Jag valde en gång titeln Socialdemokratiska prövningar för att den kunde förstås på två sätt.1 Socialdemokratin stod inför prövningar i en föränderlig värld, men texterna var också uttryck för ett prövande förhållningssätt till politiska idéer. De skrevs som blogginlägg mellan 2011 och 2015 och behandlade frågor som strukturomvandling, jämlikhet, välfärdsstat, klimatpolitik och socialdemokratisk idéutveckling. Inte därför att de tillsammans skulle bilda ett färdigt program, utan därför att det var de frågor som upptog mitt tänkande just då. Ofta var det reaktioner på en politisk händelse, ett utspel eller något jag läst. Denna essä är ett försök att i efterhand se dem som en helhet: att rekonstruera den argumentationslinje som löper genom texterna, placera den i ett vidare idéhistoriskt sammanhang och undersöka vad som fortfarande framstår som hållbart och vad som förtjänar att omprövas.

Den historiska kontexten var den europeiska finanskrisens efterdyningar. Åren 2011–2015 innebar en sorts rannsakningssituation för hela det politiska fält som brukar kallas socialdemokratin. I Sydeuropa rullade åtstramningarna fram; i Norden dominerade vad som tycktes vara en normallägesoptimism, men under ytan gick djupare frågor: vad är egentligen det specifikt socialdemokratiska svaret på en globaliserad kapitalism? Vad skiljer oss från socialliberalerna till höger och de gamla socialister till vänster som vägrar acceptera marknaden som realitet? Och framför allt: vilken sorts människa, vilket sorts samhälle och vilken sorts framtid försvarar vi?

Det var dessa frågor jag försökte arbeta med, inte alltid med systematik, men med vad jag hoppas var en ärlig strävan att pröva ståndpunkter mot verkligheten – en ambition jag lånat från Nils Karleby, den tidiga svenska socialdemokratins kanske mest undervärderade teoretiker.2 Syftet med denna essä är att i efterhand rekonstruera det tankesystem som dessa texter tillsammans utgör, placera det i ett vidare intellektuellt sammanhang och – ärligast av allt – granska det i ljuset av vad som hänt sedan dess, både i världen och i mitt eget tänkande.

Strukturreformism som grundraster

Det dominerande motivet i texterna är vad jag skulle kalla en strukturreformistisk ansats. Mot en keynesianistisk socialdemokrati – som i sin svagaste form reduceras till konjunkturstabilisering och omfördelning – ställde jag, och ställer fortfarande, en socialdemokrati med Schumpeter snarare än Keynes som analytisk referenspunkt.3 Det handlar inte om att romantisera "kreativ förstörelse" – det är ett cyniskt begrepp som alltför lätt naturaliserar den omvälvning som drabbar verkliga människor – utan om att ta på allvar att kapitalismen förändrar sig, och att en reformpolitik som inte tar denna förändring som sin utgångspunkt dömer sig själv till irrelevans.

Idealtypens namn är Rehn-Meidner. Det program som Gösta Rehn och Rudolf Meidner formulerade för LO under 1950-talet är fortfarande det klaraste exemplet på socialdemokratisk strukturpolitik i praktiken: en aktiv arbetsmarknadspolitik som underlättar omställning snarare än bevarar gamla strukturer, en lönebildning som pressar ut olönsamma företag och frigör resurser till mer produktiva sektorer, kombinerat med en solidarisk lönepolitik som säkrar jämlikheten.4 Inte en politik mot marknaden, utan en politik som formar marknaden inifrån. Det jag intresserade mig för under dessa år var något i stil med ett Rehn-Meidner 2.0 – anpassat till en tid av global konkurrens, kunskapsekonomi och ekologisk omställning.

Parallellen inom samhällsvetenskaperna är tydlig: forskare som Sheri Berman, vars bok The Primacy of Politics (2006) visar hur den nordiska socialdemokratin lyckades just genom att bejaka marknadsekonomin men underordna den politiska mål, snarare än att låta sig styras av den eller lämna walk over.5 Det är en reformism som är mer radikal än vad den på ytan kan framstå som, eftersom den kräver substantiell institutionell makt och en vilja att forma – inte bara kompensera.

Jämlikhet som funktionell nödvändighet

Om strukturreformismen är metoden är jämlikheten målet. Men i texterna från 2011–2015 försökte jag undvika det som jag uppfattade som en svaghet i mycket av tidens jämlikhetsdebatt: att jämlikheten motiveras nästan uteslutande med moraliska argument, som ett rättvisekrav. Moraliska argument är viktiga, men de förutsätter ett delat moraliskt universum som ofta inte finns. Det jag försökte göra var att lyfta jämlikhetens funktionella dimension – det vill säga visa att mer jämlika samhällen faktiskt fungerar bättre, inom en rad olika parametrar.

Här lutade jag mig mot forskningen från Richard Wilkinson och Kate Pickett, vars Jämlikhetsanden (2009) sammanställde en anmärkningsvärd mängd komparativa data: ojämlika samhällen har sämre hälsoutfall, lägre tillit, mer kriminalitet, sämre rörlighet – inte bara för dem längst ned, utan för alla.6 Jämlikheten är, som jag formulerade det, inte bara etiskt motiverad utan samhällsbärande. Detta är en position jag delade med den klassiska välfärdsstatsforskaren Gøsta Esping-Andersen, vars analys av "omfördelningsparadoxen" – att generell välfärd omfördelar mer effektivt än selektiv – var en inspirationskälla till texterna från denna period.7

Den praktiska konsekvensen är ett försvar för den generella välfärdsstaten: inte behovsprövad och stigmatiserande, utan universell och legitimitetsskapande. Det handlar om utbildning, arbetsmarknad och hälsa – inte bara transfereringar.

Socialdemokratins särart

En återkommande ambition i texterna är att identifiera vad som är specifikt socialdemokratiskt – mot bakgrund av att socialdemokratin ständigt tycks vara hotad av antingen ett gammalsocialistiskt nostalgipaket eller en socialliberalism som suddar ut varje distinktion mot mittenhögern. Tre komponenter återkommer: jämlikhetsnormen, bejakandet av strukturomvandling, och det som jag från Fredrik Jansson8 lånade benämningen dubbelmaktsstruktur för – förhållandet att socialdemokratin rör sig både som rörelse och som stat, med rötter i en organiserad arbetarrörelse och med ambition att ta ansvar för samhällsstyrningen.

Det är en syntes som påminner om Karl Polanyis tänkande – idén om att marknaden alltid är socialt inbäddad, och att politikens uppgift är att säkra denna inbäddning mot marknadens tendens att lösa upp sociala band.9 Det är också en syntes som på sitt sätt svarar mot Michael Sandels kommunitarism: ett samhälle är mer än en samling individer som maximerar sina preferenser, och en politik som reducerar sig till preferenstillfredsställelse har förlorat sig själv.10

Det gröna folkhemmet

En av de tydligaste ambitionerna i antologin är att integrera den ekologiska frågan i socialdemokratins kärnprogram – inte som ett efterhängt tillägg, utan som en konstitutiv del. Klimatomställningen kräver strukturomvandling av historisk skala; det är en rörelse bort från fossilbaserade produktionssystem som inte kan överlämnas åt marknaden att lösa. Det krävs offentliga investeringar, industripolitik och en stat med kapacitet att styra resurserna dit där de behövs (inte skattesäkningar för de rika).

Den positionen är nära vad som sedan kommit att kallas Green New Deal-traditionen, men i texterna betonas tydligt den socialdemokratiska förankringen: inte en post-politisk grön ideologi, inte heller en grön variant av marknadsliberalism, utan en industriellt orienterad omställningspolitik där jämlikheten och arbetsvillkoren för dem som är beroende av de gamla industrierna tas på allvar. Miljöpartiets individualistiska, övertygelseetiska politik (apropå Weber) och de marknadsliberala lösningarnas bristfällighet kritiserades i ungefär lika mening.

Moralisk politik och nyliberalismens kulturprojekt

En dimension som löper under ytan i texterna, och som jag i efterhand tror var viktigare än vad jag förstod då, är nyliberalismens karaktär som moraliskt och kulturellt projekt. Margaret Thatcher förstod detta; hennes berömda uttalande om att ekonomin bara är ett medel och att det verkliga målet är att förändra "själen" är ett av den moderna politiska historiens tydligaste formuleringar av hur hegemoni egentligen byggs. En socialdemokrati som reducerar sig till ett teknokratiskt alternativ – "vi kan sköta hushållningen bättre" – har lämnat detta fält öppet.

Alternativet är en politik som tar på allvar att ekonomiska relationer formar subjekt. En marknad som belönar individuellt risktagande och straffar kollektivt beroende formar människor som tänker på sig själva som riskbärande individer, inte som delar av ömsesidiga gemenskaper. Här finns beröringspunkter med Wendy Browns analys av nyliberalismen som styrningsrationalitet och med det bredare kommunitära arvet – en socialdemokrati som hävdar gemenskapens och ömsesidighetens värde mot marknadens atomism.11

En idéhistorisk placering

Ser man till dessa teman sammantagna är det möjligt att placera det tänkande som texterna representerar ganska exakt i det socialdemokratiska idélandskapet. Det är en strukturorienterad, reformistisk och jämlikhetsdriven socialdemokrati med gröna inslag – nära den nordiska strukturreformismens tradition (Rehn, Meidner, Myrdal) och med tydliga internationella paralleller i Sheri Bermans läsning av 1930-talet och i den tyska traditionen av Wirtschaftsdemokratie.

Det är samtidigt en position som markerar avstånd i flera riktningar. Mot den keynesianska förenklingen, som riskerar att reducera socialdemokratin till konjunkturpolitik. Mot Giddens och den tredje vägens socialliberalism, vars analys av strukturomvandlingen jag till stor del delade men vars kapitulering inför marknadslogiken och dess privatisering av offentliga tjänster jag avvisade.12 Mot "Blue Labour" – den brittiska varianten av kommunitär socialdemokrati knuten till Maurice Glasman – som jag läste med intresse men vars konservativa kulturella tyngdpunkt jag kände mig främmande inför.13

Det finns en ambivalens i texterna inför vad som brukar kallas progressiva värderingar – om invandring, kulturell mångfald, identitetspolitik. Det är en ambivalens jag inte alltid var tillräckligt ärlig om, och som jag nu tänker noggrannare på.

Vad håller?

Tio år är en lång tid i politiken och samhällsutvecklingen, men några av grundpositionerna i antologin förefaller mig mer hållbara ju mer jag tänker på dem.

• Jämlikhet är funktionell, inte bara normativ. Det är fortfarande den tes jag är mest övertygad om. Sambanden som Wilkinson och Pickett dokumenterade har inte försvagats av nyare forskning; tvärtom har det tillkommit en bred litteratur om tillit, socialt kapital och demokratins hälsa som pekar i samma riktning. Ojämlikhet eroderar de institutionella förutsättningarna för demokratin själv.
• Strukturomvandling måste politiseras, inte motarbetas. Det är lätt att som fackföreningsrörelse eller parti reflexmässigt försvara existerande jobb och industristrukturer. Det är förståeligt; bakom siffrorna i statistiken finns verkliga människor med liv som ska gå ihop. Men en politik som reduceras till att bevara det rådande har ingen framtid – och förtjänar ingen. Den enda hållbara linjen är att bejaka omvandlingen men politisera den: styra var den landar, vem som bär kostnaderna och vem som tar del av vinsterna.
• Reformism är en metod, inte en ideologi. Det är Nils Karlebys insikt, och den är fortfarande riktig: socialdemokratin bör inte låsa fast sig vid en dogmatisk bild av vart den är på väg. Det som räknas är att konkreta reformer faktiskt förbättrar verkliga människors liv, och att de ackumuleras i riktning mot ett mer jämlikt och mer demokratiskt samhälle. Det utesluter inte visioner – det disciplinerar dem.
• Generell välfärd är överlägsen, politiskt och ekonomiskt. Tendensen att under tryck smalna av välfärdssystemen – att rikta dem mot de fattigaste, att avveckla det universella – är politiskt självdestruktiv. Det är en väl belagd insikt i välfärdsstatsforskningen, och den gäller fortfarande.
• Socialdemokrati kräver institutionella maktbaser. Idéerna räcker inte. En socialdemokrati utan stark fackföreningsrörelse, utan fungerande partiorganisation, utan intellektuell infrastruktur, utan närvaro i det civila samhällets institutioner – den socialdemokratin kan vinna enstaka val men kan inte bära samhällsbygget. Det är en insikt som torde ha förstärkts av de senaste decenniernas erfarenheter.

