På Kungliga bibliotekets digitala arkiv ligger sedan 2015 ett tunt häfte inskannat, tryckt hos Tidens förlag för 25 öre styck. Omslaget är sparsmakat, typsnittet strängt, titeln kortfattad: Demokratisk kulturpolitik. Författaren är Arthur Engberg, ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regering, och skriften ingår i en serie "Aktuella broschyrer" tillsammans med pamfletter av Ernst Wigforss om statsutgifter, Gustav Möller om krisbekämpning och Per Albin Hansson om koalitionspolitik.1 Det är 1938. Nazityskland har annekterat Österrike samma vår. Skriften är på sitt sätt en stridsskrift, fast den läses knappast så i dag - en programförklaring för vad en demokrati skyldig är sina medborgare i fråga om bildning, konst och vetande, formulerad av en man vars förflutna rymmer uttalanden vars citerande lett till fällande dom om hets mot folkgrupp.

Det är just denna dubbelhet som gör Engberg svår att lämna därhän. Han var en av mellankrigstidens mest inflytelserika socialdemokratiska tänkare och en man som under 1920-talet skrev antisemitiska ledare och stödde rasbiologin. Att återvända till hans kulturpolitiska tänkande i dag är därför inte ett rehabiliteringsprojekt. Det är ett försök att göra något svårare: skilja ut den demokratiska institutionstanke som fortfarande bär, utan att för den skull tvätta bort det som inte gör det. Den övningen har en särskild aktualitet just nu, när svensk kulturpolitik på nytt blivit ett slagfält - mellan en regering som talar om kulturkanon och nationellt kulturarv och en opposition som söker formulera vad kultur egentligen är till för, bortom frågan om anslagens storlek. Engbergs Demokratisk kulturpolitik är, med sina brister, det närmaste den svenska socialdemokratin kommer ett grundläggande dokument i den frågan. Att läsa det nära, och att pröva det mot både dess egen tids totalitära hot och vår tids fragmenterade offentlighet, är ett sätt att fråga vad som är värt att värna av det projektet - och vad som måste tänkas om utifrån vår tids förutsättningar.

Ecklesiastikminister under folkhemsbygget

Det var en avgörande post i en avgörande tid. Det var under just dessa år som folkhemmet som politiskt projekt tog form under Per Albin Hanssons ledarskap - krisuppgörelsen 1933, den fördjupade välfärdsstaten, den bostadssociala utredningen, befolkningspolitiken efter Alva och Gunnar Myrdal. Engbergs uppgift var att ge detta bygge dess kulturella och pedagogiska underbyggnad: att formulera vad medborgarna kan kräva av staten i fråga om skola, forskning och konst, samtidigt som idén om folkhemmet - nationen som ett gemensamt hem där ingen ställs utanför - höll på att ta form. Som jag berört tidigare finns i detta skede en idé värd att bevara: tanken att demokratin är skyldig sina medborgare inte bara skolgång utan tillgång till de andliga skatter som konst, musik och litteratur representerar - att staten har ett ansvar för bildningens och kulturens tillgänglighet som går längre än nyttoöverväganden. Den idén formulerades av Engberg mer utförligt och mer systematiskt än av någon annan samtida socialdemokratisk tänkare, och det är därför han, trots allt, bör läsas.

En problematisk figur

Det är historikern Håkan Blomqvist som grävt djupast i detta arv, dels i den populärvetenskapliga boken Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg (2001), dels i doktorsavhandlingen Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (2006), där Engberg tillsammans med kommunistledaren Nils Flyg används som fallstudier för en bredare tes: att den svenska arbetarrörelsen under mellankrigstiden rymde en sammanhängande idétradition av vad Blomqvist kallar "socialistisk vithet" - en föreställning om socialismen som ett europeiskt och nationellt projekt, där arbetarklassen bar nationens bästa egenskaper och där både invandrad arbetskraft och judar kunde beskrivas som stående utanför denna nationella kärna.3 Det är alltså inte fråga om enstaka urspårningar hos en enskild politiker, utan om föreställningar som fanns i arbetarrörelsen under tidiga decennier och som senare generationer sällan velat kännas vid.

Blomqvist nöjer sig dock inte med en förenklad bild av Engberg, och det är ungefär där jag själv vill landa i mitt omdöme. 1927 utgör, visar Blomqvist, ett vattendelningsår: det året engagerade sig Engberg tillsammans med Per Albin Hansson och Gustav Möller mot den borgerliga regeringens förslag om skärpta invandringslagar, riktade mot befarad judisk "invasion" från Östeuropa, och vände sig uttryckligen mot högerledaren Otto Järtes rasbiologiskt motiverade lagstiftningsiver. Därefter upphör de antisemitiska formuleringarna i Engbergs offentliga gärning nästan helt. Blomqvists egen slutsats, grundad i arkivmaterial, är att folkhemstanken i Engbergs tappning med tiden blev ett verktyg för humanisering snarare än uteslutning - att han hörde till dem som, i försvaret av demokratin mot nazismen, gjorde utrymmet för rastänkande och antisemitism inom rörelsen mindre.

Engberg blev under 1930-talet en övertygad och principfast antinazist, i så hög grad att en av hans krönikor fick Vecko-Journalen beslagtaget av censuren, och det är samma man som 1938, i Demokratisk kulturpolitik, formulerar ett av mellankrigstidens tydligaste försvar för forskningens frihet mot just den totalitära statens anspråk.

Detta gör honom inte till ett helgon. Men den som vill förstå hur demokratiska institutioner kan byggas av människor med mörka fläckar i sitt förflutna - och hur sådana människor själva kan bidra till att stänga de dörrar de en gång öppnat - har i Engberg ett osedvanligt tydligt fall. Det är inte Engberg som person som förtjänar upprättelse. Det är den institutionstanke och den kulturpolitik han till sist kom att formulera, och som måste kunna bedömas på egna meriter.

Demokratisk kulturpolitik (1938)

Här finns redan kärnan i Engbergs argument, och den är strängt taget inte i första hand estetisk eller antropologisk utan politisk teori: bildning är inte en lyx som demokratin kan unna sig när de mer akuta frågorna är lösta, utan en förutsättning för att demokratin överhuvudtaget ska fungera. I den gamla överhetsstaten var bildningsmonopolet naturligt - kunskap var ett privilegium knutet till stånd och ämbete. I folkstaten är det en orimlighet. Muren mellan folket och staten föll med överhetsstatens fall, skriver Engberg (s. 4), i och med rösträttens införande. Muren mellan folket och bildningsmöjligheterna måste rivas på samma sätt, och det är, framhåller han, den demokratiska kulturpolitikens förnämsta uppgift.

Men Engberg stannar inte vid ett rent instrumentellt bildningsbegrepp - kunskap för samhällsdugligheten. Han vidgar frontlinjen: det räcker inte att göra medborgarna dugliga för livets praktiska uppgifter. Människan vill också tillfredsställa sin skönhetslängtan, sin konstnärliga åtrå, sitt behov av det som övergår tidens och rummets gränser; konstverket, boken, scenens skapelser och tonerna ska ge mening och lyftning åt hennes liv. Kulturpolitiken blir därmed, i Engbergs formulering (s. 5), uttryck inte bara för en grundsyn utan för en sammansyn - en helhetssyn som vägrar skilja ut det andliga livets olika provinser från varandra och som har till uppgift att sörja för "luft, rymd och ljus" mellan dem.

Från denna princip härleder han en rad konkreta reformer, redovisade med en byråkrats noggrannhet. Folkskolan - "den ojämförligt betydelsefullaste av rikets undervisningsanstalter" (s. 5) och den enda skola som de flesta svenska medborgare någonsin skulle genomgå - fick från 1935 hela sin kostnad för lärarlöner och skolbyggnader övertagen av staten, vilket befriade kommunerna från en tung ekonomisk börda samtidigt som staten vann inflytande över skolväsendets kvalitet. 1936 beslöts om ett obligatoriskt sjunde skolår, en seminariereform som höjde kraven på lärarutbildningen, och 1937-38 genomfördes löneregleringar som för första gången skipade lika lön mellan manliga och kvinnliga folkskollärare - något Engberg beskriver som en självklar rättvisa, eftersom kvinnliga lärare hade "precis samma utbildning" och "precis samma åligganden" som sina manliga kollegor (s. 8). Från 1938 tog staten också över hela det ekonomiska ansvaret för döv- och blindundervisningen, som tidigare varit en fråga om kommunal och privat välgörenhet.

Särskilt tydligt formuleras jämlikhetsambitionen i kapitlet om vägen från folkskolan genom de högre skolorna. Vägen dit, skriver Engberg (s. 25), får inte vara ett privilegium för rikedomen; den ska stå öppen för alla, och gallringen ska ske efter begåvning, inte efter föräldrarnas ekonomi. Han riktar därför skarp kritik mot det system av avgiftsbelagda "preparantkurser" som vuxit fram kring inträdesproven till läroverken, där burgna familjer kunde köpa sina barn ett försprång i modersmål och räkning - ett system som han menar utgör en dold spärr, särskilt kännbar för landsbygdens barn som måste betala dubbelt: för resan och för kursen. Lösningen, menar han, är att fullgoda avgångsbetyg från folkskolans sjätte klass ska räcka, utan spärrande inträdesprov som kan tränas bort med pengar.

Ett längre avsnitt ägnas åt forskningens frihet, under rubriken "Forskning, högskolor, akademier och teatrar". Här skriver Engberg med en skärpa som är svår att missförstå mot bakgrund av 1938 års europeiska verklighet: forskningen är det centrala sanningssökandet i kulturlivet, och dess styrka ligger i dess hänsynslöshet mot allt annat än själva saken (s. 28). Men ingen forskare ser ensam allt, och forskningens livsluft är därför friheten att både framlägga egna resultat och kritisera andras. Forskningens frihet hör oupplösligt samman med kritikens och ordets frihet - och, skriver han med en formulering som är svår att läsa som annat än en direkt adress till samtidens diktaturer, ingen politisk ordning som kräver "restlöst herravälde över människornas hela liv" (s. 29) och hänsynslöst undertrycker varje kritik mot de meningar den av politiska skäl auktoriserar kan någonsin förenas med forskningens frihet. Demokratin är därför, i det långa loppet, den enda ordning som kan trygga forskningens nödvändigaste livsvillkor.

Samma anti-totalitära ton återkommer i kapitlet om kyrkoväsendet, där Engberg - som själv kallade sig "hedning" och länge drivit på för en mer sekulariserad statskyrka - uttryckligen hänvisar till den tyska bekännelsekyrkans motstånd mot nazistregimens anspråk på total makt över det andliga livet som bevis för ett inre släktskap mellan protestantismens respekt för samvetsfrihet och den demokratiska statens grundvalar. Skulle svensk demokrati krossas och ersättas av ett totalitärt statsskick, skriver han (s. 39), skulle detta utplåna den rörelsefrihet som präglar det svenska kyrkoväsendet.

Demokratisk kulturpolitik är alltså inte primärt en estetisk programförklaring. Det är en demokratiteoretisk skrift, skriven av en förvaltare som redovisar genomförda reformer lika mycket som han filosoferar - men bakom redovisningen ligger en sammanhållen tanke: att en demokrati som inte aktivt river bildningens klassmurar, som inte garanterar forskningens frihet och som inte försvarar det andliga livets mångfald mot statlig eller partipolitisk likriktning, i längden undergräver sina egna förutsättningar.

Gramsci, Bourdieu och maktkritiken

Skillnaden mellan Gramsci och Engberg är att den förre förblev misstänksam mot staten som sådan - för honom var frågan alltid vem som till syvende och sist kontrollerar den "integrala staten" och i vems intresse dess kulturella apparat verkar - medan Engberg satte sin tillit till just staten, den demokratiska folkstatens institutioner, som det redskap genom vilket hegemonin kunde brytas i stället för befästas. Det är en optimism om staten som en gramsciansk läsning skulle mana till försiktighet inför: en institution byggd för att bryta ett bildningsmonopol kan, om den demokratiska kontrollen försvagas, lika lätt bli ett verktyg för ett nytt.

Pierre Bourdieu erbjuder en snarlik men mer empiriskt utmejslad invändning. I sina studier av det franska utbildningssystemet visade Bourdieu och Jean-Claude Passeron hur skolan, trots sin formella neutralitet och sina likvärdiga antagningsregler, systematiskt gynnar barn som redan hemifrån bär med sig det han kallade kulturellt kapital - förtrogenhet med skolans språkbruk, referenser och smakhierarkier - och att detta kapital omvandlas till betyg och examina på ett sätt som ger ojämlikheten sken av att vara ett resultat av begåvning snarare än av klass.5

Detta kan ses som en utveckling av Engbergs kritik av preparantkurserna. Han hade rätt i att avgiftsbelagd extraträning inför inträdesprov var en synlig, köpbar orättvisa, och rätt i att avskaffa den. Men Bourdieus poäng är att den mest verksamma ojämlikheten sällan är den man kan köpa sig fri från med kontanter - det är den som sitter i uppfostran, i hemmets bokhyllor, i sättet man lärt sig tala om konst och litteratur, i det som Bourdieu kallade habitus. Att avskaffa inträdesprovens spärrar var nödvändigt men inte tillräckligt; kulturkapitalets fördelning reproduceras även genom en skola som formellt behandlar alla lika. Engbergs blinda fläck är alltså inte att han underskattade klassfrågan, utan att hans lösning stannade vid formell tillgång - medan den djupare fördelningen av förmågan att tillgodogöra sig bildningen kräver en politik för hela uppväxtmiljön, inte bara för skolportens tröskel.

Aristoteles: paideia och den lediga tidens frihet

Maktkritiken kan säga vem som har makten över bildningen. En teori om det goda livet kan bidra till en förståelse för varför bildningen är värd att ha makt över. Det är den senare frågan som Engbergs "sammansyn" - hans vägran att skilja det praktiskt nyttiga från det andligt goda - antyder utan att riktigt formulera, och som Aristoteles kan hjälpa till att sätta ord på. Här vill jag dock inte upprepa vad jag redan sökt visa om eudaimonia och distinktionen mellan oikonomia och chrematistike, utan i stället dröja vid ett annat, närbesläktat spår hos Aristoteles: hans behandling av paideia, medborgarnas fostran, i Politikens åttonde bok.6

Aristoteles skriver där något som i vår individualiserade tid förmodligen är mer kontroversiellt än det någonsin varit: att lagstiftaren bör ägna medborgarnas fostran större omsorg än något annat, eftersom en stats författning i längden formas av vilka slags människor dess medborgare är, och dessa i sin tur formas av den fostran de får. Fostran kan därför aldrig vara en privatsak, överlämnad åt varje familjs eget gottfinnande - den måste vara gemensam och offentlig, eftersom medborgarskapet självt är gemensamt. Det är svårt att inte höra ett eko av detta i Engbergs formulering om att folkstyre och folkbildning inte kan skiljas åt.

Den mest radikala potentialen hos Aristoteles, särskilt i dagens kapitalistiska ekonomi, ligger i försvaret av musikalisk och konstnärlig bildning, som uttryckligen vilar på tanken om scholē, den lediga tid som är fri från nödvändighetens tvång - arbetets, det praktiska livets, den rena överlevnadens sfär. Konst och musik studeras, menar Aristoteles, inte primärt för att de är nyttiga (fast de kan vara det) utan för att de är det värdiga sättet att fylla den tid som inte är underkastad nödvändigheten; ett liv helt uppslukat av arbete, hur hedervärt det än är, är för Aristoteles inte ett fullt mänskligt liv, eftersom det aldrig ger utrymme för den kontemplativa och skapande verksamhet i vilken människans högsta förmågor kommer till sitt fulla uttryck.

Detta är sprängstoff för en intellektuell som Engberg, av det skälet att han formulerar exakt samma tanke fast vänd upp och ner. Där Aristoteles föreställer sig scholē som en frihet redan given åt en begränsad krets fria män - befriade från arbete genom slavarbete de själva aldrig behövde utföra eller ens reflektera över - gör Engberg något Aristoteles aldrig kunde: han politiserar frågan om vem som har rätt till det goda som hör till den lediga tiden. "Det räcker icke med att dugliggöra sig för livets praktiska uppgifter", skriver han (s. 4) - människan vill också det som konsten, musiken och litteraturen ger, och en demokratisk kulturpolitik måste garantera det åt alla, inte bara åt dem som redan är befriade från nödvändighetens tvång genom förmögenhet eller stånd. Folkbildningsrörelsen, studiecirkeln, den fria folkhögskolan - som Engberg själv lyfter fram som exempel värda att stärka - är i denna mening ett fullständigt materialistiskt svar på ett aristoteliskt problem: hur gör man scholē, den lediga tidens frihet att ägna sig åt det som inte är nyttigt utan gott i sig, till en allmän rättighet snarare än ett klassprivilegium? Det är den frågan som Engberg tar längre än Aristoteles - och den förblir olöst, eftersom arbetstidens längd och den fria tidens fördelning fortfarande, nästan hundra år senare, är en klassfråga.

Från Gemeinschaft till Gesellschaft

Gemeinschaft (som på engelska översätts med Community, men på svenska inte har någon distinkt motsvarighet) betecknar den gemenskapsform som vilar på organisk, given tillhörighet - familjen, byn, socknen, den lokala kyrkoförsamlingen - där individen föds in i sina relationer och där sedvänja, personlig kännedom och gemensam tro binder samman utan att behöva förhandlas fram. Gesellschaft (Society) betecknar däremot den samhällsform som vilar på rationellt, kalkylerat och kontraktsbundet umgänge - marknaden, den anonyma storstaden, lönearbetet, den byråkratiska förvaltningen - där relationer ingås för ett syfte och kan upplösas när syftet upphör. Tönnies själv var långt ifrån entydigt nostalgisk, men han såg tydligt att moderniseringen innebar en förskjutning från det förra mot det senare, och att denna förskjutning hade ett pris: de informella nätverk av tillhörighet, mening och ömsesidig omsorg som Gemeinschaft erbjöd fanns inte längre automatiskt tillgängliga när människor lämnade sockengemenskapen för fabriksstaden.

