Brasklapp: detta är bara en första ansats att försöka förstå. Den här undersökningen brister på flera punkter, inte minst vad gäller urvalsramen. Men enligt principen learning by doing satte jag spaden i marken för att börja utforska vilka frågor och vilka skärningspunkter som kan vara intressanta att titta ytterligare på. Den brister dock inte i transparens, på slutet finns alla rådata, beskrivning av datastädning etc. 

Det mest överraskande först. Ingen verkar särskilt förtjust i betalväggen. Det är ju inte otippat att den som är utelåst ogillar betalväggen. 60% ger lägsta möjliga betyget och ytterligare 25% levererar två stjärnor. Man kan säga att nästan ingen som fastnar i betalväggen gillar den. Knappast en chock ;)

Däremot borde väl de som inte fastnar i betalväggen tycka det är en bra grej? De har ju sitt på det torra, så att säga. Medierna lyfter ofta själv fram de betalväggspositiva rösterna när frågan diskuteras. Och visst finns det fler nöjda här, lite drygt 20% sätter de två högsta betygen. Men ändå är det en majoritet, sex av tio som ger underkänt.

Man kan spekulera i vad det här innebär över tid. Jag tror det är stor skillnad på den som betalar och ser glad ut, och den som betalar och knyter handen i fickan – det senare betyder sannolikt att man är beredd att välja ett alternativ så snart tillfälle ges. Lojaliteten lär inte vara lysande, om vi säger så.

De nya premium-modellerna lyfts ofta fram som stora framgångar. Men det stora flertalet, nästan hälften, av de som inte fastnar i betalväggen är prenumeranter sedan tidigare. Ytterligare en fjärdedel har ingen egen prenumeration utan lånar av någon annan, 6% lurar sig in bakom betalväggen med teknikens hjälp och ungefär lika många har uppgett att de kommer in bakom betalväggen på ”annat sätt”, tex via mediearkivet eller att vänner skickar skärmdumpar (!). Kvar är 22,8% som har tecknat ett premium-abonnemang pga betalväggen.

Undersökningens 28 premium-abonnenter motsvarar ca 5% av alla hd.se-besökare som svarade på den här enkäten. Det är sannolikt alldeles för lågt för att göra betalväggen till en ekonomiskt hållbar affär, ändå tror jag tyvärr att det är högt räknat. I och med att undersökningen spreds i ”mina medieintresserade kretsar” finns en påtaglig skevhet i underlaget. Det vore intressant med skarpa siffror från HD på konvertering, churn etc. En annan dag kanske.

Så, hur är det då att fastna i betalväggen. Det vet alla som inte är premium-abonnenter och av dem är det mer än nio av tio som tycker att de fastnar ofta. Det måste ju vara lite frustrerande.

Nästan lika många säger att de besöker hd.se mindre ofta på grund av betalväggen. Och det är logiskt att man blir allt mindre benägen att besöka en sajt där man ofta känner att man inte får det man kom dit för, utan fastnar i betalväggen. Men ändå…

När så många hävdar att de minskar antalet besök borde det leda till synliga effekter i statistiken. Att 86% av respondenterna säger att de minskat att antalet besök till sajten stämmer dåligt med de uppgifter som Jonas Kanje, chefredaktör på hd.se, lämnar i de här Facebooktråden. Så det här är förvånande, och det kan säkert till del hänföras till brister i min undersökning. Min tolkning är ändå att lojaliteten har minskat avsevärt, men att antalet tillfälliga spontanbesök från hela det svenskspråkiga internet-universumet ökat (av skäl som vi kan diskutera en annan gång ;) Oavsett, om det är på det viset måste man ställa sig frågan om ökat antal spontanbesök i längden kompenserar för bristande lojalitet från den primära målgruppen.

Om ogillandet från premium-abonnenterna var det mest överraskande så är deras ovilja att dela vidare materialet det mest oroande. Att publiken är vår tids tidningsbud är glasklart, och om de inte längre vill dela materialet i samma – eller helst ökande – omfattning, då är det allvarligt. Att den som ofta själv fastnar i betalväggen är skeptisk till att dela vidare hd.se är inte konstigt, även om omfattning av motståndet är oroande. Nio av tio ”gratisläsare” delar alltså med sig av hd.se i mindre omfattning i dag än tidigare.

Men att mer än 60% av de som inte själva fastnar i betalväggen också drar sig för att dela materialet pga av betalväggen borde vara en väckarklocka. De här ska ju vara tidningens mest aktiva ambassadörer.

