Stilettklackar i 39 kvadrat

Flyttat....

2012-03-14T14:44:00.002+01:00

Så där ja, jag har nu flyttat från denna blogg till en som passar bättre i både utseende och funktionalitet. Det blev wordpress, samma som säkert många andra upplevr är lättare att ändra på. Dessutom fick mina foton lite mer fokus samtidigt som jag faktiskt inte bor på 39 kvadrat längre. Vår lägenhet har nu växt till 51,5 kvadrat samt flyttat några kilometer norrut.

Den som tyckte att den här bloggen var trevlig på sin tid får hemskt gärna ändra adressen i sin google reader, bloglovin eller annan likvärdig rss-läsare.

Så... Den nya adressen är:

Http://friedhas.wordpress.com

Alltså samma som till denna, förutom att det står wordpress efteråt samt att ett s har kommit till efter friedha. Ja... Det var det, vi hörs i kommentarsfältet:)

Det här med att tycka att det är svårt.

2011-09-08T12:31:00.000+02:00

För några veckor sedan blev jag kallad "stålkvinna" av en något onykter person som började prata med mig på spårvagnen hem en fredagskväll då jag var på väg hem från jobbet och klockan var 02.30. Jag tänkte på det, eftersom anledningen till detta var att han tyckte att det var fantastiskt att jag orkade studera och jobba samtidigt. Det tyckte väl kanske inte jag, eftersom det är många studenter som gör samma sak som jag för att hålla sig flytande utan att få enorma studieskulder att betala tillbaka. (Det har jag förresten redan. Studieskulder alltså)

Förmodligen minns han inte alls diskussionen han hade med mig, han hade varit ute på rockbaren och druckit några öl, och visserligen hade han många teorier om att jobba var jättejobbigt, men att plugga, det var det jobbigaste som fanns. Därmed var att plugga och jobba det allra värsta.

Det är väl inte det att jag håller med.

Det är bara det att jag är så fruktansvärt trött på mina studier just nu. Jag har varit det hela året och att jobba i sommar var en befrielse från allt det där som jag var så fruktansvärt trött på. Och så kom hösten plötsligt tillbaka och jag var tvungen att börja kompromissa bort jobbet igen, och gå tillbaka till att läsa tjocka böcker, hitta nya människor att skriva grupparbeten med, och försöka komma på saker att skriva om för uppsatser är det viktigaste på jorden.

Men om jag inte orkar med att skriva 20 sidor med vetenskapliga hänvisningar, göra "kvalitativa" intervjuer eller stå och rycka i människor som ska in på hemköp?
Efter en sommar med hårt jobb så saknar jag faktiskt inte studierna, inte ett dugg. Och det känns bara fruktansvärt jobbigt.

Det känns så lätt att skylla på något annat då.
För delvis så har han ju rätt. Det ÄR svårt att studera och jobba samtidigt. Men det är nödvändigt. Och många gör det. Men det svåra för mig är inte att jag helst bara skulle studera. För det skulle jag inte. Jag skulle helst bara jobba.
Om någon erbjöd mig ett heltidsjobb skulle jag tacka ja på en gång.
Då skulle jag kunna strunta i alla uppsatser, grupparbeten och tentor. Men hur söker man jobb inom ekonomi utan utbildning?

Vår balkong

2011-07-30T09:24:00.000+02:00

Jag tycker mycket om vår balkong. Den är så stor och fin och utsikten är jättehärlig. Här kan man sitta hela kvällarna och titta på folk som promenerar nedanför. Inte för att det händer så ofta. Men jag gillar ändå balkongen. Häromdagen köpte jag den rosa duken. Nog tycker jag att den lyft lite. Men mest härute är jag glad över min odling som finns här ute.

Och titta! äntligen börjar smultronen blomma! Det tog sin tid men äntligen! Kanske får vi smultron till slut också.

JAg har haft en morot också som växt i balkonglådan ganska länge. Plötsligt kände jag att jag var tvungen att dra upp den. Och titta! Den här moroten har alltså vuxit i min balkonglåda i typ 4 månader!

Jag antar att balkonglådan är lite för kort för att den skulle kunna växa tillräckligt långt. Därför har den visst böjt sig lite,men ändå! En morot i min balkonglåda!

Måsen

2011-07-19T11:33:00.000+02:00

Det satt en mås på lyktstolpen utanför vår balkong.

Bilderna blev inte kanonbra, det berodde mest på att mitt teleobjektiv är en aning gammalt. Jag är medveten om att jag borde köpa ett nytt. 70-200 känns också lite kort.

Den satt där en lång stund och tittade på oss om vartannat, men så klappade Daniel händerna och måsen flög iväg.

Nu är det dags att åka till jobbet och berätta om Göteborg för turisterna i staden. Ska bli trevligt:)

Grilla i Kortedala

2011-07-13T15:36:00.000+02:00

Grillning, det hör ju sommaren till. Det är både jag och Pierre överens om. Så när vi förstod att vi hade balkongen längst upp i huset kändes det ju självklart att införskaffa en grill.

Först hämtade vi en stor låda som Pierre fick packa upp.

Det blev många grejer till slut, men han fick ihop det.

Ja just det, det är en Elgrill. en riktigt bra sådan som ger riktig grillsmak på maten. Och så ser den lite spejsad ut också. Det känns bra. Vi fick den direktrekommenderad från Pierres bror på Elgiganten.

Det blev givetvis grillparty samma kväll. då kom bland andra Daniel.

Och hans sambo Aurora. Med på denna bilden är dock Jennifer. Det ösregnade ute så vi höll oss på balkongen.

Och när vi hade ätit klart så grillade vi marschmallows på grillen. Funkar det också!

Fortfarande fina blommor

2011-07-07T15:49:00.001+02:00

Bredvid min säng.

Den här vasen står just nu på mitt nattygsbord bredvid sängen. Blommorna har dött för länge sedan och jag borde kanske slänga dem, men jag tycker att de ser så fina ut mot den blå väggen att jag inte kommit mig för det än.

En dag i mobilbilder

2011-07-07T12:58:00.000+02:00

Igår hade jag en ledig dag. Det är skönt med sådana ibland, man hinner med så mycket då.

Min dag började med att jag och Pierre gjorde ett besök på Kortedalas Friskis och svettis. Det var ett tag sedan vi hunnit gå dit nu. Efter att vi kom tillbaka till Spanien har det varit både mycket arbete och sjukdomar, så något gym har det inte blivit tal om, förrän nu. Sedan passade jag på att sola lite, eftersom mitt nya jobb bjuder på risken att få en enorm bondbränna. Om jag ser till att sola lite nu kanske kan lyckas förbereda huden lite och förebygga bondbränna. Kan det fungera så?

Så tvättade vi av bilen lite snabbt innan jag skjutsade Pierre in till jobbet. Sedan blev det en sväng med spårvagnen in till stan där jag träffade Moa och Daniel för lunch, med sopp&tårtbuffé på Steinbrenner & Nyberg.

