Ihfongard

Uppdatering från den andra världen

noreply@blogger.com (Jaken) — Mon, 09 May 2011 20:53:00 +0000

Earth Second fortsätter. Min plan om att det hela skulle utspelas i någon form av realtid, där en dag i verkligheten motsvarar en dag i spelet, sprack däremot direkt, och jag har nu gett upp alla försök att nå dithän - spelet är fortfarande kvar i början på april, så det är alldeles för mycket att spela i kapp.

I de flesta hänseenden spelar det ingen roll, men det har inneburit att saker tagit en lite annan vändning än jag hade tänkt. Delvis har det förstås med spelarna att göra (ingen plan överlever första kontakt med verkligheten), men en del av det beror på att jag höjt intensiteten i världen något för att kompensera att tempot i uppdateringarna sänkts.

Jag ska inte gå in på detaljer, om någon av spelarna läser det här, men jag kan säga så mycket att i min ursprungliga plan hade varje person tillbringat längre tid själv innan grupper började bildas (förutom de som startade på samma ställe förstås).

Välkommen till Earth second

noreply@blogger.com (Jaken) — Sat, 26 Mar 2011 13:02:00 +0000

Jag planerar att dra igång en ny rollspelskampanj, som kommer att kombinera klassiskt sitta runt ett bord-rollspel med en webbdel och skapa något som jag tror kan bli en unik upplevelse. Vill du vara med?

Du kommer att spela en version av dig själv i en värld som till en början är till allra största del identisk med vår egen. "Varför ska jag rollspela mitt liv, det lever jag ju redan?" kanske du tänker, men lugn – världen kommer bara att vara lik vår för de första få sekunderna.

Till en början kommer spelet att äga rum på nätet, så var du befinner dig fysiskt är av underordnad betydelse så länge du har tillgång till en uppkoppling. Min tanke är att avslutningen ska äga rum under en långhelg i sommar, då du och alla de andra spelarna är välkomna till mig i Stockholm. Exakt när detta äger rum får vi naturligtvis planera tillsammans, utifrån jobbscheman, semestrar och andra aktiviteter. Om det bli många som hakar på kanske jag delar upp avslutningen i två grupper.

Kampanjen kommer att pågå i minst två månader, och kommer att kräva en del engagemang. Varje dag i verkligheten motsvarar en dag i spelet, men du kommer att kunna planera ditt handlande upp till en vecka i förväg. Jag skulle gissa att den minimala tidsinsatsen är en halvtimme i veckan.

Hör av dig om du är intresserad, antingen som en kommentar till den här bloggposten eller till jakob@ihfongard.se, så kommer vidare instruktioner till hur spelet kommer att gå till och vad jag behöver av dig till en början. Min tanke är att det hela ska dra igång nästa helg, men det går att hoppa in i efterhand.

Funderar du över något? Förhoppningsvis kan du få svar i mitt Fråga och svar-inlägg, annars är det bara att fråga så svarar jag så fort jag ser ditt meddelande.

Återigen: Välkommen!

Frågor och svar om Earth Second

noreply@blogger.com (Jaken) — Sat, 19 Mar 2011 19:09:00 +0000

Måste man ha spelat rollspel förut för att vara med på Earth Second?
Nope, det går alldeles utmärkt ändå. Kanske att man har lite lättare att sätta sig in i hur saker fungerar i början om man är van rollspelare, men bara du har fantasi och kan tänka dig in i hur du skulle agera i olika påhittade situationer så kommer det fungera utmärkt.

Jag vill gärna vara med, men kommer att vara borta XX antal veckor utan nätkontakt i vår.
Okej, det borde vi kunna lösa, lite beroende på när under våren du ska vara borta, du får helt enkelt planera ditt agerande i spelet längre i förväg och ge något friare tyglar till spelledaren.
Det blir svårare att få ihop ju senare på våren du är borta.

Det låter jätteroligt. Får min kompis också vara med?
Absolut! Det finns två alternativ, till och med: Antingen spelar han/hon som egen fristående karaktär som inte känner din karaktär, eller så spelar ni ihop och era karaktärer känner varandra. Ifall ni bor på samma ställe och umgås ofta skulle jag rekommendera det andra alternativet, det blir mest logiskt så.

Jag kommer inte kunna komma till Stockholm i sommar, kan jag vara med på bara nätdelen av spelet?
Ja. Du kommer inte få en lika tillfredsställande avslutning som övriga spelare, men jag ska göra mitt bästa för att ge en upplevelse som är rolig även för de som bara är med på nätet. Om det bara är resan till Stockholm som är problemet så kanske du kan vara med via Skype på avslutningen.

Blir det en massa slag med konstiga tärningar som jag ska skaffa mig, eller regler jag ska lära mig?
Nej. Däremot ska du kvantifiera dina viktigaste färdigheter på en skala på ett till fem. Hur det funkar förklaras i ditt första mejl när du anmält dig.

Jag vill inte spela mig själv, kan jag inte få skapa en helt påhittad rollperson i stället?
Kanske. Hör av dig med ditt förslag på rollperson och varför du inte vill spela dig själv så kan vi säkert lösa det.

Jag tycker det här låter jättekul och vill spela hela dagarna varje dag!
Kul att du är entusiastisk, men eftersom det här är ett helt manuellt rollspel behövs en spelledare för att hålla det igång, och den spelledaren har ett heltidsjobb och en del andra intressen och åtaganden som tar tid, plus att ni är flera spelare som var för sig kräver sin uppmärksamhet. Vissa veckor kommer jag inte ha tid att lägga mer än en halvtimme per spelare, men oftast blir det mer.

Earth hour var flera veckor sedan men jag upptäckte det här först nu, får jag ändå vara med?
Kanske, det beror på hur lång tid som gått och hur många spelare jag redan fått in. Men skriv absolut ett mejl och fråga, så hör jag av mig.

Du skrev interaktiv roman någonstans, vad menar du med det?
Det är dels ett försök att förklara vad rollspel är för dem som inte hört talas om det, dels en förvarning om att det som händer i den här kampanjen kan dyka upp i en framtida bok skriven av mig.

Jag vill inte bli en romankaraktär/Om jag är med i en bok och den blir en bästsäljare så vill jag ha en miljon för min medverkan.
Ifall det blir så att jag skriver den där boken så kommer alla namn och utseenden att ändras. Om den mot förmodan blir en bästsäljare bjuder jag gärna på middag någon gång, men du får inga pengar, sorry.

Rollspel, är inte det farligt/satanistiskt/jättetöntigt?
Nej.

Earth second

noreply@blogger.com (Jaken) — Thu, 17 Mar 2011 21:33:00 +0000

Till slut, efter att i nästan två år ha snurrat i mitt huvud, ser det ut som att mitt nya stora rollspels/interaktiva roman-projekt blir av. Håll utkik här för vidare information. Jag tror det kommer bli kul.

Drakarna dansar i juli

noreply@blogger.com (Jaken) — Thu, 03 Mar 2011 16:24:00 +0000

Jag vågar knappt tro det. Det har funnits så många tidigare datum, så många spräckta deadlines. Men nu finns det slutligen här, premiärdatumet för A dance with dragons, femte delen världens bästa episka fantasyserie, A song of ice and fire. George RR Martin bekräftar det själv på sin sajt och på sin ”not a blog”, att det här är ett verkligt datum:

Barring tsunamis, general strikes, world wars, or asteroid strikes, you will have the novel in your hands on July 12. I hope you like it.

Som jag har väntat.

En framtid som är lite mer klar

noreply@blogger.com (Jaken) — Wed, 05 Jan 2011 22:25:00 +0000

Patrull Gripens fortsatta öden och äventyr kommer dyka upp här på bloggen framöver, så fort jag får lite tid över att skriva dem. Mitt januari är redan ganska fullbokat, men kanske att jag kan lyckas klämma in lite författande.

God jul!

noreply@blogger.com (Jaken) — Thu, 23 Dec 2010 21:47:00 +0000

En julhälsning med hjälp av 39 Degrees North på Vimeo, efter en dikt
av Neil Gaiman.

Fortsättning följer ...

noreply@blogger.com (Jaken) — Wed, 22 Dec 2010 20:35:00 +0000

... men bara på en av historierna (just nu i alla fall, de andra kan säkert dyka upp här eller någon annanstans så småningom).

Alla tre startkapitlen finns nu att läsa här nedanför. Vilken av dem är din favorit? Rösta till höger, du har fram till sista december på dig. Hittills är det jämt skägg mellan de tre alternativen, och så kan vi ju inte ha det.

Alternativ tre: Stormåren

noreply@blogger.com (Jaken) — Tue, 21 Dec 2010 11:00:00 +0000

Det här är den historia som minst representeras av sitt exempelavsnitt. Det är inte heller någon novell egentligen, i alla fall har jag inte tänkt mig det, utan det är vad jag länge sett som mitt nästa stora romanprojekt. Till skillnad från Erik och Patrull Gripen finns det redan en plan för var allt kommer ta vägen, men väldigt lite är skrivet.

”Hon fick tillbaka synen när hon blev gravid”, läste Jonas. ”Har du varit med om något mirakel? Mejla oss …”
   Jonas slutade läsa och lade ifrån sig tidningen på soffbordet.
   ”Jag säger då det”, sa han. ”Mirakel!”
   ”Vad sa du älskling?”
   Emma kom in i rummet från köket. Jonas pekade på tidningsrubriken.
   ”Mirakel, sa jag. Låter mer som lättlurade reportrar tycker jag.”
   Emma tog upp tidningen och började skumma igenom artikeln.
   ”Det står här att läkarna inte hade någon förklaring”, sa hon.
   ”Så står det alltid”, sa Jonas. ”Jag trodde den där tidningen var bättre än så. Men det är ju en kvällstidning förstås.”
   Emma lade ifrån sig tidningen och satte sig i Jonas knä. Han lade armen om henne.
   ”Vad cynisk du är.”
   Hon nöp honom i näsan.
   ”Inte då”, sa Jonas, tog bort hennes hand och tog den i sin.
   ”Livet blir tråkigare om man inte tror på några mirakel”, sa Emma.
   ”Jag tror på mirakel”, sa Jonas. ”Inte tabloidvarianten, bara.”

Alternativ två: Patrull Gripen

noreply@blogger.com (Jaken) — Mon, 20 Dec 2010 19:04:00 +0000

Den här historien är det nyaste jag skrivit; jag började skriva på den i höstas. Det här är allt som är skrivet av den, så om ni vill få mig att svettas lite så röstar ni för alternativ två. Men å andra sidan, jag är ju scout och alltid redo, i det här fallet redo att skriva. Och jag måste erkänna att jag är rätt nyfiken själv att se hur Filip, Kristina och novellens ännu icke namngivna huvudperson klarar få sin patrull tillbaka hem intakt.

Jag hade andra eldvakten natten då världen försvann. Vi var tretton scouter och tre ledare i tältet; alla de andra sov men jag skulle se till att kaminen var varm och att scouterna inte rullade för nära och brände sig – det hände inte ofta, men det hände. Det var 15 minusgrader utanför tältduken och 20 plusgrader innanför. Kaminens rör var rött halvvägs upp till tälttaket och scouterna som dragit ihop sina sovsäckar över huvudet under Filips pass kröp ur dem och svettades. Jag har aldrig trott på att elda försiktigt.
   Det var slut på kraft i min sidodator och jag överlade med mig själv om jag skulle orka ladda den när lukten av bränt gummi varnade mig för att något hänt. Min första gissning var att en scout ställt sina kängor för nära kaminen, men så såg jag ljuset som strömmade in genom den aldrig helt stängda tältöppningen.
   Jag öppnade den mer och tittade ut. Lägerplatsen, köket, de andra tälten var borta. Den snötyngda skogen likaså. Och stjärnhimlen.
   ”Typiskt”, sa jag för mig själv och drog igen tältet.
   Jag antog att Filip och Kristina hade satt upp de skyddsrunor som behövdes, jag hade haft fullt upp med att bygga upp köket med scouterna. Men något måste ha överväldigat dom.