Samtidigt är det inte svårt att förstå, och jag tror att det här motståndet bara kommer öka i omfattning. Alla som råkat dela en betalväggs-länk och sedan fått värja sig mot vännernas klagan aktar sig noga från att göra det igen. Betalväggen lär oss av med vårt naturliga beteendet av delande i sociala medier. Det är djupt oroande. Jag kan inte se annat än förstörda relationer och minskad relevans som ett resultat. Men det är kanske bara jag…

Undersökningen finns här, och den är fortfarande öppen. Det logiska flödet var att jag först frågade om man hade besökt hd.se under 2017. Om inte så var det slut där, och ca 15% sållades bort. Därefter frågade jag om man hade access genom betalväggen och svaret på den frågan ledde vidare till två olika spår, med några gemensamma frågor och några olika.

Du kan ta del av resultatet genom en automatiskt genererad rapport från Typeform eller genom att tanka hem det dataset som jag jobbade med från google sheet (omfattar svar som inkom mellan 2017-07-15 kl 17:25 och 2017-07-18 kl 10:29). All individuell data är rensad av integritetsskäl. 13 rader (av ursprungligen 524) har efter manuell genomgång rensats pga uppenbart försök att ”fuska” Trist.

Har du frågor, tankar eller tips om hur jag borde gjort istället och vad som kan vara nästa steg – tipsa i en kommentar.

Till sist, lite teknikcred; för att göra det här experimentet använde jag underbart lättjobbade Typeform, allorstädes närvarande Google Sheets och Inline Google Spreadsheet viewer, en fantastisk gratisplug till WordPress (som jag blev så förtjust i att jag omedelbart skickade en slant till kreatören). Den senare krävde dock mer arbete för graferna än vad jag hade tid med i den här omgången. Så bilderna med pajerna kommer från Google Sheets.

Bildcred: “the wall” flickr photo by @rild shared under a Creative Commons (BY-NC-ND) license

• Guardian, som har allt sitt material öppet, men ändå låter mig högst frivilligt betala $69/år för att stötta dem.  Jag är en stolt supporter, men du kan betala mer för att bli partner eller patron. Eller inget alls, och ändå vara en friend.  Jag vet inte om det kommer funka för dem, men det funkar otroligt bra för mig.
• Wikimedia foundation, organisationen bakom bland annat Wikipedia, får någon tusenlapp om året under sin insamlingstid. Orealterat wikipedia, förutom att de delar på samma grundare, är WikiTRIBUNE. Det är fortfarande högst oklart hur bra det kommer bli, men det är öppet, och då stöttar jag gladeligen med $15/månad.
• Podden On the media, som är ett amerikanskt Medierna i P1, får $8/mån i frivillig donation.  (Alldeles för ofta köper jag merch från dem också, för att inte tala om hur mycket jag shoppat för att stötta The West Wing Weekly ;)
• Medieanalytikern Baekdal.com som för $99/år låter inte bara mig, utan alla mina vänner, ta del av hans plus-material. Jag kan verkligen inte begripa varför inte fler medier använder möjligheten att ge sina betalande kunder länkar som i evighet tar klickarna förbi betalväggen…

… för så här är det; Om jag anser att skicklig journalistik är en bra grej för samhället, då är jag sannolikt inte den viktigaste mottagaren av den journalistiken. Att medierna i ena andetaget skriver skräckhistorier om filterbubblor och sedan själv skapar den tajtaste filterbubbla man kan tänka sig är den skamligaste sortens dubbelmoral. Och vi är därmed raskt på väg mot ett läge när enbart mer eller mindre uttalat mörkbruna, populistiska, polariserande, ”alternativa mediesajter” är fritt spridningsbara. Skräckscenario.

Eller med andra ord; jag är gärna med och betalar för att journalistiken ska överleva och få spridning. Men jag är inte med och betalar för att bara de som har råd ska få tillgång till journalistiken. Jag tänker inte stödja exkluderande betalväggar.

Dessutom är jag övertygad om att dagens betalväggar är katastrofala på längre sikt. Om de alls åstadkommer något positivt på kort sikt är det ändå som att kissa i brallorna. Över tid undergräver de både relevans och relation – de två viktigaste värdena för en medieaktör. Men det har jag ju tjatat om sedan 2010.

Uppdatering; det blev, som vanligt, en intressant diskussion på Facebook. Framför allt i gruppen ”Journalistbubblan”. Eftersom alla inte är medlemmar där: En av trådarna stack ut för mig, eftersom den berör en djupt fundamental fråga – vad ska husen som sysslar med nyhetsmedia egentligen syssla med? Vad är lika och vad har förändrats. Frågor och svar mellan mig och Axel Andén.

