We have arrived at the third of the historical alternatives that have risen against the regime of depiction pursuing truth-to-nature (with general idealized objects, revealed by genial intervention). Truth-to-nature (types) is positioned against mechanical objectivity (individuals), but then mechanical objectivity is addressed by structural objectivity (relational invariants), and trained judgement (families of objects). This division does not mean that each replaced the former in sequence: on the contrary each new regimen of sight supplements rather than supplants the others. Structural objectivity intensified the search for a world without us — but it did so by stepping away from the empirical, mimetic capture of objects and towards relations and structures. And although both truth-to-nature and trained judgement opposed mechanical objectivity, the enemy of my enemy is not necessarily my friend: trained judgement differs from truth-to-nature precisely because the scientists invoking judgement to form their atlas images in the twentieth century had already taken on board or worked through mechanical objectivity. Sequence matters — history matters.

s. 18:

Once we understand that entities and their relations are continuous; once we understand (as sociology does not) that they are heterogeneous; once we understand that the differences and distributions that are drawn between them could be otherwise; once we understand (as STS finds difficult) that their histories and their fates vary widely; then we will come to appreciate that we are all monsters, outrageous and heterogeneous collages.

Michel Callon: Techno-economic networks and irreversibility

s. 132:

Technology rarely grows in a predictable and unilinear manner within a relatively stable social and industrial context (Foray 1989). Models which assume this cannot explain its radical, and sometimes revolutionary, character. Instead, the new sociology and economics of technology suggest that science and technology are a product of interaction between a large number of diverse actors

s. 134:

Unlike economics, sociology does not start with a stylized image of the actor. Instead it assumes that actors are only intelligible when they are inserted into a common space which they have built themselves. For instance, Crozier and Friedberg (1977) speak of actors and systems, Bourdieu (1980) of agents and fields, and Parsons (1977) of roles and functional prerequisites. In their different ways sociologists thus assume that every actor contains a hidden but already social being: that agency cannot be dissociated from the relationships between actors.

Economists teach us that interaction involves the circulation of intermediaries. Sociologists ‘teach us that actors can only be defined in terms of their relationships. But these are two parts of the same puzzle, and if we fit them together we find the solution.

/…/

Technical objects as networks

Skills as networks

s. 139:

In the way I initially want to define the term, an ‘actor’ is any entity able to associate texts, humans, non-humans and money. Accordingly, it is any entity that more or less successfully defines and builds a world filled by other entities with histories, identities, and interrelationships of their own. This initial definition suggests that intermediaries are synonymous with actors. For instance, a scientific text seeks to create a reader with the skills needed to mobilise, consolidate, or transform the network described in the paper. Thus it acts: it is an actor.18 And the same is also true for other intermediaries. Like intermediaries, actors may be hybrid. They may but need not be collectivities. They may take the form of companies, associations between humans, and associations between non-humans.19 In this ontology actors have both variable content and variable geometry.

s. 142:

All groups, actors and intermediaries describe a network: they identify. and define other groups, actors, and intermediaries, together with the relationships that bring these together. When such descriptions include an imputation of authorship, then actors emerge in the stopping places, symmetries, or folds (Deleuze 1989). But the network of intermediaries accepted by an actor after negotiation and transformation is in turn transformed by that actor. It is converted into a scenario, carrying the signature of its author, looking for actors ready to play its roles. For this reason I speak of actor-networks: for an actor is also a network.

Dalmatia. Dalmatia, to which the name of Illyricum more properly belonged, was a long but narrow tract between the Save and the Adriatic. The best part of the sea-coast, which still retains its ancient appellation, is a province of the Venetian state, and the seat of the little republic of Ragusa. The inland parts have assumed the Sclavonian names of Croatia and Bosnia; the former obeys an Austrian governor, the latter a Turkish pasha; but the whole country is still infested by tribes of barbarians, whose savage independence irregularly marks the doubtful limit of the christian and mahometan power.