Sveriges väg från 1870-talets industriella genombrott till folkhemsårens utbyggnad är en påtaglig illustration av just denna rörelse. Befolkningen strömmade från jordbruksbygder till växande industriorter; den gamla agrara Gemeinschaftens nätverk av släktskap, husförhör och sockenbunden identitet bröts upp i den takt löneabetet, urbaniseringen och den fria rörligheten på arbetsmarknaden tog över. Denna omvälvning skapade ett socialt och existentiellt vakuum som fylldes, delvis spontant, av det som brukar kallas folkrörelserna: nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, den tidiga fackföreningsrörelsen och folkbildningsrörelsen byggde nya, frivilliga gemenskaper - inte givna av födsel utan valda och organiserade - som kunde ersätta det som den agrara ordningen tidigare tillhandahållit.

Folkhemmet, som politisk metafor och som praktiskt program, kan läsas som ett medvetet försök att gjuta samman dessa två register: att inom en fullt moderniserad, byråkratiskt organiserad Gesellschaft - skattefinansierad, statligt administrerad, rättighetsbaserad - återskapa något av Gemeinschaftens känsla av ovillkorligt tillhörande. Ordet självt, "hemmet", är en bild av Gemeinschaft; apparaten som bär upp det är en mekanism av Gesellschaft: lagstiftning, statsbidrag, förvaltning, standardiserade läroplaner. Det är precis i denna spänning som Engbergs kulturpolitik hör hemma, en spänning som inte är helt obekant heller i vår tid. Statens övertagande av folkskolans finansiering, den nationellt likformiga lärarutbildningen, de statsfinansierade studiecirklarna och folkhögskolorna - allt detta är medel av Gesellschaft: rationella, byråkratiska, universella. Men målet de sattes till att tjäna var ett gott som hämtat ur Gemeinschaft: gemensam tillhörighet, delad bildning, en känsla av att höra till "vårt folk" och dess "andliga skatter", för att låna Engbergs eget språkbruk. Kulturpolitiken blir på detta sätt den arena där folkhemmet försökte lösa sin egen grundmotsättning - hur man med en modern statapparats opersonliga medel bygger något som känns som ett hem.

Fem övergångar från folkhemmets Sverige

Den första är övergången från industrisamhälle till något som ibland kallas kunskapssamhälle, eller postindustriellt samhälle. Arbetarklassens klassiska miljöer - bruksorten, verkstadsgolvet, det fackliga mötet efter skiftet - har på många håll försvunnit eller krympt till skugga av sig själva. Fabriken var inte bara en arbetsplats utan en social mötesplats där en gemensam arbetarkultur kunde reproduceras nästan av sig själv, genom daglig samvaro, gemensamt fackligt medlemskap och en delad erfarenhet av produktionen. Den kunskapsekonomi som ersatt den - tjänstesektor, projektanställning, distansarbete - erbjuder inget motsvarande naturligt mötesrum. Den gamla arbetarkulturen, som Engbergs folkbildningsprogram i hög grad var skräddarsytt för att komplettera och lyfta, har försvagats i grunden, och frågan om var dagens motsvarande gemenskap ska uppstå har inget självklart svar.

Den andra är övergången från folkrörelsernas Sverige till ett samhälle präglat av individualisering. De institutioner som en gång skapade folkhemmets Gemeinschaft inom Gesellschaftens ram - partierna, fackföreningarna, studieförbunden, folkrörelserna i vidare mening - har tappat både medlemstal och kulturell tyngd. Det är en förskjutning av ett annat, mer indirekt slag än den som skedde under industrialiseringen: då ersatte folkrörelserna en förlorad agrar gemenskap; i dag eroderar Gesellschaftens egen logik - rörlighet, konsumtion, digital individualisering - även de institutioner som en gång byggdes för att kompensera för just den erosionen. Engbergs kulturpolitik förutsatte ett landskap av starka folkrörelseinstitutioner att bygga vidare på och samverka med. Det landskapet kan inte längre tas för givet; det måste, i den mån det ska finnas, aktivt återuppbyggas.

Den tredje är segregationen och den geografiska uppdelningen. Bostadsområden blir alltmer socialt och kulturellt åtskilda, både inom städerna och mellan storstad, mindre tätort och landsbygd. Engbergs hela argument om vägen från folkskolan - att gallringen ska ske efter begåvning och inte efter föräldrarnas ekonomi - förutsatte implicit att folkskolan faktiskt var en gemensam mötesplats för barn från olika samhällsskikt. I ett Sverige där bostadsområdet i hög grad avgör vilken skola man går i, och där skolval förstärker snarare än bryter denna sortering, urholkas den förutsättningen från grunden. Formellt lika tillträde, den spärr Engberg riktade sin kritik mot, betyder allt mindre när människor inte längre delar samma vardagsmiljö att ha lika tillträde till.

Den fjärde är digitaliseringens upplösning av offentligheten. De gemensamma referensramar som en nationell radio, ett fåtal dagstidningar och en i huvudsak samlad biografpublik en gång upprätthöll har ersatts av ett landskap där allt fler lever i skilda informationsvärldar, formade av algoritmer vars logik varken medborgarna eller staten fullt ut kontrollerar. Det är på sitt sätt en pervers spegelbild av Engbergs stora tema. Han skrev sitt försvar för forskningens och kritikens frihet mot en fiende som var lätt att peka ut: diktaturens politiska dekret om vilka sanningar som fick uttalas. Dagens hot är mer diffust men i vissa avseenden lika allvarligt - inte ett förbud mot kritiken, utan en uppmärksamhetsekonomi där de globala teknikjättarna i praktiken utövar ett inflytande över vad medborgarna möter av verklighetsbeskrivningar som överstiger vad enskilda nationalstater förmår reglera.

Den femte är migrationen och den kulturella pluralismen. Folkhemmets relativa etniska och kulturella homogenitet - den grund på vilken Engberg kunde tala relativt oproblematiserat om "vårt folk" och dess andliga skatter - har ersatts av ett betydligt mer mångfaldigt Sverige. Frågan är inte längre enbart hur klassklyftor i tillgång till bildning ska överbryggas, utan hur en gemensam medborgarkultur alls är möjlig i ett samhälle där en stor del av befolkningen har rötter i andra länder - en fråga Engberg aldrig behövde ställa sig, eftersom hans samtid i stort sett tog den nationella gemenskapens givna karaktär för given. Det är mot just denna utmaning som Tidöregeringens initiativ om en kulturkanon bör förstås: som ett - i mitt tycke missriktat - försök att återupprätta den där givna gemenskapen genom en fastställd, statligt sammanställd lista över vad som räknas som nationellt kulturarv.

Dessa fem övergångar förstärker varandra. Den som förlorat sin arbetsplatsgemenskap, bor i ett segregerat område, möter en algoritmiskt fragmenterad offentlighet och lever i ett samhälle med större kulturell variation än förr har, av rent strukturella skäl, allt svårare att uppleva sig som del av samma "sammansyn" Engberg talade om. Det är detta sammansatta problem - inte ett enskilt hot utan en rad samtidiga, ömsesidigt förstärkande förskjutningar - som en uppdaterad demokratisk kulturpolitik måste svara på.

Skiss: Demokratisk kulturpolitik (2028)

En kulturpolitik för det postindustriella samhällets arbetsliv. Eftersom fabriken och den fackliga arbetsplatsgemenskapen inte längre spontant skapar kollektiv identitet, måste nya, medvetet byggda mötesplatser - kulturhus, bibliotek som mer än boklager, utbildning för mer än bara anställningsbarhet - fylla den funktion som en gång arbetarkulturen gjorde. Hit hör också frågan om arbetstidens omfattning: vem som har råd och ork att faktiskt använda de mötesplatser som byggs är en klassfråga.

Ny investering i folkrörelsernas infrastruktur. Om partier, fackföreningar och studieförbund tappat kraft - och av Tidöregeringen aktivt underminerats - räcker det inte att staten passivt förutsätter deras fortlevnad, som Engberg i praktiken kunde göra. Det krävs en aktiv politik för att återuppbygga föreningslivets bärkraft - resurser, men också en medveten strategi för deltagande i en tid när den digitala uppmärksamhetsekonomin konkurrerar om precis den tid och det engagemang folkrörelserna en gång kunde räkna med.

Skol- och bostadspolitik som kulturpolitikens fundament. Eftersom den geografiska segregationen urholkar löftet om ett gemensamt vardagsrum, kan en förnyad kulturpolitik inte nöja sig med Engbergs recept - att riva formella spärrar som preparantkurser. Den måste, i Bourdieus efterföljd, kopplas samman med en politik som motverkar bostads- och skolsegregationen - eftersom kulturell jämlikhet i dag avgörs av vilket område man växer upp i, och vilken skola föräldrarna väljer.

Demokratisk suveränitet över den digitala offentligheten. Engbergs försvar av forskningens och kritikens frihet mot diktaturens dekret måste 2028 kompletteras med ett försvar mot en ny sorts maktkoncentration: algoritmisk transparens, medie- och informationskunnighet som obligatoriskt inslag i utbildningen, och en beredskap att reglera globala teknikbolag vars inflytande över den svenska offentligheten i dag överstiger vad en enskild nationalstat annars förmår hantera.

En medborgarkultur som bygger gemenskap, inte en kanon som föreskriver enhetlighet. Mot en från ovan beslutad kulturkanon bör ställas en politik som möter den kulturella pluralismen med folkbildningens beprövade metod: en gemensam medborgarkultur formad genom deltagande, samtal och delade institutioner - studieförbund, bibliotek, kulturhus - där samhörigheten skapas, genom att människor möts och de olika traditioner som i dag lever i Sverige formar det gemensamma tillsammans, snarare än att en färdig mall läggs över dem utifrån.

Kultur som kapabilitet, inte bara näringsgren. Mot en kulturpolitik som i första hand mäts i exportvärde och besöksstatistik bör ställas en politik som, i den aristoteliska socialdemokratins anda, ser tillgång till mening, skapande och gemenskap som en central mänsklig resurs staten är skyldig att säkra - ett svar som blir desto viktigare ju mer samhällsförändringen trycker isär de gemenskaper som en gång gav den tillgången. Musiken, litteraturen, teatern och bildkonsten hör till de saker som gör livet fullvärdigt, och bör inte utlämnas åt kapitalets intressen.

Kanske är det den mest bestående lärdomen av Engbergs skrift, den som överlever både hans egna mörka kapitel och nittio års samhällsförändring: att en demokratisk kulturpolitik aldrig kan vara färdigformulerad en gång för alla, eftersom de samhällsförändringar den måste svara på aldrig upphör att uppstå.

Det som band folkhemmets Sverige samman var inte en lista, utan det Engberg själv kallade en sammansyn - och uppgiften att bygga en sådan, gång på gång, under nya villkor, är lika olöst i dag som den var 1938.

1. Arthur Engberg, Demokratisk kulturpolitik: Idéer och exempel, Tidens förlag, Stockholm 1938.
2. Håkan Blomqvist, Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg, Carlsson Bokförlag 2001.
3. Håkan Blomqvist, Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen, doktorsavhandling, Södertörns högskola, Carlssons förlag 2006.
4. Antonio Gramsci, Selections from the Prison Notebooks of Antonio Gramsci, urval och översättning av Quintin Hoare och Geoffrey Nowell Smith, International Publishers 1917.
5. Pierre Bourdieu & Jean-Claude Passeron, Reproduktionen: Bidrag till en teori om utbildningssystemet (originalet från 1970), översättning av Gunnar Sandin, Arkiv förlag 2008.
6. Aristoteles, Politiken, översättning av Karin Blomqvist, Åström 2003.
7. Ferdinand Tönnies, Community and Society (originalet från 1887), översättning av Charles P. Loomis, Harper & Row 1957; se även Johan Asplund, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, Korpen 1991.

Inlägget Demokratisk kulturpolitik – nittio år senare dök först upp på jimmysand.com.

På herrgården Fållökna utanför Malmköping i Södermanland pågår, enligt Fållöknastiftelsens egna stadgar, verksamhet för att "främja existentiell hälsa". Retreater, kurser och träffar "i kristen anda" erbjuds dem som söker harmoni, tillit och sammanhang - de ord som stiftelsens hemsida använder för att sammanfatta vad existentiell hälsa handlar om. Det finns i sig kanske inget uppenbart problematiskt i det. Att söka efter mening i tillvaron, att vilja skapa rum för reflektion och stillhet, är ett djupt mänskligt behov. Ändå har Fållökna blivit en politisk skandal.

Birgitta Ed, präst och gift med statsminister Ulf Kristersson, sitter i stiftelsens styrelse. Aftonbladets granskning avslöjade hur volontärer lockats med löften om "bra nätverk" i utbyte mot att röja sly, måla och klippa gräs på herrgårdsegendomen. Högt uppsatta tjänstemän har arbetat gratis på Fållökna och sedermera fått prestigefyllda statliga tjänster. Styrelsen är befolkad med före detta och nuvarande lobbyister, som Göran Thorstenson. Domkapitlet i Strängnäs utreder om det som framkommit är förenligt med prästlöftena. Kritiker som Ann Heberlein i Flamman pekar på kommodifiering av andligheten - att existentiell hälsa, förmedlad med prästkrage och på retreat, har blivit ett instrument för nätverkande och uppbyggnad av privata förmögenheter under religiös flagg.

Men skandalen kring Fållöknastiftelsen ger också tillfälle att ställa en mer principiell fråga: vad är egentligen existentiell hälsa? Och vad bör en progressiv politik - specifikt en socialdemokrati som tar sin ideologiska tradition på allvar - göra med detta begrepp, om något alls?

Begreppet existentiell hälsa

Folkhälsomyndigheten har på Tidöregeringens uppdrag genomfört en grundlig kartläggning av hur existentiell hälsa definieras i svensk och internationell forskning. Resultatet är otvetydigt: det finns ingen klar och etablerad definition. Men det finns återkommande beskrivningar.

I den svenska forskningstraditionen rör det sig om ett begrepp som vuxit fram delvis som ett alternativ till engelskans spiritual health, ett ord som på svenska alltför snävt för tanken mot konfessionell religiositet. Cecilia Melder, vars doktorsavhandling är en central referens, definierar existentiell hälsa som de sammantagna processerna av grundläggande tankar, handlingar och känslor när människan förhåller sig till livets olika situationer.1 Valerie DeMarinis, som forskat om det postmoderna Sveriges sekularisering, beskriver existentiell hälsa som kopplad till ontologisk trygghet - den grundläggande känslan av meningsfullhet och sammanhang i tillvaron, som i en sekulariserad kontext inte längre självklart ges av organiserad religion.2

Teologen Ola Sigurdson erbjuder ett distinkt bidrag: existentiell hälsa är enligt honom inte ytterligare en dimension av hälsa utan en reflexiv upplevelse av hälsa - människans förhållande till sin egen existens, skärningspunkten mellan det objektiva och det subjektiva, erfarenheten av att detta liv är mitt liv.3 I en svensk kontext har begreppet också kopplats till naturupplevelsers roll som meningsskapande - forskning visar att sekulariserade svenskar i stor utsträckning söker sig till skogen eller havet för upplevelser som i en tidigare generation hade sökt sin plats i gudstjänsten.4

Folkhälsomyndighetens slutredovisning, som inbegriper en enkät med 1 753 svarande samt 37 djupintervjuer med personer från grupper med förhöjd risk för ohälsa, bekräftar denna bild. Medborgarna beskriver livslust och mening i termer som har att göra med naturen, relationer, gemenskap, rörelse, kreativt skapande och känslan av att vara behövd och sedd. Det är slående hur vardagsnära svaren är - och hur lite de liknar retreater och nätverksmiddagar på sörmländska herrgårdar.

Folkhälsomyndigheten sammanfattar: centrala existentiella perspektiv i dagens Sverige är att uppleva mening i livet, vara i relation till sig själv, andra och naturen, känna sammanhang och trygghet, och att uppfatta sig vara en del av något större.

Det har inte saknats kritik mot begreppet existentiell hälsa. Psykologen Daousan Stiwne menar att det riskerar att medikalisera generella livsproblem och sudda ut distinktionen mellan existentiell nöd och psykisk sjukdom.5 Pär Salander är kritisk till hela begreppsfältet spirituality som han uppfattar som empiriskt ohållbart.6 Dessa invändningar är värda att ta på allvar. Existentiell hälsa riskerar att bli ett av dessa begrepp som är så rymliga att de helt saknar analytisk kraft - och att, som Fållökna-fallet visar, de utnyttjas av aktörer vars intressen är långt ifrån allmännyttiga.

Aristoteles och det politiska livets syfte

För att ta oss an frågan om i vad mån begreppet existentiell hälsa kan vara relevant för en politisk diskussion - bortom det konkreta fallet med Fållöknastiftelsen, och dess betydelse som symptom på en politisk kultur med inslag av egennytta, korruption och bondfångeri - ska vi ta en omväg via filosofen Aristoteles.

Aristoteles, som levde i det antika Aten under 300-talet f.Kr., är den tänkare som mer än någon annan har formulerat tanken att politik inte handlar om neutral administration av resurser utan om ett substantiellt mål: det goda livet. Hans nyckelbegrepp är eudaimonia - ett ord som ofta översätts som lycka, men som bättre fångas som mänsklig blomstring, ett tillstånd präglat av förverkligandet av de möjligheter som finns inneboende i det att vara människa.

I Nikomachiska etiken och Politiken argumenterar Aristoteles för att människan är ett politiskt djur (zōon politikon) - en varelse som inte kan nå sin fulla potential utanför gemenskapen.7 Polis, stadsstaten, uppstod kanske - som Thomas Hobbes århundraden senare skulle hävda - som ett praktiskt arrangemang för att undvika att vi dödar varandra, men dess funktion är att vara det institutionella ramverk inom vilket det mänskliga livet kan blomstra. Det politiska livets yttersta syfte är därmed inte frihet från ingripanden, inte heller maximering av individuella preferenser, utan formandet av de gemensamma villkor under vilka varje människa kan leva ett värdigt liv.

