I min andra krönika för S-akademiker lyfter jag behovet för socialdemokratin att ta fram ett nytt övergripande reformprogram för medellång sikt. Göran Perssons gröna folkhem skulle passa bra som samlande idé för ett sådant program.

Moderaterna lyckades vända sitt katastrofval 1998 på 15 procent till en valseger 2006, och till att i dag vara Sveriges opinionsmässigt största parti, genom att lämna systemskiftesretoriken och förnya sig. Som Irene Wennemo och Katrine Kielos konstaterat åstadkom inte Moderaterna denna förnyelse i första hand genom Per Schlingmanns kommunikationsstrategi, ett PR-trick för att dupera väljarna, utan genom de politiska arbetsgrupper Anders Borg koordinerade. Arbetsgrupperna omvärderade hela den moderata politiken, det vill säga den reformstrategi man använder för att uppnå de långsiktiga målen.

Under sin första tid som statsminister lanserade Göran Persson idén om ett grönt folkhem.

För att komma tillbaka som samhällsbyggaren och den självklara mitten i svensk politik måste Socialdemokraterna åstadkomma någonting liknande, varken mer eller mindre. Det duger inte att hugga på regeringen utan att komma med genomtänkta alternativ. Det duger inte att gnälla på medierna för att de är regeringstrogna. Och det duger inte att bedriva krypskytte i det egna partiet. Vi måste, som Johannes Åsberg skrivit, utveckla ett reformprogram för hur vi vill att Sverige ska se ut om, säg, tio-femton år. Ett reformprogram som överbryggar avståndet mellan de tidlösa visionerna och de konkreta, dagspolitiska sakfrågelösningarna. Ungefär som tidigare generationer av socialdemokrater mer eller mindre tvingats till.

Folkhemmet och det starka samhället

Det är inte första gången socialdemokratin befinner sig i kris, även om såväl omständigheterna som de uttryck det tagit sig har varit olika från gång till gång. Demokratiseringen av den svenska statsmakten, en process där arbetarrörelsen var pådrivande tillsammans med liberalerna och kvinnorörelsen, orsakade under 1900-talets första decennier en förskjutning av makten inom själva socialdemokratin. Agitatorer och föreningsmänniskor fick ge plats för ombudsmän och kommunpolitiker. Med införandet av allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män, 1921, inleddes den långa dominans partiet haft i svensk politisk nutidshistoria. Men det var inte utan interna slitningar. Från att ha uppkommit som del av ett bredare folkligt svar – tillsammans med nykterhets- och frikyrkorörelsen – på missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling, skulle arbetarrörelsen nu med ”den borgerliga staten” som verktyg omdana detta samhälle. Först med Per Albin Hanssons folkhemstal, 1928, förmådde Socialdemokraterna sätta den politiska agendan och styra samhället i ny riktning. Det var ett brett, ganska spretande och inte sällan experimentellt politiskt program som kunde sjösättas tack vare den så kallade kohandeln med Bondeförbundet (som sedan 1957 hetat Centerpartiet). Uppgörelsen gjorde att regeringen fick en stabil riksdagsmajoritet bakom sig. Det lade grunden för ett långsiktigt reformarbete.

Efter andra världskriget krisade socialdemokratin igen. 1944 utarbetade en grupp ledd av finansminister Ernst Wigforss och med mandat från både Socialdemokraterna och LO det så kallade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram – med aktiv finanspolitik, priskontroll och jordbruksreform som några av inslagen. Men världsekonomin tog en annan vändning än förväntat och programmet med sina 27 punkter antogs aldrig. Under femtiotalet, liksom på tjugotalet, var socialdemokratin vilsen. Vändningen kom med ATP-striden, där Tage Erlanders idé om det starka samhället föddes. Tillsammans med den så kallade Rehn-Meidnermodellen, ett ekonomiskt ramverk som tagits fram av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner och vars syfte var att utnyttja strukturomvandlingen för arbetarrörelsens egna mål, blev det grundbulten för ett socialdemokratiskt program som kunde förena jämlikhet med ekonomisk utveckling. Programmet bar ända in på sjuttiotalet, med de stora reformer för jämställdhet och arbetsrätt som Olof Palme drev igenom innan Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten.

