Som ett inlägg i debatten efter det för Socialdemokraterna historiskt sett katastrofala valet 2010 – resultatet blev det sämsta sedan första världskrigets utbrott – vände sig tidigare miljöministern Lena Sommestad på DN Debatt mot partiledarkandidaten Thomas Östros idéer om inriktning för partiet. (Jag sympatiserade med Sommestad, och först när det stod klart att Östros inte skulle bli partiledare efter Mona Sahlin kände jag mig redo att bli medlem i partiet.)

I sin replik avslutar Sommestad med ett citat från Olof Palmes öppningstal på FN:s miljökonferens i Stockholm 1972, som hon menar fångar socialdemokratins tidlösa värderingar.

När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.

Lena Sommestad, socialdemokratisk miljöminister 2002-2006, professor i ekonomisk historia och förbundsordförande för S-kvinnor sedan 2011.

Även om man ska akta sig för att föra Palme till något slags Jesusgestalt, så tycker jag att det här på ett ganska bra sätt fångar vad som skulle vara en specifikt socialdemokratisk ingång till miljö- och klimatpolitik. Det förhållningssättet tycks prägla den nya föreningen Forum Egalia, som lanserades med två seminarier på Socialistiskt Forum (där jag hade tillfälle att gå och lyssna på det första).

Två av föreningens styrelseledamöter – ordförande Mattias Vepsä, tidigare förbundssekreterare för SSU, samt Sara Karlsson, som sitter i riksdagen för Socialdemokraterna – har skrivit ett par debattartiklar som är intressanta att läsa. Den första publicerades på TV4:s Politikerbloggen samma dag som Socialistiskt Forum ägde rum.

Grundpoängen är att marknadskrafter och enskildas engagemang inte räcker till för att hantera klimatförändringarna och andra miljöutmaningar, utan att det krävs politik. Den borgerliga regeringens ekonomiska politik ökar klyftorna i samhället, och med minskad social sammanhållning är det svårt att genomföra nödvändiga förändringar i samhällsekonomin. Miljöpartiets höga målsättningar fastnar tyvärr i tilltron till individuella lösningar, menar Vepsä och Karlsson. De flesta viktiga miljöreformer i Sverige har genomförts av socialdemokratiska regeringar. Göran Persson lanserade idén om det gröna folkhemmet, och det var mer än bara ord, men när samarbetet med Miljöpartiet inleddes hamnade den egna gröna politikutvecklingen på sparlåga. Det är därför nu dags att ta fram ett klimatpolitiskt ramverk (något som partistyrelsen tydligen ska presentera inför partikongressen i vår, och som i denna korta beskrivning för tankarna till Miljöpartiets förslag).

Jämlikhet och hållbarhet

Den andra debattartikeln publicerades i Folkbladet Västerbotten (där Fredrik Jansson numera är politisk chefredaktör), ett par dagar före jul. Mycket av innehållet återkommer från den tidigare artikeln, men Vepsä och Karlsson konkretiserar med lite referenser till Klimatpolitik och full sysselsättning (2011), en rapport som Sommestad skrivit för Arbetarrörelsens tankesmedja. Visserligen ger rapporten inte särskilt många sidor för pengarna (ca 40 sidor för 125 kr), men den är mycket läsvärd och tankeväckande. Mer om det lite längre ned.

Nu senast skrev Vepsä en artikel på Dagens Arena tillsammans med Anders Österberg, en annan ledamot i föreningens styrelse (de båda har i samma forum tidigare debatterat vinster i välfärden), där de utvecklade synen på jämlikhet och hållbarhet.¹ De tar åter upp hur en lång dominans av marknadsorienterade idéer gjort samhälleliga utmaningar till privata problem, lite som jag varit inne på tidigare. Ett uttryck för detta är hur offentliga investeringar legat stilla sedan åttiotalet, medan den privata skuldsättningen ökat. Den ekonomiska politiken måste, menar Vepsä och Österberg, rikta om sitt fokus från ökad privat konsumtion och kortsiktig tillväxt till ökade offentliga investeringar. (Jag har tidigare lyft behovet av en ökad investeringstakt.)

Mer konkret ställer Vepsä och Österberg två krav:

• Kampen för full sysselsättning måste ses som ett samhällsbyggnadsprojekt. Jag antar att de här är ute efter offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder och utbildning, men det nämner de inte. Däremot sägs att frågor som arbetstid och arbetsmiljö måste upp på dagordningen. Vi får säkert anledning att återkomma till detta.
• Klimatförändringarna utmanar de strukturer för produktion och konsumtion som under det senaste seklet inneburit välstånd och frigörelse för många miljoner. Socialdemokratin måste ta initiativet för att på demokratisk väg ändra dessa strukturer. Jag kan tänka mig att den offentliga konsumtionen – läs skattefinansierade välfärdstjänster som vård, skola och omsorg – måste öka på den privata konsumtionens bekostnad. (Som jag varit inne på skulle det vara klimatsmart.)

Det känns som att den här diskussionen bara börjat. Men det känns spännande! Jag börjar ana konturerna av ett ekonomiskt-politiskt program för hållbar utveckling.

Marknadsliberalism och hållbarhet

Jag nämnde tidigare Lena Sommestads rapport Klimatpolitik och full sysselsättning (2011), och jag vill här ganska kort ta upp en del av resonemangen i den. Sommestad har i olika sammanhang, bland annat på sin blogg, fört fram nya idéer om samhällsekonomin som kopplar ihop ekologin med ekonomin och det sociala. Likt diskussionen om en ”Green New Deal” som jag berört.

Lena Sommestads rapport Klimatpolitik och full sysselsättning (2011).

Sommestad anknyter inledningsvis till begreppet hållbar utveckling, lanserat av Gro Harlem Brundtlands FN-kommission 1987 och ursprungligen utvecklat av miljövetaren Lester Brown, och hur det går stick i stäv med – och skulle kunna undergräva – de dominerande marknadsliberala idéerna. Även om hållbar utveckling ofta förstås av organisationer som EU och OECD som ren miljöpolitik, så finns i grunden en insikt om vikten av att värna kollektiva nyttigheter som social tillit, hälsa och kunskap. Brundtland menade att diskussionen aldrig kan reduceras till att enbart handla om fysiska resurser som atmosfären eller den biologiska mångfalden. Rapporten tar också upp Nicholas Sterns kritik mot den kortsiktighet som präglar dagens ekonomisk-politiska modeller. Om framtiden skulle värderas högre än den gör i dag, visar det sig att det är långsiktigt lönsamt att kraftfullt bekämpa klimatförändringarna.²

De marknadsliberala idéerna präglar också Kyotoprotokollet, den internationella överenskommelse som binder de flesta av världens länder att minska utsläppen av växthusgaser med minst 5,2 procent från 1990 års nivå till 2012. En rad länder har lyckats sänka sina utsläpp, om än inte tillräckligt, medan Sverige ansetts ha nått sitt mål – om man inte räknar in svenskars internationella flygresor och de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder.³

De problem Sommestad pekar på är emellertid av en annan karaktär. Det system för utsläppshandel som EU-länderna infört sinsemellan inom ramen för Kyotoprotokollet bygger på att man utnyttjar marknadsmekanismer för att se till att utsläppen ska minska där kostnaden är lägst. Principen att minimera kostnaderna för utsläppsreduktion undergräver drivkrafterna för teknikutveckling och nyinvestering. Särskilt tydligt blev det i samband med finanskrisen 2008, när investeringar för grön omställning var särskilt behövliga och priset på utsläppsrätter istället föll. Systemet har i kombination med en avreglerad elmarknad möjliggjort övervinster för energibolagen, då marknadsprissättningen i Nordeuropa gör att priset på el ligger långt över produktionskostnaden.⁴

Ekonomisk politik för hållbar utveckling

Jag skulle vilja lägga till ett förslag för Kyotoprotokollets efterträdare, som nu är tänkt att börja gälla från och med år 2020. Björn-Ola Linnér, professor vid Linköpings universitet och tidigare föreståndare för lärosätets Centrum för klimatpolitisk forskning, har förespråkat att man bör överge handeln med utsläppsrätter för att istället upprätta ett avtal mellan världens länder med investeringsmål satta i relation till BNP per capita. Till det bör man knyta fonder för tekniköverföring till fattiga länder. Att investera i energieffektivisering och förnybar energi ses inte bara som en utgift. Exempelvis gör Kina redan stora sådana investeringar eftersom de ser att det skapar affärsmöjligheter och ekonomisk utveckling. Den internationella fackliga samorganisationen IFS har i en rapport som utgår från tolv olika länder visat att investeringar på 2 procent av BNP i ett näringsliv med starkare miljöinriktning och schystare arbetsliv kan skapa 48 miljoner nya arbetstillfällen.

Gunnar Myrdal (1898-1987), ledande ekonom och socialdemokratiskt statsråd, lanserade idén om produktiv välfärd.

Sommestad hänvisar också till forskning som visar att långsiktig ekonomisk utveckling skapas genom investeringar i utbildning och hälsa, något som är en intressant koppling till Gunnar Myrdals idéer om produktiv socialpolitik. BNP-måttet är en alltför snäv indikator på ett lands ekonomiska utveckling, och så mycket som 80 procent av ett lands välstånd kan bestå av humankapital.⁵ I en rapport från 2009 skriver bland andra nobelpristagarna i ekonomi Amartya Sen och Joseph Stiglitz att det behövs beräkningar som tar hänsyn till förslitning och förstörelse av humankapital och naturkapital.⁶ Också ekonomiska aktiviteter utanför marknaden, som barnomsorg och hushållsarbete, är av intresse för att få en mer relevant bild av ett lands välstånd. Det är gravt missvisande att peka ut den offentliga välfärden som en tärande sektor och enbart det privata näringslivet som närande.

En generell välfärdspolitik, där finansieringen genom skatt tas ut efter förmåga och tjänsterna fördelas efter behov, har fördelen att den ökar jämlikheten i ett land. Sommestad pekar i sin rapport på sambandet mellan en hög grad av jämlikhet och en framgångsrik miljöpolitik. Den direkta anledningen kan vara att det i länder med stor ojämlikhet är svårt att höja miljöskatter och miljöavgifter för de sämst ställda, enligt principen att den som förorenar ska betala. Prishöjningar på exempelvis el, värme och bensin kan vara mycket tunga att bära för hushåll med låg inkomst. I Storbritannien är beskattning av fossil uppvärmning inte möjlig eftersom miljontals hushåll är så fattiga att de inte kan betala sina värmeräkningar ens när dessa är obeskattade. Istället för att driva fram en grön omställning måste den brittiska regeringen subventionera fossilbränslet för fattigare hushåll. Vikten av en politik som skapar synergier mellan ökad jämlikhet och en mer offensiv grön omställning talar emot idéer liknande den som bland andra Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson Per Bolund dryftat om att växla miljöskatter och miljöavgifter mot en plattare (mindre progressiv) inkomstbeskattning. Bolund menar att eftersom det ändå är så att höginkomsttagare belastar miljön mer än vad låginkomsttagare gör, så uppnår man en progressivitet i den totala beskattningen av individer genom höjda miljöskatter och miljöavgifter även om man skulle ta bort progressiviteten i inkomstbeskattningen.

Statliga Vattenfall har av vinstintresse bland annat investerat i tyska kolkraftverk. Där har utsläppen långtifrån minskat.

