Hermia Says

Let's do London, Hermia says

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 21 May 2013 19:57:00 +0000

Fylld av intryck är det lite svårt att landa i vardagen efter en långweekend i London. När OS höll tv:n varm i somras och Skyfall underhöll på bioduken väcktes min längtan till staden och nu har vi alltså varit där. Vi utgick från hipsteriga Shoreditch, öster om stan med närhet till Brick Lane.

Självklart fanns Monica Alis fina roman Brick Lane att köpa i den lilla bokhandeln.

I närheten hittar vi även favoritölen från Brew Dog i deras egen industriellt inredda pub med ölkunskap uppåt väggarna.

En promenad bort fann vi Clerkenwell, en lite äldre och mer sofistikerad del än Shoreditch. Vi hade nog inte hittat till hit och gått genom den fina portalen om det inte varit för en artikel i en sådan där flygtidning som maken fick med sig hem efter en jobbresa. En av restaurangerna som rekommenderades där testade vi. På välbesökta The Modern Pantry fick ett par förrätter bli dagens lunch.

Vi gick verkligen mycket. Här i fotspåren på Bloomsburygruppen, med Virginia Woolf & co, i Gordon Square. Flera av dem bodde i området upplyser informationsskylten om.

Efter en paus med afternoon cheese är vi på fötter igen.

Lite senare var vi late at Tate där vi hade en date med Roy Lichtensteins popkonst. Utställningen var riktigt bra och framställd enligt olika teman som tillsammans gav en mycket bra helhetsbild av konstnärskapet. Vi avslutade vår date i baren med en typisk Londonsk utsikt.

Under lördagen fortsatte vi konstrundan med besök på märkliga Gagosian Gallery där ingen tog någon notis om oss förutom de mumlande vakterna som bevakade verken något otympliga för att bära med sig. Sedan åkte vi vidare till Somerset House och deras tillfälliga Picassoutställning baserad på verk gjorda tidigt i karriären, år 1901. Efter en fika på det trevliga kaféet på gården for vi vidare till det som verkligen fångade mitt intresse - Saatchi Gallery.

Just nu ställer de ut unga brittiska konstnärer. Jag såg en stor variation och rikedom i verk, en del oväntat humoristiska. Som den här lilla gumman, som egentligen var rätt obehaglig och naturtrogen i sin krympta form.

Kvällen tillbringade vi i Notting Hill och dygnets tre sista timmar på den 102 år gamla biografen på 191 Portobello Road - Electric Cinema. Här sitter man bekvämt tillbakalutad i en av 65 öronlappsfåtöljer, eller halvligger i bäddar, under en kashmirfilt om man vill medan filmen rullar. Vill man så kan man läska sig med dryck från baren som är placerad längst bak i salongen.

Vad vi såg? The Great Gatsby, med varsitt glas champagne på bordet mellan oss. Kanske var det miljön och stämningen men jag tyckte oväntat bra om filmen, som trots det jag hört om den på förhand ändå visade sig ha ett djup och vara något mer än en glammig exposé över 1920-tals dekadens.

The end

Granta - hela vägen från Italia

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 14 May 2013 08:42:00 +0000

En kväll i förra veckan hörde jag Kristina Kappelin berätta om Italien, under ett besök i Gävle med anledning av evenemanget Europaveckan. Det var fint höra detta superproffs, som när bildspelet krånglar säger på sin skånska "äh, jag vet ju vad jag ska snacka om" och pratar på som om inget hänt om det konstiga landet som alla älskar.

Kappelin bygger sitt framförande kring polariseringar som är återkommande i det italienska samhället. Det handlar till exempel om rika nord-fattigare syd, om kyrkan kontra det antireligiösa,om det flexibla kontra det statiska. Genom hennes beskrivningar förklaras ett och annat om detta båda fantastiska och svårbegripliga land.

Nu vill jag lägga till dolce far niente kontra det italienska postväsendet, som visar sig vara ett under av effektivitet. För i fredags anlände det fina priset i tävlingen utlyst av Med en bok i solen! När jag väl forcerat det vältejpade paketet fann jag som väntat ett nummer av tidskriften Granta men också några lockande broschyrer från Pavia som ser ut att vara en riktigt fin stad i Lombardiet, med välbevarad medeltidsarkitektur.

Detta nummer av tidskriften innehåller smakprov från 20 noggrannt utvalda unga brittiska författare. Än så länge har jag bläddrat mig igenom den tjocka volymen och registrerat att de flesta namnen är nya för mig men att där också finns några kända såsom Zadie Smith.

Och så har jag läst det spirituella förordet av redaktören John Freeman som bland annat beskriver urvalsprocessens olika moment. Han berättar också om sitt första möte med brittisk litteratur, själv är han amerikan, som belyser något av essensen med att läsa, vara en läsare:

If I could register the spooky flexion of Virginia Woolf's or Charles Dickens' mind at work, thinking of love and betrayal, madness or suffering, a half or full century after their books were published, then my inner world could become as important - in some cases far richer - as the outer one (...). I still believe that the moment you recognize the inner life is when you become a reader.

Jag tycker särskilt om den sista meningen, som om den stämmer gör det att läsa viktigare än någonsin. Om jag nu läst meningen från rätt håll?