In an important early paper Callon and his co-author Bruno Latour under- stood the concept of the actor in semiotic terms/. Drawing on the work of Greimas (1987) they de ned an actor (actant) as ‘whatever unit of discourse is invested of a role’ (Callon and Latour 1981: 301–2).6 In this way an actor could be either a human or a non-human entity and it could have both material and ‘social’ components (Callon 1986). Its constitution as an actor depended on its shifting network of connections with, and differences from, other entities. Rather than assume a distinction between the (social) actor and the economic and cultural environment within which the actor and its actions were embedded, Callon and Latour’s approach took the identity of actors as always bound up with the networks of which they were a part. Instead of speaking of actors and their networks as if they were distinct objects, this approach suggested that it would be more accurate to speak of ‘actor-networks’. Actors were able to have the power to act in so far as they were elements of a network. The notion of the actor and the idea of the network simply referred to different dimensions of the same thing. In effect, the formation of actor-networks generated speci c worlds of actors. The identity, capacity and strength of an actor were relational.

For Callon the semiotic concept of the actor-network should not just be applied to the study of written texts (Callon et al. 1986). The concept always implied a form of material ordering. As a concept it had some similarities to Foucault’s concept of apparatus (dispositif ). It described the constitution of a reality forged from heterogeneous elements (materials, texts, bodies, skills, interests, experimental devices) (cf. Deleuze 1988). The process of innovation was a process of ‘heterogeneous engineering’ (Law 1994; Callon and Law 1995). However, there were signi cant differences between the actor-network theorists and Foucault. For, whereas Foucault identi ed paradigmatic historical forms of apparatus, Callon and others were always interested in the speci city of particular socio-technical arrangements. Moreover, whereas Foucault’s approach bracketed the question of the contestability and mutability of particular apparatuses, actor-network theory put the question of the stability or instability of the network to the fore. In effect, the Foucaultian notion of apparatus suggested something too static and too ‘structural’ for actor-network theory. Innovation was the privileged object of analysis; micro-sociology was the most appropriate method.

In accounting for the dynamism of actor-networks, Callon and Latour had earlier adapted Michel Serres’ (1974) concept of translation: ‘By translation we understand all the negotiations, intrigues, calculations, acts of persuasion and violence thanks to which an actor or force takes, or causes to be conferred on itself, authority to speak or act on behalf of another actor or force’ (Callon and Latour 1981: 279). The notion of translation emphasized the way in which the identity of actors, and their relations, was always in process.7 But it also implied that translation was a political process in which politics was conceived not so much in terms of competing ideologies or interests, but as a calculated Machia- vellian act. Seen in these terms, the process of technical change could not be explained by reference to the kinds of social, political and economic interests which determined it. Rather, technical change was itself a form of politics that both revealed and translated the identity of social and economic actors. Tech- nical change was conceived as a kind of experimentation, which in effecting a transformation of the world also revealed a dimension of what it was. Callon himself made the point through a discussion of a case study of the development of the electric vehicle in France. Criticizing the lack of attention to ‘material’ devices and artefacts in the sociology of Bourdieu and Touraine, Callon demon- strated the weakness of their approach in accounting for the lack of success of the electric vehicle in effecting a transformation of French society. Bourdieu and Touraine, in the sociological tradition established by Durkheim, made a clear distinction between the ‘social’ and the ‘material’. Yet, ‘How can social elements be isolated when an actor-network associates the spin of an electron directly with user satisfaction? How can any interpretation of social interaction be established when actor-networks constantly attempt to transform the identities and sizes of actors as well as their interrelationships?’ (Callon 1987: 99).

We have seen that the function of entrepreneurs is to reform or revolutionize the pattern of production by exploiting an invention or, more generally, an untried technological possibility for producing a new commodity or producing an old one in a new way, by opening up a new source of supply of materials or a new outlet for products, by reorganizing an industry and so on. Railroad construction in its earlier stages, electrical power production before the First World War, steam and steel, the motorcar, colonial ventures afford spectacular instances of a large genus which comprises innumerable humbler ones—down to such things as making a success of a particular kind of sausage or toothbrush. This kind of activity is primarily responsible for the recurrent “prosperities” that revolutionize the economic organism and the recurrent “recessions” that are due to the disequilibrating impact of the new products or methods. To undertake such new things is difficult and constitutes a distinct economic function, first, because they lie outside of the routine tasks which everybody understands and, secondly, because the environment resists in many ways that vary, according to social conditions, from simple refusal either to finance or to buy a new thing, to physical attack on the man who tries to produce it. To act with confidence beyond the range of familiar beacons and to overcome that resistance requires aptitudes that are present in only a small fraction of the population and that define the entrepreneurial type as well as the entrepreneurial function. This function does not essentially consist in either inventing anything or otherwise creating the conditions which the enterprise exploits. It consists in getting things done.