Sommestad förespråkar att socialdemokratin inte ska luta sig tillbaka till att politikens uppgift är att sätta upp spelregler för marknaden och skapa ekonomiska incitament genom exempelvis beskattning eller handel med utsläppsrätter. Istället måste man använda sig av den kommunala verksamheten och det statliga ägandet av bolag på ett mer aktivt sätt. Statliga Vattenfalls Nuon-affär och äventyr med den tyska kolkraften är blott alltför tydliga exempel på hur det sistnämnda inte fungerat optimalt. Gamla Vattenfallsverket kunde arbeta tillsammans med dåtidens Asea för att stärka industrins forskning och utveckling, och det skapade exportframgångar långt mer imponerande än vad dagens så kallade kluster och triple helix-modeller lyckats åstadkomma. Dagens konkurrensregler omöjliggör en så nära samverkan, men det betyder inte att staten måste abdikera helt. Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter har, på forskningsunderlag från Karl Palmås, drivit att Vattenfall ombildas till ett så kallat allmänintressebolag. Bland annat innebär det ett annat slags styrmodell, och att vinsten investeras i ekologisk omställning.

I rapporten diskuteras även Göran Perssons vision om det gröna folkhemmet, en satsning som särskilt fram till 2002 var mycket framgångsrikt. En del utrymme ges också till miljöföretagens villkor och Swentec, en delegation under näringsdepartementet som verkade 2005-2010 och då hade en samordnande roll för svensk miljöteknik. Dessa saker skulle jag vilja återkomma till. Överhuvudtaget tror jag att vi får all anledning att fortsätta den här diskussionen under våren. Det finns ju flera spår här som var och ett skulle vara intressant att utveckla.

För övrigt…

…kan jag varmt rekommendera Lars Ingelstams artikel ”Överflödets politiska ekonomi”, från senaste numret av Tiden. I sak är namn som Galbraith och Baumol redan bekanta, men det kloka resonemanget ger en del tankeställare. Apropå den sistnämnde ställer Johannes Forssberg med en krönika i Fokus den grundfråga som kommit bort i debatten om vinster i välfärden: Hur mycket vi ska satsa på välfärd och varifrån ska de hundratals miljarderna tas?

…är det ju kul att flera partidistrikt och arbetarekommuner (av de få) som svarat på förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram vill se de gröna perspektiven framträda tydligare. (Min egen partiförening, Tjänstemännens socialdemokratiska förening, poängterade också detta i det svar vi skickade in.) Men det är väldigt få som lämnat remiss (mitt eget partidistrikt hör till dem som inte svarat). Inte minst med anledning av detta delar jag uppfattningen hos Fredrik Jansson på Folkbladet Västerbotten och Tommy Svensson på Arbetarrörelsens tankesmedja att processen med att ta fram ett nytt partiprogram måste få ta längre tid. Jag ser ingen anledning till att det måste tas på partikongressen i vår. Hellre då på en extrakongress 2015.

…vill jag rekommendera ett par rapporter på temat hållbar utveckling och grön omställning. Arbetarrörelsens tankesmedja har gjort försök att blåsa liv i Göran Perssons gamla idé om det gröna folkhemmet. Förutom Lena Sommestads rapport om klimatpolitik lät man Mats Engström skriva rapporten Ett grönt folkhem för 2010-talet (pdf, 2011). I samband med publiceringen skrev kanslichefen Ove Andersson på Dagens Arenas debattsida: ”Dags att blåsa liv i visionen om det gröna folkhemmet”. IF Metall, industriarbetarförbundet som fram tills för ett år sedan leddes av Stefan Löfven, tog för några år sedan fram rapporten Hotet mot miljön: Industrin – en del av lösningen (pdf, 2009). Där betonas industrins roll i den gröna omställningen, och man pekar på möjligheter att snabbt ställa om till mer hållbar verksamhet. Rapporten lyfter fram betydelsen av investeringar i forskning, utveckling och kommersialisering av ny teknik, samt av en samordnad reglering av utsläpp.

…är jag glad för partistyrelsens förslag till kongressen om framtidens förskola: allmän förskola från två års ålder, högre kvalitet i förskolan, öppna upp förskolan för alla barn. Tidigare har Anders Nilsson, stadssekreterare för Socialdemokraterna i Göteborg, argumenterat för allmän förskola med rätt till full vistelsetid för alla barn (även barn till socialbidragstagare och arbetslösa) med viktad resursfördelning efter socioekonomiska kriterier. Han grundar sig på välfärdsforskaren Gösta Esping-Andersen, som i en forskningssammanställning visar att skolans möjlighet att i efterhand kompensera för bristande kognitiv stimulans under tidiga levnadsår är mycket begränsad. Särskilt bland barn till lågutbildade fäder finns det ett samband mellan kunskapsresultaten i 15-årsåldern och huruvida de tagit del av den offentliga barnomsorgen. Höstens partidistriktskongress, där jag medverkade som ombud, skickar en väldigt bra motion om social investeringsstrategi till den stora partikongressen i vår. Det här handlar verkligen om att investera för framtiden.

Inkommande söktermer

• miljön i framtiden
• hot mot miljön i framtiden
• citat om miljön i framtiden
• i framtiden miljö
• hot mot vår miljö i framtiden
• hot miljö framtiden
• framtiden citat
• framtid miljö citat
• ekologism samhällsekonomi
• den sociala miljön i framtiden

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Österberg, Arbetarrörelsens tankesmedja, ekologism, Forum Egalia, Gunnar Myrdal, hållbarhet, investeringar, jämlikhet, klimatpolitik, Kyotoprotokollet, Lars Ingelstam, Lena Sommestad, Mattias Vepsä, samhällsbyggnad, Sara Karlsson, Socialdemokraterna, Thomas Östros

Noter

1. Mattias Vepsä och Anders Österberg anknyter till debatten om en portalparagraf i Socialdemokraternas strategi inför valet 2014, där jobben ska prioriteras före allt annat, men det är något av ett sidospår i det här sammanhanget. Sara Karlsson skrev ett inlägg på Tidens blogg, varpå Johan Sjölander replikerade. Även Fredrik Janssons ledare i Folkbladet Västerbotten är mycket läsvärd.
2. Nicholas Sterns rapport (som finns i sammanfattning hos Naturvårdsverket, som pdf) utgår från värsta tänkbara konsekvenser av den globala uppvärmningen: översvämningar, ökenutbredning, orkaner, svält, väpnade konflikter om allt knappare resurser, klimatflyktingar, etc. Rapporten uppskattar att kostnaden för en ökning av den globala medeltemperaturen på 5 grader fram till år 2100 skulle uppgå till 5-20 procent av världens samlade BNP. Däremot uppskattas kostnaderna för att bromsa de skenande utsläppen av växthusgas till bara 1 procent av den samlade BNP fram till år 2050.
3. Beräkningar från Naturvårdsverket visade 2007 att de svenska utsläppen minskat med 8,7 procent sedan 1990 (1,7 procent under 2006). Dessvärre hade beräkningarna inte tagit hänsyn till vare sig svenskars internationella flygresor eller de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder. Varor producerade i Kina räknas till Kinas utsläppskonto, för att ta ett exempel. Enbart svenskarnas semesterresande med flyg orsakar ca 4 miljoner ton utsläpp per år, enligt uppskattningar gjorda av Rese- och Turistdatabasen, TDB. Det kan tilläggas att svenskar flyger i snitt cirka 300 mil per år, sex gånger mer än det globala genomsnittet. När Naturvårdsverket räknat in importen i utsläppen steg det svenska genomsnittet från ca 6 till minst 10 ton koldioxid per person och år. Naturvårdsverket, Konsumtionens klimatpåverkan, november 2008, pdf. Siffran stiger till 11,5 ton om man räknar in flygresor med mellanlandningar i utlandet och den regnskogsavverkan som importen av nötkött från Brasilien och palmolja från Malaysia orsakar. Taket för en globalt långsiktigt hållbar nivå ligger i intervallet 0,7-1,5 ton.
4. Vidare har de ”flexibla mekanismer” – CDM (Clean Development Mechanism) och JI (Joint Implementation) – som finns i Kyotoprotokollets handel med utsläppsrätter gjort att industriländer kunnat köpa sig fria från utsläppsminskningar på hemmaplan, genom att till en lägre kostnad istället finansiera utsläppsminskningar i utvecklingsländer. Det riskerar att undergräva förtroendet för industriländernas ambitioner i klimatfrågan och försvagar drivkrafterna för forskning och innovation, eftersom billiga och enkla tekniklösningar premieras framför utveckling vid teknikfronten.
5. BNP är dock inte något mått på välfärd, även om det förstås kan finnas en koppling – åt ena och/eller andra hållet – mellan den ekonomiska utvecklingen och nivån på välfärd i ett land. Det förekommer i debatten en viss begreppsförvirring.
6. Joseph E Stiglitz, Amartya Sen & Jean-Paul Fitoussi, Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress, 2009.

Sist jag gjorde så var för tre år sedan. Av de lösa trådar som jag samlade upp den gången har jag knutit ihop tre: Det blev en kortare betraktelse över Lucretius samt ett par något längre över Thomas Jefferson respektive en bok av Owe Wikström. Det är fullt möjligt att några av de övriga kan få fortsättning i någon form – till viss del kan det det ske, och har redan skett, på mer implicita sätt – men i stor utsträckning kan vi betrakta dem som preskriberade vid det här laget.

Att förkasta eller att utveckla

Under de gångna tre åren har en mängd fortsättning följer anhopat sig. Det som följer är en genomgång av dessa, för att samla lite idéer inför 2013.

Under den dubbla årskrönikan för 2008-09 konstaterade jag att det skulle vara intressant att utforska övervakningssamhällets filosofiska aspekter, t ex hur det formar politiska subjekt. Näraliggande är den utmaning mot det västerländska sättet att tänka om individer som följer av framväxande medieteknologier som internet. Om jag ändå känner mig filosofiskt lagd kan jag ta upp tråden om neomaterialistisk ontologi.

Jag har också haft för avsikt att skriva mer av de tankar som väcktes hos mig vid läsningen av Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988) och Anthony Giddens Tredje vägen (1998). I anknytning till det kan även nämnas den korsbefruktning av arbetarrörelsen och den gröna rörelsen som jag efterlyst och vill bidra till. Ännu återstår det att skriva lite mer om socialdemokratins baksidor, vilka till stor del motsvarar de grönas styrkor. Det känns högst relevant.

Jag utlovade en gång – aningen anspråksfullt – att komma med förslag till ekonomiskt-politiskt program för hållbar utveckling. Det skulle förstås handla om ett slags Rehn-Meidnermodell för vår tid, en politik för full sysselsättning. Det vore också angeläget att ta sig an behovet att reformera socialförsäkringssystemet, möjligen med inspiration från idén om basinkomst eller medborgarlön. Åtminstone en del av det kommer nog bli av.

Jag hade tänkt mig att skriva ett inlägg om socialdemokratin under rekordåren och ett om tiden efter sjuttiotalets kriser. Det är möjligt att det kommer med utifrån någon annan vinkel, men kanske inte med det upplägg jag tänkte mig. Ernst Wigforss tanke om provisoriska utopier är det något mer troligt att jag kommer att skriva om. Och jag skulle vilja skriva något om Gustav Möller och offentliga välfärdstjänster, kanske i anslutning till debatten om vinster i välfärden. Den moralfilosofiska vändningen i diskussionen om socialdemokratisk idéutveckling är given, och varför inte i anslutning till rättighetsteori?

Inkommande söktermer

• en français lösa trådar
• knyta
• trådar att
• trådar ihop

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anthony Giddens, Ernst Wigforss, Gustav Möller, hållbar utveckling, Lars Calmfors, Lucretius, moralfilosofi, Owe Wikström, Per Gahrton, rättigheter, Rehn-Meidner-modellen, skattereform, socialförsäkringar, Thomas Jefferson, välfärd

Särskilt påtagligt var detta under första halvåret 2012, då praktiskt taget alla texter skrevs för min partiförening Tjänstemännens socialdemokratiska förening. Jag la ner det projektet framför allt för att jag blev så trött på mig själv. Fast det är lustigt: För några år sedan jag svårt att motivera mitt bloggande för att jag inte såg någon röd tråd i det. På sistone har snarare motsatsen varit problemet. Det är väl bara att inse att det som kommer ut kan vara spretigt eller enformigt – oftast är det nog någonting mitt i mellan – men det viktiga är att själva skrivandet som en prövande process känns meningsfullt. Och det gör det, för det mesta. Omkring 2007-2008 blev det oftast mycket diskussion i kommentarsfältet efter blogginläggen. Med intåget av främst Facebook och Twitter har det försvunnit nästan helt. Det beklagar jag.