Skönt vindlande i Javier Marías nya

noreply@blogger.com (Hermia) — Sun, 12 May 2013 15:28:00 +0000

Det är nästan så jag undrar om inte Javier Marías skrivit in en nidbild av sig själv i den nya romanen Förälskelser, och då tänker jag inte på att dess berättare fått namnet Maria och att en av de manliga huvudpersonerna heter Javier. Nej, jag tänker på den dryge författaren Garay Fontina som redan planerat vad han ska säga den dag han får ta emot Nobelpriset i litteratur: "Han [kung Carl Gustaf] ska få så han tiger, han kommer att bli helt tillplattad". Javier Marías är själv Nobelpristippad men förhoppningsvis har han en lite annan inställning till priset och orsakar ingen tacktals-chock. Garay Fontina är ett underhållande inslag i en annars allvarlig roman om bland annat ond bråd död, svek, hemligheter och... förälskelser.

Innan Maria går till sitt jobb på förlaget brukar hon sitta en stund på ett kafé. Där iakttar hon ett gift par som pratar och skrattar otvunget tillsammans - de är det perfekta paret i Marias ögon. Så en dag får Maria kännedom om att mannen i paret brutalt dödats, till synes helt oprovocerat. Maria möter änkan och beklagar det som hänt, och blir bjuden hem till henne. Där möter hon den döde mannens bäste vän Javier. Maria och Javier inleder en relation - helt på Javiers villkor, för det visar sig snabbt att hans känslor svallar för den unga änkan. Maria finner sig dock till rätta i rollen som andrahandsval och älskarinna.

Som vanligt i Javier Marías romaner sker handlingen på flera plan. I detta fall är det till exempel ofta Marias reflektioner om det hon är med om som driver handlingen framåt, som gör att hon blir varse sådant hon annars kanske missat. Så kommer det också snart fram att allt inte är riktigt så som det verkar. Det slumpartade tycks vara styrt av viljor och motiv, som är tänkt att vara dolda och hemliga.

Detta är en på alla plan litterär roman, om nu en roman kan vara något annat än det... Genom texten talar litteraturens klassiker - här finns texter av Dumas och Balzac som referenspunkter och förstärkare till det som händer. Här finns litterärt bevandrade personer och en levande diskussion kring det lästas betydelse, med en tydlig koppling till de händelser romanfigurerna är inblandade i. Javier Marías leker med läsaren som läsare, diskuterar hur verkligheten skiljer sig från den i romanens värld. Det blir till en roman som kommenterar sig själv, där Javier Marías är både berättare till och anstiftare av historien som ryms mellan pärmarna.

Det är en både blixtrande och djuplodande skildring som väcker frågor om hur långt vi får gå i relation till varandra, och hur nära vi egentligen kan komma varandra och veta vad sant eller falskt är. Och så alltså en roman om berättande. Jag tyckte mycket om Javier Marías Alla själar och Imorgon under striden, tänk på mig och jag har tyckt mycket om att läsa Förälskelser. Jag tilltalas av den nästan undersökande och analytiska stilen, utvikningarna och av hur självklart världslitteraturen kliver in i berättelsen. Här finns en tilltro till läsaren, att hen själv klarar att söka sig fram, tänka själv och så till slut tillsammans med Maria kanske landar i en slutsats, förklaring. Jag tycker om osäkerheten, att författaren inte tar mig i handen.

Några återkommande ord ur romanen får avsluta min läsupplevelse (och nu är jag mycket nyfiken på vad Jan i Varberg tycker om boken!):

Det är inte viktigt vad som hände. Det är en roman, och det som händer i dem spelar ingen roll, man glömmer det så fort man läst ut dem. Det intressanta är de möjligheter och tankar de väcker hos oss, de når fram till oss via de påhittade fallen i boken, och de stannar kvar hos oss mycket tydligare och skarpare än det egentliga händelseförloppet, vi fortsätter tänka på dem.

Lyssna: Författaren JAvier Marias- Den gåtfulle spanjornen.

Poetrix

noreply@blogger.com (Hermia) — Fri, 10 May 2013 14:37:00 +0000

Skönhet - Skapas inte -

Den Är-

Jaga den, och den upphör -

Jaga den inte, och den

Dröjer kvar -

Hinner ifatt Rynkorna

På Ängen - när
Vinden
Drar sina fingrar genom den -
Ska det gudomliga se till
Att du aldrig gör det -

Av Emily Dickinson, ur Gång på gång är skogarna rosa, i tolkning av Anne Jäderlund
Målning Kontokort ur Hyland hörnas ABC-bok, av Bror Hjorth

Just precis nu...

noreply@blogger.com (Hermia) — Thu, 09 May 2013 16:05:00 +0000

… läser jag: Förälskelser av Javier Marías, eller egentligen En tid för allt av han Knausgård.

… tror jag att jag ska läsa den här boken härnäst: En irländsk dagbok av Markus Feldenkirchen, min fina vinst i Bokmosters boktävling.

… borde jag: Tänka ut något mycket läsvärt till den alldeles snara Londonresan. Eller så finns svaret i påståendet här ovanför?

