http://fissosblogg.blogspot.com

Nu har det lugnat ner sig lite efter en extremt hektisk onsdag och torsdag. Jag tänkte att det var läge att göra en liten sammanfattning av allt som hänt.

Det hela började som ni alla vet när jag via Twitter bad Söderortspolisen att köra en hastighetskontroll på Mälarhöjdsvägen. Redan på onsdag morgon var dom där, och jag åkte dit som ensam fortkörare under den halvtimme de var på plats. Först övervägde jag att tiga ihjäl saken men efter bara några minuter valde jag en annan väg, nämligen att vara helt öppen och transparent med det som hänt. Det är något som många uppskattat och tackat mig för. Jag är glad för det mottagandet för det stärker min tro på att det öppna och transparenta nästan alltid är rätt väg i stort och smått.

Nåväl, jag var sen till jobbet och efter att ha släppt av son och fru på dagis så parkerade jag bilen och stressade till tunnelbanan. Hade mycket bråttom till ett möte som skulle börja klockan nio och jag drog iväg ett par tweets till Söderortspolisen på tunnelbanan och stoppade ner telefonen. Jag har notifieringar av Twitter-mentions så varje RT och mention genererade ett surr i fickan. Ju närmare jag kom jobbet, ju oftare surrade telefonen. Jag hann otroligt nog i tid till mötet och under hela tiden fram till lunch surrade det i princip konstant i fickan. Svårt att koncentrera sig på mötet, men jag valde ändå att inte stänga av notifieringarna som nu kom in med 5-10 sekunders intervall.

Under hela dagen fortsatte det sen på inslagen bana och eftersom jag inte hunnit skriva om saken på Facebook så var det någon annan som blev först med att släppa storyn där via en Twitter-skärmdump och en taggning av mig. När jag kom hem på onsdag eftermiddag började media ringa. Först ut var Aftonbladet.se medan jag fortfarande stod i trädgården, strax innan halv sex. Tackade nej till att medverka men gav OK till att använda mitt namn och inläggen på Twitter. Insåg nu att detta kommer att fortsätta så det är bäst jag tar kontrollen så gott jag kan. Hur då? Blogga om det så klart! Strax innan 18 var blogginlägget klart och nu hänvisade jag medier till bloggen och tackade nej till ytterligare kommentarer. Men ni vet ju hur media är, dom kränger och vränger för att få loss ett eget citat trots att man tackat nej. Well well, jag fortsatte snällt att svara alla som ringde. Och alla ringde. Både papper och webb.

Det som verkligen grämer mig är att jag missade att använda en hashtagg i mina inlägg på Twitter. Hade jag gjort det så hade storyn kanske kunnat trenda på svenska twitter och det hade varit riktigt kul.

Analysverktyget Topsy säger att jag hade 442 mentions under onsdagen och 70 under torsdagen. Antalet RTs är oklart, det står bara “+50″ på inläggen så jag vet inte exakt hur många det blev.

Statistiken på min blogg talar sitt tydliga språk och trots att det gick nio timmar innan jag bloggade om #speedingfail så ser trafiken ut så här:

Från 50-60 besökare per dag till nästan 4.000 både onsdag och torsdag.

Många medier länkade till bloggen och nedan finns en lista över 50 sajter som genererat inkommande trafik. Jag har länkat i de fall det finns en relevant länk.

P3s program Nyhetsguiden nämnde mig kort i dag:

Här är lite andra länkar från utlandet. Storyn har uppenbarligen fått stor spridning, speciellt som en kul notis i radioprogram. Fler länkar hittar man om man googlar på “ismarker police“.

Amerikanska NPR (public service-radio) – Speed Trap Nabs Driver Who Suggested It
The Local (svenska nyheter på engelska) – Man tweets cops to nab speeders – gets caught
Refreshing News – Swedish man tweets to police that there are too many speeders on his street. Next day he is busted for speeding on his street
Weird crime – Man’s tip leads to own speeding ticket
UIP – Man’s tip leads to own speeding ticket
News.com.au – Man tweets cops speed complaint then gets busted
AustrianTimes.at – Tweet Revenge
CBS Radio – The Friday Edition

Uppdatering 13 april 2012: Jag är med i Yahoo!s webb-tv-program Odd news. Klicka på bilden för att se inslaget.

