinger stipendiater Kendal Fritzell och Hans Birkedal, som grundat Rexcel Technologies AB, har med Schaktflow utvecklat ett digitalt verktyg som med AI och avancerade algoritmer hjälper kommuner att planera, optimera och följa upp masshantering. Systemet möjliggör tydliga klimatvinster och kostnadsbesparingar, minskar behovet av konsulter och ger användarna bättre beslutsunderlag. Schaktflow har redan visat stor potential i pilotprojekt och har ambitionen att bli standard för kommunal masshantering i Sverige, med sikte på expansion till internationella marknader. Genom innovation och starkt samhällsengagemang bidrar grundarna till en mer hållbar och effektiv anläggningssektor.

Se film med Kendal

Samarbetet som fokuserat på att utforska hur en ny havskultur kan uppstå har lett till flera resultat. Invånare, lokala aktörer inom kultur och natur och beslutsfattare har engagerats.

Bland annat har ett Sea Forum skapats med World Maritime University, Studiefrämjandet, SLU Urban Futures, Malmö stad, White Arkitekter och Allas Lika Värde Föreningen. Sea Forum har arbetat fram en långsiktig strategi för arbetet och signerat en avsiktsförklaring för att jobba för ett mer än mänskligt perspektiv. De har också hjälpt till att engagera Havsambassadörer och utvärderat arbetet.

Havsambassadörerna Flod57, Strandfynd, Skaparklubb och Landart i Skåne har skapat upplevelser där Malmöborna fått nya insikter och känslor till havet och det liv som bor där.

Ett annat resultat är det arbete Malmö universitets forskare Anna Seravalli, Anders Emilsson och Ann Light samt doktoranden Anna Schröder har bidragit med. Dels har Kompass för havsambassadörer, en arbetsbok för att inspirera och vägleda arbetet med att främja regenerativa kulturer tagits fram. Dels har de skrivit en guide till hur det går att utveckla lokala samskapande aktiviteter. Forskargruppen Regenerativa havskulturer vid Malmö universitet fortsätter nu arbetet och söker finansiering.

Slutligen har en lärprocess för havsambassadörerna för att utforska lokal förankring utarbetats och studenter som går masterutbildning i Interaction Design vid Malmö universitet jobbat med temat. Nu omarbetar Anders Emilsson och Anna Schröder materialet till en studiecirkel tillsammans med Studiefrämjandet. Det finns också en plan för att skapa en fristående kurs om havsmedvetenhet eller Ocean Literacy vid Malmö universitet.

Läs mer om Bauhaus of the Seas Sails i Malmö.
Läs Kompass för havsambassadörer.
Läs mer om forskargruppen Regenerativa havskulturer, vid Malmö universitet.

Forskarträff, föreläsning och till sist en policylabb stod på agendan. Samtliga intresserade många deltagare från olika delar av högskolan.

– Vid tidigare forskarträff har våra forskare tydligt efterfrågat mer kunskap kring ämnet social innovation, vilket gjorde det självklart att bjuda in Malin Lindberg hit till oss, berättar Maria Wolmesjö, professor i socialt arbete och verksam i MSI vid Högskolan i Borås.

Med social innovation menas utvecklingen av nytänkande lösningar på samhällsutmaningar, med sociala mål och medel. Ett lokalt exempel är Kraftens Hus, där forskare från Högskolan i Borås och Chalmers, engagerat sig i etableringen av en mötesplats för cancerberörda tillsammans med målgruppen, vårdpersonal och andra.

– Det har varit en oerhört givande dag som har bidragit till både utveckling av kompetensen inom social innovation här på högskolan och energi till såväl forskare som deltagare vid dagens aktiviteter, säger Ulrika Sjölund, verksamhetsansvarig på MSI vid Högskolan i Borås.

Policylabb för hållbar utveckling genom sociala innovationer

Dagens höjdpunkt var eftermiddagens policylabb – där högskolans styrdokument för innovation, samhällsnytta, hållbarhet och samverkan var föremål för diskussion och reflektion inom ramen för ett forskningsprojekt finansierat av Vinnova. I grupper fick deltagarna, som kom från bland annat högskolan, Studentkåren i Borås och Science Park Borås, reflektera kring det som står i utvalda dokument från högskolan. Diskussionerna ska, tillsammans med liknande underlag från övriga lärosäten i MSI, användas för att utveckla konkreta riktlinjer och en visionär roadmap för akademiskt policystöd till social innovation för hållbar omställning.

– Policylabbet gav värdefulla insikter i högskolans höga ambitioner för sitt samhällsengagemang och synliggjorde samtidigt flera utmaningar i förverkligandet av detta, som högskolans MSI-nod kan arbeta vidare med framöver i samarbete med deltagarna, säger Malin Lindberg.

Från vänster i bild: Ulrika Sjölund, Malin Lindberg och Maria Wolmesjö.

Läs mer

• Mer om forskningsprojektet Akademiskt policystöd till social innovation för hållbar omställning
• Mer om Mötesplats Social Innovation vid Högskolan i Borås.
• Mer om Agenda 2030.

Text: Emilia Wermelin