… är jag nyfiken på: Om sommarens läsning kommer att bli lika minnesvärd som förra årets frosseri i Wergeland-trilogin.

… längtar jag efter: Kortare arbetsdagar med mer läs- och reflektionstid.

Du då?

En enkät funnen hos Ord och inga visor, första gången besvarad i maj 2012.

Bye bye Bee

noreply@blogger.com (Hermia) — Thu, 09 May 2013 14:32:00 +0000

Syndafloden har svept över sidorna i Karl-Ove Knausgårds En tid för allt. Läsningen av den är tung och bitvis ångestladdad så jag väljer att strössla med lite lättsamheter. Så nu har jag en kväll och en morgon läst Var blev du av Bernadette av Maria Semple, som jag fått upp ögonen för genom bland andra Feelgoodbibliotekarien och Breakfast Book Club.

Men vad ska jag säga om denna så hyllade roman? Den var pas pour moi (fast idén var god). Kanske räcker det?

Svensk versus fransk undre värld

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 06 May 2013 15:34:00 +0000

Dubbelspel har varit ett tema i helgen. Först genom filmatiseringen av Jens Lapidus Snabba Cash (2010) och sedan genom den franska Mitt hjärtas förlorade slag (2005). I båda är det blodigt och hårdkokt, de unga männen i huvudrollerna pendlar mellan ett liv i den undre världen i Stockholm respektive Paris, och ett liv som bättre motsvarar drömmarna de när.

JW från Robertsfors kör svarttaxi och hamnar i mycket farligt sällskap samtidigt som han gör allt för att efterlikna kursarna på Handels och kidsen runt Stureplan. Thomas sysslar med skumma fastighetsaffärer där det att bruka våld för avhysa människor snarare är en regel än ett undantag. Men istället för att låta håret slickas bakåt och bli en av alla de andra söker Thomas återupprätta en gammal talang - det att spela piano. Hans mål är att bli konsertpianist.

Att se de båda filmerna direkt efter varandra blir nästan lite komiskt. Det blir en uppvisning i olikheter mellan svenskt och franskt - där i den franska filmen det klassiska pianospelet blir en lika självklar dröm att försöka uppnå, som det att vara en stekare på Östermalm i den svenska. Den ene vill vara som alla andra, den andre vill vara en solitär, en mästare vid flygeln.

Båda är dock beroende av snabba cash och båda tampas med såväl inre som yttre demoner. De söker ja, vad - kärlek eller en relation för natten? Kanske lite av varje. Ingen av dem är särskilt trevlig, ändå vill man att det ska gå dem väl. I båda filmerna också ett mycket naturligt och psykologiskt realistiskt skådespel och utspel. Joel Kinnaman versus Romain Duris. Franska knogar versus svenska.

Mamma Walsh berättar

noreply@blogger.com (Hermia) — Sun, 05 May 2013 09:38:00 +0000

Men kan ni tänka er? Och nu kommer ni väl att skratta. Men jag kan faktiskt inte komma på ett enda ord som börjar på "N" och är relevant i mitt liv. Jag tänker så det "knakar" här. "N" står ju naturligtvis för "Nappar", men en sak ska jag säga er: mina dagar med nappbekymmer är över.

Efter en intensiv arbetsdag igår, med nyinvigning av det omdanade bibliotek jag jobbar på, var det riktigt skönt att sjunka ned i soffan med en kopp te och Marian Keyes nyaste Familjen Walsh A-Ö. Till skillnad från böckerna om familjens systrar är det här en nätt volym som tog ungefär en timme (med avbrott för en tupplur) att läsa.

Och det var nog tur att boken inte är längre, för att ta del av mamma Walshs perspektiv på tillvaron och på de fem döttrarna och den äkta mannen var ingen vidare inspirerande läsupplevelse. I de tidigare systerromanerna blandar Keyes ändå rätt bra allvar och dråplighet, jag har engagerat mig i systrarnas öden och deras väg upp ur svackorna de hamnat i.

Men vad är poängen med Familjen Walsh A-Ö? Mrs Walsh berättar om familjen i A-Ö-form och framstår själv som ytterst konservativ, självisk, pladdrig och utan vidare omtanke om sina utsatta döttrar. Det hade kunnat bli ett fint avslut, ett avsked av familjen men det framstår istället som ett sätt för författaren (och förlagen) att krama ur mesta möjliga ur denna saga. Och det är väl inte riktigt rätt mot läsaren? Det är planlöst och ogenomtänkt, och innehållet saknar all form av substans. Om inte pappa Walsh ska berätta sin historia så har nog Keyes med denna mediokra sak satt punkt för familjen - och det hade kunnat göras på ett mer värdigt sätt. Och nej, jag skrattade inte. Inte alls faktiskt.

Vilka är de nu?
Vattenmelonen
En oväntad semester
Är det någon där?
Änglar (den har jag oläst)
Hemligheten på Mercy Close

Poetrix

noreply@blogger.com (Hermia) — Thu, 02 May 2013 18:13:00 +0000

Ett foderblad, kronblad, och en tagg
En vanlig sommarmorgon -
En kolv av Dagg - ett Bi eller två -
En Bris - ett glädjesprång i träden -
Och jag är en ros!