Anledningen till att Pierre idag fick skjuts till jobbet var att jag idag behövde låna bilen för att åka med Daniel och hans sambo till IKEA och köpa lite saker. Aurora som hon heter behövde nämligen köpa sig en vajer för att kunna skärma av den del av Daniels vardagsrum som hon bor i. Och eftersom det är skoj att köra så erbjöd jag mig att hjälpa till.

Sedan fick jag lite hjälp att måla skafferiet. Det här var den sista påstrykningen färg, så nu är det äntligen färdigt och sakerna kan börja flytta in imorgon igen. Färgen var tidigare brun, så det här känns så mycket snyggare, särskilt med tanke på att luckorna är ljusblåa.

Vi plockade blommor längs med vägen och satte i en vas. Dock blev de ledsna ganska direkt. Lite tråkigt på så fina blommor. Vi får se om en kväll utomhus gör de lite gladare.

Min odling växer jättefint just nu. Den är så härligt grön ute på balkongen så att jag blir glad varje gång jag ser den.

Och här är jag. Lite trött och med sminket nästan borta.

Och så var det dags att åka ut till gamlestan och hämta Pierre vid jobbet igen. Så här dags har bussarna slutat gå.

Projekt

2011-07-07T00:43:00.001+02:00

Till sommaren hör projekt, eller hur? Det tycker iallafall jag. Jag har några projekt igång, och det senaste jag funderat på är att måla insidan av skåpen i köket. Jag förstår verkligen inte hur de har tänkt i köket, varför är det mörkbruna och omålade ytor överallt? Det är ju jättefult!

Det här måste man bara göra något åt. Hur jobbigt kan det vara?

Såhär trist såg skafferiet ut.

Första målningen. En påstrykning med snickerigrund, för att spara färg. Än är det inte så snyggt. Dessutom var det jobbigt att gå över allt med penslar.

Jag har köpt en roller! Nu kommer det gå mycket bättre!

Särskilt om Pierre hjälper till. Det här är andra påstrykningen färg.

Och tredje påstrykningen färg är lagd. Skåpet är färdigt och imorgon kan sakerna börja flytta in igen.

Spanien - och sen tog kamerabatteriet slut!

2011-06-11T10:37:00.000+02:00

I förrgår gick jag och Pierre omkring i Torrevieja centrum och skulle precis ta upp kameran och fotografera lite då kameran plötsligt berättar att den har slut på batteri. Jag förstår ingenting, i vanliga fall kan jag fotografera i flera dagar utan att batteriet går, men uppenbarligen inte denna gång. Därför blir det lite skralt med högupplösta fina bilder från den här resan, istället får man nöja sig med pixliga mobilbilder.

Vi har inte shoppat så mycket på den här resan, jag och Pierre. När man flyger med RyanAir måste man ju nämligen hålla sig inom de bagageviktsgränser som man får och att då köpa på sig en massa kläder och saker är inte helt smart. Detta var dock en affär vi var tvungna att handla i då det stod en stor ko utanför. Vi trodde först att det var någon restaurang(på grund av kon?) och gick förbi flera gånger, men plötsligt så ser vi att det är ju en liten affär därinne. På Ale-Hop fanns rader efter rader med roliga/fina saker, som ett paraply som jag ska ha till Göteborg, som är vindtålig och med enhandsuppfällning. Dessutom är det gult och rosa.

Nere på stranden måste man ju vara på en solsemester. Vi har dock inte riktigt hängt där så mycket som vi skulle vilja ha gjort. Den här dagen blev det nämligen för mycket för Pierre och framförallt Johan, som brände sig rejält. Men det var fint och soligt och jag är mest missnöjd med att jag har så svårt att bli brun. Ingen kommer ju tro mig när jag kommer hem!

Här ligger jag på min handduk och fotograferar mig själv medan Pierre och Johan är och badar. Inte så brun än, och varken röd eller bränd. Min hud är knappt mottaglig för sol.

Pierre och Johan på stranden, innan de märkte att de bränt sig.

Johans ben dagen efter. Inte jätteskönt, berättar han. Visst kan jag väl kanske erkänna att jag bränt mig litelitegranna på axlarna, men jag är inte i närheten av det där. Mitt gör inte ens ont. Pierre däremot är röd på bröstet och är väl inte helt nöjd över det, så nu nojar han över solens skador så fort vi närmar oss stranden, som för övrigt ligger 100 meter nerför gatan.

Något annat som jag tänkt på mycket är hur fint det skulle vara att plocka en apelsin från en av alla de apelsinodlingar vi for förbi dagen då vi skulle till Murcia. Det får man dock inte, har jag hört, så jag gick till en lokal fruktaffär och köpte mig min egen apelsin på pinne med blad. Jag var länge helt övertygad om att detta måste verkligen vara den godaste apelsin på jorden. Mina förväntningar var dock en aning höga och min fantastiska apelsin med blad för 0,95€/kilot smakade ingenting.

Ännu en fundering i det här landet hör till bananerna. Har inte ni också läst i den där boken om matfusk att Sverige är det enda land i världen där det går att sälja gröna bananer? Jag läste det och tänker alltid på det när jag är utomlands. Det är ju inte ens sant! Det är fullt med gröna bananer överallt, både här i Spanien och i Tyskland .

Spanien 2011 - Alicante, Torrevieja och Murcia

2011-06-09T10:54:00.000+02:00

Nu är vi i Spanien! Bloggandet kommer att bli lidande(som om det inte varit det innan) eftersom i spanien kan man inte direkt sitta framför datorn i fyra timmar och vara nöjd över det. Nej, man måste ju faktiskt vara i solen.

Pierre och jag kom fram till Alicante sent på kvällen i måndags. Då hade vi varit smarta och hyrt en liten bil i förväg så att vi lättare skulle kunna köra de fyra kilometerna till Torrevieja där Johan och Johanna väntade i lägenheten. Johannas morföräldrar har nämligen en lägenhet i Torrevieja, knappt hundra meter från stranden. här ser vi vår hyrda lilla Fiat Panda, en söt liten blå kompis som jag blev kär i. Johan däremot tyckte vi kunnat få en bättre bil. Men visst är den lite söt?

Här sover jag och Pierre med våra reselakan. Dessa kan man tydligen också använda till att klä ut sig till mumie, som Pierre illustrerar här. Detta är också det enda fotografiet hittills på Pierre.

Första dagen var det mycket åkande. Onödigt mycket åkande faktiskt. vi åkte till grannstaden Murcia som också råkar vara Spanien sjunde största stad för att leta köpcentrum och köpa mobilladdare eftersom vi förstås glömt vår hemma. dumt, men sant. Just detta gjorde dock att vi villade bort oss totalt efter att mobilerna med inbyggda gps:er dött och vi fick försöka leta oss tillbaka till Torrevieja utan att ha hittat vare sig köpcentrum eller stadskärna.

I spanien finns ett Cañada. Inte Kanada. Cañada.

