debaTT

Fallet Pusjkin löst?

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Tue, 10 Feb 2026 16:18:00 +0000

Hej!

Gerundium bokförlag har den äran att presentera en ny bok: PUSJKINS SISTA DUELL av den framlidne ryske akademiledamoten Nikolaj Petrakov. Boken kostar 220 kr.

Läs Lasse Ekstrands recension eller läs mer på www.gerundium.se:

Vi vill samtidigt tjuvstarta årets bokrea med följande erbjudanden BARA FÖR DIG:

Rutkakais: Sovjet Logo - utopins märken (195 kr) Nu 120 kr
Canfora: Den europeiska demokratins historia (218 kr) Nu 120 kr
Müller: Fruktansvärda jurister (246 kr) 120 kr
Fr. Strindberg: Under jorden i Berlin (240 kr) 100 kr
Simone: Männen som förrådde Frankrike (150 kr) Nu 80 kr

Tillkommer vår frakt:

55 kr för en bok
100 kr för 2-6 böcker.

Enklaste sättet att beställa är att sätta in beloppet på bg 403-2132 och samtidigt maila beställningen med postadress till gerundium.bokforlag@gmail.com.

Samtidigt vill jag tacka alla som stött förlaget genom att köpa våra böcker. Nu har vi nya titlar i rörledningen, men först måste vi få plats på hyllorna. Vill du ta hem böcker att sälja vidare erbjuder vi 30 % och full returrätt.

Stefan Lindgren

Acceptabel för inträde?

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Sun, 30 Oct 2016 15:10:00 +0000

På 1970-talet var Hans Isaksson KPML-r-are och gick under paroller som "Klass mot klass", "Ställ facket åt sidan!", "Leve de vilda strejkerna" och annat jätteradikalt.

Vi på Gnistan liksom Vietnamrörelsen (De förenade FNL-grupperna) blev anatema för påstått "klassamarbete" och "förräderi".

Så gjorde Hans Isaksson avbön och jag minns det som igår hur han kom upp på Gnistan för att markera en ny epok. Den mest akuta fråga han ville ta upp var behovet av att avslöja en stor "reaktionär" - nämligen Evert Taube! Vilket han senare gjorde i Clarté.

Sen dess har han skrivit en hel del som gjort honom uppskattad och som jag inte ska recensera.

Men är det inte de gamla frasradikala tagen som nu kommer fram när han försöker piska upp en storm i den marxistiskt-akademiska ankdammen? Kvarvarande Clartémedlemmar ska tydligen samlas kring att hata Jan Myrdal, en person som alldeles nyss hyllades som livslång hedersmedlem i förbundet.

Isaksson skriver i ett "öppet brev" på Clartés hemsida:

"...märk att Du inte är utesluten från Clarté, ty du har på senare år inte varit betalande medlem. Men i dagens läge skulle Du sannolikt inte kunna accepteras för återinträde."

Han försöker alltså krypa ur beslutet att göra JM till ständig medlem. Bilhandlarsnack!

Men en fråga som clartéisterna bör ställa sig vid det här laget är väl om ens lärofadern Karl Marx skulle kunna accepteras för "inträde".

Som bekant medarbetade denne i en tidning som "Free Press", som utgavs av den skotske parlamentsledamoten David Urquhart och drev en hård kampanj för att få Storbritannien att gå i krig mot Ryssland. Hoppade Marx därmed i säng med den brittiska imperialismen?

Om Marx bakomliggande motiv var korrekta kan diskuteras, men helt klart är att Marx analys skiftade i olika situationer. Han var från tid till annan beredd till taktiska allianser med fan själv.

Ett annat exempel är hur Marx & Engels tacklade den svåra uppgiften att lansera ett så otympligt verk som "Das Kapital". Risken var stor att det skulle tigas ihjäl.

Stängda som man var tog Engels på sig att producera recensioner av en bok han i hög grad själv hade medverkat i.

För Die Zukunft antog han en upphöjd akademisk ton; för Staats-Anzeiger für Württemberg en mer kommersiell vinkling; för Beobachter en lämpligt patriotisk tolkning - "vi kan säga att det är en av de landvinningar som hedrar den tyska andan"; och för Demokratisches Wochenblatt, hans egen sanna röst - "Så länge det har funnits kapitalister och arbetare på jorden har ingen bok verkat viktigare".

Man diskuterade rentav att Engels skulle angripa boken i den reaktionära pressen, bara för att få igång snacket. (Marx/Engels Works, band 42, s. 426).

Det finns massor med exempel på allianser med reaktionärer för att uppnå högre mål. Engels gjorde exempelvis reverenser till den förtappade bakåtsträvaren Thomas Carlyle, då den konservativa kritiken av kapitalismen delvis sammanföll med Engels egen.

I vår tid, när bourgeoisien upphört att vara nationell, har det blivit ännu viktigare att bygga allianser med borgerligt sinnade mot imperialism och krigshets. Utan tvekan måste kommunister och demokrater resa den nationella fanan och föra den framåt om de vill vara patrioter och spela en ledande roll. Inga andra kommer att att resa den.

Den sorts moraliserande och falska renhetsiver som Clartékamraterna nu exponerar gentemot Jan Myrdal är en återvändsgränd. Det är en sekteristisk linje som skadar möjligheterna att bygga breda enhetsfronter i Sverige mot Nato, till försvar för folks intressen och för en folkets kultur.

Istället för att angripa dem som ägnat ett långt liv åt osjälviskt arbeta för den stora saken borde clartéisterna till att börja med studera frågan om enhetsfronten. Det är den springande punkten. Ur oförmågan att förstå enhetsfronten sprängdes den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige 1970 och den ligger ännu som en våt filt över de grupper som kallar sig kommunistiska och marxistiska.

Stefan Lindgren

Clartés lösa skott från höften

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Thu, 27 Oct 2016 14:28:00 +0000

Snart laddar Micke om!

Tidskriften Clartés redaktör Mikael Nyberg angriper Jan Myrdal och mig, Stefan Lindgren, i en artikel på nätet.

Ärligt talat förstår jag inte vad Mikael talar om.

Mikael Nyberg kritiserar mig för att

1. Ha publicerat en artikel om Dagens Nyheters snedvridna
Rysslandsbevakning i "Fria Tider".

Nåväl, Mikael skriver i Aftonbladet, men jag har aldrig dömt
honom för det. Jag har aldrig lyckats få in något genom Åsa
Linderborgs nålsöga. Menar Mikael att det förpliktar mig att
snällt avstå från andra möjligheter?

2. För att en gång för många år sedan ha försvarat Israel Shamir
mot anklagelser för "antisemitism". Det gör jag fortfarande.
Endast en absolut tondöv person kan efter att ha läst hans "Blommor
i Galiléen" anklaga honom för antisemitism.

Jag läser honom varje vecka på hans modersmål, ryska. Jag vet
inte var Mikael får sina informationer från.

Jag tycker han är skyldig Israel Shamir en ursäkt.

3. I formuleringen "USA-israelisk imperialism", som jag använde
i en (1) artikel ser Mikael något förborgat antisemitiskt.
Ursäkta mig, men i de fall USA och Israel samverkar i en
aggressiv politik må väl uttrycket vara tillåtligt.

Mikaels hypersensibilitet på den här punkten skulle kanske vara
mer begriplig om angreppet kom från några extrema högerkretsar i
Israel.

Dom som känner mig vet att jag inte är antisemit. Som översättare
av bl a Sholem Alejchem och Isaak Babel har till och med Expo
tvekat att sätta upp mig på Svarta listan, och det är sällan de
tvekar att skjuta från höften.

4. Ha gjort reklam för Pegida, den tyska invandringskritiska
rörelsen med centrum i Dresden och Leipzig. Till det kan jag bara säga
att Mikael tycks ha svårt att förstå skillnaden mellan att rapportera
och att stödja samt svårt att göra en elementär klassanalys. Pegida-
rörelsen tog visserligen Merkels fria invandring till utgångspunkt,
men det handlar om ett djupare missnöje än så (se AfD:s valfram-
gångar). Det är naturligtvis ingen slump att protesterna hade sin
tyngdpunkt i det forna DDR där människorna helt kördes över vid
införlivandet i BRD.