The Maritime Model. Of course, there are points, lines, and surfaces in striated space as well as in smooth space (there are also volumes, but we will leave this question aside for the time being). In striated space, lines or trajectories tend to be subordinated to points: one goes from one point to another. In the smooth, it is the opposite: the points are subordinated to the trajectory. This was already the case among the nomads for the clothestent-space vector of the outside. The dwelling is subordinated to the journey; inside space conforms to outside space: tent, igloo, boat. There are stops and trajectories in both the smooth and the striated. But in smooth space, the stop follows from the trajectory; once again, the interval takes all, the interval is substance (forming the basis for rhythmic values).6 In smooth space, the line is therefore a vector, a direction and not a dimension or metric determination. It is a space constructed by local operations involving changes in direction. These changes in direction may be due to the nature of the journey itself, as with the nomads of the archipela——-1440: THE SMOOTH AND THE STRIATED D 479——goes (a case of “directed” smooth space); but it is more likely to be due to the variability of the goal or point to be attained, as with the nomads of the desert who head toward local, temporary vegetation (a “nondirected” smooth space). Directed or not, and especially in the latter case, smooth space is directional rather than dimensional or metric. Smooth space is filled by events or haecceities, far more than by formed and perceived things. It is a space of affects, more than one of properties. It is haptic rather than optical perception. Whereas in the striated forms organize a matter, in the smooth materials signal forces and serve as symptoms for them. It is an intensive rather than extensive space, one of distances, not of measures and properties. Intense Spatium instead of Extensio. A Body without Organs instead of an organism and organization. Perception in it is based on symptoms and evaluations rather than measures and properties. That is why smooth space is occupied by intensities, wind and noise, forces, and sonorous and tactile qualities, as in the desert, steppe, or ice.7 The creaking of ice and the song of the sands. Striated space, on the contrary, is canopied by the sky as measure and by the measurable visual qualities deriving from it. This is where the very special problem of the sea enters in. For the sea is a smooth space par excellence, and yet was the first to encounter the demands of increasingly strict striation. The problem did not arise in proximity to land. On the contrary, the striation of the sea was a result of navigation on the open water. Maritime space was striated as a function of two astronomical and geographical gains: bearings, obtained by a set of calculations based on exact observation of the stars and the sun; and the map, which intertwines meridians and parallels, longitudes and latitudes, plotting regions known and unknown onto a grid (like a Mendeleyev table). Must we accept the Portuguese argument and assign 1440 as the turning point that marked the first decisive striation, and set the stage for the great discoveries? Rather, we will follow Pierre Chaunu when he speaks of an extended confrontation at sea between the smooth and the striated during the course of which the striated progressively took hold.8 For before longitude lines had been plotted, a very late development, there existed a complex and empirical nomadic system of navigation based on the wind and noise, the colors and sounds of the seas; then came a directional, preastronomical or already astronomical, system of navigation employing only latitude, in which there was no possibility of “taking one’s bearings,” and which had only portolanos lacking “translatable generalization” instead of true maps; finally, improvements upon this primitive astronomical navigation were made under the very special conditions of the latitudes of the Indian Ocean, then of the elliptical circuits of the Atlantic (straight and curved spaces).9 It is as if the sea were not only the archetype——480 D 1440: THE SMOOTH AND THE STRIATED——of all smooth spaces but the first to undergo a gradual striation gridding it in one place, then another, on this side and that. The commercial cities participated in this striation, and were often innovators; but only the States were capable of carrying it to completion, of raising it to the global level of a “politics of science.“10 A dimensionality that subordinated directionality, or superimposed itself upon it, became increasingly entrenched. This is undoubtedly why the sea, the archetype of smooth space, was also the archetype of all striations of smooth space: the striation of the desert, the air, the stratosphere (prompting Virilio to speak of a “vertical coastline,” as a change in direction). It was at sea that smooth space was first subjugated and a model found for the laying-out and imposition of striated space, a model later put to use elsewhere. This does not contradict Virilio’s other hypothesis: in the aftermath of striation, the sea reimparts a kind of smooth space, occupied first by the “fleet in being,” then by the perpetual motion of the strategic submarine, which outflanks all gridding and invents a neonomadism in the service of a war machine still more disturbing than the States, which reconstitute it at the limit of their striations. The sea, then the air and the stratosphere, become smooth spaces again, but, in the strangest of reversals, it is for the purpose of controlling striated space more completely.11 The smooth always possesses a greater power of deterritorialization than the striated.

