Hermia Says

Ta en paus

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 24 Jan 2012 20:34:00 +0000

Det är lite rörigt nu mellan medeltid och renässans. Jag tar en paus härifrån bloggen en stund, gör det du med.

O ve!

noreply@blogger.com (Hermia) — Thu, 19 Jan 2012 11:43:00 +0000

Oidipus
O ve, o ve! Alltsammans tycks ju nu slå in.
O ljus, för sista gången ser jag dig väl nu,
jag är ju född av fel folk och har levt med dem
det icke hövdes och dräpt dem jag icke bort.

En av dagens texter är Sofokles Kung Oidipus. Han som, under förbannelse, mot sitt vetande dödar sin far och äktar sin mor och sedan (också mot sitt vetande) gav namn åt ett komplex. Det är nästan mer än fascinerande att denna text, skriven av en författare som levde mellan 496-406 f. Kr., än idag förmår både väcka fruktan och medlidande, vilket var ett par av dess syften. Detta är en klassikernas klassiker som får alla såpoperor att blekna och gömma sig av skam. Kan det bli så mycket mer tragiskt än så här? Ja, det kan det nog. Näst i tur står nämligen Euripides Medea.

Som nutida läsare gläder jag mig åt att Sofokles minskade körens roll i den grekiska tragedin och att han införde en tredje skådespelare. Det gör dialog och spel lite lättare att följa, och skapar en större direkthet i texten.

De tävlingsinriktade grekerna utmanade varandra även i teater, och det var i samband med årligen återkommande festspel på olika platser i den tidens Grekland som teater spelades, och inte som idag när samma pjäser spelas kväll efter kväll på olika scener. I alla fall om man bor i, säg Stockholm. Redan i sin samtid var Sofokles stor och han segrade flera gånger. I dag när tankarna kretsar runt spänstige Oscar och lite mindre graciösa Guldbaggen är det lite lustigt tänka på hur redan de gamla grekerna utsåg bästa dramatiker, och senare bäste skådespelare. Kvinnorna? Nej, de fick inte vara med.

Konsten att må som en prins - tips från hälsocoachen 2

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 16 Jan 2012 17:21:00 +0000

Prinsen åtnjöt en till och med för prinsar ovanligt god hälsa; med hjälp av gymnastik och kroppslig omvårdnad hade han skaffat sig sådana krafter att han trots sitt utsvävande leverne höll sig lika fräsch som en stor, grön, glänsande holländsk gurka.

Se där. Ytterligare ett hälsotips från Tolstojs Anna Karenina. Vem vill inte glänsa som en gurka?

Dagens aktivitet

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 16 Jan 2012 17:01:00 +0000

Studierna är igång och så här inledningsvis har jag svårt att sluta läsa. Men efter att brottats en stund med Aristoteles text om diktkonsten, om tragedins beståndsdelar och syften, känner jag mig ganska mör. Borrandet i teaterns långa historia börjar här och nu.

Dagens soundtrack har varit Beethovens Violinkonsert D-dur op. 61, och nu på kvällskvisten SR klassiskt på hemväg, även om jag inte är på väg hem som annars vid den här tiden.

Tips från hälsocoachen?

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 10 Jan 2012 15:12:00 +0000

Som inspiration denna tid på året, då vi är många som tänker på nystarter i fråga om t ex mat och motion, ger jag er ett tips från Vaska som var "en ung man som strålade av ett övermått av fysisk hälsa (...). Det syntes att han levde på en diet av blodiga biffar, tryffel och bourgogne."

Anna Karenina ger upphov till alla möjliga idéer men jag är lite skeptisk till Tolstoj-tidens definition av hälsosamt leverne. Kanske är det skrivet med ett visst mått ironi. Eller?

Klassisk nyttårsläsning

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 09 Jan 2012 09:37:00 +0000

Så här 1/3 in i Anna Karenina erinrar jag mig de senaste årens nyttårsläsning.