****

Clartékampanjen mot den snart 90-årige Jan Myrdal, där jag alltså fått
en släng av sleven, ter sig närmast som någon sorts
intellektuellt sammanbrott.

Trots sina stolta traditioner är det just intellektuellt arbete
som lyser mest med sin frånvaro i clartéisternas kampanj.

Har man ena stunden hyllat Jan Myrdal och gett honom livstids
medlemskap och andra stunden stämplar honom som
fascistfarare, är det knappast ordhållighet man kommer att minnas för.

Det mesta av Mikaels argument mot Jan Myrdal är ju av äldre datum
än 26 mars 2016 då han mottog Jan Myrdal-priset på 100 000 kr
ur Myrdals hand. Varför sa Mikael ingenting om sina betänkligheter då?

Ingenting som jag har skrivit och som Mikael refererar till i
sitt inlägg uppfattar jag som det minsta inkriminerande. När
slutade clartéisterna tänka innan de skriver?

Stefan Lindgren

Ps. I veckan Proletären hyllar Hans Isacsson, en av Clartés mer
framträdande skribenter i en artikel om Dario Fo även Beppo Grillo och hans
"Femstjärneparti" i Italien.

Tydligen har man en generösare uppförandekod för sig själva och en annan
för evighetsförklarade 90-åriga författare i folkhemsk yttrandefrihetskarantän.

En del av det Beppe Grillo säger skulle få oss alla att rodna. Men jag är glad
att han får säga det och att Hans I. får gilla det i ett statsfinansierat
revolutionsorgan.

Sverige skyddslöst mot propaganda

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Fri, 28 Mar 2014 12:46:00 +0000

Den New Yorkbaserade skribenten Olle Wästberg hade i Svenska Dagbladet den 15 mars ett mycket bra inlägg om hur den svenska opinionen ligger skyddslös för utländsk propaganda. Wästberg verkar personligen mest vara orolig för propaganda från öster, men de kloka ord han framför gäller förstås desinformation från alla väderstreck, skriver historikern Anders Persson.

Wästberg efterlyser vikten av mångsidig information och källkritik :”I dag är behovet av propagandaanalys större än någonsin. Sociala medier och webbens ständigt pågående flöde gör det svårare att skilja sanning från lögn…Vi skulle behöva en fortlöpande analys av medveten utländsk propaganda. Och vi skulle behöva beredskap för ett långt allvarligare läge.”

Angående källkritik kom jag att tänka på den gamla beprövade historien om ”Stalins kupp” i Prag 1948 och det därpå följande försöket att lägga under sig Finland. Den 28 februari 1948, en knapp vecka efter ”kuppen i Prag” blev det känt i Helsingfors att Stalin i ett brev till presidenten Paasikivi inbjudit till förhandlingar om en ”vänskapspakt”.

Nu skedde ingen sovjetisk annektion av Finland utan relationerna utvecklades sig sedan i stort sett bra under de kommande 40 åren, kanske lite för bra tycket många, inklusive undertecknad, som oroade sig för ”finlandisering”.

Att Stalin inte ”kuppade” i Helsingfors har förklarats ömsom med ”den internationella opinionen” efter ”Kuppen i Prag” eller sovjetiska erfarenheter av finsk, envis motståndsvilja från Vinterkriget (se min bok ”Finlands sak var svår). Men förklaringen kan vara mycket enklare – Stalin hade 1948 inga planer på att ”kuppa” i Finland, och kanske inte i Tjeckoslovakien heller.

Ty brevet till Paasikivi må ha offentliggjorts en 28 februari men avsändes redan den 22 februari, dvs när ”Kuppen i Prag” knappat hade börjat utveckla sig. Inte ens Stalins värsta vedersakare anser att han var dum. Och dumt vore det att börja med en ”kupp” i Helsingfors när man inte sett hur det gått i Prag.

Men Stalin kunde ju inte veta att finländarna skulle vänta en vecka med att offentliggöra brevet, det hade ju kunnat komma till allmän kännedom redan när ”Kuppen i Prag” nådde sin kulmen och därmed trassla till ”kupplanerna”. Den ofrånkomliga slutsatsen måste bli att den 22 februari 1948 hade Stalin ingen a-a-a-aning om vad som höll på att utveckla sig i Prag. Som framgår av min bok ”Kuppen i Prag” (rekommenderad i Nationalencyklopedin som bredvidläsningslitteratur om Tjeckoslovakiens historia) talar allt för att det kommunistiska maktövertagandet mer var en intern tjeckoslovakisk affär, en följd av klantiga borgerliga parlamentariker snarare än sovjetiska ”kuppplaner”.

Anders Persson

Vad är en nation?

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Thu, 27 Mar 2014 12:43:00 +0000

Folket på Åland utgör en nation, inte i kraft av sin ras (svensk med finska inslag) eller språk (svenska) utan genom sin historia och erfarenheter sedan 1809, vilket gör att de idag betraktar sig som en egen nation, ålänningar, vilket de inte gjorde före 1809, skriver historikern Anders Persson.

Då hade de möjligen en landskapskänsla liksom smålänningar, närkingar etc. (lite annorlunda hos befolkningen i de forna danska och norska provinserna). 1918 var Åland en del av Finland, och Sverige begick ett folkrättsligt brott när det under förevändning att återförena ålänningarna med moderriket invaderade öarna. Motivet var strategiskt-militärt, då som nu, skriver historikern Anders Persson.

Inget folk står dock svenskarna så nära som norrmännen. Dock 1905 ansågs de sig utgöra en egen nation och det respekterade regeringen i Sverige (efter påtryckningar från arbetarrörelsen). Dock har norska historiker berättat för mig att hade Sverige annekterat Norge med hull och hår 1814 hade befolkningen i Västnorge, de som talar ”nynorsk”, inte reagerat negativt. Deras språk ligger närmare svenskan än det danskinfluerade ”bokmålet” i Östlandet och de hade ingen överväldigande samhörighetskänsla med vad de betraktade som ”kvardröjande danskar” i Kristiania (Oslo). Men som väl var utnyttjade inte svenskarna detta 1814 utan norrmännen fick sin autonomi.

Ett tredje exempel utgör österrikarna som efter sprängningen av kejsardömet 1918 ville ansluta sig till Tyskland eftersom de ”kände sig” som tyskar. Den känslan fanns kvar vid Anschluss 1938 och det var först 1945 som österrikarna, utifrån de erfarenheter de gjort under kriget som de insåg att de trots allt var ett annat folk än tyskarna, även om de talade samma språk. Samma erfarenhet gjorde britterna under den amerikanska militära närvaron 1942-45.

En ofta förbisedd omständighet är vad folket ifråga själva ”känner” (med rätt eller orätt). Beror de etniska ukrainarnas vilja att distanser sig från Ryssland på känslomässiga skäl eller förhoppningar att få plats runt de förmenta köttgrytorna i EU? Jag vet inte, men jag har träffat finländare som ehuru de tidigare avskydde Ryssland och ryssar nu ser det i ett helt annat och positivt ljus, eftersom rysk turism och handel är bra för Finland!

För övrigt ansluter jag mig till den analys som gjordes på Svenska Dagbladets ekonomisidor för ett tag sedan: ”Det är inte EU som är det stora problemet för Putin utan det av USA starkt dominerade Nato. . . . Ukraina har - som det till ytan Europas största land och starka traditionella koppling till den ryska statens födelse – högsta prioritet. . . . För Moskva är en Natobas där lika populär som en rysk bas i Kanada eller Mexico för USA.” http://www.svd.se/naringsliv/putin-vill-ha-ukraina-som-insats-i-spelet_3334454.svd Om den ryska annekteringen av Krim var det första folkrättsbrottet sedan 1945 så kan jag förstå upprördheten. Men varför sila mygg när opinionen annars gärna sväljer kameler?

Anders Persson, Uppsala

PS.

