Den europeiska socialdemokratin behöver samla sig bakom ett alternativ till den åtstramningspolitik som nu förs för att vända eurokrisen, och som riskerar att skapa recession. Men det som krävs är inte avveckling av eurosamarbetet.

Den finansiella kris som startade 2008 när bostadsbubblan i USA brast, och som fick hela staters ekonomier på knä när den nådde Europa och eurozonen, skulle kunna vara en öppning för en klassiskt socialdemokratisk syn på ekonomin. Trettiotalets stora depression innebar att tron på marknaders förmåga att hamna i harmoni, om bara politiker håller fingrarna borta, fick sig en allvarlig törn.

Efterkrigstidens ekonomiska rekordår präglades av Bretton Woods-systemets reglering av finansmarknaderna, för att främja frihandel och välfärd. När systemet kollapsade, till följd av USA:s skuldsättning för att finansiera kriget i Vietnam och kriget mot fattigdomen på hemmaplan, fick den gamla tron genom Friedman, Reagan och Thatcher en nytändning. Nu har organisationer som OECD och IMF genom forskning pekat på hur ökade de ekonomiska klyftor som den politiken skapade, på samma sätt som fram till trettiotalet, varit en grogrund för ekonomiska kriser.

Dessa lärdomar ligger mer i linje med socialdemokratiska värderingar än med tron på den oreglerade marknaden. Men vad gäller att bemöta krisen med praktisk politik sitter socialdemokratin dessvärre i den liberala normpolitikens rävsax. Fokus ligger på de drabbade ländernas bristande budgetdisciplin och på ”lata greker”, men inte på hur den politik som Tyskland fört de senaste åren har gynnat Tysklands export men missgynnat andra regioner varit en medveten strategi sedan länge. En nedpressad ekonomisk hemmamarknad, låga löneökningar och en euro som för Tysklands del är gravt undervärderad har främjat de tyska exportföretagen. Den främsta bidragande orsaken till de ökade obalanserna i eurozonen var inte svag export i de så kallade periferiländerna utan istället svag efterfrågan i kärnländer som Tyskland och Nederländerna. Det eldade på en kreditexpansion i bland annat Portugal och Grekland som med hjälp av lånade pengar konsumerade och investerade.

Åtgärderna mot skuldkrisen har bestått i stora lån till de drabbade länderna, samt framför allt en sträng åtstramningspolitik. Lånen har inte varit populära bland tyska skattebetalare, och nedskärningarna har inte varit populära bland grekiska, spanska och portugisiska medborgare. Men de enda alternativen annars tycks vara att eurosamarbetet antingen kollapsar, inskränks till EU:s kärna eller avvecklas. Oavsett vilket äventyrar eurokrisen det europeiska projekt som det var avsett att fördjupa. Den nationella inskränktheten, en allt mer öppet främlingsfientlig högerpopulism, står vid dörren – precis som 1929.

Ett socialdemokratiskt svar på de ekonomiska kriserna behöver inte bestå i vare sig ett stöd till åtstramningspolitiken eller att rulla tillbaka det europeiska samarbetet. Svaret kan finnas i ett förslag som John Maynard Keynes lanserade inför konferensen i Bretton Woods 1944, men som det aldrig blev någonting av: En internationell clearingunion. Mitt förslag för eurosamarbetet är det följande.

Europas nationella valutor återinförs, med fast växelkurs mot den gemensamma euron, och huvuduppgiften för Europeiska centralbanken, ECB, blir att främja handelsbalansen inom EU. Varje produkt i form av en vara eller tjänst som exporteras från ett land adderar euro på det landets handelskonto, medan varje produkt som importeras minskar saldot på det kontot. Clearingunionens konstruktion ger incitament åt länderna att hålla sin eurobalans nära noll. Om ett land har ett för stort överskott sätts en viss procent in på ECB:s valutareserv, vilket skulle stimulera efterfrågan på andra länders produkter. Länder som importerar mer än de exporterar skulle få sin valuta nedskriven gentemot euron, vilket skulle uppmuntra andra länder att köpa deras produkter och göra importen dyrare.

Vad sägs?

Krönikan publicerades hos S-akademiker.

Inkommande söktermer

• eurokrisen eu samarbete

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om åtstramningspolitik, Bretton Woods, clearingunion, EU, eurokrisen, finanskrisen, Grekland, handelsbalans, högerpopulism, John Maynard Keynes, Margaret Thatcher, Milton Friedman, Nederländerna, normpolitik, Portugal, Ronald Reagan, socialdemokrati, Tyskland

Förra året diskuterades ekonomisk tillväxt, eller snarare själva tillväxtkritiken, här på bloggen. Jag tyckte det var dags att återvända till ämnet, och att lämna metaperspektivet bakom oss. Klarar vi oss utan tillväxt?

I höstas anordnade Socialdemokratiska studentförbundet ett panelsamtal på Socialistiskt forum, där Marika Lindgren Åsbrink, Lena Sommestad och Johannes Åsberg diskuterade på temat hållbarhet. En fråga som dök upp var huruvida ett ekologiskt hållbart samhälle kan bygga på ekonomisk tillväxt. Den gröna vänstern och delar av miljörörelsen menar att det är omöjligt. Ekonomen Kenneth Boulding formulerade det på sjuttiotalet som: ”För att tro på obegränsad tillväxt i en begränsad värld måste man vara antingen idiot eller nationalekonom”.

En grafisk framställning av utvecklingen sedan 1750, sett till koldioxid i atmosfären, befolkningsmängd, artutrotning, etc.

Under förra mandatperioden berömde sig den borgerliga regeringen om att kunna kombinera minskade utsläpp med ökad tillväxt. Beräkningar från Naturvårdsverket hade visat att de svenska utsläppen minskat med 8,7 procent sedan 1990 (1,7 procent under 2006), samtidigt som siffror från Statistiska centralbyrån, SCB, visade att den svenska tillväxten ökat med 44 procent sedan 1990. Dessvärre hade Naturvårdsverkets beräkningar inte tagit hänsyn till vare sig svenskars internationella flygresor eller de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder. Enbart svenskarnas semesterresande med flyg orsakar ca 4 miljoner ton utsläpp per år. När Naturvårdsverket väl räknat in importen i utsläppen steg det svenska genomsnittet från ca 6 till minst 10 ton koldioxid per person och år. Taket för en globalt långsiktigt hållbar nivå ligger i intervallet 0,7-1,5 ton. Så även om de svenska utsläppen kan ha minskat sedan 1990 – vilket inte alls är säkert, eftersom svenskarnas internationella flygresor förmodligen ökat – är det inte tillräckligt.

Rekordårens välfärdspolitik

Under den tid som Socialdemokraterna dominerat svensk politik, särskilt perioden 1929-1973, har vår välfärdsmodell präglats av det som på ekonomspråk kallas för paretoförbättringar. Efter ekonomen Vilfredo Pareto betecknar det förändringar i en ekonomi som gör att minst en person får det bättre utan att någon annan får det sämre än före förändringen. En ekonomi där sådana förändringar inte längre är möjliga betraktas som optimal och eftersträvansvärd. Samhällets resurser används då så effektivt som möjligt. Den socialdemokratiska modellen har särskilt sedan femtiotalet präglats av generell välfärd. Skolan är gratis även för miljonärens barn, sjuk- och föräldraförsäkring betalas ut även till medel- och höginkomsttagare i nivå med deras vanliga löner (upp till ett visst tak), etc. Om en reform innebär att de sämst ställda får det mycket bättre är man mer beredd att acceptera den, om reformen samtidigt gör att man själv får det lite bättre. Om alla kan få något tillbaka av det offentliga ökar viljan att betala skatt, och då ökar de tillgängliga resurserna för att förbättra för svaga grupper. Något förenklat förutsätter det här att kakan hela tiden växer. I dynamiska ekonomier, präglade av ekonomisk tillväxt, finns det alltid någon paretoförbättring att göra. Om resurserna är konstanta innebär ekonomisk omfördelning att åtminstone en människas situation måste försämras för att någon annan ska kunna få det bättre.

1958 kom första upplagan av Galbraiths The Affluent Society (på svenska som Överflödets samhälle).

Under de så kallade rekordåren mellan andra världskriget och oljekrisen 1973 var den ekonomiska tillväxten en ickefråga. Erlander och Palme bekymrade sig främst för hur man kunde styra om den stigande köpkraft som det växande välståndet skapade, för att det inte skulle leda till ekonomisk överhettning, genom att i någon mening tvångsspara åt medborgarna och betala tillbaka i form av en expanderande samhällsservice. Med stöd bland annat hos ekonomen John Kenneth Galbraith och psykologen Abraham Maslow förstod man att individerna över en viss nivå av materiellt välstånd inte blir lyckligare av fler och häftigare prylar, utan genom ökade livsmöjligheter och större individuell frihet. När grundbehoven av mat, värme och skydd väl är tillgodosedda behöver vi främst kärlek, erkännande och självförverkligande. Vi förväntar oss också mer av detta i framtiden. Människor som får det bättre och upplever att demokratin ökar har också en grogrund för att ställa krav på fortsatt samhällsförändring. God utbildning, rikligt kulturutbud, bra sjukvård och omsorg, social och ekonomisk trygghet – det är sådant som betyder mer än en ny plasma-TV vartannat år. Om vi betalar för det gemensamt kan det bli tillgängligt för var och en, oavsett utgångsläge i form av socialt arv.

Krisernas efterbörd

Oljekrisen 1973 innebar början till en nedgång i världsekonomin som inte skådats sedan depressionens trettiotal – och slutet för socialdemokratins exempellösa framgångar. Produktiviteten gick ned, den internationella handeln minskade och arbetslösheten steg kraftigt, samtidigt som inflationen sköt i höjden. Ett par år tidigare sprack det så kallade Bretton Woods-systemet – en internationell överenskommelse sedan fyrtiotalet för att reglera finanskapitalet, och främja frihandel på den internationella arenan såväl som en expansiv välfärdspolitik på den nationella. De världsekonomiska omständigheterna gjorde det helt enkelt svårare att bedriva socialdemokratisk politik. Kapitalet blev rörligare och mer oberoende av sin nationella grund. Allt större delar av produktionen flyttade till delar av världen som tidigare endast varit råvarulager. Frågan om tillväxten, hur vi får fart på ekonomin, hamnade efter sjuttiotalets kriser i fokus på ett helt annat sätt än under efterkrigstidens rekordår.

Enligt SCB har lönernas andel av förädlingsvärdet, det vill säga företagens bidrag till BNP, sjunkit från 1980 års rekordnivå på ca 55 procent till ca 45 procent 2005. Samtidigt har vinstandelen ökat från ca 13 procent 1980 till ca 21 procent 2005. Men det betyder inte att företagen för den sakens skull investerat mer i sin produktion: 1970 stod investeringar för 25,6 procent av Sveriges BNP och 2005 endast 13,7 procent. Dessa trender sammantagna har resulterat i ökande ekonomiska klyftor och återkommande ekonomiska kriser. Det är tydligt att socialdemokratisk ekonomisk politik behövs, samtidigt som den blivit svårare att bedriva. Det betyder inte att den inte är möjlig.