På tisdagen åkte vi till Alicante, vi skulle lämna bilen och kolla runt lite på stan. Här hittade vi ett stort träd som Pierre fick fotografera. Min fotopose är inte perfekt, men man kan inte få allt.

Sedan hittade vi ett café och köpte våfflor. Pierres ser fruktansvärt god ut, med nutella och banan. Min är med mintchokladglass som säkert varit fantastisk om det bara varit några grader svalare, den smälte nämligen snabbare än jag hunnit äta den.

Här har vi Johan och Johanna. Johan påstår fortfarande att det där är hans leende och att han faktiskt ser glad ut. Jag vill dock påstå att han var lite hungrig och därför inte kan le.

Men... sedan kom hans gigantiska Frozen strawberry daiquiri in tillsammans med en ost&skink-crèpe. Då blev han glad igen.

Efter våfflorna gick vi in mot stan eftersom det var dags att lämna bilen på flygplatsen. På vägen hittade vi ett stort aquarium mitt i gatan med gigantiska fiskar.

Sedan åkte Johan och Johanna hem och jag och Pierre åkte tillbaka till Alicante och köpte frozen yoghurt på det här mysiga lilla stället vid Calle Castaños. Här tyckte biträdet att engelskakunskaperna är självklara, trots att ytterst få av de övrigt spanjorerna vi träffat i detta turistparadis överhuvudtaget förstår engelska. I det här landet är de faktiskt otroligt ovilliga att försöka sig på något annat än spanskan.

Pierres Frozen Yoghurt: Chokladsmak med hallonsås, gelebjörnar och M&M:s. Jag tycker det ser lite ut som det gör när Anna Skipper ska visa hur äcklig onyttig mat är genom att hälla allt i en hög och hälla över någon röd smet. Dock säger Pierre att den här var jättegod.

Min Frozen Yoghurt: Chokladsmak med vit chokladsås som stelnar, Oreos och m&m:s. Ser den inte alldeles fantastiskt god ut?

Väl hemma igen var Pierre och Johan på gång att öppna sitt nya fat med heinecken-öl.

Allt går lite fort här, och jag har lite ont om tid att blogga, därför ber jag såhär i efterskott om ursäkt för bristen på vältalighet och ordbyggande i mitt inlägg. Jag hoppas att det blir förståeligt ändå.

Nu är det dags att springa ner på stranden!

Är du smartare än en femteklassare?

2011-05-18T14:15:00.001+02:00

Skräpigt hemma i Kortedala?

Njae... en aning kanske. det behöver däremot förmodligen dammsugas sedan Elin och Emils katter varit på besök under helgen(De kom förstås inte själva, utan med sin matte och husse), men skräpigt är det inte. Jag och Pierre har börjat titta på Svtplay för "Är du smartare än en femteklassare" och tävlar om antalet frågor vi klarar. Den som har flest rätt vinner.

Det du behöver är ett papper att skriva poängen på, och så små lappar att skriva era svar på så att ingen annan ser, samt någonstans att slänga lapparna (det blir ju några stycken). Reglerna är enkla, rätt svar ger ett streck. Däremot måste man svara innan personen på TV svarar, annars räknas inte poängen. Om någon av oss råkar försäga sig och fråga något i stil med

"Det måste väl vara typ Blekinge som har ek som landskapsväxt?"

gör att svaret blir ogiltigt oavsett om det är rätt eller inte, och räknas därför inte som en poäng.

Efter två program leder Pierre med tre streck. Uppenbarligen har han mer kunskap om landskapsväxter än vad jag har. Jag visste inte ens att man lärde sig sådant i fyran, så jag är alltså värdelös på sådana frågor.

Jag knappar dock in på musikfrågorna. Pierre har nämligen ingen aning om hur många ungar Trollmor hade i den där visan. Det vet jag i sömnen.

"Home Made Cookie Stamper"

2011-05-17T17:04:00.002+02:00

Den här fina lilla grejen var jag bara tvungen att testa.

Jag fick den av Daniel i födelsedagspresent för ett litet tag sedan, och det känns ju lite skoj att stämpla text på sina kakor, eller hur?

Jag vet faktiskt inget kakrecept som lämpar sig bra för stämpling, därför tog jag helt enkelt receptet från den medföljande bruksanvisningen för att testa.

Bilden är tyvärr inte helt perfekt, men kort sagt så blandar man ihop mjöl, socker, bakpulver och salt(jag hade inget vaniljextrakt så jag tog helt enkelt vaniljsocker och blandade i det också) i en bunke.

Sedan smör som hunnit bli lite mjukt, blandar med mixer och häller i en äggula under omrörning. Här hällde jag också i lite smält choklad för att få "swirls" i kakdegen. Just det gick väl sådär, men det kan bero på att jag mixade för länge.

Nu ska degen stå en timme i kylen så att det blir lättare att rulla kakbollar.

efter kylen rullar man små bollar av degen, lite mindre än golfbollar, plattar till dem lite med handen och stämplar. Det låter lätt, men det är lätt hänt att man trycker fel så att det blir snett.

Sedan ska de in i ugnen på 190 grader och stå i ca 6-8 minuter.

Så här fint blev det!

Visst att kaktrycket inte blev perfekt, men övning ger ju färdighet, försöker jag en annan gång blir det säkert jättebra och ännu tydligare.

Det var en dag med kakor. Jag tror dock jag tar kakao i dem nästa gång, för en finare färg och roligare smak. Jag följer för övrigt sällan recept exakt, utan brukar ändra lite där jag tycker att det känns värt. Oftast går det bra. (Utom när det kommer till macarons, då måste det faktiskt vara millimeterprecision)

En jobbig, pinsam vardagshistoria

2011-05-12T13:04:00.000+02:00

Nu ska jag berätta något jobbigt. Eller pinsamt. En jobbig pinsam händelse i vardagen.

Jag hade bestämt träff med Pierre på Sushirestaurangen vid domkyrkan. Egentligen hade jag tänkt åka in och äta lunch på Chalmers med några vänner men när det ställdes in fick min sambo vara stand-in och äta sushi med mig.
Plötsligt ringer Daniel, vi hade tänkt ses lite senare och han undrade var jag var. Jag berättade att jag åt sushi vid domkyrkan.
-"Jaha, jag sitter vid grönsakstorget, så du kan väl ringa när du går?"
- "Absolut, jag mötte upp Pierre här, men han ska hem sedan så då kan vi väl ses?"
- "Jaha, Pierre är där också. Jag trodde nästan att du gått och ätit själv och tyckte att det var lite tragiskt"

- "Haha, ja, men det skulle ju ALDRIG hända!" Säger jag och lägger på.
- "Nu måste du ju berätta vad som aldrig skulle hända!?" Säger Pierre.

Och jag berättar för honom hur otroligt det skulle vara att gå ut och äta på stan själv, det gör man ju liksom ENDAST och BARA för att vara social och träffa folk. Så går diskussionen.