AA: Tycker du här tv-tjänsterna som du betalar för är bättre på att vara öppna för alla? Det är klart det är en lite annan sak, men jag är ändå nyfilen på resonemanget.

JJ: Nej, Axel. Men de är inte heller en viktig del av demokratin eller samhällsbygget. Varken i mitt menade eller i deras egen uppfattning om sig själv. Det är därför jag inte fokuserar texten på dem, utan på de goda exempel som finns och som faktiskt är relevanta för nyhetsmedia.

AA: Jo, men delar av betalinnehållet är ju liknande (livesänd sport, feature, film) Så min poäng är att då kanske frågan snarare är VILKET innehåll medieföretagen ska ta betalt för och vilket som ska vara öppet.

JJ: Är livesänd sport viktig för demokratin eller samhällsbygget? Har vi ett problem med fake sport? Jag förstår inte alls perspektivet, faktiskt.

AA: Nej, men då är ju diskussionen inte om medieföretagen ska ha betalväggar eller inte utan vad som ska ligga bakom dem och inte?

JJ: Nej, diskussionen är – imho – vilken roll man spelar och vilken uppfattning man har om sig själv. Har du sett netflix, hbo eller cmore kampanja mot sociala medier och filterbubblor? Har du sett dem köra reklam om hur viktiga de är. Har du sett dem någonsin påstå att de är en demokratins grundpelare?

AA: Jag försöker tänka hur svenska medieföretag kan lära av både Netflix och HBO (Ta betalt för innehåll det finns betalvilja för) och av nya sätt att hitta stöd för samhällsviktig journalistik (Guardian, kanske WIkitribune). Och att svaret kanske handlar om att dela upp innehållet i olika typer med olika affärsmodeller och öppenhet.

JJ: OK, ur det perspektivet måste det väl isf vara mycket bättre att först göra upp om vad man är. Är man ett nyhetshus eller ett featurehus. Vill man vara viktigt för samhället och debatten eller vill man vara nöje vid behov. Jag har svårt att se poängen i att DN och SvD ska lira på samma planhalva som Netflix (eller Sköna hem för att komma lite närmare). Den paketeringen fyller ingen vettig funktion längre.  Jag menar att man måste våga bestämma sig. Typ den här gamla diskussionen om strategiska vägval från 2009.
Eller för att formulera en fråga: Vad är poängen med att nyhetsrapportering och viktiga grävjobb ska ske under samma tak som heminredningsreportage och mello-guider?

AA: Jo, det finns väl inga som idag har bara nyhetsrapportering och viktiga grävjobb, inte ens public service. Men det är klart att det skulle vara mer möjligt digitalt att starta en sådan renodlad tjänst. Frågan är väl hur man skulle få snurr på den, antagligen skulle någon form av stöd krävas.

JJ: Nej, inga traditionella mediebolag har en så tydlig uppdelning idag. Och det är det jag tror är en bärande del av problemet. Propublica gör inte Mello eller heminredning. Så varför ska DN göra det?

(fortsättning följer)

Bildcred, fin bild under fri licens från wikimedia. Så klart.

After Sandberg became a widow and the single mother of a grade-school-age son and daughter, she was vulnerable in a way she couldn’t control. “If I believed before Dave died in bringing your whole self to work, what I learned after Option B is you have no choice,” she says during an interview at Facebook. “When your whole self is going through adversity and tragedy, that whole self comes to work.”

Ett djupt och ingående porträtt av en fantastisk människa. Och gissa om jag håller med om värdet av att vara 100% människa, av att inte dra hårda gränser mellan arbete och fritid, av att dela med sig i öppen transparens.

Källa: How Sheryl Sandberg’s Sharing Manifesto Drives Facebook – Bloomberg

Och nu. De som är mest upprörda över att Facebook kan ha bidragit till Trumps seger ropar på reglering. I praktiken menar man alltså att en amerikansk statsledning som består av president Donald Trump, med hans partikamrater i majoritet i både Senaten och Representanthuset, och på sikt en sannolikt trumpifierad Högsta domstol skulle ha kontroll över Facebooks algoritmer.

Jag har svårt att tänka mig ett mer skrämmande scenario.