Den relevanta frågan

Jag är egentligen inte så intresserad av frågan om huruvida ekonomisk tillväxt är önskvärd. Att tillväxten ”måste problematiseras”, som vi ofta får höra från radikalgröna debattörer, kan vara en nog så intressant intellektuell utmaning. Men det leder knappast så långt i praktiken. Det stora problemet är snarare att tillväxt – åtminstone inte över en viss nivå – kanske inte kommer att vara möjlig i längden. Naturens resurser, till exempel oljan, är ändliga och våra utsläpp leder till klimatförändringar och minskad biologisk mångfald som gör planeten mindre behaglig för människan att leva på. Det finns stora framsteg att göra vad gäller energieffektivisering, ökad användning av förnybara resurser och ökad återvinning av material. Men vi behöver också ägna en hel del tankemöda och experimentlusta åt utmaningen om hur vi bygger ett samhälle som klarar av att tillgodose människors behov vid en relativt låg nivå av ekonomisk tillväxt. Jag tror att den avgörande frågan även i framtiden kommer att gälla om huruvida vi förmår bygga samhällsinstitutioner som främjar solidaritet och social tillit.

När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.

- Olof Palme, tal till FN:s miljökonferens, 1972

Krönikan publicerades hos S-akademiker.

Inkommande söktermer

• ekonomisk tillväxt
• ekonomi tillväxt
• ekonomiska tillväxten
• befolkningsmängd världen utveckling
• samhälle ekonomi tillväxt
• reflektioner kring flygplan ekonomi
• reflektera över abraham maslow
• koldioxidhalt i atmosfären
• för ekonomisk tillväxt
• ekonomiskt tillväxt

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Abraham Maslow, hållbar utveckling, John Kenneth Galbraith, klimatförändringarna, S-akademiker, socialdemokrati, tillväxt, utsläpp, välfärd, Vilfredo Pareto

Grundat i ekonomisk forskning kan vi konstatera att det finns bättre sätt att hushålla med medlen än Alliansregeringens jobbpolitik. En socialdemokratisk politik för full sysselsättning måste bygga på långsiktiga investeringar.

Det som krävs för att lyfta Sveriges ekonomi är inte subventioner av restaurangnäringen eller av hushållsnära tjänster, inte heller att försämra trygghetssystemen i sådan grad att arbetslösa förvisas till fattigdom, utan viktiga investeringar bland annat i forskning, humankapital, infrastruktur och reella tillgångar för att främja den i globaliseringen starkt konkurrensutsatta industrin. I jobbpolitiken finns nyckeln till en verklig grön omställning av samhällsekonomin, liksom för en utveckling mot minskade ekonomiska klyftor och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Socialdemokraternas nya ekonomisk-politiska talesperson, Magdalena Andersson, har kritiserat regeringens jobbpolitik för att den inte ger tillräckligt med resultat för pengarna.

Här följer några anspråkslösa förslag till en ny jobbpolitik.

• Stimulera näringslivets investeringar i reellt kapital samt i forskning och utveckling. Omreglera finansmarknaden.
  

Sysselsättningsnivån i en ekonomi beror på en rad faktorer. Det finns forskning som visar att det går att få ner jämviktsarbetslösheten – den nivå av arbetslöshet som råder när det finns balans mellan in- och utflödet på arbetsmarknaden – utan att inflationen stiger, genom att få upp investeringstakten och således öka produktionskapaciteten. Kapitalbildningen i reellt kapital har minskat i EU och USA, medan den istället ökat i de nya tillväxtländerna Kina, Indien och Brasilien. Sedan sjuttiotalet har den svenska tillväxten drivits fram framför allt genom ökad nettoexport och finansiell verksamhet. 1970 stod investeringar för 25,6 procent av Sveriges BNP och 2005 endast 13,7 procent. Vinster investeras inte i produktionen, utan på finansmarknaden. Detta korrelerar mot arbetslöshetsnivån. Till detta ska läggas att den svenska finansbranschen under krisen höll på att kollapsa för andra gången på 15 år. Det är ett problem som måste åtgärdas att när företag gör affärer med egna pengar beskattas de, medan affärer med andras pengar subventioneras. Det gynnar den typ av skatteplanering där pengarna skickas till ett holdingbolag som lånar ut.

Dessutom minskar näringslivet sina investeringar i forskning. De allra mest forskningsintensiva svenska företagen minskade sin forskning med hela 8 procent under 2010 jämfört med 2009. I rena siffror handlar det om 5,6 miljarder kronor. En handfull företag – Astra Zeneca, Volvo, ABB och Saab – står för den absolut största delen av svensk forskning och utveckling. De är i minskande andel svenskägda. Huvudkontorens lokalisering har stor betydelse för var investeringar i forskning görs. För att vända utvecklingen måste en rad åtgärder till, bland annat att pensionsfonderna går in för att säkra svenskt ägande. Möjligheten för utländska studenter och forskarstuderande att vara yrkesverksamma i Sverige måste ökas. Samverkan mellan näringsliv, akademi och offentlig verksamhet ska bli mer ömsesidig. Åtgärder måste till för att externa forskningsmedel till lärosätena ska kunna utnyttjas bättre, istället för att som i dag läggas på hög (12,8 miljarder kronor under 2009, enligt Riksrevisionen).

Lågkonjunktur och ekonomisk kris är ett bra tillfälle att göra långsiktiga investeringar i tekniska system och kompetensutveckling av personal. Socialdemokratisk jobbpolitik måste rikta in sig på att uppmuntra förmågan till långsiktighet hos företagens ledningar, bland annat genom skattetekniska incitament. Särskilt bör investeringar i utsläppsminskning, energieffektivisering och förnybara resurser premieras.

• Sätt upp ett mål för offentliga investeringar i infrastruktur och bostäder. Bygg bort sysselsättningskrisen genom mer långsiktighet i samhällsekonomin.
  

I sina så kallade territorial reviews rankar OECD företagsklimatet i olika storstadsregioner. 2006 (pdf) fick Stockholm högt betyg bland annat tack vare hög produktivitet hos arbetskraften, främst på grund av hög utbildningsnivå, och relativt sett stora satsningar på forskning och utveckling. De två största hoten mot Stockholmsregionens konkurrenskraft är den dåliga integrationen av invandrare på arbetsmarknaden, samt den överbelastade infrastrukturen och den dåliga tillgången till bostäder. Det krävs långsiktigt hållbara incitament för att bygga bostäder anpassade efter behov. Hyresrätter och studentlägenheter som i dag missgynnas skattemässigt måste få plats i en blandad bebyggelse. Byggsektorns oligopol måste brytas upp och överklagandetiderna kortas för att underlätta för mindre aktörer.

Avregleringen och det under decennier eftersatta underhållet av järnvägen – där Sverige är sämst inom EU, enligt en undersökning från fackföreningen Seko (2011) – har lett fram till en kollektivtrafik som systematiskt och kontinuerligt kollapsar, när vintern bryter ut i vårt land. Det får konsekvenser inte bara för resenärer utan också för företagen, eftersom godstrafiken prioriteras ned för att släppa fram persontrafiken. Det har inneburit kraftiga leveransförseningar för många företag i Sverige. Det är hög tid att öka transportkapaciteten och förbättra miljön genom investeringar i transportinfrastruktur.

Det har aldrig varit ett bättre läge än nu att göra dessa investeringar, eftersom den svenska statens upplåningskostnader just nu är häpnadsväckande låga. Det är inte rimligt att, i ett läge där den reala räntan på statsobligationer ligger under noll, beta av en redan rekordlåg statsskuld. Att investera i infrastruktur och bostäder skapar inte bara arbeten för tillfället, utan det minskar segregationen, skapar stabilare bolånemarknader och gör framförallt ekonomin långsiktigt konkurrenskraftig. Man kan jämföra med hur finansministern Gripenstedt genom lån byggde upp stambanenätet för järnvägen under senare delen av 1800-talet, och därmed lade grunden för 1900-talets ekonomiska utveckling.

I dagens finanspolitiska ramverk finns ett utgiftstak och ett överskottsmål. Det förra innebär en restriktion för statens utgifter på tre års sikt, och det begränsar investeringar men inte skattesänkningar. Det vore vettigare att sätta ett mål om balans mellan intäkter och utgifter. Överskottsmålet innebär en betoning på den offentliga sektorns finansiella sparande, och det finns anledning att omformulera detta mål för att i högre grad betona det offentligas reala sparande – det vill säga investeringar i infrastruktur och annat realkapital. Som det ser ut nu får dagens generationer betala också investeringar som kommer framtida generationer till del, vilket kan hålla tillbaka investeringarna. Riksdagen bör ålägga regeringen att avlämna en årlig skrivelse om den offentliga sektorns kapitalstock och investeringar.

Jag återkommer med fler förslag.

Krönikan publicerades hos S-akademiker.

Inkommande söktermer

• ramverk socialdemokraterna magdalena andersson
• johan august gripenstedt
• socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson magdalena andersson
• viktiga investeringar

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om bostadspolitik, byggsektorn, finanspolitik, forskning, industripolitik, infrastruktur, investeringar, jobbpolitik, Johan August Gripenstedt, kapitalbildning, miljöteknik, OECD, S-akademiker, socialdemokrati, sysselsättning

Under nittiotalet hördes åsikten att globaliseringen omöjliggör välfärdsstaten. Det stämmer förstås inte, men det har betydelse vilket slags globalt system vi har för att reglera finanskapitalet. Ekonomins kriser sätter fingret på detta.

När jag i början av tjugoårsåldern började engagera mig politiskt var den globala rättviserörelsen på allas läppar – den som av sina motståndare kallades antiglobaliseringsrörelsen. Stora demonstrationer hölls under åren kring sekelskiftet vid en rad toppmöten i Seattle, Genua och Göteborg. Nätverket Attac bildades, med reglering av det globala finanskapitalet högst på sin dagordning. Med början i brasilianska Porto Alegre 2001 anordnades årligen så kallade World Social Forum. Men med terrorattentatet mot tvillingtornen i New York, USA:s invasion av Afghanistan och Irak, följt av kriget mot terrorismen, skiftade fokus mot krigsmotstånd och människorättsaktivism.

Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy har tillsammans fått smeknamnet Merkozy.

Efter den ekonomiska krisen hösten 2008 har finanskapitalets villkor åter hamnat på dagordningen. Det är frestande att förundras över att detta inte vänt nedgången för Europas socialdemokratiska partier. Istället har partier som Moderaterna och Angela Merkels CDU kommit att framstå som garanten för en stabil ekonomi. I själva verket är det kanske inte så konstigt. Socialdemokratins själva livsnerv och raison d’être är förändring av samhället i progressiv riktning. I kölvattnet av energikriserna vid sjuttiotalets början, vilka skakade västekonomierna och i förlängningen ledde till Sovjetsystemets fall, genomdrevs en rad avregleringar av finansmarknaderna. Eftersom det var det som såg ut att ha räddat västekonomierna – på motsvarande sätt som det efter börskraschen 1929 fanns en utbredd konsensus om att marknader är alldeles för instabila för att släppas helt fria – blev avregleringarnas och privatiseringarnas mirakelkur en sanning att förhålla sig till. För socialdemokratins del, den som fungerat bäst när Bretton Woods-avtalets reglering av det globala finanskapitalet gav den nationella politiken stora möjligheter att göra investeringar i välfärd, innebar det att man slutade vara den som behärskade konsten att ”rida på toppen av tidens våg” (Willy Brandt) och blev den som backar in i framtiden. För konservativa, även av det medkännande, nymoderata eller tysk-kristdemokratiska slaget, är det här inga problem. Det är betydligt svårare att med trovärdighet stå för ett progressivt budskap, när man ändå ska driva i princip samma politik – låt vara med smärre skillnader i ersättningsnivåerna.