- "Nej, jag skulle nog aldrig göra det" säger jag.
- "Inte jag heller. Det finns det ju ingen mening med." säger Pierre.

- "Jag skulle göra det." säger en röst från höger.

Och självklart... Där sitter en kille, helt ensam, bredvid oss och äter sushi på restaurangen. Jag ville sjunka genom jorden. Tänk om jag bara kunde ha tittat lite åt höger och sett att det faktiskt satt någon där. Då hade jag kanske inte behövt sitta och ropa om det omöjliga i att äta själv och hur tragiskt det känns.

En dum och otroligt jobbig tystnad sprider sig i lokalen innan jag försöker skratta bort det med något om att "haha, ja det är ju klart, du äter ju ensam nu... hehe". Vi åt upp riktigt snabbt och sprang därifrån så fort som det var möjligt.

Fy. Vad. Pinsamt.

Men hur är det egentligen? Äter man ute helt själv? Jag kanske är skadad av det fattiga studentlivet men jag känner faktiskt att om man är hungrig ute på stan så kan man åka hem, ta take-away eller köpa en baguette att gå iväg med. Sätter man sig verkligen själv vid ett bord på en restaurang? Det gör man uppenbarligen. Jag har iallafall lärt mig att inte prata så högt om något liknande utan att se mig omkring.

Bilden har för övrigt ytterst lite med texten att göra och är tagen på Linnégatan, vid hållplatsen Prinsgatan.

Det här är snö. I Maj

2011-05-03T09:05:00.000+02:00

Det här är nu.

Det här är Göteborg.

Det här är SNÖ.

Och jag tror att jag är tillräckligt vaken för att inte drömma.

Jag vet inte om jag behöver säga mer?

Lyxkaffe på balkongen

2011-04-28T10:35:00.000+02:00

Igår köpte vi nya balkongmöbler och idag var det dags att inviga dem med frukost på balkongen! När Pierre äntligen klev upp hade jag dock redan ätit frukost, så det blev en kopp kaffe för mig.

Vi har egentligen inte morgonsol på vår balkong, så det var lite råkallt att sitta där vid den här tiden, men med en tröja gick allt bra. Det känns skönt att äntligen ha något därute, så att man kan gå ut och sätta sig när det blir varmare.

Mitt kaffe ser riktigt lyxigt ut, men egentligen är det helt vanligt kaffe och skummad kall mjölk med kanel. De små söta kopparna säljs på chilli som tekoppar, märkligt nog. När jag dricker te vill jag ju ha en ganska stor kopp att sitta med. Kaffekopparna i samma serie är lagom för espresso. Pyttesmå!

Idag ska jag iväg till jobbet i kväll och innan dess försöka hinna med gymmet om någon timme. Förhoppningsvis ska jag också hinna läsa lite makroekonomi innan dagen är slut.

25 år och grattis till mig!

2011-04-27T23:40:00.001+02:00

Idag fyllde jag 25 år! Redan i söndags blev jag firad av familjen hemma i Eskilstuna. Då var jag nog lite avig...

Egentligen tycker jag att det är lite jobbigt att bli firad på min födelsedag... Inte sådär att jag vill att folk ska glömma bort det.. och det är klart att jag vill träffa hela min familj och det är ju jätteroligt när alla kommer på besök. Jag måste skärpa mig lite där.

Men idag bakade jag en liten tårta. Jag gillar att få tårta på min födelsedag. Den behöver inte ens vara särskilt fin. Det enda som behövs är att den är god.

Den här fantastiskt tjusiga tårtan är gjord med hjälp av en aning trasiga marängbottnar från hemköp, (som nog fallit sönder redan innan jag öppnat paketet), glass och grädde. Glassen gjorde jag genom att ta ett paket gammaldags vanilj och ett paket jordgubbsglass och sedan mixa ihop det med frysta blåbär. Det är det bästa med blåbär, allt blir så fint lila. dagen till ära hade jag också skaffat mig små chokladbokstäver.

Så kom Daniel och fick spritsa tårtan eftersom han gått spritskurs.

De här fina kopparna köpte jag på indiska efter att ha sett dem hemma hos min fina svägerska Frida. Jag blev helt kär och sprang till Indiska så fort jag kom tillbaka till Göteborg. De är helt underbart galna med alla färger.

Daniel hade med sig en orkidé som jag ställde i köksfönstret bredvid en av vaserna jag fått från min syster Karin. Mitt köksfönster är i desperat behov av färg. Jag ångrar nästan att jag sydde en grå gardin dit. en ny kruka blir pricken över I:t. Men det tar vi en annan gång.

Nu närmar sig födelsedagen sitt slut och jag tänkte faktiskt gå och lägga mig. Imorgon tänkte jag inviga ett par balkongmöbler vi köpt idag och äta frukost ute!

Städa en smutsig balkong

2011-04-18T17:29:00.004+02:00

När vi flyttade in här i lägenheten i februari var det mycket som inte var helt rätt. Det fanns lite kvarglömda saker i skåpen, golven var smutsiga och fönstren inte rengjorda. Det förbryllar mig jättemycket när man flyttar in till en lägenhet att folk inte tänker på saker som att göra rent fönstrena. Visserligen finns här sisådär tretton fönster, men ändå. Så svårt är det inte.

Golvet i köket var så fläckigt att jag undrade om det kanske helt enkelt såg ut så eftersom de misslyckats med att tvätta det. Vad hände med de där besiktningarna? Jag trodde alla var tvungna att göra en sådan där städningen kollades så att lägenheten bara skulle gå att flytta rakt in i?

Såhär i efterhand kanske vi borde ha sagt till hyresvärden och fått lägenheten städad, men vi orkade inte det just då. Jag ville ändå tvätta golven på en gång, och inte vänta tills de fick lust att skicka hit en städfirma. Nu är mycket rent, men balkongen hade jag inte tänkt på förrän idag. Det såg ju faktiskt smutsigt ut. Ska det verkligen vara så?

Balkongen innan städningen.

Titta! Det händer ju faktiskt något!

Yay! Så rent det blev. Och det tog inte ens lång tid. Jag trodde verkligen att det var så att man inte fått bort smutsen eftersom det inte gick. Så tror jag alltid att det är när det är smutsigt i en ny lägenhet. Är det verkligen bara jag som torkar ur alla skåp, torkar alla lister, tvättar alla fönster, svabbar och dammsuger i hela lägenheten? Är det bara jag som anser att balkongräcket ska vara rent? Konstiga människor det finns.

Det enda som behövs nu, är ett par små plastmattor, ett bord och ett par stolar så man kan börja vara där.. Och så min lilla odling som ska få flytta ut så fort jag har något att ställa/hänga den på.

Kolla så fint! här växer det så det knakar. När det kommit upp lite grann blir det här bladspenat.