Framtid för Sverige

Efter fyrtio år av så gott som oavbrutet socialdemokratiskt styre fick Sverige år 1976 sin första borgerliga regering i efterkrigstid. En minst sagt skakig tid följde, beträffande såväl regeringsmakten som landets ekonomi. 1981 skrev en grupp med Ingvar Carlsson som ordförande ett handlingsprogram kallat Framtid för Sverige. Efter att det antagits av både Socialdemokraterna och LO kom det att bli underlag för den regering som tillträdde efter riksdagsvalet 1982. Utgångspunkten är en analys av den strukturkris i världsekonomin som inleddes vid sjuttiotalets början. 1971 övergav USA det så kallade Bretton Woods-systemet – en internationell överenskommelse sedan fyrtiotalet för att reglera finanskapitalet, och främja frihandel på den internationella arenan såväl som en expansiv välfärdspolitik på den nationella. 1973 kom den första oljekrisen, då Opecländerna som följd av Oktoberkriget samma år vägrade sälja olja till de länder som stöttat Israel mot Egypten och Syrien. Produktiviteten gick ned, den internationella handeln minskade och arbetslösheten steg kraftigt, samtidigt som inflationen sköt i höjden.

De svenska Socialdemokraternas krisprogram omsattes i praktiken av Kjell-Olof Feldt genom den tredje vägens politik. Bland annat innebar den en serie avregleringar, samt det för socialdemokratin nya greppet att låta näringslivets vinster vara navet i ekonomin. Sverige tog sig igenom den ekonomiska krisen utan att arbetslösheten ökat så mycket som i andra länder. Men avregleringarna ledde till en ny kris i början av nittiotalet. Det var först efter Göran Perssons budgetsanering som svensk ekonomi blev så så stark som i dag, till priset av stora nedskärningar i välfärdssektorn. Dessutom har en hög strukturell arbetslöshet bitit sig fast, främst för att nittiotalets förskjutningar i världsekonomin gjort att svenska företag – om än inte alla – har svårt att stå sig i den globala konkurrensen.

Ett grönt medborgarhem för vår tid

Det är uppenbart att socialdemokratin står inför ett skriande behov av en ny stor omprövning, så som man gjort vid flera tillfällen under nittonhundratalet. När det nu är dags att ta fram ett nytt partiprogram, för att ersätta det som antogs 2001 och som gäller i dag, tror jag det finns anledning att se det som del i ett större programarbete. Det program som ska antas på kongressen i Göteborg 2013 är inte vilket socialdemokratiskt partiprogram som helst. Huruvida socialdemokratin på nytt kan göra sig gällande på allvar, eller reduceras till ett 15-procentsparti utan större betydelse för samhällsutvecklingen, det är avhängigt av att vi förmår ta fram ett nytt övergripande reformprogram – likt folkhemsprojektet, det starka samhället och den tredje vägen. Vår generations uppgift är inte mer blygsam än så.

Under sin första tid som Socialdemokraternas partiledare och Sveriges statsminister lanserade Göran Persson en vision om vad han kallade det gröna folkhemmet. Det börjar bli dags att omsätta denna vision i en konkret reformstrategi. En sådan måste gripa över en rad politikområden och ta sikte mer än någon eller ett par mandatperioder in i framtiden. För att underlätta policyarbetet kan det hjälpa att ha de ekologiska, de ekonomiska och de sociala aspekterna med sig. Sverige måste åter ta täten i den globala klimatomställningen. Det ska inte ses som en uppoffring och en kostnad, utan som något vilket skapar ett innovationstryck som driver på ekonomin och möjliggör investeringar för att åter sätta den fulla sysselsättningen på dagordningen som ett realistiskt mål. Livslångt lärande, från förskola till högre utbildning och genom hela arbetslivet, och reala tillgångar i form av infrastruktur, grön energiproduktion och bostäder för alla bildar ryggraden i en kunskapsekonomi där strukturomvandlingen kan utnyttjas i riktning mot ökad jämlikhet. Vi måste sätta fokus på det sociala medborgarskapet. Ett samhälle med ökande ekonomiska klyftor är inte ett sammanhållet samhälle. Det är inte ett samhälle där alla människor kommer till sin rätt, utan ett där det sociala arvet i alltför hög utsträckning avgör medborgarnas livschanser. I det goda medborgarhemmet finns inte utanförskap, och det gemensamma bästa sätts framför särintressens kortsiktiga profit. Detta måste vara socialdemokratins raison d’être.