Från rekordår till krisår

Den främsta förklaringen till att finanskrisen 2008 och eurokrisen 2010 inte gjort att människor på nytt sökt sig till socialdemokratin ligger i det faktum att vår rörelse i dag inte står för något reellt alternativ. Inte bara har socialdemokrater i Grekland och Spanien tvingats administrera nedskärningarna, och inte bara stödjer svenska socialdemokrater europakten i solidaritet med krisländerna, utan vad värre är, det är att socialdemokratin blott i ytterst begränsad utsträckning diskuterar bristerna hos den rådande ekonomisk-politiska regimen – och försöker konstruera ett bättre alternativ.

Jag talar här inte om Kapitalismen med stort K. Vänsterteoretiker är duktiga på att kritisera kapitalismen, men det blir på en alldeles för abstrakt nivå för att det ska gå att göra annat än plakatpolitik av det. En infallsvinkel på socialdemokratins långsiktiga nedgång är att titta på vilket slags monetärt system, vilken ekonomisk-politisk regim, som präglar vår del av världsekonomin under en given tidsperiod.

Per Albins folkhemsprojekt hade antagligen inte varit möjligt under guldmyntfotens regim.

På 1870-talet anslöt sig Sverige, tillsammans med en rad andra industriländer, till ett system där valutan sattes med en fast växelkurs i förhållande till guld. Detta system, guldmyntfoten, fungerade ganska bra fram till 1914. En del länder återinförde guldmyntfoten på 1920-talet, men i samband med den stora depressionen avskaffades den åter. Att Sverige lämnade valutasamarbetet 1931 var en förutsättning för den investeringspolitik som Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering mötte den ekonomiska krisen med: stöd till bostadsbyggande, arbetslöshetsförsäkring, folkpension och barnbidrag.

Nästa ekonomisk-politiska regim infördes genom avtalet i Bretton Woods, baserat på lärdomar som dragits från depressionen. Medan guldmyntfoten lät kapitalet flöda fritt över gränserna, innebar Bretton Woods-avtalet bland annat att man reglerade det internationella finanskapitalet för att möjliggöra expansiv välfärdspolitik på nationell nivå och frihandel mellan länderna. Ankaret i världsekonomin var nu US-dollarn, som alla andra valutor hade fast växlingskurs i förhållande till. I likhet med guldmyntfoten hade Bretton Woods-systemet sina brister, och 1971 övergavs det då USA lät dollarn flyta.

Den nuvarande regimen, som vi kan kalla för en liberal normpolitik, har i Sverige gällt sedan 1993 då inflationsmålet blev vägledande för penningpolitiken. Som följd av den ekonomiska krisen infördes därefter 1995, ett tak för de offentliga utgifterna och sedan, 1997, ett överskottsmål. Denna liberala normpolitik har inte varit okontroversiell inom socialdemokratin, eftersom den i lågkonjunktur premierar nedskärningar och privatiseringar men begränsar möjligheterna till offentliga investeringar.

Krisernas orsaker

Finanskrisen 2008 har väckt en internationell debatt om behovet av en ny ekonomisk-politisk regim. 1929 innebar dödsstöten för guldmyntfoten, men någon ny regim etablerades inte förrän efter fascismens härjningar och ett nytt världskrig. Om 2008 visar sig vara slutet för den liberala normpolitiken är det av oerhörd vikt att en ny regim kommer på plats snarast. Vi ser redan högerpopulistiska rörelser ta mark i hela Europa, och nedskärningarna för att hantera eurokrisen väcker nya folkliga protester.

På organisationer som OECD, Världsbanken och IMF – knappast några mörkröda vänsterfästen – har man börjat rikta fokus mot den växande ojämlikheten i västekonomierna som viktig faktor bakom kriserna. I USA har stora löntagargrupper inte sett några reallöneökningar på decennier, då tillväxten framför allt kommit de övre inkomstskikten till del. Subprimelånen kom till för att möjliggöra högre levnadsstandard för de bredare grupperna, och för att de rikare behövde någonstans att investera sin rikedom. Denna konstruktion visade sig ohållbar och 2008 brast bostadsbubblan, med tragiska följder.

Att eurokrisen har sin grund i problemet med gemensam ränta för så olika ekonomier som Tyskland, Lettland och Grekland har också börjat uppmärksammas. De mindre produktiva länderna, som Grekland, kunde låna till en ränta som satts efter Tysklands produktivitetsnivå. När finanskrisen 2008 anlände fick det förödande konsekvenser för dessa högt belånade ekonomier. Men trots att Tysklands ekonomi och krisländernas ekonomier är kommunicerande kärl har problemet förlagts uteslutande hos de senare.

Socialdemokratisk valaffisch från 1934, efter uppgörelsen med Bondeförbundet som säkrade riksdagsmajoriteten.

Arbetarrörelsen växte en gång fram som del i ett bredare folkligt svar – tillsammans med bland andra väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen – på sociala missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling. Under guldmyntfotens tid, fram till första världskriget, var den politiska strategin och den organisatoriska formen dem hos en utomparlamentarisk och självorganiserande proteströrelse. Agitatorer och föreningsmänniskor dominerade. Som följd av statens demokratisering och de alltmer institutionaliserade överenskommelserna mellan industrikapital (SAF) och arbetarrörelse (LO) förändrades själva förutsättningarna för den socialdemokratiska rörelsen – på gott och ont. Nu var det ombudsmän och folkvalda som kom att bli de ledande företrädarna.

Denna maktförskjutning inom rörelsen ledde först till en partisprängning 1917, där personer inom socialdemokratin som befann sig längst från fullmäktigegrupper och förhandlingsdelegationer, men som däremot hade sin bas bland annat i ungdomsförbundet, bröt sig ut och bildade det som med tiden blev Vänsterpartiet. När kraschen för den urbäddade ekonomin till slut var ett faktum, med kollapsen 1929 av finanssektorn i USA, var det i olika länder olika slags politiska krafter som kom att plocka upp marknadsliberalismens fallna mantel. I Skandinavien blev det den pragmatiskt inriktade socialdemokratin, medan de mer dogmatiskt sinnade systerpartierna i Italien och Tyskland inte förmådde erbjuda något alternativ till fascismen. De prioriterade att se kapitalismen gå under, som den enligt deras marxistiska teori skulle göra, framför att faktiskt göra samhället bättre.

Framtiden är öppen

Allt beror inte på den ekonomisk-politiska regimen. Bretton Woods-systemet var en förutsättning för det slags ambitiös välfärdspolitik som Socialdemokraterna förde under sin storhetstid, men det betyder inte att politiken skulle ha sett likadan ut oavsett vilket slags rörelse som fört den. Statsvetaren Gøsta Esping-Andersen har i en jämförande studie identifierat skillnader mellan en universalistisk (Sverige), en konservativ (Tyskland) och en liberal (USA) välfärdsmodell. Den förstnämnda kännetecknas av generella snarare än behovsprövade välfärdssystem, en hög grad av omfördelning och motsvarande låg grad av marknadsinflytande (till skillnad från den liberala), och baseras på medborgarskap snarare än gemenskaper som arbetsplatsen, kyrkan, familjen, etc. (till skillnad från den konservativa). Enligt OECD är den sociala rörligheten högst och utjämningen av livschanser – att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst – mest utbredd i de nordiska länderna. Sämst är den i USA och Storbritannien.

De nya Moderaternas omfamnande av välfärdsstaten innebär inte att det är en universalistisk välfärdspolitik som de för. Snarare en liberal-konservativ. Att den rådande ekonomisk-politiska regimen skakas av kriser innebär på samma sätt inte med nödvändighet att vi står inför en ny guldålder för socialdemokratin. Det är upp till oss.

Krönikan publicerades hos S-akademiker.

Inkommande söktermer

• börskraschen 1929
• ekonomisk politik mot krisen
• finanskrisen 2008 konsekvenser för individen
• liberala tankar om finanskrisen 2008
• orsaker till usa ekonomiska kris
• socialdemokratisk valaffisch
• USA nya ekonomiska politik
• usa nytt ekonomiskt system
• usa regim

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Bretton Woods, eurokrisen, finanskrisen, globala rättviserörelsen, globalisering, guldmyntfot, IMF, jämlikhet, kapitalism, keynesianism, Moderaterna, OECD, S-akademiker, socialdemokrati, välfärdsstat, Världsbanken

Moderaterna vann 2006 för att man presenterade en sammanhållen politik för att ”fixa jobben”. Denna jobbpolitik finns det skäl att ifrågasätta, men för att vinna 2014 måste Socialdemokraterna ha ett trovärdigt och långsiktigt alternativ.

Moderaterna vann regeringsmakten 2006 kanske främst för att man adresserade det höga utanförskap – egentligen strukturarbetslöshet, den arbetslöshet som inte svänger med den ekonomiska konjunkturen – som präglat det svenska samhället som ett helt nytt fenomen sedan krisen på 1990-talet. Valet 2006 handlade om sysselsättning, och kärnan i den moderata reformstrategin är den så kallade jobbpolitiken: försämrade sociala trygghetssystem för att enligt teorin skapa incitament till ökat jobbsökande, tillsammans med jobbskatteavdrag för att – också det enligt teorin – sänka reservationslönerna (den lägsta lön före skatt som människor kan tänka sig att arbeta för). Men den höga arbetslösheten ligger kvar, för den beror inte på för generösa bidrag utan handlar om en strukturomvandling i världsekonomin som gör att svenska företag, om än inte alla, har svårt att stå sig i den globala konkurrensen.

Har Socialdemokraterna större chans att återta initiativet inom jobbpolitiken med fackföreningsmannen Stefan Löfven vid rodret?

Precis som SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser (2011) visat att det inte finns några vetenskapliga belägg för att privatiserad och kommersialiserad välfärd ger några kvalitetshöjande effekter, så finns det också svagt empiriskt stöd för de nya Moderaternas teori om jobbskatteavdragen som metod för ökad sysselsättning. Nyligen publicerade Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Ifau, en rapport där man efter en omfattande analys konstaterar att det sannolikt inte går att på ett trovärdigt sätt utvärdera hur avdraget, som egentligen är en skattereduktion, har påverkat sysselsättningen. Regeringens siffror över hur många jobb som skapats är en prognos grundad i en simulering, och inte ett resultat som går att utvärdera. När det parlamentariska läget efter valet 2010 satte stopp för planerna för ett femte jobbskatteavdrag, genomförde regeringen som arbetsmarknadspolitisk åtgärd istället en sänkning av restaurang- och cateringmomsen från 25 till 12 procent. Trots att Konjunkturinstitutet kritiserat finansdepartementets beräkningar på den långsiktiga effekten för att vara alltför optimistiska, eftersom åtgärden sannolikt skulle ge minskad sysselsättning i andra branscher. (Till detta kommer att varierande momssatser för olika former av konsumtion ger ett rörigt skattesystem, när allt fler bedömare snarare talar om behovet av en ny skattereform.) De kostnader i form av uteblivna skatteintäkter som jobbskatteavdragen (70 miljarder kronor) och den sänkta momsen (5,4 miljarder kronor) innebär skulle med socialdemokratiska värderingar kunna användas på ett mycket mer effektivt sätt för att modernisera svensk arbetsmarknad genom att bejaka strukturomvandling och skapa trygghet i övergången till nya jobb.