2010 inleddes även det bakåtblickande med Simone de Beauvoirs Den inbjudna. Sedan följde omläsning av Michail Bulgakovs mästerverk Mästaren och Margarita och därpå lästes med stort nöje Buddenbrooks av Thomas Mann. Tänk om varje nytt år bjöd på så mycket lästid.

2011 gav jag mig i kast med första delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt men innan dess inledde jag året med att läsa ut Leo Tolstojs Krig och fred, som jag inte skrev så värst mycket om.

Det tycks ha blivit en vana att inleda åren i klassiskt sällskap. Åren inleds med litteratur som jag, i vissa fall, längtat länge efter att få tid läsa - ungefär på samma sätt som under sommarsemestern. Det är litteratur valda utanför det samtida flödet som finns omkring mig på biblioteket, det är val gjorda rätt från hjärtat och det är eskapism på allra bästa sätt. Att få sjunka in i dessa texter, med deras utarbetade språk, intressanta persongallerier och välkomponerade berättelser ger vila, ro och energi till det som är här och nu.

Lång sittning

noreply@blogger.com (Hermia) — Wed, 04 Jan 2012 12:25:00 +0000

Här kommer jag att sitta länge idag för jag har, precis som jag hoppades, direkt sugits in i romanen jag läser. Äntligen håller jag Anna Karenina i min hand. Resten av den långlediga helgen tillbringas längre norrut och då bjuds det nog mer på lek- än lästid. Men det är kanske lika bra det, för de andra böckerna i den tredelade utgåvan glömde jag kvar på jobbet.

Bara så

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 03 Jan 2012 15:44:00 +0000

Längtar efter ljuset och våren

En Strindberg om dagen är bra för...

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 02 Jan 2012 18:32:00 +0000

Ja, för vad återstår att se. Mitt första val i Strindbergsutmaningen är, för att närma mig giganten som jag inte läst på länge, den här lilla boken

som innehåller en spridd skur valda Strindbergstexter, sammanställda av Magnus Florin och Ulf Olsson. Det ostrukturerade innehållet kommer från "Gröna säcken" som är ett sammelsurium av ukast, anteckningar mm. Mer om det kan man läsa i volymens förord.

Jag väljer ett stycke, en anteckning om dagen - det känns som ett bra sätt att återstifta bekantskapen med jubilaren. Först ut är

Detta är vägen

Gå först till venster, tag sedan af till höger och så rätt fram,

så kommer du till målet.

Läst 2012

noreply@blogger.com (Hermia) — Sun, 01 Jan 2012 15:11:00 +0000

Anna Karenina av Leo Tolstoj
Babettes gästabud, Stormar av Karen Blixen
Leoparden av Giuseppe Tomasi Di Lampedusa

Året startar med en klassiker

noreply@blogger.com (Hermia) — Sun, 01 Jan 2012 14:10:00 +0000

Balen fortsatte ännu länge och klockan blev sex på morgonen. Alla var dödströtta och skulle velat ligga i sina sängar för minst tre timmar sedan. Men att gå tidigt hem, hade varit detsamma som att basuna ut att festen inte varit lyckad och förolämpa värdparet som hade gjort sig så mycket möda, stackare.

Det är i november 1862 och prins Fabrizio har under flera timmar, tillsammans med delar av sin familj, bevistat en av Palermos otaliga baler. Med på balen är även systersonen Tancredi som inför omvärldens granskande ögon presenterat sin blivande hustru, den sköna, Angelica. Livet leker just nu för de unga tu som tidigare jagat varandra i alla dolda rum och glömda korridorer i prins Fabrizios sommarhus.

Detta var den bästa tiden i Trancedis och Angelicas liv - två liv som sedermera skulle gå i sär och bli så syndfulla mot en oundviklig bakgrund av smärta.

Romanen som jag ägnat en del av årets första dag åt att avsluta är den italienska klassikern och släkthistorien Leoparden skriven av hertigen Giuseppe Tomasi Di Lampedusa. Boken utgavs 1959 ett par år efter hans död och har sedan dess mött ständigt nya läsare. Det tog en stund innan jag letat mig in i historien men när jag väl gjort det var jag fast. Det är en roande och levande skildring av en period i Italiens historia, sedd ur en släkts - eller rättare sagt en prins - perspektiv.