En strävande pragmatism

Den av texterna från 2012 som jag tror jag är mest nöjd med skrevs ganska snabbt, efter att jag sett dokumentären om Olof Palme. Där ville jag göra främst två poänger, och jag tror att båda är lika viktiga. Den ena anknyter till socialdemokratins pragmatism. Det handlar om att vi måste ta till oss att Alliansen under sex år vid makten förändrat den sociala verkligheten genom sina politiska reformer. Vi kan inte gå till val på återställare – avskaffandet av Rut-, Rot- och jobbskatteavdrag – bara för att de är ideologiskt rätt. Vi måste ha en mer långsiktig strategi. (Vid årets början gjorde jag en tillbakablick där jag konstaterade att tiden i Vägval Vänster bland annat lärde mig vikten av att kompromissa med verkligheten. Det ska inte förväxlas med triangulering.) Den andra poängen handlar om en iakttagelse jag gjorde från Palmedokumentären (och av Henrik Berggrens biografi), vilken enorm framtidstro som en gång genomsyrade socialdemokratin men som nu tycks så fjärran. Jag tror att vi måste återvinna framtidstron – utan att blunda för utmaningarna.

Efter en stormig höst med Håkan Juholt som partiledare skrev jag för partiföreningens webbplats en text om att den politiska idéutvecklingen i ett parti inte kan vara avhängigt partiledaren. Detta mot bakgrund av den livskraftiga eftervalsdebatt som lockade mig att gå med i partiet (efter att jag på andra vägar börjat känna mig allt mer befryndad med socialdemokratin), men som tystnade när väl en ny partiledare var på plats (och i viss mån på grund av att Kriskommissionen lagt fram sina slutsatser).

Under hösten började jag skriva på min politiska bekännelse, ett slags reflektioner kring de personliga erfarenheter som präglat min ideologiska utveckling. Detta bland annat för att undvika falska anspråk på objektivitet. Från min klassbakgrund bland arbetare i en liten bruksort i Värmland kan jag känna stor tacksamhet över den socialdemokratiska utbildningspolitik som varit en kraftfull utjämnare av livschanser. Denna jämlikhetsnorm är – tillsammans med bejakandet av strukturomvandling som samhällsförändrande kraft, samt byggandet av en dubbelmaktsstruktur där demokratin kan få liv – en huvudsaklig beståndsdel i socialdemokratins ideologiska kärna.

Att lära av historien

På min partiförenings webbplats skrev jag några krönikor som bäst kan karaktäriseras som politisk-ekonomisk historia. Den första handlar om socialdemokratins utveckling under 1900-talet – från Per Albins folkhemstal till Göran Perssons vision om gröna folkhemmet. Varje kris har övervunnits genom att man tagit fram ett övergripande reformprogram, och jag menar att det är hög tid för ett sådant nu. Just gröna folkhemmet kan vara den samlande idén.

Bretton Woods är den plats i USA där man 1944 beslutade att reglera det globala finanskapitalet.

Den andra krönikan skrev jag efter att ha lyssnat på ett föredrag av Lena Sommestad om eurokrisen, arrangerat av S-studenter på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Det handlade mycket om den gamla guldmyntfoten, Bretton Woods-avtalet och den liberala normpolitiken. I kölvattnet av finanskrisen 2008 funderade jag på om det inte är dags för en ny sådan ekonomisk-politisk regim. Det är tydligt att det globala finanskapitalet måste regleras åter, för den reala ekonomins utveckling och välfärdens fortlevnad.

Den sista av de tre tar utgång från diskussionen om ekonomisk tillväxt och om huruvida denna är förenlig med ekologisk hållbarhet. Det historiska exemplet används med hur Erlander och Palme talade om ”förväntningarnas växande missnöje” och genom ökad offentlig konsumtion styra om den stigande köpkraften så att den inte skulle leda till ekonomisk överhettning. Utmaningen i dag handlar inte om hur vi ska få ned tillväxten, som en del gröna vill hävda, utan den handlar om hur vi bygger ett samhälle som klarar av att tillgodose människors behov vid en relativt låg nivå av ekonomisk tillväxt. Även i framtiden handlar det om att bygga samhällsinstitutioner som främjar solidaritet och social tillit.

Gemenskapen och det gemensamma

Utifrån ett nummer av Liberal debatt som hade tema socialdemokrati skrev jag bland annat om den offentliga sektorn, och om hur Gustav Möller såg välfärdstjänster som socialisering av en del av tjänstesektorn. Men framför allt skrev jag om Blue Labour som ett försök att hantera kommunitära strömningar som finns i dag precis som de gjorde på tjugotalet när socialdemokratin sökte sin väg. Och jag menar att det är ett missriktat försök, men ett svar på ett angeläget dilemma.

Den amerikanska filosofen Martha Nussbaums läsningar av främst Aristoteles förtjänar mer diskussion.

Då vill jag hellre se en moralfilosofisk vändning i diskussionen om den socialdemokratiska idéutvecklingen. Den nyliberala offensiven, från Margaret Thatcher och framåt, grundade sig i människosyn mer än något annat. Utifrån en viss syn på vad människan är har institutioner omformats för att få människor att agera på vissa sätt. Vi socialdemokrater behöver återvända till frågan om människosyn. Med utgång från den kan vi se hur institutioner kan reformeras för att nyttja strukturomvandlingen för våra värderingar.

Jag skrev också ett par inlägg med anknytning till franska respektive amerikanska revolutionen som kan vara relevanta i sammanhanget. Den förra om hur socialdemokratin fört vidare revolutionens krav på representation, och hur den sett att medborgarnas deltagande i samhällsstyret förutsätter att grundläggande materiella behov är tillgodosedda. Som Aristoteles sade kräver medborgerligt engagemang vissa arkitektoniska funktioner i samhället. Hos samhällsvetare som Martha Nussbaum och Gösta Esping-Andersen finner vi stöd för tesen att en socialdemokratisk välfärdsregim skulle vara mest framgångsrik i att tjäna detta syfte.

Det senare inlägget, med anknytning till amerikanska revolutionen, tar upp Thomas Jeffersons tänkande. Jag är av uppfattningen att den republikanska idétraditionen, som jag inte kan se dagens GOP som någon god representant för, är oförtjänt bortglömd – för att inte säga inte uppmärksammad alls – på vår sida av Atlanten. Jag tror att det skulle ge särskilt socialdemokratin en hel del att utforska det tänkandet, vid sidan av socialismen som liberalismen.

Strukturomvandlingens utmaningar

Under sensommaren läste jag färdigt Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok Reformismens möjligheter (2008), och jag delade med mig av mina reflektioner kring vad de skriver om hur den senaste vågen av strukturomvandling – sedan nittiotalskrisen – skapat nya mönster av utsortering från arbetsmarknaden och förändrade villkor för tjänstemännen bland löntagare. Jag menar att Socialdemokraterna måste utforma en politik som svarar på båda dessa problem.

Ernst Wigforss skrev till valet 1932 pamfletten ”Har vi råd att arbeta?”

På min partiförenings webbplats förde jag ett resonemang om politik för full sysselsättning som fick delas upp på två krönikor. I den första kritiserade jag regeringens jobbpolitik och påpekade att avgörande för framgång är en förmåga till strukturanalys, att kunna bedöma det marknadsdrivna omvandlingstryck som präglar samhället och att kunna utnyttja dess dynamik på ett sätt som bär fram de socialdemokratiska jämlikhets- och demokrativärderingarna. I den andra förde jag fram några förslag (jag tänkte återkomma med fler) på hur en politik för ökad inflationstakt i näringslivet, samt mål för offentliga investeringar, kan vara en väg till att pressa ned arbetslösheten och att bygga en stark ekonomi. Dessa idéer återkom jag i viss mån till – och vidareutvecklade dem – när jag mot sommarens slut resonerade lite kring den stomme till reformprogram som Stefan Löfven presenterat på första maj och i Almedalen.

Från eurokris till gentrifiering

Jag lade under året också ut några texter som är lite svårare att placera in i något fack, men som jag ändå tycker förtjänar att lyftas fram. En lyfte fram ett förslag om clearingunion som John Maynard Keynes kom med till Bretton Woods, men vill använda det på europeisk nivå för att komma till rätta med de stora obalanserna i euroområdet. En annan är egentligen en äldre text med ett strukturellt grepp om hur Piratpartiet respektive de sju riksdagspartierna (skrevs 2009) hanterar sociala medier. Den tredje tar upp diskussionen om gentrifiering, vad det är för ett slags problem och vad som bör göras.

Spaning om det kommande året

Det brukar alltid vara intressant (för mig) att titta tillbaka på spekulationer från föregående årskrönika om vad året skulle komma att bjuda på. Det har inte varit så ofta dessa visat sig förverkligas. För ett år sedan trodde jag att jag kanske skulle skriva mer från läsandet av Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988) och Anthony Giddens Tredje vägen (1998), samt någonting utifrån Alf Hornborgs essäsamling Myten om maskinen (2011). Det har inte blivit av. Däremot utvecklade jag i viss mån mina tankar om socialdemokratins baksidor. Böcker av kärleksfulla kritiker som Yvonne Hirdman och Olle Sahlström har jag inte läst, inte heller av sådana som Hayek, Popper och Schumpeter. Allt detta kvarstår till 2013, och somligt känns fortfarande relevant.

I början av sommaren skrotade jag mitt projekt att skriva en bok om grön ideologi. I gengäld berättade jag nu i december om att jag istället håller på att redigera ihop allehanda inlägg från bloggen till en essäsamling om socialdemokrati. Som jag sade kommer det här inte att märkas så mycket på bloggen under 2013, eftersom det till största delen rör sig om redan befintliga texter som i viss mån ska anpassas och kompletteras. Men här och där finns det lite större luckor i resonemangen. Framför allt gäller det en essä om klimatfrågan och ekologins utmaningar – där jag visserligen skrivit en hel del (framför allt för några år sedan), men där resonemanget dels behöver knytas ihop bättre, dels giftas ihop med socialdemokratisk ideologi och praktik.

Annars listade jag i början av hösten några utmaningar som det känns väldigt relevant att utforska. Med reservation för att det mest spännande är att gå dit inspirationen tar en, kan de följande fyra gärna få bli några teman för 2013 års bloggande.

1. En öppen värld

Människors längtan efter bättre livsvillkor måste ses som en stark drivkraft för positiv samhällsekonomisk utveckling. Ökad migration är inget hot mot det goda samhället, utan en av dess förutsättningar. Det kräver en fördjupad diskussion om medborgarskapet i dess civila, politiska och sociala aspekter. Till kategorin hör också försvars- och säkerhetspolitiken, där förändringar genomförts utan bredare debatt för att möta förändrade omständigheter, liksom handels- och biståndspolitik. Tjugo år efter kalla krigets slut börjar också Washington Consensus att släppa sitt grepp.

2. En livskraftig miljö

Klimatförändringarna, Peak Oil och minskad biologisk mångfald reser allvarliga tvivel kring hållbarheten hos vår industriella samhällsmodell. Produktionen blir ständigt mer effektiv, men när den privata konsumtionen av varor stiger i än högre takt ökar också resursförbrukningen och utsläppen mer än vad jorden klarar av att återhämta sig från. Vi behöver utveckla ett nytt synsätt att bygga politiken på – men en romantiserad bild av naturen är inte vägen fram. Bortom den meningslösa uppdelningen mellan kultur och natur måste politikens utgångspunkt vara ett ekologiskt bärkraftigt samhälle.