Vad har jag tänkt fel?

Det vore ohederligt att skriva denna essä utan att ta upp det som håller sämre.

• En för oreflekterad relation till liberalism och progressiva värderingar. Den mest besvärande insikten, när jag nu läser texterna, gäller inte vad jag argumenterade för – utan vad jag tog för givet. Som högutbildad stadsbo, om än med bakgrund i arbetarklass och bruksortsmiljö, hade jag internaliserat ett kulturellt paket av "progressiva" värderingar – om migration, mångfald, identitetsbaserade rättighetsanspråk – utan att riktigt granska det kritiskt. Det var i viss mening min klassideologi: fri rörlighet är ett värde för dem som kan utnyttja den, kosmopolitism är naturlig för dem vars positioner är trygga.
  Jag var kritisk mot identitetspolitikens fragmenterande tendenser, men kritiken var mer teknisk än djuplodande. Den egentliga frågan – om en socialdemokrati förankrad i klassanalys och strukturpolitik kan integreras med ett värderingspolitiskt paket som fungerar klassöverskridande – ställde jag mig aldrig tillräckligt skarpt. Det är en fråga jag nu anser är central, och svaret är mer komplicerat än jag medgav.
  Det är inte en rörelse mot konservatism, och det är inte heller en rörelse mot den populistiska missnöjespolitik som nu tar sig många uttryck i Europa. Det är snarare en nödvändig intellektuell renhållning: att se hur "progressiva" positioner ibland fungerar som klasspecifikt kitt för ett högutbildat urbant skikt, och hur de kan komma i konflikt med de materiella intressen och kulturella självförståelser hos just de väljargrupper som socialdemokratin historiskt representerat.
• Globaliseringen, staten och den sociala sammanhållningen. En liknande blind fläck gäller relationen till staten och det nationella som politisk ram. Texterna rör sig inom en horisont där den öppna ekonomin i stor utsträckning tas för given, och där den politiska uppgiften är att hantera dess konsekvenser. Den statsbyggande dimensionen av socialdemokratin – territoriella solidariteter, social sammanhållning som politisk förutsättning, migrationens effekter på lönebildning och tillit – behandlades styvmoderligt.
  Inte för att svaret är enkelt. Det är det inte. Men frågan om under vilka betingelser fördelningspolitik och generell välfärd är möjlig – och om huruvida dessa betingelser inkluderar en viss grad av kulturell och social sammanhållning – kan inte undvikas med en svepande vänsterliberal korrekthet.

Vad binder samman då och nu?

Mitt i alla omprövningar finns tre linjer som tycks mig stabila.

• Den första är strukturanalysens primat. Samhällsfenomen ska förklaras strukturellt, inte individualistiskt. Det gäller ekonomiska klyftor, det gäller politisk polarisering, det gäller kriminalitet och det gäller hälsoskillnader. Det är inte ett förnekande av individers ansvar eller handlingsutrymme – det är ett erkännande av att strukturer sätter ramarna.
• Den andra är den karlebyska prövningshållningen. Att pröva ståndpunkter mot verkligheten, att inte låsa fast sig vid dogmer, att hålla teorin öppen för korrigering när fakta talar emot den – det är inte bara en epistemologisk dygd, det är en politisk nödvändighet. Socialism som ideologisk stelhet har alltid förlorat; socialdemokrati som pragmatisk reformism med tydlig ambition har vunnit.
• Den tredje är jämlikheten som övergripande mål. Den har bara blivit viktigare. De senaste decenniernas forskning om demokratins erosion pekar konsekvent på ojämlikhetens roll som undergrävande faktor: det är lättare att köpa politiskt inflytande, lättare att underminera institutioner, lättare att exploatera frustration när klyftorna är stora. Jämlikheten är inte bara ett rättvisemål – ytterst rör det demokratins egen självbevarelse.

Vad vill jag betona mer?

Om omprövningarna handlar om vad jag tänkt fel, handlar fördjupningarna om vad jag tänkt rätt men inte tillräckligt. Tre teman sticker ut.

• Klassanalysens återkomst. Det har under de senaste åren skett en intellektuell rehabilitering av klassbegreppet som analytiskt verktyg. Det är välkommet och nödvändigt. En socialdemokrati som talar om "alla" eller om "medelklassen" som ett homogent block har tappat sin analytiska skärpa. Arbetarklassen – i en vid definition som inkluderar de delar av servicesektorn och industrin vars arbetsvillkor, ekonomiska trygghet och kulturella status skiljer sig från den professionella medelklassens – måste åter bli ett uttalat subjekt för politiken, inte bara en abstrakt referens i debatterna och högtidstalen.
• Det kommunitäras politiska vikt. Bland det tyngst vägande i den forskning och diskussion jag tagit del av de senaste åren är insikten om vad som händer när lokala gemenskaper eroderar. Det är inte bara en fråga om ekonomi, utan om den meningsbärande väv av relationer, institutioner och platser som ger mänskligt liv ett sammanhang. Avindustrialiseringens konsekvenser handlar inte bara om förlorade jobb – de handlar om förlorade världar. En socialdemokrati som nöjer sig med att kompensera ekonomiskt utan att ta dessa gemenskapers specifika värde på allvar kommer att fortsätta förlora bland just de grupper man säger sig representera.
• Moralekonomins möjligheter. Det räcker inte att ha rätt strukturanalys. Det krävs också en förmåga att tala till och om de moraliska intuitioner som strukturerar politisk handling – om rättvisa, förtjänst, ömsesidighet och ansvar. Det är möjligt att göra det utan att kapitulera för en individualistisk moralfilosofi; den kommunitära och dygdetiska traditionen erbjuder resurser för det.

Från prövning till riktning

Titeln på min antologi från 2015 – Socialdemokratins prövningar – rymmer en dubbeltydighet. Den syftar på de påfrestningar och utmaningar som socialdemokratin som rörelse och som regeringsprojekt stod inför under perioden 2011–2015. Men den syftar också, och kanske mer, på ett prövande tänkande – ett sätt att förhålla sig till idéer som mer söker sanningen än försvarar givna positioner.

Det prövande tänkandet är det jag vill ta med mig. Inte naiviteten i att tro att man alltid kan nå en neutral botten av "verkligheten" – det är omöjligt, och det vore intellektuellt ohederligt att låtsas. Men en hållning av ärlig nyfikenhet, av beredskap att ompröva, av vilja att följa argumentet dit det leder – det är vad som skiljer levande politiskt tänkande från ideologisk repetition.

Världen sedan dess har bjudit på prövningar av ett slag som var svåra att förutse: flyktingkrisen 2015 och dess politiska efterverkningar, Brexit och det nationalpopulistiska uppsvinget, pandemin och dess asymmetriska ekonomiska konsekvenser, det geopolitiska systemskiftet med kriget i Ukraina, och nu de teknologiska omvälvningarna kring AI och automatisering som med ökad tydlighet ställer frågan om vems intressen den teknologiska omvandlingen tjänar. Var och en av dessa kriser har på sitt sätt belyst frågor som texterna i denna antologi cirkulerade kring – om globalisering och territoriell solidaritet, om strukturomvandling och politisk styrning, om jämlikhet och sammanhållning.

Svaren är inte samma idag som de var 2011, när jag för min del blev socialdemokrat formellt genom att lösa partimedlemskap. Men frågorna – vilken sorts samhälle vill vi ha, vem bär kostnaderna och vem tar vinsterna av den förändring som ändå sker, och hur bygger vi de institutioner som kan bära svaret – de frågorna är exakt samma. Det är, har jag kommit att tro, socialdemokratins bestående bidrag till den politiska diskussionen: inte ett färdigt svar, utan en bestämd vilja att ställa rätt frågor.

1. Jimmy Sand, Socialdemokratiska prövningar: 25 texter från min blogg, Federa 2015.
2. Nils Karleby, Socialismen inför verkligheten: Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik (först utgiven 1926), S-akademikers skriftserie #2, Tjänstemännens socialdemokratiska förening 2018.
3. Joseph Schumpeter, Kreativ förstörelse: Joseph Schumpeter i urval (red. Jan Jörnmark), Timbro förlag 2024.
4. Landsorganisationen i Sverige, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen (först utgiven 1951), S-akademikers skriftserie #4, Tjänstemännens socialdemokratiska förening 2023.
5. Sheri Berman, The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europe's Twentieth Century, Cambridge University Press 2006.
6. Richard G. Wilkinson & Kate Pickett, Jämlikhetsanden: Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (först utgiven på engelska 2009), Karneval 2010.
7. Gøsta Esping-Andersen, The Three Worlds of Welfare Capitalism, Polity 1990.
8. Fredrik Jansson, Gemenskap & skötsamhet: En essä om socialdemokratins väsen, Type & Tell 2016. Kan beställas gratis som e-bok.
9. Karl Polanyi, Den stora omdaningen: Marknadsekonomins uppgång och fall (först utgiven på engelska 1944), Arkiv 1989.
10. Michael J. Sandel, Liberalism and the Limits of Justice, Cambridge University Press 1981.
11. Wendy Brown, Undoing the Demos: Neoliberalism’s Stealth Revolution, Zone Books 2015.
12. Anthony Giddens, Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (först utgiven på engelska 1998), Atlas 1999.
13. Maurice Glasman, Blue Labour: The Politics of the Common Good, Polity 2022.

Inlägget Socialdemokratiska prövningar – ett återbesök dök först upp på jimmysand.com.

Det finns en bild som återkommer i förstamajtågens historia: händerna. Händer som bär fanor, händer som viftar, händer som knutna lyfts mot himlen. Det är inte av en slump att händerna blivit ett av rörelsens ikoniska motiv. De berättar om arbete i dess mest konkreta form – om det som bärs, lyfts, byggs, repareras, vårdar. Om kroppen som insatsvara.

Första maj är inte bara en festdag. Det är en påminnelse om att representationen – vem som talar, vem som bestämmer, vem vars intressen formas till politik – aldrig är given. Den erövrades. Och erövringen måste, visar det sig, göras på nytt.

Snittar i stället för varmkorv

Det finns en händelse från valrörelsen 2022 som är värd att dröja sig kvar vid. Wilma Eklund berättar i en rapport för Tankesmedjan Tiden om en socialdemokratisk valkonferens i den välbärgade medelklasskommunen Österåker i Stockholms län, där någon har bytt ut varmkorven mot snittar.1 Tillfrågad om varför svarar den ansvarige: "Det är en ny partiledare, vi kör snittar nu." Det är bara en liten anekdot. Men den kan förstås som ett symptom på något större.

Det handlar inte om mat. Det handlar om vem man signalerar till, vem man tänker sig att partiets folk egentligen är. Och i den frågan har något förskjutits i svensk socialdemokrati under de senaste femton åren som det är värt att tänka till över.

I valet 2022 röstade lika många tjänstemän som arbetare på Socialdemokraterna, ett unikt resultat i decennier av vallokalsundersökningar. Partiet ökade med över fem procent i Österåker, och tappade drygt åtta procent i bruksorten Munkfors i Värmland. Storstäderna, som under Reinfeldt-åren var de kommuner där S tappade mest, har blivit de kommuner där S vunnit mest. Sambandet mellan klasstillhörighet och socialdemokratiskt röstande – stabilt från 1970 till 2006 – har sedan dess brutits. Bjuv i nordvästra Skåne är ett typexempel: en kommun med socialdemokratisk majoritet ända sedan 1940-talet, som efter en fabriksnedläggning och ett sverigedemokratiskt genombrott landade på tjugosju procent för S år 2022. Berättelsen om Bjuv är inte unik. Den är ett mönster.

Det är en svensk illustration av ett västerländskt mönster som är äldre och djupare än vad den löpande valanalysen brukar fånga. I mer än trehundra val i tjugoen demokratier sedan 1948 går det att följa samma långsamma vändning: socialdemokratiska och socialistiska partier, som i efterkrigstidens Europa bar lågutbildade och låginkomsttagares röster, har gradvis blivit partier för de högutbildade. En studie av nationalekonomerna Amory Gethin, Clara Martínez-Toledano och Thomas Piketty, publicerad 2022 i The Quarterly Journal of Economics, visar just detta.2 Höginkomsttagare röstar fortfarande till höger. Men utbildningskapitalet och det ekonomiska kapitalet har skiljt sig åt och dragit i olika riktningar – och det är vänstern som vunnit de förstnämnda. Artikelns titel – "brahminvänstern mot köpmannahögern" – fångar detta med en formulering enkel nog att bli minnesvärld: mot kapitalets höger står akademikernas vänster.