Författaren skildrar tiden för enandet av Italien, vilket naturligt innebar en stor omdaning av samhället och stridigheter i både ord och handling. Den sicilianske prins Fabrizio tvingas att både ge plats åt de unga, och att lämna rum åt andra samhällsklasser än den egna. Maktlös men inte utan förståelse ser prinsen förändringarna och sin egen klass undergång. Vid sidan av det politiska spelet pågår livet, svallar kärleken och upprörs bedragna hjärtan. Berättarrösten är mångtydig - analytisk, insiktsfull, spetsig och desillusionerad - på samma sätt som prins Fabrizio.

Detta var en bra avslutning på det gångna året och en bra start på det nya. Biblioteksbokens kondition oroar mig dock något, tänk om den inte håller för så många fler läsare? Hoppas Leoparden får släppas lös till nya läsare, i ny kostym. På 60-talet blev boken film, undrar om den går att få tag i?

Gott nytt läsår!

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 31 Dec 2011 09:57:00 +0000

Det nya året inleds med heltidsstudier, jag planerar att fördjupa mig lite i teaterns spännande historia. Mellan dramerna hoppas jag ha lust att läsa en och annan roman. Oplanerade resor finns att se fram emot och, hoppas jag, mängder av kultur att ta del av i Gävle och annorstädes. Planen är att njuta och att välja med omsorg.

Hoppas något mycket gott väntar på dig!

Ps Skriv under för Johan Persson och Martin Schibbye

Läsutmaning: AUGUST STRINDBERG 2012

noreply@blogger.com (Hermia) — Fri, 30 Dec 2011 08:34:00 +0000

För ovanlighetens skull så har Hermia bestämt sig för att vara med i en läsutmaning/uppmaning. Jessica/Ord och inga visor inspirerar till läsning av August Strindberg med anledning av Strindbergsåret 2012. Jessica skriver så här:

"Utmaningen går ut på att under 2012 läsa fyra (eller åtminstone absolut minst tre) valfria Strindberg-titlar. Jag tycker bäst om när tyglarna är hyfsat fria så jag tänker mig att utmaningen sträcker sig över hela året. Man kan alltså ha några månaders paus mellan varje Strindberg-bok om det känns behövligt."

Och som Jessica konstaterar - författarens produktion är stor (oändlig?) och där finns mycket olika sorters texter att välja mellan.

Så jag hänger med in i Strindbergsåret och hoppas att du gör detsamma! Titta in hos Jessica, notera ditt intresse. Även för blogglösa går det alldeles utmärkt att vara med.

Några fina minnen juli-december 2011

noreply@blogger.com (Hermia) — Wed, 28 Dec 2011 15:12:00 +0000

Juli

Bultande bankande skildring av en numera favoritförfattare

Augusti

Vilken överraskande intressant, levande och läsvänlig bok

September

En kometdebut som väckte stor läsförnöjelse

Oktober

Mållös först. Sedan lyckotårar

November

Fin novemberläsning - en saga från Bukarest

December

Som Maria Gripe för vuxna - magiskt och finurligt

Läs mer här om årets andra läsupplevelser.

Några fina minnen januari-juni 2011

noreply@blogger.com (Hermia) — Wed, 28 Dec 2011 13:23:00 +0000

Januari

Proust i Paris - fin inledning på nya året och på ett evighetsprojekt

Februari

Åh Patti - en biografi att älska för en oälskare av biografier

Mars

Obehagligt av författare som nästan gjorde mig starstruck på mitt bibliotek

April

Om olycklig kärlek, läste med besatthet

Maj

Visst har även jag fastnat i Min kamp

Juni

Den fina lilla romanen vann över plankskrapandet

Läs mer här om årets andra läsupplevelser

Kan Lisa så kan jag

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 27 Dec 2011 10:21:00 +0000

fast kanske inte riktigt just nu. Denna bok som jag en gång påbörjade vill jag verkligen läsa, jag tror den skulle ge mig något stort. I tanken nu bloggaren, som kallar sig Tehme Melck, som gett romanen en ny chans (lykke til!). Läs gärna hans tankar om bokval. Med all den litteratur som finns är vi så illa tvungna att välja. Valet och vad jag faktiskt vill läsa i mitt liv, blir på något vis alltmer viktigt. Varken läs- eller livstid är ju evig.