Jag väckte Kristina först.
   ”Världen är borta.”
   Hon svor, och det var tur att ingen scout var vaken och hörde det för då hade vi aldrig fått tyst på dem.
   Medan hon drog på sig byxor och knäppte skjortan ruskade jag liv i Filip. Han hade bara hunnit sova en halvtimme efter sitt pass och var inte glad över att bli väckt. Motvilligt tog han in vad jag berättade.
   ”Jag satte runorna”, sa han innan jag hann fråga. ”Kristina kontrollerade dem.”
   ”Vad ska vi göra nu?” sa Kristina.
   ”Har någon av er hamnat i Limbo förut?”
   De skakade på huvudet.
   ”Inte jag heller.”

Försvinnanden var inte vanliga på hajker nuförtiden, inte som på mina föräldrars tid. I efterdyningarna av stormåren slutade var och varannan tur utanför samhällena med att någon sögs in i Limbo eller någon av de andra tomma världarna. Inte för att stadskärnorna var säkrare, men alla kulter och weirdos som plötsligt fått riktig makt. Det måste ha varit skönt på farmors tid, då världen gick att begripa.   Inte för att vi tänkte särskilt mycket på det, vi som var födda efter stormåren. Magin var en självklarhet för oss, som magnetism och elektricitet varit två generationer tidigare, och även om mycket av den försvann efter att stormen drog vidare försvann inte allt.
   Så vi satte våra skyddsrunor och vi bar våra silverkors innanför undertröjorna och vi höll våra tankar i styr i dörröppningar – men vi reflekterade sällan över det.

Inte förrän en runa snedtände och sände ett gammalt militärtält fullt av scouter till Limbo. Om det nu var det som hänt.
   Kristina svor igen.
   ”Jag har något i ryggsäcken”, sa jag. ”Om vi har tur kan vi vara tillbaka innan de vaknar.”
   De andra brukar driva med mig för min alltid redo-ryggsäck, men nu nickade de bara. Jag satte mig på liggunderlaget och rotade igenom den. Dr fanns fällknivar, hopfällbara tänger, nödfiltar, kemiska handvärmare, minitandborste, eldstål, mugg, ett första hjälpen-kitt, två ficklampor (en med elbatteri och den andra driven av kraft), deo, min sidodator, ett hopfällbart paraply plus alla andra saker som en ”normal” tjej har i sin handväska. Jag tog scouternas valspråk på allvar, och hade flera gånger varit tacksam för att jag gjort det; aldrig så mycket som den gång jag glömde nyckar och sidodator på jobbet och inte upptäckte det förrän alla andra gått hem. Det var innan jag lärde känna några människor i stan, och jag sov i ett egentillverkat vindskydd den natten.
   Jag drog ut en rödorange packpåse och tömde innehållet på liggunderlaget. Där fanns material för personliga skyddsrunor, en sökarsten och det jag var ute efter: hempulver. En nypa var nog för att sända mig tillbaka till lägerplatsen, om ingen starkare kraft höll mig kvar. Men jag hade inte tillräckligt för hela tältet, så vi skulle bli tvungna att improvisera.
   Medan jag letade gick Kristina och Filip ett var runt tältet.
   ”Runorna är kvar och aktiva”, sa Filip.
   ”Det var konstigt.”
   Om en reva öppnats borde runorna skyddat tältet om de var korrekt lagda, och om en spindel anfallit oss borde de antingen ha larmat eller bränts ut, om den var för stark och snabb.
   ”Kommer det att göra det lättare eller svårare att återvända?”
   Innan jag hann få svar på den frågan vaknade scouterna.

Scouter är rätt sorts barn att ha med sig om ens hela värld plötsligt påminner om vita rummet i filmklassikern Matrix; de får sällan panik som de flesta andra stadsungar skulle fått. Men jag önskade i det här läget att jag varit ledare för tonåringarna i patrull Enhörningen i stället för patrull Gripens nioåringar. Nioåringar är inte rädda för någonting, och innan jag visste vad vi hade att handskas med hade lite rädsla från ungarna varit på sin plats. Kanske hade det fått dem att stanna i tältet.

Alternativ ett: Erik

noreply@blogger.com (Jaken) — Sun, 19 Dec 2010 15:00:00 +0000

Den här historien började jag på för ett antal år sedan, efter att jag skrivit färdigt Krock men innan jag började på riktigt med Sagan om tokarna igen. Vill du veta vad Erik inte vill tänka på så ska du rösta på första alternativet till höger.

Erik stod vid fönstret i sitt rum på andra våningen av familjens villa, som låg för sig själv en halv kilometer in i skogen från närmaste annat hus. Han tittade på mörkret och försökte låta bli att tänka.
Det gick inte särskilt bra.
    Efter några minuter gav han upp, och vände sig in mot sitt rum. Det var ett ganska typiskt rum för en tonårspojke: en säng och ett skrivbord, en bokhylla med inte så många böcker men en stereo och flera högar serietidningar; affischer på väggarna föreställande filmstjärnor, rockartister och lättklädda kvinnliga fotomodeller. Det var rätt städat, men bara för att Eriks mamma tvingat honom att röja upp någon dag tidigare. En lite väl gammal dator stod på skrivbordet och surrade svagt. Erik stängde sällan av den. Däremot blev det en hel del omstarter, då den envisades med att låsa sig i tid och otid. Erik hade tjatat på sin mamma i månader att få en ny, så här långt utan resultat.
    Erik lade sig på sängen och knäppte på tv:n. Inspelat skratt och halvtaskiga ordvitsar lyckades nätt och jämnt hålla hans uppmärksamhet. Som tur var ropade hans mamma att middagen var klar precis när tankarna började dyka upp igen, och han gick ner på nedervåningen.

Eriks pappa hade kommit hem sent, och eftersom de alltid åt tillsammans hade middagen blivit framskjuten med nästan en timme. Dessutom var det Eriks tur att plocka av bordet och diska, vilket han gjorde så snabbt som möjligt. Efter maten tog han på sig sin jacka och gick ut i skogen. Han hade en koja ett par hundra meter från tomten, byggd tre meter upp i en stor ek – den enda eken i hela skogen. Han och hans pappa hade byggt den tillsammans med Daniel och Daniels pappa. Nuförtiden var det sällan som han och Daniel var där, de hade blivit alldeles för stora för att leka i kojor, men Erik tyckte fortfarande om att sitta där och titta ut över skogen.
    Det var en rejäl koja med golv, väggar och tak av furubrädor, en dörr med gångjärn och ett fönster med en sliten gardin som hans mamma donerat. Den var lätt att se uppe i trädet, men det gick att gömma sig i den så länge man hade dörren stängd och inte satt precis i fönstret. Det gick att klättra upp bara med hjälp av grenarna på trädet om man var vig, men Erik och Daniel hade gjort en repstege så att det skulle gå fortare. Erik klättrade upp för den, och drog upp den efter sig. Sen satt han i dörröppningen och försökte återigen att inte tänka, medan mörkret föll.
    Efter någon timme började han känna sig frusen och klättrade ner igen. För att få upp värmen sprang han en runda. Han kände skogen väl efter alla lekar när han var liten. Han och Daniel, och ibland Stina och Erika, hade sprungit omkring där och jagat varandra, lekt spioner eller cowboys eller riddare och trollkarlar eller tusen andra saker. Det var innan datorerna slagit igenom på allvar. Nu sprang han mest omkring på datorn, när den fungerade, men nästan varje dag gick han ut till kojan och satt en stund och rätt ofta sprang han en vända också. Han hade ganska bra kondition.
    När han sprungit i tjugo minuter började hans armbandsur pipa. Han stannade och stängde av larmet. Han hade lagt in det för att han skulle komma ihåg något, men han kunde inte komma på vad. Så mindes han. Det var en film på fyran som han tänkt se, och som började vid halv elva. Nu hade han lite bråttom om han skulle hinna i tid. Han började springa igen, i motsatt riktning. När han kom hem var han riktigt andfådd.

Erik slog på tv:n. Filmen hade precis börjat. Det var en sf-rulle, handlade om en ung kvinna som reste runt och letade efter sin storasyster som försvunnit sex år tidigare.
    Erik hade inga syskon. Han visste inte varför. Kanske hade hans föräldrar bara tröttnat på att försöka efter att de fått honom. Tydligen hade de hållit på ett bra tag, efter vad de berättade. Ibland hade hans mamma antytt att antingen hon eller Eriks pappa hade något problem som gjorde att de hade svårt att få barn. Så antagligen var det väl därför.
    Det gjorde inte Erik särskilt mycket, men en lillebror eller lillasyster hade inte varit helt fel det heller. Daniel, Eriks bästa kompis, hade två lillebröder och en storasyster, och även om de ibland kunde vara jobbiga så fanns de i alla fall alltid där. Det var något speciellt med syskonband, det hade han förstått, även om han aldrig känt det själv. Hans mamma var också ensamt barn. Pappa hade en bror, men de träffades aldrig. Faktum var att pappa och mamma aldrig pratade om pappas familj, och den enda släkting förutom sina föräldrar som Erik hade kontakt med var moster Eva (som inte var hans moster egentligen, utan mammas).
    Filmen slutade, och det blev reklam. Erik passade på att gå på toa, och gick sen ner och bredde en macka. Han försökte gå tyst så att inte föräldrarna skulle höra honom. Han skulle egentligen vara i säng vid det här laget, men han började inte förrän halv tio dagen därpå, så han tyckte att han kunde vara vaken lite längre. Naturligtvis hade han glömt att äta något innan filmen börjat och nu var han rätt så hungrig. Han hade alltid svårt att somna på fastande mage.
    Med mackan i ena handen och ett mjölkglas i den andra gick han upp för trappan till sitt rum igen. Reklamen var slut, men det enda programmet som gick på någon av kanalerna var Kvinnofängelset, så han slog av tv:n. Han satte sig framför datorn i stället. Den fungerade igen nu, efter att hans mamma varit upp och tittat på den, men Erik visste att den snart skulle lägga av igen. Han lade i en cd i läsaren och satte sig att spela lite Warcraft.
    En timme senare insåg han att han varit vaken alldeles för länge, och slog av datorn. Nu var han ordentligt trött, och orkade knappt gå för att borsta tänderna innan han gick och lade sig. När han dragit täcket över sig somnade han direkt och drömde ingenting – i alla fall inte vad han kunde komma ihåg när han vaknade följande morgon.

Valmöjlighet

noreply@blogger.com (Jaken) — Sat, 18 Dec 2010 18:56:00 +0000

Jag har en idé. Inspirationen till den kommer från webbserien Penny Arcade, som någon gång per år erbjuder ett par–tre olika koncept och sen låter sina läsare rösta om vilket de ska utveckla vidare. Jag har några olika projekt påbörjade, och jag tänkte göra så att jag publicerar ett kapitel, eller i alla fall en del av ett kapitel, från varje här på bloggen så får ni välja vilket ni vill höra mer från. Deal?