You don’t make an atomic bomb with a secret, any more than you make a saber if you are incapable of reproducing it, and of integrating it under different conditions, of transferring it to other assemblages. Propagation and diffusion are fully a part of the line of innovation; they mark a bend in it.

Now we see how this book continues Foucault’s reflections on madness, in the transformation of the concept of madness from the Classical Age to Modernity. Above all, it is crystal clear that Foucault’s three major works—Madness and Civilization: A History of Insanity in the Age of Reason, The birth of the Clinic: An Archaeology of Medical Perception, and The Order of Things: An Archaeology of the Human Sciences—form a chain in a radically new project for philosophy as well as the history of sciences. Foucault himself describes his method as archeological. What should be understood by archeology is a study of the “substratum,” the “ground” on which thought operates, and into which it reaches to form its concepts. What Foucault shows us is the very different strata in this ground, even the mutations, the  topographical upheavals, the organization of new spaces: for example, the mutation that makes the classic image of thought possible, or the one which prepares the modern image of thought. To be sure, one can assign sociological or even psychological causes to this “history”; but in reality the causalities at work already unfold in spaces that presuppose an image of thought. We must try to imagine events of pure thought, radical or transcendental events that determine a space of knowledge for any one era.

Instead of an historical study of opinions (a point of view that still governs the traditional conception of the history of philosophy), we find a synchronic study of knowledge and its conditions: not conditions that make knowledge possible in general, but those that make it real and determine it at any one moment.

De undertoner man finner hos Arnstads belackare är beklämmande: storebror Sverige är i farten igen; slår orättfärdigt mot sitt lilla öst-syskon, precis som man alltid så självförhärligande tillåtit sig själv att slå mot resten av världen. För i Sverige sitter man i trygga fåtöljer och kan kosta på sig denna lyx. Luftslott har man minsann, men inga egna monument att stoltsera över och därför far man ut i dessa ständiga moralpredikningar och invektiv över andras dyrgripar.

Ungefär så låter det.

Det är som att Arnstad hade upphört att vara individ och istället förvandlades till nationell symbol; en härförare för de svenska moralisternas korståg mot omvärlden.

Arnstads eventuella brister eller förtjänster som historiker kan lämnas därhän. Det har andra redan ägnat sin uppmärksamhet åt. Det viktiga är att fokusera på dessa pinsamma reaktioner; reaktioner som uppenbart behöver problematiseras, eftersom de i sig visar på en märkligt naiv syn på förhållandet mellan historia och historieskrivningens roll i vårt samhälle. Där bakom anar man också mer än en anstrykning av unken nationalism.

Ingen tvivlar på att man i Finland har genomlidit ett smutsigt och våldsamt 1900-tal; självklart måste vi också förstå att människor i krig agerar utifrån desperation, utifrån en nödsituation. Vi behöver en sådan elementär hermeneutik som gör det möjligt att begripa (och kanske till och med att sympatisera med) varför x eller y agerade si och så i ett givet skede. Ett mått av inlevelse är helt enkelt nödvändigt, om vi ska kunna bena ut de motiv som drev människor att handla som de gjorde.

Men det betyder inte att vi måste acceptera handlingarna, eller att vi ska förtiga dem. Framförallt måste vi oavbrutet fundera över vilka monument vi bygger över handlingarna och de individer som utförde dem; vi måste fundera över vad det innebär att vörda dessa monument i dag. För hjältar existerar inte annat än i efterhand.