Ett strukturanalytiskt synsätt

Bakom socialdemokratins framgångar under rekordåren (den svenska beteckningen på de ekonomiskt framgångsrika åren efter andra världskrigen, då hög tillväxt och låg inflation förenades med full sysselsättning) låg en förmåga till strukturanalys, att kunna bedöma det marknadsdrivna omvandlingstryck som präglade samhället och att kunna utnyttja dess dynamik på ett sätt som bar fram de socialdemokratiska jämlikhets- och demokrativärderingarna. Med ett strukturanalytiskt synsätt ligger fokus på sociala (inklusive demografiska) och teknologiska faktorer. Den ekonomiska utvecklingen går i vågor med expansions- och stagnationsfaser, där vi efter andra världskriget såg en stor expansion på grund av bland annat petroleumbaserad massproduktion, en gynnsam åldersstruktur där en stor andel av befolkningen var i arbetsför ålder, samt den frihandel och de investeringar i välfärd som möjliggjordes genom Bretton Woods-avtalet. 1970-talets kriser följdes av avregleringar av kapital- och arbetsmarknaderna, samt en teknologisk revolution där vi ser framväxten av snabb elektronisk kommunikation och möjligheter att lagra enorma mängder information.

Den informations- och kommunikationsteknologiska revolutionen slog igenom i full skala först vid nittiotalets mitt, och möjliggjorde stora produktionsomläggningar och produktivitetsökningar. Samtidigt började de kraftigt ökade flödena av finansiellt kapital över nationsgränser få betydelse också i den reella ekonomin: dels genom det institutionella kapitalets ökade betydelse, till en dominerande del tjänstemannastyrda pensions- eller försäkringsfonder, dels en mycket kraftig expansion av utländska direktinvesteringar. 1980 uppgick de senare, samlat över hela världen, till 571 miljarder US-dollar – ett belopp som 2005 stigit till 10.671 miljarder US-dollar. Av avgörande betydelse är också Östeuropas, Kinas, Indiens och Brasiliens integration på en för första gången sedan 1917 enhetlig världsmarknad. Precis som på 1950- och 1960-talet – och i motsats till 1970- och 1980-talet – har världshandeln sedan 1990-talet ökat snabbare än världens samlade BNP-tillväxt.

En näringspolitik för kunskapssamhället

Alla dessa omvälvningar i världsekonomin får naturligtvis också konsekvenser för arbetsmarknaden och för vilken politik som är möjlig att föra. Anledningen till att det talas så mycket om en tjänsteekonomi är framför allt att industriföretagen har fokuserat på kärnverksamheten och att det krävs allt mer tjänster för utveckling, produktion, försäljning och marknadsföring. Det innebär att varje industrianställd i dag sysselsätter dubbelt så många i tjänstesektorn som för 35 år sedan. Exportindustrin utgör 50 procent av BNP. En konkurrenskraftig industri är en viktig faktor för tjänstesektorns tillväxtkraft, och en väl utvecklad tjänstesektor är en viktig förutsättning för industrins konkurrenskraft.

Det som krävs för att lyfta Sveriges ekonomi är inte subventioner av restaurangnäringen eller av hushållsnära tjänster, inte heller att försämra trygghetssystemen i sådan grad att arbetslösa förvisas till fattigdom, utan viktiga investeringar bland annat i forskning, humankapital, infrastruktur och reella tillgångar för att främja den i globaliseringen starkt konkurrensutsatta industrin. Där finns också nyckeln till en verklig grön omställning av samhällsekonomin.

Krönikan publicerades hos S-akademiker.

Inkommande söktermer

• ha du råd med skatter
• har vi råd med arbetslösheten?
• sns-rapporten
• Sveriges ekonomin går ner om socialdemokraterna vinner 2014
• thomas svensson jobbar
• varför har vi inte råd att arbeta

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Bretton Woods, globalisering, jobbpolitik, jobbskatteavdrag, kunskapsekonomi, Moderaterna, restaurangmoms, S-akademiker, skattepolitik, socialdemokrati, Stefan Löfven, strukturomvandling, tjänsteekonomi, utanförskap

I min andra krönika för S-akademiker lyfter jag behovet för socialdemokratin att ta fram ett nytt övergripande reformprogram för medellång sikt. Göran Perssons gröna folkhem skulle passa bra som samlande idé för ett sådant program.

Moderaterna lyckades vända sitt katastrofval 1998 på 15 procent till en valseger 2006, och till att i dag vara Sveriges opinionsmässigt största parti, genom att lämna systemskiftesretoriken och förnya sig. Som Irene Wennemo och Katrine Kielos konstaterat åstadkom inte Moderaterna denna förnyelse i första hand genom Per Schlingmanns kommunikationsstrategi, ett PR-trick för att dupera väljarna, utan genom de politiska arbetsgrupper Anders Borg koordinerade. Arbetsgrupperna omvärderade hela den moderata politiken, det vill säga den reformstrategi man använder för att uppnå de långsiktiga målen.

Under sin första tid som statsminister lanserade Göran Persson idén om ett grönt folkhem.

För att komma tillbaka som samhällsbyggaren och den självklara mitten i svensk politik måste Socialdemokraterna åstadkomma någonting liknande, varken mer eller mindre. Det duger inte att hugga på regeringen utan att komma med genomtänkta alternativ. Det duger inte att gnälla på medierna för att de är regeringstrogna. Och det duger inte att bedriva krypskytte i det egna partiet. Vi måste, som Johannes Åsberg skrivit, utveckla ett reformprogram för hur vi vill att Sverige ska se ut om, säg, tio-femton år. Ett reformprogram som överbryggar avståndet mellan de tidlösa visionerna och de konkreta, dagspolitiska sakfrågelösningarna. Ungefär som tidigare generationer av socialdemokrater mer eller mindre tvingats till.

Folkhemmet och det starka samhället

Det är inte första gången socialdemokratin befinner sig i kris, även om såväl omständigheterna som de uttryck det tagit sig har varit olika från gång till gång. Demokratiseringen av den svenska statsmakten, en process där arbetarrörelsen var pådrivande tillsammans med liberalerna och kvinnorörelsen, orsakade under 1900-talets första decennier en förskjutning av makten inom själva socialdemokratin. Agitatorer och föreningsmänniskor fick ge plats för ombudsmän och kommunpolitiker. Med införandet av allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män, 1921, inleddes den långa dominans partiet haft i svensk politisk nutidshistoria. Men det var inte utan interna slitningar. Från att ha uppkommit som del av ett bredare folkligt svar – tillsammans med nykterhets- och frikyrkorörelsen – på missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling, skulle arbetarrörelsen nu med ”den borgerliga staten” som verktyg omdana detta samhälle. Först med Per Albin Hanssons folkhemstal, 1928, förmådde Socialdemokraterna sätta den politiska agendan och styra samhället i ny riktning. Det var ett brett, ganska spretande och inte sällan experimentellt politiskt program som kunde sjösättas tack vare den så kallade kohandeln med Bondeförbundet (som sedan 1957 hetat Centerpartiet). Uppgörelsen gjorde att regeringen fick en stabil riksdagsmajoritet bakom sig. Det lade grunden för ett långsiktigt reformarbete.

Efter andra världskriget krisade socialdemokratin igen. 1944 utarbetade en grupp ledd av finansminister Ernst Wigforss och med mandat från både Socialdemokraterna och LO det så kallade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram – med aktiv finanspolitik, priskontroll och jordbruksreform som några av inslagen. Men världsekonomin tog en annan vändning än förväntat och programmet med sina 27 punkter antogs aldrig. Under femtiotalet, liksom på tjugotalet, var socialdemokratin vilsen. Vändningen kom med ATP-striden, där Tage Erlanders idé om det starka samhället föddes. Tillsammans med den så kallade Rehn-Meidnermodellen, ett ekonomiskt ramverk som tagits fram av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner och vars syfte var att utnyttja strukturomvandlingen för arbetarrörelsens egna mål, blev det grundbulten för ett socialdemokratiskt program som kunde förena jämlikhet med ekonomisk utveckling. Programmet bar ända in på sjuttiotalet, med de stora reformer för jämställdhet och arbetsrätt som Olof Palme drev igenom innan Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten.

Framtid för Sverige

Efter fyrtio år av så gott som oavbrutet socialdemokratiskt styre fick Sverige år 1976 sin första borgerliga regering i efterkrigstid. En minst sagt skakig tid följde, beträffande såväl regeringsmakten som landets ekonomi. 1981 skrev en grupp med Ingvar Carlsson som ordförande ett handlingsprogram kallat Framtid för Sverige. Efter att det antagits av både Socialdemokraterna och LO kom det att bli underlag för den regering som tillträdde efter riksdagsvalet 1982. Utgångspunkten är en analys av den strukturkris i världsekonomin som inleddes vid sjuttiotalets början. 1971 övergav USA det så kallade Bretton Woods-systemet – en internationell överenskommelse sedan fyrtiotalet för att reglera finanskapitalet, och främja frihandel på den internationella arenan såväl som en expansiv välfärdspolitik på den nationella. 1973 kom den första oljekrisen, då Opecländerna som följd av Oktoberkriget samma år vägrade sälja olja till de länder som stöttat Israel mot Egypten och Syrien. Produktiviteten gick ned, den internationella handeln minskade och arbetslösheten steg kraftigt, samtidigt som inflationen sköt i höjden.

De svenska Socialdemokraternas krisprogram omsattes i praktiken av Kjell-Olof Feldt genom den tredje vägens politik. Bland annat innebar den en serie avregleringar, samt det för socialdemokratin nya greppet att låta näringslivets vinster vara navet i ekonomin. Sverige tog sig igenom den ekonomiska krisen utan att arbetslösheten ökat så mycket som i andra länder. Men avregleringarna ledde till en ny kris i början av nittiotalet. Det var först efter Göran Perssons budgetsanering som svensk ekonomi blev så så stark som i dag, till priset av stora nedskärningar i välfärdssektorn. Dessutom har en hög strukturell arbetslöshet bitit sig fast, främst för att nittiotalets förskjutningar i världsekonomin gjort att svenska företag – om än inte alla – har svårt att stå sig i den globala konkurrensen.

Ett grönt medborgarhem för vår tid

Det är uppenbart att socialdemokratin står inför ett skriande behov av en ny stor omprövning, så som man gjort vid flera tillfällen under nittonhundratalet. När det nu är dags att ta fram ett nytt partiprogram, för att ersätta det som antogs 2001 och som gäller i dag, tror jag det finns anledning att se det som del i ett större programarbete. Det program som ska antas på kongressen i Göteborg 2013 är inte vilket socialdemokratiskt partiprogram som helst. Huruvida socialdemokratin på nytt kan göra sig gällande på allvar, eller reduceras till ett 15-procentsparti utan större betydelse för samhällsutvecklingen, det är avhängigt av att vi förmår ta fram ett nytt övergripande reformprogram – likt folkhemsprojektet, det starka samhället och den tredje vägen. Vår generations uppgift är inte mer blygsam än så.

Under sin första tid som Socialdemokraternas partiledare och Sveriges statsminister lanserade Göran Persson en vision om vad han kallade det gröna folkhemmet. Det börjar bli dags att omsätta denna vision i en konkret reformstrategi. En sådan måste gripa över en rad politikområden och ta sikte mer än någon eller ett par mandatperioder in i framtiden. För att underlätta policyarbetet kan det hjälpa att ha de ekologiska, de ekonomiska och de sociala aspekterna med sig. Sverige måste åter ta täten i den globala klimatomställningen. Det ska inte ses som en uppoffring och en kostnad, utan som något vilket skapar ett innovationstryck som driver på ekonomin och möjliggör investeringar för att åter sätta den fulla sysselsättningen på dagordningen som ett realistiskt mål. Livslångt lärande, från förskola till högre utbildning och genom hela arbetslivet, och reala tillgångar i form av infrastruktur, grön energiproduktion och bostäder för alla bildar ryggraden i en kunskapsekonomi där strukturomvandlingen kan utnyttjas i riktning mot ökad jämlikhet. Vi måste sätta fokus på det sociala medborgarskapet. Ett samhälle med ökande ekonomiska klyftor är inte ett sammanhållet samhälle. Det är inte ett samhälle där alla människor kommer till sin rätt, utan ett där det sociala arvet i alltför hög utsträckning avgör medborgarnas livschanser. I det goda medborgarhemmet finns inte utanförskap, och det gemensamma bästa sätts framför särintressens kortsiktiga profit. Detta måste vara socialdemokratins raison d’être.