3. En fördjupad demokrati

Utvecklingen mot ökad övervakning genom sådant som FRA-lagen och datalagringsdirektivet, för att inte tala om inskränkningar i och kränkningar av mänskliga rättigheter till följd av kriget mot terrorismen, är en väg bort från ett samhälle byggt på tillit. När det är tydligt att stora samhällsutmaningar kräver ökat demokratiskt deltagande är den växande misstron, till följd också av ökad ojämlikhet och av nedskärningar till följd av ekonomiska kriser, ett hot mot de gynnsamma levnadsförhållanden som varit rådande i de västerländska demokratierna under decennier. Den utvecklingen måste vändas.

4. En frihet i levnadsval

Under 1960-talet, som följd av ökad välfärd, accelererade utvecklingen mot större individuellt självbestämmande och frigörelse från traditionella auktoriteter. Det är en utveckling ska bejakas, och med en politik som ökar människors livschanser behöver den inte vara något hot mot social sammanhållning och tillit. Politiken ska försöka se till att människor kan skaffa sig de förmågor som krävs för ett gott mänskligt liv, men den ska inte avgöra vad som är ett gott liv. Politiken ska sträva efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva, inte främja vissa livsval framför andra.

Årets lästa böcker

Under 2012 har jag läst en del, främst om socialdemokrati. (Skönlitteratur har jag inte tagit upp här, ej heller rapporter, tidskrifter och dylikt.)

Under sommaren läste jag Jenny Anderssons När framtiden redan hänt (2009), Göran Greiders Ingen kommer undan Olof Palme (2011) och Carl Hamiltons S-koden (2012). I oktober hade jag läst Tony Judts Illa far landet (2011), antologin Den grå vågen (red. Katrine Kielos, 2009) samt Anders Nilssons och Örjan Nyströms Reformismens möjligheter (2008). En månad senare kunde Kjell-Olof Feldts En kritisk betraktelse (2012) och Christer Isakssons Den nya vänstern (2010) läggas till listan. Sedan dess har jag även läst Stefan Carléns och Christer Perssons debattskrift Åter till full sysselsättning (2012) samt Wolfgang Streek Den demokratiska kapitalismens nederlag (2012), egentligen ett specialnummer av Tiden som innehåller ytterligare några texter.

Om jag lyckas hinna läsa lika mycket under 2013, genomsnittligt nästan en bok i månaden, blir jag nöjd. På listan över böcker att läsa (som jag redan påbörjat) står Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten (1926), Sten O Karlssons Det intelligenta samhället (2001), samt Nilssons och Nyströms Den sociala demokratins andra århundrade? (2005) och Jämlikhetsnormen (2012).

Och så lite siffror

Avslutningsvis kan det konstateras att 2012 års blogginlägg blev 23 till antalet. Det är bara något fler än bottenåret 2009 (17 inlägg), långt ifrån rekordåren 2007 (94 inlägg) och 2008 (81 inlägg), och det är en bit under de två senaste åren (35 inlägg för 2010 och 30 inlägg för 2011). Samtidigt skulle jag gissa att om man ser till den rena textmängden, så tror jag att åren 2010-2012 ligger väl i nivå med 2007-2008. Jag tror att jag lyckats höja kvaliteten på texterna med tiden.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om arbetarklass, bloggnostalgi, gröna folkhemmet, Håkan Juholt, hållbar utveckling, jämlikhet, kommunitarism, Lena Sommestad, Martha Nussbaum, Olof Palme, pragmatism, S-akademiker, socialdemokrati, Stefan Löfven, strukturomvandling, Vägval Vänster, välfärd

Olika bokprojekt har jag dragit igång, utan att det inte blivit något av det. Som miljöpartist ville jag skriva en om grön ideologi. Innan dess gick jag igenom blogginlägg och andra texter (t ex från Vägval Vänster-tiden och ledare från Fria Tidningar) för att trycka upp dem i en samling. Det första kändes inte lika angeläget när jag bytt parti och det andra har helt enkelt inte blivit av.

Arbetsnamn och utkast till min kommande essäsamling om socialdemokrati. Kommer troligen ut som print on demand.

I somras nämnde jag idén, inte fullt på allvar, att skriva en bok om socialdemokrati. Då var det egentligen mest för att få något slags struktur på mina funderingar kring detta ämne. Efter uppmuntran från främst Fredrik, Jon, Leo och Jakop (it’s a boys thing, apparently) bestämde jag mig för att på allvar göra något av idén. Men istället för att sätta upp en disposition som ska vara någorlunda heltäckande, och sedan skriva utifrån det, gjorde jag ett upplägg utifrån det jag redan skrivit. Dels har jag ju redan skrivit en hel del här på bloggen de senaste åren (främst från 2010 och framåt) som skulle kunna platsa, dels blir det ett något mindre anspråksfullt projekt. Allt för höga anspråk brukar kunna leda till att det aldrig blir något av. Och för att parafrasera någon som jag inte minns vem det var: En perfekt bok är sämre än en bok som faktiskt blir klar. (Jag ska försöka leva efter det som motto.)

Efter att ha gått igenom en del av de bättre texterna här på bloggen kom jag fram till följande provisoriska disposition: Inledning, med bakgrund till varför boken kom till; 1) Kris och förnyelse, övergripande om socialdemokrati; 2) Den sociala demokratin, om välfärd som demokratiprojekt; 3) Att rida tidens våg, om förhållandet till kapitalismen; samt 4) En hållbar framtid, om ekologins och klimatets utmaningar. (Namnet på sistnämnda essä får jag nog ändra, med anledning av förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet.)

Jag tänker att merparten av materialet är sådant som redan publicerats här på bloggen, men det ska redigeras och stuvas om för att fungera som fyra essäer med olika teman. Kortare eller längre avsnitt kommer att kunna kännas igen från bloggen, men tanken är inte att blogginlägg i sin helhet kommer att vara urskiljbara. En del nytt kommer att skrivas för att göra essäerna någorlunda helgjutna. Men de gör inte anspråk på att tillsammans ge min helhetsbild av socialdemokratin. Snarare kommer de att utgöra stommen för vad som intresserat mig med den under några års tid.

Jag har satt upp en sida på Facebook där det går att följa det här projektet. Här på bloggen kommer det inte att märkas så mycket av det, så om du är intresserad vill jag att du gillar sidan.

För övrigt…

…besökte jag årets Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm. För mig var det första gången, och det var intressant inte minst att se vilken bredd det var på arrangemangen – ett av seminarierna jag gick på medverkade Finlands utrikesminister i panelen (dessutom i en inte särskilt stor lokal belägen högst upp), medan allt från Republikanska föreningen till Svensk-kubanska vänföreningen hade bokbord. Ett av de mest intressanta grejerna jag gick på var lanseringen av en ny tankesmedja: Forum Egalia (bläddra ned till den 3 december för att läsa deras eget referat). Verkar mycket lovande.

…skrev Robin Zachari från Alliansfritt Sverige, apropå tankesmedjor, väldigt intressanta saker på Twitter häromdagen om högerns respektive vänsterns sätt att förhålla sig till opinionsbildning. De förstnämnda jobbar strategiskt för att förändra den allmänna opinionen, så att Moderaterna och andra främst borgerliga partier kan följa efter i önskvärd riktning. Vänstern däremot jobbar generellt mycket mer för att få främst Socialdemokraterna att tycka olika saker i en viss fråga. Ett inte lika strategiskt förhållningssätt. Jag tycker, liksom Zachari, att vi progressiva har en hel del att lära av högern här. (Jag har lagt upp hans tweets i Storify.) Tidigare har Fredrik Segerfeldt, opinionsbildare med bakgrund bland annat hos Timbro, resonerat i liknande banor.

Inkommande söktermer

• våra bästa stämningars längtan

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Centerpartiet, ekologism, Forum Egalia, Fredrik Segerfeldt, Fria Tidningar, Karl Palmås, klimatpolitik, Miljöpartiet, opinionsbildning, Robin Zachari, socialdemokrati, Socialistiskt forum, strukturreformism, Vägval Vänster, välfärd

I januari gjorde jag en tillbakablick på sådant jag skrivit vid tidigare års början, från 2005 till 2007. Tanken var att inom kort lägga ut en andra och avslutande del, från 2008 till 2011. Det blev inte av, men nu är ett gott tillfälle att knyta an till första inlägget för 2008. Dessutom får jag tillfälle att ta upp en lös tråd jag tidigare lämnat hängande.

På juldagen år 2007 reste min sambo och jag till New York. Det var en mycket trevlig och på flera sätt överraskande upplevelse som jag skrev om efter nyår 2008. Under resan började jag läsa Göran Rosenbergs två böcker om Israel (Det förlorade landet) respektive USA (Friare kan ingen vara). Båda är mycket välskrivna och intressanta, och jag har varit sugen på att skriva något om dem. Tiden har gått, men nu har jag en ursäkt att ta upp boken om USA.

Särskilt fascineras jag av Thomas Jefferson – den nordamerikanska republikens radikala alibi – som på vår sida av Atlanten kommit att gälla för liberal. Han verkade inom den klassiskt republikanska traditionen, som inte är detsamma som liberalism men inte heller blott ”en politisk rörelse vars mål är republik istället för monarki”. Om man med Republikanska partiet förknippar kristen höger, storföretagens särintresse och en aggressiv utrikespolitik, så leder inte heller det tanken riktigt rätt.¹

De upplystas republik

Thomas Jefferson, huvudförfattaren till USA:s självständighetsförklaring, landets tredje president och en intressant politisk tänkare.

Den originella filosofen Hannah Arendt menade att frihet förutsätter en politisk sfär – ett torg, en församling eller en idéernas marknadsplats – det vill säga en offentlighet. Fri är människan endast när hon är bland jämlikar. Den som med tvång härskar över andra är inte fri, för han kan inte njuta av de underordnades förutsättningslösa uppskattning eller respekt.

I det antika Grekland var denna frihetssfär förbehållen en liten slav- och jordägande manlig elit. Jefferson och de andra grundarna till den nordamerikanska republiken ville avskaffa denna bördsaristokrati, som fortfarande härskade i det gamla Europa, och ersätta den med en naturlig aristokrati. Där skulle de mest lämpade, oavsett börd, bland jämlikar kunna föra debatt om idéerna och fatta de kloka besluten, bli bedömda och ihågkomna. Jeffersons idé var att medborgarna själva, genom fria val, skulle kunna skilja den naturliga aristokratin från den falska. Grunden för republikens fortlevnad ansåg han måste vila på en folkets bildning. Därför drömde han in i det sista om en utbildningsreform vilken han försökte få genomförd i Virginia, hans egen delstat, och som till sist förverkligades till en del: University of Virginia.

Utbildningspolitik för medborgaranda

Men basen för Jeffersons publika skolsystem var gratis grundutbildning för alla, såväl fattig som rik, finansierad genom frivilligt arbete och måttlig lokal skatt. Från denna grundskola skulle de bästa gå vidare till avgiftsfinansierade distriktsgymnasier eller yrkesskolor, de fattiga med hjälp av offentliga stipendier. Och som kronan på verket universitetet, där republikens samlade kunskap skulle förfinas för att brukas till det allmännas bästa. Den poäng jag ser i detta är inte en sorteringsskola i Platons efterföljd, där de mest välutbildade (”filosoferna” enligt Platons terminologi) är de som ska styra samhället. Nej, poängen är snarare medborgarsskolan som ska se till att varje elev kan skaffa sig de förmågor som behövs för ett gott liv i ett gott samhälle. Det förutsätter att skolpolitiken riktas mot att främja kritiskt tänkande mer än ett snävt fokus på anställningsbarhet och entreprenörskap. Och att politiken för forskning och högre utbildning i mycket högre grad än i dag premierar samhällsvetenskap och humaniora. Detta har i förlängningen också ett instrumentellt värde för samhällsekonomin.