Vad som gör denna analys särskilt viktig är att förändringen inte uppstår ur ett enskilt dramatiskt brott. Den börjar redan på 1950-talet, decennier innan begrepp som "kulturkrig" eller "postmaterialism" existerade i den politiska vokabulären. Det är en kontinuerlig, strukturell rörelse driven av en ny konfliktdimension – den sociokulturella axeln, med frågor om miljö, migration, identitet, lag och ordning – som i stigande grad organiserar den politiska kampen parallellt med, och delvis korsande, den gamla ekonomiska fördelningsaxeln. Gröna partier och invandringskritiska partier har påskyndat förändringen, men förklarar tillsammans bara omkring femton procent av den totala rörelsen. Resten är något djupare: en omdefiniering av vad vänster och höger betyder som identitet och gemenskap.

Det oroande i den bilden är inte att högutbildade röstar till vänster – det är i sig inget problem – utan vad det säger om vad vänstern kommit att förkroppsliga, och vems intressen som ryms i dess program. Ett parti vars väljarkoalition alltmer består av dem det historiskt omfördelat från kommer att få allt svårare att driva just den politik – de konkreta standardhöjningarna, de direkta omfördelningarna – som en gång gjorde det relevant för dem det skulle företräda. Det blir knepigare att avskaffa rut-avdragen när en större andel av väljarbasen har städtjänst. Det blir smärtsammare att tala om fastighetsskatt och ränteavdrag när allt fler av de egna väljarna äger dyra bostäder.

Klasstaket

Men valresultat är bara ena sidan av representationsfrågan. Den andra – vem som ens kandiderar – kartläggs av statsvetaren Olle Folke och nationalekonomen Johanna Rickne i en studie publicerad 2025 i American Political Science Review, och bilden de tecknar är lika entydig som den är nedslående.3

Ungefär hälften av väljarkåren tillhör arbetarklassen. Bland kandidater till kommunfullmäktige är andelen trettio procent, bland valda ledamöter tjugoåtta, bland listettorna sjutton och bland riksdagsledamöterna tretton. För varje steg upp i hierarkin gallras den som arbetar med händerna eller hjärtat bort. Och mönstret har varit i det närmaste konstant under femtio år – en tid under vilken andra historiskt underrepresenterade grupper, som kvinnor, unga och utrikesfödda, kommit att utgöra alltmer jämlika andelar av riksdagen och väljarkåren. För arbetarklassen har rörelsen gått dramatiskt långsammare, och nivån av underrepresentation är alltjämt djup.

Det är frestande att söka förklaringen i väljarnas preferenser – att folk helt enkelt föredrar att se högutbildade företrädare – men det stämmer inte. Kontrollerat för listplacering personröstar väljare lika gärna på politiker med arbetarbakgrund som på andra. Det är inte heller en fråga om ambition: bland dem som väl tagit steget in i kommunpolitiken finns ingen mätbar skillnad i viljan att avancera. Och det är inte en fråga om kompetens i någon mätbar mening – varken betyg, kognitiva tester eller arbetsinsats förklarar mer än en liten del av gapet.

Vad som återstår är mer besvärande, och svårare att åtgärda. Arbetaryrken ger sämre förutsättningar att styra över den egna arbetstiden, färre möjligheter att jobba hemifrån, striktare regler vid tillfällig frånvaro – och politiskt engagemang kräver just den flexibilitet som saknas. Men bortom de praktiska hindren finns något annat, svårare att mäta: den sociala miljön i de politiska organisationerna. Partier är kulturer, med sina egna sätt att tala och att veta, och i de kulturerna befinner sig den som saknar akademisk bakgrund i en kontext som inte är gjord för henne. Den som är i minoritet i en organisation bygger svårare de nätverk och den synlighet som krävs för att avancera – inte av illvilja hos omgivningen, utan av de processer som uppstår när de flesta i rummet liknar varandra.

Folke och Rickne pekar ut partierna som de primärt ansvariga. Det är i partiernas nomineringsprocesser, deras möteskulturer och deras interna hierarkier som klasstaket reproduceras – och det är där förändringen måste börja.

Motståndet mot SD

Mot detta klasstak finns en dragkraft i omvänd riktning, och den är värd att ta på allvar: de högutbildade storstadsväljare som sedan 2010 sökt sig till socialdemokratin och det progressiva blocket har inte gjort det av ekonomiskt egenintresse. De har gjort det av värderingsmässigt motstånd mot den auktoritära högerpopulismens frammarsch. Det är en politisk rörelse driven av något genuint, inte av kalkyl. Popjournalisten Fredrik Strage formulerade det med glimten i ögat inför valet 2018 när han, som gammalt högerspöke, förklarade sig rösta socialdemokratiskt: när den viktigaste frågan är hur man ska stoppa nyfascismen känns S mer pålitligt än partierna man egentligen vill rösta på. Det skämtsamma i formuleringen döljer något på fullt allvar – att den sociokulturella axeln verkligen organiserar röster, och att motståndet mot SD blivit ett eget politiskt gravitationsfält.

Men den rörelsen har ett pris. Den politiska energi som går till att vara identitetsmässig motpol till Sverigedemokraterna är energi som inte går till att formulera och driva den omfördelande ekonomiska politik som skulle tala till dem som lämnat – eller aldrig har tillhört – partiet. Migrationsfrågans dominans under 2010-talet drev väljarflöden från S till SD som var större än partiets faktiska tapp i valet 2018: utan det flödet skulle S ha ökat, snarare än minskat.

Avindustrialiseringen, fackens tillbakagång och den minskade partilojaliteten har sedan länge redan försvagat det socialdemokratiska fästet i Bruksortssverige. Och de sakpolitiska kompromisser som gjorts för att behålla de nya storstadsväljarna – motvillig acceptans av värnskattens av­skaffande, uppgivenhet inför idéer om fastighetsskatt, tystnad om jobbskatteavdrag – är kanske precis de kompromisser som signalerar till Bruksortssverige att partiet inte längre är gjort för dem.

Halva befolkningen

Klassrepresentationens problem och väljarkoalitionernas omvandling är olika sidor av samma mynt. I båda fallen handlar det om att de politiska institutionerna – partierna, kandidaturerna, programmen, retoriken – gradvis avlägsnat sig från den erfarenhet de en gång var byggda för att kanalisera. Det Piketty och medförfattarna kallar ett flerelitpartisystem ("multi-elite party system") – ett system där de koalitioner som turas om vid makten speglar olika slags eliters intressen och världsbilder snarare än flertalets – är inte ett fenomen bara i länder som USA och Frankrike. Det är i färd med att etablera sig också i Sverige, där klassröstandet en gång varit som starkast.

Första maj är en dag för påminnelsen om att socialdemokratin är till för det stora folkflertalet – inte för en upplyst minoritet, hur välmenande den än må vara. Arbetarklassen utgör ungefär halva den svenska befolkningen. Hälften. Det är inte en marginaliserad grupp vid sidan om det politiska samtalet. Det är det politiska samtalets huvudperson, eller borde vara det.

Den spänningen – mellan vad partiet säger sig vara och vilka som faktiskt företräder det, driver dess politik och formar regeringskoalitioner – är inte ett problem att lösa i dag, den 1 maj 2026. Men arbetet med att lösa det handlar om att hålla siffran levande: halva befolkningen. Och frågan som följer av den – vem talar egentligen för dem?

1. Wilma Eklund, Vi kör snittar nu: Berättelsen om den nya socialdemokratin, Tankesmedjan Tiden 2024.
2. Amory Gethin, Clara Martínez-Toledano & Thomas Piketty, "The Brahmin Left versus the Merchant Right: Changing Political Cleavages in 21 Western Democracies 1948-2020", The Quarterly Journal of Economics, volume 137, issue 1, 2022.
3. Olle Folke & Johanna Rickne, "The Glass Ceiling in Politics", American Political Science Review, volume 119, issue 3, 2025.

Inlägget Vems är händerna som bär fanorna? dök först upp på jimmysand.com.

(Egentligen har just den här bloggen funnits sedan 2010, men om jag räknar med dess föregångare - jag började blogga på Blogspot 2005, och inläggen därifrån finns i den här bloggens arkiv - så är femton år en hyfsat korrekt siffra.)

Det enda blogginlägget under 2019 var ett där jag samlat mina reflektioner kring Januariavtalet mellan regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet samt Centerpartiet och Liberalerna. I det inlägget var det fokus på strategi utifrån det parlamentariska läget, och min tanke när jag skrev det var att följa upp med mer sakpolitiska reflektioner kring några utvalda områden: arbetsrätten, arbetsförmedlingen (skriver med inledande gemen då jag inte enbart syftar på den statliga myndigheten), marknadshyrorna och skattepolitiken. Så blev det nu inte, och jag skrev heller inte några andra blogginlägg under året. Främsta förklaringen var nog att jag prioriterade att ägna ledig tid åt att skriva skönlitterärt.

För övrigt har jag lämnat mitt uppdrag som ledamot i Göteborgs förskolenämnd (ett uppdrag jag berättade lite om i samband med sammanfattningen av 2018 års bloggande). Jag insåg att då jag fått nya arbetsuppgifter har det blivit svårt att ge uppdraget det engagemang och den tid som behövs för en god insats. Det innebär att jag inte längre har några politiska uppdrag. Jag är tacksam för förtroendet och vill rekommendera alla som har möjligheten att engagera sig som fritidspolitiker med kommunala uppdrag. Det finns nog inget bättre sätt att lära sig hur styret av vårt samhälle fungerar.

Slutligen vill jag passa på att nämna att det under 2019 kom en tredje volym i S-akademikers skriftserie (utgiven av Tjänstemännens socialdemokratiska förening): Att återupprätta arbetslinjen, med en samling texter av Anders Nilsson och Örjan Nyström. Även om ett par av texterna går att hitta även på annat håll, så är det en bra sammanställning som är väl värd att läsas som helhet. Köp den! (föreningens webbshop, Adlibris, Akademibokhandeln, Bokus)

Inlägget Kort rapport från en sömnig blogg dök först upp på jimmysand.com.

Riksdagsvalet var inte vilket val som helst, utan ett som ritade om den politiska kartan till en grad vi inte sett sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen (2010) eller bildandet av den borgerliga fyrpartikonstellation som kallats Allians för Sverige (2004). (Även om det kan konstateras att själva valresultatet var i princip detsamma som 2014.) Efter en i svenskt sammanhang osedvanligt utdragen process att bilda regering tillträdde den rödgröna regeringen Löfven II, med sitt parlamentariska underlag säkrat genom januariavtalet (pdf) med Centerpartiet och Liberalerna.

Att bryta upp blockpolitiken

Om detta avtal finns det förstås en hel del att säga. Daniel Suhonen, tankesmedjan Katalys, är - föga oväntat - starkt kritisk. Han hade knappast levt upp till sin uppgift som vänsteragitator annars. Daniel Färm, tankesmedjan Tiden, har länge förespråkat en mittenregering och är mer kluven till januariavtalets sakpolitiska innehåll. Båda har goda poänger.

För egen del ser jag ett stort värde i att slå spiken i kistan för Alliansen (även om den som konstruktion inte fungerat på flera år). När Alliansen bildades var den ett effektivt hinder för Socialdemokraternas förmåga till parlamentarisk dominans - som ofta byggt på att borgerligheten varit splittrad (och Vänsterpartiet inte förmått fälla en socialdemokratisk regering). Sedan Per Albin Hanssons överenskommelse med Bondeförbundet 1932 har Socialdemokraterna ofta kunnat säkra maktinnehavet genom samarbete med något icke-socialistisk parti (som Centerpartiets Thorbjörn Fälldin föredrog att benämna det som numera kallas för "borgerligheten", en etikett som från 1950- till 1970-talet snarast användes som ett skällsord för att klumpa ihop de sinsemellan djupt oeniga Bondeförbundet/Centerpartiet, Folkpartiet/Liberalerna och Högerpartiet/Moderaterna). Alliansens bildande satte effektivt stopp för denna strategi.

Värdet av januariavtalet i detta hänseende ska inte underskattas, och skickligt hanterat kan det bli lika omvälvande för svensk politik som bildandet av Alliansen en gång var. Möjligen tjänar den reella oppositionen i väljarstöd på grund av regeringsbildningen - det vill säga Moderaterna och Kristdemokraterna (kanske inte mer än marginellt, de båda sammantaget), Sverigedemokraterna (ganska troligt, även om det bör finnas en gräns för hur många arbetarväljare de kan ta) och Vänsterpartiet (mycket troligt, om dess företrädare bara dundrar tillräckligt mot socialdemokratins högervridning) - så det återstår att se de faktiska följderna i detta avseende.