Det är då inte alls frågan om att som domare dela upp historien i läger av skyldiga och oskyldiga. Vad det handlar om är att alltid vara vanvördig, att undvika sådan panegyrisk verksamhet som Nietzsche redan på 1870-talet förkastade som monumentalistisk – ”de svärmiska skurkarnas” historieskrivning, historien som den skrivs av de som använder det förgångna som ett medel i nuets politik.

På Ålandstidningens ledarsida frågar man sig om man verkligen borde betrakta historien som Arnstad gör, ”genom nutidens glasögon”, och orättvist döma de finska monumenten.

Frågan är felaktigt ställd, för den implicerar en föreställning om att historien på något vis skulle gå att skriva utifrån en ”rättvis” och alltså neutral synvinkel, att historien skulle finnas någon annanstans än i nuet. Men i själva verket finns det ju inte någon historia, utan bara trycksvärta på arkiverat papper och berättelser om dessa arkivobjekts innebörd. Det förgångna är förgånget. Vad som finns är historieskrivning och historiebruk.

Den relevanta frågan är istället – hur används denna historieskrivning i dag?

En historieskrivning som används för att rättfärdiga nuets nationalistiska sentimenter – och som sedan allt för lätt övergår i sådant ressentiment som reaktionerna på Arnstads bok uppvisar – en sådan historieskrivning är monumental, reaktionär och förkastlig. Minst av allt är den kritisk. Och historien borde användas kritiskt, som en slägga för att krossa monumenten.

För det kan vid det här laget inte ha undgått någon att vi, som en debattör påpekade i DN här om dagen, tycks leva i kränkningarnas tidevarv. En återblick mot några av de senaste årens mest intensiva diskussioner visar detta. För stunden är kränkningen den motor som driver debattens allra häftigaste svall.

Exemplen är många. Mest omedelbart tänker man förstås på reaktionerna på de danska mohammedkarikatyrerna; Lars Vilks berömda hundteckningar av samma profet, eller den nya irländska lagen mot hädelse.

I dessa fall rör det sig om kränkningar av religiösa symboler eller livsformer. Profanerandet av religiösa värden ter sig alltjämt som den mest såriga exponeringsytan för den kränktes lidanden. Det senaste exemplet i den svenska debatten är ju annars konstnären Anna Odells kontroversiella konfrontation med psykiatrin och det efterföljande spelet i medierna. I det fallet rörde det sig om en förmodad kränkning av en sekulär institution, i förlängningen till och med av hela samhället.

Men det verkligt centrala i sammanhanget är att diskussionen av dessa förmenta kränkningar aldrig förs utan en samtidig diskussion av yttrandefriheten och dess eventuella behov av inskränkning. Här återfinner man debattens två poler; i ringens ena hörn står den totala friheten, i det andra förbudet. Det som står på spel är alltid gränsen mellan ett yttrandes frihet och dess undertryckande genom en hotande censuråtgärd.

I denna match är det, å ena sidan, lätt att identifiera sig med den ryggmärgsmässigt liberala hållning som försvarar ett tillstånd av total verbal rörlighet. Å andra sidan finns här också ett helt komplex av betydande svårighet, och svaren är inte alls givna.

Man kan till exempel minnas det faktum att censur inte enbart inskränker utan också har produktiva sidoeffekter. Ett förbud leder inte sällan till motstånd, och när det är fråga om begränsningar av det fria uttrycket handlar detta motstånd om en förfinad och intensifierad uttryckskonst — snirkligheter, retoriska knep, ironier: ett kodat språk tenderar att uppstå, som på så vis undgår förbudets formaliserade och därför ofta styvbenta angrepp. Ett exempel är den DDR-litteratur som nådde kreativa höjder i brottningsmatchen med Stasis övervakning. Ett annat är Hollywoodfemtiotalets skandalösa anspelningar på prostitution och homosexualitet.
Frågans enkelhet är alltså skenbar. En sån lycka då att tidskriften Glänta tidigare i år publicerade en artikel av Dave Boothroyd som sprider välbehövt ljus från nyanserande vinklar.

Boothroyd påpekar där att det aldrig kan komma på fråga att välja ett antingen-eller mellan dessa två förmodade motpoler. Om inte annat så åtminstone av den enkla anledningen att även en total yttrandefrihet bottnar i ett ursprungligt förbud: nämligen inskränkningen av inskränkningen.