Bilden förstås från den här fina sidan.

På besök i 1700-talet

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 26 Dec 2011 13:43:00 +0000

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Ur ”Den nya skapelsen” av Kellgren

Jo, visst kom läslusten tillbaka lagom till jul. Först värmde jag upp med Jane Austens brevroman Lady Susan, och efter den var jag strax igång med Carina Burmans debutroman Min salig bror Jean Hendrich från 1993.

Romanen handlar om den svenske poeten Johan Henric Kellgren (1751-1795) och det är genom två personer som var honom nära, som Burman låter berätta hans livs historia. Berättarna är prästen och äldre brodern Jonas Kiellgren, samt grosshandlarfrun Hedda Falk, som under flera år är skaldens älskarinna. Burman har gett dem kvicka röster som skriver om poeten men lika mycket om dem själva och om det 1700-tal de lever i.

Kellgren är en vacker och utlevande man som alltsedan unga år varit en verklig kurtisör och förfört så gott som alla kvinnor i sin närhet. Hans väg går från hemmet i Västergötland, via studier och informatorskap i Åbo, till en högre ställning i Stockholm. Han är hela tiden sjuklig, förutom att hans lungor är klena så har han haft syfilis flera gånger.

Tiden som skildras gör sig väldigt väl i både litteratur, film och tv-serier – särskilt när det som här är de fina salongerna som beskrivs. Burman skrev sin avhandling om Kellgren och torde kunna tiden väldigt väl. Hon förser också sin roman med många tidstypiska detaljer vilka bidrar till att skapa bilder i huvudet hos mig som läsare. Här är gott om färg, form och smak och man svänger sig med ”fransöska” ord och ändelser.

Och så är här förstås snille. För det här är vid tiden för Svenska Akademiens instiftande och Gustaf III är kungen på modet. Johan Henric Kellgren väljs in som en av de allra första aderton. En av romanens höjdpunkter är när instiftandet sker, inför publik. Och det är fascinerande att vi än idag, så många år senare, fortfarande har en akademi som verkar i samma form. Vid 2011 års högtidssammankomst i Börshuset handlade Horace Engdahls direktörstal om kulten av författaren – och om hur det kunnat gå så långt som idag när författaren är en kändis bland andra. En förkortad version av talet finns med i julaftonens DN. Engdahl skriver

""Ära store Mäns minne” anger Gustaf i sitt instiftelsetal som en av huvuduppgifterna för Akademien. Genom äreminnen och minnesteckningar skulle hjältar och snillen på alla samhällsområden framställas till eftervärldens beundran och unga svenska ädlingar inspireras att eftersträva en liknande namnkunnighet."

Det var dock inte, enligt Engdahl, Gustaf III:s avsikt att det skulle gå så långt som idag. I Burmans roman tecknas Engdahls företrädare Kellgrens minne på ett levande och ärligt sätt av de båda som Burman gett röst. I romanen framstår han som en av vår tids stora (pojk)idoler – han göra alla kvinnor helt kollriga av kärlek och begär. Dessutom lystrar männen till hans ord och Kellgren var inte utan åsikter utan kritiserande både kung och kyrka, vilket framkommer i romanen. Det kan gå hett till - i diskussionen såväl som i sänghalmen.

Burman bygger skickligt upp en illusion, hon återskapar 1700-talet, framför läsarens ögon. Jag har inte läst allt hon skrivit efter Min salig bror Jean Hendrich men jämfört med t ex de deckare där hon också leker med genre och tid så tycker jag att förstlingsverket sticker ut – hon toppar redan från första ordet. Det sista ordet här låter jag dock gå till älskarinnan Hedda Falk, en underhållande berättare:

"Då såg jag att han stod och pratade med en kvinna, en annan kvinna! Håret var pudrat, hon bar enbart en charle över klänningen, som var så djupt décolleté att tittarna kikade fram. De var onaturligt röda, liksom huden var osannolikt vit. Av gestalten verkade hon ung, kanske i min egen ålder. Min läsarinna förstår vilka djup av jalousie jag gick igenom!"