Låt oss istället – vi som vet hur man kikar ut ur filterbubblan – hjälpas åt att utbilda och entusiasmera vår omgivning. Berätta om att nyheterna på Fox News kan matchas mot vad man säger på Al Jazeera. Att man ibland kan testa att söka med DuckDuckGo istället för Google. Att man bör följa upp källorna på Wikipedia och alltid ha en källkritisk och nyfiken attityd.  Det är faktiskt ingen raketkirurgi, det krävs bara en smula engagemang. Så låt oss hjälpas åt.

Och låt oss komma ihåg att den algoritm som vi egentligen behöver begripa har ingenting med Facebook eller Google att göra. Det handlar istället om hur vi människor fungerar. CGP Grey förklarar (se filmen här nedan, det här är VIKTIGA grejor!)

Och så klart relaterat: den mediestödsnämnd som föreslås av medieutredningen kommer kontrolleras av regeringen (”branschen” nominerar, regeringen tillsätter). Hur känns det den dag Sverigedemokraterna sitter i regeringsställning?

Foto: flickr photo by Gage Skidmore shared under a Creative Commons (BY-SA) license

Däremot har det hänt en del bakom kulisserna…

• Jag har flyttat hem sajten från WPengine till FS Data. Inte så mycket för att jag ville flytta från WPengine (även om de började bli dyra…) utan för att jag som en del av FS Datas advisory board så klart måste äta min egen hundmat. Och jag kan, alldeles oköpt, intyga att de verkligen gett sig tusan på att bli bra på WordPress hosting. De har en bit kvar när det gäller unika wp features, men när det gäller hastighet, stabilitet och framför allt engagemang så är det världsklass. Och det gör ju inte ont att de finns i Helsingborg heller ;)
• Jag har också sett till att skaffat ett ordentligt SSL-certifikat, och sett till att allt mitt innehåll levereras över https.  Eftersom jag i flera år sprungit omkring och ylat om hur viktigt det är så är det väl bara på tiden att jag fixar det själv. Efter lite pyssel med smartskallarna på FS data har jardenberg.se nu ett A i overall rating. Nöjd dig inte med mindre.
  
• Men mer återstår att göra. Bland annat behöver jag få styr på både DNSSEC och IPv6 på den här sajten. Det blir ett projekt för hösten. Liksom att återigen få upp full speed, det där är något som hela tiden måste jobbas på, helt uppenbart. Jag har svårt att få ordning på browser cache, alltså att resurser sparas på klientsidan. Damn it.

Men sammanfattningsvis. Jag har en bra idé om vad jag vill med jardenberg.se, jag har verktygen på plats, det är inga svårigheter egentligen. Det är bara tiden som saknas. Låter det bekant?

Bildcred: flickr photo by IISG shared under a Creative Commons (BY) license

… att allt gick bra fram till 2012, men att utvecklingen för tidningsbranschen då försämrades på ett sätt som ”få kunnat förutse”

Jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska ta vägen när jag läser det. Det känns som en förolämpning. Under min mest aktiva period i den svenska mediedebatten, från 2002-2010, var det ju PRECIS exakt det här som jag och många med mig varnade för. Alla siffrorna sa samma sak, alla kurvorna pekade i samma riktning.

Strutsmentalitet?

Uppdatering; läs gärna hela den här texten från Hjörne, med rubriken ”Vi kommer att lyckas”. Det fascinerande är att han fortfarande inte verkar förstå strukturomvandlingen.

Grafen är lånad från mjperry. 

För många år sedan jobbade min kära hustru som prenumerationssäljare. Via telefon övertygade hon potentiella köpare om Helsingborgs Dagblads förträfflighet och fick dem att signa upp för en prenumeration. Någon dag efter samtalet fick kunden den första tidningen i brevlådan. Om kunden tyckte att det som landade på hallmattan inte  motsvarade förväntningarna så var det bara att säga upp prenumerationen och få pengarna tillbaka. Det här är reglerat i lagar som Distans- och hemförsäljningslagen, men också något som är självklart för alla ansvarskännande företag. Inte nog med att kunden hölls skadeslös, inom Helsingborgs dagblad vidtog ett intensivt arbete med att försöka förstå vad som gått fel. Under alla år med fallande prenumerationstal och vikande försäljningssiffror har mediehusen så klart anstängt sig till det yttersta att förstå skälet bakom varje förlorad prenumerant eller varje tappad annonskrona. Vi kan kalla det för feedback, feedback som känns eftersom det slår direkt mot affärsmodellen. Man kan också kalla det för att kunderna röstar med plånboken.