En republik är i grunden någonting mer än ett statsskick med demokratiskt vald statschef. En republik är ett samhälle där medborgerlig dygd och vishet satts att styra över fåfänga och själviska passioner. Bokstavligen betyder ordet republik det offentligas angelägenheter, res publica, och det betecknar en samhällsordning som utgår från det allmännas goda, the public good. Hos Jefferson och de andra revolutionärer som skapade den nordamerikanska republiken genom frigörelsen från England fanns hela tiden insikten om en spänning mellan offentlighetens frihet, grundad i republikens dygder som en omsorg om och känsla för det allmänna, och individens privata frihet grundad i egenintresset. Machiavelli hade på 1500-talet resonerat kring de båda som virtú respektive fortuna.² Republikens grundare trodde inte att egenintresset och allmänintresset per automatik kan förenas, som genom en osynlig hand, och deras ideal var snarare medborgaren än individen. En republik kräver dygd – här i betydelsen medborgaranda – för att inte korrumperas.

Inkommande söktermer

• radikal thomas i usa
• radikal thomas
• liten republik
• thomas radikal

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Barack Obama, dygdetik, egenintresse, forskningspolitik, Göran Rosenberg, Hannah Arendt, humaniora, Machiavelli, medborgaranda, New York, Platon, republikanism, Thomas Jefferson, USA, utbildningspolitik

Noter

1. Men när partiet bildades på 1850-talet av motståndare till slaveriet och förespråkare av en stark kongress hellre än presidentmakt, med Abraham Lincoln som sin första president (1861-65), hämtade man inte bara sitt namn utan även sin politik från en tankeströmning med rötter i antiken som i Europa efter franska revolutionen hamnat i oförtjänt skugga av industrialismens tre ideologier. Republikanska partiet bildades partiet 1854 med främsta syfte att avskaffa slaveriet. De drev igenom trettonde tillägget till konstitutionen (1865), som olagligförklarar slaveri, samt femtonde tillägget (1870) om skydd mot rasdiskriminering. Likaså fjortonde tillägget (1868), som bland annat säger att en person har samma rättigheter gentemot de federala myndigheterna som mot myndigheter på delstatsnivå. Intressant nog, särskilt med tanke på den tokkonservativa profil partiet har i dag, åberopades fjortonde tillägget i fallet Roe mot Wade för att ogiltigförklara delstatslagar mot abort. 1972 fastslog Högsta domstolen i fallet Furman mot Georgia att dödsstraff inte var förenligt med konstitutionens åttonde och fjortonde tillägg (åttonde tillägget säger att ”grymma och ovanliga” straff inte är tillåtna). 1976 revs beslutet upp i fallet Gregg mot Georgia, där dödsstraffet förklarades förenligt med konstitutionen.
2. Niccoló Machiavelli är främst känd för Fursten, 1516, men intressant här är framför allt Discorsi sopra la Prima Deca di Tito Livio, ”Reflexioner över de första tio böckerna hos Titus Livius”, 1513-18.

Sedan nittiotalet, efter djup kris och omvälvande budgetsanering, har folkhemmet blivit till ett slags myt om det förlorade paradiset. Såväl moderater som socialdemokrater anspelar numera på denna symbol, för att inte tala om Sverigedemokraterna. Folkhemmet är åter det goda samhället, efter att det under åttiotalet förknippats med tvångssteriliseringar och politikens vilja att lägga livet till rätta. Under nästan hela perioden från den allmänna och lika rösträttens införande har folkhemmet varit synonymt med det socialdemokratiska politiska projektet. Och socialdemokratin är ett barn av två revolutioner – den franska och den industriella. I den förstnämnda, och i den amerikanska revolutionen några år tidigare, etablerades den så kallade folksuveränitetsprincipen – med den svenska grundlagens formulering att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Det var ett radikalt brott mot den gamla ordningens doktrin om kungadömet av Guds nåde, enligt vilken all makt utgår från Gud.

Folksuveräniteten

Eugene Delacroix målning Friheten på barrikaderna skildrar egentligen julirevolutionen 1830 men har kommit att förknippas med franska revolutionen 1789.

Från franska revolutionen härstammar den höger- och vänsterskala med vilken vi i dag förstår det mesta av det politiska landskapet.¹ Då skrevs också den första deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, antagen den 26 augusti 1789. Den byggde på det tankegods som hör till upplysningstiden: tron på förnuftet, en individualistisk människosyn, naturrätten och tanken om ett socialt kontrakt som samhällets grundval. Den fransk-schweiziske filosofen Jean-Jacques Rousseau var omåttligt populär med sina tankar om allmänviljan (volonté générale), men en betydande inspirationskälla var även USA:s självständighetsförklaring från 1776. Denna skrevs huvudsakligen av Thomas Jefferson och var mycket influerad av den engelske filosofen John Locke. En central – men inte lika ihågkommen – källa till förståelse av franska revolutionens innebörd är annars Emmanuel Joseph Sieyès pamflett Vad är tredje ståndet?, ett slags manifest för ombildandet av generalständerna, den gamla ståndsriksdagen, till nationalförsamling i juni 1789.²

Sieyès menade att menade att de som bar upp samhället – tredje ståndet – inte hade en plats i samhällsstyret som motsvarade vare sig deras faktiska betydelse eller deras numerär. Trots att tredje ståndet – omfattande allmogen på landsbygden, såväl som lönearbetare, näringsidkare och hantverkare i städerna – utgjorde den absoluta majoriteten, omkring 98 procent, av Frankrikes befolkning och utförde allt det samhällsnyttiga arbetet, så låg den verkställande makten i prästerskapets och adelns händer. Tredje ståndet hade visserligen varit representerade i generalständerna ända sedan församlingen bildades på 1300-talet. Men som Sieyès påpekar hade dessa representanter inte valts fritt av folket, utan ofta ärvt sitt ämbete, och kunde alltså inte i demokratisk mening anses representera någon. Sieyès drev frågan om att göra fåtalets privilegier till medborgarnas gemensamma rättigheter.

Generalständerna var ett till kungen rådgivande organ, snarare än en lagstiftande församling. De hade inte sammankallats sedan 1614, när Ludvig XVI vände sig till dem i maj 1789 för att driva igenom nya skatter. Den gångna vintern hade Frankrike drabbats av svält. Dessutom rådde hög inflation och staten hade ett enormt budgetunderskott. Men kungen fick inte stöd för sina idéer till att lösa krisen, utan en grupp ledamöter av tredje ståndet – anförda av Sieyès, själv präst men vald att representera tredje ståndet – tryckte på för ett mer radikalt reformpaket. Till dem anslöt sig framför allt det lägre prästerskapet, och kungen fick till slut se sig besegrad. Hans svar blev att upplösa generalständerna. Men tredje ståndet försvarade rätten till representation, och de bildade istället den första nationalförsamlingen. Därmed var revolutionen ett faktum.

Arbetarrörelsen och folket

Motsättningen mellan de representerade (herrarna) och de orepresenterade (folket) blev huvudfokus för chartristerna, en rörelse som uppstod på 1830-talet i den industriella revolutionens kärnland Storbritannien. Arbetarklassen, en beteckning som började komma i bruk omkring år 1815, omfattade så skilda grupper som hantverkargesäller, fabriksarbetare och daglönare, men de förenades i att vara utestängda – även efter den av liberaler genomdrivna rösträttsreformen 1832 – från inflytande över samhällsstyret. I Sverige kom arbetarrörelsen att driva rösträttsfrågan, tillsammans med liberaler, tills den allmänna och lika rösträtten kunde bli verklighet år 1921.

Första bandet av Hjalmar Brantings Socialdemokratiens århundrade (1904) tar upp rötterna i Frankrike och England.

I sitt tvåbandsverk Socialdemokratiens århundrade från 1904 och 1906 skriver den blivande partiledaren Hjalmar Branting en del om franska revolutionen. Brantings perspektiv är präglat av marxismen. Han anför Karl Marx ord ”All historia är en historia om klass-strider [sic]” som nyckeln till en klarare förståelse av revolutionens växlande och lidelsefulla skådespel.³ I grund och botten betraktar han revolutionen 1789 som ofullbordad, eftersom det var en borgerskapets revolution med vilken jämlikhet uppnåddes som formalitet men inte som realitet. Det ligger på arbetarrörelsen att fullborda uppgiften. Brantings efterträdare Per Albin Hansson tog upp tråden i sitt så kallade folkhemstal, ett anförande den dåvarande oppositionsledaren höll under en remissdebatt i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928.⁴ Jag återger här ett stycke.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet, måste klasskillnaden avlägsna, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratien genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Hansson talade också om ”nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta”. Det är en tråd som går tillbaka ända till diskussionen om tredje ståndet nästan ett och ett halvt sekel tidigare. Samtidigt var talet om folkhemmet ett väldigt smart exempel på vad som i dag kommit att kallas triangulering – man hoppas vinna över den politiska motståndarsidans anhängare genom att ta deras ord och fylla dem med sitt eget innehåll. Det suggestivt vaga begreppet folkhemmet kom från högern: Statsvetaren och riksdagsledamoten Rudolf Kjellén var representant för en för sin tid ny konservatism för vilken nationen var ett högre väsen – en ”starkare rörelsekraft i historien”, en ”mäktigare personlighet i världen”. Denna sekulära konservatism satte staten i Guds ställe. Kjelléns vision var ett Sverige som industriell stormakt, där arbetare och kapitalister samarbetade i den nationella samlingens tecken.⁵ För socialdemokratin är folket, snarare än Kjelléns metafysiska kraft, precis det som Sieyès i sitt manifest talar om: Det flertal som utför allt det samhällsnyttiga arbetet, men som inte har någon representation i samhällsstyret.

Social demokrati som institution

Ibland påpekas det att skillnaden mellan socialdemokratin och kommunismen är att de förra accepterade vad som brukar kallas för ”borgerlig demokrati”, det vill säga representativ sådan. Jag tror att det är lite mer komplext. Folkhemstalet ger uttryck för en alternativ syn. Den politiska demokratin kräver mer än formella rättigheter för att fungera tillfredsställande. Vi kan prata om välfärdsstaten, den sociala demokratin, som en institution vilken främjar medborgerligt engagemang.

Tankar i den här riktningen finner vi redan hos Aristoteles, som talade om ”arkitektoniska funktioner” vilka understödjer och strukturerar samhällslivet. För att kunna agera som medborgare inom politiken, för att diskutera och främja det allmänna bästa, behöver individerna ha sina grundläggande materiella behov tillgodosedda. Det krävs också en viss mängd fritid för att främja den kognitiva förmågan och kapaciteten att sluta sig samman med andra medborgare. Och det är ett ömsesidigt villkor: Alla medborgare måste ha tillräckligt med fritid för att den demokratiska processen ska fungera.

Hos samhällsvetare som Martha Nussbaum och Gösta Esping-Andersen finner vi stöd för tesen att en socialdemokratisk välfärdsregim skulle vara mest framgångsrik i att tjäna detta syfte. En sådan välfärdsregims funktion är att i viss mån befria medborgaren från kommodifiering, det vill säga reducerandet till en vara på arbetsmarknaden. Tyvärr tror jag inte att det främsta problemet är att Sveriges nuvarande borgerliga regering varit särskilt framgångsrik i att rasera den svenska välfärdsstaten, som det brukar heta. Mycket talar för att den socialdemokratiska arbetsmarknads- och välfärdspolitiska modellen svarade allt sämre mot utmaningarna redan under åttiotalet. Jag tror att om vi vill möta dagens utmaningar med växande utanförskap och minskad tillit till det politiska systemet, för att utveckla den sociala demokratin och det folkliga inflytandet, så måste vi lägga våra intellektuella resurser på att utveckla en ny socialdemokratisk välfärdsregim.

Den goda nyheten är att det redan finns ansatser till detta.