Krönikan publicerades hos S-akademiker.

Inkommande söktermer

• göran persson
• det gröna folkhemmet
• gröna folkhemmet
• anders borg
• svenska politiker
• svensk politiker
• politikers tankar om sveriges ekonomiska samhälle
• göran perssons gröna folkhem
• göran persson foto
• göran persson budgetsanering

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Borg, det starka samhället, Ernst Wigforss, folkhemmet, Göran Persson, gröna folkhemmet, Kjell-Olof Feldt, Olof Palme, Rehn-Meidner-modellen, S-akademiker, tredje vägen

Jag har skrivit en krönika för S-akademiker, en webbplats som startats av Tjänstemännens socialdemokratiska förening här i Göteborg. Krönikan tar ännu ett grepp på den förvisso uttjatade frågan om Socialdemokraternas kris.

För ungefär ett år sedan gick jag med i Socialdemokraterna. De inre skälen och de yttre anledningarna samverkade till mitt beslut att lösa partibok. Jag hade sedan en tid tillbaka börjat fördjupa mig i det arv av resultatpolitik och den idétradition som bär socialdemokratin, till den grad att det gick upp för mig att en strävande pragmatism och en solidaritetsdriven reformism är den grund i politiken som jag står på. Det var de inre skälen. Just för ett år sedan var de yttre omständigheterna särskilt gynnsamma för att locka mig till partiet: Den historiskt exceptionella valförlusten öppnade ett fönster av tid där allt var möjligt. Partiledaren avgick och krisen lyfte taket på en offentlighet där socialdemokratin kunde prövas från grunden. För mig var lockelsen, själva den intellektuella utmaningen, omöjlig att motstå.

Håkan Juholt, Socialdemokraternas partiledare sedan mars 2011.

Sedan stängdes fönstret. Det blev uppenbart först i blåsvädret kring Tommy Waidelichs skuggbudget och Ilmar Reepalus utspel om temporärt medborgarskap. I den fulla stormen kring Håkan Juholts hyresersättningar och reseutlägg blev det rent påträngande. Offentligheten – medierna och vi själva – upptogs av personfrågor och frågor om hur partiet fungerar. Politiken hamnade i skugga.

I själva verket framstår det i efterhand som tydligt att höstens prövningar må ha varit akuta, men de är inte det grundläggande problemet. Snarare står roten till det onda att finna i slutet av mars. Håkan Juholt valdes till ny partiledare av en extrainsatt kongress, och med sitt linjetal stod han stadigt i socialdemokratins mittfåra. Jag såg talet på STV Play och skickade sms till vänner som var på kongressen: ”Det här blir bra!” Problemet är inte valet av just Juholt. Problemet är att vi fäste alla våra förhoppningar till en partiledare som skulle bära våra idéer och våra värderingar. Men det kan inte en enda människa göra. Det kan bara vi göra. Vi alla, tillsammans.

Den intellektuella stimulans som lockade mig till partiet känns i dag inte lika levande. Jag tror inte att det var i besvikelse över att medierna och opinionen inte sveptes med av Juholts retoriska förmåga som rösterna tystnade. Snarare var det den outtalade, kanske rentav omedvetna förhoppningen, redan där i mars, att ledarskap skulle lösa socialdemokratins kris som fick den prövande idédebatten att mattas av. Kritiker har sagt att partiet vände sig inåt, men det tycker jag inte fångar problemet. Det är som att man ville invänta ledarens utpekande av färdriktningen. Man ville inte undergräva hans tolkningsföreträde.

I sitt tal till förtroenderådet i december underströk Juholt vikten av att låta många röster höras. En programkommission har tillsatts, med Lars Engqvist och Marika Lindgren Åsbrink som sekreterare, som ska samordna framtagandet av ett nytt partiprogram till kongressen om ett år. Glädjande nog låter de arbetet utgå från den rapport som Kriskommissionen lade fram efter valförlusten 2010. Låt oss nu lägga det gångna året bakom oss och återuppta den stimulerande idédebatten.

Lägg inte energin på att klaga på regeringstrogna medier. Det må vara befogat, men tjänar inte mycket till. Lägg heller inte allt för mycket energi på att hugga på regeringen varje gång den gör fel. Det är självklart att regeringens politik inte kan vara Socialdemokraternas. Men att springa på varje boll tar för mycket kraft och får oss att framstå som gnällspikar utan någon egen agenda. Använd hellre energin till att utveckla vår politik. Se motgångarna som utmaningar och låt 2012 vara möjligheternas år.

Krönikan publicerades på S-akademiker.se. Läs också Johannes Åsbergs krönika från förra veckan.

Inkommande söktermer

• kom kom kom ide som som som

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Håkan Juholt, Ilmar Reepalu, Kriskommissionen, Lars Engqvist, Marika Lindgren Åsbrink, medborgarskap, mediekritik, Programkommissionen, Socialdemokraterna, Tjänstemännens socialdemokratiska förening, Tommy Waidelich

Det är alltid med en känsla av nystart som jag skriver det första blogginlägget för ett nytt år. Jag tyckte det var lite kul att gå igenom vad jag skrivit vid tidigare års början, för lite extra inspiration.

Hösten 2004 gick jag med i föreningen Vägval Vänster, VVV, sedan jag uppfattat den som en ambition att samla en bred vänster – såväl utomparlamentarisk som partibunden, men överskridande de begränsningar som partipolitiken ofta reser. Att föreningen uppstått som följd av en intern konflikt inom Vänsterpartiet var jag endast vagt medveten om. Under större delen av våren 2004 hade jag befunnit mig på resande fot som backpacker i Latinamerika och hade missat det mesta av den debatt som omgav valet av Lars Ohly till partiledare.¹ Mitt första inlägg på VVV:s debattsajt publicerades den 28 februari 2005. Efter en essä om humanismen, från september 2004, är det den första text man kan hitta här på bloggen. Till en början använde jag bloggen mest som arkiv.

Wallerstein och den gamla vänstern

Föreningen Vägval Vänster.

Sedan början av tjugoårsåldern, ungefär i samband med att jag inledde mina universitetsstudier hösten 1999 och i högre grad än tidigare började reflektera kring mina politiska uppfattningar, har jag uppfattat mig som tillhörig någon form av frihetlig vänster. Det första inlägg jag skrev för Vägval Vänsters debattsajt, ”Låt VVV vara ett forum för systemkritiska röster”, är präglat av influenser från de rörelser för global rättvisa som sedan Porto Alegre 2001 samlats kring sociala världsforum (World Social Forum) och från vänsterintellektuella som Immanuel Wallerstein och Jürgen Habermas. Jag var sedan ett par år tillbaka en uppskattande läsare av tidningen Arena – som jag uppfattade som något mindre förenklande och förutsägbar än Ordfront Magasin som jag tidigare prenumererat på. I inlägget argumenterar jag för en mer konstruktiv syn på Europeiska unionen än den som vanligen präglade vänstern och de gröna, för en konfrontativ dialog med liberaler syftande till att få dem att leva upp till sina ideal samt för ett närmande till den globala rättviserörelsen.

Främst var det nog Wallerstein som influerade mitt politiska tänkande vid den här tiden.² Bland annat hävdar denne att den gamla vänstern – det vill säga såväl socialdemokrater som kommunister före 1968, då ett nytt slags vänsterrörelse anses ha sett världens ljus – drevs av en tvåstegsstrategi: Först ta över regeringsmakten, antingen genom parlamentarism och demokratiska val, eller genom statskupp. Därefter förändra samhället genom att med regeringsmakten driva igenom sin politik. Wallerstein hävdar att 1968 var en misstroendeförklaring mot denna strategi. Den gamla vänstern har, menar han, misslyckats med strategins andra steg: Att förändra samhället. Nu är jag inte längre så säker på om jag håller med honom på den punkten. Socialdemokratins Sverige är ett utmärkt exempel på hur den gamla vänstern faktiskt har lyckats, genom långsiktiga reformer, att styra samhällsutvecklingen mot mindre ojämlikhet och bättre förutsättningar för individernas fria utveckling. 2005 kunde jag inte tänka mig att rösta på Socialdemokraterna. Delvis var det för att jag delade Wallersteins uppfattningar.

Men vi ska komma ihåg att även om den gamla vänstern försökte förändra samhället, så var den också formad av den samtid i vilken den verkade. Socialdemokratins fyrtioåriga nedgång hänger intimt samman med att samhället sedan sextiotalet förändrats på ett sätt som socialdemokratin på något sätt misslyckats med att greppa. Det handlar om såväl de organisatoriska förutsättningarna som den idépolitiska hegemonin och de socioekonomiska villkoren. Om socialdemokratin på nytt ska kunna göra sig gällande, så som den en gång gjort, så måste ett nytt socialdemokratiskt landskap växa fram.

Vad är vänster i dag?

Johan Lönnroth

På sätt och vis var det nog Vägval Vänster – eller mer specifikt: Johan Lönnroth – som gjorde mig till socialdemokrat, även om jag inte fattade det då. Idémässigt är Vänsterpartiet, trots en del retoriska övertoner hos vissa av dess medlemmar, i allt väsentligt ett socialdemokratiskt parti. Olof Palme skulle i dag sannolikt ha varit vänsterpartist, om det inte varit för en liten men mycket betydelsefull sak: den förkärlek för att vara i opposition som är så stark i partiets tradition. Kanske var det också det här – mer än motsättningar mellan vänster och höger, eller mellan statssocialism och frihetlig socialism – som var den springande punkten i konflikten mellan så kallade traditionalister och förnyare, yngre partiarbetare och äldre förtroendevalda, som gav upphov till bildandet av föreningen Vägval Vänster. ”Politik är grovarbete. Man blir skitig och man får kompromissa med verkligheten.” Orden kommer från en vänstersosse. Men de är också en träffande motivering till det samarbete mellan Vänsterpartiet och den socialdemokratiska regeringen som var en förutsättning för budgetsaneringen på nittiotalet. Den yngre generationen av vänsterpartister, de så kallade traditionalisterna, kunde inte förlåta Johan och andra så kallade förnyare för detta samarbete.

Också det första inlägget från 2006 är en debattartikel publicerad hos Vägval Vänster, ”Var finns ‘den nya vänstern’?”. Där resonerade jag kring höger/vänsterskalan, kring staten, marknaden och civilsamhället, samt kring klassbegreppet. Läst i efterhand är det mest intressanta i texten det som handlar om själva etiketten vänster. Och där är det inte så mycket sånt jag skrev, som det jag refererade till i en tidigare artikel av Alternativ Stads Jan Wiklund (hans artikel går tyvärr inte längre att hitta, men han har nyligen fört liknande resonemang på temat). Jans artikel verkar ha gjort djupare intryck på mig, eller slagit an en ton hos mig, för jag har själv på min blogg argumenterat kritiskt kring etiketter som socialist, vänster, feminist, etc., som ett slags identitetsmarkör. Under VVV-tiden kunde jag referera till mig själv som socialist, i dag är jag tveksam till att ens kalla mig vänster. Precis som Jan skriver är det viktiga inte vad man kallar sig, utan vilket sakligt innehåll man argumenterar för. Att vara traditionell, arbetarklassvurmande socialdemokrat kan vara identitetspolitik – eller snarare: livsstilspolitik – om det till exempel handlar om att klä sig i flanellskjorta, dyrka Bruce Springsteen och tycka att dricka kaffe på partimötena är det bästa man kan göra för att föra arbetarklassens sak framåt. Men det är inte det som varit nyckeln till socialdemokratins framgångar, utan något som Jan lyfter fram: intressepolitik. Socialdemokrati har inte handlat om att ”vara vänster” – eller ens om att värna om de mest utsatta och att hata kapitalismen – utan det har handlat om att se intressen som förenar breda befolkningsskikt, nedifrån och upp, och att föra en politik som tillvaratar dessa intressen. Idéutveckling är viktigt, men det avgörande är att göra denna analys av intressen.