Berlin dag 5 - långpromenad, butiker och hemresa

2011-04-18T02:19:00.002+02:00

Den som följt min, Pierres och Daniels resa till Tyskland undrade kanske lite smått var den sista dagen tog vägen. Jag menar: visst var det väl en dag 5 också?
Jo, det är klart att det var. Men när vi äntligen, efter en lång dag, kom hem till Göteborg var det med en enorm förkylning och dessutom var åtminstone jag och Pierre helt slut. Två dagar efter resan låg jag i sängen och hostade, snörvlade och tyckte synd om mig själv. Efter en dag hängde Pierre på. För Daniel dröjde det till slutet på veckan innan han också sjuknade in, om än i en mycket mildare version av förkylningen. Och när man ligger sådär, helt slut av förkylning och fyra tabletter ibumetin om dagen, tänker man inte alltid på att bilderna måste upp. Men här är de nu, en vecka för sent : Berlin dag 5 - Långpromenad och hemresa.

Vi började dagen med att promenera neråt till Schönhauser Allees eget köpcentrum Arkaden där Pierre ville köpa sig ett par skor. Vi fann också ett trådlöst nätverk, samt ett café med en logotyp i samma stil som Starbucks. Dit nådde inte nätverket, men det kanske var lika bra.

Vi kände också att vi borde ta och hitta ett Lidl, bara för att se om det är samma sak som i Sverige. Det var det.

Utanför Lidl fanns den här affischen uppsatt. Vår fundering är bara: Vad har Pippi Långstrump med att släppa djuren fria?

Vi hämtade våra väskor och checkade ut från hotellet. Tanken var att vi skulle promenera hela vägen ner till Alexanderplatz, ta en kaffe och titta runt lite, och sedan ta en buss till flygplatsen.

På vägen passerade vi den här skylten.

Väl framme vid Alexanderplatz skulle vi också söka efter ett särskilt sorts öl som Pierre hade druckit på pizzerian vid hotellet. Det var ett weissbeer med namn Konung Ludvig (tror jag) och det fanns verkligen ingenstans. Vart vi än gick så berättade personalen om ett stort köpcentrum där det fanns en nedervåning. Huset skulle visst heta Alexa. Vi fattade ingenting och gick överallt för att hitta, men först efter att tre personer försökt hjälpa oss fick vi veta att det var ett stort rött hus. "Ser du det?" sa den sista tysken till Pierre. Ett stort rött hus.

Det här stora röda huset verkar vara ett jättestort köpcentrum fullt med roliga butiker. I och med detta besök måste jag ta tillbaka allt det där jag sa om att Berlin inte är en shoppingstad... Vi hittade ju bara aldrig hit, förrän sista dagen.

Inne på Alexa hittade vi faktiskt ölen till slut. Och ännu roligare: "Duff beer"! En flaska av detta köpte vi dock inte, eftersom vi kände att vi inte kunnat få ner det i packningen utan att sabba hela väskan.

En sak som jag vet att jag kommenterat mycket är det här med pengar. Jag förstår verkligen inte varför butikerna inte bara kan acceptera betalkort. Helt obegripligt. Men för den som gillar pengar visar jag här en fullständig Euroguide - från 2€-kronan till 1centen.

Eftersom vi var helt slut satte vi oss på Mcdonalds inne på Alexa för att planera hur vi skulle spendera resten av dagen. I samma lokal låg också McCafe, och här blev jag faktiskt glatt överraskad, även om det bara var Daniel som beställde något. Det är en riktig cappuccino gjord i espressomaskin(Inte som de där maskinerna som finns på pressbyrån) Och allt detta kostade 3€. Chokladkakan var gigantisk, men inte supergod. Daniel ser ändå glad ut.

Tyskarna har många ord som blir fantastiskt roliga på svenska. Tänk bara på "Ölfest=Oljefast" och du blir lite glad. Den här var ändå helt klockren, med tanke på Daniels enorma faschination vid tåg och annan kollektivtrafik. "S-bahnbögen". Exakt vad det betyder har jag inte koll på, men jag tror att det har något med "båge" att göra.

Sedan värkte allas fötter och mina skavsårsplåster började ju som bekant ta slut, så nu hittade vi en TXL och åkte till flygplatsen ett par timmar i förväg. Hade vi varit piggare hade vi stannat ett tag till, men nu fick det räcka för den här gången. En riktigt trevlig resa hade vi iallafall. Jag tackar för alla tips om ställen att besöka, särskilt från min svägerska Frida som bodde i den här fina staden för några år sedan.

Jag ber om ursäkt för mitt hafsiga berättande kring Berlin, men jag har så mycket att säga att det är svårt att dra ner på anekdoterna. Nu är jag hemma i Kortedala sedan en vecka, och börjar äntligen bli frisk.

Berlin dag 4 - Marknad och sol vid Zionkirchplatz

2011-04-10T23:53:00.001+02:00

Så har ännu en dag passerat i Berlin. Idag var en relativt slö dag eftersom ingen riktigt kände sig på topp. Ännu en gång fick vi känna på hur irriterande det är att ingen butik någonstans tar Visa-kort. Biljettautomaterna till kollektivtrafiken tar för det mesta bara och endast Maestro. Den här lilla kompisen däremot var enligt Daniel och Pierre en räddare i nöden under deras utekväll i Berlin då den också tog sedlar och växlade dem.

Idag var vädret kanon! Vi hade bestämt oss för att åka tillbaka till Glücklich am Park även idag just för att få äta lite våfflor igen. De var ju så otroligt goda!

Vi promenerade ner till Eberswalder strase där vi satte oss för att vänta på M1:an som skulle ta oss till Zionkirchplatz. Här sken solen!

På Glücklich blev cafékillen lite sarkastiskt lycklig över min 50€-sedel och ropade "Yay!! Big money!" när den skulle till att växlas, och varnade oss sedan för att vi lätt skulle tas som dumma turister om vi gick omkring med för stora valörer. Då passade vi förstås på att fråga om den här idiotin med VISA-kort. Varför tar ingen i den här staden kort, liksom? Han skämtade(?) och svarade något om att de var en "poor city with cash och att det egentligen nog var farligt att alltid gå omkring med mycket pengar eftersom de välkomnade folk med att råna dem." Låter ju himla trevligt. Han var riktigt trevlig iallafall, och pratade bra engelska. Dock verkade han inte vara på det klara med att Daniel var med oss och frågade "Danielle? Is that french?" . Vi diskuterade senare om detta och funderade om det berodde på hans randiga t-shirt och mustasch. Det var ju bara baskern och baguetten som saknades.

- "It's a pretty french name"

Efter våfflorna tänkte vi att vi skulle kolla in den där marknaden som min svägerska Frida tipsade om. Vi gick därför uppåt mot Arkonaplatz där det tydligen hålls marknad varje söndag. På vägen dit gick vi förbi detta ställe? Fotbadscafé? Sitter man och får typ pedikyr samtidigt som man fikar? Vi vågade inte gå in...

Det var en trevlig marknad med mycket att titta på. Jag hittade flera stycken fina cocktail- och moselglas men kände samtidigt att jag inte har någon möjlighet att ta hem dem. Hur skulle jag lyckas hålla dem hela?