Aristoteles är pluralist när det gäller vad eudaimonia konkret innebär: det rymmer vänskap, intellektuell aktivitet, estetisk upplevelse, dygdigt handlande, deltagande i det gemensamma livet. Men han är inte relativist. Inte alla sätt att leva är lika goda. Och avgörande för hans analys är att eudaimonia inte är ett privat tillstånd som kan uppnås i social isolering - det är väsentligen socialt och politiskt.

En sak som lätt förbises i nutida läsningar av Aristoteles är hans ekonomikritik. I Politiken gör han en central distinktion mellan oikonomia (hushållning, skötseln av det gemensamma) och chrematistike (penningmakeri, det att anhopa rikedom för sin egen skull). Det förra är nödvändigt och gott; det senare är en perversion av mänsklig verksamhet, eftersom det sätter medlet - pengarna - i målets ställe. Att jaga rikedom utan gräns är för Aristoteles ett tecken på ett liv som gått ur led, ett liv där instrumentella värden förväxlats med genuina, intrinsikala (inneboende) värden.

Det är inte svårt att se hur denna distinktion är relevant för Fållöknafallet. En herrgård som erbjuder andlighet och existentiell hälsa är, på ytan, orienterad mot vad Aristoteles ser som genuina mänskliga värden. Men om andligheten fungerar som lockbete för nätverksbygge, om prästkragen ger legitimitet åt vad som egentligen är ett affärsprojekt, om retreaten är ett instrument för att positionera sig i maktens korridorer - då har chrematistike iklätts oikonomias dräkt. Det är inte existentiell hälsa som erbjuds. Det är ett exklusivt kapital, förbehållet dem som har rätt kontakter.

Aristotelisk socialdemokrati

Aristoteles var förstås inte socialdemokrat. Han försvarade slaveri, uteslöt kvinnor från det politiska livet och reserverade eudaimonia i praktiken för en snäv grupp fria medborgare som var män. Men hans grundfråga - vad krävs för att varje människa ska kunna leva ett blomstrande liv? - är den fråga som Martha Nussbaum och Amartya Sen gjort till centrum för sitt capabilities approach, förmågeteorin.

I en rad böcker argumenterar Nussbaum för att det politiska projektets centrala uppgift är att säkerställa att varje människa har tillgång till ett antal centrala mänskliga förmågor: att leva ett normalt långt liv, ha god kroppshälsa, röra sig fritt, använda sina sinnen och sin fantasi, hysa känslor, utöva praktisk förnuft, leva i gemenskap med andra, ha en relation till andra djurarter och naturens värld, leka, och ha kontroll över sin politiska och materiella miljö.8 Förmågelistan är aristotelisk i sin pluralism och i sin insikt att vissa dimensioner av ett mänskligt liv inte kan reduceras till andra. Nussbaum har själv identifierat socialdemokratin som det politiska system som historiskt kommit närmast detta aristoteliska ideal.9 I kontrast till liberalism (som utgår från neutralitet inför olika livsstilar) och kommunitarism (som binder det goda livet till en specifik tradition), är socialdemokratin ett projekt med både en substantiell syn på mänsklig blomstring och de institutionella verktygen för att ge alla medborgare, oavsett klass, kön och ursprung, reella förutsättningar att förverkliga den.

I en svensk kontext är det Payam Moula som tydligast formulerat denna aristoteliska socialdemokrati. I antologin Socialdemokratin i ett nytt århundrade (2017), som han redigerade tillsammans med undertecknad, skriver Moula att politikens uppgift är att föra samtliga samhällsmedlemmar över en tröskel där villkoren för ett gott liv föreligger.10 I sin nyutkomna bok Det goda (2026), med undertiteln "Om livets mening, demokratins kris och politikens förnyelse", vidareutvecklar Moula detta projekt. Utgångspunkten är uttalat aristotelisk: politiken har hamnat snett när den inskränkt sig till procedurer för det rätta och lämnat frågan om det goda livet åt individen själv. Moulas tes är att detta tillbakadragande inte är neutralt - det gynnar dem som redan har resurser att söka mening på egen hand, och lämnar resten utan vägledning.11 Med sin grundtes att vi aldrig kan undfly frågan om meningen med livet som en politisk angelägenhet är det svårt att läsa boken och inte komma att tänka på Fållökna.

Varför begreppet existentiell hälsa hamnar snett

Med detta aristoteliska raster kan vi nu analysera existentiell hälsa som politiskt projekt. Och det finns mycket att anmärka på.

Det första problemet är individualiseringen. I Folkhälsomyndighetens rapporter beskrivs existentiell hälsa genomgående som ett individuellt tillstånd - mening för mig, relation till min omgivning, en känsla av att jag är en del av något större. Det aristoteliska perspektivet tvingar oss att fråga: under vilka samhälleliga betingelser kan denna känsla uppstå? Mening är inte en privat prestation. Det är ett socialt faktum. En människa som arbetar under exploaterande förhållanden, som bor trångt och otryggt, som saknar tid för vänskap och reflektion, kan inte behandla sin “existentiella ohälsa” genom retreater. Stiwnes kritik - att existentiell hälsa riskerar att medikalisera strukturella problem - träffar hårt just här.

Det andra problemet är frånvaron av klass. Folkhälsomyndighetens enkät visar att människor spontant talar om naturen, rörelsen, gemenskapen, skapandet och relationen till sina närmaste som källor till mening och livslust. Det är i grunden demokratiska erfarenheter. Men djupintervjuerna noterar också att ekonomisk osäkerhet är ett hinder för existentiellt välbefinnande. Den människa som inte vet om hyran kan betalas nästa månad lever under ett ontologiskt hot som ingen retreatpedagogik löser. Existentiell hälsa riskerar att bli ett medelklassbegrepp - det är de som har råd som reflekterar, de som har tid som hinner söka mening.

Det tredje problemet är kommodifieringen, som Fållöknafallet gestaltar med pedagogisk tydlighet. När existentiell hälsa marknadsförs som en tjänst - ett retreat man kan köpa, en gemenskap man kan nätverka sig in i - reproduceras de ojämlikheter den påstås motverka. Det som borde vara ett universellt erbjudande, en plats för varje människa att söka sammanhang och mening, förvandlas till ett privilegium. Det är inte kristendomens budskap, apropå stiftelsens profil. Det är inte aristotelismens budskap. Och det borde definitivt inte vara socialdemokratins.

Vad vi bör ta med oss om existentiell hälsa

Ändå vore det fel att avfärda allt det som begreppet existentiell hälsa försöker fånga. Den kärna Folkhälsomyndigheten identifierat - mening, relation, sammanhang, trygghet, att vara del av något större - är aristotelisk till sin natur. Det är en insikt om att ett mänskligt liv inte är reducerbart till lönenivå och konsumtionskapacitet. Det är en insikt om att folkhälsopolitiken kan ha underskattat dimensioner av den mänskliga tillvaron som inte så lätt går att mäta, men som påverkar allt det som mäts. Åtminstone fyra saker bör socialdemokratin ta med sig från detta:

Gemenskapens politiska status. Att ha sammanhang och tillhörighet är inte ett privat önskemål utan ett politiskt ansvarsområde. Folkhälsomyndighetens data visar entydigt att ofrivillig ensamhet är ett existentiellt hot mot stora grupper. Den postliberala socialdemokratins betoning av gemenskap som politiskt värde - inte bara som medel för välmående utan som ett mål i sig - är aristoteliskt välgrundat. Politiken bör aktivt skapa förutsättningar för dem: mötesplatser, föreningsliv, offentliga rum, arbetsplatser präglade av värdighet.

Naturens plats i politiken. Det är inte en tillfällighet att naturen är den dominerande källan till existentiellt välbefinnande i Folkhälsomyndighetens material. Naturen demokratiseras när den är tillgänglig för alla - vilket den inte alltid är. Kamp för vardagsnära natur, allemansrätt och mot en ytterligare privatisering av det offentliga rummet är en genuint existentiell politik, inte minst för dem som inte har råd att köpa sig en sommarstuga.

Tidens politiska dimension. Återkommande i Folkhälsomyndighetens intervjumaterial är att tid är en förutsättning för existentiell reflektion. Tid för vila, för vänner, för skapande, för eftertanke. Att kämpa för kortare arbetstid, för rätten till återhämtning, för en arbetsmarknad som inte konsumerar hela människan, är en central facklig angelägenhet - och det är en existentiell rättvisefråga.

Meningsskapandets infrastruktur. Bibliotek, folkhögskolor, studiecirklar, kulturinstitutioner, kyrkliga rum öppna för alla oavsett tro - dessa är de institutionella förutsättningarna för att existentiell reflektion ska vara något annat än ett privilegium. Folkbildning är existentiell hälsa för alla - inte retreater för de välpositionerade. Nils Karleby poängterade att det avgörande inte är vem som äger en institution utan vilken funktion den fyller och vem den tjänar. En stiftelse som fyller funktionen att reproducera nätverksmakt för en politisk elit är inte något som främjar existentiell hälsa, oavsett vad stadgarna säger. Ett folkbibliotek, som öppnar dörrarna för den som annars är utestängd från det rika inre livet, det främjar existentiell hälsa.

Avslutning: Politik som omsorg om det goda livet

Slutsatserna vi bör dra av fallet Fållöknastiftelsen är inte att existentiell hälsa är ett tomt begrepp eller en borgerlig fantasi. Vad fallet istället visar är att existentiell hälsa, likt alla idéer om det goda livet, kan utnyttjas av särintressen och förvandlas till legitimering av maktinnehav, privilegier och profit.

Det aristoteliska svaret på detta är inte att ge upp frågan om det goda livet utan att insistera på att det är en politisk fråga - det vill säga en fråga om gemensamma institutioner, om rättvisa villkor, om vem som inkluderas och vem som utesluts. Martha Nussbaums förmågeansats påminner oss om att ett värdigt mänskligt liv kräver mer än frihet och ekonomiska resurser - det kräver relationer, gemenskap, meningsfullhet, tillhörighet. Payam Moulas och den postliberala socialdemokratins ambition att sätta jämlikheten i centrum nöjer sig inte med att jämna ut inkomster; den tar fasta på att ojämlikhet i tillgång till en meningsfull tillvaro är en lika allvarlig orättvisa som ojämlikhet i tillgång till sjukvård.

Socialdemokratin har sedan folkrörelsernas dagar i praktiken bedrivit en politik för existentiell hälsa - men utan att kalla den så. Studiecirkeln som gav fabriksarbetaren tillgång till litteratur och idéer som annars förblev ett privilegium för de välutbildade. Folkbiblioteket som öppnade dörren till ett rikare inre liv för dem vars hem inte hade bokhyllor. Föreningslivet som skapade tillhörighet och syfte bortom lönearbetet. Det var en politik för folket, finansierad gemensamt, tillgänglig för alla. Det är den traditionen socialdemokratin bör återerövra. Inte retreater för medelklassen, för dem som råkar ha tillräckligt med tid att röja sly på en sörmländsk herrgård.

Aristoteles menade att politikens ändamål är att möjliggöra det goda livet - inte bara att upprätthålla liv under vilka omständigheter som helst. Det är en formulering som fortfarande bär på politisk sprängkraft. Frågan om vad det goda livet är, och vems ansvar det är att skapa förutsättningarna för det, är inte en fråga som kan lösas på marknaden. Det är en fråga som är politisk.

1. Cecilia Melder, Vilsenhetens epidemiologi: En religionspsykologisk studie i existentiell folkhälsa, doktorsavhandling, Uppsala universitet 2011. länk
2. Valerie DeMarinis, "The impact of post-modernization on existential health in Sweden: Psychology of religion’s function in existential public health analysis", Archive for the psychology of religion, Vol. 30, Issue 1, 2008, s. 57-74. https://doi.org/10.1163/157361208X316962
3. Ola Sigurdson, “Existential health: Philosophical and historical perspectives”, LIRjournal, Vol. 6, 2016, s. 7-23. länk
4. David Thurfjell, Granskogsfolk: Hur naturen blev svenskarnas religion, Norstedt 2020.
5. Daousan Stiwne, "Existentiell hälsa: Dilemman och möjligheter", Socialmedicinsk tidskrift, Vol. 100, nr 1, 2023, s. 64-71. https://doi.org/10.62607/smt.v100i1.22264
6. Pär Salander, "Kejsarens nya kläder: 'Spirituality' – ett begrepp byggt på tveksam världsbild och cirkulära fynd", Svensk Palliativ Tidskrift, nr 1, 2013; "'Spirituality' hardly facilitates our understanding of existential distress – but ‘everyday life’ might”, Psychooncology, Vol. 27, Issue 11, 2018. https://doi.org/10.1002/pon.4784
7. Aristoteles, Nikomachiska etiken, översättning och inledning av Charlotta Weigelt, Thales 2023; Politiken, översättning och inledning av Karin Blomqvist, Åström 2003.
8. Martha C Nussbaum, Kvinnors liv och social rättvisa: Ett försvar för universella värden, översatt av Ulrika Jakobsson, Daidalos 2002; Främja förmågor: En modell för mänsklig utveckling, översatt av Emeli André, Karneval 2013.
9. Martha C Nussbaum, "Socialdemokrati enligt Aristoteles", Känslans skärpa, tankens inlevelse: Essäer om etik och politik, översättning av Zagorka Zivkovic, Symposion 1995, s. 169-243.
10. Payam Moula, "Politikens uppgift, livskvalitet och framgångslandet Sverige", Socialdemokratin inför ett nytt århundrade, red. Payam Moula & Jimmy Sand, S-akademikers skriftserie #1, Tjänstemännens socialdemokratiska förening 2017, s. 23-41.
11. Payam Moula, Det goda: Om livets mening, demokratins kris och politikens förnyelse, Tankesmedjan Tiden 2026.

Inlägget Existentiell hälsa och det goda livets politik dök först upp på jimmysand.com.

Den 22 juni presenterade kulturminister Parisa Liljestrand Tidöregeringens nya filmpolitiska proposition. Beskedet lät som en modernisering: sju filmpolitiska mål reduceras till tre, politiken ska detaljstyra mindre och publikens efterfrågan väga tyngre, filmarvet lyfts fram, det kommersiella genomslaget stärks.

Propositionen såg ut som ett reformpaket. Dess innehåll var fortsatt underfinansiering. Men under den städade retoriken låg något mer än en budgetpolitisk försiktighet. Där skymtade en syn på film: som något publiken kan få om marknaden råkar leverera, inte som något demokratin har ansvar för att bära.

Nya mål, men inga nya pengar

Reaktionerna från filmbranschen var inte nådiga. Anna Croneman, vd för Svenska Filminstitutet, kallade förslaget "ett svek mot filmskaparna och publiken" och pekade på att Sverige befinner sig i bottenskiktet i Europa. Eva Hamilton, ordförande för Film & TV-Producenterna, sade att Sverige med denna politik "cementerar oss i Europas bottenskikt" vad gäller stöd per capita. Per Mårtensson, styrelseledamot i Sveriges Biografägarförbund och programdirektör på Filmstaden, underkände propositionen rakt ut: "Det är väldigt svårt att förstå varför man lägger fram en proposition som inte innehåller någonting."

Det är hård kritik. Men den bör inte reduceras till ett krav på mer pengar. Den handlar om något mer grundläggande: regeringens filmpolitik talar om publiken men säkrar inte de filmer publiken ska möta. Den beskriver ett mål utan att tillhandahålla verktygen. Det är som att utfärda ett arkitektoniskt program för ett hus man beslutat att inte bygga.

Oppositionens kritik pekar i samma riktning. Socialdemokraterna har pekat mot filmutredningens helhet och anser att det är angeläget att en filmpolitisk proposition med faktiskt innehåll så snart som möjligt genomförs, inklusive en strömningsavgift. Det är en tydligare position än regeringens: den som tjänar pengar på svensk publik ska också vara med och finansiera svenska berättelser. Utredningens modell – en filmfond finansierad av staten, biografägare och strömningstjänster, kombinerad med sänkt biomoms från 25 till 6 procent och en avgift på 1,5 procent av strömningstjänsternas svenska omsättning – är ett sammanhållet paket, inte en meny där regeringen kan plocka bort finansieringen och ändå kalla det reform.

Men oppositionell kritik räcker inte. Frågan är vad Socialdemokraterna egentligen vill. Och framför allt: varför.

Vad är film till för?

Här är det värt att stanna upp inför ett mönster i den svenska filmpolitiska debatten. Diskussionen handlar nästan uteslutande om finansiering: vem ska betala, hur mycket, via vilken konstruktion. Det är inte oviktiga frågor. Men de är instrumentella. De förutsätter ett svar på en mer grundläggande fråga som sällan ställs: vad är film till för?

Svaret avgör allt annat. Om film är en kulturell exportvara är filmstödet en näringspolitisk investering. Om film är ett hantverk är det en fråga om konstnärliga arbetsvillkor. Om film är underhållning är det en marknadsfråga. Men om film är något av det som en demokrati behöver för att fungera – om den är ett sätt att bearbeta gemensamma erfarenheter, förstå andra liv, se sitt eget samhälle med nya ögon – då är filmpolitiken inte ett kulturpolitiskt delproblem. Då är den en del av demokratins infrastruktur.