Kontentan? Någon kommer alltid att censurera någon. Eller: bortom frihet och kränkning döljer sig vilja till makt, som en viss mustaschprydd 1800-talsobservatör förnöjt hade konstaterat. Vad spelet handlar om är alltså följande: vilken slags censur, vilka skrankor är att föredra?

Boothroyds viktiga slutpoäng är att den skenbara dikotomin möjligen har skylt över ett viktigt faktum; nämligen att censuren håller på att ändra karaktär. Det är kanske inte längre nödvändigtvis från en central statlig punkt som vår tids förbud härstammar. I lika hög grad kommer det från dig själv och dina jämbördiga. I den offentlighet som numera medieras genom nätverken är friheten från början total. På YouTube laddar du upp och tittar på vad du vill, men det material som en tillräcklig mängd (eller en tillräckligt stark aktör) finner olämpligt kommer att ohjälpligen att raderas. Censorns makt har därmed gått från att vara central och lätt identifierad till att vara diffus och lätt att förbise.

Frågan är öppen: vilket föredrar vi?

Säkert ligger det något i dessa observationer. Men kan det inte vara värt att fundera över en gång till – anar man inte här också ett underliggande antagande? För om nuet är förorenat borde det ju förutsätta ett rent förflutet. Förr var det rent och nu är det smutsigt – därför bör vi söka tystnaden. Eller?

Rent historiskt har ljudlandskapet förstås förändrats över tid. Det kan knappast råda tvivel om den saken. Det har förändrats i samma takt som samhället har gjort det. Frågan är om det rör sig om en intensifiering, en generellt tilltagande försämring som går att registrera över tid; kan inte den avgörande skillnaden lika gärna vara kvalitativ? Kanske hör vi andra ljud idag, kanske uppfattar vi samma ljud på nya sätt?

Här bör man förstås tänka på dagens strömlinjeformade kontorsmiljöer, jämföra dem med det hårda smattrandet från 1700-talets manufakturer. Man bör också ställa dagens stadstrafik i kontrast med otaliga droskor som studsar fram över skumpiga kullerstensgator, skrikande fotgängare som i sista stund kastar sig undan för att undgå döden. För att inte tala om New Yorks trånga och myllrande gator kring mitten av tjugotalet. Frågan är om inte vår offentlighet, vid närmare eftertanke, i själva verket framstår som märkvärdigt befriad från alla dessa ljud –pockande utrop, bullret från gycklare och gatumusikanter.

Samtidigt som det offentliga rummet befriades från gårdagens ruttna stanker har det också berövats allt detta larm som på ett självklart vis hörde det förgångna till. Man behöver inte resa långt för att återuppleva det. Jämfört med en marockansk handelsgata ter sig Europas statsmiljö i varje avseende som klinisk.

Så visst, ljuden finns där. De rör vid oss, stör oss, roar oss. Men, och det här är alltså min lilla misstanke, de har också alltid funnits där. Rört oss, stört oss, roat oss.

Kanske är det i själva verket så att vårt samhälle präglas av en rörelse mot tilltagande tystnad, snarare än av den motsatta riktningen. En kvardröjande dröm i så fall, med tydliga rötter i de neurasteniska diagnosernas ängsliga varningar och hos Georg Simmels sociologiska teorier, om stadslivets åverkan på människan.

Det finns förstås också vetenskapligt grundade förhoppningar om att uppnå tystnadens drömlandskap. Genom en enkel fasförskjutning kan två identiska, anti-polära ljudvågor framställas. Vågorna tar ut varandra – spelar man upp ett sådant ljud uppfattas det som tystnad. En hörbar frånvaro som överröstar allt annat. Sedan några år tillbaka finns det färdiga produkter på marknaden, små hörlurar med inbyggd mikrofon och kretsar som producerar den önskade effekten. Tystnadens drömmerier, det sensoriska utslocknandets utopi når ett förfinat materiellt utryck genom dessa små hjälpmedel.

Ljudet undflyr vi inte. Lyssnar man noga så förstår man genast att också tystnaden – den alldeles vanliga, icke-artificiella tystnaden – alltid ger ifrån sig ett larm. Kompositören John Cage visade detta i verket ”4.33”. Partituret, som i övrigt är tomt, instruerar en instrumentalist att göra sig redo att spela, sedan vänta orörlig, för att till sist resa sig och gå. Under 4 minuter och 33 sekunder hör publiken tystnaden som är deras andetag, harklingar och krafsanden. Rummets eget brus, snarare än det enskilda subjektets surrande.