På en ”gratis” och öppen webbplats finns inte den konsumentmakten på samma sätt. Visst kan jag låta bli att klicka, men ibland är det inte så enkelt. Kanske lockas jag av en spännande införsäljning, kanske råkar jag bara klicka fel, kanske försöker jag samla underlag till en svidande och väl genomarbetad mediekritik. Vi har nog alla landat på en webbsida där vi efterhand har känt oss djupt besvikna eller lurade av det vi ”köpt”. Problemet är att eftersom vi inte betalat för det med pengar, kan vi inte heller kräva pengarna tillbaka. Vi kan inte använda plånboken för att skicka feedback till leverantören.

Däremot har vi så klart betalat för klicket ändå. Vi har tex betalat med vår tid – en av våra högst värderade ändliga resurser. Det kan vi tyvärr inte göra så mycket åt. Vi kan inte backa bandet, så att säga. Men vi har också betalat genom att ge mottagaren en pinne i statistiken. När medieföretagen tävlar mot varandra är ditt besök och ditt klick den hårdvaluta som används. Vi har betalat genom att ge mottagaren värdefull insikt om oss, något som medieföretagen äntligen verkar börja försöka använda sig av. Vi har också tillfört direkt värde till mottagaren, i form av intäkter för de annonser som vi exponerats för. Listan kan göras längre – poängen är att även om du inte betalt i pengar så har det skett en transaktion.

Det är dags att låta konsumenten ångra sitt klick, den transaktion som sker, så långt det är möjligt. De delar som faktiskt går att rätta i efterhand bör vi som besökare på en webbsida ha möjlighet att rätta. Det finns inget lagkrav här (av flera skäl) så istället måste vi hoppas på medieföretagens vilja att göra rätt, och det här förslaget kanske är en gyllene medelväg bort från tjänster som unvis.it. Så här tänker jag mig det – mycket grovt och konceptuellt.

1. Under varje artikel ligger en knapp med texten ”Ånga ditt klick”. Ett enda klick på den knappen räcker för att du ska exkluderas från statistiken och din ”profil”. Din sidvisning tas bort, och om det är ditt enda besök tas du även bort som besökare/unik besökare. Man samlar inte heller på sig någon annan information om dig. Besöket ”finns inte” för mottagaren helt enkelt.  Ingen mer åtgärd krävs.

2. Men, efter klick på ångra-knappen erbjuds besökaren dock att lämna ytterligare feedback. Några få enkla val och ett fritextfält. Här finns en underbar möjlighet för tidningarna att utvecklas och lära. Den besökare som lämnar feedback får i samma enkla process möjlighet att donera annonsintäkten från besöket till något välgörande ändamål.

3. Det finns inget steg tre. Men om man vill skulle man så klart kunna utvidga det här, för det kan ju precis lika gärna vara så att besökaren vill lyfta något som är bra. Så bredvid ångra-knappen skulle det kunna ligga en donera-knapp. I samma paket ges vi möjlighet att både dissa och hissa. Konsumentmakt på riktigt.

Det finns massor med utmaningar i det här konceptet. Tekniska, förvisso, men de är som vanligt relativt lätta att komma förbi. Utmaningen handlar istället om attityd, beteendemönster och vanor hos besökarna. Jag är inte alls säker på att det här kommer fungera i någon omfattning som gör skillnad. Jag är bekant med alla de historiska misslyckande som skett på när det gäller mikrobetalningar, donationslösningar etc. Nisse i Hökarängen är kanske inte tillräckligt engagerad för att ens klicka på en knapp. Samtidigt tror jag att tiderna förändrats så pass att det kan vara värt att prova.

Den här lösningen skulle nog kunna utvecklas på några veckor av frivilliga krafter. Men då måste vi veta att det finns en intention hos medieföretagen att implementera den. Vill man, törs man? Eller är man hellre nöjd med de extra inkomster man gör på sina missnöjda kunder. Har man kommit för långt från det trygga och lyssnade företag man var, företaget som lät kunden ångra affären utan knot. Jag hoppas inte det, jag hoppas man kan hitta tillbaka till den attityden. Jag tror nog att  ”Ångra ditt klick” kan betyda långt mer än de klick och annonspengar man förlorar. Jag tror attitydförflyttningen det innebär är en överlevnadsfråga.

Ser fram emot att vid den här tiden nästa år läsa en genomgång i Sydsvenskan av olika mediesajters returrätt. Det vore väl en bra grej?

Uppdatering: Tomas de Souza, Innovation & Business director på Sydsvenskan-HD, har svarat.