Poesi av Emily Dickinson, ur Gång på gång är skogarna rosa i tolkning av Anne Jäderlund. Målning "Den violetta hatten", 1923, av Sigrid Hjertén. Såld på Bukowskis 2011 för 184 875 kr, och gjorde, hoppas jag, någon lycklig.

Sköna maj välkommen

noreply@blogger.com (Hermia) — Wed, 01 May 2013 15:41:00 +0000

Vitsippor, fågelsång och citronfjärilar bjuder på ögon- och öronfröjd under promenaden i Kungsbäck, som visar sig ha en alldeles egen Brösarps-backe.

Hemma väntar Knausgårds bibliska historier som jag äntligen har verklig lust att läsa!

Önskar alla läsare en riktigt skön maj!

Ps Om du, liksom jag, är nyfiken på tidskriften Granta tycker jag du ska besöka bloggen Med en bok i solen Samtidigt får du en stor dos av italiensk värme.

Kulturtoppen! april

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 30 Apr 2013 14:40:00 +0000

Sedan i somras har jag lånat och modifierat en idé från Arbetarbladet som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Jag gör samma sak, fast månadsvis och utifrån egna upplevelser. Jag är enväldig, men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - april 2013

1. (Ny) Miss Li. Vilken eufori hon framkallade under spelningen på Gävle konserthus! Miss Lycka!

2. (Ny) Agnès Jaoui. En av mina stora favoriter bjöd på en riktigt magisk film - i sagans tecken. Förtrollad av Paris.

3. (Ny) K.J. Initialer för Klara Johanson, litteraturkritiker, författare, kvinnokämpe och titeln på Carina Burmans fina biografi över hennes liv.

4. (Ny) Alice. Folkteatern i Gävle tar väl vara på det fantastiska i Alice i Underlandet och får publiken att nysa ikapp. Kulturdelen/JennyB skriver fint om föreställningen

5. (Ny) Cecilia Uddén. Utrikeskorren lockade till morgonskratt med sin ordviga krönika om förolämpandets konst denna månadens sista dag. Tack för det!Lyssna: Cecilia Uddén, Kairo, utrikeskrönika, 2013-04-30

Tidigare Kulturtoppar

Different Sunday

noreply@blogger.com (Hermia) — Sun, 28 Apr 2013 16:38:00 +0000

Minns någon mer än jag (och de som var med i bandet..) Beagle? Som jag lyssnade på dem i början av 90-talet!

Efter att ha läst den intressanta krönikan om bokbranschen råkar jag på en intervju med skribenten som alltså är den relativt nye kulturchefen på Svenska Dagbladet - och tidigare gitarrist i... Beagle! Det räcker nästan för att jag ska byta ut helgens DN. Take it away, Sandström!

Oroväckande om bokbranschen

noreply@blogger.com (Hermia) — Sun, 28 Apr 2013 13:19:00 +0000

I mitt Facebook-flöde finner jag en länk till en krönika i SvD skriven av Daniel Sandström som är så viktig att alla läsare borde läsa den. Han sätter fingret på mina egna farhågor angående bokbransch och bokutgivning - t ex med dessa ord (direktkopierade/citerade av mig):

"Framför allt har bokbranschen gått i framgångsfällan. Momssänkningen och ”bestsellerismen”, alltså den industriella utgivningen av kriminallitteratur och annat med god åtgång i matvarubutikerna, har skapat ett kortsiktigt system som skriker efter hits.Men succéer är svåra att planera och dyra att sälja in. Flera förläggare vittnar om budgetprocesser som blir rena gissningsleken. Kan författare X nästa år skriva en bok på Y sidor, som sedan säljer i Z exemplar?

Denna industriella utveckling driver fram satsningar på det som sålde förra året och hejdar utgivningen av kvalitetsböcker som ”Wolf hall”. I år fylls bokhandeln med erotisk litteratur, för det var vad som fungerade i fjol. Men den enkla sanningen är att både estetiska och kommersiella succéer bygger på att vi blir överraskade. På innovationer, för att använda ett ord som sällan förekommer i böckernas värld.

Är läget allvarligt? På sikt, ja. En bokbransch som enbart jagar efter snabba cash kommer att bli irrelevant, publicistiskt ointressant. Kärnläsare kommer att vända sig till utländska böcker eller till andra kulturformer om branschen underskattar deras intelligens. Att primärt ge ut böcker för dem som inte är intresserade av böcker är i längden en återvändsgränd för en bransch som lever på just böcker. Varför ska vi läsare acceptera en utgivning som inte siktar på det bästa?"

Till exempel i maj 2009 var jag inne på samma ämne. Utvecklingen fortsätter att oroa. Men all heder åt de förlag som oförtrutet fortsätter att ge oss läsare det bästa! Om inte de fanns (ingen nämnd, ingen glömd) skulle hela min identitet som läsare vara hotad. Eller faktiskt rätt och slätt min identitet.

En Kock, flera tavlor

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 27 Apr 2013 17:05:00 +0000

Här på Norra Kopparslagargatan ligger numera Söders skiv- och prylbörs granne med Galleri K, som fått nya, mer spatsiösa lokaler.