Istället köpte jag ett par örhängen med fina stenar för 3,5€ vid ett av stånden. Daniel hittade en kanonfin röd LP-spelare från Philips, men säljaren ville inte sälja den utan försökte istället få oss att köpa en fulare gammal grej han hade framme. Synd, för den där röda skivspelaren var verkligen superfin.

Något som Daniel irriterat alla han känner i åratal är när han ser en bil med tre siffror som är lika, då säger han exempelvis "333, lycka på dig" och petar på personen närmast. Här i Tyskland har bilarna fyra siffror, vilket borde göra hans besatthet svårare, men icke. Antalet bilar med fyra likadana siffror är många här, så många gånger som jag fått höra "2222, lycka på dig" från en lycklig, tvångstänkade herr Häggblom.

Idag var vi dock väldigt trötta, men vi hann med en marknad till vid boxhagener platz i Friedrichain. Här fanns dock mest möbler, och det var ju lite svårt att släpa hem, så vi gick tillbaka till närmaste spårvagn efter ett tag. Nu var vi alla lite väl trötta. Vid den här marknaden stod dock jättemånga duktiga musiker, varav en kille som stod med två olika stränginstrument och spelade på båda två samtidigt. Jag twittrade en bild på honom här: http://twitpic.com/4j910n

Så var det dags för ett sista besök på starbucks, där Daniel köpte sig en alldeles egen Starbucks-mugg. Det kan tyckas lite märkligt att vi hänger på amerikanska kaffekedjor när vi är i Berlin, men eftersom både jag och Daniel är intresserade av kaffe finner vi det jättespännande att få dricka starbuckskaffe. Det finns ju trots allt bara i Sverige på Arlanda, och det är ju inte direkt som att man tänker åka dit och checka in bara så att man ska komma in i gaten och dricka en kopp kaffe för 70 spänn. Nej, här kostar den 1,70€ och finns i varje gathörn.

Vi har inte direkt uppfattat Berlin som en shoppingstad, när det kommer till kläder. De flesta butiker vi sett har varit inriktade på street, vilket inte riktigt är vår stil. Visst finns de där stora lyxvaruhusen i gamla västberlin, men eftersom vi inte direkt tjänar stora summor pengar är det inget vi går in i mer än för att titta. Kanske har vi varit dåliga på att leta, jag vet inte. Den här lilla butiken hade dock ett roligt namn, men innehöll inget intressant för mig. Den låg iallafall precis vid spårvagnshållplatsen för Hackerscher markt.

Som de (nästan)äkta Göteborgare vi är föredrar vi spårvagnen för att ta oss runt i stan. Visst att U-bahn och S-bahn går snabbare, men man ser ju ingenting! Att sitta på en spårvagn ger en hemkänsla samtidigt som man får se mer av staden. Dessutom upptäckte vi idag att vi inte behövde gå en kilometer om vi hoppade av spårvagnen på Schönhauser Allee/Bornholmer strasse istället för U&S-bahnstationen Schönhauser Allee. Spårvagnen stannar nämligen nästan precis utanför hotellet. Det är en sådan där skön sak som man alltid kommer på den sista dagen.

Den här kvällen blev det en jättegod pizza på den lokala pizzerian Aldente till middag, sen en kopp te för mig som fortfarande inte känner mig helt frisk. Ett överdrivet intag av värktabletter är troligen inget att rekommendera tillsammans med vin.

Imorgon är sista dagen här i Berlin, och klockan 21.30 går flyget tillbaka till Göteborg. Vi har haft det jättetrevligt!

Berlin Dag 3 - världens bästa våfflor

2011-04-10T01:26:00.000+02:00

Idag, den tredje dagen i Berlin delade vi upp oss en aning. Jag och Pierre promenerade neråt från Prenzlauer Berg till Mitte. Daniel skaffade sig ännu ett day pass på kollektivtrafiken och åkte neråt stan för att kolla upp lite skivbutiker. Här svängde vi just in på Kastanienallee för att kolla in utbudet av caféer och barer.

Pierre blev förstås helt lyrisk när vi gick förvi Biergarten Prater med sin glittrande paljettskylt. Dock var det helt folktomt och på den här bilden syns det inte ens var vi är någonstans, men det är alltså ingången till Biergarten. Jag fick lova Pierre att gå dit någon annan dag.

Längre ner kom vi till Zionkirchplatz, här låg en enorm kyrka och en bar vars logotyp bestod av ett uppochnervänt Mcdonalds-M. Kanske borde man titta på det där med varumärkesrätt på denna?

Vi fortsatte dock längre ner och hittade det här fantastiska lilla stället som man blev riktigt glad på. "Glücklich am Park" - En gissad översättning borde bli "lycklig i parken" vilket vi ju alla blir glada av. Här slog vi oss ner en stund och beställde våfflor och dryck.

Jag köpte mig en alldeles jättetrevlig espresso machiato, som serverades i den snyggaste kopp jag någonsin sett. Så här i efterhand hade jag gärna lagt ner den i väskan och tagit hem den, men då kanske jag inte vågat mig tillbaka igen...

Pierre, som anser att man måste dricka öl i Tyskland, beställde givetvis en öl. Och som alla öler i den här stan var den gigantiskt stor.

Sedan kom våra våfflor, och här tror jag nog att jag hittat det godaste jag ätit i hela mitt liv. En våffla med vaniljkräm och hallonsylt. (eller himbeer, som man säger i Tyskland)

Sedan kom Daniel och vi promenerade längre neråt vägen, som nu bytte namn till Weinbergsweg. Nu passerade vi också Weinbergspark, vilken egentligen var vårt mål. Tyvärr blev det inget av med parken, och vi kom fram till ett litet restaurangkvarter där vi slog oss ner vid en mexikansk restaurang, Maya, och beställde mat. Daniel är förstås nöjd över att vinglasen fylls rätt mycket.

En skål fick det bli, trots att klockan är tre. Pierre köper sin andra öl för dagen, jag hittar ett glas Pinot Gris, och Daniel köper sig ett glas rödvin. Snart kommer maten.

Efter den sena lunchen går vi hemåt. Jag har känt mig sjuk hela dagen och nu slår det till rejält. Det blir ingen mer utevistelse för mig som somnar redan klockan sex. Det är nämligen så att jag fått mig en riktigt jobbig släng av den där fantastiska förkylningen med feber och rinnande näsa. Pierre och Daniel gjorde sig istället själva redo för att gå ut i Berlins nattliv, där de är nu. Själv ligger jag här och äter värktabletter, snörvlar och utnyttjar Wlan:et vi ändå betalt 10€ för och ser på webbTV. För mig är det nog dock dags att sova nu, så kanske jag kan hoppas på att vara frisk imorgon?

Att skicka sms kostar för övrigt 1.25 kr/styck, ändå är Daniel och Pierre så snälla att de då och då uppdaterar mig om vad de har för sig ute i natten. Senast blev de utestängda från Panorama och har nu hamnat på Magnet.