Socialdemokraterna har i sitt partiprogram formulerat just denna tanke om kultur i generella termer. Kulturen beskrivs som en demokratisk grundpelare, en grundläggande rättighet och en fråga om jämlikhet: ojämlik tillgång till kultur gör kulturen till en klassfråga. Det är rätt. Men oppositionell dagspolitik ser lätt reaktiv ut, och filmpolitiken är inget undantag. Det som riskerar att gå förlorat i budgetdebatterna är att det bakom den socialdemokratiska linjen finns något som skiljer den från de partier som bär upp den nuvarande regeringen – inte bara ett annat belopp eller en annan finansieringsmodell, utan en annan grundsyn på vad kultur är och vem den är till för. Den grundsynen är inte alltid explicit formulerad i filmpolitiska sammanhang, men den finns där, inbyggd i rörelsens sätt att tänka kring jämlikhet, tillgång och demokrati. Att göra den explicit är inte att lägga till något nytt. Det är att ta sitt eget arv på allvar.

För att hitta den idén kan man gå till rörelsen själv.

Institutionerna och folket

Arthur Engberg var ecklesiastikminister under 1930-talet och en central socialdemokratisk kulturpolitisk tänkare. Han är en problematisk figur – hans antisemitiska uttalanden och stöd till rasbiologin kan inte bortses från – men hans kulturpolitiska tänkande rymmer en tanke som fortfarande bär. Det är inte Engberg som person som bör återupprättas, utan den demokratiska institutionstanke som kan frigöras från hans mörkare arv. I Demokratisk kulturpolitik från 1938 formulerade han en syn på staten som ansvarig för att bygga och bära institutioner som gör kunskap, konst och kultur tillgängliga för hela folket: inte för att politiskt detaljstyra innehållet, utan för att säkra de materiella och institutionella villkor där fri bildning, kritik och skapande kan växa. Filminstitutet, biograferna runt om i landet, filmarvet – det är institutioner i den meningen. De är inte särintressen som lobbar för sin bransch. De är samhällsinstitutioner som upprätthåller en gemensam kulturell offentlighet.

Men Engberg är inte tillräcklig. Hans perspektiv är statligt och institutionellt. Det behöver balanseras av ett annat arv: Oscar Olssons folkbildningsideal. Olsson brukar beskrivas som studiecirkelns fader, och hos honom är bildning inte något som levereras från institution till publik. Den är en gemensam handling. Den kan inte kommenderas fram uppifrån, utan måste ske i samtalet, i cirkeln, i föreningen – underifrån och tillsammans. Tillämpat på film innebär det att filmpolitiken inte kan nöja sig med att filmer produceras och biografer håller öppet. Filmen blir demokratisk först när människor inte bara ser den, utan också samtalar om den, förstår den och själva får ta plats i berättelsen.

Där Engberg påminner om institutionernas nödvändighet, påminner Olsson om att tillgång inte är samma sak som delaktighet.

Finansiering, tillgänglighet, bildning

En socialdemokratisk filmpolitik som tar dessa traditioner på allvar vilar på tre ben.

Det första är finansiering. Genomför filmutredningens helhet: filmfond, strömningsavgift, sänkt biomoms. Motivet är inte kulturell välgörenhet utan principiell rättvisa – den som bygger sin affärsmodell på svensk publik och svenska berättelser ska också bidra till att sådana berättelser kan skapas. Det är samma logik som bär upp arbetsrätten och välfärdsstatens finansiering: att gemensamma värden kräver gemensamt ansvar för villkoren som gör dem möjliga.

Det andra är tillgänglighet. Sänkta trösklar till bio är en klassfråga. En biobiljett som kostar mer än en timmes lön efter skatt för ett vårdbiträde, en fastighetsskötare eller en butiksanställd är inte en neutral marknadsprioritering. Det är ett kulturpolitiskt beslut om vem som räknas som publik. För den som behöver räkna matkassan är biobesöket inte en spontan kulturupplevelse utan ett val mot något annat. Lokala biografer i glesbygd, skolbio, bibliotekens roll som visningsplatser, regional kulturpolitik kopplad till film – allt detta handlar om att göra kulturmötet tillgängligt för hela landet, inte bara för de som råkar bo rätt eller ha råd.

Det tredje benet är bildning. Här är den socialdemokratiska traditionen som tydligast. Film som folkbildning innebär att man ser film inte bara som ett kulturkonsumtionsval utan som ett redskap för att förstå berättelser, bilder och budskap. I ett medielandskap där rörliga bilder är det dominerande sättet att kommunicera politiska budskap, påverka känslor och forma världsbilder, är förmågan att läsa film inte en lyx. Den är en demokratisk kompetens. Filmcirklar, medie- och informationskunnighet, stöd till ungas eget filmskapande, samverkan mellan Filminstitutet och studieförbund, folkhögskolor och bibliotek – det är Olssons arv, tillämpat på 2020-talets medieverklighet.

Från publik till medborgare

Tidöregeringen talar om publiken. Socialdemokratin utgår från medborgaren.

Det är inte ett semantiskt spel. Publiken köper en biljett eller klickar på en titel. Medborgaren ser, samtalar, minns, ifrågasätter och skapar. Publiken är ett marknadssegment. Medborgaren är ett demokratiskt subjekt. Bland de mål som skrotades i den nya propositionen fanns det som handlade om att ge barn möjligheter till eget skapande. Den strykningens logik är avslöjande. Det var just det målet som tog filmpolitiken bortom konsumtion – mot deltagande, bildning, eget uttryck. Att ta bort det är inte att minska detaljstyrningen. Det är att smalna av filmpolitikens demokratiska ambition.

En socialdemokratisk filmpolitik kan inte nöja sig med att vara ett alternativt finansieringssystem. Den behöver formulera varför film är viktigt – inte som bransch utan som gemensamt kulturellt projekt. Den behöver återknyta till en äldre insikt: att kultur inte är dekoration efter att välfärden byggts. Kultur är ett sätt att bygga det folk som ska bära demokratin.

Därför är uppgiften för framtidens socialdemokratiska filmpolitik att göra det rörelsen gjort när den varit som bäst: bygga starka gemensamma institutioner och samtidigt lita på människors egen vilja att se, förstå och skapa. Om filmen reduceras till ännu en vara på en skärm har politiken abdikerat. En socialdemokratisk filmpolitik börjar där kulturens demokratiska löfte blir konkret: när vårdbiträdets barn, pensionären i glesbygden och skolklassen i förorten självklart har råd, rum och möjlighet att möta berättelser som hjälper dem att förstå både sig själva och samhället de lever i.

Inlägget Filmen, folket och demokratin dök först upp på jimmysand.com.

Jag valde en gång titeln Socialdemokratiska prövningar för att den kunde förstås på två sätt.1 Socialdemokratin stod inför prövningar i en föränderlig värld, men texterna var också uttryck för ett prövande förhållningssätt till politiska idéer. De skrevs som blogginlägg mellan 2011 och 2015 och behandlade frågor som strukturomvandling, jämlikhet, välfärdsstat, klimatpolitik och socialdemokratisk idéutveckling. Inte därför att de tillsammans skulle bilda ett färdigt program, utan därför att det var de frågor som upptog mitt tänkande just då. Ofta var det reaktioner på en politisk händelse, ett utspel eller något jag läst. Denna essä är ett försök att i efterhand se dem som en helhet: att rekonstruera den argumentationslinje som löper genom texterna, placera den i ett vidare idéhistoriskt sammanhang och undersöka vad som fortfarande framstår som hållbart och vad som förtjänar att omprövas.

Den historiska kontexten var den europeiska finanskrisens efterdyningar. Åren 2011–2015 innebar en sorts rannsakningssituation för hela det politiska fält som brukar kallas socialdemokratin. I Sydeuropa rullade åtstramningarna fram; i Norden dominerade vad som tycktes vara en normallägesoptimism, men under ytan gick djupare frågor: vad är egentligen det specifikt socialdemokratiska svaret på en globaliserad kapitalism? Vad skiljer oss från socialliberalerna till höger och de gamla socialister till vänster som vägrar acceptera marknaden som realitet? Och framför allt: vilken sorts människa, vilket sorts samhälle och vilken sorts framtid försvarar vi?

Det var dessa frågor jag försökte arbeta med, inte alltid med systematik, men med vad jag hoppas var en ärlig strävan att pröva ståndpunkter mot verkligheten – en ambition jag lånat från Nils Karleby, den tidiga svenska socialdemokratins kanske mest undervärderade teoretiker.2 Syftet med denna essä är att i efterhand rekonstruera det tankesystem som dessa texter tillsammans utgör, placera det i ett vidare intellektuellt sammanhang och – ärligast av allt – granska det i ljuset av vad som hänt sedan dess, både i världen och i mitt eget tänkande.

Strukturreformism som grundraster

Det dominerande motivet i texterna är vad jag skulle kalla en strukturreformistisk ansats. Mot en keynesianistisk socialdemokrati – som i sin svagaste form reduceras till konjunkturstabilisering och omfördelning – ställde jag, och ställer fortfarande, en socialdemokrati med Schumpeter snarare än Keynes som analytisk referenspunkt.3 Det handlar inte om att romantisera "kreativ förstörelse" – det är ett cyniskt begrepp som alltför lätt naturaliserar den omvälvning som drabbar verkliga människor – utan om att ta på allvar att kapitalismen förändrar sig, och att en reformpolitik som inte tar denna förändring som sin utgångspunkt dömer sig själv till irrelevans.

Idealtypens namn är Rehn-Meidner. Det program som Gösta Rehn och Rudolf Meidner formulerade för LO under 1950-talet är fortfarande det klaraste exemplet på socialdemokratisk strukturpolitik i praktiken: en aktiv arbetsmarknadspolitik som underlättar omställning snarare än bevarar gamla strukturer, en lönebildning som pressar ut olönsamma företag och frigör resurser till mer produktiva sektorer, kombinerat med en solidarisk lönepolitik som säkrar jämlikheten.4 Inte en politik mot marknaden, utan en politik som formar marknaden inifrån. Det jag intresserade mig för under dessa år var något i stil med ett Rehn-Meidner 2.0 – anpassat till en tid av global konkurrens, kunskapsekonomi och ekologisk omställning.

Parallellen inom samhällsvetenskaperna är tydlig: forskare som Sheri Berman, vars bok The Primacy of Politics (2006) visar hur den nordiska socialdemokratin lyckades just genom att bejaka marknadsekonomin men underordna den politiska mål, snarare än att låta sig styras av den eller lämna walk over.5 Det är en reformism som är mer radikal än vad den på ytan kan framstå som, eftersom den kräver substantiell institutionell makt och en vilja att forma – inte bara kompensera.

Jämlikhet som funktionell nödvändighet

Om strukturreformismen är metoden är jämlikheten målet. Men i texterna från 2011–2015 försökte jag undvika det som jag uppfattade som en svaghet i mycket av tidens jämlikhetsdebatt: att jämlikheten motiveras nästan uteslutande med moraliska argument, som ett rättvisekrav. Moraliska argument är viktiga, men de förutsätter ett delat moraliskt universum som ofta inte finns. Det jag försökte göra var att lyfta jämlikhetens funktionella dimension – det vill säga visa att mer jämlika samhällen faktiskt fungerar bättre, inom en rad olika parametrar.

Här lutade jag mig mot forskningen från Richard Wilkinson och Kate Pickett, vars Jämlikhetsanden (2009) sammanställde en anmärkningsvärd mängd komparativa data: ojämlika samhällen har sämre hälsoutfall, lägre tillit, mer kriminalitet, sämre rörlighet – inte bara för dem längst ned, utan för alla.6 Jämlikheten är, som jag formulerade det, inte bara etiskt motiverad utan samhällsbärande. Detta är en position jag delade med den klassiska välfärdsstatsforskaren Gøsta Esping-Andersen, vars analys av "omfördelningsparadoxen" – att generell välfärd omfördelar mer effektivt än selektiv – var en inspirationskälla till texterna från denna period.7

Den praktiska konsekvensen är ett försvar för den generella välfärdsstaten: inte behovsprövad och stigmatiserande, utan universell och legitimitetsskapande. Det handlar om utbildning, arbetsmarknad och hälsa – inte bara transfereringar.

Socialdemokratins särart

En återkommande ambition i texterna är att identifiera vad som är specifikt socialdemokratiskt – mot bakgrund av att socialdemokratin ständigt tycks vara hotad av antingen ett gammalsocialistiskt nostalgipaket eller en socialliberalism som suddar ut varje distinktion mot mittenhögern. Tre komponenter återkommer: jämlikhetsnormen, bejakandet av strukturomvandling, och det som jag från Fredrik Jansson8 lånade benämningen dubbelmaktsstruktur för – förhållandet att socialdemokratin rör sig både som rörelse och som stat, med rötter i en organiserad arbetarrörelse och med ambition att ta ansvar för samhällsstyrningen.

Det är en syntes som påminner om Karl Polanyis tänkande – idén om att marknaden alltid är socialt inbäddad, och att politikens uppgift är att säkra denna inbäddning mot marknadens tendens att lösa upp sociala band.9 Det är också en syntes som på sitt sätt svarar mot Michael Sandels kommunitarism: ett samhälle är mer än en samling individer som maximerar sina preferenser, och en politik som reducerar sig till preferenstillfredsställelse har förlorat sig själv.10

Det gröna folkhemmet

En av de tydligaste ambitionerna i antologin är att integrera den ekologiska frågan i socialdemokratins kärnprogram – inte som ett efterhängt tillägg, utan som en konstitutiv del. Klimatomställningen kräver strukturomvandling av historisk skala; det är en rörelse bort från fossilbaserade produktionssystem som inte kan överlämnas åt marknaden att lösa. Det krävs offentliga investeringar, industripolitik och en stat med kapacitet att styra resurserna dit där de behövs (inte skattesäkningar för de rika).

Den positionen är nära vad som sedan kommit att kallas Green New Deal-traditionen, men i texterna betonas tydligt den socialdemokratiska förankringen: inte en post-politisk grön ideologi, inte heller en grön variant av marknadsliberalism, utan en industriellt orienterad omställningspolitik där jämlikheten och arbetsvillkoren för dem som är beroende av de gamla industrierna tas på allvar. Miljöpartiets individualistiska, övertygelseetiska politik (apropå Weber) och de marknadsliberala lösningarnas bristfällighet kritiserades i ungefär lika mening.

Moralisk politik och nyliberalismens kulturprojekt

En dimension som löper under ytan i texterna, och som jag i efterhand tror var viktigare än vad jag förstod då, är nyliberalismens karaktär som moraliskt och kulturellt projekt. Margaret Thatcher förstod detta; hennes berömda uttalande om att ekonomin bara är ett medel och att det verkliga målet är att förändra "själen" är ett av den moderna politiska historiens tydligaste formuleringar av hur hegemoni egentligen byggs. En socialdemokrati som reducerar sig till ett teknokratiskt alternativ – "vi kan sköta hushållningen bättre" – har lämnat detta fält öppet.

Alternativet är en politik som tar på allvar att ekonomiska relationer formar subjekt. En marknad som belönar individuellt risktagande och straffar kollektivt beroende formar människor som tänker på sig själva som riskbärande individer, inte som delar av ömsesidiga gemenskaper. Här finns beröringspunkter med Wendy Browns analys av nyliberalismen som styrningsrationalitet och med det bredare kommunitära arvet – en socialdemokrati som hävdar gemenskapens och ömsesidighetens värde mot marknadens atomism.11

En idéhistorisk placering

Ser man till dessa teman sammantagna är det möjligt att placera det tänkande som texterna representerar ganska exakt i det socialdemokratiska idélandskapet. Det är en strukturorienterad, reformistisk och jämlikhetsdriven socialdemokrati med gröna inslag – nära den nordiska strukturreformismens tradition (Rehn, Meidner, Myrdal) och med tydliga internationella paralleller i Sheri Bermans läsning av 1930-talet och i den tyska traditionen av Wirtschaftsdemokratie.

Det är samtidigt en position som markerar avstånd i flera riktningar. Mot den keynesianska förenklingen, som riskerar att reducera socialdemokratin till konjunkturpolitik. Mot Giddens och den tredje vägens socialliberalism, vars analys av strukturomvandlingen jag till stor del delade men vars kapitulering inför marknadslogiken och dess privatisering av offentliga tjänster jag avvisade.12 Mot "Blue Labour" – den brittiska varianten av kommunitär socialdemokrati knuten till Maurice Glasman – som jag läste med intresse men vars konservativa kulturella tyngdpunkt jag kände mig främmande inför.13

Det finns en ambivalens i texterna inför vad som brukar kallas progressiva värderingar – om invandring, kulturell mångfald, identitetspolitik. Det är en ambivalens jag inte alltid var tillräckligt ärlig om, och som jag nu tänker noggrannare på.

Vad håller?

Tio år är en lång tid i politiken och samhällsutvecklingen, men några av grundpositionerna i antologin förefaller mig mer hållbara ju mer jag tänker på dem.

• Jämlikhet är funktionell, inte bara normativ. Det är fortfarande den tes jag är mest övertygad om. Sambanden som Wilkinson och Pickett dokumenterade har inte försvagats av nyare forskning; tvärtom har det tillkommit en bred litteratur om tillit, socialt kapital och demokratins hälsa som pekar i samma riktning. Ojämlikhet eroderar de institutionella förutsättningarna för demokratin själv.
• Strukturomvandling måste politiseras, inte motarbetas. Det är lätt att som fackföreningsrörelse eller parti reflexmässigt försvara existerande jobb och industristrukturer. Det är förståeligt; bakom siffrorna i statistiken finns verkliga människor med liv som ska gå ihop. Men en politik som reduceras till att bevara det rådande har ingen framtid – och förtjänar ingen. Den enda hållbara linjen är att bejaka omvandlingen men politisera den: styra var den landar, vem som bär kostnaderna och vem som tar del av vinsterna.
• Reformism är en metod, inte en ideologi. Det är Nils Karlebys insikt, och den är fortfarande riktig: socialdemokratin bör inte låsa fast sig vid en dogmatisk bild av vart den är på väg. Det som räknas är att konkreta reformer faktiskt förbättrar verkliga människors liv, och att de ackumuleras i riktning mot ett mer jämlikt och mer demokratiskt samhälle. Det utesluter inte visioner – det disciplinerar dem.
• Generell välfärd är överlägsen, politiskt och ekonomiskt. Tendensen att under tryck smalna av välfärdssystemen – att rikta dem mot de fattigaste, att avveckla det universella – är politiskt självdestruktiv. Det är en väl belagd insikt i välfärdsstatsforskningen, och den gäller fortfarande.
• Socialdemokrati kräver institutionella maktbaser. Idéerna räcker inte. En socialdemokrati utan stark fackföreningsrörelse, utan fungerande partiorganisation, utan intellektuell infrastruktur, utan närvaro i det civila samhällets institutioner – den socialdemokratin kan vinna enstaka val men kan inte bära samhällsbygget. Det är en insikt som torde ha förstärkts av de senaste decenniernas erfarenheter.

