AnnCharlotte Martéus bloggar så här i Pride-tider (även om det förhoppningsvis hade tagits upp någon annan gång också) om det roliga lilla ordet toevah vilket vanligen översätts “styggelse” i bibliska sammanhang men som tydligen snarare handlar om en förbjuden kultisk sedvänja, förbjuden för ett folk men tillåten för andra. Denna lilla lingvistiska exposé har relevans eftersom toevah är det ord som används i Tredje Mosebokens av kristna och andra fundamentalister föregivna förbud mot homosexuella handlingar. Det handlar alltså egenltigen inte om att detta skulle vara en styggelse, som översättningar världen över lydit i flera hundra år, utan en religiös handling som är tabu för, i det här fallet, israeliter.

Dela/Spara

Beatrice Ask försöker att hävda att Vänsterpartiet i en motion (som hon inte direkt hänvisar till i sin artikel) vill legalisera narkotikaanvändning. Redan i detta har hon fel: Vänsterpartiet vill enbart häva det så kallade konsumtionsförbudet (dvs göra det lagligt att inta narkotika) för att på så sätt göra frågan om vård av narkotikaberoende till ett ärende för de sociala och behandlande myndigheterna snarare än för de polisiära.

Ask menar att Alliansens “restriktiva” (även om “repressiva” vore ett bättre ord) narkotikapolitik är den enda vägen till ett bättre samhälle. Som stöd för detta anför hon en undersökning gjord av United Minds på uppdrag av Moderaterna av vilken hon drar slutsatsen att hon och allianspartierna har det svenska folkets stöd för denna politik.

Jag vill inte heller ha en rödgrön valseger, men det går inte att stillatigande iaktta de monstruösa följder som Asks och hennes hejdukars monumentala okunskap och brist på förståelse för detta ämne får.

För det första: narkotikaberoende är ett sjukdomstillstånd som kräver behandling och inte bestraffning. Att det förekommer brottslig verksamhet i samband med narkotika är en helt annan sak: denna ska naturligtvis beivras enligt lagens föreskrifter. Det är ingen som grips för sitt beroende av nikotin eller alkohol, däremot förekommer tack och lov omfattande vårdinsatser för att hjälpa de beroende med både själva tillståndet och därav följande komplikationer. Uppstår någon brottslig situation (rattfylleri, våld i samband med alkoholförtäring och så vidare) ska dessa, som sagt, självfallet hanteras av det juridiska systemet.

För det andra: vad människor stoppar i sig själva är deras ensak så länge deras konsumtion av vilken substans det vara månde inte går ut över det egna eller någon annans välbefinnande.

För det tredje: den bisarra drogtestariver som Ask et consortes genomdrivit mot Sveriges ungdomar kan bara få till följd att förekommande missbruk blir svårare att upptäcka och behandla, helt oavsett de oacceptabla integritetsrelaterade konsekvenser denna syn kan få för ett stort antal ungdomar (varvid deras förtroende för stats- och ordningsmakten väsentligen kommer att reduceras).

För det fjärde: Ask redovisar inte den undersökning från United Minds beställd av Moderaterna som hela hennes argumentation bygger på varken i fråga om utformning, innehåll eller resultat (utom det senare i svepande ordalag). inte ens en liten länk får vi. Skärpning, ministern.

Läs även Stardust/a>s utmärkta kritik av Asks utspel.

Dela/Spara

Det var först i 20-årsåldern som jag lärde mig uppskatta den loja oklarheten som ofta infinner sig under söndagar. Det är inte en vardag och det är så mycket ledigt att nästan ingenting händer. Man ägnar sig åt sig själv och det är bra med det. Det är oftast mycket avkopplande och trevligt, ofta just på grund av att det inte händer så särskilt mycket.

Då kan man tycka att det inte heller vore värt att skriva om, men New York Times gör ett tappert försök i serien Sunday Routine där mer eller mindre bemärkta personer får berätta vad de gör på söndagarna (vari behovet av dessa trivialiteters avslöjande består är förstås inte lätt att veta).

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om deras intervju med Alan Gilbert, tidigare chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna och numera överviftare för New York-ditona, är småtrevlig i all sin vanlighet eller bara visar att det bakom ett synbarligen spektakulärt arbete döljer sig något synnerligen ordinärt (vare sig detta är att betrakta som positivt eller negativt).

Dela/Spara

Säga vad man vill om Sarah Palin: hon är envis som synden. Nu senast har hon använt ett ord som inte finns och jämfört sig själv med Shakespeare. Det var nånting med högmod och fall…

Dela/Spara

Vi lever i spännande och skrämmande tider. Samtidigt som transparens blivit ett lika moderiktigt och meningslöst mantra för samtiden 2010 som vård, skola, omsorg var i valkampanjen 2006 har konsten att hålla tyst sällan varit mer svårbemästrad eller eftersträvansvärd. Läs Ben Brantley i detta ärende.

Dela/Spara

En intressant detalj: påven Johannes Paulus II:s liv har tydligen blivit musikal (se klipp och bilder hos BBC). Skaparen, en katolsk präst (som skrivit det hela på Vatikanens beställning), säger att det hela rör sig om ett hyllningsverk till en påve han beundrade. I själva verket lär det hela emellertid handla om ett försök att rentvå den tidigare påven från anklagelser om att ha försökt tysta ner de många övergrepp mot barn som begicks under hans tid med festlig mössa. Detta inför en förestående helgonförklaring av den gamle kondomhataren. Lycka till.

Musikalens titel är i översättning Var inte rädd, ett av påvens valspråk. Det kunde vara klokt av Vatikanen att lyssna till denna uppmaning, lägga alla kort på bordet och kompensera för alla oförrätter. Gud må förlåta synder, men människor har svårare för det.

Dela/Spara

Läs Peter Kadhammars reportage om hur Sveriges romer behandlas i dag. Räkna inte med någon uppmuntran i fråga om synen på Sverige som ett demokratiskt föredöme där människor har lika förutsättningar och villkor och där alla ska med.

Dela/Spara