Just nu hänger Gävlekonstnären Pär Kocks verk på galleriets väggar. Efter att ha sett flera av hans utställningar vet jag ungefär vad som väntar - en underbar stilblandning. Motiven är omväxlande abstrakta och ytterst konkreta eller avbildande, men nästan alltid med någon slags twist, en underfundighet och till synes med symbolladdade detaljer.

Det är nog Kocken själv till vänster och höger

Lägg märke till de minimala målningarna
som balanserar på kanten ovanför.

Fiskar är återkommande. Men är de symboler?

Ordet KONST finns i flera av verken

Efter konstrundan bläddrar vi på gammalt vis i skivbackarna på skivbörsen. Jag minns nostalgiskt hur jag som barn följde med pappa till den, sedan flera år tillbaka, nedlagda Skivbutiken, långt innan cd-tiden. Några udda skivor från fyndbackarna hänger med hem den här gången - James Bond-musik, Fame och Creeps.

Det bultar och bankar i Clèves

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 27 Apr 2013 16:44:00 +0000

Ibland går det undan på biblioteket - vips så har jag Marie Darrieussecqs nya Flickan i Clèves i handen. Och nu har jag också läst den pulserande flickromanen - samma dag som författaren intervjuas i DN.

Det kvittrar, gnäller och skälver i Solange av lusta. Hon är så ung, och hon vill så gärna, vill att hennes kropp ska brinna under männens händer. Det är en berättelse i gränslandet mellan barn- och vuxenvärld men även en skildring av småstadens liv. Här finns de unga flickornas prat med varandra och om varandra. Här finns lögnerna och bakom-ryggen-pratet. Och här finns männen främst Artaud, den unga intressanta, och monsieur Bihotz som en ställföreträdande far, en trygg punkt. Men skenet tycks bedra i Clèves.

Darrieussecq är en författare främmande för att hålla sig inom konventionens ram, orädd att berätta om det mest känsliga eller det otalbara - som i Suggestioner och Tom är död. Jag vet inte om jämförelsen har fog men jag tänker också på Sylvia Avallones Stål när jag läser. Men kanske att där blickarna på de unga kvinnorna var männens? I Flickan i Clèves bubblar kroppsvätskor och runda ord, det bultar och bankar - men konsekvent ur Solanges perspektiv.

Ändå pendlar jag mellan att finna henne extremt utsatt, hon är ju ändå minderårig, och fullt kapabel att både säga ifrån och välja sin egen väg. För hon sätter agendan, tar kommandot och är aktiv i händelseförloppet. De vuxna utgör en skugglik bakgrund och deras förmaningar förhåller hon sig fritt till. Kanske agerar Solange på samma villkor som de unga männen, tar för sig med samma självklarhet? Jag är nog inte riktigt klar med min uppfattning än. I intervjun i DN säger Darrieussecq själv:

Min Solange är inget offer. Inte direkt. Hon skaffar sig makt. Den utspelar sig under 80-talet (...). Då antogs bara de blyga och oattraktiva flickorna vara oskulder tills de gifte sig. Alla andra var besatta av att bli av med sin innan de fyllde tjugo. Men även det blev en konvention. Ville vi verkligen ligga med killar? Tyckte vi om det? Var det inte ganska äckligt och frånstötande i början?

Den ambivalensen - vilja/inte vilja - är central i romanen som författaren fint gjuter liv i. Historien hon berättar borde vara varje tonårsförälders mardröm samtidigt som alla åtminstone lite grann borde känna igen sig i Solanges trängtan och längtan. Jag gör det - och då är Solanges tonårsliv ljusår från hur mitt eget var.

José Saramago - en intrikat och delikat berättare

noreply@blogger.com (Hermia) — Thu, 25 Apr 2013 18:32:00 +0000

Kan jag verkligen vara ett misstag, frågade han sig, och förutsatt att jag faktiskt är det, vad innebär det, vilka konsekvenser får det för en människa att veta sig vara ett misstag.

För andra gången på inte särskilt lång tid läser jag en bok på temat dubbelgångare. Först ut var Jonas Bruns Skuggland och nu har jag läst José Saramagos Dubbelgångaren. Men något mer än dubbelperspektivet har kanske inte romanerna gemensamt.

Saramago berättar raffinerat en surrealistisk historia som vänder ut och in på dess huvudpersoner - och på läsaren. Gymnasieläraren med det långa namnet Tertuliano Máximo Afonso är nedstämd och missnöjd med livet (jag kommer att tänka på Försmådd!), vilket engagerar hans kollegor på ett för honom inte särskilt bekvämt sätt. En av dem föreslår Afonso en film, inget storverk, men något som kan muntra upp i det mörka. Och det är i filmen Afonso finner sin dubbelgångare - några år yngre där visserligen men lika som vore han en kopia. Så börjar jakten på kopian.

Upptäckten av dubbelgångaren leder för Afonso till stor oro och vånda, sökandet ockuperar både tid och tanke och avskärmar Afonso från flickvännen som han inte inviger i händelserna. Och det väcks många frågor för Afonso att reda ut och fundera över. Hur kan de vara så lika? Och vem är egentligen originalet och vem är kopian? För det är inte så enkelt att de faktiskt ÄR tvillingar. Det är mer intrikat än så, och det är snarare en själslig thriller än återföreningshistoria.