Sakpolitiska eftergifter

Centerpartiet och Liberalerna har sett till att ta bra betalt för att bryta upp borgerligheten, och för risken - särskilt när det gäller Liberalerna - att bestraffas av sina väljare. Det blir tydligt i en jämförelse av januariavtalets innehåll med höstens vallöften från de två regeringspartierna och de två stödpartierna (som ju Centerpartiet och Liberalerna rent tekniskt är, oavsett talet om "liberal opposition"). En genomgång visar att del saker är bra - särskilt jämfört med den politik som vi kunde förvänta oss av en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna - exempelvis satsningar på välfärd, infrastruktur, vidareutbildning och inom miljöområdet. Sedan finns det en del, som när det gäller vinster i välfärden, där någon annan linje än januariavtalets på kort och medellång sikt knappast haft förutsättningar att gå igenom i riksdagen. Men det är förstås några saker som sticker ganska rejält i ögonen - även om det sannolikt skulle ha blivit lika illa, eller rentav ännu värre, med den regering som var alternativet. Framför allt rör det sig om följande:

• Arbetsrätten
• Arbetsförmedlingen
• Marknadshyrorna
• Skattepolitiken

Det har skrivits och sagts en hel del om dessa - framför allt har protester hörts, men inte så mycket av fördjupande, kritisk reflektion. Givetvis är kraven från Centerpartiet och Liberalerna en avsevärd högervridning av politiken (de vill ta bra betalt), men att det är just dessa områden som blivit aktuella är varken överraskande eller nödvändigtvis dåligt i sig. Det är sådant som varit uppe i den politiska debatten, såväl som i forskares diskussioner, under en längre tid. Dessa områden kräver reformer, även om de konkreta åtgärder som nu finns i januariavtalet inte är de rätta utan kanske rentav förvärrar problemen. Kloka saker har sagts om att Socialdemokraterna bör kunna utveckla bra, progressiv reformpolitik trots januariavtalet. Inte minst handlar det om vad vi vill åstadkomma på medellång sikt - januariavtal eller ej. Jag skulle vilja ägna något, ett par eller några inlägg åt dessa frågor. Vad är problemet? Vad kan göras? Vad säger forskningen?

Inlägget Reflektioner kring januariavtalet dök först upp på jimmysand.com.

Men först lite om det lilla som faktiskt lades ut här på bloggen under förra året. I juni publicerade jag den text som var mitt bidrag till vänboken Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse (red. Kenneth Karlsson & Anders Meuller, Bokförlaget Korpen 2017), med titeln "Förarbeten till en tredje vänster". Och i augusti skrev jag om krisen för socialdemokratin i Europa, med utgång bland annat från en artikel i tidskriften The Economist. Det var allt för 2018.

Årets lästa böcker

Under året hann jag med att läsa några böcker på temat politik och samhällsanalys. Under våren gick jag två delkurser i ekonomisk historia - Modern ekonomisk tillväxt, samt Företag och samhälle - och de bjöd på en hel del intressant läsning (främst vetenskapliga artiklar, men också några böcker). I början av sommaren läste jag sedan boken Viktors val (2018), av Viktor Barth-Kron; följt av Hövdingen (2014) av Olle Svenning; och i början av hösten Därför är jag inte feminist (2017) av Jessa Crispin. Viktor Barth-Kron är en av landets främsta politiska journalister - inte bara fyndig och väldigt rolig, utan också mycket kunnig (vilket kan vara lätt att missa för den välbehövliga humorn). Det senare kommer fram mer i texterna än i de filmklipp han (och duktiga medarbetare, icke att förglömma) gör under vinjetten Viktors val. Hans bok är dels en samling artiklar som tidigare publicerats i Dagens Nyheter, dels några nyskrivna texter inför valet 2018. De flesta partier får en skopa av Viktors välriktade satir, tillsammans med en hel del iakttagelser som vittnar om att han försökt förstå på riktigt och inte bara uttrycker sig för att få spridning i en tid så präglad av sociala medier. Rekommenderas!

Olle Svennings biografi över Hjalmar Branting stod på min att läsa-lista redan för fyra år sedan. Jag uppskattar välskrivna biografier - som denna - över politiskt aktiva personer i en annan tid, då de låter en lyfta blicken från den egna samtidens frågeställningar och konfliktlinjer genom att ge en inblick i en annan. Somliga utmaningar är tidlösa, andra är så oerhört präglade av sin tid. När det gäller Branting, verksam för mer än hundra år sedan - innan vi ens hade allmän och lika rösträtt i det här landet - är det befriande att få en känsla av riktning i det politiska slitet (även om det förstås inte går att komma ifrån att en bok i någon mån är präglad av sin författare). För hundra år sedan fanns ett samarbete - men också konflikter - med liberalerna framför allt på grund av den gemensamma kampen för rösträtt. Det fanns också en konflikt inom partiet, där en idealistiskt sinnad partivänster bröt sig ut 1917 för att bilda det som idag är Vänsterpartiet. Det är lustigt att läsa om skillnader i politisk hållning, så tydligt igenkännbara än idag.

Efter sommaren, under en resa till Madrid, läste jag Jessa Crispins feministiska essä. I grund och botten behandlar den frågan om vad som främjar feminismen mest - att så många som möjligt kallar sig feminister, hur lite förpliktigande det än är, eller att feministiskt förändringsarbete rent faktiskt bedrivs. Boken är välskriven, men den är också präglad av sitt sammanhang i USA, och en del känns utanför sitt sammanhang antingen som halmgubbar eller öppna dörrar. Då jag upptäckte boken genom en inlägg på Facebook av Nina Åkestam ser jag fram emot att läsa hennes bok Feministfällan (2018), på samma tema men troligen mer relevant i ett svenskt sammanhang och förhoppningsvis en fördjupning.

Partipolitiska engagemang

Sedan jag gick med i Socialdemokraterna - någon gång i början av 2011 - har jag haft mitt mitt medlemskap i Tjänstemännens socialdemokratiska förening ("S-akademiker"), som jag sedan årsmötet i lördags är ersättare i styrelsen för. Under 2018 gjorde föreningen en hel del bra grejer. I mars gav vi ut Nils Karlebys klassiker från 1926, Socialismen inför verkligheten, i en språkligt uppdaterad (bl.a. moderniserades verbformer) och med bonusmaterial av Rickard Sandler (dödsruna över Karleby), Ernst Wigforss (recension av boken) samt nyskrivet förord (om Karlebys liv) och efterord (om Karlebys idéer i sitt sammanhang och med reflektioner om dess relevans idag) av Örjan Nyström. I november kom den också som e-bok och i december beviljades föreningen litteraturstöd från Statens kulturråd för utgåvan. Det kommer säkerligen komma väl till pass för den fortsatta utgivningen! Under hösten startade föreningen dessutom ett medlemsblad, Lotsen, som sedan dess kommer ut ungefär en gång i månaden. Syftet är att "ge en orientering i den göteborgska socialdemokratin och bidra till en livaktig offentlighet inom rörelsen".

Och så har vi inlett samarbete med Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg, som har ny redaktion sedan Anders Nilsson tragiskt gick bort i början av april. Bara några månader tidigare hade han diagnosticerats med cancer. Anders, som föddes i Malmö 1953, var under lång tid verksam inom arbetarrörelsen i Göteborg – som ombudsman vid Kommunal och LO, politisk sekreterare vid Göteborgs kommunstyrelse från 2009 till sin pension 2014, och den drivande kraften bakom Tankeverksamheten sedan bildandet 2011. Tillsammans med Örjan Nyström skrev han en mängd artiklar, rapporter och böcker - liksom en hel del på egen hand, inte minst välfunna Facebookanalyser av världsekonomin. Den tänkande socialdemokratin är rikare tack vare Anders, och det är en stor förlust att han har lämnat oss.

Efter valet fick jag tyvärr inte fortsätta på mina uppdrag i Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning (där jag kom in som ersättare i november 2013) respektive styrelsen för Göteborgs stadsteater (där jag varit suppleant sedan bolagsstämman 2015). Jag representerar numera Socialdemokraterna som ledamot (ordinarie) i Förskolenämnden, bildad i somras sedan all kommunal förskoleverksamhet i Göteborg flyttats från stadsdelarna till en central fackförvaltning. Den utgör därmed landets största förskoleförvaltning. Förskolan är en central del av välfärden - och en nyckel till jämlikhetspolitiken, dels för att en högkvalitativ förskola är en investering i humankapital, dels för att barnomsorg är en del av en social infrastruktur som gjort det möjligt för kvinnor komma ut i förvärvslivet i en utsträckning som annars förhindrats av de traditionella könsmönster som präglar även vårt land. (Dessa mönster präglar det svenska samhället i lägre utsträckning än mer konservativa länder, men det är i hög grad tack vare de institutioner vi har. Institutioner, ekonomiska förhållanden och sociala strukturer kommer först - värderingarna tenderar att rätta sig efter dem.)1

Och framöver...?

De senaste åren har jag skrivit väldigt lite här på bloggen, men jag är lite sugen på att börja använda den igen för att kunna lufta mina funderingar. Som jag skrev sist ser jag ett behov av att kunna använda bloggen för att diskutera olika lästa texter, såväl rapporter och vetenskapliga artiklar som böcker, snarare än att argumentera för någon politisk linje. Men under åren har det också varit användbart att använda bloggen för att kunna pröva mig fram - utveckla mitt synsätt inom något politikområde - och det skulle jag gärna återvända till. Nu när jag inte pluggar, och har färre politiska uppdrag, kanske det kan bli något av det. Å andra sidan skulle jag vilja skriva skönlitterärt. Den som lever får se.

1. Intressant nog har Tankeverksamheten gett ut två rapporter av Gøsta Esping-Andersen som belyser de respektive aspekterna: Att investera i barn och utjämna livschanser (2011) och Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie (2013).

Inlägget Istället för en årskrönika dök först upp på jimmysand.com.

I land efter land – Grekland, Spanien, Nederländerna, Frankrike, snart kanske också Sverige och Tyskland – har de traditionella socialdemokratiska partierna fallit i opinionen (även om brittiska Labour nu verkar återhämta sig under Jeremy Corbyns ledning). När Göran Persson kring millennieskiftet mötte sina regeringskollegor på olika toppmöten var elva av då femton EU-länder (de så kallade EU15-länderna) representerade av socialdemokrater. 1997 hade Tony Blair genom en jordskredsseger kommit till makten i Storbritannien. Tyskland styrdes av Gerhard Schröder, Frankrike av Lionel Jospin och Italien av Romano Prodi. Endast Spanien av de större EU-länderna saknade socialdemokratisk regeringschef, sedan Felipe González röstats bort 1996.1

Efter finanskrisen 2008 vände det snabbt. Tyska SPD gjorde 2009 sitt sämsta valresultat sedan 1920-talet, 2017 det näst sämsta sedan 1933 - då Hitlers NSDAP kom till makten. 2010 förlorade Labour sitt tolvåriga regeringsinnehav. Det talas ibland om en ”pasokifiering” av den europeiska socialdemokratin, efter det grekiska partiet Pasok (Panhellenska socialistiska rörelsen) som gick från 43,9 procent av rösterna i valet 2009 till 6,3 procent i septembervalet 2015. Enligt en undersökning i tidskriften The Economist har de socialdemokratiska partierna i EU15-länderna sitt lägsta stöd på fyrtio år.2

Den europeiska socialdemokratins framgångar hos väljarna fram till finanskrisen kan förklaras med ett antal olika omständigheter. I de tidigare diktaturerna Portugal, Spanien och Grekland fick socialdemokratin en mycket stark ställning när länderna blev demokratier under 1970-talets senare del. Italien styrdes efter Andra världskriget främst av kristdemokrater och med kommunistpartiet som största oppositionsparti. En stor korruptionsskandal i början av 1990-talet sänkte kristdemokraterna, medan kommunisterna lämnade plats för socialdemokrater som bildade sin första regering 1996. Frankrike styrdes efter kriget av Charles de Gaulle och hans efterträdare, och först 1981 kunde Socialistpartiet med François Mitterand i spetsen komma till makten. Såväl Västtyskland som Storbritannien hade styrts av socialdemokrater under långa perioder på 1960- och 1970-talet, men de var sedan borta från regeringsmakten fram till mitten av 1990-talet. Då ledde Schröder och Blair sina respektive partier till seger och skrev sitt gemensamma manifest om Third Way (’tredje vägen’) och Neue Mitte (’nya mitten’).3

Men även om det är imponerande av den brittiska och den tyska socialdemokratin att bryta de konservativas långvariga regeringsinnehav, så är det missvisande att förklara socialdemokratins starka ställning i EU15-länderna under 1990-talet som ett resultat – som det beskrivits – av anpassning till medelklassväljare och marknadsliberalism. Förmodligen är det en lika stor förenkling att där söka orsakerna till det därpå följande tappet i väljarstöd, även om det mycket väl kan vara en delförklaring på sina håll. Då återstår frågan om, och i så fall hur, socialdemokratin kan återfå den starka ställning i europeisk politik som den en gång haft.

