I skrivande stund meddelar Twestival att de samlat in 250 000 amerikanska dollar. (Och när jag fattat hur man laddar ner musiken kommer den summan stiga ännu mer).

Det här tycker jag är riktigt bra. Ett förbannat spännande exempel på vad man kan göra när man är många.

Och vill något.

Någon som funderat på Aftonbladets nya, svarta puffar i högerspalten? En av dem leder till en annonsmärkt Volvo-sida och en annan leder till en ”redaktionell” sida om en tävling. Båda puffarna är märkta annons, allt rattas i det redaktionella systemet och stämplas article i URL:en.

Är inte överens med mig själv här. Bra? Dåligt? Nytt? Gammalt?

Vilket är synd.

Min huvudbry handlade faktiskt om en DN-artikel som tidigare låg här men numera finns här. Artikeln rör  Pirate Bay-målet och beskriver bland annat hur rättegången refereras i bloggosfären samt i brittisk press.

Det går att säkert att tycka en hel del om artikeln men den träffar helt rätt. Jag är intresserad av hur bloggosfären ser på rättegången och jag vill också veta hur brittisk press ser på saken. Här är jag DN:s största fan, ett vidöppet mål, ett tomt käril. Ändå blir allt fel.

Det är nämligen en text utan länkar. Som handlar om bloggosfären och andra (digitala) medier. Och då funkar det inte längre för mig.

Det är förstås självmål, rött kort, walk over och Graham Poll som domare.

Men det är faktiskt så verkligheten (dvs journalistiken) ser ut i dag på svenska webbar. Alla länkar på webben utom journalisterna. Ska det vara så?

Resume berättar i dag Thomas Frostberg lämnar jobbet som chefredaktör och vd för Rapidus för att skriva krönikor om ekonomi för Sydsvenskan.

Thomas var en gång min chefredaktör på Lundagård (ofta rankad som en av de bättre årgångarna i slutet av 1990-talet) och är en hyvens kille samt en ruskigt vass journalist. Han bär dessutom glasögon, vilket gör att vi åtminstone har något gemensamt.

Thomas efterträdare som chefredaktör på Rapidus är liksom sin föregångare en av de trevligaste inom branschen. Han heter Kristian Svensson och har fram till nu kombinerat nyhetschefandet på Rapidus med frilansknäck om bilar i Sydsvenskan. Vid sidan av jobbet som hårdrocksskribent.

Och nu till något näraliggande:

I morgon ska jag på internat med några skånska mediemänniskor. Där finns ingen Lundagårdare men i stället Jonas från Sydsvenskan som en gång lärde mig redigera på Skånskan. Han var vikarie och jag praktikant. Hans designbegåvning var lätt att se medan man gärna får tala med små bokstäver om min.

Skånskans webbsatsning har också inneburit konkurrens om nyhetsläsarna i södra Skåne. Något som varit till nytta både journalistiken och läsarna.

Att Skånskans satsning på webben (och på pappret) subventioneras med skattepengar kan man tycka mycket om, som här. Konkurrens om nyheter och läsare är bra (men helst på lika villkor).

Någon månad senare kikar magasinet på de sex största lokal(dags)tidningswebbarna. Och tappar mig på vägen.

Enligt IW är de största lokaltidningswebbarna (mätperiod: vecka 49, 2008 sett till antalet unika besökare):

1. HD.se
2. NA.se
3. UNT.se
4. Corren
5. Dalarnas Tidningar
6. NWT.se

Här kan man förstås anmärka att Dalarnas Tidningar faktiskt inte finns som lokaltidning. Sajten är i stället en samlingsplats för flera lokaltidningar.

Man kan också anmärka att det finns fler lokaltidningswebbar som kvalar in på topp-sex-listan vecka 49, 2008. Enligt KIA-index var till exempel Västerbottens-Kuriren större än Corren, Dalarnas Tidningar och NWT samma vecka sett till unika besökare. (Att sajten hyllats som föregångare och att dess publisher Ingvar Näslund nominerades till Stora Journalistpriset för några månader sedan är andra – men likväl intressanta – saker).

Vilken källa IW använder framgår inte men det kan kvitta. Det är inte mätningen som får mig att undra hur magasinet ser på den goda dagstidningswebben. Det är i stället synen på vad som gör en bra dagstidningswebb bra.

DN.se var bäst enligt kriterierna:

• utvecklingskraft – vad har hänt sedan förra året
• utnyttjar internet – på ett nyskapande sätt
• redaktionell kvalitet
• struktur och navigering
• funktionell design

Det är möjligt att DN.se spöar skiten ur sina småkusiner på landsorten alla dagar i veckan. Men det får vi aldrig veta – kriterierna återfinns inte i granskningen av lokaltidningswebbarna. Om så vore fallet hade denna hårdvinklade rubrik aldrig lämnat tangentbordet. Säga vad man vill om NWT men nog har det hänt en del i Karlstad på sistone.

Den senare granskningen fokuserar framför allt på lokaltidningswebbarnas öppenhet gentemot sina läsare. Läsarmedverkan som artikelkommentarer, debatt och forum ger höga poäng. (Liksom, i ärlighetens namn, bra innehåll och teknik. Samt webb-tv.) Allt detta enligt någon sorts comme il faut på vad som är god webb numera.

Nu till saken: jag fattar inte att läsarmedverkan ger höga poäng på en lokal dagstidningswebb men knappt betydet något på en nationell dagstidningswebb. För säga vad man vill – läsarmedverkan är inte DN.se:s paradgren.

Jag blev en gång uppläxad av en ettrig affärsutvecklare på TV4. Förutom att hon fullständigt sågade mina idéer förklarade hon också att läsare nummer 300 är lika mycket värd som läsare 168 775.

Det har jag inte glömt. Kan vi vara så olika? Vi på vischan och de i nationen?

Johan Bävman har liksom Martin Ekelund tidigare jobbat för Allehandatidningarna i Ystad och Trelleborg. Tanzania ligger tydligen inte så långt från Österlen eller Söderslätt, och det gillar jag skarpt.

Min överlevnadsstrategi har hittills byggt på att göra som jag blir tillsagd och inte öppna käften i onödan. Skulle den inte fungera får jag ta på mig min mellanchefskavaj och se upptagen ut när jag planlöst irrar mellan godsmottagningen och familjeredaktionen.

Häromdagen var det riktigt nära till klädbyte. Jag skulle dela ut telefoner till bambusande kollegor och fick bland annat nedanstående paket i min hand.

Va f-n nu då, vad är det här, tänkte jag, men sa förstås: Jepp. Fixar vi.

Mottagare Webdisken…lät i mina öron som ett rehabcenter för nördar men jag kunde förstås inte chansa. Fråga kom inte på fråga, har man en strategi så har man.

Jag höll alltså käft och lät telefonen ligga på mitt bord. Någon timme senare belönades min flit när en högre lönegrad stormade förbi och mumlande stoppade telefonen under armen.

Faran över. Allt gott. Strategin verkningsfull. Vem webdisken är ska jag ta reda på så fort jag fått fram en lämplig kavaj. Stay put.