En god vän på Åland påpekade att hans landsmän 1918 verkligen ville bli en del av Sverige, oberoende av de svenska militär-strategiska intressena. Jo, det är sant och eftersom den åländska kulturen och mentaliteten är densamma idag skulle man kanske vänta sig samma reaktion nu – eller skulle man?

Om de svenska och finländska regeringarna i d a g, med överväldigande stöd från sina egna befolkningar, beslöt att Åland skulle ”återförenas” med Sverige och få samma status som vilket annat län som helst, .t.ex Gotland, skulle det då bli glad folkfest i Mariehamn? Troligen inte. Däremot skulle det nog bli glad folkfest i Visby om Gotland lämnade Sverige och erhöll samma autonoma status som Åland (tullfrihet mm).

Vad lär vi av detta? Jo, bara för att ett folk utgör en egen nation, eller är en del av en större nationell enhet, bestäms deras intresse av att bilda en egen s t a t av andra faktorer än de rent kulturella.

Björklund inget att lita på

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Fri, 07 Mar 2014 13:01:00 +0000

Säga vad man vill om skolminister Björklund, men det går inte att förneka att han är flitig. Nu skall också ordningen och redan i skolan utredas, har han just kommit fram till. Eller snarare oordningen och oredan och dessutom de sena ankomsterna. I Pisa-undersökningarna visar det sig nämligen att de svenska eleverna är sämst på att komma i tid till lektionerna. Och oordningen och oredan i den svenska skolan har Pisa-forskarna också uppmärksammat, skriver Bo Persson, Piteå, i detta inlägg.

Så nu har vi förklaringen till att det kunskapsmässigt går så dåligt för oss i Pisa-mätningarna? De sena ankomsterna, oredan och oordningen. Nej, det vore att dra en förhastad slutsats. Och det helt entydiga beviset på att detta just är en ogrundad slutsats, det står den finska erfarenheten till tjänst med.

Den finska grundskolan är förvisso kopierad på den svenska. Men sedan detta väl var gjort har man inte följt i våra spår. När svenska lärare en bit in på 1970-talet fick höra att de som goda kulturrevolutionärer skulle sluta undervisa och denna uppmaning sedan upprepades på 1980-talet och 1990-talet och en bit in på 2000-talet, så kunde de finska lärarna under samma decennier ostörda fortsätta att undervisa som de gjort tidigare. Ja, som de alltid gjort. Och när den svenska skolan på 1990-talet öppnades för marknadskrafterna, så nobbade Finland det också.

Och idag har vi alltså facit. De finska eleverna är i Pisa-mätningarna totalt överlägsna de svenska och i den finska skolan har man inte heller haft de ordningsproblem vi plågats av.

Den goda ordningen i de finska skolorna är alltså något man fått på köpet, ett slags bonus, för att man till skillnad från oss inte utmanat vad man skulle kunna kalla skolans själ. (Eller omvänt om man så vill: Oredan i den svenska skolan är "bestraffningen" för att vi utmanat skolans "själ".) Och som en bonus får man väl också se det faktum att Finland inte bara är EU-bäst kunskapsmässigt utan också när det gäller likvärdigheten skolorna emellan. Medan skillnaderna mellan våra skolor idag växer i en rasande fart.

Men "Lärare skall inte undervisa"-tänket har väl ändå Björklund som skolminister gjort upp med. Är det inte idag på nytt tillåtet för svenska lärare att undervisa? Jo, det är det. Men som jag redan nämnt, så är det två pelare som den finska framgångssagan vilar på. Dels sade man alltså nej till vår kulturrevolutionära undervisningsnihilism. Och dels säger man idag nej till vårt marknadsfundamentalistiska elevpengsystem. Som forskningen har visat också är undervisningsfientligt.

Men den forskningen är varken Björklund eller de andra i dagens marknadsfundamentalistiska svenska politiska elit intresserade av. Lika litet som man i 1970-talets kulturrevolutionära Sverige lyssnade på oss när vi i den tidens kunskapsrörelse, gick till storms mot deras undervisningsfientlighet. Utan valde att snöa in på en massa olika stickspår. Precis som man gör idag. Skolbudgeten, ordning och reda, huvudmannaskapet, klasstorleken, sena ankomster, lärarlönerna. Ja, jag vet inte allt vad de hittar på just nu inför höstens riksdagsval.

Det tog trettio år att få det officiella Sverige att erkänna galenskapen i den kulturrevolutionära undervisningsnihilismen. Kommer det att ta ytterligare trettio år att få dagens officiella Sverige att erkänna galenskapen i det marknadsfundamentalistiska elevpengsystemet.

Ja, jag vet inte. Men inte verkar Björklund vara något att lita på i det sammanhanget. I valet mellan marknadsfundamentalismen och skolan, så får nog i hans fall skolan stryka på foten.

Bo Persson, Piteå

"Balkanförsoning" modell (fp)

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Thu, 21 Nov 2013 09:28:00 +0000

Folkpartiet anordnar den 23 november ett till synes berömvärt seminarium i riksdagen som handlar om Bosnien och försoning. Tittar man närmare på vad evenemanget går ut på så är dock "försoning" bara ett vackert ord i sammanhanget. Bedrägligt vackert.

När försoning kommer på tal tänker jag på mYUsic, en musikförening i Stockholm som jag för cirka tio år sedan var styrelsemedlem i. Föreningen hade sitt eget band, Daytonavtalet, som varannan torsdag spelade jugoslavisk rockmusik på en pub på Söder. Bandets symboliska namn – efter fredsfördraget från 1995 – indikerade dess multietniska sammansättning: två serbiska flyktingar, en från Bosnien och en från Kroatien och tre muslimska eller, som man nuförtiden säger bosnjakiska, flyktingar från Bosnien. De flesta som hängde på mYUsic var ex-jugoslaver, huvudsakligen folk som i likhet med undertecknad hade kommit till Sverige i början av 90-talet pga kriget. När jag nu kastar nostaligska blickar tillbaks på den tiden kan jag konstatera att mYUsic och Daytonavtalet inte bara var ett livs levande argument mot de krafter som hävdar att krigsflyktingar per automatik importerar konflikter och krig till Sverige utan också ett skolexempel på hur genuin försoning går till. De flesta inom föreningen var nämligen medvetna om att vi hade motstridiga åsikter om politiken och konflikten i f.d. Jugoslavien, men samtidigt insåg vi att vi trots allt hade mycket gemensamt, bl.a. språklig och kulturell bakgrund, vi gillade samma musik osv. Det fanns med andra ord en gemensam vilja i den miljön som omfattade ett hundratal personer att betona det som förenar i stället för det som splittrar. Och inga försök att påtvinga sin åsikt någon annan. Ordet "försoning" nämndes aldrig men det var egentligen vad som utspelades medan vi drack öl och lyssnade på Daytonavtalet.

Lördagens seminarium om försoning i Bosnien som Fp anordnar i Sveriges riksdag visar å andra sidan att försoningens betydelse kan vidgas till att innefatta dess motsats. Statssekreteraren Jasenko Selimovic ska nämligen tala om försoning med partikollegan Fredrik Malm och deras gäst från Bosnien Jovan Divjak. Divjak är en etnisk serb och evenemanget i fråga låter som ett hedervärt tillfälle för honom och bosnjaken Selimovic att tala om försoningen i Bosnien. Men bara om man inte känner till att Jovan Divjak under kriget var general för den så kallade "Bosnien-Hercegovinas armé" som leddes av den bosnjakiske politikern Alija Izetbegovic. Bosnien är djupt splittrat men hur kan man prata om försoning i en konlikt där endast en part är närvarande? Ska alltså Jovan, som krigade mot bosnienserber på 1990-talet, och Jasenko Selimovic, som är i mer eller mindre konstant konflikt med svenskserbiska förbund sedan han blev statssekreterare för integration försona sig – med varandra? Saken blir inte ett dugg bättre av att general Divjak är känd för sin inblandning i en massaker i Sarajevo i början av kriget. Som sådan är han uppenbart olämplig att tala om försoning. Det enda som Divjaks närvaro i riksdagen med all säkerhet kommer att medföra är polarisering mellan bosnjaker och serber i Sverige. De ena hyllar ju honom som en hjälte medan de andra betraktar honom som krigsförbrytare. Det svenskserbiska förbundet har redan tidigare skickat ett protestbrev till regeringen för att statssekreteraren Jasenko Selimovic bedriver Bosnien-Hercegovinas inrikespolitik – på ett mycket ensidigt och taktlöst sätt dessutom. Och nu kommer alltså krigsgeneralen och misstänkte krigsförbrytaren Divjak till Sveriges riksdag, för att tala om "försoning"? För ett ansvarsfullt politiskt parti borde det vara uppenbart att sådana här manipulativa utspel varken gynnar Sverige eller det svenska samhället, allra minst svenska medborgare som tillhör berörda grupper. Frågan är då i vems intresse Folkpartiet låter det här pågå?