Krönikan publicerades hos S-akademiker.

Inkommande söktermer

• gröna folkhemmet
• göran persson det gröna folkhemmet
• det gröna folkhemmet
• göran persson
• irene wennemo
• moderaterna goda samhället

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Borg, det starka samhället, Ernst Wigforss, folkhemmet, Göran Persson, gröna folkhemmet, Kjell-Olof Feldt, Olof Palme, Rehn-Meidner-modellen, S-akademiker, tredje vägen

Jag har skrivit en krönika för S-akademiker, en webbplats som startats av Tjänstemännens socialdemokratiska förening här i Göteborg. Krönikan tar ännu ett grepp på den förvisso uttjatade frågan om Socialdemokraternas kris.

För ungefär ett år sedan gick jag med i Socialdemokraterna. De inre skälen och de yttre anledningarna samverkade till mitt beslut att lösa partibok. Jag hade sedan en tid tillbaka börjat fördjupa mig i det arv av resultatpolitik och den idétradition som bär socialdemokratin, till den grad att det gick upp för mig att en strävande pragmatism och en solidaritetsdriven reformism är den grund i politiken som jag står på. Det var de inre skälen. Just för ett år sedan var de yttre omständigheterna särskilt gynnsamma för att locka mig till partiet: Den historiskt exceptionella valförlusten öppnade ett fönster av tid där allt var möjligt. Partiledaren avgick och krisen lyfte taket på en offentlighet där socialdemokratin kunde prövas från grunden. För mig var lockelsen, själva den intellektuella utmaningen, omöjlig att motstå.

Håkan Juholt, Socialdemokraternas partiledare sedan mars 2011.

Sedan stängdes fönstret. Det blev uppenbart först i blåsvädret kring Tommy Waidelichs skuggbudget och Ilmar Reepalus utspel om temporärt medborgarskap. I den fulla stormen kring Håkan Juholts hyresersättningar och reseutlägg blev det rent påträngande. Offentligheten – medierna och vi själva – upptogs av personfrågor och frågor om hur partiet fungerar. Politiken hamnade i skugga.

I själva verket framstår det i efterhand som tydligt att höstens prövningar må ha varit akuta, men de är inte det grundläggande problemet. Snarare står roten till det onda att finna i slutet av mars. Håkan Juholt valdes till ny partiledare av en extrainsatt kongress, och med sitt linjetal stod han stadigt i socialdemokratins mittfåra. Jag såg talet på STV Play och skickade sms till vänner som var på kongressen: ”Det här blir bra!” Problemet är inte valet av just Juholt. Problemet är att vi fäste alla våra förhoppningar till en partiledare som skulle bära våra idéer och våra värderingar. Men det kan inte en enda människa göra. Det kan bara vi göra. Vi alla, tillsammans.

Den intellektuella stimulans som lockade mig till partiet känns i dag inte lika levande. Jag tror inte att det var i besvikelse över att medierna och opinionen inte sveptes med av Juholts retoriska förmåga som rösterna tystnade. Snarare var det den outtalade, kanske rentav omedvetna förhoppningen, redan där i mars, att ledarskap skulle lösa socialdemokratins kris som fick den prövande idédebatten att mattas av. Kritiker har sagt att partiet vände sig inåt, men det tycker jag inte fångar problemet. Det är som att man ville invänta ledarens utpekande av färdriktningen. Man ville inte undergräva hans tolkningsföreträde.

I sitt tal till förtroenderådet i december underströk Juholt vikten av att låta många röster höras. En programkommission har tillsatts, med Lars Engqvist och Marika Lindgren Åsbrink som sekreterare, som ska samordna framtagandet av ett nytt partiprogram till kongressen om ett år. Glädjande nog låter de arbetet utgå från den rapport som Kriskommissionen lade fram efter valförlusten 2010. Låt oss nu lägga det gångna året bakom oss och återuppta den stimulerande idédebatten.