Texten är tät, meningarna ordrika och lockar till omläsning. Det är Afonsos perspektiv läsaren delar, och författaren ligger nära nära, men det är effektfullt kombinerat med en lättsinnighet där författaren kliver in som kommentator. Fast ju längre jakten går desto mer stiger spänningen, eller trycket, i romanen.

Detta är en märklig historia som lever väl upp till förväntningarna jag haft efter att jag för flera år sedan läste Alla namnen. Det är också slående hur världen förändrats. Romanen är utgiven 2002, och datorerna har inträtt även i romantiden. Men hade den utspelats i nutid hade alla Afonsos ansträngningar klarats av med några klick i det vida nätet eller med ett par sökningar i imdb.com. Det hade dock med all säkerhet blivit en betydligt enklare och tråkigare historia. Jag blev alltså mycket förtjust i denna underfundiga, underliga och existentiella roman och ser fram emot att läsa mer av Saramago (fast inser jag en stund senare, Små minnen har jag ju också läst!).

En lite märklig sak är de förboksord jag skrivit om tidigare och som inleder Dubbelgångaren. Jag brukar inte fästa mig vid dem på det sätt jag gjorde nu, och jag brukar inte lägga märke till om de eventuellt återkopplas i författarens egen text. Men den här gången gör de det! I alla fall det första, i en ganska central scen - och det är ju så bra:

"Kaos är en ordning att dechiffrera."

ur Motsatsernas bok

Men finns boken som orden hämtats ur på riktigt? Eller är den en del i författarens spel med läsaren?

Oväntat firande

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 23 Apr 2013 19:36:00 +0000

Aldrig under de 12 år jag jobbat på biblioteket har jag firat Världsbokdagen så lite som idag. Yrkesmässigt är det inte så konstigt för mitt bibliotek är stängt ännu några dagar på grund av den stora omflyttningen. All bokhantering (packa, packa upp, flytta, flytta igen) har också påverkat det privata litteraturintresset - det att på kvällen greppa en bok har inte känts lika lockande som det brukar. Övermättnaden har gjort att självaste läslusten minskat något.

Men så alldeles nyss upptäckte jag till min stora glädje att jag blivit en bok rikare genom Bokmosters fina tävling! Fyra romaner av tyska författare sökte nya hem och En irländsk dagbok av Markus Feldenkirchen ska få flytta in hos mig. Om jag känner förlaget Thorén & Lindskog rätt så är den dessutom i ett greppvänligt format vilket mina trötta bokflyttar/packar/uppsättarhänder gillar. Jag ser fram emot nytillskottet, som kanske blir en nystart på vårläsningen?

Förboksordsläsning

noreply@blogger.com (Hermia) — Thu, 18 Apr 2013 09:57:00 +0000

Jag föll direkt för dessa, utsökta valda ord, som inleder romanen jag började läsa igår:

Till saken hör att jag 1. sällan fäster mig vid orden, 2. inte alltid förstår poängen med dem och 3. ytterst sällan, för att inte säga aldrig, går tillbaka till dem under eller efter läsning. Det är både dumt och ytligt av mig för de finns ju där av en anledning. En kommunikation vald med omsorg, som kanske till och med talar tydligare, eller djupare, än författaren själv. Läser du de här - vad kallas de? - förboksorden? Och i så fall, vad betyder de för din läsning?

K.J. av C.B. - en finfin läsning

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 16 Apr 2013 18:27:00 +0000

Första gången jag träffade på kritikern och författaren Klara Johanson var nog 2008 när jag läste Ulrika Knutsons livfulla Kvinnor på gränsen till genombrott. Nu har jag äntligen läst Carina Burmans biografi om henne! Titeln är kort och gott K.J. En biografi över Klara Johanson (2007).

1875-1948

Klara Johanson (eller K.J. som hon kallar sig) är en av alla de kvinnor som banat väg. Hon är den första unga kvinna som tar studenten hemma i Halmstad och en av de allra tidigaste kvinnliga akademikerna i Uppsala. Hon skriver kåserier, spex, tidskriftsartiklar, litteraturkritik och bland annat en biografi över Fredrika Bremer. Hon lever gränsöverskridande och finner sig inte i de kvinnliga attributen, hon klär sig "manligt" med den tidens begrepp. Är kanske queer innan ordet uppfunnits. Att hon lever med andra kvinnor tycks inte ha väckt något större uppseende, kanske för att den sortens förhållanden inte i egentlig mening existerar? Författaren, kvinnosakskvinnan mm Ellen Kleman blir hennes utvalda, hennes "Choice", och får ett långt liv tillsammans, även om Johanson inte är strikt trogen. Choice blir "mamsen", den som bär upp Johansons hela tillvaro.

För K.J. lever främst ett liv i böckerna värld, och hennes älskade bokrum är hennes borg. Hon framställs som en klipsk, vass, intellektuell kvinna på den kulturella parnassen med sin tids allra främsta (i första hand kvinnor) som vänner och bekanta. Men hon framstår även, och beskriver sig själv som, oerhört och nästan outhärdligt opraktisk, som en ganska gnällig, krävande ensamvarg. Men också som kärleksfull och passionerad och känslosam. Hennes fysiska uppenbarelse återkommer i Burmans skildring; hon är liten, kallas "parveln", är ständigt mager - och iögonfallande.