Här kommer jag att posta länkar som dyker upp med tiden:
http://www.bike.se/nyheter/tipsade-polisen-akte-fast-93914

Polisen är aktiv på Twitter på en rad olika konton och vi har tidigare sett exempel på väldigt rådiga insatser efter larm. Jag hade ett jämförelsevis banalt problem, och bad om lite extra hastighetsövervakning i mitt närområde där många ofta kör för fort.

Söderortspolisen på kontot @OCSoderort var snabba på att svara och att hjälpa till med förmedling av önskemålet.

I morse satte jag mig i bilen och sa till Annika att det var bäst att ta det extra lugnt med tanke på min önskan på Twitter i går. Jag kör i sakta mak uppför Mälarhöjdsvägen men gasar på lite upp över krönet. Det var dumt, för på andra sidan stod polisen och mätte hastigheten. Jag åkte dit, med all rätt. Jag hade kört 42 km i timmen utanför en skola och det kostade mig 2.400 kr. Pinsamt, dumt och en bra läxa.

Vad ska man göra sen då? Tiga ihjäl det eller vara transparent och öppen? Jag valde naturligtvis det senare och många har hyllat det valet, vilket jag uppskattar. Många garvar så dom håller på att dö åt min dumhet, det bjuder jag på. Vill bara skicka med en enda grej till alla som läser detta: kör försiktigt! ;-)

Flera medier har kontaktat mig för en intervju. Jag har avböjt samtliga.

Här har ni hela konversationen:

Att jobba över 12 år på ett och samma företag är väldigt länge. Extremt länge i min bransch. Det har självklart varit både toppar och dalar längs vägen, men jag har haft roligt och lärt mig väldigt mycket. Nu är det i alla fall dags att lämna Expressen och mediabranschen för en ny utmaning. Jag lämnar dock inte internetbranschen. Det går helt enkelt inte för det är där jag har mitt hjärta och min själ.

Den 19 mars börjar jag som Site manager på Scandic hotels. Scandic är sveriges största hotellkedja med 160 hotell i Norden och norra europa. Vad gör en site manager, undrar du? Det betyder att jag ska ha det övergripande ansvaret för att driva trafik och öka försäljning på Scandics sajt. Jag kommer att ha ansvar för ett e-handelsteam där det ingår en webbredaktör, en social media manager och en loyalty manager.

Jag är sjukt taggad på den nya utmaningen men samtidigt djupt tacksam över att ha fått jobba med så många fina kollegor på Expressen. En ny era börjar snart.

Det händer inte överdrivet mycket på den här bloggen, men här kommer i alla fall ett livstecken som indikerar att jag ser mer film än jag bloggar.

Traditionsenligt har jag sammanställt i princip alla filmer jag sett under året. Det blev 56 filmer under 2011 (63 st 2009 och 45 st 2010).

Årets bästa film: The social network tätt följd av Drive.

Listan är kronologisk från januari till december. Betyg inom parenteser.