GMO och den ”naturliga” miljörörelsen

Det var under VVV-tiden som jag gick med i Miljöpartiet, även om jag röstade på MP redan 2002 (som följd av en kvällskurs i ekosofi). Vi var fler som lockades över dit, och kanske inte i första hand på grund av miljöpolitik – utan snarare för att MP med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som språkrör kommit att inta ungefär den position som Vänsterpartiet hade ett par mandatperioder tidigare: för radikal samhällsförändring, men utan alltför mycket av de retoriska övertoner som V-traditionalisterna stod för.

GMO enligt Greenpeace.

Om det är någonting i miljörörelsen som präglats av retoriska övertoner, och kanske inte  alltid så mycket kunskapsbas, så är det hållningen till genmodifierade organismer, GMO. Tillsammans med en annan VVV-aktiv, Maria Hagberg (som dock valde att engagera sig i Feministiskt initiativ och inte Miljöpartiet), gav jag mig in i en debatt om GMO i Göteborgs fria tidning. I debatten, som jag sammanfattade här på bloggen i början av 2007, deltog även Kathleen McCaughey, GMO-talesperson för Greenpeace, Lars Igeland från Jordens vänner, samt Vänsterpartiets Anja Karlsson Franck. Maria och jag var i våra inlägg kritiska till hur storföretag som Monsanto skaffar sig monopol på utsäde genom patent på GMO, och hur de utnyttjar denna position på ett för mer eller mindre fattiga småbönder destruktivt sätt. Men vi menade också att debatten om GMO försvåras av att inte minst Greenpeace använder sig av en religiöst färgad retorik om GMO som någonting ”onaturligt”. Traditionell djuravel och växtförädling, som människan ägnat sig åt i tusentals år, skulle vara minst lika onaturlig. Visst finns det gröna civilisationskritiker som skulle vilja vrida utvecklingen tillbaka till innan människan blev bofast jordbrukare. Men om man inte vill det – och det finns ingen anledning – bör man nog ha en mer nyanserad syn på GMO än den kristna högern har på stamcellsforskning.

Det finns en djup motsättning i den mer filosofiskt präglade, radikala delen av miljörörelsen. Å ena sidan hävdar man att miljöförstöring grundar sig i en uppfattning om människan som skiljd från resten av naturen. Å andra sidan har man i sin tur en syn på naturen som det av människan opåverkade. Det här gör att man har svårt att ta fram lösningar som kan få legitimitet i breda befolkningslager, eftersom resonemanget draget till sin spets innebär att det bästa vore om människan aldrig hade funnits. Näst bäst vore om hon upphör att finnas. Det är den politiska sidan av problemet. Filosofiskt sett skulle jag föredra en teori som ser människan som en del av naturen – eller hellre: som en del av ekosystemen – men som genom de enorma resurser hon haft till förfogande gjort stor skada. Hon har också stora möjligheter att göra något åt detta, genom politiska beslut och genom teknikutveckling. En sådan teori, som lägger fokus inte på människan mot naturen, skulle också ge större förutsättningar för att få fram lösningar med bred politisk legitimitet. Den skulle vara filosofiskt stringent och politiskt gångbar. Jag kallar en sådan teori för en generaliserad ekologism.

Fortsättning följer.

Rekommenderad läsning

• Euron – kris för politiken, kris för demokratin?
  publicerad på Storstad
• Eurokris och vintertid
  publicerad på Vi Har Räknat På Det Här | viharraknatpadethar.se
• Finansmarknaderna som konst - mer samhällsfarligt än Piss Christ
  publicerad på Isobels text och verkstad
• "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label", del tre i en serie om antimarknader och banker
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Storleken har betydelse, del två i en serie om antimarknader och banker
  publicerad på Isobels text och verkstad
• ”Det finns ju en anledning till att man har en verksamhet i aktiebolagsform. Det ska inte drabba en själv om det går åt helvete.”
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Frimarknadsstalinism: “Det handlar bara om att övervaka det bättre”
  publicerad på 99, our 68
• Nej moderatkvinnor – sämre inkomstutveckling för kvinnor än för män främjar inte jämställdhet
  publicerad på Lena Sommestad

Inkommande söktermer

• greenpeace GMO
• genmodifierade organismer
• gmo villkor
• hur går gmo till
• tidigare tiden
• växtförädlad tomat

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om ekologism, ekosofi, GMO, Greenpeace, Immanuel Wallerstein, Jan Wiklund, Johan Lönnroth, Maria Hagberg, Miljöpartiet, miljörörelsen, socialdemokrati, tredje vänstern, Vägval Vänster, Vänsterpartiet

Noter

1. Jag var medlem i Ung vänster något år i slutet av 1990-talet, men har aldrig varit medlem i partiet. Första gången jag fick rösta, 1998, blev det Vänsterpartiet, men sedan 2002 har min röst gått till Miljöpartiet. Efter valet 2010 gick jag över till Socialdemokraterna.
2. Lite senare översatte jag ett par texter av honom för Vägval Vänsters webbplats, och ett år senare skrev jag en recension av ett par av hans böcker för Arena.

När det slog mig att jag inte kommer skriva något mer blogginlägg i år, ville jag istället i vanlig ordning summera räkenskaperna. Det har varit ett gott år men ganska medelmåttigt vad bloggandet beträffar.

Sett till antalet inlägg ligger 2011 på ungefär på samma nivå som 2010, 30 respektive 35 st., och det är en nivå jag kan leva med och som troligen kommer att vara ganska oförändrad för nästa år. Mindre nöjd är jag med att jag inte lyckats åstadkomma så mycket idéutveckling under det gångna årets bloggande. Särskilt påtagligt blir det i en jämförelse med föregående år, då jag fördjupade mig i socialdemokratin – och överraskade mig själv med insikten att det är där jag ideologiskt hör hemma. Det är något orättvist att göra den jämförelsen, för om 2010 för mig var något av ett ideologiskt paradigmskifte har 2011 varit mer av karaktären normalvetenskap, men jag hoppas att 2012 bjuder på något större upptäckter.

Med det sagt går vi över till verksamheten.

Miljöpartiet och grön ideologi

Vid årets början var jag fortfarande medlem i Miljöpartiet de gröna. Under årets lopp blev det elva inlägg med anknytning till partiet eller till grön ideologi. Det började i januari med att jag uttryckte min irritation över den tillväxtkritiska debatten. I mitt tycke har den varit lite för mycket inriktad på att kritisera och problematisera tillväxt och för lite inriktad på att komma med alternativ, om än trevande och försiktiga, som pekar i den riktning man vill ta. (Tråkigt nog känns det som att debatten nu inte har skiftat över från det ena till det andra, utan att den snarare har runnit ut i sanden.) I juni återkom jag till frågan om tillväxt, efter att ha läst en intervju med Naturskyddsföreningens Svante Axelsson. Han gav uttryck för ett synsätt som jag delar – att vi behöver skapa institutioner som främjar solidaritet. Kanske kan 2012 bli året då vi får en konstruktiv diskussion om en socialt och ekologiskt hållbar ekonomi?

Hur skapar vi institutioner för en ekonomiskt, socialt och ekologisk hållbar utveckling?

Under våren höll Miljöpartiet kongress, där man bytte ut sina båda språkrör och sin partisekreterare. Redan i januari förutsåg jag att det skulle bli Gustav Fridolin, Åsa Romson och Anders Wallner som efterträdare till Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Agneta Börjesson. Jag gav uttryck för viss skepsis inför Fridolins ambition att etablera MP som den nya mitten i svensk politik, något som jag återkom till med ett inlägg i september. För att på allvar bli en tredje kraft i svensk politik duger det inte att, skickligt eller nervöst, navigera i förhållande till de två stora: Socialdemokraterna och Moderaterna. Snarare måste man definiera sig i kraft av sig själv och se till att andra förhåller sig till det. Konsten att erövra mitten handlar inte om triangulering, det handlar om att erövra makten att sätta dagordningen – problemformuleringsprivilegiet, med Lars Gustafssons uttryck. (Och det ska sägas att MP inte varit så dåliga på det.)

I februari fortsatte jag på ett liknande spår som i diskussionen om tillväxtkritik. Jag ville gå bortom striden mellan fundis och realos – eller dogmatiker och opportunister, för att dra de pejorativa benämningarna till sin spets – och slog ett slag för en pragmatism i vad jag menar är ordets rätta bemärkelse. Det vill säga en politisk hållning som sätter sitt fokus på resultat mätt mot givna mål, snarare än vare sig principer utan handling eller kompromisser utan ideal. Just målen för grön politik diskuterade jag senare samma månad. Utifrån en debatt mellan S-studenters Kajsa Borgnäs och Grön ungdoms Maria Ferm försökte jag därutöver skissa mig fram till en möjlig grund för grön rättighetsteori, dock utan att komma särskilt långt.

I mars tog jag upp initiativet från MP:s partistyrelse att hålla rådslag för att utveckla partiets politik inom dels energiområdet, dels vad som då sades skulle handla om välfärdens framtid. (Senare skulle det sistnämnda riktas om mot tidspolitik – ett brett grepp om frågor som livspusslet, arbetstid, etc.) Jag var försiktigt positiv. Delvis som förlängning av inlägget om mål för grön politik undrade jag senare i mars om inte MP kan ses som ett vänsterliberalt snarare än ett i snävare bemärkelse grönt parti.

I maj tog jag min utgångspunkt i vårens skuggbudget från MP. Jag argumenterade mot avdraget för hushållsnära tjänster och subvention av restaurangnäringen genom sänkt moms, som jag menar är tveksamma prioriteringar för en långsiktig och ekologiskt bärkraftig ekonomisk politik. Medan detta – den ekonomiska politiken – är i mina ögon MP:s svaga område, så var de starka sidorna i fokus för den avskedstext jag skrev i oktober till det parti som jag under fem års tid varit medlem i. Genom att extrapolera dessa skissade jag konturerna av det ideala gröna parti som jag skulle ha svårare att lämna.

Fördjupningar i socialdemokrati

Någon gång under vintern blev jag medlem i Socialdemokraterna. Föregående års bloggande på temat fick sin fortsättning i tio inlägg under 2011. I januari, innan mitt partibyte, gjorde jag lite reflektioner kring Anthony Giddens Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (1998, på svenska från Atlas 1999). Den gången tog jag upp globalisering som strukturomvandling, framför allt sådan den tagit sig uttryck sedan nittiotalets mitt. Jag återkom till Giddens bok i mars, då angående den individualisering han ser som en utmaning mot traditionell socialdemokrati. Tanken är att återkomma till boken med åtminstone ytterligare tre inlägg: om vänster och höger, politikens arena och ekologiska frågor.

I april kom jag ut som socialdemokrat. Det var med ett inlägg där jag tog min utgångspunkt i de hinder som jag sett för att gå med i partiet: migration, ekologi, expertstyre och integritet. Jag tror att det är politikområden där det finns särskilt stor anledning att ompröva den förda politiken och utveckla ideologin. Resonemanget kan ställas mot det inlägg jag skrev i september som redogörelse för min resa från frihelig socialism, via vänsterliberalism, till socialdemokrati.