Rösta kan du göra till höger, första historien kommer i morgon och så följer de andra två under nästa vecka. Röstningen är öppen resten av året.

Nytt namn, ny adress och nytt bloggprojekt

noreply@blogger.com (Jaken) — Sun, 10 Oct 2010 12:27:00 +0000

Eftersom den här bloggen inte längre har huvudfokus på Sagan om tokarna kändes det som att det var dags för ett namnbyte. Och jag passade på att registrera domänen ihfongard.se när jag ändå var igång, det var hög tid för det också. Vilka andra förändringar som kommer att ske här återstår att se.

För samtidigt som jag gör förändringar här är jag en av sex boknördar bakom nystartade Bookmeup.se. Är riktigt laddad inför det, tror att det kommer bli suveränt. Min dag är lördagar, men var inte blyga utan gå in och läs allt mina medskribenter publicerar också, vetja. Anna börjar starkt med en jämförelse av tv-serien True blood och böckerna den bygger på, Southern vampire mysteries.

P.S. Kan tänkas att ni behöver uppdatera era RSS-flöden. Så vitt jag kan se funkar det ändå, men man vet ju aldrig.

Slut för den här gången

noreply@blogger.com (Jaken) — Sat, 02 Oct 2010 09:54:00 +0000

Så var då hela historien berättad. Låt höra, vad tyckte ni?

Jag gillade att återknyta bekantskapen med Ulrika och Dennis, och jag hoppas de förlåter mig för allt jag låter dem genomlida. De dyker upp igen i andra saker jag skrivit, fast betydligt äldre och visare. Kanske kommer något av det att publiceras här på bloggen framöver.

Har jag lärt mig något av det här projektet?

Det har blivit lättare att marknadsföra saker på nätet, i och med de nya nätverk som Facebook och Twitter ger. Då har jag ändå inte haft tid och energi att göra någon rejäl satsning på det, utan kört automatuppdateringar med lite extra info ibland. En hel del har också sett att jag gjort något, men inte tagit sig tid att gå in och faktiskt läsa det.

Jag fick heller aldrig lika höga klicksiffror på något senare inlägg som jag fick på det första kapitlet, vilket talar för att jag hade rätt från början: Det här är en historia som inte passar alla.

Det har blivit lättare att tjäna pengar - inte stora pengar, men ändå pengar. Jag kan inte direkt dra mig tillbaka och leva på mina Flattrgåvor, men de räcker till en glass i alla fall. Om jag inte vill ha Ben and Jerry.

Jo, och sen är jag lite besviken att Andreas Nilsson inte ens kommenterat det hela, med tanke på att han nämndes i ingångsbloggposten som en av anledningarna till att jag drog igång hela projektet ...

Epilog

noreply@blogger.com (Jaken) — Thu, 30 Sep 2010 08:46:00 +0000

En man sitter på en buss, på en väg någonstans inte alltför långt från ostkusten. Det är inget speciellt med mannen, förutom att han har på sig ett par tunna läderhandskar som ser ut att vara gjorda för en kvinna. Kanske har han ovanligt små händer, och det är därför det ser så konstigt ut. Kanske är det bara modellen på handskarna som inte passar honom.
    På platsen bredvid honom står en svart sportbag. Den ser sliten ut, men verkar vara av god kvalitet. Bussen är i övrigt tom. Det är tidigt på morgonen eller sent på natten, beroende på hur man ser det. För mannen spelar skillnaden ingen roll, för han sover djupt med ett leende på läpparna.
    Busschauffören, en gladlynt man i fyrtioårsåldern, börjar mjukt att sakta in då bussen närmar sig sin destination. De passerar en 50-skylt och bebyggelsen börjar tätna. Mannen rör på sig, men vaknar inte. Chauffören, som tycker sig ha sett mannen tidigare men inte är riktigt säker, svänger av från stora vägen, in mot busstationen. Han bromsar in och bussen stannar.
    ”Här var det avstigning.”
    Mannen vaknar, snör skorna, tar sin väska och går. Han hejar på chauffören innan han stiger ur bussen.
    Mannen har uppenbarligen varit i staden förut. Han har ett mål, och går med snabba steg bort längs gatan. Han kommer till en liten park och går igenom den. För en ögonblick, eller kanske till och med två, stannar han och tittar på en parkbänk som står efter gångvägen genom grönområdet. På andra sidan parken ligger en kyrka, en gammal stenkyrka från 1300-talet, då staden inte var mer än några bondgårdar och en årlig marknad. Han går in i kyrkan, och sätter sig på en bänk långt bak.

Samma buss, samma chaufför, samma destination, några timmar senare. En ung kvinna sitter på främsta sätet och pratar med bussföraren. De känner varandra sen tidigare. Kvinnan är ung, men det är svårt att säga hur ung. Hon skulle kunna vara bara 17. Men troligtvis är hon 20. Eller kanske så mycket som 25.
    Hon är späd, så mycket är säkert. Och vacker. När hon ler drar hon blickarna till sig från alla runtomkring, män som kvinnor. Och eftersom det gått några timmar sen mannen reste med bussen så finns det många människor som kan se hennes leende.
    Den här bussen kommer från andra hållet, från norr i stället för söder, men chauffören saktar in precis lika mjukt när en annan 50-skylt ropar ut att det börjar närma sig framme. Han behöver inte väcka någon den här gången, och han ler när kvinnan säger hej då.
    Kvinnan börjar gå in mot centrum, men stannar. Utan någon synlig anledning vänder hon på klacken och börjar gå åt andra hållet, genom den lilla parken, till kyrkan.
    Hon får syn på mannen.
    Han vänder sig om och ser henne.

Ulrika hade rest runt i landet i några veckor, innan hon vände tillbaka hem. Snabbt hade hon skaffat sig en ny lägenhet i staden intill och flyttat över de få saker hon ville behålla från trean hon delat med sin far så många år. Resten försökte hon sälja till en second-handbutik i närheten, och det som inte gick att sälja skänkte hon bort. Hon började söka efter ett nytt arbete, och hamnade som extremt underutbildad korttidsvikarie på en låg- och mellanstadieskola.
    Där hade hon till sin förvåning träffat sin moster Eva, som hon inte tänkt på på flera år och inte träffat sedan någon vecka efter att hennes mamma dog. Före det hade de umgåtts ofta, men hennes far hade skjutit ifrån sig alla hennes mammas släktingar och en efter en hade de försvunnit ur hennes liv.
    Eva bodde kvar i staden där hennes far bott, så hon åkte dit ibland och hälsade på. Det här var en sådan dag. Hon hade åkt med Håkan, busschauffören hon börjat lära känna alldeles efter hennes far dött, som på sätt och vis var hennes äldsta vän.
    I dag hade hon inte gått direkt till sin mosters lägenhet utan känt för att besöka kyrkan.

Dennis hade fortfarande inte kommit till sitt mål. Resan tog längre tid nu, pengarna han tjänade på tillfälliga arbeten tog slut fortare när han var tvungen att sova på hotell eller vandrarhem de nätter då tågens sovvagnar eller ett tillbakalutat bussäte inte kändes nog. Men han tänkte aldrig ens tanken att använda sin förmåga för att skaffa sig en sovplats.
    Han hade rest ut i Europa en vända, åkt genom Danmark och Tyskland, en kort tur till Holland och Belgien innan han återvände till Sverige. Så hade han börjat resa norrut, efter den väg han färdats två år tidigare, då allt förändrats. Han hade kommit till staden där han träffat sin ängel, och han hade gått och satt sig i den kyrka där han genomlidit en av sitt livs värsta dagar.
    Han hade känt sig tvingad att gå dit så fort han steg av bussen, och nu förstod han varför.
    Han sträckte fram handen.
    ”Dennis.”
    Hon tog den.
    ”Ulrika.”
    ”Jag vet.”
    ”Bra.”
    Han log. Det skulle nog bli bra, trots allt.

Kapitel 8 – Frid

noreply@blogger.com (Jaken) — Tue, 28 Sep 2010 16:00:00 +0000

Han levde! Fast nu var han i alla fall död.

Ulrika klängde sig fast vid den vissheten. Hon hade varit helt oförberedd när de steg in genom sjukhusdörrarna, helt ovetande. Han var ju död. Hon visste det inom sig. Hur kunde friden finnas där inom henne, om hennes far fortfarande andades? Men läkarna hade inte sagt ”tyvärr”, ”jag är ledsen” eller stått stumma inför hennes blick. De hade visat henne in till hans rum, och han hade fortfarande levt.
    Men nu var han död. Han var död, och det var över. Hon satt på bussen, på väg tillbaka till staden, på väg hem. Om det någonsin kunde kännas som hem igen. Bredvid henne satt mannen som hjälpt henne ut, räddat henne. Som hon älskade.
    På samma gång som hon var lättad kände hon sig vilsen. Vart skulle hon ta vägen? Hennes far hade så totalt dominerat hennes liv. Hon hade inte haft något som inte han gett henne. Hon hade inga vänner, inga intressen. Hon fasade för att återvända till lägenheten. Hon ville bara släppa allt. Släppa allt och flyta med dit strömmen förde henne. Flyta bredvid mannen med ...
    Plötsligt förstod hon. Även om mannen bredvid henne älskade henne, även om hon älskade honom, även om han aldrig skulle göra henne illa, så kunde hon ändå inte ge sig själv till honom. För hon visste inte vem hon var.
    Alla de gamla klichéerna. Jag älskar honom mer än livet – men om jag hatar livet?
    Om han verkligen betydde allt för henne, om han var hela hennes värld ... var det verkligen något gott? Hade hon inte känt samma sak för sin far, innan hon förstod? Hade han inte varit hennes liv, men samtidigt den som såg till att hon inte hade något? Hur skulle hon kunna lära känna mannen hon älskade om hon inte kände sig själv?
    Och det var det som allt hängde på. Att känna sig själv. Hon kände sig rotlös, själlös! Han kallade henne ängel. Hennes far hade kallat henne vännen. Vad kallade hon sig själv?
    Bussen svängde och hon väcktes ur sina funderingar. Hon tittade på honom, såg lugnet i hans ansikte. Det gjorde ont i henne, värkte i varje muskel, varje nerv skrek ut i uppror, men hon var tvungen att göra det.
    ”Jag är en trasig människa”.
    Han försökte hindra henne från att fortsätta, men hon lät sig inte stoppas.
    Och så förstod han, och hon såg hur lugnet rann ur honom. Hur hans ansikte bleknade. Som han sett ut när hon kommit tillbaka till kyrkan dagen innan, så såg han ut nu. Han tittade inte på henne. Mekaniskt fick han bussen att stanna och började gå ut.
    Hon hade precis bestämt sig för att stoppa honom, hon stod inte ut med att se honom gå när han mådde så dåligt, när han till slut vände sig och såg på henne, såg in i hennes ögon. Länge tittade de på varandra, och friden återvände till honom.

Jag förstår, älskade.

Så bröts kontakten. Han gick ur bussen och den började åka igen. Hon tittade efter honom där han stod. Precis som han försvann bakom en krök tyckte hon sig höra honom igen:

Jag kommer tillbaka ...

Ulrika log, slöt sina ögon och lutade sig tillbaka på sätet. Hon andades ut. Andades in djupt. Slappnade av. När bussen stannade log hon mot chauffören innan hon steg av. Han log tillbaka.