Morden i Sandhamn (tv) (2/5)
Maria Wern – Alla de stillsamma döda (tv) (3/5)
Maria Wern – Stum sitter guden (tv) (3/5)
Maria Larssons eviga ögonblick (4/5)
Bibliotekstjuven (tv)
The social network (5/5)
Bröderna Karlsson (3/5)
Unstoppable (2/5)
I rymden finns inga känslor (4/5)
Midnight run (1988)
It’s kind of a funny story (4/5)
Cass (3/5)
Due date (4/5)
The town (4/5)
Gulliver’s travels (2/3)
Jackass 3D (3/5)
How do you know (2/5)
Leaves of grass (3/5)
The fighter (4/5)
Love and other drugs
Himlen är oskyldigt blå (4/5)
Little Fockers (2/5)
Puss (3/5)
Get him to the greek
No strings attached (3/5)
Ghosts of Girlfriends Past (2/5)
Fyra år till (3/5)
Just go with it (2/5)
Hall pass (2/5)
Jackass 3.5
Knight and day (3/5)
Cedar rapids (3/5)
Åsa-Nisse – wälkom to Knohult (2/5)
Diary of a wimpy kid (3/5)
Diary of a wimpy kid – Rodrick rules (3/5)
The way life goes (3/5)
Peep world (2/5)
Irene Huss – Det lömska nätet (2,5/5)
Take me home tonight (2,5/5)
Till det som är vackert (4/5)
The greatest movie ever sold (3/5)
The mechanic (3/5)
The art of flight (4/5)
Irene Huss – En man med litet ansikte (2/5)
Henry’s crime (3/5)
Beerfest (2/5)
The Change-up (3/5)
Leap year (2/5)
Bilar
Irene Huss – Tystnadens cirkel (3/5)
Drive (5/5)
Father of invention (3/5)
Irene Huss – I skydd av skuggorna (1/5)
Remember me (4/5)
Ingen kan älska som vi
Bilar 2

Relaterat: Tidigare sammanställningar över filmåret.

Ejnar Mikkelsen var en dansk polarforskare som gjorde många expeditioner till Grönland. Sommaren 1909 gav han sig iväg från Köpenhamn med fartyget Alabama med uppdraget att försöka hitta kvarlevorna efter Ludvig Mylius-Erichsens och Niels Peter Høeg Hagen som hade dött under Danmark-expeditionen 1907 i trakterna av Danmarkshavn och Danmarksfjorden på nordöstra Grönland.

Alabama fastnade tyvärr i isen och blev tvungen att ankra utanför ön Shannon hösten 1909. Därifrån gav sig Mikkelsen och maskinmästaren Iver P. Iversen iväg norrut med hundar, slädar och 100 dagars proviant. Vid Danmarksfjorden påträffades de observationsjournaler som man sökte efter, men tyvärr inga kvarlevor efter Mylius-Erichsen eller Høeg Hagen.

Återfärden till Shannon blev obeskrivligt hård för Mikkelsen och Iversen. Snöstormar, dålig jaktlycka, förstörda matdepåer, skörbjugg och svält präglade färden. Hundarna strök med en efter en (och några åt dom upp) och de sista 100 kilometrarna fick de gå till fots. Till slut hade de bara kläderna de hade på sig, och ett gevär. Efter 8 månaders strapatser kom de äntligen tillbaks till Shannon bara för att upptäcka att resten av besättningen och Alabama inte fanns kvar. De hade blivit räddade av ett norskt valfångstfartyg. Under sommaren hade besättningen byggt ett hus av resterna av Alabama som hade sjunkit när isen smälte. Det sista som sattes upp på huset var fartygets namnskylt, ovanför dörren. Det var alltså denna syns som mötte de två utmärglade expeditionsdeltagarna när de kom till Shannon i november 1910.

Mikkelsen och Iversen höll humöret uppe och övervintrade i Alabama-huset. När sommaren 1911 kom så hoppades de på att bli räddade, men i september var besvikelsen enorm när de insåg att det inte skulle bli någon räddning det året. De hade inget annat val än att övervintra i huset ännu en vinter.

Sommaren 1912 kom slutligen ett norskt valfångstfartyg förbi och räddade de två männen.

Detta hus, byggt av skeppsvirke, står fortfarande kvar på ön Shannon på nordöstra Grönland. På grund av isläget är det oftast problematiskt eller omöjligt att ta sig dit, men sommaren 2008 besökte jag huset och allt var i stort sett intakt. Huset står stadigt trots hundra års avsaknad av underhåll. I och utanför huset finns mängder med verktyg, husgeråd och annat från fartyget Alabama.

Det enda som uppenbart saknas är namnskylten. Den stals tydligen på 1970-talet av en medlem i den danska Sirius-patrullen som patrullerar området. Sirius-medlemmen, som numera är pensionerad, tog med sig skylten hem till Danmark och har den som prydnad i sitt hem. Trots många uppmaningar om att återlämna skylten så är den än i dag inte återlämnad.