Lägg inte energin på att klaga på regeringstrogna medier. Det må vara befogat, men tjänar inte mycket till. Lägg heller inte allt för mycket energi på att hugga på regeringen varje gång den gör fel. Det är självklart att regeringens politik inte kan vara Socialdemokraternas. Men att springa på varje boll tar för mycket kraft och får oss att framstå som gnällspikar utan någon egen agenda. Använd hellre energin till att utveckla vår politik. Se motgångarna som utmaningar och låt 2012 vara möjligheternas år.

Krönikan publicerades på S-akademiker.se. Läs också Johannes Åsbergs krönika från förra veckan.

Inkommande söktermer

• de intellektuella och socialdemokraterna
• idedebatt om socialdemokratin
• socialdemokraternas kris

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Håkan Juholt, Ilmar Reepalu, Kriskommissionen, Lars Engqvist, Marika Lindgren Åsbrink, medborgarskap, mediekritik, Programkommissionen, Socialdemokraterna, Tjänstemännens socialdemokratiska förening, Tommy Waidelich

Det är alltid med en känsla av nystart som jag skriver det första blogginlägget för ett nytt år. Jag tyckte det var lite kul att gå igenom vad jag skrivit vid tidigare års början, för lite extra inspiration.

Hösten 2004 gick jag med i föreningen Vägval Vänster, VVV, sedan jag uppfattat den som en ambition att samla en bred vänster – såväl utomparlamentarisk som partibunden, men överskridande de begränsningar som partipolitiken ofta reser. Att föreningen uppstått som följd av en intern konflikt inom Vänsterpartiet var jag endast vagt medveten om. Under större delen av våren 2004 hade jag befunnit mig på resande fot som backpacker i Latinamerika och hade missat det mesta av den debatt som omgav valet av Lars Ohly till partiledare.¹ Mitt första inlägg på VVV:s debattsajt publicerades den 28 februari 2005. Efter en essä om humanismen, från september 2004, är det den första text man kan hitta här på bloggen. Till en början använde jag bloggen mest som arkiv.

Wallerstein och den gamla vänstern

Föreningen Vägval Vänster.

Sedan början av tjugoårsåldern, ungefär i samband med att jag inledde mina universitetsstudier hösten 1999 och i högre grad än tidigare började reflektera kring mina politiska uppfattningar, har jag uppfattat mig som tillhörig någon form av frihetlig vänster. Det första inlägg jag skrev för Vägval Vänsters debattsajt, ”Låt VVV vara ett forum för systemkritiska röster”, är präglat av influenser från de rörelser för global rättvisa som sedan Porto Alegre 2001 samlats kring sociala världsforum (World Social Forum) och från vänsterintellektuella som Immanuel Wallerstein och Jürgen Habermas. Jag var sedan ett par år tillbaka en uppskattande läsare av tidningen Arena – som jag uppfattade som något mindre förenklande och förutsägbar än Ordfront Magasin som jag tidigare prenumererat på. I inlägget argumenterar jag för en mer konstruktiv syn på Europeiska unionen än den som vanligen präglade vänstern och de gröna, för en konfrontativ dialog med liberaler syftande till att få dem att leva upp till sina ideal samt för ett närmande till den globala rättviserörelsen.

Främst var det nog Wallerstein som influerade mitt politiska tänkande vid den här tiden.² Bland annat hävdar denne att den gamla vänstern – det vill säga såväl socialdemokrater som kommunister före 1968, då ett nytt slags vänsterrörelse anses ha sett världens ljus – drevs av en tvåstegsstrategi: Först ta över regeringsmakten, antingen genom parlamentarism och demokratiska val, eller genom statskupp. Därefter förändra samhället genom att med regeringsmakten driva igenom sin politik. Wallerstein hävdar att 1968 var en misstroendeförklaring mot denna strategi. Den gamla vänstern har, menar han, misslyckats med strategins andra steg: Att förändra samhället. Nu är jag inte längre så säker på om jag håller med honom på den punkten. Socialdemokratins Sverige är ett utmärkt exempel på hur den gamla vänstern faktiskt har lyckats, genom långsiktiga reformer, att styra samhällsutvecklingen mot mindre ojämlikhet och bättre förutsättningar för individernas fria utveckling. 2005 kunde jag inte tänka mig att rösta på Socialdemokraterna. Delvis var det för att jag delade Wallersteins uppfattningar.