Inkommande söktermer

• revolution
• borgerskapets revolution
• vad vill sägas i folkhemstalet
• vad är tredje revolution av john man
• usas självständighetsförklaring
• tankar bakom amerikanska revolutionen
• rousseaus tankar influerade usa
• rousseaus och usas självständighet usa
• rousseau usas tankar på självständighet
• rousseau tankar usa självständighet

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om arbetarrörelsen, Aristoteles, demokrati, Emmanuel Joseph Sieyès, folkhemmet, folksuveränitet, franska revolutionen, Gösta Esping-Andersen, Hjalmar Branting, Martha Nussbaum, medborgarskap, Per Albin Hansson, rösträtt, Rudolf Kjellén, socialdemokrati, tredje ståndet, välfärdspolitik

Noter

1. Det har jag tjatat om redan förut.
2. Emmanuel Joseph Sieyès, Vad är tredje ståndet? (Qu’est-ce que le tiers etat?, 1789), H:ström Text & Kultur, 2012. Ett utdrag finns publicerat i Fronesis nr 34, 2010, som ”Vad är det tredje ståndet?”, s 41-48.
3. Vad jag kan förstå hänvisar Marx-citatet till den inledande meningen i första avsnittet av Kommunistiska manifestet(1848), författat av Marx och hans parhäst Friedrich Engels, som i senaste översättningen lyder ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.”
4. Per Albin Hansson, ”Folkhemstalet: Tal vid andra kammarens remissdebatt, onsdagen den 18 januari 1928″, Fronesis nr 34, 2010, s 57-61.
5. Henrik Berggren & Lars TrägårdhÄr svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006, s 168ff.

Som jag var inne på för ett par år sedan har jag inte mycket till övers för tesen att den politiska utvecklingen i Sverige sedan sextiotalets slut kan förklaras med ett PM skrivet 1971 av Sture Eskilsson på Svenska arbetsgivareföreningen, SAF (föregångare till Svenskt näringsliv). Jag har också svårt för tendensen att använda etiketten nyliberalism för allting som man ogillar. Då föredrar jag ett så kallat strukturanalytiskt synsätt. Det innebär inte att idéerna helt saknar betydelse. Vad det gäller är att se till att alltid befinna sig på toppen av tidens våg, för att tala med SPD-ledaren Willy Brandt. Den starkaste samhällsförändrande kraft som finns är den produktivkrafternas utveckling som Marx och Engels skrev om i Kommunistiska manifestet, det vill säga den av marknadskrafter drivna strukturomvandlingen. All politik som går utöver fluffiga visioner eller frasradikal idealism handlar om att se hur man kan få denna utvecklings olika tendenser att verka i önskvärd riktning. Det var socialdemokratin mästerlig på en gång i tiden, men andra politiska krafter har varit mer framgångsrika under senare decennier.

Nyliberalismen och Järnladyn

Margaret Thatcher och Ronald Reagan har i stor utsträckning format den politiska värld vi lever i ännu på 2010-talet.

Framför allt tre texter som jag läst under senaste året eller så har givit mig förnyade perspektiv på det som brukar kallas nyliberalism. I Sverige kommer själva benämningen från Henri Lepages bok I morgon kapitalism (1980), utgiven på svenska av Ratio (då ett bokförlag inom tankesmedjan Timbro). Denna nouveau libéralisme är där synonym med Chicagoskolan inom ekonomisk teori (Milton Friedman, Gary Becker med flera), och verkar genom fyra kanaler: 1) den monetaristiska inriktningen, 2) teorin om ”det mänskliga kapitalet”, 3) rörelsen för ”äganderätt”, samt 4) en skola som kallar sig Public Choice (citattecknen har Lepage satt). Jag använder etiketter som nyliberal, nyliberaler och nyliberalism rent deskriptivt (alltså inte pejorativt), med utgångspunkt i denna klassificering.¹

De tre texter som jag vill ta upp är Katrine Kielos rapport för Arena Idé om Margaret Thatcher (samt en ledarkrönika i Aftonbladet några månader senare),² Marika Lindgren Åsbrinks blogginlägg om jakten på medelklassen, samt David Eklind Kloos artikel i Tiden om nyliberal så kallad styrningskonst (governance). I sin rapport, eller essä, påminner Kielos om att Storbritannien knappast var någon ekonomisk framgångssaga under Thatchers åttiotal. Att sjuttiotalet var riktigt mörkt – liksom för många andra länder – är kanske en förmildrande omständighet, men de länder det gick bra för under åttiotalet var Japan och Västtyskland. Ändå lyfts varken västtyska fackföreningar eller japanska statliga investeringar fram som goda exempel från den här tiden. Istället minns man Thatchers tuffa inflationsbekämpning – trots att det var Labours premiärminister James Callaghan som tre år innan hennes tillträde utropat detta nya fokus för den ekonomiska politiken, och trots att inflationen i den brittiska ekonomin låg på 11 procent när Thatcher tvingades avgå efter elva år vid makten.

Från början var Thatchers ekonomiska politik synonym med monetarismen – Milton Friedmans idéer om att den fria marknaden bör sköta ekonomin och att staten ska bekämpa inflationen genom att sätta mål för hur mycket penningmängden ska få växa. Det gick inte så bra. Tusentals företag gick i konkurs, industrins produktion föll med nio procent och antalet arbetslösa ökade med ytterligare 1,5 miljoner. Med sin inkompetenta penningpolitik saboterade Thatcher efterfrågan i ekonomin, och lågkonjunkturen bet sig fast. Då övergavs monetarismen som ekonomisk doktrin, till förmån för ett åtagande att minska statsutgifterna. Långsiktiga investeringar undveks och näringslivets innovationsförmåga var låg. De företag som växte fram byggde på billig arbetskraft och svaga fackföreningar. När konjunkturen väl gick upp var det främst tack vare draghjälpen från övriga västekonomier. Privatiseringar och avregleringar gav bättre konkurrens och högre effektivitet på sina håll, men framför allt var det de otyglade finansmarknaderna som spädde på tillväxten på kort sikt. Men Thatchers ekonomiska politik orsakade inte ”bara” fattigdom och ojämlikhet, utan också den finanskris som i dag har drabbat Storbritannien.

Kielos menar att Thatchers politiska projekt inte handlade om ekonomi, utan om moral. Hennes berättelse handlade om ett folk som kunde så mycket bättre men hade dragits ned i ett självpåtaget beroende. Bloomsburygruppen, en grupp intellektuella där bland andra ekonomen John Maynard Keynes ingick, symboliserade det lössläppta leverne som banade väg för moralens allmänna upplösning och för oansvarig ekonomisk politik. Hennes egen hemstad, Grantham, står för de motsatta dygderna: flit, stolthet, hårt arbete och självständighet, och dess förlängning i ekonomin: begränsad upplåning, självdisciplin och god hushållning med resurserna. Thatchers politik handlade för henne om att rycka upp landet. De ekonomiska modellerna var bara ett verktyg. I en intervju med Sunday Times 1981 förklarade hon själv: ”Ekonomin är medlet – målet är människans själ.”

Den asociala ingenjörskonsten

Nyliberalismen och dess projekt att forma människor för ett mer ojämlikt samhälle, där staten har dragit sig tillbaka, är också ämnet för en artikel av David Eklind Kloo i Tiden nr 1/2012. Tesen är att det vi sedan åttiotalet kallar nyliberalism inte utgår från att den perfekta marknaden och den ekonomiska människan (Chicagoekonomen Gary Beckers homo economicus eller economic man, för vilken varje val träffas genom en rationell lönsamhetskalkyl) ses som naturtillstånd utan som ideal vilka politiken syftar till att förverkliga. Nyliberalismen är inte att förväxla med den klassiska liberalismen med sin laissez-faire-politik. Nyliberalismen är i Eklind Kloos analys, vilken han lånat från forskaren Wendy Brown, den strategi som Thatcher fångade med mottot om ekonomin som medel och människans själ som mål. Genom en aktiv politik skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad. Den skapar individer som sätter upp privata målsättningar, kalkylerar hur de ska nå dessa mål och med denna kalkyl som utgångspunkt träffar rationella val.

S-politikerna Alva och Gunnar Myrdal gav den sociala ingenjörskonsten ett ansikte.

På flera sätt är nyliberalismen enligt Eklind Kloo en spegelbild av social ingenjörskonst. I sin klassiska tappning avser termen samhällsövergripande förändringar av människors beteenden och värderingar genom planering och rationel­la åtgärder syftande till att forma individer för ett samhälle utan ekonomisk ojämlikhet och med omfattan­de välfärd. På trettiotalet kom den med Alva och Gunnar Myrdal att förknippas med det socialdemokratiska välfärdsbygget. Nyliberalismens asociala ingenjörskonst bygger på avreglering, privatisering och kommersialisering. Men den innebär inte minskad styrning. Därav termen styrningskonst, som Wendy Brown lånat från Michel Foucault. Den generella välfärdsstaten organiserades på ett sätt som främjade gemenskap, sammanhållning och solidaritet. Med skolpeng, vårdval och andra så kallade valfrihetssystem är det andra värden som främjas. Dessutom visar debatten om vinster i välfärden att det krävs ökad statlig kontroll av verksamheterna för att de ska leverera önskad kvalitet.

Marika Lindgren Åsbrink tar i sitt blogginlägg, om jakten på medelklassen, upp hur socialdemokratin byggde sina framgångar på en politik som förenar solidaritet med egennytta. Starka tendenser pekar nu i annan riktning. Utförsäljningen av allmännyttan – främst i storstäderna – gör att fler måste tänka på marknadsvärdet för sin bostad. Det minskar viljan att acceptera nybyggnation i området, för att inte tala om flyktingförläggningar och boenden för funktionshindrade. Det fria skolvalet leder till ökad segregation och är inte till gagn för elever från studieovana hem. De framgångsrika väljer de bästa skolorna åt sina barn, något annat vore dumt. Men det handlar inte om enskilda människors moral, vare sig vi talar om bostadsmarknaden eller skolväsendet. Det är politiken som är inriktad på att främja vissa beteenden, på samma sätt som att socialdemokratin var inriktad på att främja andra beteenden. Om vi ska hitta en politik som är bra på det stora flertalet – marginaliserade grupper, arbetare och medelklass – så kan inte den bygga på att enskilda människor måste vara sällsynt goda.

Jag tror det är dags för en moralfilosofisk vändning i den socialdemokratiska idéutvecklingen. Det ska inte misstas för moraliserande över motståndarens politik, en företeelse som knappast saknas i den politiska debatten. Den högervåg som vi sedan åttiotalet kallat nyliberalism utgår från en människosyn som ger vissa svar när det gäller att vrida samhällsutvecklingen i sin riktning. Men vilken människosyn står socialdemokratin för? Hur ser vi till att utforma en politik som ökar tilliten i samhället, istället för att låta den bygga på incitament och kontrollsystem?

Dessa frågor vill jag gå in på mer under den kommande tiden.

För övrigt…

…har jag läst Kjell-Olof Feldts En kritisk betraktelse (2012) och så gott som läst Christer Isakssons Den nya vänstern (2010).³ Den förstnämnda var mer intressant än jag trodde utifrån de recensioner jag läst, främst en signerad Isobel Hadley-Kamptz, och jag anser att bilden av Feldt är ganska orättvis. Som få politiker i vår samtid har han förmågan att intellektuellt resonera kring sina ställningstaganden. Isakssons bok var ungefär som jag väntat mig, även om den bjöd på några godbitar. Intressant, inte minst, är det att bilden av det sammansvetsade rödgröna samarbetet är så tydlig. I dag känns en regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet mer avlägsen än någonsin.

