Jag vågade återigen prova att vara Saraaa för en timme. Luften fylldes av tuttifruttidoftande bubblor. Huvudet svällde med glad musik och jag kände för att dansa, dansa!

På med läppstift och högklackat, och så svängde jag de lurviga i kristallkronan!

Ja, Saraaa har en kristallkrona i sitt rum (orättvist). I den svängde jag mig till toner av musik som dansade ut ur mina öron. Jag kände mig fylld av energi. Jag skrev av lycka. Jag var Saraaa!

Flickorna skålade och det var fest!

Sedan vaknade jag upp och var mig själv igen.  Satte mig själv på plats och tjurade resten av dagen…

Och det finns en video också. Videokonst har aldrig varit bättre:

Jag skrämde upp familjen rejält då jag sa att vi skulle ut i skogen och plocka bär. Det har varit väldigt svårt att komma ut i år. Man möts av en ogenomtränglig vägg av broms, flugor, mygg och rosa elefanter — mer än någonsin.

Så i veckan utrustade jag familjen med armerade mygghattar, myggnät, myggkalsonger och laddade ner alla ifåneappar jag kunde hitta i ärendet. Så gav vi oss iväg.

Och det fungerade väl. Jag plockade. JV plockade. Maja sov… eller bluddrade för sig själv och underhöll oss med anekdoter från sin stormiga ungdom.

Så det blev en del till slut. Ska jag ha till Majas dop!

Jag fick bilen servad och besiktigad i dag. Det kostade inte 35 000 som en jobbarkompis fick hosta upp för inte så länge sedan.

Sedan ville Bara Saraaa testa hur det känns och vara mig, så hon satte sig vid mitt bord och bloggade (vilket jag fann orättvist eftersom jag bara bloggar 50 procent av arbetstiden). Innan dess, utanför bild, hade jag provat hur det är att vara Sara. Det gjorde mig vimmelkantig.

När jag kom hem somnade jag på golvet. Soffan var upptagen:

Nu ska jag ta med mig familjen ut i skogen och plocka bär

Jag och Maja har sett ”So you think you can dance” och blivit inspirerade. Eller ja, jag blev inspirerad i alla fall…

Jag gillar idén. Det är som ägaren säger: De är ärliga i alla fall. (Och så gillar jag servitriserna hehe). Men skulle jag vilja äta där? Neee, jag tror inte jag skulle palla med och se allt det där äckliga köttet.

Uppdaterat: När jag tänker efter undrar jag om inte det mest onyttiga i den restaurangen är Coca Colan! Och den finns ju på alla restauranger…

Den här sagan berättade jag för Maja då hon var 3 månader och jag höll henne i mina armar och kände mig precis som ett stort fult troll som lyckats fånga en prinsessa som måste ha fallit från skyn. Varifrån skulle hon annars ha kommit? Inte kan väl denna underbara varelse vara min?

Från den dagen bodde prinsessan hos trollfar. Hon älskade att studsa på hans stora mage. Särskilt då han ätit ärtsoppa för då var magen uppblåst som en stor ballong. Ibland lekte hon kurragömma i hans hår. Det var så stort och lurvigt att en häst kunde gå vilse i det. Ibland satt hon på hans fot då han gick på utflykt med sina sjumilastövlar, med vilka man går sju mil med ett steg.

Vad Maja tycker om sagan är svårt att säga. Man säger kanske inte så mycket när man bara är tre månader. Men jag tror hon tyckte om den. Hon tittade så stort på mig. Och efter en stund somnade hon i min famn…

Läs hela sagan här »

En kompis kom fram till mig. En tjejkompis. Snygg. Singel. Hon visade mig bilden ovan och sa:

– Visst är de snygga?
– Jo, men opraktiska!
– Vaddå opraktiska?
– Ja, svåra att gå i…
– Dom här skorna har man inte för att gå, utan för att ligga!

Glukosen, fruktosen, kolsyran, koffeien och alla andra konstiga ämnen som finns i dessa molotovcocktailer leder till en rad problem:

• Hypokalaemia
• högt blodtryck
• hjärtinfarkt
• slaganfall
• fetma
• diabetes
• C-vitaminbrist
• vitaminbrist
• försurning
• perforering av matstrupen
• kronisk njursjukdom
• metabolt syndrom
• tandröta, gikt
• gastroesofagal refluxsjukdom
• sekundär hyperparathoridism
• tungerosioner
• electrolytobalanser
• gastrit.

Med mera… Var så god och njut!

19 augusti–5 september

Stockholm, Gamla Stan

6 september–14 september

Ödeshög

15 september–4 oktober

Halmstad

5 oktober–11 oktober 2010

Stockholm

För mer information och bokning

Skriv till nandlalkothari [@] yahoo.co.in

Här har jag bloggat om Nand

• Mina kostråd från den ayurvediska läkaren Nandlal Kothari
• Vad är mitt livs största ambition?

Phui! Första dagen på jobbet efter en livsuppehållande semester. Sånt är aldrig kul. Som att krypa ner i kistan igen. Typ ungefär.

Och inte blir det bättre av att man börjar dagen med en chock!
Kontoret var borta!
Fanns inte.
Tomt!

Ja, kan du tänka dig. Mina kära arbetskamrater hade tagit tillfället i kragen och flyttat hela företaget då jag låg på kurort och solade vaderna. När jag dök upp i dag – glad i hågen som en påtänd lärka – så var kontoret tomt. Helt tomt. Sånär som på en lapp där det stod:

”Vi ses i Nangijala!”

Men så lätt blir man inte av med mig. Å nej, jag går inte på det där tricket tre gånger. Jag spårade upp dem minsann. Man måste allt flytta kontoret längre än till närmsta stad för att undkomma mitt luktsinne. Jag hittade dem.

Jag bröt upp dörren till det nya kontoret och klättrade över barrikaden med en orörlig min (precis som det är vardagsmat för mig att klättra över barrikader, och det är det ju – nästan) och hälsade på alla som jag kunde finna…

Det var lite som att vara helt ny på jobbet det här att komma till ett nytt kontor i en ny stad. Jag var blyg och försynt och letade efter min plats (bordet till höger bilden ovan), granskade min omgivning med stora ögon och försökte klura ut vem man skulle fjäska för, vem man ostört kunde trampa på och vem man kunde fika med.

Och i morgon är en ny dag.