Jag är svarslös. Oavsett om Tomas försöker skämta eller inte är det kanske inte precis så här man skapar en konstruktiv diskussion. Och jag måste fråga mig varför jag ens försöker.

Bildcred: flickr photo by Chris Devers shared under a Creative Commons (BY-NC-ND) license

Det händer att använder jag den tjänsten för att diskutera smuts som pressmeddelande från SD eller artiklar på avpixlat – och ibland använder jag den för att diskutera publiceringar hos de mer etablerade medierna. Det uppskattas inte, eller vill inte förstås, av alla…

Men det handlar så klart varken om att jag är elak eller dum. Det handlar inte heller om att jag vill skada mediehusen som Tomas representerar. Det handlar inte om att jag gör det här utan urskiljning, eller varje gång jag länkar. På totalen har säkert sydsvenskan fått långt fler ”vanliga” länkar från mig, i jämförelse med mina unvisit-länkar. Jag väljer mina tillfällen med omsorg, för det det handlar om principer. Och de kan paketeras i mitt gamla ”be honest and do good shit”.

Den första principen handlar om att ärligt och öppet ta mig rätten att diskutera mediernas publiceringar. Inte bara de som sker i fulmedierna, utan också de traditionella mediernas journalistik. Att faktiskt stå upp för vad jag tycker, och försöka göra det så rakt som möjligt, oavsett gamla vänskapsband. Jag menar att man måste kunna skilja på sak och person i de här diskussionerna. Det brukar uppskattas av många men inte alla.

Den andra principen handlar om att inte göra, eller ens stödja sådant som är dåligt. Vad som är bra och dåligt kan alltid diskuteras, och jag kan bara utgå från min egen uppfattning i sak. Men på ett konceptuellt plan borde alla kunna bli överens om en sak: när jag vill anklaga en artikel för att vara ett illa genomfört journalistiskt hantverk, och tillika ett klickbete – då kan det inte vara rätt att länka till den artikeln. En länk är ju (i allt som går att mäta) en positiv möjlighet för den som får den. Som sagt, länken ger ursprungssajten trafik, annonsvisningar, googlekraft, och bidrar till dess direkta spridning.

Men eftersom Tomas med flera blir så arga besvikna de gånger jag gör så här, låt oss titta på alternativen. Vad annars kan jag göra?

1. Jag kan naturligtvis avstå från att diskutera överhuvudtaget. Men eftersom jag delar de traditionella mediernas uppfattning om att de är viktiga för det demokratiska samtalet (även om jag inte alls sympatiserar med den här offerkofte-strategin) vore det oansvarigt av mig att inte försöka föra samtalet. Jag säger därmed inget alls om mitt rätt eller fel, och definitivt inget om mitt inflytande i debatten. Jag vet att jag lika gärna kan ha rätt som fel, och att min påverkan är på marginalen – om alls. Men det är ju en annan sak än att hålla käft.
2. Jag kan självklart prata om publiceringen utan att länka alls. Men det känns väl … dumt?
3. Jag kan luta mig mot det pressetiska systemet och anmäla publiceringen. Det har hänt, men kommer nog aldrig hända igen. Därtill är processen med PO alldeles för omständlig och långsam. Men framför allt är det massor med vardagliga publiceringar som kan vara fel och oetiska utan att för den saken skull ens komma i närheten av att höjdmässigt vara en PO-anmälan. De förtjänar ändå att kunna debatteras.
4. Jag kan diskutera publiceringen och länka direkt till den. Men då ger jag också ett godkännande av, och riskerar förstärka, det jag i själva verket vill motverka. Hur ska jag kunna kritisera en rubrik för att vara ett klickbete och samtidigt länka till den. Jag har ju trots allt nästan 30.000 följare på twitter, och så sent som för en vecka sedan delades en av mina poster på Facebook vidare av 313 andra personer. Jag tycker att jag har ett ansvar som är lite större än att göra annonssäljarna på HD/Sydsvenskan nöjda.

Inget av de alternativen känns speciellt tilltalande, faktiskt. Alltså väljer jag en annan väg, och använder ett verktyg som ger mig underlag  för diskussionen, utan baksidorna med en direktlänk. Det är mitt val, och jag tycker jag står på stadig grund i resonemanget som leder mig hit.

Men varför inte vända på steken. Låt oss istället prata om vilken roll en tjänst som unvis.it faktiskt kan spela i mediedebatten. Eller kanske diskutera själva länkandet, eller som så ofta i tradmedia – icke-länkandet. Det kanske rent av är så att HD/Sydsvenskan borde använda sig av sådana här tjänster när man skriver om sådant som man är kritisk till. Vore inte det en mer spännande utveckling än att trött sucka över mina enstaka unvisit-länkar?