Vad har jag tänkt fel?

Det vore ohederligt att skriva denna essä utan att ta upp det som håller sämre.

• En för oreflekterad relation till liberalism och progressiva värderingar. Den mest besvärande insikten, när jag nu läser texterna, gäller inte vad jag argumenterade för – utan vad jag tog för givet. Som högutbildad stadsbo, om än med bakgrund i arbetarklass och bruksortsmiljö, hade jag internaliserat ett kulturellt paket av "progressiva" värderingar – om migration, mångfald, identitetsbaserade rättighetsanspråk – utan att riktigt granska det kritiskt. Det var i viss mening min klassideologi: fri rörlighet är ett värde för dem som kan utnyttja den, kosmopolitism är naturlig för dem vars positioner är trygga.
  Jag var kritisk mot identitetspolitikens fragmenterande tendenser, men kritiken var mer teknisk än djuplodande. Den egentliga frågan – om en socialdemokrati förankrad i klassanalys och strukturpolitik kan integreras med ett värderingspolitiskt paket som fungerar klassöverskridande – ställde jag mig aldrig tillräckligt skarpt. Det är en fråga jag nu anser är central, och svaret är mer komplicerat än jag medgav.
  Det är inte en rörelse mot konservatism, och det är inte heller en rörelse mot den populistiska missnöjespolitik som nu tar sig många uttryck i Europa. Det är snarare en nödvändig intellektuell renhållning: att se hur "progressiva" positioner ibland fungerar som klasspecifikt kitt för ett högutbildat urbant skikt, och hur de kan komma i konflikt med de materiella intressen och kulturella självförståelser hos just de väljargrupper som socialdemokratin historiskt representerat.
• Globaliseringen, staten och den sociala sammanhållningen. En liknande blind fläck gäller relationen till staten och det nationella som politisk ram. Texterna rör sig inom en horisont där den öppna ekonomin i stor utsträckning tas för given, och där den politiska uppgiften är att hantera dess konsekvenser. Den statsbyggande dimensionen av socialdemokratin – territoriella solidariteter, social sammanhållning som politisk förutsättning, migrationens effekter på lönebildning och tillit – behandlades styvmoderligt.
  Inte för att svaret är enkelt. Det är det inte. Men frågan om under vilka betingelser fördelningspolitik och generell välfärd är möjlig – och om huruvida dessa betingelser inkluderar en viss grad av kulturell och social sammanhållning – kan inte undvikas med en svepande vänsterliberal korrekthet.

Vad binder samman då och nu?

Mitt i alla omprövningar finns tre linjer som tycks mig stabila.

• Den första är strukturanalysens primat. Samhällsfenomen ska förklaras strukturellt, inte individualistiskt. Det gäller ekonomiska klyftor, det gäller politisk polarisering, det gäller kriminalitet och det gäller hälsoskillnader. Det är inte ett förnekande av individers ansvar eller handlingsutrymme – det är ett erkännande av att strukturer sätter ramarna.
• Den andra är den karlebyska prövningshållningen. Att pröva ståndpunkter mot verkligheten, att inte låsa fast sig vid dogmer, att hålla teorin öppen för korrigering när fakta talar emot den – det är inte bara en epistemologisk dygd, det är en politisk nödvändighet. Socialism som ideologisk stelhet har alltid förlorat; socialdemokrati som pragmatisk reformism med tydlig ambition har vunnit.
• Den tredje är jämlikheten som övergripande mål. Den har bara blivit viktigare. De senaste decenniernas forskning om demokratins erosion pekar konsekvent på ojämlikhetens roll som undergrävande faktor: det är lättare att köpa politiskt inflytande, lättare att underminera institutioner, lättare att exploatera frustration när klyftorna är stora. Jämlikheten är inte bara ett rättvisemål – ytterst rör det demokratins egen självbevarelse.

Vad vill jag betona mer?

Om omprövningarna handlar om vad jag tänkt fel, handlar fördjupningarna om vad jag tänkt rätt men inte tillräckligt. Tre teman sticker ut.

• Klassanalysens återkomst. Det har under de senaste åren skett en intellektuell rehabilitering av klassbegreppet som analytiskt verktyg. Det är välkommet och nödvändigt. En socialdemokrati som talar om "alla" eller om "medelklassen" som ett homogent block har tappat sin analytiska skärpa. Arbetarklassen – i en vid definition som inkluderar de delar av servicesektorn och industrin vars arbetsvillkor, ekonomiska trygghet och kulturella status skiljer sig från den professionella medelklassens – måste åter bli ett uttalat subjekt för politiken, inte bara en abstrakt referens i debatterna och högtidstalen.
• Det kommunitäras politiska vikt. Bland det tyngst vägande i den forskning och diskussion jag tagit del av de senaste åren är insikten om vad som händer när lokala gemenskaper eroderar. Det är inte bara en fråga om ekonomi, utan om den meningsbärande väv av relationer, institutioner och platser som ger mänskligt liv ett sammanhang. Avindustrialiseringens konsekvenser handlar inte bara om förlorade jobb – de handlar om förlorade världar. En socialdemokrati som nöjer sig med att kompensera ekonomiskt utan att ta dessa gemenskapers specifika värde på allvar kommer att fortsätta förlora bland just de grupper man säger sig representera.
• Moralekonomins möjligheter. Det räcker inte att ha rätt strukturanalys. Det krävs också en förmåga att tala till och om de moraliska intuitioner som strukturerar politisk handling – om rättvisa, förtjänst, ömsesidighet och ansvar. Det är möjligt att göra det utan att kapitulera för en individualistisk moralfilosofi; den kommunitära och dygdetiska traditionen erbjuder resurser för det.

Från prövning till riktning

Titeln på min antologi från 2015 – Socialdemokratins prövningar – rymmer en dubbeltydighet. Den syftar på de påfrestningar och utmaningar som socialdemokratin som rörelse och som regeringsprojekt stod inför under perioden 2011–2015. Men den syftar också, och kanske mer, på ett prövande tänkande – ett sätt att förhålla sig till idéer som mer söker sanningen än försvarar givna positioner.

Det prövande tänkandet är det jag vill ta med mig. Inte naiviteten i att tro att man alltid kan nå en neutral botten av "verkligheten" – det är omöjligt, och det vore intellektuellt ohederligt att låtsas. Men en hållning av ärlig nyfikenhet, av beredskap att ompröva, av vilja att följa argumentet dit det leder – det är vad som skiljer levande politiskt tänkande från ideologisk repetition.

Världen sedan dess har bjudit på prövningar av ett slag som var svåra att förutse: flyktingkrisen 2015 och dess politiska efterverkningar, Brexit och det nationalpopulistiska uppsvinget, pandemin och dess asymmetriska ekonomiska konsekvenser, det geopolitiska systemskiftet med kriget i Ukraina, och nu de teknologiska omvälvningarna kring AI och automatisering som med ökad tydlighet ställer frågan om vems intressen den teknologiska omvandlingen tjänar. Var och en av dessa kriser har på sitt sätt belyst frågor som texterna i denna antologi cirkulerade kring – om globalisering och territoriell solidaritet, om strukturomvandling och politisk styrning, om jämlikhet och sammanhållning.

Svaren är inte samma idag som de var 2011, när jag för min del blev socialdemokrat formellt genom att lösa partimedlemskap. Men frågorna – vilken sorts samhälle vill vi ha, vem bär kostnaderna och vem tar vinsterna av den förändring som ändå sker, och hur bygger vi de institutioner som kan bära svaret – de frågorna är exakt samma. Det är, har jag kommit att tro, socialdemokratins bestående bidrag till den politiska diskussionen: inte ett färdigt svar, utan en bestämd vilja att ställa rätt frågor.

1. Jimmy Sand, Socialdemokratiska prövningar: 25 texter från min blogg, Federa 2015.
2. Nils Karleby, Socialismen inför verkligheten: Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik (först utgiven 1926), S-akademikers skriftserie #2, Tjänstemännens socialdemokratiska förening 2018.
3. Joseph Schumpeter, Kreativ förstörelse: Joseph Schumpeter i urval (red. Jan Jörnmark), Timbro förlag 2024.
4. Landsorganisationen i Sverige, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen (först utgiven 1951), S-akademikers skriftserie #4, Tjänstemännens socialdemokratiska förening 2023.
5. Sheri Berman, The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europe's Twentieth Century, Cambridge University Press 2006.
6. Richard G. Wilkinson & Kate Pickett, Jämlikhetsanden: Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (först utgiven på engelska 2009), Karneval 2010.
7. Gøsta Esping-Andersen, The Three Worlds of Welfare Capitalism, Polity 1990.
8. Fredrik Jansson, Gemenskap & skötsamhet: En essä om socialdemokratins väsen, Type & Tell 2016. Kan beställas gratis som e-bok.
9. Karl Polanyi, Den stora omdaningen: Marknadsekonomins uppgång och fall (först utgiven på engelska 1944), Arkiv 1989.
10. Michael J. Sandel, Liberalism and the Limits of Justice, Cambridge University Press 1981.
11. Wendy Brown, Undoing the Demos: Neoliberalism’s Stealth Revolution, Zone Books 2015.
12. Anthony Giddens, Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (först utgiven på engelska 1998), Atlas 1999.
13. Maurice Glasman, Blue Labour: The Politics of the Common Good, Polity 2022.

Inlägget Socialdemokratiska prövningar – ett återbesök dök först upp på jimmysand.com.

Det finns en bild som återkommer i förstamajtågens historia: händerna. Händer som bär fanor, händer som viftar, händer som knutna lyfts mot himlen. Det är inte av en slump att händerna blivit ett av rörelsens ikoniska motiv. De berättar om arbete i dess mest konkreta form – om det som bärs, lyfts, byggs, repareras, vårdar. Om kroppen som insatsvara.

Första maj är inte bara en festdag. Det är en påminnelse om att representationen – vem som talar, vem som bestämmer, vem vars intressen formas till politik – aldrig är given. Den erövrades. Och erövringen måste, visar det sig, göras på nytt.

Snittar i stället för varmkorv

Det finns en händelse från valrörelsen 2022 som är värd att dröja sig kvar vid. Wilma Eklund berättar i en rapport för Tankesmedjan Tiden om en socialdemokratisk valkonferens i den välbärgade medelklasskommunen Österåker i Stockholms län, där någon har bytt ut varmkorven mot snittar.1 Tillfrågad om varför svarar den ansvarige: "Det är en ny partiledare, vi kör snittar nu." Det är bara en liten anekdot. Men den kan förstås som ett symptom på något större.

Det handlar inte om mat. Det handlar om vem man signalerar till, vem man tänker sig att partiets folk egentligen är. Och i den frågan har något förskjutits i svensk socialdemokrati under de senaste femton åren som det är värt att tänka till över.

I valet 2022 röstade lika många tjänstemän som arbetare på Socialdemokraterna, ett unikt resultat i decennier av vallokalsundersökningar. Partiet ökade med över fem procent i Österåker, och tappade drygt åtta procent i bruksorten Munkfors i Värmland. Storstäderna, som under Reinfeldt-åren var de kommuner där S tappade mest, har blivit de kommuner där S vunnit mest. Sambandet mellan klasstillhörighet och socialdemokratiskt röstande – stabilt från 1970 till 2006 – har sedan dess brutits. Bjuv i nordvästra Skåne är ett typexempel: en kommun med socialdemokratisk majoritet ända sedan 1940-talet, som efter en fabriksnedläggning och ett sverigedemokratiskt genombrott landade på tjugosju procent för S år 2022. Berättelsen om Bjuv är inte unik. Den är ett mönster.

Det är en svensk illustration av ett västerländskt mönster som är äldre och djupare än vad den löpande valanalysen brukar fånga. I mer än trehundra val i tjugoen demokratier sedan 1948 går det att följa samma långsamma vändning: socialdemokratiska och socialistiska partier, som i efterkrigstidens Europa bar lågutbildade och låginkomsttagares röster, har gradvis blivit partier för de högutbildade. En studie av nationalekonomerna Amory Gethin, Clara Martínez-Toledano och Thomas Piketty, publicerad 2022 i The Quarterly Journal of Economics, visar just detta.2 Höginkomsttagare röstar fortfarande till höger. Men utbildningskapitalet och det ekonomiska kapitalet har skiljt sig åt och dragit i olika riktningar – och det är vänstern som vunnit de förstnämnda. Artikelns titel – "brahminvänstern mot köpmannahögern" – fångar detta med en formulering enkel nog att bli minnesvärld: mot kapitalets höger står akademikernas vänster.

Vad som gör denna analys särskilt viktig är att förändringen inte uppstår ur ett enskilt dramatiskt brott. Den börjar redan på 1950-talet, decennier innan begrepp som "kulturkrig" eller "postmaterialism" existerade i den politiska vokabulären. Det är en kontinuerlig, strukturell rörelse driven av en ny konfliktdimension – den sociokulturella axeln, med frågor om miljö, migration, identitet, lag och ordning – som i stigande grad organiserar den politiska kampen parallellt med, och delvis korsande, den gamla ekonomiska fördelningsaxeln. Gröna partier och invandringskritiska partier har påskyndat förändringen, men förklarar tillsammans bara omkring femton procent av den totala rörelsen. Resten är något djupare: en omdefiniering av vad vänster och höger betyder som identitet och gemenskap.

Det oroande i den bilden är inte att högutbildade röstar till vänster – det är i sig inget problem – utan vad det säger om vad vänstern kommit att förkroppsliga, och vems intressen som ryms i dess program. Ett parti vars väljarkoalition alltmer består av dem det historiskt omfördelat från kommer att få allt svårare att driva just den politik – de konkreta standardhöjningarna, de direkta omfördelningarna – som en gång gjorde det relevant för dem det skulle företräda. Det blir knepigare att avskaffa rut-avdragen när en större andel av väljarbasen har städtjänst. Det blir smärtsammare att tala om fastighetsskatt och ränteavdrag när allt fler av de egna väljarna äger dyra bostäder.

Klasstaket

Men valresultat är bara ena sidan av representationsfrågan. Den andra – vem som ens kandiderar – kartläggs av statsvetaren Olle Folke och nationalekonomen Johanna Rickne i en studie publicerad 2025 i American Political Science Review, och bilden de tecknar är lika entydig som den är nedslående.3

Ungefär hälften av väljarkåren tillhör arbetarklassen. Bland kandidater till kommunfullmäktige är andelen trettio procent, bland valda ledamöter tjugoåtta, bland listettorna sjutton och bland riksdagsledamöterna tretton. För varje steg upp i hierarkin gallras den som arbetar med händerna eller hjärtat bort. Och mönstret har varit i det närmaste konstant under femtio år – en tid under vilken andra historiskt underrepresenterade grupper, som kvinnor, unga och utrikesfödda, kommit att utgöra alltmer jämlika andelar av riksdagen och väljarkåren. För arbetarklassen har rörelsen gått dramatiskt långsammare, och nivån av underrepresentation är alltjämt djup.

Det är frestande att söka förklaringen i väljarnas preferenser – att folk helt enkelt föredrar att se högutbildade företrädare – men det stämmer inte. Kontrollerat för listplacering personröstar väljare lika gärna på politiker med arbetarbakgrund som på andra. Det är inte heller en fråga om ambition: bland dem som väl tagit steget in i kommunpolitiken finns ingen mätbar skillnad i viljan att avancera. Och det är inte en fråga om kompetens i någon mätbar mening – varken betyg, kognitiva tester eller arbetsinsats förklarar mer än en liten del av gapet.

Vad som återstår är mer besvärande, och svårare att åtgärda. Arbetaryrken ger sämre förutsättningar att styra över den egna arbetstiden, färre möjligheter att jobba hemifrån, striktare regler vid tillfällig frånvaro – och politiskt engagemang kräver just den flexibilitet som saknas. Men bortom de praktiska hindren finns något annat, svårare att mäta: den sociala miljön i de politiska organisationerna. Partier är kulturer, med sina egna sätt att tala och att veta, och i de kulturerna befinner sig den som saknar akademisk bakgrund i en kontext som inte är gjord för henne. Den som är i minoritet i en organisation bygger svårare de nätverk och den synlighet som krävs för att avancera – inte av illvilja hos omgivningen, utan av de processer som uppstår när de flesta i rummet liknar varandra.

Folke och Rickne pekar ut partierna som de primärt ansvariga. Det är i partiernas nomineringsprocesser, deras möteskulturer och deras interna hierarkier som klasstaket reproduceras – och det är där förändringen måste börja.

Motståndet mot SD

Mot detta klasstak finns en dragkraft i omvänd riktning, och den är värd att ta på allvar: de högutbildade storstadsväljare som sedan 2010 sökt sig till socialdemokratin och det progressiva blocket har inte gjort det av ekonomiskt egenintresse. De har gjort det av värderingsmässigt motstånd mot den auktoritära högerpopulismens frammarsch. Det är en politisk rörelse driven av något genuint, inte av kalkyl. Popjournalisten Fredrik Strage formulerade det med glimten i ögat inför valet 2018 när han, som gammalt högerspöke, förklarade sig rösta socialdemokratiskt: när den viktigaste frågan är hur man ska stoppa nyfascismen känns S mer pålitligt än partierna man egentligen vill rösta på. Det skämtsamma i formuleringen döljer något på fullt allvar – att den sociokulturella axeln verkligen organiserar röster, och att motståndet mot SD blivit ett eget politiskt gravitationsfält.