Hon hade inga pengar, så hon var tvungen att gå hem. Det var inte så hemskt som hon hade trott att gå in i lägenheten. Kanske för att hon visste att hennes far var död, och aldrig skulle sträcka ut sin hand mot henne. Men hon skulle aldrig kunna bo här mer.
    Först ringde hon till jobbet och sa upp sig. Hennes chef lät inte särskilt besviken. Mest överraskad. Sen ringde hon fastighetsägaren och sa upp lägenheten. Tre månaders uppsägningstid var det, men hon lyckades prata ner den till en. Hon letade upp hans plånbok. Tog ur pengarna, en femhundring och några kronor, och slängde den sen i sopnedkastet i trappuppgången. Så letade hon upp en sopsäck och började röja ur hans kläder.
    Två säckar blev det. Hon skänkte dem till Frälsningsarmén. Hade han fortfarande levt hade hon troligen bränt dem.
    När hon kom ut därifrån ville hon inte gå tillbaka till lägenheten igen, utan gick omkring på stan. Hon köpte en freestyle och några band som hon inte hade någon aning om ifall de var bra eller inte. Åt en korv med bröd som hon köpt av korvgubben utanför Åhléns.
    Sen gick hon på banken. Eftersom hennes far hade skrivit hennes namn på sitt sparkonto var det inga problem för henne att ta ut pengar. Nu hade hon så att hon skulle klara sig ett tag. Hon köpte en ryggsäck och lite nya kläder. Ett par ordentliga skor. Hon slängde de gamla i en soptunna. Hon gick till en frisör och klippte av sig sitt långa hår. Och färgade det som var kvar svart. Hon fick syn på en annons på en anslagstavla, om en nytt piercing- och tatueringsställe. Hon kände till adressen, så hon gick dit. Hon hade inte ens hål i öronen innan.

När hon kom ut därifrån hade hon en kula i ena näsborren och två diskreta ringar i vardera örat. En tatuering skulle ha tagit för lång tid. Och hon visste inte vad hon skulle ha tatuerat in.
    Hon såg en buss som var på väg ut ur stan. Hon sprang till hållplatsen. Busschauffören såg henne och stannade. Det var samma man som hon åkt med från sjukhuset tidigare. Hon blev stående framför honom.
    ”Och vart ska du då?” frågade han.
    Hon svarade att hon inte visste.
    ”Men du ska med den här bussen?”
    Hon svarade att det skulle hon.
    ”Jamen sätt dig då här framme så länge, så får du väl säga till var du ska gå av.” Han log mot henne igen. ”Jag är tvungen att åka nu, förstår du.”
    Hon satte sig snett bakom chauffören. Han började prata med henne om allt möjligt, kommenterade hennes nya frisyr, frågade vad hon hette och presenterade sig som Håkan. Först visste hon inte vad hon skulle göra, men Håkan verkade inte bry om att hon inte sa så mycket utan pratade på själv. Efter ett tag började hon komma med små inlägg.
    När de lämnade staden bakom sig märkte hon det inte ens.

Kapitel 7 – Oro

noreply@blogger.com (Jaken) — Thu, 23 Sep 2010 16:30:00 +0000

Vad hade svinet gjort med henne? Vad hade han gjort?

Dennis höll om hennes skakande kropp, tog emot hennes smärta, drog den in i sig själv som han förut stulit värmen från så många kvinnor. Han höll henne medan solen gick upp, höll henne tills snyftningarna tystnade och hon somnade till sist.
    Själv kunde han inte sova. Han låg och tittade ut på den snabbt ljusnande himlen. Han hörde hur trafiken började röra sig på gatan utanför. Han hörde kråkor kraxa ikapp med fiskmåsarnas skriande. Han kände hur det vanliga livet åter började leva i staden.
    Det var en märklig känsla. På något sätt hade mötet med Ulrika förändrat hans gåva, förändrat det han tidigare använt för att tillfredsställa sig själv till något som var helt annorlunda. Eller kanske var gåvan den samma, men mannen hade förändrats. Vad kan ändra en mans natur? Kärlek, kom svaret, som av sig själv. Kärlek kan ändra en mans natur.
    Eller brist på kärlek för den delen. För var det inte så, när allt kom omkring, att det var så här det var meningen att han skulle känna sig. Att det var den här mannen han var tänkt att vara. Det han varit tidigare hade bara varit en skugga, ett sidospår, ett grymt misstag orsakat av en känslokall värld. Och kärleken hade återställt honom, gjort honom hel igen, hel på ett sätt han aldrig tidigare varit. Han andades in djupt och kände hur lyckan steg i bröstet på honom. Han var människa igen. Vampyren var borta.
    Med det föll han i sömn. I sömnen drömde han och drömmarna fick honom att le.

Dennis vaknade av att någon kittlade honom under fötterna. Han öppnade ögonen och såg att Ulrika stod vid fotänden av sängen, fullt påklädd. Bredvid henne stod en bricka med frukost.
    ”Godmorgon”, sa hon, och log.
    Dennis skulle kunna mörda för det leendets skull. Han log tillbaka.
    ”Godmorgon, min sköna”, sa han, och kände sig inte på något sätt generad över att ha använt denna gammalmodiga fras, en fras så uttjatad att den blivit kliché långt innan han föddes. På något sätt var det helt rätt sak att säga, det enda han kunde säga under omständigheterna, och han såg hur hon log igen.
    ”Frukosten är serverad”, sa hon.
    Han svarade att han såg det, och började titta efter de kläder som hade åkt av ganska fort i går. I dag, rättade han sig själv.
    Han frågade vad klockan var. Hon nickade bara mot klockradion som stod på nattduksbord. 12.15. Inte så sent som han hade trott, med tanke på tiden de gick och lade sig i går natt. I morse, rättade han sig, igen.
    ”Vad tänker du på?” frågade hon.
    ”I går”, svarade han, och rättade sig för tredje gången. ”I morse. I dag.”
    Hennes leende bleknade.
    ”Vi måste åka till sjukhuset”, sa hon.
    Han ifrågasatte inte, han såg i hennes ögon att hon behövde det.
    ”Frukost först”, sa han, samtidigt som han fick syn på sin svarta väska på andra sidan rummet.
    Han reste sig från sängen och hon vände sig bort, plötsligt blyg för hans nakenhet, och började plocka med glas och koppar på brickan. Dennis hämtade väskan och drog på sig kalsonger och en ny t-shirt. Sen fick han syn på hotellets morgonrock som låg hopvikt på en stol. Han drog på sig den och satte sig bredvid Ulrika vid bordet där hon lastat av frukostbrickan.
    De åt under tystnad, åter tillbaka i den värld utan ord som de hade levt i tidigare. De åt och de såg på varandra och de tänkte. Dennis ville helst inte åka till sjukhuset. Han visste inte varför, men tanken på att åka dit fyllde honom med kyla.
    Men det fanns inget han kunde göra. Ulrika ville åka dit, och hon behövde hans stöd. Och han behövde hennes. Tanken på att inte följa med henne, att stanna här eller resa vidare till nästa stad, gav honom rysningar. Det var inte möjligt, det visste han. Han skulle följa henne vart hon än ville gå, så länge hon lät honom.
    Frukosten var färdigäten. Dennis duschade en kort, het dusch och klädde på sig. De checkade ut från hotellet vid halv två. Han använde sitt ena kort. Det började bli dåligt med pengar på båda nu, han skulle bli tvungen att arbeta lite snart.
    De missade en buss som gick till staden där sjukhuset låg med minsta möjliga marginal. En halvtimme fick de vänta.
    På bussen kände han signaler. Han satt bredvid Ulrika, hade gått på samtidigt som henne, hade inte gjort något för att dölja sin kärlek för henne, men trots det fanns det någon i bussen som sände ut signaler. Dennis ignorerade dem. Efter ett tag slutade de komma.

Det var inte så långt mellan de båda samhällena, bussturen tog bara tjugo minuter. De steg av utanför sjukhuset. Tysta tittade de på varandra. Dennis kände åter den sjunkande känslan av att något fruktansvärt skulle hända om de gick in i sjukhuset, om de träffade hennes far igen. Tvekande stod han kvar när hon började gå. Men hon stannade inte, och han var tvungen att följa efter.
    Det var inte besökstid, men de fick komma in ändå. Dennis stod och tryckte mot sjukhussalsväggen, ville inte komma nära mannen som hade sårat hans ängel så. Var rädd att sjukdomen var smittsam, att han skulle suga i sig den som han sugit i sig Ulrikas kyla och tidigare kvinnors värme.
    Ulrika satt vid sängkanten. Hon såg på sin far, men hon rörde inte vid honom. Han hade inte vaknat, och läkaren som tagit emot dem såg orolig ut. Läget var stabilt, sa han, men det märktes att han knappt trodde det själv. Ulrika verkade inte lyssna på honom. Hon tittade på mannen som låg där, blek, med sladdar kopplade till elektroder på bröstkorgen. Blip, blip, blip ... En lampa som blinkade. Hjärtrörelser på en skärm. Han vaknar snart, och då är allt över.
    Dennis tittade ut genom fönstret. Sjukhuset låg i ett grönområde i stadens utkant, men han kunde se hur de tunga industrierna i hamnen spydde ut rök genom höga skorstenar. Sjukhusklockan visade tre. Han nynnade lite på en låt han fått på hjärnan. Så tittade han på Ulrikas far igen. Och på Ulrika.
    Ulrika tittade upp, rakt i hans ögon.
    ”Vi kan gå nu”, sa hon. ”Jag vill inte komma tillbaka hit någonsin mer. Jag vill aldrig se honom igen.”
    Dennis kände hur det tryck som byggts upp sen Ulrika sagt att hon ville till sjukhuset gå ur honom. Han kände sig lätt igen. Ulrika tog hans hand, och de gick snabbt genom korridorerna, ut i solen. Han visste inte var de skulle ta vägen nu, men det spelade ingen roll.

Någon kom springande efter dem. För en sekund trodde Dennis att det var hennes far som kommit tillbaka, som en annan skräckfilmsmördare, återupplivad trots att alla trodde han var död. Men han rättade sig själv, det här var ingen film, det här var verkligheten, folk som är medvetslösa efter en hjärtinfarkt springer inte, så mycket visste till och med han. Han slappnade av igen.
    ”Ursäkta. Ulrika Nolander?”
    Det var en ung man klädd i sjukhuskläder. En undersköterska antagligen, eftersom han sprang. Dennis hade svårt att tänka sig en läkare som sprang när det inte var en liv-och-dödsituation.
    ”Ja?”
    ”Er far, han ...” Mannen tystnade. ”Han är död.”
    Det tog ett tag innan det sjönk in. Längre för Dennis än för Ulrika. Han vände sig mot henne och såg ett ansikte så uppslitet av stridande känslor att han ville gråta. Lättnad stred mot sorg, glädje mot saknad. Han ville hjälpa henne att vinna kampen, men han visste inte vad han skulle göra. Han tog hennes händer i sina.
    ”Nej”, sa hon. ”Jag sätter inte min fot där igen. Jag vill inte se honom.”
    Utan att bry sig om Dennis, eller undersköterskan som tittade förvånat på henne, började hon springa, bort mot busshållplatsen. Dennis vände sig mot undersköterskan, osäker på vad han skulle göra.
    ”Han har gjort henne mycket illa”, sa han försiktigt. Den unge mannen nickade.
    ”Vi tar hand om det. Har ni något nummer så vi kan nå henne?”
    Dennis sa att han inte hade det. Han visste inte hennes adress heller. Eller om hon hade några nära släktingar.
    Sen hade han inte tid att svara på frågor längre, för han kunde se bussen komma mot hållplatsen där Ulrika stod. Han hann precis fram och in. Han satte sig bredvid henne, andfådd. De satt där rätt länge, tysta.
    ”Jag har förstått en sak”, sa hon, och igen fick han den känsla av förestående katastrof som följt honom hela morgonen.
    ”Vad?”
    ”Jag är en trasig människa.”
    Han ville säga emot henne, men hon satte ett finger för munnen på honom.
    ”Jag är en trasig människa, men det är inte mitt fel, och jag vet att jag kan bli hel. Men det måste vara jag som gör mig hel. Jag måste kunna klara mig själv, måste kunna lita på mig själv. Förstår du?”
Naturligtvis förstod han. Han skulle förlora henne. Men han älskade henne, och han visste att hon hade rätt.
    Han visste det, och kylan som nästan försvunnit inom honom kom tillbaka, kom tillbaka med all kraft. Han kunde inte längre känna sin kropp. Hans arm lyfte sig, märkte han. Handen tryckte på stoppknappen. Benen makade ut honom från sätet. Reste honom. Huvudet vred sig och ögonen såg på henne en sista gång.
    Blicken hon sände honom var så varm att han smälte igen.
    Han gick av.