…är jag försiktigt optimistisk om partiledningens förslag i frågan om vinster i välfärden. Detta även om det britterna kallar frimarknadsstalinism – att privatiseringarna kräver en omfattande byråkratisk kontrollapparat för att kunna leverera den kvalitet som utlovades – kan vara ett i praktiken värre problem än att medborgarnas pengar går till riskkapitalisters skattebefriade bankkonton. Det briljanta – som borde vara självklart redan – är kravet på öppen bokföring ner till minsta enhet. Det gör att man kan jämföra privat och offentligt driven välfärd, och faktiskt se om den ena når högre kvalitet än den andra utan att fuska genom att tumma t ex på personaltätheten. Vad SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser (2011) framför allt kunde konstatera var att det inte finns underlag för att säga att privatiseringarna gjort välfärden bättre (inte heller det motsatta, men syftet var att höja kvaliteten). Vidare ska förstås offentlighetsprincip och meddelarskydd gälla i all skattefinansierad verksamhet.

…blev jag inte en av de tretton som får representera Socialdemokraterna i Göteborg på den stora partikongressen i vår, som jag hade hoppats på. Av de 1.243 personer som lämnade giltiga röster var det 124 som satte ett kryss på mig (bland 78 nominerade). Realistiskt sett hade jag nog inte vågat tro på mer än så (ca 10 procent), så jag är ganska nöjd – även om det inte nådde ända fram.

Inkommande söktermer

• politik och moral
• politiker och moral
• artikel om monetarismen
• politik moral
• politik och moral resonemang
• politiken utan moral
• politiker moral
• politiker moraliska
• poltiker med moral
• sture eskilsson pm saf

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om David Eklind Kloo, frimarknadsstalinism, homo economicus, institutionalism, John Maynard Keynes, Katrine Kielos, Kjell-Olof Feldt, Margaret Thatcher, Marika Lindgren Åsbrink, Milton Friedman, moralfilosofi, nyliberalism, social ingenjörskonst, Timbro, Wendy Brown

Noter

1. Ganska ofta förväxlas libertarianer med nyliberaler. Det går utmärkt att vara både och, men det betyder inte för den skull att orden betecknar samma sak. Libertarianism är, som jag tagit upp tidigare, en frihetlig och statskritisk strömning som sträcker sig från dem som till höger betonar äganderätten och dem som till vänster – socialanarkister och syndikalister – betonar gemensamma resurser och kollektiv organisering.
2. Katrine Kielos, Myten om Järnladyn: Bilden av Margaret Thatchers ekonomiska politik, Ny tid rapport 10, Arena Idé, finns som pdf.
3. Jag vägrar att kalla boken för Den nya vän(s)tern, eftersom jag ogillar detta oskick att med ett försök till vitsighet markera att det handlar om Socialdemokraterna. Det ser helt enkelt fult ut.

Förutom att vara professor i zoologisk ekologi vid Lunds universitet har Erik Svensson bloggat flitigt på Biology & Politics utifrån en partilös vänsterståndpunkt. Jag tror att vi stötte på varandra – genom bloggandet, inte kroppsligen – när jag var aktiv i Vägval Vänster, en förening Erik ofta spytt galla över. Liksom han gjort med Arenagruppen, som jag sympatiserat med. Eriks i dag nedlagda blogg var ofta mycket läsvärd, särskilt när han rörde sig i gränslandet mellan naturvetenskap och politik. Jag tror inte att han särskilt ofta funnit något av intresse på min blogg, men det skulle i så fall glädja mig.

Vår diskussion på Twitter behöver kanske inte återges här. Det framkom att Erik uppfattar mig som ideologiskt vilsen – något han grundar i att jag bytt politiskt parti, medan han själv håller sig partilös. För snart två år sedan gick jag med i Socialdemokraterna, efter att ha varit medlem i Miljöpartiet i fem års tid. Innan dess var jag som sagt aktiv i Vägval Vänster (men inte medlem i något parti) och kunde beskriva mig själv som frihetlig vänstermänniska. Jag tycker nog själv att det finns en kontinuitet i mina politiska värderingar, men det är klart att det kanske inte framkommer. Det spelar inte så stor roll. Men om det skulle intressera någon tänkte jag lite självupptaget reflektera kring min politiska utveckling.

Uppväxt och ungdomsår

Grums kommunvapen.

Hur hamnade jag då här? Till att börja med skulle jag nog beskriva min sociala bakgrund som arbetarklass. Jag föddes och växte upp i Grums, en liten bruksort bland kranskommunerna till Karlstad, Värmland. Mina föräldrar träffades, har jag fått berättat för mig, genom VPK vid mitten av 1970-talet. Jag minns att jag som barn hade ett märke från Folkkampanjen Nej till kärnkraft på min jacka och att vi brukade gå med i förstamajtågen. Men det dröjde till senare delen av tonåren innan jag blev särskilt intresserad av politik. I skolvalet 1991, då jag var fjorton och gick i nian, röstade jag av någon outgrundlig anledning på Moderaterna – troligen en kombination av att jag egentligen inte var särskilt politiskt insatt och att klassens mest karismatiska kille skulle rösta på dem. Det hade kunnat vara värre. Ny demokrati fick hela 6 mandat i Grums kommunfullmäktige det året (vilket var mest i hela Sverige, tillsammans med Eskilstuna kommun och Stockholms stad).

Jag gick ur grundskolan med medelmåttiga – om än fullständiga – betyg och med min bakgrund var det självklart att jag skulle gå någon praktisk linje på gymnasiet. Det blev elektriker. Efter första året började jag trivas allt sämre. Men jag kom på att jag kunde läsa in treårig teknisk linje, och därmed kanske lyckas hitta rätt, så det gjorde jag. Det passade mig bättre och särskilt gillade jag fysik, till den grad att jag tillsammans med några andra tog några frivilliga extraföreläsningar om relativitetsteori och kvantfysik. Jag tror så här i efterhand att det tilltalade min filosofiska läggning. Efter det här året var min tanke att jag skulle utbilda mig till ingenjör. Mina gymnasiebetyg gav inte högskolebehörighet, så jag fick läsa in bland annat svenska, historia och samhällskunskap på Komvux. Sedan kom jag in på kulturvetarprogrammet vid Karlstads universitet, mitt andrahandsval efter lärarprogrammet. Jag hade upptäckt att det var samhällsvetenskap och humaniora som låg mig närmare än tekniska ämnen.

Det här ville jag berätta för att det har gjort mig till en anhängare av en utbildningspolitik som gör det möjligt också för arbetares barn att leta sig fram till det som är hans eller hennes fallenhet. Jag är övertygad om att samhällets resurser tas bättre tillvara på det sättet. Min gymnasieutbildning gav inte högskolebehörighet – det är jag inte säker på att den behöver göra, men det måste alltid finnas möjligheter för den som vill att komplettera sina kunskaper så att han eller hon kan ändra riktning i livet. Det får inte vara så att det som avgör vem som blir elektriker eller undersköterska och vem som blir läkare, jurist eller forskare är föräldrarnas yrkestillhörighet. Ett av skälen till att jag är socialdemokrat, om än inte en av mina bevekelsegrunder för att bli det, är att det är socialdemokratisk utbildningspolitik som gjort det möjligt för mig att finna min egen väg. Politikens uppgift är inte att se till vare sig att människor har en viss mängd ekonomiska resurser, eller vi agerar på vissa sätt, utan att försöka se till att vi kan skaffa oss de förmågor som är nödvändiga för ett gott mänskligt liv.

Fortsättning följer.

Inkommande söktermer

• erik svensson lunds universitet

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om arbetarklass, Arenagruppen, Erik Svensson, Grums, kärnkraft, Miljöpartiet, Moderaterna, Ny demokrati, Socialdemokraterna, Twitter, utbildningspolitik, Vägval Vänster, Vänsterpartiet

För några år sedan diskuterades städer, stadspolitik och urbanekologi en hel del här på bloggen. Det var ett tema som jag i början av 2010 var ganska trött på. Sedan dess har det hänt en del i världen utanför. Några böcker har släppts – senast Ola Anderssons Vykort från Utopia (2012), innan dess Per Wirténs Där jag kommer från (2010) om förorten och Björn Elmbrants Stockholmskärlek (2010) om Hjalmar Mehr. Och bland annat på bloggen Sociologisuget har fenomenet gentrifiering diskuterats.

Ett par hipsters som kanske pratar gentrifiering.

En stor del av kritiken av gentrifiering upptas dessvärre av beklagan över att gamla stadsdelars ”autentiska” karaktär försvinner när medelklassen flyttar in i takt med att stadsdelarna blir trendiga. Förslagen om hur segregation ska vändas till sammanhållning lyser med sin frånvaro.

I ljuset av detta var det kul att läsa en artikel ur anarkistiska tidningen Brand, ”Gentrifiering bortom cappuccinon”. Nog för att det handlar en del om hur gamla arbetarkvarter blir trendiga och medelklassiga – inget fel i den kritiken i och för sig – men fokus vänds från blott beklagan över fenomenet till hur den processen på ett ganska konkret sätt skapar ett nytt slags politiskt subjekt. När trendighet höjer boendekostnaderna (eller snarare kostnaden för att köpa en bostadsrätt) är det en del invånare som inte längre har råd att flytta inom stadsdelen (eller får ökade incitament att ombilda sin hyresrätt till bostadsrätt och sälja den för att flytta ut). Och det är ju trist. En ökad andel bostadsrätter gör att stadsdelens politiska subjekt, på aggregerad nivå, upptas allt mer av revirtänkande och bevakande av status. Bostaden, och stadsdelen som sådan, blir till en krasst ekonomisk investering. Grannskapet präglas av enskildas egenintressen mer än av gemenskap och solidaritet. Det påverkar förstås också partipolitiska sympatier.

Den nödvändiga stadspolitiken

Artikeln i Brand pekar ut de konkreta politiska skeenden som ligger bakom gentrifieringen. Där skisseras också en möjlig politik för förändring av det rådande.

Att mota gentrifieringen i grind kräver nog mindre tv-mässiga saker än att krossa rutor och bränna bilar. En välfungerande allmännytta, med hyresregleringar, offentligt ägande och kollektivt förhandlade hyror, är förmodligen en nödvändighet och ett första steg för att motverka kapitalackumulationen på bostadsmarknaden. Men lika nödvändigt tror jag det är att förstå och förändra stadens rumsliga utbredning. Många – kanske alla? – städer är uppbyggda kring en väldigt stark åtskillnad mellan centrum och periferi. Detta innebär, bland mycket annat, tråkigheter som långa pendlingsavstånd och att den attraktiva marken är väldigt begränsad, vilket ger bostadskapitalet ett guldläge: exploatera centrum stenhårt och skit i periferin. Precis så ser det ut i många städer idag, trots stor bostadsbrist så satsas de flesta resurserna på att omvandla innerstaden istället för att bygga ut ytterstaden. Genom att skapa en flerkärnig stad med många centrum så kan trycket, och i förlängningen vinstmarginalerna, minskas i innerstaden.

Kort sagt behövs det en progressiv stadspolitik. Johannes Åsberg, socialdemokrat och samordnare för nätverket Yimby i Göteborg, har skrivit en del om detta. Bland annat på egna bloggen, genom en rapport för Arenagruppen, ett kapitel i S-studenters 10-talsprogrammet och en artikel i antologin Den grå vågen (red. Katrine Kielos, 2009). I sin rapport En progressiv och radikal stadspolitik (2010) skriver Johannes inledningsvis om själva begreppet stadspolitik att det betecknar en företeelse som funnits och diskuterats en längre tid, men utan ett namn på det. Däremot har begreppet stadsplanering funnits länge, det man kallat motsvarigheten inom förvaltningen – som för att dölja de ideologiska konfliktlinjerna bakom en rent teknisk, rationalistisk och administrativ vokabulär – och med en parallell till att vi har ett begrepp som politisk ekonomi för att vi inser att all ekonomi har sociala och ideologiska dimensioner poängterar Johannes att det inte finns någon stadsplanering som inte är politisk.