Men den rörelsen har ett pris. Den politiska energi som går till att vara identitetsmässig motpol till Sverigedemokraterna är energi som inte går till att formulera och driva den omfördelande ekonomiska politik som skulle tala till dem som lämnat – eller aldrig har tillhört – partiet. Migrationsfrågans dominans under 2010-talet drev väljarflöden från S till SD som var större än partiets faktiska tapp i valet 2018: utan det flödet skulle S ha ökat, snarare än minskat.

Avindustrialiseringen, fackens tillbakagång och den minskade partilojaliteten har sedan länge redan försvagat det socialdemokratiska fästet i Bruksortssverige. Och de sakpolitiska kompromisser som gjorts för att behålla de nya storstadsväljarna – motvillig acceptans av värnskattens av­skaffande, uppgivenhet inför idéer om fastighetsskatt, tystnad om jobbskatteavdrag – är kanske precis de kompromisser som signalerar till Bruksortssverige att partiet inte längre är gjort för dem.

Halva befolkningen

Klassrepresentationens problem och väljarkoalitionernas omvandling är olika sidor av samma mynt. I båda fallen handlar det om att de politiska institutionerna – partierna, kandidaturerna, programmen, retoriken – gradvis avlägsnat sig från den erfarenhet de en gång var byggda för att kanalisera. Det Piketty och medförfattarna kallar ett flerelitpartisystem ("multi-elite party system") – ett system där de koalitioner som turas om vid makten speglar olika slags eliters intressen och världsbilder snarare än flertalets – är inte ett fenomen bara i länder som USA och Frankrike. Det är i färd med att etablera sig också i Sverige, där klassröstandet en gång varit som starkast.

Första maj är en dag för påminnelsen om att socialdemokratin är till för det stora folkflertalet – inte för en upplyst minoritet, hur välmenande den än må vara. Arbetarklassen utgör ungefär halva den svenska befolkningen. Hälften. Det är inte en marginaliserad grupp vid sidan om det politiska samtalet. Det är det politiska samtalets huvudperson, eller borde vara det.

Den spänningen – mellan vad partiet säger sig vara och vilka som faktiskt företräder det, driver dess politik och formar regeringskoalitioner – är inte ett problem att lösa i dag, den 1 maj 2026. Men arbetet med att lösa det handlar om att hålla siffran levande: halva befolkningen. Och frågan som följer av den – vem talar egentligen för dem?

1. Wilma Eklund, Vi kör snittar nu: Berättelsen om den nya socialdemokratin, Tankesmedjan Tiden 2024.
2. Amory Gethin, Clara Martínez-Toledano & Thomas Piketty, "The Brahmin Left versus the Merchant Right: Changing Political Cleavages in 21 Western Democracies 1948-2020", The Quarterly Journal of Economics, volume 137, issue 1, 2022.
3. Olle Folke & Johanna Rickne, "The Glass Ceiling in Politics", American Political Science Review, volume 119, issue 3, 2025.

Inlägget Vems är händerna som bär fanorna? dök först upp på jimmysand.com.

(Egentligen har just den här bloggen funnits sedan 2010, men om jag räknar med dess föregångare - jag började blogga på Blogspot 2005, och inläggen därifrån finns i den här bloggens arkiv - så är femton år en hyfsat korrekt siffra.)

Det enda blogginlägget under 2019 var ett där jag samlat mina reflektioner kring Januariavtalet mellan regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet samt Centerpartiet och Liberalerna. I det inlägget var det fokus på strategi utifrån det parlamentariska läget, och min tanke när jag skrev det var att följa upp med mer sakpolitiska reflektioner kring några utvalda områden: arbetsrätten, arbetsförmedlingen (skriver med inledande gemen då jag inte enbart syftar på den statliga myndigheten), marknadshyrorna och skattepolitiken. Så blev det nu inte, och jag skrev heller inte några andra blogginlägg under året. Främsta förklaringen var nog att jag prioriterade att ägna ledig tid åt att skriva skönlitterärt.

För övrigt har jag lämnat mitt uppdrag som ledamot i Göteborgs förskolenämnd (ett uppdrag jag berättade lite om i samband med sammanfattningen av 2018 års bloggande). Jag insåg att då jag fått nya arbetsuppgifter har det blivit svårt att ge uppdraget det engagemang och den tid som behövs för en god insats. Det innebär att jag inte längre har några politiska uppdrag. Jag är tacksam för förtroendet och vill rekommendera alla som har möjligheten att engagera sig som fritidspolitiker med kommunala uppdrag. Det finns nog inget bättre sätt att lära sig hur styret av vårt samhälle fungerar.

Slutligen vill jag passa på att nämna att det under 2019 kom en tredje volym i S-akademikers skriftserie (utgiven av Tjänstemännens socialdemokratiska förening): Att återupprätta arbetslinjen, med en samling texter av Anders Nilsson och Örjan Nyström. Även om ett par av texterna går att hitta även på annat håll, så är det en bra sammanställning som är väl värd att läsas som helhet. Köp den! (föreningens webbshop, Adlibris, Akademibokhandeln, Bokus)

Inlägget Kort rapport från en sömnig blogg dök först upp på jimmysand.com.

Riksdagsvalet var inte vilket val som helst, utan ett som ritade om den politiska kartan till en grad vi inte sett sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen (2010) eller bildandet av den borgerliga fyrpartikonstellation som kallats Allians för Sverige (2004). (Även om det kan konstateras att själva valresultatet var i princip detsamma som 2014.) Efter en i svenskt sammanhang osedvanligt utdragen process att bilda regering tillträdde den rödgröna regeringen Löfven II, med sitt parlamentariska underlag säkrat genom januariavtalet (pdf) med Centerpartiet och Liberalerna.

Att bryta upp blockpolitiken

Om detta avtal finns det förstås en hel del att säga. Daniel Suhonen, tankesmedjan Katalys, är - föga oväntat - starkt kritisk. Han hade knappast levt upp till sin uppgift som vänsteragitator annars. Daniel Färm, tankesmedjan Tiden, har länge förespråkat en mittenregering och är mer kluven till januariavtalets sakpolitiska innehåll. Båda har goda poänger.

För egen del ser jag ett stort värde i att slå spiken i kistan för Alliansen (även om den som konstruktion inte fungerat på flera år). När Alliansen bildades var den ett effektivt hinder för Socialdemokraternas förmåga till parlamentarisk dominans - som ofta byggt på att borgerligheten varit splittrad (och Vänsterpartiet inte förmått fälla en socialdemokratisk regering). Sedan Per Albin Hanssons överenskommelse med Bondeförbundet 1932 har Socialdemokraterna ofta kunnat säkra maktinnehavet genom samarbete med något icke-socialistisk parti (som Centerpartiets Thorbjörn Fälldin föredrog att benämna det som numera kallas för "borgerligheten", en etikett som från 1950- till 1970-talet snarast användes som ett skällsord för att klumpa ihop de sinsemellan djupt oeniga Bondeförbundet/Centerpartiet, Folkpartiet/Liberalerna och Högerpartiet/Moderaterna). Alliansens bildande satte effektivt stopp för denna strategi.

Värdet av januariavtalet i detta hänseende ska inte underskattas, och skickligt hanterat kan det bli lika omvälvande för svensk politik som bildandet av Alliansen en gång var. Möjligen tjänar den reella oppositionen i väljarstöd på grund av regeringsbildningen - det vill säga Moderaterna och Kristdemokraterna (kanske inte mer än marginellt, de båda sammantaget), Sverigedemokraterna (ganska troligt, även om det bör finnas en gräns för hur många arbetarväljare de kan ta) och Vänsterpartiet (mycket troligt, om dess företrädare bara dundrar tillräckligt mot socialdemokratins högervridning) - så det återstår att se de faktiska följderna i detta avseende.

Sakpolitiska eftergifter

Centerpartiet och Liberalerna har sett till att ta bra betalt för att bryta upp borgerligheten, och för risken - särskilt när det gäller Liberalerna - att bestraffas av sina väljare. Det blir tydligt i en jämförelse av januariavtalets innehåll med höstens vallöften från de två regeringspartierna och de två stödpartierna (som ju Centerpartiet och Liberalerna rent tekniskt är, oavsett talet om "liberal opposition"). En genomgång visar att del saker är bra - särskilt jämfört med den politik som vi kunde förvänta oss av en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna - exempelvis satsningar på välfärd, infrastruktur, vidareutbildning och inom miljöområdet. Sedan finns det en del, som när det gäller vinster i välfärden, där någon annan linje än januariavtalets på kort och medellång sikt knappast haft förutsättningar att gå igenom i riksdagen. Men det är förstås några saker som sticker ganska rejält i ögonen - även om det sannolikt skulle ha blivit lika illa, eller rentav ännu värre, med den regering som var alternativet. Framför allt rör det sig om följande:

• Arbetsrätten
• Arbetsförmedlingen
• Marknadshyrorna
• Skattepolitiken

Det har skrivits och sagts en hel del om dessa - framför allt har protester hörts, men inte så mycket av fördjupande, kritisk reflektion. Givetvis är kraven från Centerpartiet och Liberalerna en avsevärd högervridning av politiken (de vill ta bra betalt), men att det är just dessa områden som blivit aktuella är varken överraskande eller nödvändigtvis dåligt i sig. Det är sådant som varit uppe i den politiska debatten, såväl som i forskares diskussioner, under en längre tid. Dessa områden kräver reformer, även om de konkreta åtgärder som nu finns i januariavtalet inte är de rätta utan kanske rentav förvärrar problemen. Kloka saker har sagts om att Socialdemokraterna bör kunna utveckla bra, progressiv reformpolitik trots januariavtalet. Inte minst handlar det om vad vi vill åstadkomma på medellång sikt - januariavtal eller ej. Jag skulle vilja ägna något, ett par eller några inlägg åt dessa frågor. Vad är problemet? Vad kan göras? Vad säger forskningen?

Inlägget Reflektioner kring januariavtalet dök först upp på jimmysand.com.

Men först lite om det lilla som faktiskt lades ut här på bloggen under förra året. I juni publicerade jag den text som var mitt bidrag till vänboken Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse (red. Kenneth Karlsson & Anders Meuller, Bokförlaget Korpen 2017), med titeln "Förarbeten till en tredje vänster". Och i augusti skrev jag om krisen för socialdemokratin i Europa, med utgång bland annat från en artikel i tidskriften The Economist. Det var allt för 2018.

Årets lästa böcker

Under året hann jag med att läsa några böcker på temat politik och samhällsanalys. Under våren gick jag två delkurser i ekonomisk historia - Modern ekonomisk tillväxt, samt Företag och samhälle - och de bjöd på en hel del intressant läsning (främst vetenskapliga artiklar, men också några böcker). I början av sommaren läste jag sedan boken Viktors val (2018), av Viktor Barth-Kron; följt av Hövdingen (2014) av Olle Svenning; och i början av hösten Därför är jag inte feminist (2017) av Jessa Crispin. Viktor Barth-Kron är en av landets främsta politiska journalister - inte bara fyndig och väldigt rolig, utan också mycket kunnig (vilket kan vara lätt att missa för den välbehövliga humorn). Det senare kommer fram mer i texterna än i de filmklipp han (och duktiga medarbetare, icke att förglömma) gör under vinjetten Viktors val. Hans bok är dels en samling artiklar som tidigare publicerats i Dagens Nyheter, dels några nyskrivna texter inför valet 2018. De flesta partier får en skopa av Viktors välriktade satir, tillsammans med en hel del iakttagelser som vittnar om att han försökt förstå på riktigt och inte bara uttrycker sig för att få spridning i en tid så präglad av sociala medier. Rekommenderas!

Olle Svennings biografi över Hjalmar Branting stod på min att läsa-lista redan för fyra år sedan. Jag uppskattar välskrivna biografier - som denna - över politiskt aktiva personer i en annan tid, då de låter en lyfta blicken från den egna samtidens frågeställningar och konfliktlinjer genom att ge en inblick i en annan. Somliga utmaningar är tidlösa, andra är så oerhört präglade av sin tid. När det gäller Branting, verksam för mer än hundra år sedan - innan vi ens hade allmän och lika rösträtt i det här landet - är det befriande att få en känsla av riktning i det politiska slitet (även om det förstås inte går att komma ifrån att en bok i någon mån är präglad av sin författare). För hundra år sedan fanns ett samarbete - men också konflikter - med liberalerna framför allt på grund av den gemensamma kampen för rösträtt. Det fanns också en konflikt inom partiet, där en idealistiskt sinnad partivänster bröt sig ut 1917 för att bilda det som idag är Vänsterpartiet. Det är lustigt att läsa om skillnader i politisk hållning, så tydligt igenkännbara än idag.

Efter sommaren, under en resa till Madrid, läste jag Jessa Crispins feministiska essä. I grund och botten behandlar den frågan om vad som främjar feminismen mest - att så många som möjligt kallar sig feminister, hur lite förpliktigande det än är, eller att feministiskt förändringsarbete rent faktiskt bedrivs. Boken är välskriven, men den är också präglad av sitt sammanhang i USA, och en del känns utanför sitt sammanhang antingen som halmgubbar eller öppna dörrar. Då jag upptäckte boken genom en inlägg på Facebook av Nina Åkestam ser jag fram emot att läsa hennes bok Feministfällan (2018), på samma tema men troligen mer relevant i ett svenskt sammanhang och förhoppningsvis en fördjupning.

Partipolitiska engagemang

Sedan jag gick med i Socialdemokraterna - någon gång i början av 2011 - har jag haft mitt mitt medlemskap i Tjänstemännens socialdemokratiska förening ("S-akademiker"), som jag sedan årsmötet i lördags är ersättare i styrelsen för. Under 2018 gjorde föreningen en hel del bra grejer. I mars gav vi ut Nils Karlebys klassiker från 1926, Socialismen inför verkligheten, i en språkligt uppdaterad (bl.a. moderniserades verbformer) och med bonusmaterial av Rickard Sandler (dödsruna över Karleby), Ernst Wigforss (recension av boken) samt nyskrivet förord (om Karlebys liv) och efterord (om Karlebys idéer i sitt sammanhang och med reflektioner om dess relevans idag) av Örjan Nyström. I november kom den också som e-bok och i december beviljades föreningen litteraturstöd från Statens kulturråd för utgåvan. Det kommer säkerligen komma väl till pass för den fortsatta utgivningen! Under hösten startade föreningen dessutom ett medlemsblad, Lotsen, som sedan dess kommer ut ungefär en gång i månaden. Syftet är att "ge en orientering i den göteborgska socialdemokratin och bidra till en livaktig offentlighet inom rörelsen".

Och så har vi inlett samarbete med Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg, som har ny redaktion sedan Anders Nilsson tragiskt gick bort i början av april. Bara några månader tidigare hade han diagnosticerats med cancer. Anders, som föddes i Malmö 1953, var under lång tid verksam inom arbetarrörelsen i Göteborg – som ombudsman vid Kommunal och LO, politisk sekreterare vid Göteborgs kommunstyrelse från 2009 till sin pension 2014, och den drivande kraften bakom Tankeverksamheten sedan bildandet 2011. Tillsammans med Örjan Nyström skrev han en mängd artiklar, rapporter och böcker - liksom en hel del på egen hand, inte minst välfunna Facebookanalyser av världsekonomin. Den tänkande socialdemokratin är rikare tack vare Anders, och det är en stor förlust att han har lämnat oss.

Efter valet fick jag tyvärr inte fortsätta på mina uppdrag i Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning (där jag kom in som ersättare i november 2013) respektive styrelsen för Göteborgs stadsteater (där jag varit suppleant sedan bolagsstämman 2015). Jag representerar numera Socialdemokraterna som ledamot (ordinarie) i Förskolenämnden, bildad i somras sedan all kommunal förskoleverksamhet i Göteborg flyttats från stadsdelarna till en central fackförvaltning. Den utgör därmed landets största förskoleförvaltning. Förskolan är en central del av välfärden - och en nyckel till jämlikhetspolitiken, dels för att en högkvalitativ förskola är en investering i humankapital, dels för att barnomsorg är en del av en social infrastruktur som gjort det möjligt för kvinnor komma ut i förvärvslivet i en utsträckning som annars förhindrats av de traditionella könsmönster som präglar även vårt land. (Dessa mönster präglar det svenska samhället i lägre utsträckning än mer konservativa länder, men det är i hög grad tack vare de institutioner vi har. Institutioner, ekonomiska förhållanden och sociala strukturer kommer först - värderingarna tenderar att rätta sig efter dem.)1

Och framöver...?

De senaste åren har jag skrivit väldigt lite här på bloggen, men jag är lite sugen på att börja använda den igen för att kunna lufta mina funderingar. Som jag skrev sist ser jag ett behov av att kunna använda bloggen för att diskutera olika lästa texter, såväl rapporter och vetenskapliga artiklar som böcker, snarare än att argumentera för någon politisk linje. Men under åren har det också varit användbart att använda bloggen för att kunna pröva mig fram - utveckla mitt synsätt inom något politikområde - och det skulle jag gärna återvända till. Nu när jag inte pluggar, och har färre politiska uppdrag, kanske det kan bli något av det. Å andra sidan skulle jag vilja skriva skönlitterärt. Den som lever får se.

1. Intressant nog har Tankeverksamheten gett ut två rapporter av Gøsta Esping-Andersen som belyser de respektive aspekterna: Att investera i barn och utjämna livschanser (2011) och Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie (2013).

Inlägget Istället för en årskrönika dök först upp på jimmysand.com.