Minst sagt på tiden

noreply@blogger.com (Jaken) — Tue, 21 Sep 2010 21:29:00 +0000

På lördag besöker jag bokmässan i Göteborg för första gången. Någon som har tips om vad jag inte får missa?

Kapitel 6 – Smärta

noreply@blogger.com (Jaken) — Tue, 21 Sep 2010 16:00:00 +0000

Var det äntligen över?

Mannen med läderjackan hade räddat henne, och hennes pappa låg på sjukhus. Han låg på sjukhus men han skulle överleva. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Vara glad eller ledsen, sorgsen eller lycklig, lugn eller arg. Varje tanke som kom för henne motsades sekunden efter att den framsprungit av en annan tanke, varje känsla var tveeggad. Han hade ju älskat henne. Hon hade ju älskat honom. Varför skulle hon vara glad att han var på sjukhus? Varför ville hon bort ifrån honom? Eller ville hon verkligen det?
    Och om hon nu kanske egentligen var ledsen för att han hamnat på sjukhus, varför hade hon då känt sig så förtvivlat kall när hon fick höra att han skulle överleva? Ulrika förde handen genom sitt toviga hår och suckade. Livet hade varit så enkelt. Det var svårt att tänka sig att det inte ens var tjugofyra timmar sen det hela började, sen mannen med läderjackan kommit förbi hennes kassa.
    Han gick bredvid henne nu. De var precis utanför vårdcentralen där de hade undersökt hennes pappa, innan de körde honom vidare till sjukhuset. Hennes pappa som hon älskade (hatade?) mer än allt annat. Hennes pappa som gett henne så mycket (smärta?). Hon försökte låta bli att tänka på honom, men det var inte lätt.
    Mannen i läderjackan vände sig mot henne.
    ”Vart går vi?”
    Ulrika tänkte. Hon ville inte – kunde inte – gå hem. Det var för mycket honom, för mycket pappa. Någon annanstans där de kunde ...
    ”Har du pengar?” frågade hon.
    ”Så det räcker”, svarade han. Hon nickade. Han hade naturligtvis förstått vad hon menat.
    Var fanns det att gå? Hon kände inte till sådana saker. Men han verkade ha koll, så hon följde honom.

Det var inte lätt. Ingången var låst, personalen hade för länge sen gått hem. Endast en säkerhetsvakt och några städare fanns på hotellet. Men efter mycket övertalning och en hel del extra pengar så fick de ett rum. För det var inte många som bodde där, och hotellet gick dåligt.
    Det spelade ingen roll. Äntligen kunde de sätta sig ner på riktigt, känna varandras närhet och låsa ute kylan och ilskan.
    En golvlampa spred ett behagligt ljus över rummet. Svag klassisk musik strömmade ur högtalarna på rummets radio, utan avbrott för prat den här tiden på dygnet. De satt bredvid varandra på sängen. Läderjackan och handskarna låg på en stol vid dörren. Två par skor stod prydligt uppställda på skohyllan. Efter att de lämnat säkerhetsvakten vid hissen hade de inte sagt något. Och nu var inte tid för prat.
    Försiktigt förde han handen genom hennes hår. Ulrika skälvde vid beröringen. Kunde han rädda henne från smärtan? Det tog allt av hennes självbehärskning att inte slita sig bort, att inte stiga upp och springa därifrån.

Lugn.

Hon tog ett djupt andetag när hon kände hur han sträckte sig ut mot henne, sträckte sig mot henne med kropp och själ. Hon andades ut. Skakade. Tårar rann nedför hennes kinder, tårar som hon trott var slut för länge sen. Hon grät, hon som inte kunde gråta.

Lita på mig.

Ulrika kände hur något släppte inom henne. Någonting sprack, en mur rasade, en dörr öppnades. Och plötsligt var hon i hans famn, tryckte sig mot honom, sin kropp mot hans kropp, sina läppar mot hans läppar. Hennes inre var i uppror och det fanns ingenstans att fly, men hon klängde sig fast i honom. Han höll henne tätt, kysste hennes hår. Hon ryste.
    Försiktigt började han klä av henne. Knäppte upp jeansen och drog dem av henne. Tog av henne tröjan och linnet. Skakande satt hon där medan han drog av henne först den ena strumpan, sen den andra. Han kysste hennes ben. En känsla började byggas upp inom henne, en känsla hon aldrig känt förut. Hon visste inte vad hon skulle göra.
    Åter kände han hennes osäkerhet. Han stod på knä framför henne där hon satt på sängkanten, med hennes händer i sina. Han tittade henne djupt i ögonen, och hon kände hur hon slappnade av. Han krävde ingenting av henne, han visste vad hon råkat ut för och han ville göra allt bra igen. Han smekte hennes kind igen.
    Hon försökte komma inpå honom, kyssa honom, trycka sig mot honom, men hans starka händer höll henne tillbaka.

Lugn. Inte än.

Snabbt klädde han av sig själv tills han stod där naken inför henne. Med starka händer lyfte han henne och lade henne på sängen. Hon kände en rysning gå igenom henne där hon låg, naken så när som på behå och trosor. Han rörde sig mjukt runt sängen. Det var en stor säng, mer än två meter lång och minst lika bred. Överkastet kändes strävt mot hennes bara rygg.
    Han kröp upp mot henne. Hans läppar rörde vid hennes vita ben, igen och igen. Han arbetade sig uppåt, systematiskt. För varje kyss gick en ilning upp genom hennes ryggrad, en känsla skrämmande och upphetsande på samma gång. Hon skakade fortfarande lätt.
    Han började närma sig en punkt då hon inte längre kunde ha legat stilla, men så saktade han ner, lät känslan sjunka in. Han trädde försiktigt av henne trosorna och släppte dem på golvet. Han kysste henne där, där som så mycket smärta tidigare kommit ifrån, och hon exploderade.
    Ett väsen av ren njutning blev hon, då hans tunga vandrade upp för hennes mage. I hennes huvud var skärt och lila, skarpa färger som skar sig mot varandra men som ändå på något sätt hade mening. När hans mun slöt sig runt hennes ena bröst försvann hon helt bort ifrån stadens gråa verklighet.

Ulrika kom tillbaka med hastigheten av illasinnat rykte. Smärtan hade fört henne tillbaka till staden, tillbaka till hotellrummet, tillbaka till den värld som hennes far förstört. Mannen hade försiktigt glidit in i henne, men trots att han var mer öm än hennes far någonsin varit var smärtan fruktansvärd, och hon skrek.
    Snabbt kom han ur henne.
    ”Herregud”, viskade han i hennes öra. ”Vad har han gjort med dig?”
    Hon började skaka igen, inte av upphetsning den här gången, utan av sorg, av skam, av ilska över vad hennes pappa hade tagit ifrån henne. Mannen, vars namn hon fortfarande inte kände, lade sig bredvid henne och höll om henne.

Gråt, älskade.

Och tårarna följdes av vrede och hon slog omkring sig tills hon inte orkade mer, medan han höll henne tätt intill sig. Och så grät hon igen, grät tills tårarna hotade att kväva henne. Grät tills mörkret gav vika för solens första strålar. Och hela tiden fanns han där, intill henne, med armarna om henne. Ibland grät han också.
Och när solen gick upp visste hon plötsligt att hon inte behövde gråta mer. Frid rådde inom hennes själ och en underlig visshet lade sig över henne.
Hennes far var död.

Och sen då?

noreply@blogger.com (Jaken) — Thu, 16 Sep 2010 15:13:00 +0000

Har varit på Warhammerturnering i Västerås och sen legat utslagen i huvudvärk i två dagar, så blogguppdateringarna har mestadels gått på automatik på sistone. Att min inneboende Johan köpte ett Playstation 3 i fredags och jag prompt skaffade Dragon Age Origins är också en faktor till att jag inte skrivit något nytt här.

Däremot har jag funderat.

Läsartillströmningen har inte varit enorm, men den är större än vid tidigare projekt. Krock är på ett sätt lättare att ta till sig än Sagan om tokarna: Den är kortare, mycket mer direkt, den är inte fantasy. Samtidigt är den svår att rekommendera till alla, den är definitivt barnförbjuden.

Jag tror att jag ska skriva något nytt hit. Också novellängd, kanske med mer övernaturligheter än Krock men fortfarande inte en helt ny värld-fantasy som Tokarna. Har några påbörjade projekt som kanske kan funka, eller så blir det något helt nytt som är närmare knutet till karaktärerna i Krock.

Finns det kanske något speciellt ni vill se mig skriva om?

Kapitel 5 – Kamp

noreply@blogger.com (Jaken) — Thu, 16 Sep 2010 13:00:00 +0000

En ängel hade rört vid honom. Hon rörde vid honom fortfarande.

De hade lämnat kyrkan. Han hade lyckats ta sig samman, något av kylan inom honom hade försvunnit, bränts bort av hans bekännelse, av hennes stilla blickar och lugna accepterande. Dennis visste att han var förändrad för alltid och det skrämde honom, men samtidigt kände han sig lättare än han någonsin gjort.
    Han sneglade på henne där hon gick bredvid honom, upplyst av gatlyktans gula sken. Hon verkade glöda svagt. Hennes hand var varm i hans, och den förut så kalla natten kändes mycket varmare. Hon var så vacker!
    När de kom in under nästa gatlykta stannade han och vände henne mot sig. Hon verkade först osäker på vad hon skulle göra, men mötte sen hans blick. Nervöst slickade hon sig om läpparna och känslan av att vilja kyssa henne, att behöva kyssa henne, kom över honom ännu än gång, som den gjort på dagen. Men ännu starkare nu. Så stark att han inte visste var han skulle ta vägen.
    Hon böjde sig plötsligt fram, lade handen bakom hans nacke och kysste honom. Det var en lätt kyss, över så snabbt att Dennis inte hann reagera, inte besvara den, ingenting. Men för ett kort ögonblick mötte deras läppar varandra och han kände det som om han skulle explodera.
    Hon drog sig undan och började gå igen. Dennis stod kvar en stund, han var så yr att han inte kunde ta ett steg. Ängeln hade kysst honom. Ännu lite av isen inom honom smälte, och han kände hur han svävade.