I maj skrev jag det första av två inlägg som jag i efterhand ångrar, eftersom de var ganska meningslösa. Det första var en reflektion kring rörelsen som ett slags kollektiv tankesmedja. Jag tyckte – och tycker fortfarande – att det borde finnas något slags samordning mellan de olika utredningsavdelningar, redaktioner, nätverk och klubbar som redan existerar. (Lite roligt är det att den sedan sommaren nya ordföranden för Arbetarrörelsens tankesmedja lyfter samma tanke i höstnumret av Tiden.) Det andra inlägget, från oktober, tog sin utgång i socialdemokratins svajiga förmåga att locka intellektuella.

I juni skrev jag för anrika nättidskriften Alba en recension av Evert Svenssons bok Vägen ut ur fattigdomen (2010). Svensson, som själv var riksdagsledamot för Socialdemokraterna under trettio års tid och ordförande för Broderskapsrörelsen (i dag kallad Socialdemokrater för tro och solidaritet) nästan lika länge, har ur sitt perspektiv skrivit den svenska välfärdsstatens historia. Samma månad lät jag mig influeras av reformismens just nu kanske främsta teoretiker, Anders Nilsson och Örjan Nyström, när jag i ett inlägg ifrågasatte tesen om den klassiska socialdemokratins keynesianska prägel. Dessa influenser kommer till uttryck också i ett inlägg från september där jag gav mig in på arbetsmarknadspolitik, och där Rehn-Meidnermodellen ställs mot Anders Borgs arbetslinje och procykliska finanspolitik. I november började jag i ett första inlägg av tre att skriva historien om socialdemokratins århundrade. Med början i rösträttens fulla införande, 1921, lämnade jag tråden hängande vid Andra världskrigets slut.

Spridda skurar

I juni tryckte jag ut hela fem inlägg som inte passar ihop så väl med de övriga under året. Det första av dessa var ett experimentellt försök att finna en ny form för bloggande som mer kan liknas vid Friedrich Nietzsches miniessäer än kommentarer till aktualiteter. Detta första och hittills enda försök handlade om den förmoderna föreställningen om gudomlig hierarki, som kontrast till idén om social rörlighet.

Tibets flagga

Tre av junitexterna var gamla utkast till blogginlägg som jag såg till att skriva färdigt – om än inte fullt så färdigt som jag ursprungligen tänkt mig. En av texterna var mina tankar kring Owe Wikströms bok Sonjas godhet, en handlade om Tibetfrågan mot en historisk bakgrund och den tredje var en kort redogörelse för den grekiska filosofen Lucretius aleatoriska (slumpbetonande) ontologi. I juni lade jag också ut merparten av en essä om utopismens idéhistoria som jag skrev under min studietid i Karlstad.

Utvärdering och framåtsyftning

Vid årets början luftade jag några spekulationer om vad som kunde komma att prägla bloggen 2011. Jag var ganska säker på att min idé om att samla ihop gamla texter för utgivning i bokform skulle bli en av dessa teman. Nu blev det inte så, eftersom det projektet av olika skäl legat på is. Tiden får utvisa om den rätta metaforen snarare är runnit ut i sanden. Kanske är det inte rätt sak att prioritera, även om det skulle vara kul.

Jag anknöt också till ett tidigare inlägg där jag samlat upp massa lösa trådar som blivit liggande under åren som jag bloggat, och trodde att åtminstone några av dessa skulle bli till texter under året. Så blev det också – inläggen om grön ideologi, Lucretius och Sonjas godhet kan uppfattas så – även om det återstår gott om uppslag att göra någonting av. Kanske blir det några  inlägg av det slaget nästa år.

Högst troligt såg jag det som att mitt utforskande av socialdemokratin som idéströmning och politisk praktik skulle fortsätta under 2011. Så blev det också, till den grad att det i efterhand känns något ospännande. Planen att skriva en liten essäsamling om grön ideologi övergav jag däremot ganska tidigt på året. (I efterhand känns det lite märkligt att det för mig var en sådan självklarhet, så kort tid innan mitt partibyte, att stanna kvar i MP). Vem vet om det kan bli en bok om socialdemokrati istället?

Lite senare på våren gav jag uttryck för mina önskemål att fortsätta på serien texter utifrån läsandet av Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988) och Anthony Giddens Tredje vägen (1998). Jag nämnde också att jag skulle vilja skriva någonting om Alf Hornborgs essäsamling Myten om maskinen (2011), samt att jag vill spinna vidare på mitt inlägg om socialdemokratins baksidor. Förhoppningsvis kan allt detta bli av under  2012. Jag är också sugen på att läsa och skriva om böcker av socialdemokratins kärleksfulla kritiker – som Yvonne Hirdman och Olle Sahlström – samt lite mer oväntade, men likväl fascinerande tänkare som Friedrich von Hayek, Karl Popper och Joseph Schumpeter. Det känns som ett bra sätt att förhindra att bloggens idéutveckling stagnerar.

Min blogg har en sida på Facebook. Där lade jag i juni upp en enkät om önskemål på bloggens framtida inriktning. Det gav gott resultat, och jag ska anstränga mig att efterleva detta. Det innebär att jag ska lägga fokus på i första hand politisk-filosofiska reflektioner för långsiktig ideologiutveckling, och i andra hand diskussion av politiska sakfrågor med konkreta förslag till reformer. Kopplingen mellan aktuella sakfrågor och politisk-filosofiska resonemang ska vara tydlig. I viss mån kommer jag också att göra filosofiska undersökningar med förankring i den bredare idéhistorien. Hoppas ni är med mig under året som stundar!

Rekommenderad läsning

• Rapport från en SNS-konferens om friskolor
  publicerad på Ekonomistas
• Den ökande ojämlikheten måste stoppas!
  publicerad på Visionerna
• Förtroenderådet (S): Mot en ny ekonomisk politik
  publicerad på Lena Sommestad
• Privatiseringen av Stockholms gallerior - en studie i fuck-ups
  publicerad på Alliansfritt Sverige
• Om socialkonservatism
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Om Waidelich strukturreformistiska anslag och Socialdemokraternas nya ekonomiska politik
  publicerad på Markus Blomberg
• Dags att inrätta en forsknings- och utvärderingsombudsman?
  publicerad på Ekonomistas

Inkommande söktermer

• räkenskaper
• att summera ett år
• lägga in föregående års räkenskaper
• tibet erövras

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Wallner, Anthony Giddens, Arbetarrörelsens tankesmedja, Åsa Romson, Friedrich Nietzsche, fundis och realos, Gustav Fridolin, Lucretius, Miljöpartiet, Naturskyddsföreningen, Owe Wikström, Socialdemokraterna, Tibet, tillväxt, tredje vägen, triangulering, välfärd, vänsterliberalism

Den 6 november var det 130 år sedan skräddaren August Palm höll det tal som symboliskt förde socialdemokratin till Sverige. Nittonhundratalet har på många sätt varit socialdemokratins århundrade. Varför går det så dåligt nu?

Socialdemokratin befinner sig i en djup kris. Hösten 2010 gjorde partiet med 30,7 procent sitt sämsta riksdagsval sedan Första världskrigets utbrott. Det ser inte bättre ut i resten av Europa. Tyska SPD gjorde 2009 sitt sämsta val sedan tjugotalet. Våren 2010 förlorade brittiska Labour sitt tolvåriga regeringsinnehav. De skuldtyngda EU-länderna Grekland, Portugal och Spanien hör till undantagen som styrs av socialdemokrater. Jens Stoltenbergs norska regering är det framgångsrika undantaget utanför unionen. Hösten 2011 fick han i Danmark sällskap av Helle Thorning-Schmidt, socialdemokratisk ledare för en koalitionsregering – tack vare att samarbetspartierna gick fram, för det egna partiet backade.

Den 6 november 1881 höll August Palm ett tal i Malmö under rubriken "Vad vilja Socialdemokraterna?"

Det är lätt att se krisen som en blixt från blå himmel. För ett decennium sedan gick tredje vägens socialdemokrati som en våg över Europa. 1997 kom Tony Blair med New Labour till makten i Storbritannien. Tyskland styrdes av Gerhard Schröder, Frankrike av Lionel Jospin, Italien av Romano Prodi och Spanien av Felipe Gonzalez. När Göran Persson under dessa år mötte sina regeringskollegor på olika toppmöten var elva av då femton EU-länder representerade av socialdemokrater. Blair och Schröder skrev sitt manifest för den nya mitten, och det århundrade som stod för dörren tycktes bära socialdemokratins namn.

Nu verkar utsikterna en aning dystrare.

Handlar socialdemokratins kris om en oförmåga att tilltala lättflyktiga medelklassröster? Ser vi en högervåg i Europa? Vill människor inte längre ha någon generell välfärd? Har högern blivit bättre på att förvalta välfärdsstaten? Kan socialdemokratisk politik inte föras under globaliseringens omvandlingstryck? Åsikterna om krisens orsaker och lösningar är många och ibland motstridiga. Somliga lägger skulden på partihögern, andra är av motsatt mening. Jag sällar mig till dem som tror att krisen har betydligt djupare rötter.

Medborgarhemmet eller den sociala demokratin

Det kan vara intressant att som tankeexperiment jämföra socialdemokratins nuvarande belägenhet med den situation i vilken den befann sig på 1920-talet. Med införandet av allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män, 1921, inleddes den långa dominans partiet haft i svensk politisk nutidshistoria. Men det kunde inte ha varit någon självklarhet vilken politik man skulle bedriva när man väl kom till makten. (Liksom det i dag tycks oklart vilken politik man ska bedriva när välfärdsstaten är på plats.)

Hela 1910-talet, och till stor del tjugotalet, kan i efterhand ses som något av en krisperiod för socialdemokratin. Detta skede präglades av en intern maktkamp, om man så vill mellan rörelsesocialister och statssocialister. Från att ha uppkommit som del av ett bredare folkligt svar – tillsammans med nykterhets- och frikyrkorörelsen – på missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling, skulle man nu med ”den borgerliga staten” som verktyg omdana detta samhälle. Den politiska demokratin var uppnådd i och med rösträttens införande. Socialdemokraterna fick 39,4 procent av rösterna i det första helt demokratiska riksdagsvalet. Vad skulle man göra med den makt man därmed hade i sina händer?

Per Albin Hansson (1885-1946), Sveriges statsminister under större delen av trettio- och fyrtiotalet.

Svaret blev den sociala demokratin, alltså den generella välfärden, som Per Albin Hansson – Socialdemokraternas partiledare, senare också  Sveriges statsminister – formulerade 1928 med ett anförande i riksdagen som sedermera kommit att kallas Folkhemstalet.¹

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet, måste klasskillnaden avlägsna, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratien genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Nu var den sociala demokratin inte ens på tjugotalet något helt nytt påfund. Redan åttio år tidigare arbetade den tyske samhällsforskaren Lorenz von Stein fram en teori om den i en bok om den franska arbetarrörelsens framväxt mellan revolutionerna 1789 och 1848.² I denna bok från 1850 menar von Stein att franska revolutionen 1789 i första hand var en politisk revolution vilken för borgerskapet, ett relativt fåtal, etablerat en rad politiska och ekonomiska fri- och rättigheter. Men samhällsomvälvningen var därmed inte fullbordad, utan den politiska revolutionen skulle komma att följas av en social revolution – en radikal omfördelning av livsmöjligheter och egendom. Den rörelse han såg växa fram med detta mål var arbetarrörelsen.