Spasoje Marjanovic, Justitia Pax Veritas

Bakgrund och relevanta källor:

Om massakern i Sarajevo som general Jovan Divjak var inblandad i:

http://www.balkaninsight.com/en/article/bosnia-s-serbs-demand-dobrovoljacka-probe-again

http://www.b92.net/eng/news/region.php?yyyy=2013&mm=05&dd=03&nav_id=85994

Svenskserbiska förbundets brev till Sveriges regering m.fl.

http://svenskserber.se/savez/wp-content/uploads/ANG-Selimovic-SV.pdf

Brevet uppmärksammas i media på Balkan, bl.a. i Bosnien:

Svenska serbers förbund: Jasenko Selimovic skam för svenska institutioner

http://www.nezavisne.com/novosti/bih/Savez-Srba-iz-Svedske-Jasenko-Selimovic-sramota-za-svedske-institucije-212822.html

se även:

http://www.justitiapaxveritas.org/pridefestival-i-sarajevo/

http://www.justitiapaxveritas.org/pon-faller-dn-for-svartmalning-av-representant-for-justitia-pax-veritas/

http://debatt.svt.se/2012/02/12/selimovic-tycker-uppenbarligen-inte-att-serbiska-offer-ar-varda-att-uppmarksamma/

När det politiska etablissemanget slutade tänka

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Thu, 07 Nov 2013 18:51:00 +0000

2014 skulle ha blivit ett jubileumsår. 200 år av fred skulle ha firats. Men nu blir det inte något sådant jubileum. 2001 bröts den långa fredsperioden. Och i det krig vi då gick med är vi fortfarande kvar. Under den tiden har också vår krigsmakt stöpts om i grunden. Vi har gått från en ordning med värnpliktiga soldater som utbildades för att kunna kriga på svenskt territorium – försvara detta om vi blev angripna. (Ett folk i vapen.) Till en ordning med yrkessoldater som utbildas för att kunna kriga på andra staters territorium. (En legostyrka.) Denna omläggning har haft en inte så ofta uttalad förutsättning. Nämligen den att det finns en stat som kan organisera de militära ingripanden runt omkring i världen, som vi skall vara med i. Själva kan vi ju inte det. Men Förenta staterna har under dessa år kunnat det.

Sedan kalla krigets andra supermakt för lite drygt två decennier sedan imploderade har amerikanarna stått för ungefär hälften av världens årliga militärutgifter. Samtidigt som inget annat land kommit upp till mer än en tjugondel. Sammantaget har detta hittills vägt tyngre än den amerikanska ekonomins relativa kräftgång under samma tid. En kräftgång som för den delen inleddes i och med andra världskrigets slut.

Då, vid det krigsslutet, stod USA för hälften av världens industriproduktion och aldrig har landets andel av världsekonomin i dess helhet varit så stor som den var då. I dag har man runt en femtedel av denna. Och inget slut på denna kräftgång är i sikte. Snarare tvärtom! I en färsk prognos från världsbanken kommer USA inom kort inte ens längre att vara världens största ekonomi. Och det oavsett om måttet är i växelkursbaserad BNP. Eller om man räknar i så kallade köpkraftspariteter.

Tiden som amerikanarna kunnat göra som de velat runt om i världen går alltså obevekligen mot sitt slut. Vilket i sin tur och för vår del alltså är liktydigt med att det inom en förutsebar framtid inte längre kommer att finnas något jobb för den krigsmakt vi har i dag. Ja, är vi kanske redan där? Vår nuvarande krigsmakt är redan obsolet? Några fler "Afghanistanäventyr" kommer det inte att bli för oss? Precis som den sovjetiska implosionen markerade början på dagens amerikanska hegemoni, så markerar det pågående inbördeskriget i Syrien slutet på den?

I Afghanistanfallet 2001 fick amerikanarna med sig FN:s säkerhetsråd – jag tänker alltså på ISAF - men när det gäller Syrien har man åtminstone inte än fått det. Och något regelrätt angreppskrig à la Irak 2003 tycks inte finnas i pipelinen.

Nåja, hur det blir med detta får vi ju se. Men hur har vårt politiska etablissemang så totalt kunnat missa den riktigt stora "elefanten" här. Alltså det faktum att i den geopolitiska världen så har de unipolära perioderna alltid bara varit kortlivade undantag. Har man i detta etablissemang helt slutat att försöka lära sig något av historien, helt slutat att tänka. Ja, nog verkar det så.

Så vad gör vi nu? Ställer dessa herrar och damer mot väggen och får dem att erkänna, att de här agerat helt huvudlöst. Ja, kanske det. Men för mig personligen räcker det med att de tar oss tillbaka till den ordning som de - innan de slutade tänka - brukade tala om som en ordning, som tjänat oss väl. Och vem höll inte med om det. Nästan två hundra år utan krig, hur många länder har klarat det? Och de kunde ha lagt till att samma ordning är vi dessutom helt enkelt statssamfundet och dess traditionella rättsordning skyldiga. En ordning som faktiskt går så långt tillbaka i tiden som till 30-åriga krigets slut och den Westfaliska fredens år 1648. Att inte stå upp för det lagliga mellanstatliga våldet – självförsvarskriget – är att uppmuntra det olagliga. Angreppskriget.

En krigsmakt med soldater vars jobb det är att kriga men som framöver bara har livslång arbetslöshet att se fram mot. Och samtidigt en krigsmakt som inte svarar mot det första krav, som den mellanstatliga rätten ställer på ett lands krigsmakt. Att den skall försvara det egna territoriet. Ropar inte detta efter ett återställande? En återgång till den ordning som alla för bara några decennier sedan ansåg ha tjänat oss väl.

Bo Persson

Syrien ett imperialistiskt angreppskrig

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Sat, 06 Jul 2013 18:30:00 +0000

Frilansjournalisten Hans Öhrn talade på ett opinionsmöte 4 juli mot USA:S imperialism.
För snart hundra år sedan upplevde stora delar av Europa en varm, het och skenbart lugn sommar. Politisk och militärt kokade emellertid kontinenten. Urladdningen kom i augusti 1914, när första världskriget bröt ut. Det var imperialismen som förlade sin frontlinje till Europa och kampen mellan dåtidens imperiemakter skulle komma att ödelägga stora delar av kontinenten.

Omkring 60 år senare hade den imperialistiska frontlinjen förflyttats till Sydostasien och den ledande imperiemakten var USA. Tack vare Vietnams heroiska motstånd den gången fick en försvagad men långt ifrån besegrad imperialism till slut dra sig tillbaka. Men priset var högt. Miljoner människor hade dött och många länder var förödda. När imperialisterna insåg att de inte kunde vinna, greps de av en ursinnig vrede och hämndlystnad.

Bombningarna av Hanoi julen -72 var en hämnd, ett illdåd som har jämförts med andra övergrepp i historien, som de som skedde i Guernica, Oradour och Treblinka och som kan likställas med andra koloniala och imperialistiska excesser som den av britterna framkallade Bengaliska svälten 1942 med två miljoner offer, Hiroshima, uppemot 100 000 människor ihjälbrända på några sekunder, och den franska slakten i Algeriet. Av detta kan vi lära att imperialismen aldrig har något annat att erbjuda än död, förintelse och ödeläggelse.