Även om natten hade blivit varmare sen hon kom tillbaka var det fortfarande kallt, och han var glad att han fått tillbaka sin jacka. De satte sig i en trappuppgång. Först var det ett avstånd mellan dem, men det försvann snart och nu satt hon i hans famn. Dennis drog jackan runt dem båda. Fortfarande visste de inte varandras namn. Fortfarande hade de inte talat någonting, förutom Dennis bekännelse. Kanske skulle de göra det så småningom. Kanske behövdes det inte.
    Det hade tagit ett tag för honom att återhämta sig efter att hon kysst honom, men han hade snabbt kommit ikapp henne igen. De satt utanför något som kunde vara ett rådhus och låg i ena kortändan av torget. Det var väldigt mörkt nu, så mörkt det kunde bli i en stad den här tiden av året. Snart skulle det börja ljusna igen.
    Trots att han varit uppe hela natten, och dessutom varken sovit något under dagen eller fått ordentligt med sömn natten innan, var Dennis mer utvilad än någonsin förr.
    ”Jag ...”
    Hennes röst var svag, och hon avbröt sig själv. Hon tog sig loss ur hans grepp och vände sig för att kunna se honom i ögonen.
    ”Du ... jag ... det går inte.”
    Han förstod inte vad hon menade, och frågade henne.
    ”Jag kan inte ... jag är inte ... jag är ingen ängel.”
    Fortfarande talade hon tyst, nästan i viskningar. Han försökte förklara för henne, berätta hur hon hade bränt bort isen inom honom, bränt honom ren med sin blick. Men hon lyssnade inte.
    ”Du förstår inte ... jag är ingenting. Jag är värdelös. Du kommer aldrig kunna ...”
    Nu avbröt han henne. Orden som kom för honom kom direkt från hans hjärta, hans nyss upptinade hjärta. Men hon vägrade att förstå, envisades med att inte höra. Det var så att han ville skaka om henne ordentligt, slå sönder hennes mardröm så att hon kunde höra vad han försökte säga henne.
Men han vågade inte röra vid henne och hon var utom räckhåll.
    Hon reste sig. Dennis gjorde detsamma. Han sträckte ut handen mot henne, men hon tog den inte. Bandet som höll dem samman höll på att brista, han kände det i hela sitt väsen. Och han kunde inte låta det ske, så han satte allt på ett kort. Med hela sitt väsen sträckte han sig mot henne, alla de undermedvetna signaler han aldrig förstått men som alltid fungerat tidigare. Han sträckte sig mot henne med sin kropp och sin själ, sitt hjärta och sitt förstånd. Hans armar grep om henne och drog henne till sig. Han kände hennes rädsla först bli starkare men sen smälta bort när hon förstod att han inte skulle skada henne – och han kysste henne.
    Länge kysste han henne. Försiktigt, ömt. Hon kysste honom tillbaka med mer glöd. Hetare. Passionen flammade upp. De blev till en eld som förtärde varandra, förtärde varandra till ingenting annat betydde någonting, tills allt som återstod var elden, hettan, passionen.
    Så slets hon bort från honom, och världen rämnade.

Hon hade tydligen trott att hon hade lurat honom. Svansat runt därhemma, försökt vara tillags. Sen med maten var hon, jovisst. Och trodde inte att han såg hur lättad hon blev när han inte blev arg. Jackan som hon så slarvigt gömt undan under sängen. Om han hade tvekat tidigare så blev det hela glasklart när han såg den. Och trots att han hade gjort allt för att hålla henne kvar, allt för att hon inte skulle ha något att ge till den man hon bedrog honom med, hade hon ändå smitit ut så fort han slutit ögonen.
    Han hade nästan tappat bort henne, då det tagit en stund att ladda geväret. Han hade blivit mycket förvånad när hon gick in i kyrkan, och började för en stund tvivla. Hade hon blivit religiös?
Men så hade hon kommit ut igen, hand i hand med mannen, den hatade mannen, mannen som försökte ta hans lilla flicka ifrån honom.
    Han hade följt efter dem länge, ville ha någon sorts slutgiltigt bevis på att det verkligen var som han trodde, att det inte var något underligt missförstånd. Så hade hon kysst mannen, hans dotter hade kysst en okänd man, och då det hade varit nära att han avslöjat sig. Men de befann sig på ett farligt ställe, och han lyckades behärska sig.
    De hade gått en stund till och sen satt sig. Det hade varit svårt att hålla sig utom synhåll, men han hade lyckats gömma sig, så nära att han kunde höra dem tala. Och det han hörde gjorde honom stolt över sin lilla flicka. Hon lyckades stå emot mannens förförelsekonster, lyssnade inte på de ljuva ord han försökte snärja henne med.
    Och hon hade rest sig, förberett sig att gå därifrån, och han hade dragit en lättad suck. Han var naturligtvis tvungen att straffa henne, men det blev så mycket enklare om han slapp handskas med mannen också.
    Men så hade mannen dragit henne till sig igen, och han hade sett rött ...

En man hade slitit henne ur hans famn, och riktade nu ett hagelgevär mot honom. Dennis stod blickstilla. Han förstod fortfarande inte vad som hade hänt, vem mannen var eller varför han gjort det han gjort. Han hade inte återhämtat sig från kyssen, och världen gungade runtomkring honom. Han såg hatet i mannens ansikte men förstod inte.
    Mannen var i 45-årsåldern, vithårig och liten, inte mycket större än ängeln. Plötsligt såg Dennis likheten mellan dem, och förstod. Förstod allt. Vem mannen var. Varför mannen hatade honom. Och varför kvinnan hatade sig själv så mycket att hon ville vara kvar hos honom.
    ”Håll dig på avstånd”, sa mannen, hans röst kall som is.
    Dennis ignorerade honom. I stället såg han på kvinnan, kvinnan som räddat honom. Han såg hur någonting förändrades i hennes blick, hur hon åter såg ut som ett jagat djur. Att hettan från kyssen försvann. Att hon återigen övertygade sig själv att allt det här var hennes fel, att hon inte var värd mer än sin far. Dennis såg vad som hände, och han kunde inte låta det ske.
    Utan tankar slängde han sig fram. Han vred undan geväret innan den äldre mannen hann reagera, och skallade honom. Geväret föll till marken när mannen ragglade bakåt, och innan han hämtat sig var Dennis över honom igen. Ett knä i magen tog luften ur mannen. Han föll ihop på gatan.
    Dennis tog upp geväret och plockade ur patronerna. Han hade inte varit i många bråk i sitt liv, men han hade vunnit alla han deltagit i, genom att slåss obarmhärtigt och fult.
    ”Ulrika ...” sa mannen, och Dennis fick så till slut veta vad hans ängel hette.
    Hon gick fram till sin far och böjde sig ner bredvid honom. Han verkade ha svårt att få fram något. Så drogs hans ansikte ihop i smärta och han tog sig för bröstet. Ulrika tittade upp på Dennis med skräck i blicken.
    ”Vad ska vi göra?”
    Dennis tvekade en sekund, sen sprang han bort till telefonkiosken som stod i torgets ena hörn. 112. Det fanns inget sjukhus i stan, men en vårdcentral, och de skickade en bil. Den var snart där och åkte igen med tre extra passagerare. På vårdcentralen fick de veta att Ulrikas far var utom fara för tillfället, men var medvetslös. Han skulle köras till sjukhuset i grannstaden för säkerhets skull. Om något skulle hända under natten.
    Dennis och Ulrika såg ambulansen från länssjukhuset åka i väg. De lämnade sakta vårdcentralen, medan natten övergick till morgon.

Kapitel 4 – Hetta

noreply@blogger.com (Jaken) — Tue, 14 Sep 2010 16:00:00 +0000

Hon kunde inte ta med honom hem. Så klart inte.

Det fanns inte särskilt många platser att mötas i stan, inte många där en vän kunde vänta på en annan vän. Något kafé någonstans. Biblioteket, som var stängt. Och så kyrkan.
Ulrika hade bestämt sig för kyrkan, inte för att den betydde något särskilt för henne eller att det var ett bättre alternativ än något annat, utan för att det var närmast dit och hon hade bråttom nu. Pappa skulle snart vara hemma, lunchen skulle vara serverad. De hade suttit länge där, på bänken. Sen hade de gått långsamt, och hon hade hoppats att han hade någonstans att gå till, något som var ett hem för honom. Men han hade låtit henne styra, försiktigt hållit sig ett halvt steg bakom. Och hon hade tvekat, men så bestämt sig. Kyrkan.

Hon förstod att valt fel så fort de steg in i den gamla byggnaden. Hans förut så säkra leende blev stelt. Hans hand i hennes kändes kall. Hon ledde honom fram till en bänk. De satte sig.
”Jag tror ...” sa hon.

Ta mig härifrån!

Hon kände hur hela hans väsen ropade i smärta, och hon ville inget hellre än att stanna hos honom, men det fanns ingen tid! Hon var tvungen att lämna honom där.
”Jag tror att jag måste gå hem nu.”

Stanna här hos mig!

Hon visste att hon inte kunde stå emot mycket längre till, mumlade en förklaring och rusade därifrån.

Lämna mig inte här ...

Hon stängde kyrkdörren bakom sig och sprang vidare längs grusgången, vidare mot lägenheten. Hon tittade inte på klockan, hon vågade inte, men hon visste att hon hade ont om tid, alldeles för ont om tid.
    Träden, buskarna, de grå husen och gatorna svepte fram runtomkring henne. Hon var nära att springa in i en av sina grannar när hon svängde runt husknuten, men hann i sista sekund hoppa undan. Snabbt uppför trapporna, krångla fram nycklar, låsa upp lägenheten, av med skorna. Helvete! Hon hade fortfarande hans bruna läderjacka på sig. Hon måste gömma den. In i sitt rum, jackan under sängen. Klockan. Ont om tid. På med stekpannan, i med olja. Något snabbt i dag. Makaroner. Hemmagjorda köttbullar, infrysta sen förra veckan. Det kanske skulle gå.
    Hon hörde honom i dörren. Det var inte färdigt än, men det var det inte alltid. Fram med tallrikar på bordet, bröd, glas, dryck. Och lugn. Inte verka stressad, då skulle han märka något. Hjärtat slog så hårt att det kändes som om det skulle flyga ur bröstet på henne.

Ulrika stönade. Han tyckte inte om att se henne, men han ville höra henne. Han låg tung över henne, tryckte henne ner mot madrassen så att hon knappt fick någon luft, men ändå stönade hon, för hon visste att han ville det.
    Ibland, när det inte gjorde så ont, kunde hon till och med inbilla sig själv att det var skönt. Att hon njöt av det, njöt som han gjorde. Men inte i dag. I dag var det värre än vanligt. Hon hade fortfarande ont sen i går. Han var hårdhänt, nästan brutal. Det brukade han inte vara.
    Ulrika stönade. Och även om hon försökte låta som om hon njöt, så var det av smärta hon gjorde det.
    Hon försökte tänka sig bort. Maten hade gått bra. Han hade inte sagt något om att hon inte varit helt klar när han kom hem. Han hade skämtat, varit glad. Han hade till och med hjälpt till att plocka av bordet.
    Sen hade han berättat att han var ledig resten av dagen. Att hon skulle vara det också, hålla honom sällskap. Hon hade dött inombords, dött ännu en död. Hon hade tänkt på mannen i kyrkan.
    Hon tog ofta ledigt på kort varsel. Det jämnade alltid ut sig i längden, hon jobbade de tider ingen annan ville jobba. Runt jul och nyår, på andra långhelger. Han var inte mycket för högtider.
    Hon hade låtsats ringa till jobbet för att säga att hon inte skulle komma tillbaka. Sen hade hon, mekaniskt, gått in i sitt rum och dragit för fönstren. Och han hade kommit till henne.