Uppdatering: Diskussionen rullar på, både på min Facebook och i grupper som ”Journalistbubblan”. Ett återkommande tema från de som ogillar unvisit är att jag tar ifrån läsaren valet, att jag i själva verket motverkar konsumentmakten. Men det är ju precis tvärtom, jag ger mottagaren valet. Om jag lagt en direktlänk till artikeln så finns det inget sätt att göra sitt klick ogjort. Jag kan inte höra av mig till Sydsvenskan och be dem ta bort mitt besök från statistiken eller återbetala de annonspengar de tjänade på mitt besök. I det fallet är jag maktlös. Om någon å andra sidan klickar på min unvisit-länk och sedan vill stötta Sydsvenskans publicering så är det inte svårare än ett enda klick till, direkt under texten. Så varför, varför, varför vänder man på resonemanget. Och varför är man så besvärad över det här?

Uppdatering 2: Många tänkvärda inlägg i debatten, frestar med ett från Jerry Silfwer:

Tycker det är obehagligt när representater för mediehus anser att vi dödliga ska hålla oss borta från gatekeeper-funktionen. För mig som klickare, varför skulle jag lita mer på en annonsfinansierad webbredaktör som jag inte känner istället för på en pålitlig vän som under åratal byggt upp sitt förtroendekapital hos mig?

Om den egna publiken inte vill stötta ens innehåll, då gäller det att sätta upp en stor jävla spegel i glashuset.

… och till sist, en bredare tanke på temat. Från Sally Kohns knappt fem minuter långa brandtal mot skräpet på nätet och det egna ansvaret. Se det.

Bildcred: flickr photo by shehan365 shared under a Creative Commons (BY-NC-ND) license

[…] på Spotify spelades den över 30 miljoner gånger vilket betyder att killarna, med Spotifys avtal, tjänat över 50 kronor.

Jag förstår att man försöker vara lustig, men med stort genomslag följer stort ansvar. Spotify kämpar hårt i motvind när det gäller den allmänna uppfattningen om hur deras avtal ser ut, och då behövs inte den här sortens slag under bältet.

Om vi ska ta de senaste uppgifterna och räkna försiktigt så har Spotify betalat ut minst 1,5 miljoner kronor för de 30 miljoner spelningarna. Om vi kan räkna med ungefär samma modell som i USA betyder det att det i snitt – när skivbolag låtskrivare etc fått sina andelar – återstår ca 290.000 kronor till artisterna. Man kan tycka det är lite pengar, men det är väldigt, väldigt långt från 50 kronor…

Jag säger inte att public service inte får skämta. Men när det låter allvarligt, när det är i ett musikprogram, när det är ett ämne fullt av missuppfattningar och mytbildning, då förväntar jag mig ett lite större ansvar av SVT. Att ”inte otillbörligt gynna” kommer med en annan sida av myntet också. Att inte aktivt sprida lögner.

Ja, jag var lite trött på hur grund diskussionen om Spotifys ersättningsgrader redan 2009…

Toppbild: flickr photo by Cross-stitch ninja shared under a Creative Commons (BY-NC-ND) license

Priset, och inte minst motiveringen till att just Helsingborg vann i år fick hela organisationen att känna stolthet och glädje. Det är ett kvitto på att vi är på rätt väg och ett erkännande för vårt hårda arbete på hela området – i ALLA verksamheter. På samma sätt är mitt intryck av responsen jag mött att många Helsingborgare på gatan också uppskattar det. En bra känsla.

Bilden i toppen visar en tårta som ett företag i Helsingborg lät göra för att tillsammans med sin personal fira utmärkelsen. Några av oss fick också smaka, men det som smakade ännu bättre än tårtan var den härliga stolthet och delaktighet som uppvisades av ett företag som egentligen inte alls var inblandade i priset – annat än att man är en del av Helsingborg. 

Så på lördagen vaknar jag till en artikel där Helsingborgs dagblad, vår lokaltidning i staden, väljer att skriva om utmärkelsen så här:

Men trots mässans storlek med runt 10 000 deltagare tävlar man inte mot landets alla 290 kommuner. Bara 26 kommuner hade valt att delta i tävlingen om att bli bäst på IT medan 17 ställde upp för att bli årets kvalitetskommun. Detta trots att drygt 150 kommuner under året har fyllt i ett så kallat självvärderingstest.