I dag går den imperialistiska frontlinjen i Syrien. Det som pågår i Syrien är alltså varken ett folkligt uppror eller ett inbördeskrig, det är ett imperialistiskt angreppskrig. Den fortfarande ledande imperialiststaten USA, med benäget bistånd av gamla imperiemakter som Frankrike och Storbritannien har invaderat Syrien. Via vasallstater vid Persiska viken som Saudiarabien och Qatar har tusentals imperiekrigare utrustats, beväpnats och sänts in i Syrien. Paradoxalt nog satte denna invasion stopp för det berättigade folkliga missnöje med Damaskus-regeringens nyliberala politik som fanns i Syrien i början av 2000-talet. Men det är också syftet med imperialismens politik, att slå undan fötterna på allt genuint folkligt missnöje som skulle kunna leda till verkligt fria, oberoende och progressiva stater som sin tur skulle kunna hota imperialismens ledande maktställning.
För om den bepansrade näven är imperialismens synliga överbyggnad är den nyliberala politiken dess ekonomiska bas. Medan näven dödar människor, ödelägger landskap och förstör byggnader raserar den ekonomiska politiken välfärdssystem där sådana finns, förhindrar social utveckling där det skulle behövas och omöjliggör på så sätt goda livsbetingelser för det stora flertalet människor.
Imperialismens företrädare och dess uppbackare hävdar ofta att kampen i Syrien och stödet till den den av väst skapade, så kallade oppositionen syftar till att införa demokrati. Det imperialismen i detta sammanhang kallar demokrati kallar vi för hyckleri. Hur kan det vara demokratiskt att stödja väpnade gäng som begår de värsta illdåd? I demokratins namn? Väpnade gäng som ofta i våra oförvitliga och sanningssökande medier kallas för salafistiska. Men den salafistiska övertygelsen är många gånger av sent datum. Den kom med de saudiska pengarna. Det är inget religionskrig som pågår i Syrien, som medierna i bland påstår. Det är en imperialistisk invasion, som medierna alltid förtiger.
Det finns ingen revolution i Syrien. Det berättigade folkliga missnöje som finns kan inte längre göra sig hört. Det dränks i stridslarmet från en bestialisk invasionsarmé understödd, utrustad och beväpnad av länder som kallar sig själva demokratiska och säger sig vilja ha demokrati i Syrien.
Det är samma länder som har infört demokrati i Libyen och Irak. Vad är det för demokrati? I Libyen härjar beväpnade gäng på gatorna och gör livet osäkert för invånarna. I Irak exploderar bomberna nästan varje dag och tusentals människoliv skördas. Tack USA. Tack EU och alla andra länder som har varit med och infört demokrati i Libyen och Irak.
Den så kallade arabiska våren har inneburit stora förändringar i många länder. Libyen har återkoloniserats men i Tunisien och Egypten pågår kampen fortfarande. I Bahrain kvästes den i sin linda, med väst goda minne.
I Egypten har motsättningarna nu ställts på sin spets. President Morsi har tvingats bort från sin post sedan han utmanats av stora delar av sin egen befolkning, delvis för att han och hans muslimska brödraskap har gett sitt stöd till det så kallade upproret i Syrien. Utgången av maktkampen är ännu oviss. Det enda vi med säkerhet kan säga är, att om folkliga progressiva krafter som hotar imperialismens intressen kommer till makten i Egypten, kommer de att demoniseras på samma sätt som regeringen i Damaskus nu svartmålas för att den stor emot västländernas intressen.
Det är för att främja sina egna intressen och säkra råvarutillgångar som de imperialistiska länderna angriper Syrien med beväpnade krigare och på andra sätt. Ekonomiska sanktioner infördes långt innan det militära äventyret inleddes. Ekonomiska sanktioner är ekonomisk krigsföring och syftar till att svälta ut landets befolkning och på så sätt komma åt landets ledning. Ett slags kollektiv bestraffning för att folket vägrar göra sig av med sin regering. Gå med på våra villkor, sparka ut er regering, så kommer maten, är budskapet. Det är en skam att dessa sanktioner stöds av samtliga åtta partier i den svenska riksdagen.

Det är en skam att Sverige som tidigare sågs som en fredsälskande nation nu deltar i militära äventyr utomlands som i Afghanistan och i Libyen. Det är en skam att vi istället för att värna freden nu bygger krigsmonument i Sverige. Och det är beklagligt att partier som själva kallar sig vänster vill ha ännu mer sanktioner och för freden kontraproduktiva åtgärder när det gäller Syrien än den borgerliga regeringen.
Det är lätt att bli pessimistisk när man ser hur imperialismen i dag dominerar i världen politiskt, ekonomisk och militärt. Men vi får inte då glömma att det är genom skärpan på sitt svärd, inte skärpan i sin tanke, som imperialismen dominerar. Dess tanke är simpel och krämaraktig – största möjliga profit utan tanke på konsekvenserna. Det är en simpel tanke – som alltid till syvende och sist leder till krig.
Mot denna tanklösa tanke vänder sig nu folk i hela världen – och fronten går som sagt i Syrien.
Vi i Syriensolidaritet deltar därför gärna i den mäktigaste fredsrörelse som någonsin har funnits – den antiimperialistiska rörelsen.

För att värna freden kräver vi:

Ett fritt, enat och självständigt Syrien!
Upphäv sanktionerna mot Syrien!
Inget svenskt stöd till krig mot Syrien!

Hans Öhrn

Tal hållet på USA:s nationaldag 4 juli 2013, Stortorget,
Stockholm

Värna välfärden! Forts. sjukvårdsdebatt

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Mon, 01 Jul 2013 11:44:00 +0000

Värna välfärden! – bekämpa det nyliberala systemskiftet i sjukvården

"Fler sängar och mer tid med doktorn är alltför allmänt" skriver Stefan Lindgren apropå Läkaruppropet och den svenska sjukvårdskrisen.

Är det inte högst konkreta krav? Här en mer allmän analys:

Vårdresurserna började minska samtidigt med det nyliberala systemskiftet och EU-anpassningen. I EU är det lag på att den offentliga sektorn ska minska och marknadens roll i välfärdssektorn öka. Så har också skett. Sverige har till exempel varit bäst i OECD på att minska antalet vårdplatser på sjukhusen.

I Läkartidningen 8/2013 skrev Marie Wedin, Läkarförbundets ordförande:

"Neddragningar och så kallade effektiviseringar har urholkat den svenska sjukvården. Idag råder en ihållande brist på resurser och bemannade vårdplatser på alla våra 60 skutsjukhus. Socialstyrelsen har visat att överbeläggningar på våra sjukhus utgör ett ständigt hot mot patienternas säkerhet."

Patienter som på grund av platsbrist ligger på fel klinik med hänsyn till diagnos, så kallade satellitpatienter, och överbeläggningar är orsak till tusentals vårdskador och även dödsfall. Personal sliter ut sig för att trots resursbristen leverera en god vård.

Sjukvårdskrisen är medveten politik för att skapa betingelser att på sikt bryta upp det enhetliga sjukvårdssystemet och ersätta det med diversifierade driftsformer som ger patienten så kallad "valfrihet" och ökad ojämlikhet till gagn för marknaden, bland annat försäkringsbolagen. De samhällsekonomiska resurserna att lindra resurskrisen finns till övermått om bara den politiska viljan funnes.

Tanken bakom denna planlagda kris är dels att det för personalen som går på knäna kan bli ett lockbete att bli erbjudna andra driftsformer som kan ge hopp om något annat än den nuvarande frustrerade arbetssituationen. Vidare att allmänhetens grundmurade förtroende för den allmänna sjukvården ska erodera i takt med att kaoset brer ut sig.

Det är glädjande att nu protesterna till värn för den solidariska välfärden ökar. Några exempel:

Förra hösten samlade sjukvårdsanställda i Lund och Malmö in 5000 namn mot nedskärningarna som orsakat akut platsbrist på Skånes Universitetssjukhus.

I januari demonstrerade 700 Landskronabor mot nedläggningar på sjukhuset och 32 barnsjuksköterskor i Lund sa upp sig i protest.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala har hundratals anställda demonstrerat i vår mot nedskärningarna och protestlistor överlämnats mot den ohanterliga arbetssituation som resursbristen orsakat.