Johanson är en intressant person att lära känna, och jag blir väldigt nyfiken på henne som läsare. Hon är en medsyster i läsarvärlden. Och så lever hon i en tid av stor förändring, och ser två världskrig rasa. I hjärtat bär hon med sig faderns självmord nästan som en skatt, och hon ser sin barndoms familj tunnas ut alltmer. Burman ger en bild av en lite udda yrkeskvinna och som läsare får jag ta del av kritikeruppdrag, förlagskontakter och deadline- och arbetsångest.

Jag tål inte vid arbete; det är mig en förbannelse, gör mig sjuk, irriterad, förtvivlad. Och så om det till på köpet leder till ett resultat! I så fall är olyckan komplett. När jag med oändlig leda och kramp har skrivit ihop något beställt skräp - om jag då finge det refuserat, vad jag skulle skina upp och jubla!

ur brev till Emilia Fogelclou.

Det var inte ovanligt att vänner recenserade vänner - kretsen av författare och kritiker var inte överdrivet stor. Kanske hade Johanson idag varit en flitig twittrare, även om hon inte var så förtjust i ny teknik och blundade sig igenom sitt enda (?) biobesök? Alldeles säkert hade hon varit en vass, klarsynt kritiker och krönikör - och kanske en lite slängig bloggare?

K.J. sitter omgiven av andra (kvinnliga) spexare

Burman berättar fint, livgivande och ibland lite självironiskt om Johanson utifrån dagboksanteckningar och den rika mängd brev som växlats mellan Johanson och hennes vänner. Hon berättar både inkännande och med distans om Johansons liv och verk. Ibland på något vis både kronologiskt och tematiskt vilket lite grann förvirrar mig. Upprepningar inträffar då och då men kanske är biografin inte tänkt att läsas på sträckvis? Det var hur som helst svårt att låta bli.

Någon gång kommer jag att läsa Klara Johansons egna texter som jag hittills bara blädderläst lite i nere i bibliotekets magasin. Men först måste den mättnad som uppstått få lägga sig.

En snabblektion om K.J.

Inget för höjdrädda

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 15 Apr 2013 11:29:00 +0000

foto Andre Kertesz

Ja, Woody Allen!

Konsertlycka - Miss Li på Gävle konserthus

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 13 Apr 2013 21:17:00 +0000

Hon kommer in som en överprästinna i svart/vit kaftan och svart slokhatt och från den första tonen har hon mig fast. Vilken röst! Vilka musiker! Och vilka texter - för det här är en sångare som kan konsten att förmedla texten genom musiken.

Jag är mest bekant med de äldre låtarna men känner igen något också av det nya. Ett par stycken för tankarna till filmvärlden och James Bond genom sin dramatiska storslagenhet, annat är lekfullt glatt som "Oh Boy" eller allvarligt avskalat som i nya "Transformer". Men framför allt är Miss Li sin egen. Hon är unik, autonom, med sitt alldeles speciella uttryck - oavsett om hon är glad eller ledsen, svart eller vit. Hennes eget material lyser starkt, starkare än de covers hon kanske "tvingas" genomföra efter den där tv-serien, det egna är helt enkelt så mycket bättre.

Nu eufori i hemmasoffan!

Vem är Ingvar?

noreply@blogger.com (Hermia) — Tue, 09 Apr 2013 17:49:00 +0000

Det här är en fruktansvärd historia.
Att berätta den gör mig ont, men det skulle göra ont värre att låta den förbli ohörd. Det skulle vara ett svek mot allt det jag förfäktat. Det är en samvetsfråga. Det är min förbannade plikt att berätta.

Så inleds boken jag läste i helgen - jag minns inte när jag senast läste en bok med en så opålitlig berättarröst. Men spännande är det, om än inte på deckarvis. Hans Gunnarsson låter Ingvar berätta i Försmådd (2012), som är ännu en bok som min kollega med de säkra nyporna rekommenderat mig. Ingvar är lärare och driver i bokens inledning hårt att få planera en temavecka efter sitt eget huvud. Han är en intellektuell som skriver essäer. Hans nya essä verkar dock få vara riktigt intresserade av att läsa. Särskilt rektor Stina som Ingvar känt i många år verkar ständigt glömma bort den. Ingvar hänger mycket hos Stina, cyklar dit lite titt som tätt på ledig tid. Erbjuder tjänster som blomvattning. Och så anlitar han grannen Ragnhild för att trycka den där essän.

Visst låter det som en rätt oförargligt? Men grejen är att ju längre du läser desto mer osäker blir du på vad som sker i Ingvars huvud och på vad som "egentligen" händer. För de situationer Ingvar försätter sig i blir alltmer absurda, han begår handlingar som ligger en bra bit ifrån något slags normalt beteende, om man nu kan prata om ett sådant. Han tappar greppet, spårar ur. Det är i alla fall vad jag föreställer mig.