God jul kära läsvän!

noreply@blogger.com (Hermia) — Thu, 22 Dec 2011 12:45:00 +0000

Om läsorken kommer tillbaka går julen, litterärt sätt, i 1700-talets tecken. Den välgjorda svenska tv-serien Anno 1790 har gjort att jag vill ta del av mer om det århundradet. Så därför läser jag en bok som jag länge tänkt läsa - Min salig bror Jean Hendrich (1993) av Carina Burman.

Jag önskar dig en fridfull jul, med eller utan julklappsböcker.

Där den nu nedbrunna Gävlejulbocken stod, står nu flera små i olika skepnader...

Gilla vintern

noreply@blogger.com (Hermia) — Wed, 21 Dec 2011 15:46:00 +0000

"Det hade blivit mildare i luften. Man såg ingenting omkring sig för fallande snö och mumintrollet greps av samma hänförelse som han brukade känna om somrarna när han vadade ut i sjön. Han slängde badkappan av sig och kastade sig raklång i en driva.

Vinter! tänkte han. Man kan ju tycka om den!"

Ur. Trollvinter av Tove Jansson

Själv tycker jag mörkret sänkt sig även över dagarna, men snart vänder det och med ljuset kommer kanske, förhoppningsvis, även energi och läsork tillbaka.

Fynd i hyllan

noreply@blogger.com (Hermia) — Thu, 15 Dec 2011 15:44:00 +0000

Ibland hittar jag skatter på mitt bibliotek. Som det här omslaget till en persisk utgåva av Marcel Prousts romansvit.

Eller den här lilla oansenliga sötnosen, som lägger sig rätt i handen.

Texten bör dock läsas med förstoringsglas för att rädda ögonen.

Kanske är den en avlägsen (och åldrad) släkting till det där nya pocketformatet?

Tvillingmysteriet

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 13 Dec 2011 11:56:00 +0000

Det var ett tag sedan jag läste så begärligt som när jag i helgen slukade Himmelsdalen av Marie Hermanson. Det känns nästan lite ohälsosamt, lite för girigt att läsa på det där sättet men så är romanen också upplagd som en thriller med stark bladvändareffekt. Det går inte att inte dras in i historien om Daniel som hälsar på sin tvillingbror Max på hälsoanstalten i dalen. Max har det ekonomiskt svårt där, i det som verkar vara paradiset, och ber Daniel göra ett snabbt skifte. De ikläder sig varandras roller för att Max ska kunna lämna platsen där han befinner sig för att sona sina synder. Några enklare brott, kanske. Daniel går egentligen inte med på iscensättningen men Max är van att få sin vilja igenom. Undan för undan går det upp för Daniel – och läsaren – att allt inte är så idylliskt som det ser ut. Det vilar ett stort mörker över Himmelsdalen, eller Himmelstal som är dess tyska namn.

Hermanson målar en stämning och skapar en dragningskraft som det inte går att värja sig mot. Det är en skrämmande och tankväckande skildring som väcker frågor om sjukt och friskt, om människans frihet eller fångenskap. När fartblindheten lagt sig tänker jag att själva drivet i boken ibland tar över på bekostnad av personteckningen och att historien tvingas i bakgrunden av mer uppseendeväckande effekter. I texten finns också ledtrådar, som för en pusslare avslöjar väl mycket av vad som komma skall. Bortsett från det så är det en stark läsupplevelse, inte helt olik Patient 67, som får både hjärna och hjärta att arbeta lite extra.