Protester har ägt rum på Östra Sjukhuset i Göteborg mot underbemanning och platsbrist.

Läkaruppropet kan ses som en del i denna spontana proteströrelse, skrivet ur ett läkarperspektiv.

Maciej Zaremba har publicerat en reportageserie i Dagens Nyheter med rubriken "Patienten och prislappen" där han beskriver de för vården förödande konsekvenserna av ett systemskifte där allt ska prissättas.

Proletären har under våren publicerat en artikelserie av Lars Rothelius om kapitalismen och sjukvårdskrisen som kan läsas på nätet http://www.proletaren.se/search/node/sjukv%C3%A5rd . (Ur den har jag hämtat uppgifter om protesterna ovan.)

Viktigt är att protesterna blir till en medveten rörelse för att värna den solidariska välfärden i sjukvården mot den nyliberala anstormningen och systemskiftet. Det första vi måste göra för att bidra till det är att erkänna det berättigade i de krav som uttrycks i protesterna.

Ulf Bjerén

Suddigt läkarupprop

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Sun, 30 Jun 2013 21:05:00 +0000

Den svenska vården är förmodligen världens bästa - rätta mig om jag har fel. Medellivslängden stiger, barnadödligheten sjunker. Dödligheten i många sjukdomar, t ex hjärtsjukdomar sjunker. I snitt i landet tar det 14 min för ambulansen att komma. Kostnaden för hela kalaset är 20 tkr/inv rätt stabilt.

80 procent anser att de får den vård de behöver, 90 procent i Halland.

Den svenska vården tycks vara så stark att den den har stått emot de nyliberala attackerna. Än så länge är det behoven som styr fördelningen, inte patientens penningpung.

Min slutsats är att om man vill göra den svenska vården bättre bör man vara väldigt konkret. Fler sängar och mera tid med doktorn är alltför allmänt...

Stefan Lindgren

Det är inte Läkaruppropet som är flummigt!

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Fri, 28 Jun 2013 06:22:00 +0000

För ovanlighetens skull är vi inte ense Stefan. Det är inte Läkaruppropet som är flummigt utan du! (Lindgrens artikel).

Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad, är en central mening i uppropet. Ur marknadsliberalismens tillämpning i sjukvården och ur resursbristen stammar de flesta problemen. Uppropet radar upp några av dem. Jag kan skriva under på dem efter 40 års erfarenhet av arbete i akutsjukvården.

Ett av de värsta är bristen på patientplatser med korridorvård och satellitpatienter som följd. Sverige är bäst i hela OECD på att skära ner platserna. Den frustrerade arbetssituation som detta ledde till var en viktig orsak till att jag pensionerade mig lite i förtid.

Resursbristen är så klart planmässig politik. Genom att skapa en sjukvårdskris kan allmänhetens förtroende för ett enhetligt sjukvårdssystem luckras upp, vården diversifieras och göras mer ojämlik vilket kan bli en miljardmarknad för försäkringsbolag.

Sådan är ju kapitalismen: Hela tiden måste nya marknader öppnas att göra profit på. Akutsjukvården står på tur.

Hälsningar

Ulf Bjerén, leg sjuksköt

Här är texten i Läkaruppropet:

Vi är läkare som arbetar dagligen med patienter och vi vill nu berätta om vår vardag. Den bild som politiker ger av dagens sjukvård överensstämmer inte med vår verklighet.

Läkaruppropet

Läkaruppropet

I svensk sjukvård pågår ständigt så kallade förbättringsarbeten men vi ser hur sjukvården ändå försämras till följd av ett system som i sig är felkonstruerat.

Svenska läkare spenderar minst tid i Europa på sina patienter. Det beror delvis på att vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion istället för på patientens behov. För att redovisa vår produktivitet åläggs vi en enorm administrativ börda som tar tid från våra patienter.

Ett system som fokuserar på produktion står ofta i motsättning till patientens bästa. Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad. I dagens system förutsätts patienten agera som en bricka enligt ett förutbestämt mönster. I realiteten är patienten komplex och passar därmed inte in i dagens system. Den produktionsstyrda vården sätter vår yrkesetik på spel. Enligt läkaretiken skall behovs- och människovärdesprincipen alltid gå först. I dagens system styr kostnadseffektivitetsprincipen. Vi ser de faktiska konsekvenserna av detta .

Där politiker jublar över ökat antal sjukvårdsbesök ser vi hur kvaliteten försämras. Där politiker gläds över kapade vårdköer ser vi undanträngning av kroniskt sjuka till förmån för patienter med lättare åkommor. Där politiker ställer krav på kortare handläggningstider på akutmottagningarna ser vi hur patientsäkerheten hotas. Där politiker ser rationaliseringar, ser vi brist på vårdplatser och måste ägna en stor del av vår arbetstid till att leta sängar till patienter, eller skicka hem sjuka i brist på platser. Där politiker uppfattar kortade vårdtider som effektivisering oroas vi över ökat antal återinläggningar och komplikationer.

Vi vill, liksom politikerna, ha en kostnadseffektiv sjukvård. Men vi tror att dagens system är kontraproduktivt och snarare skapar större kostnader och sämre resultat. Vi är allvarligt oroade över dagens sjukvård. Vi har hittills gjort vårt yttersta inom de villkor som råder, men nu är det dags att ändra villkoren.

Vi vill ha en sjukvård som styrs utifrån patientens behov.

Vi vill ha en sjukvård där vi får agera utifrån vår professionalitet.

Vi vill ägna oss åt det vi är utbildade för; att vara goda doktorer som tar hand om patienter på ett kunnigt, etiskt och empatiskt sätt.

Vad hände i Estland 1947-48?

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Mon, 20 May 2013 11:30:00 +0000

Historia utan sammanhang

På bloggen Världen Österut har ekonomhistorikern Anu Mai Köll i en artikel, "Terrorns
grammatik" presenterat sin bok "The Village and the Class War" om
händelseutvecklingen på den estniska landsbygden 1947 - 48
http://www.sallskapet.org/ostblog/?p=2981
Det är en viktig pusselbit som Anu Mai Köll presenterar om en av baltstaterna. Det är ingen vild gissning att tro att det gick till på samma sätt i hela Baltikum.

Problemet är att pusselbiten hålls avskuren från ett större sammanhang, när Köll i bloggartikeln därutöver kommer med politiska slängar som i och för sig väl brukar anses comme-il-faut i vårt land - på grund av den offentliga historieskrivning vi har, lika bristfällig som mittfåremediernas dagliga nyhetsförmedling. Baltikum är inget isolat avskuret från världen runt om. Bönderna blev offer i ett mycket större spel, där västliga medier skylt över vad som egentligen pågick i det stora.

Vi kan börja någonstans i slutet av den aktuella tidsperioden kring andra världskriget där Köll rör sig, med sommaren 1945. Sovjetunionen har besegrat Nazityskland, under oerhörda offer, mänskliga och materiella. Bakom segern - om man kan uttrycka sig så - ligger ofattbara 25 miljoner döda - kanske ännu fler - av landets medborgare, oräkneligt antal invalider och ett väldigt landområde fullständigt lagt i grus och aska, efter många års krig.

Den gigantiska frågan var, hur detta land skulle resas igen, med en befolkning i de arbetsföra åldrarna brutalt decimerad av kriget. Bostäder, fabriker och mat, ur vad skulle detta skapas? Så drabbas landet av en brännande torka sommaren 1947, en redan prekär matsituation blir ödesdiger och massvälten slår åter till. Det är i detta sammanhang man kan se pressen på Baltikums bönder. Väst tänker inte hjälpa till, om man inte samtidigt får ta kontroll över landet (kallad Marshallhjälp) - samma västliga strävan till övertagande har återkommit senare mycket tydligt, under Jeltsin.

Dessutom gjorde väst 1947 klart att man inte tänkte fullfölja en tidigare överenskommelse mellan de "tre stora" om att skapa ett avmilitariserat neutralt Tyskland - kanske såsom det Österrike blev efter 1955. I stället påbörjar USA skapandet av sitt Västtyskland, där gamla nazister inte bara tolereras utan kunde favoriseras för sin antikommunistiska hållning. Det sovjetiska motdraget var den, ur dess synpunkt, misslyckade Berlinblockaden.