Lästips!

• Sheri Berman, professor i statsvetenskap, har publicerats på Arena Essä: "Är europeisk socialdemokrati på väg att dö?" (den 18 april 2018).

För övrigt har ni väl inte missat i S-akademikers skriftserie, utgiven av Tjänstemännens socialdemokratiska förening? Den inleddes med antologin Socialdemokratin i ett nytt århundrade (red. Payam Moula & Jimmy Sand, november 2017), följt av Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten (mars 2018) i varsamt språkbearbetad nyutgåva. Den sistnämnda med förord och efterord av Örjan Nyström samt bonusmaterial i form av en recension signerad Ernst Wigforss och en dödsruna skriven av Rickard Sandler. Planen var att som tredje volym översätta Sheri Bermans moderna klassiker The Primacy of Politics (2006), men dessvärre misslyckades insamlingskampanjen på Kickstarter för att få in pengar till rättigheterna. Jag hoppas att det ska gå vägen på något annat sätt.

1. För en skildring av 1990-talets europeiska socialdemokrati, se Olle Svenning, Vänstern i Europa – de nya liberalerna? (2000).
2. The Economist, "Rose, thou art sick", den 2 april 2016. Siffrorna sammanställdes av statsvetaren Chris Hanretty vid University of East Anglia.
3. Tony Blair & Gerhard Schröder, ”Ett manifest för den tredje vägen och politikens nya mittfåra” (1999).

Inlägget Angående socialdemokratins kris i Europa dök först upp på jimmysand.com.

Från franska revolutionen till rösträttens genomförande stod liberalismen till vänster, kulturradikal och en motståndsrörelse mot den gamla regimen. I industrialiseringens kölvatten växte arbetarrörelsen – socialismen, socialdemokratin, kommunismen – och blev 1900-talets viktigaste politiska kraft. I länder som Sverige innebar det både ökande välstånd och raska steg mot jämlikhet, medan kommunismen i Sovjetsystemet var förenad med stark repression och förmådde inte hantera världsmarknadens omvälvningar av samhällsförhållanden som Karl Marx och Friedrich Engels skriver om i sitt kommunistiska manifest från 1848. Nu är Sovjetkommunismen ett ont minne blott, medan den europeiska socialdemokratin är en skugga av sitt forna jag. Arbetarväljare går till högerpopulismen. Liberalismen har lierat sig med den konservativa högern och blivit nyliberal. Framtiden är höljd i dimmor.

Men det ska komma en ny vänster. Om det skrev vår vän Johan Lönnroth en bok som kom i sin första version för tjugo år sedan, Den tredje vänstern.1 Han var då riksdagsledamot och vice ordförande för Vänsterpartiet. För några år sedan gavs boken ut i en ny upplaga, sedan utkast publicerats i form av studiebrev på föreningen Vägval Vänsters webbplats.2 Och i år kom boken i en tredje omarbetad version från Bokförlaget Korpen, nu skriven tillsammans med Ann-Marie Ljungberg och undertecknad.3 Preliminära versioner av de första fyra kapitlen har dessutom givits ut som rapporter från Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg.4

Feministisk, vänstersocialistisk och grön

Själva idén om en tredje vänster kom från Jan Otto Andersson – finlandssvensk, och i likhet med Johan både nationalekonom och vänsterpolitiker – som hade utvecklat konceptet genom några artiklar i Ny Tid, Socialistisk Debatt och New Left Review.5 (För några år sedan kom en norsk bok, Tredje venstre (2004), som i stora delar utgick från den globala rättviserörelsen och riktade udden mot vad författarna såg som en nyliberal världsordning. Men de skrev utan referenser till vare sig Andersson eller Lönnroth, som om de själva kommit på idén om en tredje vänster.)6 Rötterna till den tredje vänstern ser Jan Otto Andersson i tre strömningar som alla växte fram på 1960-talet: Först det som Martha Lear gav namnet andra vågens feminism, som – efter kvinnors kamp för rösträtt och medborgerliga rättigheter under decennierna kring 1900 – lade fokus vid kvinnors rätt att förvärvsarbeta samt reproduktiva rättigheter som rätten till abort och preventivmedel.7 Sedan den nya vänstern, företrädd i Sverige bland annat av tidskrifterna Zenit och Häften för kritiska studier. Den nya vänstern influerade C.H. Hermansson, partiledare för det som idag heter Vänsterpartiet, när han skrev boken Vänsterns väg (1965). Johan löste partimedlemskap 1970, efter att partiledaren öppnat upp för en bredare vänster – inklusive vänstersocialister, likt Johan, som efter Sovjetunionens inmarsch i Prag 1968 var kritiska till kommunismen. Johan har beklagat att Hermansson var så skicklig på att hålla ihop partiet. Annars hade kanske ett vänstersocialistiskt parti kunnat bildas, som i Danmark och Norge, utan band till Moskva – mer likt det ursprungliga Vänsterpartiet under åren 1917-1921. Han har också sagt att han varit alltför naiv när det gäller det egna partiets undfallenhet, men som Petter Bergner visar i sin avhandling från 2013 har Johan sedan 1980-talet varit en av de mest pådrivande för att på allvar göra upp med Vänsterpartiets mörka arv.8

För det tredje lyfter Jan Otto Andersson fram miljörörelsen eller, med hans benämning, den gröna humanismen – föregångare till dagens miljöpartier och ekologiska ekonomer. Han räknar också in sådana som fredsforskaren Johan Galtung,9 som 1980 förutsåg Sovjetunionens kollaps.

Den första vänstern: Liberalismen, Geijer, Lindhagen

Den första vänstern, liberalismen, hade sin storhetstid under det långa 1800-talet, för att låna Eric Hobsbawms benämning på perioden 1789-1914.10 Dess ledstjärna var alla människors frihet och rätt att delta i samhällslivet oavsett börd. I Sverige fick den sitt genombrott i mitten av 1800-talet, men redan den medeltida bonden hade större politisk och social frihet, deltog i större utsträckning i det politiska livet i Sverige än i något annat västeuropeiskt land. När landet började industrialiseras fanns det inte som i andra länder någon stark borgerlighet med djupa historiska rötter i en urban kultur. Men efter 1866 års representationsreform, då den gamla ståndsriksdagen avskaffades, kom politiken att domineras av liberala storbönder.

Efter sitt "avfall" från konservatismen 1838 blev Erik Gustaf Geijer, son till ägaren av Ransäters bruk i Värmland, den som introducerade liberalismen till Sverige och gav tankegodset en i jämförelse med andra länder säregen utformning. Genom dottern Agnes, gift Hamilton, råkar han vara Johans anfader på mödernet. Han grundade sitt ställningstagande på den av honom själv utvecklade personlighetsprincipen – att varje människa äger en egen, unik personlighet. För att denna ska kunna blomstra har staten i uppgift att skydda medborgarnas oberoende och suveränitet. Idag kan vi säga att dessa hotas av såväl patriarkala som ekonomiska strukturer, enligt en så kallad intersektionell analys som riktar in sig på hur olika maktordningar (exempelvis kön och klass) samverkar. Johan får förlåta mig för mitt bruk av akademiska termer som patriarkala, struktur och intersektionell. Lika mycket som han nagelfarit den så kallade vetenskapliga socialismen såväl som nationalekonomers förkärlek för matematiska modeller,  framför studier av den sociala och materiella verkligheten, så har han aldrig tvekat att käbbla med vänsterkamrater som slänger sig med ord som en behöver universitetsstudier för att förstå. Johan sätter alltid begripligheten inför andra framför den teoretiska renlärigheten.11

Om Geijer kan mer sägas som gör honom intressant för en tredje vänster. Han befarade att de gamla hierarkierna – adligt herrskap, prästerlig myndighet och konungslig makt – skulle avlösas av plutokratin eller penningens välde. De förmögna skulle trycka ned på de kapitallösa arbetarna. Men Geijer såg också framför sig att de kapitalistiska företagen skulle komma att ersättas av en ny typ av associationer, där arbetarna är delaktiga. Detta till följd av det mänskliga arbetets gemensamma karaktär, och dess ökande betydelse i industrins utveckling. Med tidens gång växer det intellektuella arbetets andel och det kroppsliga avtar. Hans texter lästes av Karl Marx och lär ha inspirerat denne till tanken om produktionens församhälleligande – omtalat i Kapitalets tredje band, kapitel 27 som handlar om kreditens roll i den kapitalistiska produktionen. Kapitalismens utveckling ökar komplexiteten i samhällets ekonomiska bas, allting knyts samman och blir allt mer ömsesidigt beroende. Marx skrev om hur kreditväsendets utveckling innebär ett latent upphävande av den privata kapitalegendomen. Med andra ord ligger socialismen latent i själva kapitalismen, en tanke som på sätt och vis alltså går tillbaka till Geijer. Vi ser i dagens ekonomi komplexiteten och det ömsesidiga beroendet genom de globala produktionskedjorna, humankapitalets ökade betydelse, det kollektiva finansiella ägandet genom pensionsfonder och liknande. Ekonomin blir samhällelig, men inte statskontrollerad. Geijer brottades med frågan om kvinnors frigörelse, men han var aldrig någon förkämpe för kvinnors rösträtt och deltagande i politiken. Det har Gunhild Kyle visat med en artikel i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1988. Geijer menade nämligen att kvinnor på grund av den "högre uppgiften" som fostrare i hemmet bör avstå att utöva sina politiska rättigheter.12

Jag tror att Johan ser sin förebild i en annan vänsterliberal än släktingen Geijer, nämligen Carl Lindhagen. Som medlem i Folkpartiet/Liberala samlingspartiet började han 1902 att samla namn till en riksdagsmotion om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Han fick tampas med både liberalernas Karl Staaff och Socialdemokraternas Hjalmar Branting – 1909 bytte han parti och kom att sälla sig till socialdemokratins vänsterfalang. Framför kvinnors rösträtt prioriterade de båda partiledarna att alla män skulle få rösta utan gradering efter inkomst. När socialdemokratin 1917 splittrades, över frågan om den militära upprustningen men också partidemokratin, var Lindhagen en av grundarna till Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Han blev huvudförfattare till det första partiprogrammet. Men 1921 anslöt sig partiet till Komintern och bytte namn till Sveriges kommunistiska parti. Alla som röstade emot blev uteslutna – däribland Lindhagen, som tillsammans med sex andra satt kvar i riksdagen under den gamla partibeteckningen. 1923 återvände de till Socialdemokraterna. Lindhagen ansåg att den materialistiska historiesynen hade tvingat sig på socialismen, och att det är en farlig frestelse att se samhällsutvecklingen som en naturlag. Han var en frihetlig socialist.

Den andra vänstern och en frihetlig underström

Den andra vänstern, socialismen, kom att prägla det korta 1900-talet, som Hobsbawm kallar perioden 1914-1989.13 Den var både en förlängning av den första vänstern och dess antites. Medan liberalismen betonade individuell frihet, så lade socialismen vikten vid kollektiv organisering. Men en av Johans käpphästar är att det grovt sett går att urskilja två socialistiska tanketraditioner. Den ena, statssocialismen, har alltid varit huvudfåran. Den har kommit till uttryck genom socialdemokratins demokratiska välfärdsstat och blandekonomiska modell, såväl som kommunismens planhushållning och partidiktatur. Under Bretton Woods-systemet, en internationell överenskommelse för att reglera kapitalflöden, fungerade det någorlunda väl. Men sedan 1970-talet har det visat sig allt svårare att bygga socialism genom välfärdsstater. Alternativet är den frihetliga socialismen, en underström med sin källa hos den unge Marx och hans tankar om "främlingskap" i det kapitalistiska systemet.14 Där har funnits idéer liknande Geijers om arbetarnas fria associationer, där de arbetande människorna själva i demokratisk anda fattar beslut om produktion och investering. Bland annat har de kommit till uttryck genom syndikalismen, som i Sverige var stark efter storstrejken 1909. Efter lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol kom i slutet av 1920-talet fick LO med statens hjälp nära nog monopol på den fackliga organiseringen av arbetarklassen, och syndikalismen blev aldrig någon massrörelse.