I land efter land – Grekland, Spanien, Nederländerna, Frankrike, snart kanske också Sverige och Tyskland – har de traditionella socialdemokratiska partierna fallit i opinionen (även om brittiska Labour nu verkar återhämta sig under Jeremy Corbyns ledning). När Göran Persson kring millennieskiftet mötte sina regeringskollegor på olika toppmöten var elva av då femton EU-länder (de så kallade EU15-länderna) representerade av socialdemokrater. 1997 hade Tony Blair genom en jordskredsseger kommit till makten i Storbritannien. Tyskland styrdes av Gerhard Schröder, Frankrike av Lionel Jospin och Italien av Romano Prodi. Endast Spanien av de större EU-länderna saknade socialdemokratisk regeringschef, sedan Felipe González röstats bort 1996.1

Efter finanskrisen 2008 vände det snabbt. Tyska SPD gjorde 2009 sitt sämsta valresultat sedan 1920-talet, 2017 det näst sämsta sedan 1933 - då Hitlers NSDAP kom till makten. 2010 förlorade Labour sitt tolvåriga regeringsinnehav. Det talas ibland om en ”pasokifiering” av den europeiska socialdemokratin, efter det grekiska partiet Pasok (Panhellenska socialistiska rörelsen) som gick från 43,9 procent av rösterna i valet 2009 till 6,3 procent i septembervalet 2015. Enligt en undersökning i tidskriften The Economist har de socialdemokratiska partierna i EU15-länderna sitt lägsta stöd på fyrtio år.2

Den europeiska socialdemokratins framgångar hos väljarna fram till finanskrisen kan förklaras med ett antal olika omständigheter. I de tidigare diktaturerna Portugal, Spanien och Grekland fick socialdemokratin en mycket stark ställning när länderna blev demokratier under 1970-talets senare del. Italien styrdes efter Andra världskriget främst av kristdemokrater och med kommunistpartiet som största oppositionsparti. En stor korruptionsskandal i början av 1990-talet sänkte kristdemokraterna, medan kommunisterna lämnade plats för socialdemokrater som bildade sin första regering 1996. Frankrike styrdes efter kriget av Charles de Gaulle och hans efterträdare, och först 1981 kunde Socialistpartiet med François Mitterand i spetsen komma till makten. Såväl Västtyskland som Storbritannien hade styrts av socialdemokrater under långa perioder på 1960- och 1970-talet, men de var sedan borta från regeringsmakten fram till mitten av 1990-talet. Då ledde Schröder och Blair sina respektive partier till seger och skrev sitt gemensamma manifest om Third Way (’tredje vägen’) och Neue Mitte (’nya mitten’).3

Men även om det är imponerande av den brittiska och den tyska socialdemokratin att bryta de konservativas långvariga regeringsinnehav, så är det missvisande att förklara socialdemokratins starka ställning i EU15-länderna under 1990-talet som ett resultat – som det beskrivits – av anpassning till medelklassväljare och marknadsliberalism. Förmodligen är det en lika stor förenkling att där söka orsakerna till det därpå följande tappet i väljarstöd, även om det mycket väl kan vara en delförklaring på sina håll. Då återstår frågan om, och i så fall hur, socialdemokratin kan återfå den starka ställning i europeisk politik som den en gång haft.

Lästips!

• Sheri Berman, professor i statsvetenskap, har publicerats på Arena Essä: "Är europeisk socialdemokrati på väg att dö?" (den 18 april 2018).

För övrigt har ni väl inte missat i S-akademikers skriftserie, utgiven av Tjänstemännens socialdemokratiska förening? Den inleddes med antologin Socialdemokratin i ett nytt århundrade (red. Payam Moula & Jimmy Sand, november 2017), följt av Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten (mars 2018) i varsamt språkbearbetad nyutgåva. Den sistnämnda med förord och efterord av Örjan Nyström samt bonusmaterial i form av en recension signerad Ernst Wigforss och en dödsruna skriven av Rickard Sandler. Planen var att som tredje volym översätta Sheri Bermans moderna klassiker The Primacy of Politics (2006), men dessvärre misslyckades insamlingskampanjen på Kickstarter för att få in pengar till rättigheterna. Jag hoppas att det ska gå vägen på något annat sätt.

1. För en skildring av 1990-talets europeiska socialdemokrati, se Olle Svenning, Vänstern i Europa – de nya liberalerna? (2000).
2. The Economist, "Rose, thou art sick", den 2 april 2016. Siffrorna sammanställdes av statsvetaren Chris Hanretty vid University of East Anglia.
3. Tony Blair & Gerhard Schröder, ”Ett manifest för den tredje vägen och politikens nya mittfåra” (1999).

Inlägget Angående socialdemokratins kris i Europa dök först upp på jimmysand.com.

Från franska revolutionen till rösträttens genomförande stod liberalismen till vänster, kulturradikal och en motståndsrörelse mot den gamla regimen. I industrialiseringens kölvatten växte arbetarrörelsen – socialismen, socialdemokratin, kommunismen – och blev 1900-talets viktigaste politiska kraft. I länder som Sverige innebar det både ökande välstånd och raska steg mot jämlikhet, medan kommunismen i Sovjetsystemet var förenad med stark repression och förmådde inte hantera världsmarknadens omvälvningar av samhällsförhållanden som Karl Marx och Friedrich Engels skriver om i sitt kommunistiska manifest från 1848. Nu är Sovjetkommunismen ett ont minne blott, medan den europeiska socialdemokratin är en skugga av sitt forna jag. Arbetarväljare går till högerpopulismen. Liberalismen har lierat sig med den konservativa högern och blivit nyliberal. Framtiden är höljd i dimmor.

Men det ska komma en ny vänster. Om det skrev vår vän Johan Lönnroth en bok som kom i sin första version för tjugo år sedan, Den tredje vänstern.1 Han var då riksdagsledamot och vice ordförande för Vänsterpartiet. För några år sedan gavs boken ut i en ny upplaga, sedan utkast publicerats i form av studiebrev på föreningen Vägval Vänsters webbplats.2 Och i år kom boken i en tredje omarbetad version från Bokförlaget Korpen, nu skriven tillsammans med Ann-Marie Ljungberg och undertecknad.3 Preliminära versioner av de första fyra kapitlen har dessutom givits ut som rapporter från Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg.4

Feministisk, vänstersocialistisk och grön

Själva idén om en tredje vänster kom från Jan Otto Andersson – finlandssvensk, och i likhet med Johan både nationalekonom och vänsterpolitiker – som hade utvecklat konceptet genom några artiklar i Ny Tid, Socialistisk Debatt och New Left Review.5 (För några år sedan kom en norsk bok, Tredje venstre (2004), som i stora delar utgick från den globala rättviserörelsen och riktade udden mot vad författarna såg som en nyliberal världsordning. Men de skrev utan referenser till vare sig Andersson eller Lönnroth, som om de själva kommit på idén om en tredje vänster.)6 Rötterna till den tredje vänstern ser Jan Otto Andersson i tre strömningar som alla växte fram på 1960-talet: Först det som Martha Lear gav namnet andra vågens feminism, som – efter kvinnors kamp för rösträtt och medborgerliga rättigheter under decennierna kring 1900 – lade fokus vid kvinnors rätt att förvärvsarbeta samt reproduktiva rättigheter som rätten till abort och preventivmedel.7 Sedan den nya vänstern, företrädd i Sverige bland annat av tidskrifterna Zenit och Häften för kritiska studier. Den nya vänstern influerade C.H. Hermansson, partiledare för det som idag heter Vänsterpartiet, när han skrev boken Vänsterns väg (1965). Johan löste partimedlemskap 1970, efter att partiledaren öppnat upp för en bredare vänster – inklusive vänstersocialister, likt Johan, som efter Sovjetunionens inmarsch i Prag 1968 var kritiska till kommunismen. Johan har beklagat att Hermansson var så skicklig på att hålla ihop partiet. Annars hade kanske ett vänstersocialistiskt parti kunnat bildas, som i Danmark och Norge, utan band till Moskva – mer likt det ursprungliga Vänsterpartiet under åren 1917-1921. Han har också sagt att han varit alltför naiv när det gäller det egna partiets undfallenhet, men som Petter Bergner visar i sin avhandling från 2013 har Johan sedan 1980-talet varit en av de mest pådrivande för att på allvar göra upp med Vänsterpartiets mörka arv.8

För det tredje lyfter Jan Otto Andersson fram miljörörelsen eller, med hans benämning, den gröna humanismen – föregångare till dagens miljöpartier och ekologiska ekonomer. Han räknar också in sådana som fredsforskaren Johan Galtung,9 som 1980 förutsåg Sovjetunionens kollaps.

Den första vänstern: Liberalismen, Geijer, Lindhagen

Den första vänstern, liberalismen, hade sin storhetstid under det långa 1800-talet, för att låna Eric Hobsbawms benämning på perioden 1789-1914.10 Dess ledstjärna var alla människors frihet och rätt att delta i samhällslivet oavsett börd. I Sverige fick den sitt genombrott i mitten av 1800-talet, men redan den medeltida bonden hade större politisk och social frihet, deltog i större utsträckning i det politiska livet i Sverige än i något annat västeuropeiskt land. När landet började industrialiseras fanns det inte som i andra länder någon stark borgerlighet med djupa historiska rötter i en urban kultur. Men efter 1866 års representationsreform, då den gamla ståndsriksdagen avskaffades, kom politiken att domineras av liberala storbönder.

Efter sitt "avfall" från konservatismen 1838 blev Erik Gustaf Geijer, son till ägaren av Ransäters bruk i Värmland, den som introducerade liberalismen till Sverige och gav tankegodset en i jämförelse med andra länder säregen utformning. Genom dottern Agnes, gift Hamilton, råkar han vara Johans anfader på mödernet. Han grundade sitt ställningstagande på den av honom själv utvecklade personlighetsprincipen – att varje människa äger en egen, unik personlighet. För att denna ska kunna blomstra har staten i uppgift att skydda medborgarnas oberoende och suveränitet. Idag kan vi säga att dessa hotas av såväl patriarkala som ekonomiska strukturer, enligt en så kallad intersektionell analys som riktar in sig på hur olika maktordningar (exempelvis kön och klass) samverkar. Johan får förlåta mig för mitt bruk av akademiska termer som patriarkala, struktur och intersektionell. Lika mycket som han nagelfarit den så kallade vetenskapliga socialismen såväl som nationalekonomers förkärlek för matematiska modeller,  framför studier av den sociala och materiella verkligheten, så har han aldrig tvekat att käbbla med vänsterkamrater som slänger sig med ord som en behöver universitetsstudier för att förstå. Johan sätter alltid begripligheten inför andra framför den teoretiska renlärigheten.11

Om Geijer kan mer sägas som gör honom intressant för en tredje vänster. Han befarade att de gamla hierarkierna – adligt herrskap, prästerlig myndighet och konungslig makt – skulle avlösas av plutokratin eller penningens välde. De förmögna skulle trycka ned på de kapitallösa arbetarna. Men Geijer såg också framför sig att de kapitalistiska företagen skulle komma att ersättas av en ny typ av associationer, där arbetarna är delaktiga. Detta till följd av det mänskliga arbetets gemensamma karaktär, och dess ökande betydelse i industrins utveckling. Med tidens gång växer det intellektuella arbetets andel och det kroppsliga avtar. Hans texter lästes av Karl Marx och lär ha inspirerat denne till tanken om produktionens församhälleligande – omtalat i Kapitalets tredje band, kapitel 27 som handlar om kreditens roll i den kapitalistiska produktionen. Kapitalismens utveckling ökar komplexiteten i samhällets ekonomiska bas, allting knyts samman och blir allt mer ömsesidigt beroende. Marx skrev om hur kreditväsendets utveckling innebär ett latent upphävande av den privata kapitalegendomen. Med andra ord ligger socialismen latent i själva kapitalismen, en tanke som på sätt och vis alltså går tillbaka till Geijer. Vi ser i dagens ekonomi komplexiteten och det ömsesidiga beroendet genom de globala produktionskedjorna, humankapitalets ökade betydelse, det kollektiva finansiella ägandet genom pensionsfonder och liknande. Ekonomin blir samhällelig, men inte statskontrollerad. Geijer brottades med frågan om kvinnors frigörelse, men han var aldrig någon förkämpe för kvinnors rösträtt och deltagande i politiken. Det har Gunhild Kyle visat med en artikel i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1988. Geijer menade nämligen att kvinnor på grund av den "högre uppgiften" som fostrare i hemmet bör avstå att utöva sina politiska rättigheter.12

Jag tror att Johan ser sin förebild i en annan vänsterliberal än släktingen Geijer, nämligen Carl Lindhagen. Som medlem i Folkpartiet/Liberala samlingspartiet började han 1902 att samla namn till en riksdagsmotion om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Han fick tampas med både liberalernas Karl Staaff och Socialdemokraternas Hjalmar Branting – 1909 bytte han parti och kom att sälla sig till socialdemokratins vänsterfalang. Framför kvinnors rösträtt prioriterade de båda partiledarna att alla män skulle få rösta utan gradering efter inkomst. När socialdemokratin 1917 splittrades, över frågan om den militära upprustningen men också partidemokratin, var Lindhagen en av grundarna till Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Han blev huvudförfattare till det första partiprogrammet. Men 1921 anslöt sig partiet till Komintern och bytte namn till Sveriges kommunistiska parti. Alla som röstade emot blev uteslutna – däribland Lindhagen, som tillsammans med sex andra satt kvar i riksdagen under den gamla partibeteckningen. 1923 återvände de till Socialdemokraterna. Lindhagen ansåg att den materialistiska historiesynen hade tvingat sig på socialismen, och att det är en farlig frestelse att se samhällsutvecklingen som en naturlag. Han var en frihetlig socialist.

Den andra vänstern och en frihetlig underström

Den andra vänstern, socialismen, kom att prägla det korta 1900-talet, som Hobsbawm kallar perioden 1914-1989.13 Den var både en förlängning av den första vänstern och dess antites. Medan liberalismen betonade individuell frihet, så lade socialismen vikten vid kollektiv organisering. Men en av Johans käpphästar är att det grovt sett går att urskilja två socialistiska tanketraditioner. Den ena, statssocialismen, har alltid varit huvudfåran. Den har kommit till uttryck genom socialdemokratins demokratiska välfärdsstat och blandekonomiska modell, såväl som kommunismens planhushållning och partidiktatur. Under Bretton Woods-systemet, en internationell överenskommelse för att reglera kapitalflöden, fungerade det någorlunda väl. Men sedan 1970-talet har det visat sig allt svårare att bygga socialism genom välfärdsstater. Alternativet är den frihetliga socialismen, en underström med sin källa hos den unge Marx och hans tankar om "främlingskap" i det kapitalistiska systemet.14 Där har funnits idéer liknande Geijers om arbetarnas fria associationer, där de arbetande människorna själva i demokratisk anda fattar beslut om produktion och investering. Bland annat har de kommit till uttryck genom syndikalismen, som i Sverige var stark efter storstrejken 1909. Efter lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol kom i slutet av 1920-talet fick LO med statens hjälp nära nog monopol på den fackliga organiseringen av arbetarklassen, och syndikalismen blev aldrig någon massrörelse.

Ett annat exempel var den så kallade gillesocialismen, som sökte ett slags maktbalans mellan intresset hos producenterna, i första hand facket ("gillena"), och konsumenterna, representerade av staten. Idén var under en tid populär hos byggfacken och har också kommit till uttryck genom den statliga utredning om industriell demokrati som på 1920-talet leddes av Ernst Wigforss. Ännu en gren på den frihetliga socialismens träd är den ekonomiska modell som fanns i Jugoslavien efter att Tito 1948 bröt med Stalin, kallad marknadssocialism. Produktionsmedlen ägdes av staten, som hyrde ut dem till företagen – vars ledning arbetarna utsåg i demokratisk ordning. Det fungerade någorlunda i Slovenien och Kroatien, med sina industriella traditioner, och mindre väl i jordbruksdominerade Serbien och Makedonien. Efter Berlinmurens fall och kriget på Balkan har det marknadssocialistiska experimentet mer eller mindre glömts bort.

När första världskriget bröt ut 1914 kompromissade socialdemokratin i de flesta länder med de konservativa och liberalerna, och till trots mot vad man lovat varandra ställde alla upp på den egna nationens sida i kriget. De som likt Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg i Tyskland fortsatte uppmana sina partikamrater till krigsvägran tvingades gå under jorden. Efter kriget bildades den så kallade Wieninternationalen – bestående bland annat av Rosa Luxemburgs tyska oberoende socialdemokrater, liksom resterna av det socialdemokratiska vänsterparti som fanns kvar efter bildandet av Sveriges kommunistiska parti 1921. En utgångspunkt för denna rörelse var avvisandet av tron på nationell socialism – att socialismen kan byggas i ett land, omgivet av en kapitalistisk omvärld. Luxemburg menade i ett verk publicerat 1913 att kapitalismen överlever så länge den inte blivit världsomspännande.15 Den mest avancerade kapitalistiska ekonomin, på den tiden i Storbritannien, är beroende av sin för-kapitalistiska omvärld – som ett slags säkerhetsventil. När den brittiska textilindustrins produktionskostnader blev för höga kunde den importera bomull från USA, där arbetskraften ännu var billig. När tysk teknisk industri mättat sina inhemska marknader kunde kapitalisterna expandera i Argentina, Egypten och Turkiet. För den nationellt orienterade statssocialismen var Luxemburg omöjlig som ideolog. Men hennes ekonomiska analys bildar en byggsten för den globala tredje vänstern. Hon tampades med Lenin om synen på demokrati och gladdes från fängelset när Lindhagen och de andra bildade sitt vänstersocialistiska parti. Till skillnad från Lenin, som föraktade dem.