Kvällens meny

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 10 Dec 2011 18:45:00 +0000

Förrätt

Toast med kungslaxrom, crème fraîche och torkad gräslök

Huvudrätt

Hälleflundra i kokosmjölksås spetsad med chili, vitlök och lime, råstekt potatis

Efterrätt

Fondants à la Gaêtan med passionsfruktsås

Ost

Taleggio

Dryck

Rotari riserva 2007

Sällskap

Kärasten och teven

Så här ser det minsann inte ut varje lördag, men idag är det ju Nobelmiddag. Idag är det verkligen det.

TT

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 10 Dec 2011 10:59:00 +0000

Snart är det dags att piffa till sig inför eftermiddagens och kvällens stora baluns. Tre rätters middag ska serveras och god dryck avnjutas. Idag blir det middag framför tv:n.

Det är vackert.

Midvinter
Ett blått sken
strömmar ut genom mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.

Tomas Tranströmer, ur Sorgegondolen (1996)

Lillemor och Babba

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 10 Dec 2011 10:39:00 +0000

Kerstin Ekman har jag inte läst sedan Skraplotter kom 2003. Att läsa Grand Final i skojarbranschen är som att möta en helt ny författare vilket stämmer så väl överens med den historia som berättas.

Att vara författare kan vara rätt tufft, det inser Barbro "Babba" Andersson tidigt vilket ju leder fram till att hon lierar sig med Lillemor Troj som får bli författarskapets ansikte och röst utåt. Det kanske är den skrivandes heta dröm att slippa kuska land och rike runt för att möta läsare, framträda i tv och på mässor. Att bara kunna skriva, slippa vara utåtriktad. Lillemor och Babba drar lösningen väl långt, och med stor risk för avslöjande. Samtidigt som de är så beroende av varandra, den ena rollen av den andra.

Jag känner mig inte direkt bortskämd med den här sortens historier där tonen är lätt, innehållet djupt och smart och språket kvillrande. Romanen landar perfekt i autofiktionens tid, med sina ironier och cynismer. Berättelsen om de två kvinnorna hade gärna fått fortsätta i fem band till.

Som bibliotekarie bidrar jag till att kapa skrivtiden för författarna genom att boka dem till författarkvällar, där de sitter på podium som små djur för att klappas av hängivna läsare. För läsaren tror jag att det här mötet betyder någonting, att få höra författaren själv berätta. Samtidigt önskar jag att de bästa historieskaparna slapp detta. Att de fick skriva fritt och ostört. Så att det blev ännu fler sådana här starka romaner.

Läs också vad t ex Anna/Och dagarna går skriver eller Lennart/Den långsamma bloggen

Dag 1 till 8

noreply@blogger.com (Hermia) — Wed, 07 Dec 2011 21:24:00 +0000

Så här var det. Jag tänkte bara titta på ett avsnitt, möjligen två. Jag såg åtta i ett svep. För den norska tv-serien Dag (2010) skriven av Kristopher Schau och Øystein Karlsen,
med Atle Antonsen och Tuva Novotny i huvudrollerna visade sig vara ett sådant där guldkorn man kan ha turen att finna i det övriga ströet. Jag knockas av detta svart komiska, djupa, fräcka, smarta och välspelade drama. Tv-formatet används på ett helt fulländat sätt. Jag fnissar, skrattar och lider och ryser.

Dag är samtalsterapeuten som uppmanar alla par att gå skilda vägar. Själv föredrar han ensamheten framför allt annat. Hans hem är hans borg och där lever han kontrollerat på egna villkor. Men störningsmoment finns - den olycksalige Benedikt som råkar ut för en och annan välförtjänt snyting och systern Marianne som gärna vill se sin bror på date. En date är Eva (Novotny) som efter många år på resande fot kommit tillbaka till Norge. Dag påverkas mot sin vilja av Eva - det är tur han har sina valiumfyllda pezautomater nära till hands. Kring dessa personer byggs den skruvade berättelsen om livet upp.

10 avsnitt är det totalt, vart och ett ungefär 23 min långt. Varje del inleds med en tankeväckande bild//text av Jan Stenmark. Två avsnitt återstår för Svt att visa medan de andra finns att se på Svtplay någon tid till.