Lite Berlinkuriosa

Riktiga Berlinare går aldrig ut före klockan 01.00 på natten, och klubbarna stänger sällan förrän den sista gästen går hem. Någon klubb vi kollade upp öppnade klockan 23:00 på fredagskvällen och stängde först klockan 20.00 på söndag, så den som har lust kan ju hänga där hela helgen. Men hur håller man sig vaken? Och vem går egentligen på klubb klockan 13:00 en lördagslunch?

Tydligen finns inga regler för när saker och ting måste stänga, vilket förklarar de aningen djärva öppettiderna.

Berlin dag 2 - Kollektivtrafik och sevärdheter

2011-04-09T00:08:00.001+02:00

Dag 2 i Berlin gick i kollektivtrafikens tecken. Idag skulle vi testa på alla tänkbara former av resande runt i Berlin, därför köpte vi varsitt dagpass för 6,30€ var. Fortfarande förvånas vi över hur få platser det är som inte accepterar VISA-kort. Det är så konstigt... "The World at your feet" känns inte lika äkta när var och varannan butik och restaurang vägrar acceptera annat än pengar eller Maestro. Inte ens biljettautomaterna fixar detta. Istället fick vi leta upp en riktig försäljare av BVG:s biljetter. Den här bilden är tagen vid vår hemstation Schönhauser Allee där vi hoppade på en S-bahn(tydligen en sorts pendeltåg) mot vårt första stopp.

Starbucks! Det är fantastiskt hur faschinerad man kan bli av en amerikansk kaffekedja i Tyskland. Denna låg vid Hackescher Markt. Det bästa var ändå att det fanns en gratis wifi-anslutning som Daniel och jag genast utnyttjade för att twittra om våra liv. Alla bilder på Daniel på Starbucks ser för övrigt ut exakt sådär.

Här är jag, lycklig med en kopp laktosfri vanilla latte i handen. Det där är faktiskt en liten kopp. Ännu gladare kände jag mig senare på dagen när vi återkom för ännu en kopp kaffe. Den gången blev det en vanlig "filterkaffee" som smakade gudomligt. En sådan tar vi nästa gång också.

Pierre vid Alexanderplatz och så det där berömda tv-tornet i bakgrunden. Högt var det. Pierre frågade om jag inte ville ha en bild där det såg ut som om han höll i tornet med händerna. Efter att ha visat honom denna bild förstod hand dock svårigheterna med det.

Efter Alexanderplatz for vi ut till Ostbahnhof för att se på East Side Gallery. Det är en 1,3 kilometer lång rest av Berlinmuren där konstnärer målat på östsidan. Denna bild är dock tagen på den västra sidan. Här finns mest klotter och mer eller mindre bra konstverk gjorda av icke-konstnärer. Men det kan ju vara trevligt det också. Många hade ristat in små kärleksförklaringar och sånt i väggen. På ett ställe fanns ett jättestort vykort till Paris uppritat, vilket var adresserat till "cher Papa" i Paris.

Här har vi en bild på mig vid en av målningarna längs med murens östsida. Det var soligt, men blåsigt och en aning kallt, iallafall för mig som är frusen av naturen. Varken Daniel eller Pierre kände sig särskilt störda av blåsten och att det faktiskt bara var ca. 8 grader ute.

Vid slutet av monumentet hittade vi en grind. Här tyckte Daniel och Pierre att det var dags att posera.

Efter en liten promenad norrut mot frankfurter tor hoppade vi på först en spårvagn(Det känns lite mer hemma på det sättet) och sedan en U-bahn(tunnelbana) som skulle ta oss till Unter den Linden, en gata som en gång i tiden var DDR:s paradgata. Längs med denna fullkomligt kryllade det av fina monument och stenhus. I bakgrunden här syns "den alte museum", vilket tydligen översätts till historiska muséet.

Bredvid muséet låg någon rysk kathedral av något slag, gigantiskt stor var den, och runt omkring här träffade vi på mest turister. Jag förstår ändå varför, man saknade aldrig något att titta på.

Och här har vi Pierre, framför den ryska ambassaden som även den låg på Unter den Linden.

Brandenburger tor var ingen favorit för oss. Vi ankom, efter en del om och men och en lite mindre frivillig resa med buss till Reichstag, eller riksdagshuset, men åtminstone en av oss ville faktiskt se det huset. Direkt efter den här bilden började det också blåsa ännu mer, så nu for vi tillbaka till Starbucks för att planera nästa resmål samt få i oss lite kaffe och värma upp oss.

Och nu, medan jag sitter här och skriver det här, öppnade Pierre fönstret och började prata med en tjej från Stuttgart som stod på brandstegen och rökte. Hon gav oss några exempel på ställen vi kunde gå ut och klubba på. Vi får se hur det blir med det, idag är vi alla för trötta för att orka göra något mer än att gå och lägga oss. (Sedan går tydligen ingen i Berlin ut före klockan 01.00 på natten.)

Det var allt för dag 2. klockan har blivit över tolv, och jag är förkyld efter en hel dag i blåst och kyla. För mig blir det nu en Ibumetin och så får jag hoppas på att jag mår bättre imorgon, vad ska vi hitta på då?

andra bloggar om: berlin, Tyskland, Kollektivtrafik

Berlin. Dag 1 - Ankomst och Schoenhauser Allee

2011-04-08T00:42:00.000+02:00

Nu böjrar jag uppdatera och dokumentera resan en aning här via bloggen. Idag den 7/4 for jag, Daniel och Pierre till Berlin. Det här är därför Berlin. Dag 1

Med någon minuts marginal hann jag och Pierre till flygbussen på Nils Ericson terminalen klockan 12.25. Visst var vi en aning tidiga, planet skulle ju inte lyfta förrän 14.45. Daniel däremot var långt mycket tidigare. Han ringde redan kvart i tolv och sa att han stod på centralstationen. Där har vi en som vill vara i tid!(En tidspessimist, men andra ord. Själv vill jag kalla mig tidsrealist, om än något för positiv ibland.) Här är vi på Landvetter, och ska precis till att checka in. Vi slås av hur liten flygplatsen är.

Vi kliver av planet i Berlin ute i friska luften bara för att få gå på en liten transferbuss som ska ta oss den ofantligt långa sträckan på 20 meter till bagageutlämningen. Det är faktiskt bara precis framför planet, men tydligen får man inte gå där ändå. Det låter bara så dumt. Är inte detta ett resursslöseri om något?

När man klev av planet fick man ett hjärta av choklad. Inte jag dock, som skämdes lite för mycket när Pierre högt och tydligt ropade "ÅH, FÅR MAN TA?" till flygvärdinnan som stod vid utgången. Jag antog att man inte fick ta och att han bara snodde en. Sedan upptäckte jag att Daniel också hade en.

Efter en del diskussion och kortautomater som inte funkade lyckas vi ta oss till hotellet med buss och s-bahn. Kuddarna är onödigt stora. Jag hade hellre haft två. Här skaffar vi oss också en kod till nätverket, och upptäcker att man bara kan gå ut på internet från en enhet åt gången. Daniel blir ledsen att han inte får twittra hela tiden.