Det fina med romanen är att den håller hela vägen! Jag finner skildringen med Ingvar i berättarrollen mycket trovärdig - så bra tränger Gunnarsson in i hans psyke och får tillvaron att för en stund svaja även för mig som läsare. Jag tvingas också till omvärderingar av det jag läser, av de människor som skildras. Sympatier förskjuts. Så blir läsningen aktiv, ställningstagande, samtidigt som jag hela tiden vacklar.

Försmådd är en riktigt fin, väl genomförd, samtidsroman som får mig att vilja läsa mer av Hans Gunnarsson. Jag påminns också om en film, en knasig sådan, som baseras på en av hans tidigare kortromaner nämligen Leva livet (2001) med Kjell Bergqvist som något slags dammsugarförsäljare.

Nu är jag hemskt nyfiken på om någon där ute läst Försmådd och vad du i så fall tänkte om den?

Vilka lieblings!

noreply@blogger.com (Hermia) — Mon, 08 Apr 2013 16:32:00 +0000

Så rart och med vilka fina ord lilla Hermia Says bjuds på kärlekskakan Liebster Blog Award. Jag returnerar mitt allra varmaste gillande till Och dagarna går, Bokmoster och Bokomaten!

Några frågor hör till och söker svar:

Vad ville du bli när du var liten?

Ogift journalist med näsa för nyheter.

Vad är du idag?

Gift bibliotekarie med näsa för livets goda.

Vart vill du helst resa?

Alltid till Italien och Paris och alltmer gärna till New York.

Var ser du dig själv om fem år

I samma soffhörn som nu, kommen halvvägs igenom På spaning efter den tid som flytt.

Rött eller vitt?

Rött på vintern, vitt på sommaren.

Sommar eller vinter?

Sommar om lagom varm, vinter om lagom kall.

Skog eller hav?

Hav - på, vid eller i.

Vad gör dig ledsen?

Människans upprepade grymhet.

Vad är det bästa du vet?

Makens armar om mig.

Nu vill jag skicka luftpussar vidare till några vänner i litteratur, resor och kultur - Spectatia, Mind the Book, Jeg leser, tchoupitoulas, Kulturdelen, Ann-Sofie@Breakfast Book Club, Mimmimaries böcker. Tack för den inspiration ni ger till nya litterära, geografiska eller kulturella upptäckter!

Är Alltings början en gammal bok?

noreply@blogger.com (Hermia) — Sat, 06 Apr 2013 21:17:00 +0000

Tiden mellan vad som är nytt och gammalt är kort. Alltför kort. Eller kanske godtycklig. Jag tänker på det när jag avrundar läsningen av Dagens nyheters kulturdel med temasidan "Lotta Olsson tipsar". Dagens tema är "Familjer" och bland de nya böcker som Olsson tipsar om nämns Merethe Lindströms Saknade, Mikael Fants Vattnet i mars, David Safiers Dålig karma och Caroline Nylanders Du satt på Karlavagnen. Som exempel på gamla böcker om familjer nämns Mark Twains Huckleberry Finn, William Shakespeares Kung Lear, Ursula LeGuins Tehanu och, vilket får mig att reagera, Karolina Ramqvists Alltings början. Den "gamla" Alltings början utgavs alltså i juli 2012...

Jag blir lite beklämd när jag läser detta för det säger något, signalerar något, om synen på vår tids litteratur som färskvara, bruksvara och konsumtion. Det är en syn på litteratur jag har svårt för. Jag tycker vi lätt missar litteraturens möjlighet att att vidga vårt inre, utmana våra tankar och att upptäcka nya, andra världar. Att litteraturen, oavsett vilken form den har, istället blir till en del i ett i övrigt snabbgående samhälle. Knappt har jag blinkat förrän den nya litteratur jag ännu inte hunnit läsa blivit gammal.

Magisk! Förtrollad av Paris (Agnès Jaoui)

noreply@blogger.com (Hermia) — Fri, 05 Apr 2013 19:20:00 +0000

Ni må tro att jag blev glad när jag upptäckte att Agnès Jaouis nya film Förtrollad av Paris hade premiär i Gävle, samtidigt (!) som i resten av landet! Jaoui är en av allra mina största favoriter bland filmskapare - jag tycker mycket om värmen, det humoristiska allvaret och synen på livet. Så självklart tog jag plats i biosalongen ikväll.

I Förtrollad av Paris bjuder Jaoui in betraktaren till en atmosfär full av anspelningar på de klassiska sagorna. Här finns rödluvan, vargen, äpplen, den onda (styv)modern och den goda fen. Men det är i verkligheten det händer, och här tvinnas några människors liv samman. Varje människa har sin historia, sin längtan efter kärlek, efter frid, efter att bli en säkrare bilförare eller något annat. I filmen möter de inre önskningarna vardagens verklighet - allt blir inte som man tänkt sig, ibland blir det sämre, ibland blir det bättre. Livet går vidare, någon rent av överlever, erfarenheter görs och insikter nås.

Det går inte att motstå en (kärleks)saga för vuxna, särskilt inte om den är signerad Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De har en samling andra skådespelare omkring sig som gjorda för sina roller. Jaoui har gjort ännu en riktigt skön och fin film. Bitvis vill jag faktiskt flytta in i den. Den är fransk och parisisk, glömde jag säga det?

Mer Jaoui på bloggen.