Tyskland skulle snabbt komma att återmilitariseras, nu inom ramen för Nato, en organisation vars syften var helt andra än de föregivet defensiva, vilket blivit tydligt om inte förr så framme i våra dagar när Nato klättrar ända in på Rysslands gränser. Trots alla västliga löften som gavs till Gorbatjov vid Tysklands enande.

USA fortsätter från 1946 med en forcerad kärnvapenutveckling, med alla sina provsprängningar på Bikiniatollen. Ett redan förhärjat land, Sovjetunionen, kunde bara bäva - eller under enorma uppoffringar försöka kravla sig upp ännu en gång som man gjorde från ett militärt underläge 1941 till seger 1945. Det är klart att detta i det läget inte var ett uppdrag för en söndagsskollärare.

Köll skriver att Estland blev olagligt annekterat av Sovjet 1940 - 41. Det ska väl tolkas med samma innebörd som att visst, andra världskriget var olagligt - men det imponerar knappast. Inte heller idag synes folkrätten spela någon roll för den militärt överlägsne. Tysklands uppladdning för krig hade då pågått länge, med Västs samtycke.

Alexander Werth, den store brittiske journalisten som följde Sovjet från insidan under större delen av kriget, har skrivit att ockupationen av Baltikum var militärstrategiskt nödvändig, i det läge som uppstod efter Frankrikes snabba fall i juni 1940. Efter det framstod det för de klarsynta som uppenbart vilken vändning kriget skulle ta. Det gällde därför att skapa en försvarszon så långt bort från Sovjetunionen som möjligt - att den dessvärre inte skulle räcka kom fram vid tre krigsspel som genomfördes i Moskva vårvintern 1941, med bl.a. Stalin, Zjukov och Semjon K. Timosjenko närvarande men hemliga för den övriga militärledningen. Icke-angreppsavtalet 1939 mellan Tyskland och Sovjetunionen hade varit ett sätt att skjuta det väntade kriget så långt som möjligt framåt i tiden men Paris fall skakade grunden för avtalet.

Väst hållning under hela 1930-talet antydde alltså mer än väl att man lät Tyskland rusta sig för ett framtida krig mot Sovjetunionen - nazismen var ett säkert kort i kampen mot bolsjevismen. Alla försök under 30-talet från Sovjetunionen att åstadkomma pakter med väst för att trygga freden hade avspisats, av väst! Västs "neutrala" hållning i spanska inbördeskriget medan det tidigare nedrustade Tyskland på plats tilläts skaffa sig militär stridserfarenhet under Hitlers ledning. "Anschluss" av Österrike 1938 utan stora protester från Väst. Neville Chamberlains "fred i vår tid" med Münchenavtalet hösten 1938 - Chamberlain var mannen som representerade Citys finanskvarter - en överenskommelse som ändå följdes av Tysklands ockupation och uppdelning av Tjeckoslovakien på våren 1939. Det senare ledde till så starka folkliga protester i England, att det framtvingades en överenskommelse mellan England, Polen och Rumänien för att förhindra Tysklands expansion. Innebörden av det avtalet gjorde Hitler osäker och fick honom att föreslå en icke-angreppspakt med Sovjetunionen, som med detta fick en möjlighet att vinna en tids respit.

Att vanliga människor kommer i kläm i den situation som uppstod efter kriget får vi reda på av Köll. Men ingenstans nämner hon att det i de baltiska staterna under kriget fanns nationella grupper som av fri vilja deltog i tyskarnas utrotningar, i var och en av staterna. Inget nämns om vad som föregick kriget. Förvånansvärt lätt glider hon förbi diktaturerna under mellankrigstiden. I Estlands beskrivs regimen med lätt hand som auktoritär. Hur behandlades arbetar- och fackföreningsrörelser i mellankrigstidens Baltikum, där bonderörelsen var stark efter att bönderna efter ländernas frigörelse tilldelats jord från de tyska godsen. Hur var arbetslösheten? Vad betydde det för arbete och sysselsättning att länderna skars av från sina gamla affärsförbindelser österut. Tallinn, Riga och Memel (Klaipeda) var stora utförselhamnar från det gamla Ryssland, men stoppades efter första världskriget av väst i deras invasionskrig mot Rådsryssland! Vad betydde detta för en tidig eftersläpning i baltländernas ekonomiska utveckling? Likheter med dagens ekonomiska utveckling, där den arbetsföra befolkningen tvingas bort från länderna, av en rigid ekonomisk politik?

Det här är mer allmänna frågor som naturligtvis inte fanns utrymme för Köll att nu behandla kring Baltikum men som ändå blev aktuella genom hennes svepande formuleringar i blogginlägget, om så mer i förbifarten.

Jan Hagberg

Kildén & Åsman på irrvägar

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Tue, 26 Mar 2013 07:52:00 +0000

De svenska trotskisterna som stöder terroristerna i Syrien och deras
"revolutionära" kamp för att införa en fundamentalistisk sunniregim i
Syrien ter sig alltmer förvirrade.

World Socialist Web, som i alla fall är officiellt organ för fjärde
internationalen har en helt annan syn.

Idag har de en utmärkt ledare på temat The CIA war against Syria:
http://www.wsws.org/en/articles/2013/03/26/pers-m26.html

En bra påminnelse om att man bör göra skillnad på trottar och trottar.

Stefan Lindgren

En ny återvändsgränd för skolan?

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Wed, 20 Mar 2013 10:12:00 +0000

Efter ett antal decennier med en mer på fostran inriktad ideologistyrd skola - arbetsformerna sattes före själva ämnesinnehållet - är vi nu på väg mot en mer på kunskap inriktad marknadsstyrd skola. Som uttryck för det senare tilldelas idag eleverna en så kallad elevpeng, som de skall använda på denna nya marknad. Men vilken är den?

Ja, det är det inte så svårt att se. Det handlar om elevplatser. Skolorna säljer och eleverna köper. Och väljer. För till elevpengen är i denna sköna nya värld kopplad ytterligare en komponent. Nämligen det så kallade fria skolvalet. Den enskilde eleven bestämmer själv vilken skola han eller hon skall gynna med sin elevpeng.

Idag är alla överens om att det ideologistyrda projekt, som jag just nämnde, var en återvändsgränd. De svenska eleverna blev i internationella jämförelser bara sämre och sämre. Men vad är det som talar för att inte också det nu aktuella marknadsstyrda projektet kommer att visa sig vara en återvändsgränd. De svenska elevernas prestationer i internationella jämförelser kommer att fortsätta att falla fritt.

Varför är det t.ex. i vår hedonistiska tid - Winston Churchills berömda "blod, svett och tårar"-erbjudande från 1940 är det väl idag bara idrottsvärlden som köper - självklart att de skolor kommer att vinna slaget om elevernas gunst, som bjuder på det mesta slitet. Är inte den raka motsatsen det mest sannolika utfallet. Belöningen för mödan är ju i det här sammanhanget inte direkt omedelbar. För att uttrycka det mycket försiktigt. Lika litet som bestraffningen för motsatsen är det. Och att bortse från det är ungefär lika riskfritt som det är att bortse från tyngdlagen. Men idag blundar alla för vad konsekvenserna av detta kommer att bli.

Inte ens genom att sätta Georg Stiernhielms klassiska hjältedikt om Hercules vid skiljovägen från 1658 - Vad skulle han välja? Fru Lusta eller fru Dygd? Den breda stigen eller den smala? - i händerna på eleverna kommer vi att kunna råda bot på detta. Att tro något annat vore mer än lovligt naivt. Och dessutom är det ju ett bra tag sedan denna hjältedikt upphörde att vara obligatorisk läsning i svenska skolan.

Ideologiprojekt och marknadsprojekt i all ära alltså. Men vore det kanske ändå inte klokast att låta eleverna i skolan bara vara just elever. Och skolan bara skola.

Bo Persson, Piteå

Estlands sak är vår?