Detta inlägg kan ses som en del av den polardagbok jag skriver rent och publicerar då och då.

Här följer ett urval av de 34 bilder jag har publicerat på Flickr.

Jag ska nu berätta historien om vår resa till Kiev, Tjernobyl och Pripjat. Allt detta ligger i Ukraina för den som inte känner till det och resan ägde rum 2008.

Större karta

Resan till Kiev
Vi började med att flyga ned till Kiev med flygbolaget Aerosvit. Resan ner gick helt utan problem och det bjöds på vodka till maten. En lovande start tyckte jag, Wille och Roger och tog in en rejäl mugg var. På flygplatsen möttes vi av en kille med en stor skylt som lydde “Wille Wilhelmsson”, rätt stavat och allt. Vi hängde med honom och han körde oss in till Kiev. Utefter vägen in mot stan kunde man se vakter stå i skogsbrynet. Vi fattade nog aldrig vad dom vaktade, men det kändes som att man var i en väldigt militär öststat. Vår fördom om Kiev var nog att det skulle vara en grå, fattig gammal öststatsstad. Gissa om vi hade fel!

På plats i Kiev
Lägenheten vår chaufför körde oss till var en stor och modern fyra mitt i stan. Där fanns alla bekvämligheter och skinnsoffa även i köket. Lite öst och mycket väst alltså. Det första vi gjorde när vi installerat oss var att gå iväg till närliggande Mandarin Plaza där det var lyxshopping som gällde. Som NK ungefär. I botten fanns det en stor matbutik med mycket bra utbud.

Ölhyllorna (vårt mål) var välfyllda med massor av ölsorter för 3-4 kronor flaskan. Wille hittade en speciell öl för 34 kronor flaskan. Mitt i butiken fanns en bar där man kunde slå sig ner och röka en cigarr om man ville. Självklart passade vi på att ta seden dit man kommer. Efter att ha släpat hem all öl och proppat kylen full så var vi ganska hungriga. Vi gick ut och letade efter något lämpligt ställe och hamnade på Arena som låg inne i Mandarin Plaza-komplexet. Arena bestod av ett antal barer, kasino och nattklubb. I den nedre baren tillverkade dom sitt eget öl och serverade mycket god mat. Vi blev inte så långvariga eftersom vi skulle upp tidigt och åka till Tjernobyl.

På vägen till lägenheten såg vi en “bap” i en källare och kunde inte motstå lockelsen av ännu ett par öl. I den här källarbaren träffade vi Igor och Nadja, två trevliga Kievbor som vi snackade lite skit med i någon timme. Välfyllda rullade vi hem de 100 metrarna till lägenheten.

Olyckan 1986
Den 26 april 1986 exploderar reaktor fyra i kärnkraftverket i Tjernobyl. Orsaken till olyckan var enligt Wikipedia “en kombination av dels reaktortypens bristfälliga konstruktion, dels operatörsfel. Operatörerna stängde av flera säkerhetssystem helt i strid med gällande regler.” Detta gjorde dom för att genomföra ett test, som bevisligen gick helt åt helvete. Effekten i reaktorn steg till över 100 gånger normal effekt. Detta resulterade i två explosioner som fick reaktorkärnan att flyga 30 meter upp i luften och därefter landa på sniskan i reaktorn. Själva reaktorkärnan väger över 2000 ton så man kan lätt förstå vilka enorma krafter det handlar om. Vid explosionerna förstördes reaktorn samt delvis själva reaktorbyggnaden och taket.

Ett moln med mycket radioaktiva partiklar (bland annat jod och cesium) steg upp från reaktorn, ut i atmosfären och blåste iväg åt nordväst över bland annat öst-, väst- och nordeuropa samt Sovjetunionen och östra Nordamerika. För Sveriges del innebar det radioaktivt nedfall över främst Gävleområdet.