Om man bara lyssnar, går det att höra det nog är så som Blixa Bargeld formulerade det en gång – att ”Silence is sexy”.

Förutom recensenternas obligatoriska domslut över uppsättningens brister och förtjänster ägnas också en hel del möda åt att karakterisera huvudpersonen, Joel själv. Uppsättningens objekt måste ju göras bekant för den rikssvenska publik som knappast hört talas om Pettersson, än mindre läst honom eller sett hans tavlor. Jag kan därför inte låta bli att reflektera över den bild av Joel som växer fram då man studerar dessa recensioner.

I SvD skriver man om ”en avvikare”, ”särlingen från skärgårdssocknen Lemland”, och påminner oss om att Joel är att betrakta som ”Ålands van Gogh”, en missförstådd och ”säregen man”. DN:s Thomas Anderberg väljer att rubricera sin recension ”Ett liv fyllt av tragik”, vilket naturligtvis i första hand är en hänvisning till Joels rent biografiska omständigheter snarare än till operans sceniska representationer. Han påpekar också att Joel ”avled sinnessjuk vid 45 års ålder”. I båda fall presenteras bilden av den geniale, men ack så sjuklige och missanpassade konstnären.

Det är glädjande att det skrivs om Joel, men är det inte en ganska enhetlig bild som alltid återkommer? Inte falsk nödvändigtvis, men inte heller sann. Snarare enfaldig, i ordets rätta bemärkelse. Frågan är varifrån denna stereotypa bild härrör? Svaret stavas, naturligtvis, Valdemar Nyman och hans biografi ”Pojken och den gråa byn”.

För det är just Nymans bild av Joel, ”Valdemars Joel”, som har fått dominera ända sedan sjuttiotalet.

Nymans habila försök, en utpräglat psykologiserande läsning där liv och verk ständigt speglar varandra, tjänade visserligen en viktig pionjärinsats. Men är det inte idag hög tid att omvärdera denna joelbild? Ta detta till exempel: i de sista kapitlen i den 500 sidor tjocka biografin finner Nyman till sist sanningen om pojken i den grå byn. Denna sanning kan enligt Nyman rubriceras “ikaroskomplexet”. En diagnos som gör anspråk på att förklara allt det som Nyman förutsätter är väsentligt för en framgångsrik läsning av Joels verk — hans sexualitet, hans marginaliserade situation, hans vansinne.

Den biografiska läsningens pseudo-freudianska fantiserande roar visserligen i efterhand, men övertygar knappast en källkritiskt skolad publik på denna sida av Barthes, Foucault och besläktade uppgörelser med författarjaget och förlegade biografiska läsarter.

Lockelsen till sådana förenklingar är förstås särskilt stor när det kommer till fallet Pettersson. Joels liv lämpar sig ovanligt väl för psykologiserande projektioner av nymanskt snitt. Men varken Joel eller hans konst kan göras rättvisa så länge som han fortsätter att reduceras till den själssjuke byfåne som dessa perspektiv ständigt hostar upp på nytt. Det finns mer än schizofreni bakom dessa tavlor och texter.

Frågan är alltså, vad har hänt med de övriga perspektiven? Närläsningarna, dekonstruktionerna, de historiskt kontextualiserade analyserna av Joels konstnärskap och livssituation; när ska Joels förhållande till ålandsrörelsen och den historiska situationen klargöras? Helt uppenbart skulle allt detta låta sig göras. Behöva göras.

Glädjande är förstås att arbetet, eller åtminstone förberedelserna, redan har pågått ett tag. PQR och Ralf Svenblad har utfört en enastående kulturgärning genom att ge ut professionellt redigerade och stiligt paketerade utgåvor av Joels texter (vad som dock ännu saknas är det helt nödvändiga planschverket med alla Petterssons målningar).

För akademiker, författare — “alla, alla, alla” — är Joels oeuvre en veritabel guldgruva. Ännu oexploaterad. Buss på.