Några kortare reflektioner

Det finns några punkter som jag tycker är intressanta att lyfta fram.

• Den modernistiska stadsplaneringen, funktionalismen, hade sina glansdagar från trettiotalet fram till sjuttiotalets krisår. Alltså parallellt med socialdemokratins rekordår. Men funktionalismen är inte specifikt socialdemokratisk, utan kunde förenas också med fascismen i Italien och kapitalismen i USA. När nu den tiden sedan länge ligger bakom oss bör vi vara beredda att utforma en socialdemokratisk stadspolitik för vår tid.
• Också den sociala bostadspolitiken stod på sin höjdpunkt fram till sjuttiotalskriserna. Det var en era då stor tilltro sattes till möjligheterna till politisk samhällsplanering, vare sig det gällde ekonomins eller socialpolitikens domäner. Sedan retirerade man också från detta, delvis för att det fanns brister som blev allt mer uppenbara. Men själva viljan att ta bostadsmarknadens sociala aspekter på allvar bör inspirera till policyutveckling i dag.
• För tvåhundra år sedan bodde 80-90 procent av världens befolkning på landsbygden. I dag är siffran lägre än 50 procent, och i vissa delar av världen lägre än 20 procent. Urbanisering är intimt förknippad med strukturomvandling, och som sociologen Manuel Castells visat går de djupa klyftorna i dag inte så mycket mellan stad och landsbygd som de går genom städerna. Där finns öarna av makt, rikedom och hög teknisk kunskapsnivå – och de svarta hålen av maktlöshet, okunnighet och rikedom. Där finns dynamiken och konflikterna. Det bör vara utgångspunkten för en socialdemokratisk struktur- och socialpolitik för 2000-talet.

Nu har diskussionen bara börjat.

Inkommande söktermer

• gentrifiering av förorten
• gentrifiering för vem
• gentrifiering usa

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om allmännyttan, autenticitet, bostadsrätt, Brand, förorten, funktionalism, gentrifiering, Hjalmar Mehr, Johannes Åsberg, Ola Andersson, segregation, stadspolitik, urbanisering, Yimby

Jag läste ungefär en tredjedel av boken redan för nåt år sen, men kom av mig av yttre omständigheter. När jag nu plockade upp den igen gick det undan. Boken har ett språk som flyter på, vilket gör att det är lätt att ta till sig också en ganska djupgående analys. Samtidigt gav läsningen mig några tankeställare som jag vill ta upp här. Det handlar i hög grad om tjänsteekonomin och medelklassen.

En ny våg av globalisering

Anders Nilsson och Örjan Nyström är nutida representanter för ett strukturanalytiskt synsätt, tidigare företrätt av bland andra Gunnar Myrdal, Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Det här synsättet skulle jag vilja framhålla som den kanske viktigaste intellektuella förutsättningen för en förnyad och stärkt socialdemokrati. I korthet kan man säga att det är mer Joseph Schumpeter än John Maynard Keynes. Strukturanalys handlar om att kunna bedöma det marknadsdrivna omvandlingstryck som präglar samhället, och att kunna utnyttja dess dynamik på ett sätt som bär fram de socialdemokratiska jämlikhets- och demokrativärderingarna. Med ett strukturanalytiskt synsätt ligger fokus på sociala (inklusive demografiska) och teknologiska faktorer. Det ligger till grund för strukturreformer.

Sedan socialdemokratins storhetstid under rekordåren efter Andra världskriget har det skett två stora skiften i ekonomins långa vågor. Det första, vid 1970-talets början med Oljekrisen och Bretton Woods-systemets fall, inledde en lång stagnationsfas. Efter sjuttiotalets industrikriser såg vi inträdet av en ny ekonomisk-politisk regim vilken mycket förenklat brukar benämnas som nyliberal. Framför allt avregleringar av kapitalflöden drev på lönernas minskande BNP-andel i förhållande till vinsterna. Inom den socialdemokratiska vänstern florerar det ett slags dolkstötslegend där en kanslihushöger kring Olof Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt förde nyliberalismen in i rörelsens själva hjärta. Berättelsen skymmer det faktum att socialdemokratin inte på ett tillfredsställande sätt lyckats analysera hur det kommer sig att tidigare framgångsrik strukturreformism, främst Rehn-Meidnermodellen, inte fungerar lika väl under de omständigheter som blivit rådande efter fasskiftet vid sjuttiotalets början.

Det andra skiftet inträffade vid 1990-talets mitt. I skuggan av Göran Perssons budgetsanering – och kanske än mer den föregående djupa bank-, finans- och fastighetskrisen under under regeringen Bildt, men orsakad av framför allt den kreditmarknadsavreglering som finansminister Feldt drev igenom¹ – kunde den passera så gott som obemärkt för svenska ögon. Detta skifte inledde en expansionsfas i den globala ekonomin, likt den som började vid Andra världskrigets slut. Till stor del handlar skiften från stagnation till expansion om teknologiska innovationer, och innovationer i den sociala organiseringen av ekonomin. Sociologen Manuel Castells trebandsverk om informationsåldern är nog den mest spridda analysen av förändringarna sedan sjuttiotalet till millenniets slut. En del av det letade sig in i kollegan Anthony Giddens tunnare, men inom partipolitiken troligen mer inflytelserika bok Tredje vägen (1998). Men till skillnad från vad som var fallet med Myrdalskommissionen (egentligen Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering), och det utredningsarbete inom fackföreningsrörelsens som gav upphov till Rehn-Meidnermodellen, har socialdemokratin inte på ett grundligt sätt tagit sig an frågan. Om man bortser från Anders Nilsson och Örjan Nyström då, förstås.

Vad är då det nya?

Katrine Kielos har tagit upp det i en artikel om socialdemokratins kris.

Integritetsfrågorna och finanskrisen är följder av en utveckling som började i mitten av 90- talet. En tredje våg av globaliseringen samtidigt som den nya informationsteknologin slår igenom: produktiviteten tog fart och inflationen dämpades. Det rakt motsatta till vad som hände med världsekonomin i slutet av 70-talet. Då som nu hade det emellertid stor effekt för nationell politik: vi har exempelvis fått helt nya utslagningsmekanismer på arbetsmarknaden.

Och,

Två stora industriella transformationer har skett de senaste hundra åren. Den första när man uppfann massproduktionen (Ford och det löpande bandet), den andra när den flexibla produktionen kom till (Toyota). Vi är nu inne i en tredje: interaktiv teknologi revolutionerar redan producent och konsumentbeteenden (för att inte tala om politiken, vilket FRA-debatten visade).

Medan strukturomvandlingen – Schumpeters kreativa förstörelse – under den tidigare epok som var industrialismens rekordår tagit sig uttryck i att mindre lönsamma företag slogs ut, har den på senare tid snarare handlat om effektivisering av befintliga företag (och offentlig sektor). Slimmade organisationer, bemanning, konsulttjänster, New Public Management, etc. Tjänstesektorn expanderar kraftigt när industriföretagen fokuserar på kärnverksamheten och lägger ut mycket av sin utveckling, försäljning och marknadsföring externt. Varje industrianställd sysselsätter i dag dubbelt så många i tjänstesektorn som för 35 år sedan. Dessutom jobbar allt fler, särskilt kvinnor, i den privata servicesektorn – delvis som följd av nedskärningar i offentlig vård, skola och omsorg. Effektiviseringen av offentliga sektorn har också, tillsammans med allt högre kunskapskrav för de jobb som finns kvar i tillverkningsindustrin efter automatisering och datorisering, lett till att många med låg utbildning står långt från den reguljära arbetsmarknaden. Detta utanförskap är inte så omfattande som de borgerliga partierna hävdar, men den verkliga siffran på omkring 300.000 personer är alarmerande nog. Den borgerliga linjen med sänkta ersättningsnivåer och hårdare kvalificeringskrav i trygghetssystemen biter inte, men dessvärre är nog aktiv arbetsmarknadspolitik av traditionellt socialdemokratiskt slag inte heller tillräcklig.²

Till skillnad från vad som var fallet under femtio- till sjuttiotalet har tjänstemannakollektivet, det vill säga medelklassen i viss bemärkelse, varit påtagligt drabbad av strukturomvandlingen sedan nittiotalets början. TCO-utredarna Roger Mörtvik och Kjell Rautio konstaterade i en rapport inför organisationens kongress 2007, Kompetent, lojal, otrygg, att andelen medlemmar med egen erfarenhet av arbetslöshet har fördubblats sedan nittiotalets början (från 12 till 24 procent bland lägre tjänstemän och från 6 till 12 procent bland högre tjänstemän). Mer specifikt för den senaste vågen av strukturomvandling är att 31 procent av tjänstemännen under det senaste året (2004-05) upplevt sin anställningstrygghet hotad av personalnedskärningar (motsvarande siffra för arbetarna var 26,5 procent). Hela 50,7 procent av tjänstemännen hade i sin arbetssituation påverkats av omorganisation på arbetsplatsen (34,9 procent för arbetarna). 50 procent av tjänstemännen uppgav sig ha en psykiskt ansträngande arbetssituation (27,7 procent av de manliga arbetarna, 48,1 procent av de kvinnliga arbetarna). Samtidigt har de offentliga försäkringssystemens inkomstskydd försämrats successivt. Ersättningsnivån för en tjänsteman med dryga 30.000 i månadsinkomst ligger (2008) på inte mer än 35-40 procent. Det hotar legitimiteten bland medelklassen för den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Privata försäkringslösningar blir utvägen för den enskilde, vilket ytterligare undergräver de generella trygghetssystemen.

Att vinna medelklassen

Nilsson och Nyström tar också upp hur kunskapssamhället ställer nya krav på förmåga till kreativitet och omställningsförmåga hos individen. Det är något som skiljer sig från gamla tiders meritokratiska ideal hos medelklassen. Jag tänker inte här gå in mer på denna fråga, utan tänker mig att återkomma. Hursomhelst ger refererade analys en högst relevant infallsvinkel på det valstrategiska problemet att tilltala medelklassväljarna. Rut, Rot, jobbskatteavdrag och valfrihet är ett angreppssätt. Jag är övertygad om att socialdemokratin har mycket att vinna på att tänka mer långsiktigt kring strukturomvandlingens utmaningar.

Inkommande söktermer

• kjell olof feldt en kritisk betraktelse
• icke reguljära kapitalflöden
• rehn-meidner-modellen avsedd att fungera
• sociala omständigheter under andra världskriget

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Nilsson, Gunnar Myrdal, Katrine Kielos, Kjell-Olof Feldt, Manuel Castells, medelklass, Örjan Nyström, Rehn-Meidner-modellen, socialdemokrati, strukturomvandling, TCO, tjänsteekonomi, trygghetssystem, utanförskap

Noter

1. I sin bok från 2012, En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris (s 12), skriver Kjell-Olof Feldt själv om detta:

   Den mest ifrågasatta av 1980-talets strukturreformer är väl avregleringen av bankkreditmarknaden år 1986. Och sant är att den ledde till en alls icke avsedd och högst olycklig expansion av bankernas kreditgivning. (Felet vi gjorde var att inte samtidigt både avskaffa valutaregleringen och överge politiken med fast växelkurs, dvs låta kronan flyta bäst den kunde. Men det sistnämnda kunde inte göras. Vi hade dyrt och heligt lovat att aldrig mer devalvera.) Sant är däremot icke att avregleringen skedde i någon nyliberal yra. Det gamla regleringssystemet hade slutat fungera och kunde inte ersättas med något nytt. Sverige var faktiskt det sista landet i västvärlden som avvecklade regleringen av bankernas kreditgivning. Världen hade förändrats – kapitalet flödade fritt.

2. Irene Wennemo har en mycket intressant artikel, ”Ny vision för arbetsmarknadspolitiken?”, publicerad i Tiden nr 2/2012.