Ett annat exempel var den så kallade gillesocialismen, som sökte ett slags maktbalans mellan intresset hos producenterna, i första hand facket ("gillena"), och konsumenterna, representerade av staten. Idén var under en tid populär hos byggfacken och har också kommit till uttryck genom den statliga utredning om industriell demokrati som på 1920-talet leddes av Ernst Wigforss. Ännu en gren på den frihetliga socialismens träd är den ekonomiska modell som fanns i Jugoslavien efter att Tito 1948 bröt med Stalin, kallad marknadssocialism. Produktionsmedlen ägdes av staten, som hyrde ut dem till företagen – vars ledning arbetarna utsåg i demokratisk ordning. Det fungerade någorlunda i Slovenien och Kroatien, med sina industriella traditioner, och mindre väl i jordbruksdominerade Serbien och Makedonien. Efter Berlinmurens fall och kriget på Balkan har det marknadssocialistiska experimentet mer eller mindre glömts bort.

När första världskriget bröt ut 1914 kompromissade socialdemokratin i de flesta länder med de konservativa och liberalerna, och till trots mot vad man lovat varandra ställde alla upp på den egna nationens sida i kriget. De som likt Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg i Tyskland fortsatte uppmana sina partikamrater till krigsvägran tvingades gå under jorden. Efter kriget bildades den så kallade Wieninternationalen – bestående bland annat av Rosa Luxemburgs tyska oberoende socialdemokrater, liksom resterna av det socialdemokratiska vänsterparti som fanns kvar efter bildandet av Sveriges kommunistiska parti 1921. En utgångspunkt för denna rörelse var avvisandet av tron på nationell socialism – att socialismen kan byggas i ett land, omgivet av en kapitalistisk omvärld. Luxemburg menade i ett verk publicerat 1913 att kapitalismen överlever så länge den inte blivit världsomspännande.15 Den mest avancerade kapitalistiska ekonomin, på den tiden i Storbritannien, är beroende av sin för-kapitalistiska omvärld – som ett slags säkerhetsventil. När den brittiska textilindustrins produktionskostnader blev för höga kunde den importera bomull från USA, där arbetskraften ännu var billig. När tysk teknisk industri mättat sina inhemska marknader kunde kapitalisterna expandera i Argentina, Egypten och Turkiet. För den nationellt orienterade statssocialismen var Luxemburg omöjlig som ideolog. Men hennes ekonomiska analys bildar en byggsten för den globala tredje vänstern. Hon tampades med Lenin om synen på demokrati och gladdes från fängelset när Lindhagen och de andra bildade sitt vänstersocialistiska parti. Till skillnad från Lenin, som föraktade dem.

Bland de sju som satt kvar i riksdagen under den gamla partibeteckningen efter att Sveriges socialdemokratiska vänsterparti 1921 anslutit sig till Komintern fanns – förutom Lindhagen – syndikalisten Albin Ström. Över honom har Johan skrivit en biografi.16 Sedan gruppen återvänt till Socialdemokraterna blev Ström ordförande i den Fackliga Centralorganisationen i hemstaden Göteborg. Från 1928 satt han i riksdagen för Socialdemokraterna och även efter kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (dagens Centerpartiet) höll han fast vid den linje som det egna partiet gått till val på 1932: avskaffande av den av fackföreningsrörelsen hårt kritiserade Arbetslöshetskommissionen, marknadslöner åt de statligt anställda reservarbetarna samt frihandel. Han kritiserade också regeringen i hans tycke alltför milda behandling av Adolf Hitlers i januari 1933 nyinstallerade regim. Den socialdemokratiska Internationalen hade gjort ett uttalande om handelsbojkott av Tyskland, och det togs på Ströms initiativ upp av majoriteten av den socialdemokratiska arbetarekommunen i Göteborg. Det väckte krav på uteslutning av Ström ur partiet, men ett möte i Göteborg med flera tusen arbetare i december 1933 krävde istället uteslutning av hans ledande motståndare. Ändå uteslöt partiledningen Ström. Med sina anhängare gick han ihop med de så kallade kilbommarna, interna kritiker av kommunistpartiets undfallenhet mot Stalin, för att bilda Socialistiska partiet 1934. De kunde profilera sig som anhängare av oberoende fackföreningar och kritiker av socialdemokratisk och kommunistisk centralstyrning. I riksdagen var partiet ensamt om att vilja tillåta svenskar att åka till Spanien för att strida mot Francos fascister. Vid starten hade partiet starkare stöd bland väljarna än kommunistpartiet, men efter några år blev utrymmet allt mindre mellan Socialdemokraternas framgångsrika folkhemsbygge och kommunistpartiets nya folkfrontslinje mot nazismen. Ström bildade ett nytt vänstersocialistiskt parti, sedan socialistpartiet under ledaren Nils Flyg alltmer närmat sig nazismen. Ström sluggade vild mot Hitler, Stalin och allsköns socialdemokratiska och kommunistiska partipampar. Hans parti dog med honom i början av 1960-talet.

Något större utrymme för vänstersocialister fanns nog inte i Sverige efter andra världskriget, åtminstone inte förrän den så kallade nya vänstern – med internationella influenser från kretsen kring tidskriften New Left Review – började formulera sin kritik av socialdemokratins så kallade socialreformism och kommunistpartiets undfallenhet mot Sovjetunionen under Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968. Det ledde till viss förnyelse av kommunistpartiet, som bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), men tyvärr inte till att banden med Sovjetkommunismen och östblockets regimer helt skars av. Nästa chans till en pånyttfödd vänstersocialism kom först efter Berlinmurens fall 1989, men det skulle ta lång tid innan kommunismen övergavs helt. Så sent som 2005 kallade sig Vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly för kommunist.

Ny tid för den tredje vänstern

Den tredje vänstern måste återuppliva den första vänsterns ideal om alla människors frihet och rätt att delta i samhällslivet oavsett börd, för att reformera den andra vänsterns förståelse för vikten av kollektiv organisering och demokratiska gemenskaper. Dess epok är det ännu unga 2000-talet. Det är en ny tid nu, men frågeställningar som Johan lyfte för tjugo år sedan i första versionen av Den tredje vänstern är på många sätt fortfarande aktuella. En viktig poäng är att idén om en vetenskaplig socialism tillhör marxismens dökött som vi bör göra oss av med. Dit hör bland annat den så kallade arbetsvärdeläran, som Johan i sin avhandling från 1977 gjort upp med.17 I Lön, pris och profit beskrev Marx marknadspriserna, styrda av utbud och efterfrågan, som företeelser på ytan styrda av människors subjektiva vilja.18 Alltså en slöja lagd över den objektiva verkligheten i produktionen med dess utsugning av klasskamp. Johans kritik pekar på att arbetsvärdena kan användas för att förklara att arbetarna producerar mer än vad som krävs för den egna försörjningen och att ett överskott eller mervärde därmed går till kapitalägaren. Men de är oanvändbara för att förstå marknadspriser. I Sovjetunionen, där man ansåg sig tillämpa den vetenskapliga socialismen, väcktes tron att det var lätt att räkna ut rättvisa löner och priser i ett socialistiskt system, så att staten satte priser efter varors arbetsinnehåll. Vilket ledde till extremt låga priser på både naturresurser, maskiner och byggnader. Det blev ett slöseri med råvaror, vanvård av maskiner och byggnader samt en miljöförstöring jämförbar med den i de kapitalistiska västländerna. 1970 års ekonomipristagare Paul Samuelson skrev i den över hela världen spridda läroboken Economics från 1961 att den sovjetiska nationalinkomsten per capita kan passera USA:s redan 1984, men troligen inte förrän 1997.19 Senare flyttade han fram tidpunkten men gjorde liknande prognoser ända fram till i början av 1980-talet. I själva verket var den sovjetiska planhushållningen helt oförmögen att främja och hantera strukturell förnyelse, vilket dömde ekonomin till stagnation.

Johans avfärdande av arbetsvärdeläran fick bland andra ekonomihistorikern Daniel Ankarloo att gå i taket, till den grad att han i tidskriften Motströms författade en artikel under rubriken Anti-Lönnroth (!).20 De två har sedermera stått på olika sidor i frågan om välfärdens finansiering, där Ankarloo har skrivit boken Välfärdsmyter med budskapet att det bara är att "ta tillbaka" en del av de skattesänkningar som genomförts sedan 1990 för att ha råd med välfärden.21 Johan har i några olika sammanhang argumenterat för att det faktiskt finns ett finansieringsgap, och att det beror på fyra trender: 1) med högre materiell standard vill människor ha mer av och ställer högre krav på sådant som historiskt sett har producerats och finansierats genensamt genom skatter, som utbildning, omsorg, vård och kultur; 2) produktion av offentliga tjänster blir i genomsnitt dyrare i relation till produktion av särskilt varor, men också en del tjänster som konsumeras privat, uttryckt genom det så kallade Baumols dilemma efter ekonomen William Baumol; 3) skattebaserna blir allt svårare att avgränsa nationellt i takt med att finanskapitalet ökar makten över världsekonomin, vilket också pekar på behovet av demokrati över gränserna; samt 4) dels att inkomstskillnaderna inom så gott som alla nationalstater har ökat, även om den genomsnittliga skillnaden mellan nationalstaterna har minskat, dels att både de nationella och globala förmögenhetsskillnaderna nu är på väg tillbaka till det sena 1800-talets nivå.22

Den materialistiska metoden att förklara historiska förändringar är däremot ett barn av marxismen som vi inte bör kasta ut med det kommunistiska badvattnet. Det finns inom vänstern en övertro på nyliberalismen – att det är idéernas makt som står bakom samhällsförändringarna i världen sedan 1980-talets början. I själva verket äger utomparlamentariska förhållanden som produktivkrafter, klasstruktur och teknologisk utveckling ett större förklaringsvärde. I sitt trebandsverk Informationsåldern har Manuel Castells försökt skildra produktivkrafternas förändring på ett systematiskt sätt.23 Efter 1970-talets strukturkris har det skett en teknologisk revolution som möjliggör kommunikation i realtid över ofantliga avstånd och en närmast obegränsad lagring av information. Tidigt underlättade detta för kapital att flöda över gränserna vilket undergräver de nationella välfärdsstaternas skattebaser. Börserna i London, New York och Tokyo befinner sig virtuellt närmare varandra än fysiskt sett en börsmäklare och städaren på våningen nedanför. Den globala aktiemarknaden och internet är emellertid bara två av många nätverk, som Castells menar har slagit sönder det industridominerade samhällets maktmönster och skapat nya. Vid mitten av 1990-talet slog den nya informationsteknologin igenom på allvar, genom en tredje våg av globalisering. Tjänstesektorn expanderar kraftigt när industriföretagen fokuserar på kärnverksamheten och lägger ut mycket av sin utveckling, försäljning och marknadsföring externt. Effektiviseringen av offentliga sektorn har, tillsammans med allt högre kunskapskrav för de arbeten som finns kvar i tillverkningsindustrin efter automatisering och datorisering, lett till att många med låg utbildning står utanför den reguljära arbetsmarknaden.

Den förändrade klasstrukturen innebär att varken arbetare eller kapitalister i vår tid ser ut som de gjort under större delen av 1900-talet. Guy Standing har på senare år populariserat ordet prekariat som beteckning för en stor grupp människor som står inför ett liv av arbetslöshet eller osäkert arbete, periodvisa anställningar, avsaknad av yrkesmässig identitet. Här finns såväl arbetare som tjänstemän, enligt en traditionell kategorisering, men arbetarna är fler.24 Det Johan skrev om den förändrade klasstrukturen fick inte stå oemotsagt. Bland hans kritiker fanns Göran Greider, som i en bok om arbetarklassen skrev att Johan bidrog till att fördunkla de sociala sammanhangen.25 Beskrivningen av arbetarklass och marginaliserad klass ansåg Greider främja en socialkonservativ bild av samhället och till att cementera vanmakten för alla som tror på social jämlikhet. Idag har prekariatet blivit ett inne-ord i vänsterkretsar. Vi ser också ett nytt slags samhällselit – fondförvaltare, PR-konsulter, politiska tjänstepersoner, ledande byråkrater, etc. Även om dessa inte har den yttersta makten, så är det de som förvaltar den. De flesta av dagens kapitalister är inga entreprenörer som generationerna före dem, utan de lever gott på ärvda pengar som de låter andra förvalta åt dem. Ägandet har dessutom blivit mer kollektivt, inte minst genom privata och offentliga pensionsfonder. Mellan eliten och prekariatet har vi så kallat vanligt folk – arbetare och lägre tjänstemän – som inte vill hamna i prekariatet och känner sig frånsprungna av samhällseliten. Som Branko Milanovic visat består globaliseringens vinnare av den allra rikaste procenten av världens befolkning, men också den nya medelklassen i länderna på uppgång. Desto sämre – med stagnerande realinkomster – har det gått för den globala övre medelklassen. Där finns människor i de forna kommunistländerna och i Latinamerika, liksom en betydande del av de rika ländernas industriarbetare.26 Detta är nog den främsta förklaringen till det växande stödet för sådana som Sverigedemokraterna, USA:s Donald Trump, Frankrikes Nationella fronten och Ungerns Victor Órban.