Explosionerna medförde kraftiga bränder inne i reaktorbyggnaden som bekämpades av ett hundratal hjältar till brandmän. Utan deras insatser hade katastrofen kunnat bli ännu värre. De första brandmännen som anlände till olycksplatsen visste inte att det var reaktorn som brann utan trodde att det bara var en “vanlig” brand i taket. Den första styrkan leddes av löjtnant Vladimir Pravik. Han dog kort efter olyckan, den 9 maj 1986. Bränderna i byggnaden kunde slutligen släckas vid 5-tiden på morgonen, 3,5 timmar efter olyckan, men branden i reaktorns grafit fortsatte i två veckor och under den tiden fortsatte spridningen av radioaktiva ämnen från reaktorhärden. Den utdragna branden var den huvudsakliga orsaken till att olyckans effekter fick så enormt stor geografisk spridning. De radioaktiva partiklarna steg högt upp i luften och spreds över det stora området med vinden.

Dagstripp till Tjernobyl och Pripjat
Vi blev hämtade vid 8-tiden av en chaufför och en guide i en VW-buss. Guiden hette Sergei och snackade bra engelska. Sergei jobbade på det statliga företaget “Agency Chornobylinterinform” som är “The Agency of information, international co-operation and development”. Dvs. de ansvarar bland annat för officiella besök inne i den avspärrade zonen som sträcker sig tre mil runt kärnkraftverket. Det är förbjudet med turism inne i zonen, men som officiell besökare till Agency Chornobylinterinform så går det bra att besöka området tillsammans med en guide efter att man ansökt, blivit godkänd och betalat en rejäl slant. Färden mot zonen gick i bakfyllans tecken men Sergei undehöll oss med lagom stora kunskapsblock hela tiden.

Vid tremilsgränsen fick vi gå ur bussen och visa upp pass som nogrannt kollades mot de listor som vakterna hade. När allt var ok så öppnade dom bommarna och släppte in oss. Inne i zonen ser man nästan inga människor och knappt några hus heller. De hus som finns längs vägarna har till stor del gömts i den vegetation som fått härja fritt i 22 år utan mänsklig påverkan. På vissa ställen pekade Sergei och vi kunde se resterna av byar inne bland träden. Det finns också en del byar som helt har skövlats och begravts i stora jordhögar för att på så sätt minska strålningen. En typ av sanering alltså. Det finns även en inre zon vid enmilsgränsen och där kollade de också papper innan vi fick komma in.

Stopp i staden Tjernobyl
Vårt första stopp blev staden Tjernobyl som ligger ca 14 km söder om själva kärnkraftverket. Där fick vi besöka Sergeis kontor och han berättade att det nu bodde upp till 4000 personer i staden, men bara under tiden de arbetade med olika uppdrag inne i zonen. Inga permanentboende är tillåtna inne i zonen men det finns ungefär ett hundratal personer som flyttat tillbaks in i zonen efter evakueringen och myndigheterna har låtit dom stanna. Eftersom det bor folk i Tjernobyl så finns det behov av underhåll av hus och infrastruktur men man vill inte gräva i marken för då kommer radioaktivt damm att frigöras. Resultatet har blivit att alla nya rör har dragits ovan jord.

På kontoret fick vi titta på bilder och olika typer av kartor, bland annat en som visar hur mycket strålning det är i olika områden av zonen. Vi fick även skriva på ett papper där vi godkänner de regler som gäller i zonen. Efter detta var det dags att hoppa in i bussen igen och bege oss bort mot kärnkraftverket.

Kärnkraftverket
Första stoppet blev på ca 1500 meters avstånd där vi fick gå ur och fota och testa lite med strålningsmätaren. Höll man ut den i gräset så steg strålningen direkt. Det var fotoförbud när vi kom närmare kärnkraftverket så vi höll kamerorna långt från fönstrena så att ingen vakt skulle få för sig att vi fotade. När vi kommit runt till baksidan av reaktor fyra så var det okej att fota igen, men bara i en viss vinkel och inte närmare än den minnesstaty som fanns. Innan fotosessionen fick vi gå in i ett hus där en vänlig dam berättade väldigt initierat om olyckan och följderna. I huset fanns en modell av reaktor fyra och damen visade hur reaktorkärnan hade flugit upp 30 meter vid explosionen.