Jacksons hårt tuktade kropp har, efter en följd av spektakulära förvandlingar, nu nått metamorfosens sista skede. Ett sista ögonblick i öppen guldkista väntar, det talas om en ståtlig lit de parade för de gråtande fansen. Sedan förruttnelse.

Men händelsen ”Jackson” har inte upphört. Inte på långa vägar. Rösten fortlever som ett eko, ristat på ytan av otaliga fonogram, som elektromagnetiskt mönster, som digitala flöden av ettor och nollor. Och med liknande medel dröjer den onaturligt rörliga kroppens spökbilder kvar – den noggrant utmejslade ikonografi som Jackson etablerade med oöverträffad skicklighet och framgång. De rent fysiska förvandlingsakterna må ha upphört. Men deras effekter dröjer ännu kvar.

Den italienske filosofen och filmskaparen Pier Paolo Pasolini – också han död (efter att hans kropp manglades till oigenkännlighet av en hämndlysten älskares bil) – menade i en essä som kretsar kring film och mordet på president Kennedy, att döden äger den märkvärdiga förmågan att utföra vad han kallade för ett ”ett blixtsnabbt montage på våra liv.” Det tvära ”klipp” som döden innebär tycks vilja lägga livet tillrätta, så att det kan få en fast och slutgiltig form. I det levande livet, resonerade Pasolini vidare, är handlingarnas ”språk” delvis obegripligt, eftersom det alltid kommer att omvärderas på nytt i ljuset av framtida händelser. “Dödens montage” upprättar således förutsättningarna för den slutgiltiga berättelsen om det fullbordade livsloppet. Och bilden i döden kan aldrig vara densamma som under livet.

Pasolinis anmärkningar är av intresse med avseende på Jackson. Hans död har redan inneburit att den sedan länge stabila ikonografin nu renodlas. Den bisarre ”Wacko Jacko” får lämna plats till förmån för geniet, ”kungen av pop”. Bilden av Jackson klipps och läggs till rätta genom det dödens blixtsnabba montage som Pasolini analyserade. Det blir mer av vad Jackson själv sannolikt önskade sig; en mindre mängd dåre, en större mängd ofläckad gud. I det yttersta ögonblicket reducerades han till en monstruöst förkrympt larv, anorektisk, Demerol-sövd och skallig. Nu flyger han plötsligt igen, virtuost och lysande som en nyfödd fjäril. Medierna har sin obönhörliga logik och den ska ingen undfly. Annat än med en moonwalk in i döden. Etablerandet av den moderna myten kring Michael Jackson har nått sin fullbordan.

I sammanhanget kan man inte låta bli att reflektera över den berömda videon till Thriller. Det är nästan som om Jacksons märkliga livslopp fanns sammanfattat redan där och då, som om ett dödens montage á la Pasolini fanns på plats redan från början. Videons narrativa struktur: en skrattande tonåring tillsammans med sin flickvän; först ser de skräckfilm i en biograf, sedan, på skogspromenad under lek med fiktion och verklighet, förlorar Jacksons rollfigur greppet och förvandlas plötsligt till en zombie.

Förvandlingsserien i Thriller speglar Jacksons tragiska öde: ett oavbrutet och farligt spel, där fiktion blir verklighet och verklighet blir fiktion, så att det ena knappast längre går att skilja från det andra. En skrämmande metamorfos från oskyldigt barn, till skyldigt monster – och så till sist, alldeles på slutet, åter till människa.

[Tidningen Åland, 4 juli 2009]

The cultural difference between city and country, which still persists, is one of the conditions of the horror, though certainly neither the sole nor the most important one. Any arrogance toward the rural populace is far from my intentions. I know that one cannot help having grown up in a city or a village. I note only that probably debarbarization has been less successful in the open country than anywhere else. Even television and the other mass media probably have not much changed the state of those who have not completely kept up with the culture. (Min kursiv)

Landsbygdens fortlevande och förciviliserade “barbarism” — eller annorlunda uttryckt, urbanitetens otillräckliga utbredning — var alltså, enligt Adorno, ett av möjlighetsvillkoren för “det som aldrig mer får inträffa”…

Marginalanteckning: … frågan är om inte detta säger mer om Adornos syn på landsbygden än något annat…?