Med insikten att kapitalismen är global följer att demokratins motkrafter också måste finnas på den globala arenan. Vi ser idag framväxandet av en nationell höger som strävar efter en etniskt och kulturellt homogen nationalstat, en nationell vänster som vill bygga eller återvända till en nationellt självständig välfärdsstat, samt en global höger som vill låta kapitalismen och marknaden få fritt spelrum medan nationalstatens främsta roll skall vara att garantera denna ordning. Mot bakgrund av finanskrisen 2008 och eurokrisen därefter, liksom de växande globala förmögenhetsklyftor som exempelvis Thomas Piketty klarlagt,27 ökar behovet av en global vänster som vill bygga demokratin på alla nivåer – inte minst över nationalstatens nivå. Den kan verka för ett federalt EU med gemensam finanspolitik och ett globalt parlament för att komplettera och stärka FN-systemet. Den kan driva krav på globala skatter på koldioxid, förmögenheter och finansiella transaktioner. Den kan förverkliga idealet om världsmedborgarskap.

Ut i svampskogen!28

Jan Otto Andersson skrev att den tredje vänstern växer fram ur feminismen, vänstersocialismen och det gröna. Johan har argumenterat för ett starkare rödgrönt samarbete, men inte som det formerades mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inför riksdagsvalet 2010.29 Istället skulle medlemmar i de olika partierna – tillsammans med likasinnade som inte är medlemmar i något parti, eller kanske vänsterliberaler organiserade i något av de borgerliga partierna – kunna träffas lokalt för att diskutera gemensamma och skiljande ideologiska ståndpunkter. Deltagarna skulle troligen märka att skillnaderna inom partierna är ungefär lika stora som mellan dem. Även om en genomsnittlig miljöpartist är grönare än en genomsnittlig socialdemokrat eller vänsterpartist, så finns det sympatisörer till och medlemmar i  de röda partierna som är grönare än snittet i det gröna. Motsvarande gäller nog värderingarna i förhållande till kön inom Feministiskt initiativ jämfört med de andra partierna. Och den interna ideologiska debatten i alla fyra partierna handlar i stora stycken om samma frågor. Den tredje vänstern har framtiden för sig!

Köp boken

Den här essän ingår i Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse, red. Anders Meuller & Kenneth Karlsson, Bokförlaget Korpen 2017. Läs mer hos förlaget, beställ hos Adlibris, Akademibokhandeln eller Bokus.

1. Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Nova press 1997.
2. Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Ny reviderad utgåva, Federa 2009.
3. Johan Lönnroth, Jimmy Sand & Ann-Marie Ljungberg, Den tredje vänstern: För en frihetlig global socialism, Bokförlaget Korpen 2017.
4. Johan Lönnroth & Jimmy Sand, Den svenska vänsterns historia, Tankeverksamheten 2014; ’Klassamhälle i omvandling’ och ’Det svarta hålet socialismen’ - två kapitel ur en kommande bok, Tankeverksamheten 2016; Johan Lönnroth, Jimmy Sand & Ann-Marie Ljungberg, 150 år av feminism - från kvinnosak till jämställdhetspolitik, Tankeverksamheten 2017.
5. Jan Otto Andersson, ”Ny Tid och den tredje vänstern”, Ny Tid den 22 december 1994; ”En tredje vänster”, Socialistisk Debatt nr 2/1995, s. 38-43; ”Fundamental values for a third left”, New Left Review I/216, mars-april 1996.
6. Magnus Marsdal & Bendik Wold, Tredje venstre: For en radikal individualisme, Oktober 2004.
7. Martha Lear, ”The second feminist wave”, The New York Times Magazine, den 10 mars 1968.
8. Petter Bergner, Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet, Bokförlaget Atlas 2013.
9. När detta skrevs kände jag inte till de antisemitiska uttalanden som Johan Galtung gjort sig skyldig till. Jag kunde ha googlat, men tanken slog mig tyvärr inte.
10. Eric Hobsbawm, Revolutionens tidsålder (The age of revolution, 1969), översatt av Jaak Talvend, Tiden 1979.
11. Johan Lönnroth, Fragment av en hegeliansk historieskrivning över nationalekonomin från svensk horisont, Tankeverksamheten 2012; Palme och den socialdemokratiska utopin – en bitvis självbiografisk betraktelse, Tankeverksamheten 2016.
12. Gunhild Kyle, ”Geijer, liberalismen och kvinnornas medborgarrätt”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 4/1983, s. 44-54.
13. Eric Hobsbawm, Kapitalets tidsålder (The age of capital, 1975), översatt av Roland Adlerberth, Tiden 1981; Imperiernas tidsålder (The age of empire, 1987), översatt av Roland Adlerberth, Tiden 1989; Ytterligheternas tidsålder (Age of extremes, 1994), översatt av Lena Lundgren, Rabén Prisma 1997.
14. Johan Lönnroth, ”Socialismen är ingen tebjudning!”, Beijer, Lennart et al., Om det socialistiska samhället, Vänsterpartiet 2001, s. 40-48.
15. Rosa Luxemburg, The accumulation of capital (Die akkumulation des kapitals, 1913), Routledge 1951.
16. Johan Lönnroth, Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse, Bokförlaget Korpen 2014.
17. Johan Lönnroth, Marxism som matematisk ekonomi: En kritik av några moderna Marxtolkningar, Göteborgs universitet 1977.
18. Karl Marx, Lön, pris och profit (Lohn, preis und profit, 1865).Tillgängligt via www.marxists.org.
19. Paul Samuelson, Samhällsekonomi (Economics, 1961), översatt av Anders Byttner, Rabén & Sjögren 1969.
20. Daniel Ankarloo, “Anti-Lönnroth: Om socialismens utveckling från vetenskap till utopi”, Motströms nr 1/1997, s. 6-28.
21. Daniel Ankarloo, Välfärdsmyter: Visst har vi råd att finansiera tryggheten, ETC Förlag 2010.
22. Johan Lönnroth, ”Hur återerövrar vänstern initiativet?”, Streeck, Wolfgang et al., Den demokratiska kapitalismens nederlag, Tiden 2012, s. 45-62; ”Kan Göteborg gå runt?”, Magnusson, Åke & Anders Nilsson, Vart är du på väg, älskade stad? 14 profiler om Göteborgs framtid, Tre böcker förlag 2014, s. 172-181.
23. Manuel Castells, Nätverkssamhällets framväxt (The rise of the network society, 1996), band 1 av Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur, översatt av Gunnar Sandin, Daidalos 1999; Identitetens makt (The power of identity, 1997), band 2 av Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur, översatt av Gunnar Sandin, Daidalos 2000; Millenniets slut (End of millennium, 1998), band 3 av Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur, översatt av Gunnar Sandin, Daidalos 2000.
24. Guy Standing, Prekariatet: Den farliga klassen (The precariat: The new dangerous class, 2011), översatt av Joel Nordqvist, Daidalos 2013.
25. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst: Om klasskampen, globaliseringen och framstegstanken, Bonnier 1998.
26. Branko Milanovic, Global ojämlikhet: Nya perspektiv i globaliseringens tidevarv (Global inequality: A new approach for the age of globalization, 2016), översatt av Henrik Gundenäs, Daidalos 2017.
27. Thomas Piketty, Kapitalet i tjugoförsta århundradet (Le capital au XXIe siècle, 2013), översatt av Lars Ohlsson, Karneval 2015.
28. "Svamp-partierna" har varit en skämtsam beteckning på S-V-MP-samarbetet, särskilt mandatperioden 2002-2006.
29. Johan Lönnroth, ”Ut i svampskogen – om behovet av en öppen rödgrön federation”, Bengtsson, Håkan (red.), Agenda 2010+, Agora 2008, s. 42-61.

Inlägget Förarbeten till en tredje vänster dök först upp på jimmysand.com.

Under 2017 har jag bara skrivit åtta inlägg, varav endast tre är resonerande texter. Av resterande inlägg gör fyra reklam för en rapport och en bok som jag är medförfattare till, ett kapitel som jag skrivit till en annan bok samt en tredje bok som jag är redaktör för, medan det femte inlägget samlar tankar kring en bok som jag velat skriva. Alltså en rapport och tre böcker, samt en bok som inte blev av.

En rapport och tre böcker

I juli gav Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg ut en rapport av Ann-Marie Ljungberg, Johan Lönnroth och undertecknad på temat feminism och kvinnorörelse. En grundläggande tes är att kvinnors kamp ofta hamnar i en motsatsposition till andra underordnade gruppers kamp. Historiskt har feminismen drivits av kvinnor ur medelklass eller bildad överklass och intressen mellan grupper som egentligen borde stödja varandra har istället stått emot varandra. Även inom feminismen finns starka uttryck för inbördes motsättningar mellan kvinnors olika krav, inte minst beroende av klass. Vi blev ombedda att skriva en debattartikel till Dagens Arena, vilket vi gärna gjorde, och den fick av dem rubriken "En rättvis feminism måste tänka på vad den mäter". Där utvecklade vi ett spår i rapporten som handlar om förståelsen av vad jämställdhet är för något, och vi förespråkar ett främjande av lycka eller välbefinnande (eller, som jag hellre uttrycker det, ett anständigt och gott liv).

I likhet med två tidigare rapporter som Johan och jag fått publicerade av Tankeverksamheten omarbetades den ovannämnda till ett kapitel i boken Den tredje vänstern: För en global frihetlig socialism. Det är en bok som vi arbetat på i åtminstone fem års tid, sedan jag velat göra en ny utgåva av den bok som jag hjälpte Johan att ge ut 2009. (Främst eftersom jag tyckte att den inte blev särskilt snygg, och då passade vi på att omarbeta och uppdatera den. Senare kom Ann-Marie in som medförfattare. Och glädjande nog ville David Karlsson på Bokförlaget Korpen ge ut boken.)

Hittills har boken presenterats vid fyra tillfällen - hos Tjänstemännens S-förening den 19 september, på ETCs och Leopards alternativa bokmässa den 30 september, genom ett eget evenemang på Göteborgs litteraturhus den 28 november - och den 19 januari diskuterade Johan boken i ett arrangemang av tankesmedjan Global utmaning.

Först ut att recensera boken var Jan Otto Andersson (som en gång definierade begreppet "den tredje vänstern") i finlandssvenska vänstertidningen Ny tid. Dagen efter hade Bo Rothstein en recension i Göteborgs-Posten. Redan i dessa två recensioner finns bra uppslag till en uppföljande bok! Jan Otto Andersson saknar en diskussion om 1960-talets frihetliga rörelse, den gröna rörelsen - liksom den gröna ekonomikritiken - och den globala rättviserörelsen. Bo Rothstein hade velat se en utförligare diskussion om vad en "frihetlig socialism" kan vara (vilket inte riktigt var ett syfte med boken), liksom en djupgående analys av bristerna i vänsterns grundidéer och ett svar på frågan om vad som förklarar vänsterns många nederlag. En tredje recension skrevs i Flamman, signerad Erik Haking, och är svår att riktigt ta på allvar. Inte på grund av att det är en sågning av boken - tvärtom ger en intelligent sågning mer än en oreserverad hyllning - utan för att det är en så oseriös sådan. Mest av allt läser jag recensionen som ett eko av den debatt som fördes inom och kring Vänsterpartiet för sisådär tolv år sedan. Johan får förlåta mig, men det är ett parti där jag aldrig kan se mig själv som medlem. Slutligen har Petter Ölmunger recenserat boken, tillsammans med Jens Holms Om inte vi, vem?, för Nätverket Global demokrati. Det är en läsvärd text, med en särskilt tankeväckande jämförelse mellan den önskvärda reformen av FN:s generalförsamling och avskaffandet av ståndsriksdagen 1866.