I rummet med modellen fanns ett stort fönster som vette mot reaktorn. Där fick man inte fota, men jag lånade guidens strålningsmätare och gick fram till fönstret. Den tjöt direkt. Strålningen var på ca 8 om jag minns rätt. I Sverige ligger normal bakgrundsstrålning på 0,1 så detta var alltså 80 gånger högre strålning. Värre skulle det bli…

Nu var det dags för fotosessionen ute vid minnesstatyn så vi fotade och filmade i ett par minuter. Helt overklig känsla att stå så nära centrum för den ofattbara katastrof som påverkat stora delar av Europa och ödelagt ett jätteområde i Ukraina. För att inte tala om alla mänskliga öden som påverkats så mycket av katastrofen. Men som sagt, värre skulle det bli…

Pripjat
Vi åkte nu vidare mot den helt övergivna staden Pripjat som byggdes 1970 för att husera alla som skulle arbeta vid kärnkraftverket. Här bodde 50.000 personer vid tiden för olyckan och staden var något av en mönsterstad enligt sovjetisk modell. Staden evakuerades först ett par dagar efter olyckan, men då gick å andra sidan evakueringen mycket fort. Hela staden tömdes på folk på bara några timmar med hjälp av 1.200 bussar. Invånarna fick bara veta att de skulle evakueras tillfälligt medan staden sanerades så ingen packade speciellt mycket saker. Evakueringen blev permanent och ingen tilläts återvända.

Första stoppet på väg mot Pripjat gjorde vi på en vägbro som erbjuder en fin utsikt mot kärnkraftverket. Det var hit många invånare från staden tog sig för att beskåda branden. Det visade sig bli ett ödesdigert val eftersom vinden låg på i riktning mot bron och de som stod här blev mycket hårt drabbade av strålningen.

Väl inne i staden parkerade vi bussen och gick på en lång promenad som började vid stora torget och fortsatte via kulturhuset, det tivoli som aldrig hann invigas, badhuset, en av stadens sex skolor och mängder av bostadshus. Mycket märklig känsla att besöka dessa platser och känna att det är helt öde.

Inte en människa så långt man kan se, annat än två andra besökargrupper. Det är ofarligt att gå omkring i Pripjat så länge man håller sig på asfalten och betongen, all grönska är radioaktiv. Detta beror på att det radioaktiva nedfallet har spolats bort från alla asfalt- och betongytor när det har regnat. Vi kände nog alla tre att det var en mycket märklig upplevelse att promenera omkring i Pripjat och se alla öde hus. Tyvärr finns inget av värde kvar i husen, allt är plundrat och länsat.

Red forest
Efter ett par timmar i den öde staden tog vi vår buss och körde tillbaka mot staden Tjernobyl under tystnad. Jag passade på att ringa hem till Annika och berätta lite kort om resan. Precis när jag lugnat henne och sagt att det inte är någon fara med strålningen så börjar strålningsmätaren tjuta utav bara helvete och vi ser hur den snabbt stiger upp på rekordnivåer. Den var upp på 18 och vände, det är alltså 180 gånger normal bakgrundsstrålning som finns överallt i världen. Detta var alltså inne i bussen. Hade man stannat och gått ut så hade strålningen varit ännu högre. Orsaken till denna strålningstopp var att vi just då passerade området som kallas “Red forest”. Ett radioaktivt moln landade här och färgade skogen röd. Av alla platser i zonen så är detta en av de mest förorenade. Skogen har skövlats och grävts ner, men strålningen är ändå väldigt hög och därför körde vi igenom området i ganska hög fart.

Skeppskyrkogården
Innan vi kom fram till Tjernobyl igen så tog vår guide oss ner till Tjernobyls gamla hamn. Där ligger nu en mängd gamla skepp och rostar. Alla är för strålskadade för att använda.