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Thu, 21 Feb 2013 06:56:00 +0000

Har Sverige självmant - utan att vara med i Nato - tagit på sig de speciella förpliktelser som ett medlemskap i Nato innebär? Ja, är det inte det som Johan Johansson moderat riksdagsledamot i försvarsutskottet nu - den 16 februari - för tredje gången på raken säger i den pågående säkerhetspolitiska debatten här på PT-debatt.

Så här lät det den 1 februari: "Sverige ska vara en kompetent samarbetspartner och tillsammans med andra bidra till fred och säkerhet i Sverige, i vårt närområde och långt bort." Och så här lät det den 8 februari: "Alliansregeringen bygger nu säkerhet tillsammans med andra, solidaritetsförklaringen är en del, liksom det ökade nordiska och EU samarbetet." Och så här heter det i Johan Johanssons nu aktuella inlägg den 16 februari: "Kriser ska hindras från att eskalera och hindras att komma hit genom samverkan med andra. Det går inte att se ett hot som bara drabbar ett land i närområdet och lämnar de andra opåverkade. Vi bygger säkerhet tillsammans med andra och vi ska både kunna ge och ta emot hjälp."

Alltså om Estland i morgon invaderas av ryssarna så gäller "Estlands sak är vår". När ryssarna i andra världskrigets inledningsskede hösten 1939 angrep Finland, så hade vi en utrikesminister som sa just så. Alltså "Finlands sak är vår". Men han fick avgå. Och vi gick inte i krig för Finland. Men i nästa storkrig ska vi göra det för Estland. Det är alltså inte bara ett territoriellt självförsvar byggt på allmän värnplikt som av Johan Johanson och hans kollegor i riksdagen bytts ut mot sin motsats, ett nykolonialt insatsförsvar byggt på yrkeskrigare.

Också de konkreta ställningstaganden (Nej till "Finlands sak är vår" till exempel) som höll oss utanför andra världskriget har av Johan Johansson och hans kollegor bytts ut mot sin motsats, utlovade ställningstaganden (Ja till "Estlands sak är vår " till exempel) som kommer att dra in oss i nästa omfördelningskrig. Och båda dessa systembyten har alltså genomförts utan att svenska folket tillfrågats. Och om Johan Johansson får bestämma inte heller kommer att tillfrågas om. Det är det svenska folkstyret anno 2013.

Bo Persson

Libyen, Mali och kolonialismens revansch

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Fri, 08 Feb 2013 12:03:00 +0000

De påstått "humanitära" bombningarna av Libyen 2011 underlättade för kolonialismens come back i Afrika.
Landet med Afrikas högsta och jämnast fördelade välstånd bombades ner i en avgrund av fattigdom, våld, splittring och klientstatselände. Kontroll av Libyens, och därmed hälften av Afrikas kända oljeresurser, säkrades åt angriparna.
Stora utvecklingsprojekt, finansierade av libyska oljepengar, gick i stå. Det minskade Afrikas ekonomiska oberoende.

Libyen, grundare av Afrikanska Unionen och enhetssträvandenas banérförare, hade blockerat planerna på en amerikansk militärbas på kontinenten. I år ska USA stationera en brigad på minst 3000 man permanent i Afrika som ansluter till de tusentals irreguljära militärer som redan finns där, samt upprätta en snabbinsatsstyrka.
Al Qaida i norra Afrika fick vapen för att under Natos ledning bidra till att krossa det oberoende Libyen. Sammanbrottet i Libyen ledde till omfattande instabilitet och till att också libyska statens vapen kom ut i hela regionen.
Destabiliseringen tjänade imperialismens intressen enligt den gamla devisen: Att söndra för att härska.

Frankrikes intervention i Mali betingas inte av omsorg om mänskliga rättigheter. Redan efter två veckors bombningar hade UNHCR registrerat 7300 flyktingar från Mali i Mauretanien, Niger och Burkina Faso och över en halv miljon beräknas vara på flykt inom landet.
Snarare är det omsorgen om Malis och regionens resurser av olja, guld och uran som är motivet. Minns att Al Qaida lever i symbios med västliga underrättelsetjänster och gör nytta än som "vän" (Libyen och Syrien) och än som "fiende" (Afghanistan, Pakistan, Mali).

Olle Svenning skrev 2 februari i Aftonbladet om Francafrique, en nykolonialistisk militär- och valutaallians för kontroll av Väst- och Centralafrika under fransk överhöghet.
Råvaror exporteras till Frankrike till underpris, oljeutvinningen tas om hand av giganterna Total och Elf med ofta kriminella metoder, billigt uran från Niger forslas till Frankrike.
Samtidigt som Mali är Afrikas tredje största producent av guld är landet ett av de fattigaste i världen. 75 % är analfabeter. De val som planeras under ockupation blir en skenprocess ägnad att skydda Frankrikes intressen och inte demokratiska rättigheter, enligt Svenning.

"Jag tror att det var nödvändigt och jag tror att det var bra", uttalar Carl Bild i Svenska Dagbladet om den franska bomboffensiven. Sverige står, som vanligt numera, i kö för att hugga in i kriget.
Inte märkligt med en krigsmakt som ställts om för att under utländsk ledning kunna angripa andra stater och folk. Och när enorma vinster genereras av export av mer högteknologiska dödsbringande vapen per capita än något annat land i världen.

Ulf Bjerén
Karlskrona

Publicerad Sydöstran 13-02-08

Strålkastaren på Telia

noreply@blogger.com (stefan lindgren) — Wed, 06 Feb 2013 18:39:00 +0000

Lars Nyberg är dumpad som VD för TeliaSonera, han som skulle slutföra utförsäljningen av Teliaaktien – efter att bruden först klätts upp. Nyberg ramlade alltså av och huvuduppdraget hamnade i malpåse! Hur kunde det gå så snett för en idog man?

Lars Nyberg startade med att Uzbekistan var ett tillåtet land – så länge det samarbetade med USA och var ett verktyg för dess Afghanistankrig. Uzbekistan var alltså lika lovligt som Saudi-Arabien fortfarande är. Under sådana omständigheter är affär bara affär och TeliaSonera hann etablera sig stort! Varför skulle någon ställa näsvisa frågor, när landets samarbete med världens största demokrati löpte fint och smärtfritt?

Så skakas förutsättningarna om. Uzbekistan stänger USA:s militära baser under 2008 – och påbörjar ett samarbete med Ryssland. Som genom ett trollslag upptäcks, vilken vidrig diktatur landet är. Ingen på TeliaSonera tänkte snabbt nog på hur anletsdragen skulle ordnas! Därför har VD nu fått gå – slutar på egen begäran som termen lyder – och i slutänden kanar stora delar av styrelsen ut, trots att den från början bara så lydigt följt husse i spåren.

För att vända på en femöring krävs specialträning. Är man stor kan det av naturen vara svårt att hänga med.

Och så överraskande, korruptionsåklagaren får mål i mun och talar väldigt mycket klartext. När hände något sådant senast i ett stort sammanhang?

Visst känner vi alldeles för väl igen lössen på gången? Saddam Hussein var en alldeles hyvens kille, så länge han krigade mot Iran! Brist på vapen hade han inte heller. Han var så duktig, fast han gasade ihjäl tusentals människor – utan stora protester från omvärlden, när det skedde! För då hade dessa fasansfulla sanningar ingen funktion. De viktiga medierna, dvs. massmedierna, var därför upptagna med att titta åt annat håll.

Men så svängde vinden. Svenska lastbilar fick inte säljas där de nyss såldes. Då blev det miljonböter. För det hade blivit sanktionstider. Med en halvmiljon döda barn i spåren. Det tyckte Madeleine Albright var värt priset och ingen här finner hennes uppriktiga mening chockerande!

Visst är det så, många här är bra på att bli rent professionellt upprörda, när det passar, inte minst i alla dessa statsunderstödda(!) NGO: er, liksom fondplacerares etikvakter. De fungerar i alla fall i den riktning strålkastaren "råkar" vara påslagen. Ingen är ofin och kollar vem som håller i denna strålkastare och än mindre undersöker vad som händer, där det inte lyser! Visst finns det många sorters tjänsteandar!

Jan Hagberg