Johan Lönnroth fyllde 80 år på juldagen 2017, och för att uppmärksamma detta tog Anders Meuller och Kenneth Karlsson initiativ till - och gjorde stora insatser med att sätta samman - en vänbok, där jag hade den stora äran att få medverka med ett kapitel. David Karlsson på Bokförlaget Korpen såg till att det blev en färdig bok av det hela. Mitt kapitel är ett slags introduktion till Johans politiska tänkande, med utgång från den tredje vänstern (influenserna från Rosa Luxemburg och uppgörelsen med "den vetenskapliga socialismen" inte minst). Vänboken, som heter Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse (en lekfull referens till Johans biografi över Albin Ström), överräcktes till jubilaren under en tillställning på Göteborgs litteraturhus den 7 november.

I november startade min partiförening, Tjänstemännens S-förening, en skriftserie för klassisk och nyskriven socialdemokratisk idélitteratur genom att ge ut antologin Socialdemokratin i ett nytt århundrade. Redaktör för antologin var från början Payam Moula, som tidigare det året kontaktade mig med frågan om jag kunde hjälpa till. Föreningens styrelse nappade på förslaget, och boken gavs ut som print on demand via Publit. Själv skrev jag ett introducerande förord, som finns att läsa som smakprov på sajten med samma namn. Antologin samlar nyskrivna texter kring olika teman, skrivna av Kajsa Borgnäs, Sven Ove Hansson, Anne-Marie Lindgren, Ulrika Lorentzi, Payam Moula och Björn Östbring. (Del två i skriftserien blev en varsamt språkbearbetad nyutgåva av Nils Karlebys klassiker från 1926, Socialismen inför verkligheten, med nyskrivet förord och efterord av Örjan Nyström.)

En bok som inte blev av

En gång i tiden, när jag var medlem i Miljöpartiet, lekte jag med tanken på att skriva en bok om grön ideologi kallad Du gröna nya värld. Kort efter riksdagsvalet 2010 gick jag över till Socialdemokraterna, ett beslut som mognat genom en process av intellektuell och värderingsmässig prövning. När det gått ytterligare en tid vaknade lusten att skriva en bok igen - med namnet Bästa stämningars längtan och utifrån socialdemokratiskt idégods. Då var det 2012. Ett par år senare hade jag inte kommit så mycket längre, men jag reviderade upplägget och gjorde ett nytt försök. Ytterligare nästan tre år senare, nu i januari 2017, hade jag funderat ut ett nytt upplägg och tänkte att det fick bära eller brista. Tredje gången gillt, så att säga. Fast tajmingen var inte den bästa, så projektet förblev vilande medan jag lade krafterna på de projekt som jag beskrivit under rubriken ovan. Nu tror jag att jag lagt ned det.

Tre resonerande texter

Bland årets inlägg kan tre av dem beskrivas som resonerande texter. Den första, från januari, var egentligen ett utdrag ur feminismrapporten som jag nämnde inledningsvis och handlade om hedersrelaterat våld och förtryck. Inlägget publicerades på årsdagen av mordet på Fadime Sahindal och var ett försök att orientera mig i rapporter och forskningslitteratur kring problematiken.

Det andra resonerande inlägget, också det från januari, var ett utkast till avsnitt ur den bok om socialdemokrati som jag skrev på. Det handlade om den sociala demokratins uppkomst eller uppbyggnaden av välfärdsstaten av nordisk modell. Skriver jag någonsin en sådan bok som jag tänkt mig så kommer jag troligen att plocka upp en del från den här texten.

I det tredje inlägget, skrivet i mars, resonerade jag kring olika svar på krisen för socialdemokratin som går ut på att anpassa sig till medelklassen i storstädernas villaförorter eller bli mer vänsterpopulistisk. Stora delar av det fick inleda mitt förord till antologin Socialdemokratin i ett nytt århundrade.

Årets lästa böcker

Under 2017 har jag läst fem böcker, vilket är något färre än föregående år. (Samtidigt har jag läst en hel del kurslitteratur, då jag pluggar ekonomisk historia på kvällstid, men även om det rört sig om ganska många sidor så har det inte varit frågan om hela böcker från pärm till pärm.) Jag brukar skriva om vad jag läst i inlägg på bloggen, men förra året missade jag det så det får bli här och nu istället.

Under våren läste jag Flyktingkrisen och den svenska modellen (2016) av Anders Nilsson och Örjan Nyström. De båda har tillsammans skrivit en rad mycket läsvärda böcker - Den sociala demokratins andra århundrade? (2005), Reformismens möjligheter (2008), Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder (2011) och Jämlikhetsnormen (2013) - och en mängd artiklar och rapporter. Deras sista skrift tillsammans blev Högerpopulismen och jämlikheten - en essä (2017), utgiven inom ramen för LO:s jämlikhetsutredning. Anders Nilsson avled nämligen i april, bara några månader efter att läkarna upptäckte svårbehandlad cancer. Socialdemokratin har mist en av sina främsta intellektuella. När jag tvivlar om att förbli socialdemokrat brukar jag läsa något som han skrivit, på egen hand eller tillsammans med Örjan, och bestämmer mig för att stanna kvar ännu en tid. Den sista boken är - förutom ett inlägg i debatten om migration - en gedigen diskussion om befolkningsutveckling och välfärdens styrsystem, två stora problemområden som inte tagit den plats i offentligheten som de borde.

Under sommaren blev det tre böcker, förutom lite skönlitteratur. Ett långt brev (2016) av Bo Elmgren, som tidigare givits ut som rapport från Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg (den lokala tankesmedja som startats av ABF Göteborg, Göteborgs arbetareförening, LO Göteborg och Socialdemokraterna i Göteborg, och där just Anders Nilsson varit den starkt drivande kraften). Författaren själv har varit aktiv socialdemokrat i mer än sextio år, som journalist och partifunktionär. Hans bok är uppmuntrande läsning i denna dystra tid (dyster trots att så mycket faktiskt har blivit bättre), med gott om exempel på vad som faktiskt kan göras för ett bättre samhälle. Sverige åt svenskarna: Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige (2014) av Marie Demker har jag tidigare gjort nedslag i, men äntligen tog jag tillfället i akt att läsa den i sin helhet. Även om jag skulle vilja se en ny utgåva, där författaren tar med utvecklingen efter valet 2014, så är boken mycket läsvärd i diskussionen om migration och främlingsfientlighet. Inte minst för att den tar sig an den skenbara paradoxen att Sverigedemokraterna växer i opinionen, samtidigt som allt fler i befolkningen är positiva till invandring. Vad är populism? En essä (2016) av Jan-Werner Müller är i det närmaste obligatorisk läsning för den som vill förstå sig på populismen. Författaren diskuterar vad populismen är och inte är, vad dess uppsving kan bero på och vad som kan göras för att motverka att den får fäste. För även om populismen bland annat är ett svar på brister i den demokratiska utvecklingen, så är den i sig en fiende till demokratin och måste bekämpas. Och i början av hösten läste jag Reinfeldteffekten: Hur Nya Moderaterna tog över makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden (2013). Boken har fått ett uppskattande mottagande, men jag var ändå lite överraskad över att Aron Etzler - då chefredaktör för Flamman och sedermera partisekreterare för Vänsterpartiet - i så hög grad tog Moderaternas historia och inre liv på allvar. Av det jag läst om Nya Moderaterna, och om partipolitisk förnyelse generellt, så hör den här boken absolut till det mest läsvärda.

Hur blir det kommande året?

2018 är ett valår, men det är inte något som brukar märkas så mycket på den här bloggen. (Läs gärna översikterna över 2010 och 2014.) Och om mönstret håller i sig från de senaste åren (inte bara det som just avslutats utan även 2015, då jag ändå skrev en del ledare för ETC Göteborg som jag lade upp på bloggen, och 2016) så kommer det att bli ganska glest här på bloggen. Å andra sidan är ju arbetet med Den tredje vänstern nu slutfört, vilket gör att jag kan komma att få en del tid över för att skriva annat. Kanske borde vi som skrev boken ta oss an de kritiska synpunkter som togs upp i (de seriösa) recensionerna. För övrigt finns det några andra uppslag som skulle kunna bli något. Jag ser ett behov av att kunna använda bloggen för att diskutera olika lästa texter, såväl rapporter och vetenskapliga artiklar som böcker, snarare än att argumentera för någon politisk linje. Samtidigt vill jag ändra mig åt annat än politik - exempelvis att skriva skönlitterärt - så jag vågar inte utlova någonting.

Inlägget Bloggåret 2017 präglades av bokutgivning dök först upp på jimmysand.com.

Tjänstemännens socialdemokratiska förening har inlett utgivningen av S-akademikers skriftserie för att publicera klassisk och nyskriven socialdemokratisk idélitteratur. Först ut är antologin Socialdemokratin i ett nytt århundrade: Sex bidrag till en ideologisk framtidsdebatt.

Så här står det på bokens baksida:

Vägen framåt för socialdemokratin består inte i vare sig att bli mer populistisk eller att anpassa politiken till opinionsundersökningar bland medelklassen. Antologin Socialdemokratin i ett nytt århundrade samlar några texter från personer som tänkt till om vår tids stora utmaningar. Utifrån frågan om politikens uppgift föreslår Payam Moula några kriterier för det goda samhället. Kajsa Borgnäs tar sig an hållbarhetsfrågorna, med grund i arbetarrörelsens ambivalenta förhållande till kapitalismen. Sven Ove Hansson resonerar kring jämlikhetsbegreppet ur olika synvinklar. Med spjärn mot arbetskritiken diskuterar Ulrika Lorentzi nya klassförhållanden på arbetsmarknaden. Björn Östbring utvecklar diskussionen om socialdemokratin, välfärdsstaten och flyktingmottagandet. Och i ett samtal mellan Anne-Marie Lindgren och Payam Moula avhandlas dagens politiska landskap och den så kallade GAL/TAN-skalan. Med undantag av Björn Östbring är samtliga medverkande i antologin socialdemokrater.

Tjänstemännens socialdemokratiska förening har inlett utgivningen av S-akademikers skriftserie för att publicera klassisk och nyskriven socialdemokratisk idélitteratur. Föreningen samlar tjänstemän och akademiker som vill bidra till socialdemokratins policyutveckling. Vi anordnar möten, studiecirklar, föreläsningar med mera och vill nu också ge ut denna skriftserie. Geografiskt har vi vår bas i Göteborg.

Boken kommer att finnas tillgänglig i de vanliga kanalerna (först ut var Bokus), men går också att beställa i en webbshop på S-akademiker.se. Om pilotsatsningen fungerar väl och utgivningen kan fortsätta är idén att som andra volym återutge en klassiker som präglat generationer av socialdemokrater. Hör av dig (exempelvis på Facebook eller Twitter) om du är nyfiken!

Inlägget S-akademiker startar skriftserie för idéutveckling dök först upp på jimmysand.com.

Vänboken, som heter Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse (en lekfull referens till Johans biografi över Albin Ström), överräcktes till jubilaren under en tillställning på Göteborgs litteraturhus den 7 november. I den medverkar många av Johans släktingar och gamla vänner, kollegor från nationalekonomin, personer som likt jag lärt känna honom genom politiken, med flera.

Johan Lönnroth föddes på själva juldagen år 1937 och fyller alltså 80 år 2017. Han är ursprungligen filosofie licentiat i matematik, men sadlade om och forskade och undervisade i nationalekonomi oftast med inriktning mot den politiska ekonomin. Han lämnade sin akademiska karriär för att ägna sig helhjärtat åt politiken. Han har en lång och djup erfarenhet av kommunalpolitik och riksdagspolitik. Han satt under åren 1980-88 i Göteborgs kommunstyrelse för Vänsterpartiet och valdes 1991 in i riksdagen. Under perioden 1993-2003 var Johan Vänsterpartiets vice ordförande. Han har skrivit många böcker i såväl ideologiska som vetenskapliga ämnen.

Själv lärde jag känna Johan genom föreningen Vägval Vänster, och vi har sedan dess samarbetat kring några olika bokprojekt (nu senast tredje omarbetade utgåvan av Den tredje vänstern, tillsammans med Ann-Marie Ljungberg). Jag har skrivit bidraget "Förarbeten till en tredje vänster", som diskuterar en del av Johans politiska idéer (influenserna från Rosa Luxemburg och uppgörelsen med "den vetenskapliga socialismen" inte minst).

Johan förenar många goda egenskaper - nyfikenhet, lekfullhet, ödmjukhet, närhet till visioner och samtidigt ett jordnära fokus på vad som är möjligt att göra just nu och vad som döljer sig bakom de akademiska orden. Jag har tidigare skrivit lite om en del av det jag lärt mig av honom.

Läs mer om boken hos Bokförlaget Korpen

Inlägget Medverkar i vänbok till Johan Lönnroth dök först upp på jimmysand.com.