Smärtan skar genom hennes tankar som knivar när han tog i ännu hårdare, trängde ännu djupare, innan det gick för honom och han sjönk ihop, fortfarande på henne, inne i henne, så att hon kände att hela hennes jag höll på att kvävas.
    Hon låg kvar.
    En evighet senare rullade han undan. Det lilla hopp hon hade närt, att han skulle somna, att han inte ville mer, dog när hon såg hungern i hans ögon. Han behövde inte säga något, inte göra något, hon visste vad han ville. Han drog sig upp i halvsittande ställning och hon böjde sig över honom, munnen halvöppen.
    ”Det är bra”, sa han och tryckte ner hennes huvud. Hennes mun slöts om honom och han förde hennes huvud upp och ner. Det tog inte lång tid innan han började stöna högt.

Hon försökte svälja ner den sura, brännande smaken, men det gick aldrig helt. Efter att det hade gått för honom hade hon trott att han äntligen skulle somna, men han hade varit outtröttlig. Om och om igen hade han trängt in i henne, eller tryckt ner hennes mun över sig. Smärtan hade varit som eld, och till slut hade hon inte ens orkat låtsas längre. Hon hade skrikit rakt ut, vridit sig, försökt få bort honom. Men det hade bara fått honom att bli än hårdare, fortsätta än längre.
    När han till slut somnade, utmattad, var hon helt bedövad. Hennes kropp var inte hennes längre, hon kände inget, varken smärta eller njutning, sorg eller glädje, ilska eller lycka.
    Länge låg hon och stirrade upp i det mörka taket. Inga tankar rörde sig i hennes huvud, inte ett ljud hördes i huset.
    En försiktig förnimmelse vaknade inom henne, en ensam tanke som vågade sig fram genom apatins mörker. Mannen, mannen med läderhandskarna. Satt han kanske fortfarande kvar i kyrkan?
    Tanken trängdes tillbaka. Han hade så klart tröttnat på att vänta för länge sen, gått därifrån. Men ändå ... Den lilla tanken vägrade ge upp. Han hade verkat så desperat när hon lämnat honom, så rädd för att bli ensam i kyrkan. Hon måste ...
    Långsamt började hennes känslor återvända. Med dem återvände smärtan, förödmjukelsen, skammen. Hon visste att han älskade henne, men det han gjorde med henne ... hon förstod det inte. Om de älskade varandra och gjorde det som älskare gör, varför kände hon sig då så smutsig?

En kort dusch hade inte fått henne att känna sig ren, men det var allt hon vågat. Hon hade nästan glömt mannens läderjacka (Han hade inte ens den där han satt i kyrkan, han måste frysa fruktansvärt. Och inte kunde han väl ha lämnat henne utan att hämta sin jacka?) men hade i sista stund fått syn på en av dess ärmar som stack ut från gömstället under sängen.
    Mörkret och kylan härskade utanför henne såväl som inom henne, och hon gick fort genom staden för att försöka hålla uppe värmen.
    Kyrkan var upplyst, som alltid. Hon tvekade utanför porten. Men bara en kort stund.
Hon såg honom direkt. Han satt på samma plats där hon lämnat honom, han hade inte rört sig en tum. Med osäkra steg gick hon bort mot honom. Han hade inte sett henne än, inte hört henne. Hon satte sig bredvid honom.
    Han vände sig mot henne. Tårar rann nerför hans kinder, hans ögon var röda och svullna. Först verkade han inte se henne, men så fokuserades hans blick, och han log svagt.
    ”Du kom tillbaka ...”
    Rösten var inte mycket mer än en viskning. Han sträckte ut handen mot henne, osäker, som om han trodde att hon skulle försvinna om han rörde sig för fort. Han smekte hennes hår.

Min ängel.

Något verkade brista inom honom. Han gömde ansiktet i händerna och började gråta våldsamt. Hela han skakade. Försiktigt lade hon armen runt honom, drog honom till sig, försökte trösta. Hon visste inte varför han grät, visste inte vad hon kunde göra för att det skulle bli bättre, så hon satt bara där och höll honom.
    ”Jag behöver dig i natt”, sa han, rösten knappt hörbar. ”Jag behöver dig mer än jag någonsin behövt någon.”
    Han tystnade. Hon visste fortfarande inte vad hon skulle göra, så hon väntade. Han började tala, först lugnt och sammanhängande, men sen allt snabbare, avbruten bara av sina egna snyftningar. Han berättade om sitt liv, om hur han levt tills han träffat henne, hur han utnyttjat andras kärlek, stulit deras värme, förstört dem.
    Orden som rann ur honom var fruktansvärda, de saker han gjort inte värda annat än förakt. Ändå kunde hon inte släppa taget. Inte vända bort blicken i avsky mot det monster som lämnat så många offer efter sig. Hon fortsatte att hålla honom tills också orden tog slut, så som tårarna hade tagit slut tidigare.
    Hon insåg att det här var en man som kunde rädda henne, men som hon först måste rädda. Att allt det han berättade för henne var det förflutna, att det inte betydde någonting.
    Och hon insåg att hon fortfarande inte visste vad han hette.

Kapitel 3 – Köld

noreply@blogger.com (Jaken) — Thu, 09 Sep 2010 13:30:00 +0000

Han visste genast att det här var slutet.

Hon såg ut som en ängel där hon satt, totalt ovetande. Dennis betraktade henne när hon förde en av sina ljusa lockar bakom sitt högeröra. Hur kunde en så fantastiskt vacker kvinna utstråla så mycket osäkerhet?
    Han visste att vissa män, kanske de flesta, skulle ha ansett henne för tanig, för platt. Lite för barnslig i det runda ansiktet. Men Dennis såg på henne och han visste att något fanns under den skygga ytan, något han kunde locka fram. Men om han gjorde det, om han släppte ut det som dolde sig där inne, skulle han då någonsin kunna komma undan?

Han närmade sig kassan, sina få matvaror i en röd korg under armen. Tog den kvällstidning som hade för dagen vettigast löpsedel och förstasida. Hon hade fortfarande inte sett honom, fortfarande inte känt signalerna han sände, sände starkare än han någonsin gjort tidigare.
    Utan att egentligen ha märkt att han fanns där började kvinnan (flickan?) att läsa av streckkoder på de matvaror han köpt. Han tittade rakt på henne. Hon märkte det inte.
    Så äntligen, kontakt. Ett ord var allt som behövdes, och sen gick signalerna fram. Han fick svar, och han visste att han var förlorad.

Hon kom ifatt honom bara några meter ifrån affären. Han hörde hennes halvspringande steg, som sen saktade in, blev tveksamma. Han kunde inte låta henne tveka, så han vände sig om, försiktigt för att inte skrämma henne.
    Hon hade slitit av sig arbetsförklädet och den röda skjortan, men hade inte tagit på sig något annat i stället. Nu stod hon i linne och svarta jeans, och blåmärkena på hennes kropp bekräftade alla de sanningar som han redan vetat. Hon huttrade där hon stod, osäker på vad hon skulle säga, vad hon skulle göra, osäker på varför hon överhuvud taget sprungit efter honom. Han log ett lugnande leende. Kanske log också hans hjärta, det som alltid tidigare varit kallt. Han sträckte ut sin hand mot henne.
    Först ryggade hon undan. Sen tog hon den.
    Dennis började gå igen, drog henne med sig. Hon gjorde inget motstånd.

Vid en bänk i en liten park stannade de. Parken var tom, så när som på en pensionär som satt och läste tidningen. De satte sig, hon med hans jacka över axlarna.
    De sa ingenting, satt bara där hand i hand. Ibland tittade han på henne, ibland tittade han rakt fram. Aldrig tittade de på varandra, aldrig samtidigt. Han tog fram äpplena ur sin väska. Gav henne det ena. Hon tog emot det och åt försiktigt. Bet av en bit och tog den sen mellan fingrarna. Tog små tuggor av biten.
    Dennis tittade på henne medan hon åt. Den tidigare så kalla solen sken på henne med ett varmt ljus, fick hennes ljusa, nästan vita hår att lysa som guld, som silver. Han överväldigades nästan av lusten att kyssa henne. Men det var för tidigt, alldeles för tidigt, och han behärskade sig.
    När bara skruttet återstod reste de sig igen. Fortfarande hade ingen av dem sagt något, inte sen de gick från att vara kund/kassörska till någonting annat, någonting mer. Han visste fortfarande inte vad hon hette. De började gå, hand i hand igen. Fortfarande var han uppfylld av önskan att kyssa henne, en känsla så stark att den nästan förtärde honom. Aldrig tidigare hade det varit så svårt behålla kontrollen, aldrig tidigare hade hans egna känslor stormat så att de dränkte signalerna från dem han fick värme ifrån.
    Men så var också detta något mer, något mer än värme, något mer än mat och husrum. Mer än bara ett stopp på vägen, en hållplats på den långa resa han var ute på.
    Så snart han överlät styrningen till henne insåg han att hon inte hade något hem. Inte något som var hennes eget, inte något dit hon alltid kunde gå, där hon alltid kunde känna sig säker. Hon saktade in och blev stående, mitt på stadens enda torg, människor runt omkring dem.
Hon började gå igen, först försiktigt, sen lite säkrare.

En kyrka! Hon hade tagit honom till en kyrka! Dennis tittade upp på tinnarna, på klocktornet, på de stora fönstren med olikfärgat glas. Det var en liten kyrka, efter alla mått mätt, men den var vacker.
    Varför hade hon tagit honom hit? Fortfarande omtumlad av känslor, följde han henne in genom den stora porten. Kyrkan var tom, tyst och öde. De satte sig på en bänk, ganska långt bak.
    ”Jag tror ...”, sa hon, och tystnade.
    Dennis var inte säker på om det var en bekännelse, en förklaring till varför hon tagit honom till den här platsen, eller bara början på en mening hon inte orkat avsluta. Han väntade.
    ”Jag tror att jag måste gå hem nu.”
    Orden kom snabbt, och var så oväntade att Dennis för en sekund totalt tappade fotfästet. Han vände sig mot henne. Såg på henne. Hon tittade ner i golvet.
    ”Detärminlunchnuochdåskajaggåhemtillpappa.” Hon talade tyst och snabbt, utan att andas mellan orden. Hon fortsatte att titta ner i golvet. Dennis fortsatte att titta på henne.
    ”Men ...” Hon tittade slutligen upp, långsamt som om det var en enorm ansträngning. ”Men jag kommer tillbaka.”
    Dennis nickade och smekte henne försiktigt på kinden med utsidan av handen. Hon ryggade undan och fick något vilt i blicken, men slappnade sen av.
    ”Jag vet”, sa han.
    Med blicken följde han henne ut ur kyrkan. Nu var han helt själv igen, själv i den kala kyrkan som inte alls gav honom någon värme. Och trots det stannade han.