Bland de sju som satt kvar i riksdagen under den gamla partibeteckningen efter att Sveriges socialdemokratiska vänsterparti 1921 anslutit sig till Komintern fanns – förutom Lindhagen – syndikalisten Albin Ström. Över honom har Johan skrivit en biografi.16 Sedan gruppen återvänt till Socialdemokraterna blev Ström ordförande i den Fackliga Centralorganisationen i hemstaden Göteborg. Från 1928 satt han i riksdagen för Socialdemokraterna och även efter kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (dagens Centerpartiet) höll han fast vid den linje som det egna partiet gått till val på 1932: avskaffande av den av fackföreningsrörelsen hårt kritiserade Arbetslöshetskommissionen, marknadslöner åt de statligt anställda reservarbetarna samt frihandel. Han kritiserade också regeringen i hans tycke alltför milda behandling av Adolf Hitlers i januari 1933 nyinstallerade regim. Den socialdemokratiska Internationalen hade gjort ett uttalande om handelsbojkott av Tyskland, och det togs på Ströms initiativ upp av majoriteten av den socialdemokratiska arbetarekommunen i Göteborg. Det väckte krav på uteslutning av Ström ur partiet, men ett möte i Göteborg med flera tusen arbetare i december 1933 krävde istället uteslutning av hans ledande motståndare. Ändå uteslöt partiledningen Ström. Med sina anhängare gick han ihop med de så kallade kilbommarna, interna kritiker av kommunistpartiets undfallenhet mot Stalin, för att bilda Socialistiska partiet 1934. De kunde profilera sig som anhängare av oberoende fackföreningar och kritiker av socialdemokratisk och kommunistisk centralstyrning. I riksdagen var partiet ensamt om att vilja tillåta svenskar att åka till Spanien för att strida mot Francos fascister. Vid starten hade partiet starkare stöd bland väljarna än kommunistpartiet, men efter några år blev utrymmet allt mindre mellan Socialdemokraternas framgångsrika folkhemsbygge och kommunistpartiets nya folkfrontslinje mot nazismen. Ström bildade ett nytt vänstersocialistiskt parti, sedan socialistpartiet under ledaren Nils Flyg alltmer närmat sig nazismen. Ström sluggade vild mot Hitler, Stalin och allsköns socialdemokratiska och kommunistiska partipampar. Hans parti dog med honom i början av 1960-talet.

Något större utrymme för vänstersocialister fanns nog inte i Sverige efter andra världskriget, åtminstone inte förrän den så kallade nya vänstern – med internationella influenser från kretsen kring tidskriften New Left Review – började formulera sin kritik av socialdemokratins så kallade socialreformism och kommunistpartiets undfallenhet mot Sovjetunionen under Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968. Det ledde till viss förnyelse av kommunistpartiet, som bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), men tyvärr inte till att banden med Sovjetkommunismen och östblockets regimer helt skars av. Nästa chans till en pånyttfödd vänstersocialism kom först efter Berlinmurens fall 1989, men det skulle ta lång tid innan kommunismen övergavs helt. Så sent som 2005 kallade sig Vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly för kommunist.

Ny tid för den tredje vänstern

Den tredje vänstern måste återuppliva den första vänsterns ideal om alla människors frihet och rätt att delta i samhällslivet oavsett börd, för att reformera den andra vänsterns förståelse för vikten av kollektiv organisering och demokratiska gemenskaper. Dess epok är det ännu unga 2000-talet. Det är en ny tid nu, men frågeställningar som Johan lyfte för tjugo år sedan i första versionen av Den tredje vänstern är på många sätt fortfarande aktuella. En viktig poäng är att idén om en vetenskaplig socialism tillhör marxismens dökött som vi bör göra oss av med. Dit hör bland annat den så kallade arbetsvärdeläran, som Johan i sin avhandling från 1977 gjort upp med.17 I Lön, pris och profit beskrev Marx marknadspriserna, styrda av utbud och efterfrågan, som företeelser på ytan styrda av människors subjektiva vilja.18 Alltså en slöja lagd över den objektiva verkligheten i produktionen med dess utsugning av klasskamp. Johans kritik pekar på att arbetsvärdena kan användas för att förklara att arbetarna producerar mer än vad som krävs för den egna försörjningen och att ett överskott eller mervärde därmed går till kapitalägaren. Men de är oanvändbara för att förstå marknadspriser. I Sovjetunionen, där man ansåg sig tillämpa den vetenskapliga socialismen, väcktes tron att det var lätt att räkna ut rättvisa löner och priser i ett socialistiskt system, så att staten satte priser efter varors arbetsinnehåll. Vilket ledde till extremt låga priser på både naturresurser, maskiner och byggnader. Det blev ett slöseri med råvaror, vanvård av maskiner och byggnader samt en miljöförstöring jämförbar med den i de kapitalistiska västländerna. 1970 års ekonomipristagare Paul Samuelson skrev i den över hela världen spridda läroboken Economics från 1961 att den sovjetiska nationalinkomsten per capita kan passera USA:s redan 1984, men troligen inte förrän 1997.19 Senare flyttade han fram tidpunkten men gjorde liknande prognoser ända fram till i början av 1980-talet. I själva verket var den sovjetiska planhushållningen helt oförmögen att främja och hantera strukturell förnyelse, vilket dömde ekonomin till stagnation.

Johans avfärdande av arbetsvärdeläran fick bland andra ekonomihistorikern Daniel Ankarloo att gå i taket, till den grad att han i tidskriften Motströms författade en artikel under rubriken Anti-Lönnroth (!).20 De två har sedermera stått på olika sidor i frågan om välfärdens finansiering, där Ankarloo har skrivit boken Välfärdsmyter med budskapet att det bara är att "ta tillbaka" en del av de skattesänkningar som genomförts sedan 1990 för att ha råd med välfärden.21 Johan har i några olika sammanhang argumenterat för att det faktiskt finns ett finansieringsgap, och att det beror på fyra trender: 1) med högre materiell standard vill människor ha mer av och ställer högre krav på sådant som historiskt sett har producerats och finansierats genensamt genom skatter, som utbildning, omsorg, vård och kultur; 2) produktion av offentliga tjänster blir i genomsnitt dyrare i relation till produktion av särskilt varor, men också en del tjänster som konsumeras privat, uttryckt genom det så kallade Baumols dilemma efter ekonomen William Baumol; 3) skattebaserna blir allt svårare att avgränsa nationellt i takt med att finanskapitalet ökar makten över världsekonomin, vilket också pekar på behovet av demokrati över gränserna; samt 4) dels att inkomstskillnaderna inom så gott som alla nationalstater har ökat, även om den genomsnittliga skillnaden mellan nationalstaterna har minskat, dels att både de nationella och globala förmögenhetsskillnaderna nu är på väg tillbaka till det sena 1800-talets nivå.22

Den materialistiska metoden att förklara historiska förändringar är däremot ett barn av marxismen som vi inte bör kasta ut med det kommunistiska badvattnet. Det finns inom vänstern en övertro på nyliberalismen – att det är idéernas makt som står bakom samhällsförändringarna i världen sedan 1980-talets början. I själva verket äger utomparlamentariska förhållanden som produktivkrafter, klasstruktur och teknologisk utveckling ett större förklaringsvärde. I sitt trebandsverk Informationsåldern har Manuel Castells försökt skildra produktivkrafternas förändring på ett systematiskt sätt.23 Efter 1970-talets strukturkris har det skett en teknologisk revolution som möjliggör kommunikation i realtid över ofantliga avstånd och en närmast obegränsad lagring av information. Tidigt underlättade detta för kapital att flöda över gränserna vilket undergräver de nationella välfärdsstaternas skattebaser. Börserna i London, New York och Tokyo befinner sig virtuellt närmare varandra än fysiskt sett en börsmäklare och städaren på våningen nedanför. Den globala aktiemarknaden och internet är emellertid bara två av många nätverk, som Castells menar har slagit sönder det industridominerade samhällets maktmönster och skapat nya. Vid mitten av 1990-talet slog den nya informationsteknologin igenom på allvar, genom en tredje våg av globalisering. Tjänstesektorn expanderar kraftigt när industriföretagen fokuserar på kärnverksamheten och lägger ut mycket av sin utveckling, försäljning och marknadsföring externt. Effektiviseringen av offentliga sektorn har, tillsammans med allt högre kunskapskrav för de arbeten som finns kvar i tillverkningsindustrin efter automatisering och datorisering, lett till att många med låg utbildning står utanför den reguljära arbetsmarknaden.

Den förändrade klasstrukturen innebär att varken arbetare eller kapitalister i vår tid ser ut som de gjort under större delen av 1900-talet. Guy Standing har på senare år populariserat ordet prekariat som beteckning för en stor grupp människor som står inför ett liv av arbetslöshet eller osäkert arbete, periodvisa anställningar, avsaknad av yrkesmässig identitet. Här finns såväl arbetare som tjänstemän, enligt en traditionell kategorisering, men arbetarna är fler.24 Det Johan skrev om den förändrade klasstrukturen fick inte stå oemotsagt. Bland hans kritiker fanns Göran Greider, som i en bok om arbetarklassen skrev att Johan bidrog till att fördunkla de sociala sammanhangen.25 Beskrivningen av arbetarklass och marginaliserad klass ansåg Greider främja en socialkonservativ bild av samhället och till att cementera vanmakten för alla som tror på social jämlikhet. Idag har prekariatet blivit ett inne-ord i vänsterkretsar. Vi ser också ett nytt slags samhällselit – fondförvaltare, PR-konsulter, politiska tjänstepersoner, ledande byråkrater, etc. Även om dessa inte har den yttersta makten, så är det de som förvaltar den. De flesta av dagens kapitalister är inga entreprenörer som generationerna före dem, utan de lever gott på ärvda pengar som de låter andra förvalta åt dem. Ägandet har dessutom blivit mer kollektivt, inte minst genom privata och offentliga pensionsfonder. Mellan eliten och prekariatet har vi så kallat vanligt folk – arbetare och lägre tjänstemän – som inte vill hamna i prekariatet och känner sig frånsprungna av samhällseliten. Som Branko Milanovic visat består globaliseringens vinnare av den allra rikaste procenten av världens befolkning, men också den nya medelklassen i länderna på uppgång. Desto sämre – med stagnerande realinkomster – har det gått för den globala övre medelklassen. Där finns människor i de forna kommunistländerna och i Latinamerika, liksom en betydande del av de rika ländernas industriarbetare.26 Detta är nog den främsta förklaringen till det växande stödet för sådana som Sverigedemokraterna, USA:s Donald Trump, Frankrikes Nationella fronten och Ungerns Victor Órban.

Med insikten att kapitalismen är global följer att demokratins motkrafter också måste finnas på den globala arenan. Vi ser idag framväxandet av en nationell höger som strävar efter en etniskt och kulturellt homogen nationalstat, en nationell vänster som vill bygga eller återvända till en nationellt självständig välfärdsstat, samt en global höger som vill låta kapitalismen och marknaden få fritt spelrum medan nationalstatens främsta roll skall vara att garantera denna ordning. Mot bakgrund av finanskrisen 2008 och eurokrisen därefter, liksom de växande globala förmögenhetsklyftor som exempelvis Thomas Piketty klarlagt,27 ökar behovet av en global vänster som vill bygga demokratin på alla nivåer – inte minst över nationalstatens nivå. Den kan verka för ett federalt EU med gemensam finanspolitik och ett globalt parlament för att komplettera och stärka FN-systemet. Den kan driva krav på globala skatter på koldioxid, förmögenheter och finansiella transaktioner. Den kan förverkliga idealet om världsmedborgarskap.

Ut i svampskogen!28

Jan Otto Andersson skrev att den tredje vänstern växer fram ur feminismen, vänstersocialismen och det gröna. Johan har argumenterat för ett starkare rödgrönt samarbete, men inte som det formerades mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inför riksdagsvalet 2010.29 Istället skulle medlemmar i de olika partierna – tillsammans med likasinnade som inte är medlemmar i något parti, eller kanske vänsterliberaler organiserade i något av de borgerliga partierna – kunna träffas lokalt för att diskutera gemensamma och skiljande ideologiska ståndpunkter. Deltagarna skulle troligen märka att skillnaderna inom partierna är ungefär lika stora som mellan dem. Även om en genomsnittlig miljöpartist är grönare än en genomsnittlig socialdemokrat eller vänsterpartist, så finns det sympatisörer till och medlemmar i  de röda partierna som är grönare än snittet i det gröna. Motsvarande gäller nog värderingarna i förhållande till kön inom Feministiskt initiativ jämfört med de andra partierna. Och den interna ideologiska debatten i alla fyra partierna handlar i stora stycken om samma frågor. Den tredje vänstern har framtiden för sig!

Köp boken

Den här essän ingår i Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse, red. Anders Meuller & Kenneth Karlsson, Bokförlaget Korpen 2017. Läs mer hos förlaget, beställ hos Adlibris, Akademibokhandeln eller Bokus.

1. Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Nova press 1997.
2. Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Ny reviderad utgåva, Federa 2009.
3. Johan Lönnroth, Jimmy Sand & Ann-Marie Ljungberg, Den tredje vänstern: För en frihetlig global socialism, Bokförlaget Korpen 2017.
4. Johan Lönnroth & Jimmy Sand, Den svenska vänsterns historia, Tankeverksamheten 2014; ’Klassamhälle i omvandling’ och ’Det svarta hålet socialismen’ - två kapitel ur en kommande bok, Tankeverksamheten 2016; Johan Lönnroth, Jimmy Sand & Ann-Marie Ljungberg, 150 år av feminism - från kvinnosak till jämställdhetspolitik, Tankeverksamheten 2017.
5. Jan Otto Andersson, ”Ny Tid och den tredje vänstern”, Ny Tid den 22 december 1994; ”En tredje vänster”, Socialistisk Debatt nr 2/1995, s. 38-43; ”Fundamental values for a third left”, New Left Review I/216, mars-april 1996.
6. Magnus Marsdal & Bendik Wold, Tredje venstre: For en radikal individualisme, Oktober 2004.
7. Martha Lear, ”The second feminist wave”, The New York Times Magazine, den 10 mars 1968.
8. Petter Bergner, Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet, Bokförlaget Atlas 2013.
9. När detta skrevs kände jag inte till de antisemitiska uttalanden som Johan Galtung gjort sig skyldig till. Jag kunde ha googlat, men tanken slog mig tyvärr inte.
10. Eric Hobsbawm, Revolutionens tidsålder (The age of revolution, 1969), översatt av Jaak Talvend, Tiden 1979.
11. Johan Lönnroth, Fragment av en hegeliansk historieskrivning över nationalekonomin från svensk horisont, Tankeverksamheten 2012; Palme och den socialdemokratiska utopin – en bitvis självbiografisk betraktelse, Tankeverksamheten 2016.
12. Gunhild Kyle, ”Geijer, liberalismen och kvinnornas medborgarrätt”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 4/1983, s. 44-54.
13. Eric Hobsbawm, Kapitalets tidsålder (The age of capital, 1975), översatt av Roland Adlerberth, Tiden 1981; Imperiernas tidsålder (The age of empire, 1987), översatt av Roland Adlerberth, Tiden 1989; Ytterligheternas tidsålder (Age of extremes, 1994), översatt av Lena Lundgren, Rabén Prisma 1997.
14. Johan Lönnroth, ”Socialismen är ingen tebjudning!”, Beijer, Lennart et al., Om det socialistiska samhället, Vänsterpartiet 2001, s. 40-48.
15. Rosa Luxemburg, The accumulation of capital (Die akkumulation des kapitals, 1913), Routledge 1951.
16. Johan Lönnroth, Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse, Bokförlaget Korpen 2014.
17. Johan Lönnroth, Marxism som matematisk ekonomi: En kritik av några moderna Marxtolkningar, Göteborgs universitet 1977.
18. Karl Marx, Lön, pris och profit (Lohn, preis und profit, 1865).Tillgängligt via www.marxists.org.
19. Paul Samuelson, Samhällsekonomi (Economics, 1961), översatt av Anders Byttner, Rabén & Sjögren 1969.
20. Daniel Ankarloo, “Anti-Lönnroth: Om socialismens utveckling från vetenskap till utopi”, Motströms nr 1/1997, s. 6-28.
21. Daniel Ankarloo, Välfärdsmyter: Visst har vi råd att finansiera tryggheten, ETC Förlag 2010.
22. Johan Lönnroth, ”Hur återerövrar vänstern initiativet?”, Streeck, Wolfgang et al., Den demokratiska kapitalismens nederlag, Tiden 2012, s. 45-62; ”Kan Göteborg gå runt?”, Magnusson, Åke & Anders Nilsson, Vart är du på väg, älskade stad? 14 profiler om Göteborgs framtid, Tre böcker förlag 2014, s. 172-181.
23. Manuel Castells, Nätverkssamhällets framväxt (The rise of the network society, 1996), band 1 av Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur, översatt av Gunnar Sandin, Daidalos 1999; Identitetens makt (The power of identity, 1997), band 2 av Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur, översatt av Gunnar Sandin, Daidalos 2000; Millenniets slut (End of millennium, 1998), band 3 av Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur, översatt av Gunnar Sandin, Daidalos 2000.
24. Guy Standing, Prekariatet: Den farliga klassen (The precariat: The new dangerous class, 2011), översatt av Joel Nordqvist, Daidalos 2013.
25. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst: Om klasskampen, globaliseringen och framstegstanken, Bonnier 1998.
26. Branko Milanovic, Global ojämlikhet: Nya perspektiv i globaliseringens tidevarv (Global inequality: A new approach for the age of globalization, 2016), översatt av Henrik Gundenäs, Daidalos 2017.
27. Thomas Piketty, Kapitalet i tjugoförsta århundradet (Le capital au XXIe siècle, 2013), översatt av Lars Ohlsson, Karneval 2015.
28. "Svamp-partierna" har varit en skämtsam beteckning på S-V-MP-samarbetet, särskilt mandatperioden 2002-2006.
29. Johan Lönnroth, ”Ut i svampskogen – om behovet av en öppen rödgrön federation”, Bengtsson, Håkan (red.), Agenda 2010+, Agora 2008, s. 42-61.

Inlägget Förarbeten till en tredje vänster dök först upp på jimmysand.com.