Om det politiska sedan tidigare betecknade styrelsen av statsapparaten, såg von Stein det sociala som hela samhällets mellanmänskliga relationer – egendoms- och arbetsförhållanden, sociala strukturer eller klasser – vilka styr människors politiska handlande. Han var demokrat av sin tid och fruktade likt många andra ur sitt samhällsskikt den sociala revolutionen och dess följder i form av pöbelvälde och ekonomisk kollaps. Den räddning han tog sikte på kallade von Stein just ”den sociala demokratin”. Det var en koalition av ”det demokratiska partiet”, det vill säga de liberaler som krävde allmän och lika rösträtt, och den sociala rörelsen, alltså arbetarrörelsen med dess krav på sociala rättigheter och ekonomisk omfördelning. I sitt tvåbandsverk Socialdemokratins århundrade från 1904 skulle Hjalmar Branting komma att spåra socialdemokratins rötter till franska revolutionen. Själva termen socialdemokrati anspelar alltså på att det inte är tillräckligt att demokratin är politisk – den måste också vara social, och då tas staten i bruk för att motverka ojämlikheter som annars skulle leda till okontrollerbara konflikter. Så tänkte sig Lorenz von Stein det, och det var en uppfattning som Per Albin Hansson anslöt sig till åttio år senare. Inte marxismens bejakande av klasskampen.

En inbäddning av marknadskrafterna

Socialdemokratin hade uppkommit ur en social rörelse som var del av ett bredare folkligt svar på missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling. I anslutning till ekonomhistorikern Karl Polanyi kan vi beskriva den ekonomiska utvecklingen under den här tiden som präglad av ”urbäddning”: ekonomin urskiljde sig som en egen sfär, skild från traditionella former av släktskap, grannskap och regional och politisk tillhörighet. Istället växte den så kallade marknaden fram, bestående av ett antal sammankopplade delmarknader för arbete, pengar, mark och varor. Som Marx och Engels skriver i sitt kommunistiska manifest var dessa omvälvningar en kreativ kraft överträffande allt som människan tidigare åstadkommit.

Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat mera jättelika och kolossala produktivkrafter än alla de föregående generationerna tillsamman. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk, ångbåtstrafiken, järnvägarna, den elektriska telegrafen, uppodlingen av hela världsdelar, upprensning av floderna för trafik, ur marken framstampade hela befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?

Urbäddningen utsatte också människor för en förlust av socialt sammanhang som inte sällan blev katastrofal för de enskilda. Denna sociala omvandling möttes inte bara av folkrörelserna och deras praktiska, handfasta solidaritet i form av studiecirklar, konsumentkooperativ och frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor), utan också av fascismen och kommunismen. När kraschen för den urbäddade ekonomin till slut var ett faktum, med kollapsen 1929 av finanssektorn i USA, kom olika yttringar av dessa rörelser att plocka upp marknadsliberalismens fallna mantel. I Skandinavien blev det den pragmatiskt inriktade socialdemokratin, medan de mer dogmatiskt sinnade systerpartierna i Italien och Tyskland inte förmådde erbjuda något alternativ till fascismen. De prioriterade att se kapitalismen gå under, som den enligt deras marxistiska teori skulle göra, framför att faktiskt göra samhället bättre.

Den tyska nationalsocialismen, den sovjetiska planekonomin, USA:s New Deal under president Franklin D Roosevelt och Per Albin Hanssons folkhemsprojekt är olika exempel, med radikalt olika följder, på den ”inbäddning” av marknaden i samhälleliga institutioner som Polanyi beskriver.

Ernst Wigforss (1881-1977), en av svensk socialdemokratis främsta teoretiker, finansminister under trettio- och fyrtiotalet.

Göran Greider har framhållit Folkhemstalet från 1928 som ett tillfälle då socialdemokratin i ett svårt politiskt läge förmådde sätta den politiska agendan och styra samhället i ny riktning. I själva verket var det ett brett, ganska spretande och inte så sällan experimentellt politiskt program – Ernst Wigforss ekonomiska krispolitik, Gustav Möllers socialpolitik, paret Myrdals familjepolitik, etc. – som Per Albins socialdemokrater kunde sjösätta tack vare en uppgörelse med Bondeförbundet (som 1957 bytte namn till Centerpartiet), den så kallade kohandeln. Socialdemokraterna bildade regering 1932 och slöt överenskommelsen med Bondeförbundet året därpå. Kohandeln innebar statligt stöd till jordbruket och offentliga arbeten till något under marknadslöner för att motverka arbetslösheten. Det senare var en viktig förändring jämfört med de Fas 3-liknande villkor som tidigare rådde. Uppgörelsen innebar också att regeringen fick en stabil riksdagsmajoritet bakom sig. Det lade grunden för ett långsiktigt reformarbete och ett långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav (fram till 1976).

När socialdemokratin kom till makten var arbetslösheten rekordhög och världsekonomin gick på knäna. Partiets officiella ideologi, en deterministisk tolkning av Marx som man delade med systerpartierna runtom Europa, förutspådde kapitalismens undergång i en kris av det slag som man nu var mitt uppe i. Året innan Per Albin bildade sin regering hade militär öppnat eld mot arbetare som protesterade mot arbetsgivarnas försök att sänka lönerna vid ett av mellersta Norrlandskustens stora sågverk. Revolutionen låg i luften. Men de svenska socialdemokraterna, vana vid att göra upp med liberaler om  rösträtten, kavlade upp ärmarna och tog itu med politiken istället för att luta sig tillbaka och invänta att kapitalismen av rent materiell nödvändighet skulle övergå i ett socialistiskt stadium. Det brukar framhållas att den teoretiska grunden för Socialdemokraternas nya ekonomiska politik fanns hos Stockholmsskolan (bland andra Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin) och hos finansministern Wigforss. Den senare anses med pamfletten ”Har vi råd att arbeta?” (1932) ha föregripit den hållning John Maynard Keynes lånade sitt namn när han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929.³ Keynes menade att en marknadsekonomi aldrig kan bli tillräckligt stabil för att ge full sysselsättning, en storskalig arbetslöshet är en effekt av för låg efterfrågan på varor och tjänster, och för att komma till rätta med arbetslösheten måste staten aktivt gå in och finansiera upphandling av varor och tjänster.

I samma anda valde Socialdemokraterna och Wigforss att inte möta krisen med nedskärningar. Man införde stöd till bostadsbyggande, arbetslöshetsförsäkring, folkpension och barnbidrag. Men även om allt detta var nödvändigt för att komma närmare socialdemokratins mål om ökad jämlikhet, så var det troligen inte främst Wigforss proto-keynesianska idéer som fick ekonomin på fötter. Mer avgörande än en egentligen rätt måttligt expansiv finanspolitik var det nog att Sverige 1931 övergav guldmyntfoten, baserad på en skandinavisk valutaunion med stabilitetspakt som gällt sedan  1873, tillsammans med verkningarna av Nazitysklands upprustning. Vi bör också påminna oss om att fackföreningsrörelsen argumenterade för kontracykliska jobb med avtalsenliga löner åratal innan Wigforss slogs av sina insikter.⁴ Socialdemokratin bör rimligen, ända sedan mellankrigstiden, förstås som pragmatiskt experimentell i förhållande till metoderna för att uppnå sina mål och aldrig långt från ekonomins realiteter. Socialdemokratin är i ordets rätta bemärkelse en tredje väg – varken marknadsliberalism eller marxistisk socialism, men inte heller med keynesianismen som stor teori.

Det här var första delen av tre. Fortsättningen tar vid när arbetarrörelsen skriver sitt efterkrigsprogram.

Rekommenderad läsning

• Vindflöjlar i välfärdsdebatten
  publicerad på Ekonomistas
• Avkastning på utbildning och social rörlighet
  publicerad på Hot tuna
• Esping-Andersen till Göteborg!!!
  publicerad på Mellan anpassning och motstånd
• Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Några reflektioner en recensionsdag
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Mp-rör i karriär som får dragkraft av egna politiska beslut
  publicerad på Peter Andersson - med rätt att tycka....
• Anna och rösträtten
  publicerad på Storstad
• Om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans. Om Fredrik Reinfeldt och allmänintresset.
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Nyanser i det svarta
  publicerad på HBT-sossen
• Sökes: Toppsäljare till vara som ännu inte finns
  publicerad på JOHANNA GRAF
• ”The times they are changing” Om socialdemokratins fall....
  publicerad på Fredrik Frangeur
• Apropå debatten om Bildt.
  publicerad på (title unknown)
• En resursfråga
  publicerad på Approximation

Inkommande söktermer

• vad gjorde Ernst Wigforss
• demokratins rötter från franska revolutionen
• vad är en politisk demokrati?
• vad är boken om branting från 1904 värd?
• socialdemokratin 1920 vad händer
• per albin hansson wiki
• gerhard schröder marknadsliberal
• franska revolutionen socialdemokrati
• folkhemstalet 1929
• vad vill demokrater

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Centerpartiet, Ernst Wigforss, folkhemmet, John Maynard Keynes, kapitalism, Karl Polanyi, keynesianism, Lorenz von Stein, marxism, Per Albin Hansson, reformism, rösträtt, socialdemokrati, Stockholmsskolan, välfärdsstat

Noter

1. Per Albin Hansson, ”Folkhemstalet: Tal vid andra kammarens remissdebatt, onsdagen den 18 januari 1928″, Fronesis nr 34, 2010, s 57-61. När Håkan Juholt höll sitt linjetal som ny partiledare på Socialdemokraternas extrakongress i mars 2011 använde han uttrycket social demokrati. Tilltaget förvirrade kommentatorer från höger till vänster. Socialdemokraten Lotta Gröning, krönikör på Expressen, påstod att det är ett nytt begrepp som Juholt introducerar – ett som inte finns i partiprogrammet, ”där det däremot står om den demokratiska socialismen”. (Särskilt intressant blir detta påstående med tanke på att Lotta Gröning disputerade i historia 1988 på avhandlingen Vägen till makten: SAP:s organisation och dess betydelse för den politiska verksamheten 1900-1933.) I Svenska Dagbladet, ”obunden moderat”, hävdade ledarskribenten Thomas Gür att det rör sig om ett politiskt vesselord – ett uttryck som kan beteckna vad helst man gillar, och att det därmed är meningslöst som kommunikation om politisk innebörd. Och i SVT:s Agenda gav ingen av de tillkallade experterna – inklusive statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, ofta titulerad ”S-märkt debattör” – uttryck för något annat än att särskrivningen är ett PR-grepp likt Per Schlingmanns marknadsföring av Moderaterna som arbetarparti. (Agenda, Sveriges Television, den 10 april 2011. Stig-Björn Ljunggren disputerade 1992 på en avhandling om Moderaternas historia, Folkhemskapitalismen, och han har efter det bland annat skrivit boken Ett visst mått av frihet: Om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet, 1994.)
2. Sociologen Magnus Wennerhag har skrivit om det bland annat i inledningen till tidskriften Fronesis temanummer om socialdemokrati. Wennerhag har disputerat på en avhandling i sociologi, Global rörelse: Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar, Lunds universitet, utgiven av Atlas, 2008. Finns även som pdf. Inledningen till Fronesis nr 32-33, ”Den sociala demokratin efter nyliberalismen”, kan även den läsas som pdf.
3. Keynes lanserade sina tankar i The general theory of employment, interest and money (1936, på svenska som Sysselsättningsproblemet: Allmän teori för produktion, ränta och pengar, 1945).
4. Se Erik Bengtsson & Örjan Nyström, ”Konvergens eller divergens?”, Fronesis nr 32-33, 2010, s. 88-107.