Femrätters middag
Tillbaka på Agency Chornobylinterinforms kontor fick vi först tvätta händerna innan vi kunde mäta oss i den enkla strålningsmätare som fanns. Den såg ut att vara från 50-talet. Efter detta bjöds vi på en riktigt rysk middag. Fem rätter som i stort var mycket goda, men lite konstiga med svenska ögon sett. Korvtallrik, ostöverbakad fisk, rotfruktssoppa och två olika efterrätter och till det en mörk söt dryck som smakade rök. Den tillverkades av torkad frukt berättade vår guide. Alla var mycket hungriga och törstiga eftersom det var förbjudet att äta, dricka och röka under vår tur till kärnkraftverket och Pripjat. Orsaken var att man skulle riskera att få in strålning i munnen om man råkat pilla på något med fingrarna.

Efter middagen var det åter uppsittning i bussen och hemfärd. Vid tremilsgränsen fick vi gå ur och testa oss i en större strålningsmätare, även den såg ut att vara från 50-talet. Alla klarade sig så vi kunde åka mot Kiev igen. Kvällen spenderade vi på Arena, samma ställa som kvällen innan, och det blev lite mat och några öl innan vi drog oss hemåt för att samla lite energi inför lördagens planerade rundtur i Kiev.

Rundtur i Kiev

Wille hade ordnat med en privatguidning av Kiev och vår guide hette Polina. Hon var en 22-årig student som gillade språk och därför hade lärt sig svenska. Efter några månader som utbytesstudent i Sverige så pratade hon nu mycket bra svenska. Hon släpade runt oss i kyrkor, kulturkvarter och så vidare. Wille konverserade hela tiden medan jag och Roger gick som två skuggor och var bakis-trötta.

Lunch intogs på ett ställe som nog var ett av Kievs bästa när det kom till inhemsk mat. Mycket gott och vi bjöds dessutom på underhållning av personalen. De sjöng och spelade flera gånger. Stället var mycket speciellt inrett. Såg ut som en gammal bondgård invändigt.

Efter maten gick vi bort till jättestatyn “Mother motherland” som mäter 102 meter (frihetsgudinnan mäter 93 meter) och syns från stora delar av Kiev. I anslutning till statyn finns massor av gamla krigsmonument som är riktigt pampiga och propagandamässiga.

Partykväll i Kiev
Lördagskvällen spenderade vi tillsammans med tre andra Svennar. Oscar hittade jag via hans hemsida Pripyat.nu (som numera redirectar till chornobyl.se) där jag hittade en bild till ett tidigare blogginlägg. Han hade med sig sin kompis Martin som precis som Oscar bor i Kiev. Sista deltagaren i festligheterna var Niklas som fått korn på oss via någon av Willes kontakter.

Vi körde lite fest i Niklas lägenhet och styrde sen kosan ut till en nattklubb. Där tillämpade dom systemet “Face control” som innebär att dom kan neka vem dom vill utan att behöva tala om varför. Jag var tydligen för ful för jag fick inte komma in. Vi åkte alltså vidare till nästa ställe där jag hade bättre lycka. Ett problem uppstod dock. Jag fick inte ta med mig min lilla pocketkamera in på klubben. Jag funderade lite på hur jag skulle lösa det och tog helt enkelt seden dit jag kommit och smög upp 100 pengar i handen på vakten. Sesam öppnade sig för mig och min kamera. Det blev en kul kväll :)

Jag kan verkligen rekommendera en resa till Kiev även om man inte vill besöka Tjernobylområdet. Kiev är numera en högst modern storstad som har mycket att erbjuda.

Fler bilder finns här:
Henriks bilder – Tjernobyl och Pripjat (Flickr)
Henriks bilder – Kiev (Flickr)
Rogers bilder (Flickr)
Willes bilder (Facebook)

Det finns även en del videoklipp som kanske kommer att publiceras i framtiden men med tanke på att det tog nästan tre år att publicera denna bloggpost samt bilderna, så lovar jag inget :)