Det är jag som har markerat det mest anmärkninsvärda stycket. Man menar alltså att förminska utmärkelsen bara för att 26 av 290 kommuner valde att ställa upp i matchen. Det är som att klanka ner på HIFs guld i Allsvenskan 2011 eftersom det bara var 16 lag som deltog trots att det finns 3.226 föreningar registreade i SvFF, eller som att hävda att Peter Bergs fantastiska världsmästerskap är mindre värt för att inte alla i världen var med och rodde i finalen.

På motsvarande sätt borde kanske HD varit lite mindre stolta när de tog emot priset som Årets dagstidning 2012, eftersom det bara var åtta av nästan 200 dagstidningar som nominerat sig själva till priset. Men då tapetserade man istället förstasidan och löpsedeln med budskapet: ”Hurra! Vi är bäst”, och ingenstans framgår det att inte alla var med och tävlade. Chefredaktören Lars Johansson skriver under rubriken ”Priserna sporrar oss” (finns tyvärr inte på nätet) vilken betydelse det har med priser och vilken roll de spelar för organisationen – även om inte alla motståndare är med i matchen, får man förmoda. HD får var glada och stolta när de vinner priser. Kul för dem.

Ännu mer besvärande blir det när man vinner ett designpris och hävdar att det sker i konkurrens med 200 andra tidningar, när det i själva verket bara är ett ytterst litet fåtal som tävlar i samma klass. Eller när dagens artikelförfattare är nominerad till en guldspade, och levererar svar som helt uppenbart bortser från att man bara tävlar mot en bråkdel av alla årets granskande tidningsartiklar. Truls Nilsson ser helt alltså olika på priser som han själv är inblandad i och priser som han skriver om. Det borde mana till eftertanke.

Men det är signifikant för de dubbla måttstockar som HD jobbar efter numera. Man är så mån om att svartmåla allt kommunen gör att man helt tappar konceptet. Man springer vilse i sin jakt på mörka vinklar. Det blir pinsamt.

Riktig illa blir det när man skickar citat för påseende till Per Mosseby, ordföranden i juryn för Sveriges IT-kommun, och väljer att helt bortse från den kommentar han levererar tillbaka:

”… Tycker dock sammanhanget känns förminskande. Det är överlägset största intresset hittills den här gången och fler kommuner som ansträngt sig än tidigare år. Att det inte är alla 290 som gör detta är ju inte konstigare än att inte alla svenskar tävlar i varje SM. Och Helsingborg vann ju faktiskt det delmoment som rankar hur bra webbsida man har. Där undersöktes alla 290, och man kom 1:a (upp från 3:e plats 2014).

Jag tycker ni kan vara stolta över er stads insats!”

Det är ju så här det går till med i stort sett alla tävlingar. Det är inget konstigt att vissa ställer upp och tävlar, och andra väljer att inte göra det. HD har inte tyckt det varit konstigt när de själva eller någon annan organisation vunnit liknande utmärkelser eller skördat segrar. Jag kan, helt ärligt, inte begripa varför HD tycker det går att göra en poäng av det här.  Kan det finnas något annat skäl än en intensiv, närmast ideologiskt betingad, motvilja till allt kommunen gör?

Att man sedan dessutom gör en grej av kostnaderna för vår medverkan på Kvalitetsmässan är föremål för en helt annan bloggpost. Låt mig bara säga att responsen var helt enastående. Kostnaderna och deltagande låg relativt sett i linje med de som Kävlinge om man tar storleken på kommunerna i beaktande. I montern var det tre personer (från kommunikationsavdelningen) som arbetade kontinuerligt, övriga (från stadens alla verksamheter) var på plats i första hand för det fantastiska, lärande, konferensprogrammet – men många av dem medverkade också i något av de 20 miniseminarium vi hade i montern. Se dem här, och skapa dig en egen uppfattning om värdet. 

Avslutningsvis: Det finns ett amerikanskt uttryck om att regna på någons parad. Det beskriver helt enkelt värsta sortens missunnsamhet, att inte tillåta någon att glädjas, att inte få njuta av stunden. Tänk på jantelagen, men specifikt för tillfällen av stolthet och uppmärksamhet från andra, så tror jag alla förstår vad jag menar. Snålhet, futtighet och svartmålning är andra ord i samma riktning. Och på det här området har nu Helsingborgs Dagblad, lokaltidningen för oss i Helsingborg, slagit något av ett nytt rekord. Men jag och mina kolleger tänker inte deppa för det. Låt oss dansa i regnet!