Det kom folk och det gick folk. Inte många, och aldrig mer en tre på en gång, men tillräckligt för att han skulle känna sig illa till mods. Några tittade försiktigt på honom. Andra mindre försiktigt.
    En präst gick omkring framme vid altaret en lång stund och pratade för sig själv. Kanske övade han inför söndagens predikan. Kanske bad han. Kanske var han lite galen. Han tittade upp några gånger, tittade rakt på Dennis. Men han sa inget till honom, och hade huvudet böjt när han gick förbi.
    Dennis satt kvar. Kyrkans kyla började tränga in i honom, förtära den lilla värme han hade kvar efter förra nattens misslyckande. Han kände desperat behovet av närhet, av människor som sökte, av signaler att tolka och utnyttja. Men han satt kvar. Och väntade.

Han gnuggade sina händer, blåste i dem. Det gjorde ingen skillnad, för kölden var inte kroppslig. Dennis frös, frös som han aldrig gjort tidigare. Sen prästen gått hade ingen människa kommit in i kyrkan. Först hade han tyckt att det var skönt, men sen hade han insett att det varit de sporadiska kontakterna med de människor som såg honom sitta där som hade hållit kvar lite av värmen i det kalla huset.
    Solen hade antagligen gått ner utanför, inget ljus trängde längre in genom de vackra mosaikfönstren. Han hade suttit där många timmar, större delen av dagen hade gått åt inuti kyrkan. Han hade inte kommit något längre på sin resa, han hade inte fått någon mer värme.
    Han försökte värma sig på olika sätt. Han reste sig och gick omkring. Han slog åkarebrasor. Och när han insåg att det inte hjälpte att få upp den fysiska temperaturen försökte han drömma sig iväg. Tänka på varma platser, på varma tider. Men tankarna ledde honom bara dit han inte ville, förde honom till platser han inte ville besöka.
    Han försökte läsa, han hade en bok också i sin svarta sportbag. Men bokens historia kändes tunn, och kunde inte hålla kylan borta.
    Han övervägde att gå därifrån, naturligtvis gjorde han det. Han var till och med på väg några gånger. Men alltid stoppade han sig själv, alltid tänkte han på hennes ögon, hennes lockar, hennes underliga, försynta signaler. På hur han känt när han först sett henne. Hur hennes hud hade känts mot hans. Och han stannade.
    Kanske var detta skärselden, tänkte han för sig själv. En kall skärseld som brände bort allt det onda inom honom. Som inte var mer än han var värd, snarare mindre efter all värme han stulit. Kanske togs den nu ifrån honom, värmen, all värme på en gång så att bara kylan blev kvar, bara kölden inom honom, kölden som var hans hjärta och själ.
    Dennis satt kvar. Det var kallt, och det blev kallare. Som en oändlig vinter kände han hur kylan tog över varje del av honom, och han insåg att tiden då han kunnat lämna kyrkan av egen kraft var förbi. Temperaturen sjönk stadigt och det fanns bara en person som kunde få den att stiga. Hon. Kvinnan, flickan – ängeln. Han kunde inte själv klara sig ur kylan men han var inte bortom räddning. Hon kunde rädda honom, ängeln kunde rädda honom, frälsa honom med sin hetta tills all kyla var bortglömd. Han kunde inte längre röra sig. Han kände hur en tår sakta kröp ner för kinden, hur den blev kallare och frös i samma stund som den lämnade hakspetsen, för att sekunden senare splittras mot kyrkans stengolv. En frusen droppe, en tår av glas.
    Han slöt sina ögon och föll in i sig själv.

Därinne var allt is. Han vandrade sakta omkring bland snötäckta kullar. Alla stjärnor var försvunna. En mörk himmel bredde ut sig över honom. Månen hade rymt och han var helt ensam.
    Så förändrades allt, men ändå inte. Solen steg snabbt upp borta vid horisonten, snabbare än någon riktig sol någonsin gjort. Den spred ett obarmhärtigt ljus över det snöklädda landskapet, jagade bort varje skugga det fanns att gömma sig i, trängde in i varje skrymsle och vrå.
    Dennis stod kvar. Han ville gömma sig för solens strålar, gömma sig och slippa se allt det solen avslöjade, men han stod kvar för solen måste ju kunna värma honom.
    Ingenting var längre dolt för honom. Han såg alla sina handlingar i sitt rätta ljus, såg all den skada han orsakat. Såg att för varje uns av värme han fått hade den han tagit den från förlorat det dubbla. Hur hans köld hade trängt in i dem som gett honom värme och tagit över dem, hur vissa blivit vissna, andra lyckats ta sig upp igen. Såg död, död orsakad av honom. Själslig död. Kroppslig död.
    Och till och med solen var kall.

Kapitel 2 – Ängeln

noreply@blogger.com (Jaken) — Tue, 07 Sep 2010 16:00:00 +0000

Hon hade så klart förtjänat det. Det gjorde hon alltid.

Ulrikas huvud ringde fortfarande efter det senaste slaget. Försiktigt reste hon sig från golvet. Stödde först på det ena, sen på det andra benet. Inget var brutet. Hon kände den salta smaken av blod i munnen medan hon stapplade in i badrummet.
    Hon hade tjugo minuter på sig, sen skulle han komma tillbaka. Och då skulle han vara annorlunda. Då skulle han vilja ha henne.
    Hon såg inte så illa ut som hon hade fruktat, och det gick fort att tvätta bort blodet och byta till kläder som dolde de nya blåmärkena. En huvudvärkstablett och mycket vatten gjorde sitt till. Nu väntade hon med spänning på att han skulle komma tillbaka. Han var alltid ledsen efter att han hade slagit henne. Grät alltid och bad henne att inte göra honom så arg igen, att inte göra så dumma saker så att han blev tvungen att straffa henne. Och varje gång kände hon med honom, och varje gång lovade hon, men aldrig lyckades hon hålla sitt löfte.
    Och när hon lovat då var allt bra igen, och då ville han ha henne igen. Då rörde han vid henne, så att hon inte behövde vara ensam. Då var de tillsammans på alla sätt möjliga, och hon kunde ge honom njutning så han slapp känna sorgen efter att ha varit tvungen att straffa henne.

Ulrika visste att hon inte var vacker. Hennes långa ljusa hår var alldeles för tovigt, hennes mage för stor, hennes bröst för små. Hennes läppar för smala och hennes höfter för breda. Kanske var hennes lilla näsa söt, det sa han ibland. Men hon var inte vacker, hon var ful, och hon hade tur att hon hade honom. För han älskade henne, det visste hon.
    Hon hörde hans steg i hallen utanför och skyndade sig att lägga sig till rätta på sängen och släcka lyset. Han ville inte behöva se henne, speciellt inte efter att han straffat henne.
    Dörren öppnades. Hon hörde hur han snyftade.
    ”Du får inte göra så där vännen. Förstår du inte att jag måste straffa dig då. Förstår du då aldrig det?”
    ”Jo”, svarade hon medan han satte sig på sängkanten. ”Jo, pappa, jag förstår det.”

Det ömmade mellan benen och brände i halsen, men hon somnade lycklig. Och i drömmarna kom han till henne igen.

Ulrika vaknade med ett ryck när klockradion slog igång på hög volym. Hon steg snabbt upp och lagade frukost åt honom och sig själv, och gick sen iväg till jobbet. Dagen var vacker, men kall. Solen lyste ouppnåelig på den klarblå himlen över henne. Hon gick genom parken. Två barn jagade varandra runt runt medan deras mor satt på en bänk och vaktade minstingen som sov i barnvagnen. En gammal man matade duvorna. De fåglar som inte flyttat söderut ännu kvittrade.
    Hon såg inget av det, inte egentligen. En fot framför den andra, hoppades att ingen skulle märka henne, se hur ful hon var. Att hon med sin närvaro inkräktade på den frid som rådde i parken. Kom ut på gatan igen. Asfalten under hennes fötter lugnade henne, husens trista betong lånade henne lite av sin bergfasta säkerhet. Här kunde hon känna sig trygg. Eller tryggare i alla fall.
    Ingen såg henne på jobbet. Det var det aldrig någon som gjorde. Många tittade på henne, de kunde knappast låta bli när de plockade med sina matvaror, kontanter och kort av alla de slag. En del låtsades till och med vara trevliga. Småpratade lite om vädret. Frågade något om någon vara.
    Men det var bara fejk, bara lögn. Ulrika visste att om hon en dag försvann från jobbet för att ersättas av någon annan skulle varken hennes arbetskamrater eller kunderna märka någonting. Inte ägna henne en tanke om hon aldrig dök upp igen.
    Hon hade jobbat där sen hon slutade i skolan fem år tidigare. I början hade hennes arbetskamrater ansträngt sig, försökt komma nära henne. Men hon hade genomskådat dem. De ville inte lära känna henne egentligen, ville bara utnyttja henne.
    Så hon sa nej till att följa med på krogen, åt sin lunch hemma, och pratade inte mer än nödvändigt med de andra. Och de förstod snart, och slutade försöka.

Ulrika satt och tänkte på ingenting vid kassa 2 när någon plötsligt kom och började packa upp sina matvaror. Snabbt slog hon på rullbandet och började mata in streckkoder i kassaapparaten. En limpa. En tub skinkost. Lättdryck av flera smaker. Saftsoppa i pulverform. Två äpplen. En kvällstidning.
    ”96 kronor tack.”
    ”Jag tar det på kortet.”

Titta på mig.

Hon såg förvånat upp på mannen som stod framför henne. Hon hade egentligen inte sett honom förrän nu. Han tittade inte på henne, utan höll blicken på den lilla skärm som visade när han skulle slå in sin pinkod.
”Nu kan du slå koden.”
”Okej”

Se mig.

Vad var det med den här mannen? Varför tänkte hon så konstiga tankar? Hon glömde sig ett kort ögonblick och såg rakt på honom och plötsligt tittade han upp och såg rakt på henne.

Rör mig.

Hon vände hastigt bort blicken. Med en snärt drog hon loss kvittot och gav det till honom. När han tog det kände hon för en sekund hans hud mot sin.

Följ mig.

Hon betraktade honom försiktigt när han packade ner de få matvarorna i sin svarta sportbag. Det var ingenting speciellt med hans utseende eller klädsel, möjligen förutom att han satte på sig ett par tunna läderhandskar, handskar som såg ut att kunna passa bättre på en kvinna. Inget annat. Men ändå ...
Hon tvekade när han gick ut genom de automatiska dörrarna på affären.
Och följde efter.

Lite mer bakgrund

noreply@blogger.com (Jaken) — Sun, 05 Sep 2010 11:27:00 +0000

Jag skrev Krock för tio år sedan, medan jag var journaliststudent i Sundsvall. Hade precis köpt min första bärbara dator, och satt på en buss norrut med musik i lurarna och bara började skriva. När jag kom fram var första kapitlet klart, och jag visste inte om det skulle bli något mer.

Jag var så inne i mitt skrivande att jag höll på att missa att kliva av i Sundsvall och hamna i Härnösand.

Väl hemma bytte jag perspektiv och började skriva om den person som ni kommer att få träffa på tisdag, och några månader senare var hela historien färdig.

Till skillnad från Sagan om tokarna, som genomgått åtskilliga revisioner, är texten till stora delar fortfarande identisk med hur den såg ut från början. En mamma blev en moster tack vare en tidig läsares kommentar, lite korr är fixat förstås, några otympliga fraser har plockats bort eller ersatts. Även titeln, som jag inte är helt nöjd med, är den samma. Har du, efter att ha läst hela novellen, ett förslag är det välkommet.

Den bärbara datorn gav jag bort. Nu ger jag bort historien också.