Daniels säng är för kort. Det har han dock inte märkt än. Den insikten dök upp först klockan tolv på natten när vi kom hem från pizzerian som i princip låg vägg i vägg med hotellet.

Äntligen får Daniel twittra och berättar för världen att han är i berlin. Eller Berlin. Eller BÖÖrlin, om man så vill. Pierre finner detta mycket roligt.

Efter att först ha promenerat två timmar runt gatorna kring Schoenhauser Allee och åsamkat mig själv flera skavsår på hälarna slår vi oss ner på pizzerian som ligger precis intill hotellet. De hade stor öl och personal som skämtade aningen för mycket. Men de var trevliga och hade bra priser. Vi har också upptäckt att man i Berlin inte tar Visa-kort någonstans. Bara Maestro (vissa slutade ju faktiskt använda maestro i gymnasiet, men whatever) . Vår plan om att bara växla in lite pengar och betala resten med kort verkar haverera totalt.

En av servitörerna frågade om vi ville att han skulle ta ett kort av oss alla tre, vilket vi såklart tackar ja till. Så här sitter vi och väntar på mat - Pierre med en gigantisk öl, jag med en mojito, och Daniel med ett glas rött vin.

På den där långa rundturen köpte sig Daniel en ny kaffekopp, med texten "Kaffee", och ett s.k maxi-kinderägg. Under chokladen fanns en liten kyckling som ska hålla i pennor.

En skojig frukt

2011-04-06T22:21:00.000+02:00

Jag vet faktiskt inte vad den här frukten heter. Men den är taggig och ser ut ungefär som en grön passionsfrukt inuti. Dock smakar den mycket, mycket mildare än passionsfrukt. Så. Vad heter den?

Ganska cool är den iallafall. Och jättesvår att skära i eftersom man stack sig hela tiden.

... Men jag skar itu den iallafall. Grön är den alltså.

Svår att äta är den också, eftersom det är hårda "trådar" som håller fast fruktköttet. Dessutom gör det ont att hålla i den.

Har man ingen bil får man flytta med spårvagn

2011-04-05T01:21:00.001+02:00

.... Som fortsättning på föregående inlägg om tågresan med en stor sekretär kommer här berättelsen om när vi kom fram och skulle dra upp den hem till kortedala och tredje våningen.
Att få av den av tåget gick riktigt smidigt och snabbt. både på grund av att tåget var så himla bra planerat och för att Daniel var på plats för att hjälpa till.
Vi drar iväg vagnen till Burger King eftersom vi är lite hungriga efter resan. Kassörskan frågar oss:

-"Är det ni som kom med den där stora lådan?"
-"Ja..." säger jag,
- "Vad är det för något?"
- "En sekretär"
- "Vad är det för något?"
- "Ett skrivbord med lådor, typ. Vi har släpat den från Kalmar! " svarar jag glatt.
- "Jaha!"

Vi får vår mat och hon önskar oss lycka till på vägen hem med spårvagn.

Här står Pierre med hela vagnen. Nu är det mörkt. Klockan har redan hunnit bli halv elva, och i bakgrunden ser vi spårvagn nr 11 komma åkande in på drottningtorget. Tack och lov är det en ny spårvagn med låggolv.(Hade det varit något annat hade vi fått vänta på nästa)

På spårvagnen står vi i mitten och väntar. Daniel ser lite skeptisk ut.

Hemma!

Här står den nu, men i brist på en vettig stol får en köksstol stå här så länge. Den är lite för hög så man sitter rätt dåligt, men jag antar att det är bättre än inget.

I sommar ska jag försöka mig på att slipa och betsa sekretären vit. Säg nu inte att den borde få stanna träfärgad, för den har många små fläckar och märken som den dragit på sig under alla år tillsammans med mig. Du ser inte alla de märkena på bilden, men något måste faktiskt göras åt dem. Det ska bli ett sommarprojekt.

Mest lycklig är jag nog ändå över kaffebryggaren. ÄNTLIGEN får jag dricka något annat än presskaffe och sump i botten. nu står min gamle vän i vårt blå kök och kör en rengöring efter den långa tiden oanvänd. Imorgon ska jag köpa vanligt kaffe och sedan blir det äntligen bryggkaffe här hemma. Jag längtar!

Har man ingen bil får man flytta med tåg

2011-04-04T19:39:00.002+02:00

Vi har ju ingen bil, men samtidigt är vi otroligt resande människor som tar kollektivtrafiken så långt det är möjligt. Idag testar vi konststycket att flytta möbler med tåg.

Först gjordes en liten förundersökning. Är det okej att göra såhär?

(Ungefärlig återberättelse av samtalet till SJ:s kundtjänst)
Pierre: - "Hej, jag tänkte ta på ett stort paket på tåget. Får man det?"
kundtjänst:- "Ja, så länge du kan bära det själv kan du det."
Pierre: - "Men det är verkligen jättestort. Typ 100*50*120 cm och så väger det ca. 50 kg. Jag kommer att ta det på en magasinkärra. Fungerar det verkligen?"
Kundjänst: - "Ja.... men så länge du kan bära det själv och får på det på tåget så är det helt OK."
Pierre: - "Men vad bra! Tack så mycket då!"

*klick*

Slutsats: Man får ta stora paket på tåg. Man får dock inte ta med cyklar på tåg. Trots att de är både lättare och mindre än vårt paket...

Sagt och gjort. Vi tog båda tåget till Kalmar med en magasinkärra för att hämta sekretären(Och min kaffebryggare. Men det hör inte till historien). Vi passade också på att hälsa på Elin och Emil, som har lagerhållit vår sekretär sedan vi flyttade från kalmar i juni 2010. Dock var jag fortfararande riktigt nervös för att det inte skulle gå. Min plan B handlade om att snabbt boka av min resa och låta Pierre åka tillbaka själv medan jag sov ännu en natt i Kalmar och åkte med första bästa tåg på tisdag. Tack och lov var det dock ingen som sa något om sekretären när vi klev på tåget.

Bilderna är för övrigt tagna med min gamla Canon s3is som av någon anledning fick för sig att förminska alla bilder tagna i manuellt läge till VGA. Känns ju skojigt.

Här har vi Elin och Pierre med sekretären vid tåget.

Och här ser vi kärran och sekretären stående på tåget. Det gick mycket, mycket lättare att få upp den än vad jag trodde. Tack och lov är det inte så många som åker tåget mot Göteborg klockan 18.00 en måndagkväll. I varje fall inte idag. Gott om plats.

Och här ska jag och Pierre sitta. Vi fick visst en plats vid ett bord idag.

.... Fortsättning följer med inlägget om att ta stora möbler på en spårvagn. Men det blir senare. Vi sitter ju fortfarande på tåget i skrivande stund. Klockan 21.51 räknar vi med att vara framme