Men vi ska komma ihåg att även om den gamla vänstern försökte förändra samhället, så var den också formad av den samtid i vilken den verkade. Socialdemokratins fyrtioåriga nedgång hänger intimt samman med att samhället sedan sextiotalet förändrats på ett sätt som socialdemokratin på något sätt misslyckats med att greppa. Det handlar om såväl de organisatoriska förutsättningarna som den idépolitiska hegemonin och de socioekonomiska villkoren. Om socialdemokratin på nytt ska kunna göra sig gällande, så som den en gång gjort, så måste ett nytt socialdemokratiskt landskap växa fram.

Vad är vänster i dag?

Johan Lönnroth

På sätt och vis var det nog Vägval Vänster – eller mer specifikt: Johan Lönnroth – som gjorde mig till socialdemokrat, även om jag inte fattade det då. Idémässigt är Vänsterpartiet, trots en del retoriska övertoner hos vissa av dess medlemmar, i allt väsentligt ett socialdemokratiskt parti. Olof Palme skulle i dag sannolikt ha varit vänsterpartist, om det inte varit för en liten men mycket betydelsefull sak: den förkärlek för att vara i opposition som är så stark i partiets tradition. Kanske var det också det här – mer än motsättningar mellan vänster och höger, eller mellan statssocialism och frihetlig socialism – som var den springande punkten i konflikten mellan så kallade traditionalister och förnyare, yngre partiarbetare och äldre förtroendevalda, som gav upphov till bildandet av föreningen Vägval Vänster. ”Politik är grovarbete. Man blir skitig och man får kompromissa med verkligheten.” Orden kommer från en vänstersosse. Men de är också en träffande motivering till det samarbete mellan Vänsterpartiet och den socialdemokratiska regeringen som var en förutsättning för budgetsaneringen på nittiotalet. Den yngre generationen av vänsterpartister, de så kallade traditionalisterna, kunde inte förlåta Johan och andra så kallade förnyare för detta samarbete.

Också det första inlägget från 2006 är en debattartikel publicerad hos Vägval Vänster, ”Var finns ‘den nya vänstern’?”. Där resonerade jag kring höger/vänsterskalan, kring staten, marknaden och civilsamhället, samt kring klassbegreppet. Läst i efterhand är det mest intressanta i texten det som handlar om själva etiketten vänster. Och där är det inte så mycket sånt jag skrev, som det jag refererade till i en tidigare artikel av Alternativ Stads Jan Wiklund (hans artikel går tyvärr inte längre att hitta, men han har nyligen fört liknande resonemang på temat). Jans artikel verkar ha gjort djupare intryck på mig, eller slagit an en ton hos mig, för jag har själv på min blogg argumenterat kritiskt kring etiketter som socialist, vänster, feminist, etc., som ett slags identitetsmarkör. Under VVV-tiden kunde jag referera till mig själv som socialist, i dag är jag tveksam till att ens kalla mig vänster. Precis som Jan skriver är det viktiga inte vad man kallar sig, utan vilket sakligt innehåll man argumenterar för. Att vara traditionell, arbetarklassvurmande socialdemokrat kan vara identitetspolitik – eller snarare: livsstilspolitik – om det till exempel handlar om att klä sig i flanellskjorta, dyrka Bruce Springsteen och tycka att dricka kaffe på partimötena är det bästa man kan göra för att föra arbetarklassens sak framåt. Men det är inte det som varit nyckeln till socialdemokratins framgångar, utan något som Jan lyfter fram: intressepolitik. Socialdemokrati har inte handlat om att ”vara vänster” – eller ens om att värna om de mest utsatta och att hata kapitalismen – utan det har handlat om att se intressen som förenar breda befolkningsskikt, nedifrån och upp, och att föra en politik som tillvaratar dessa intressen. Idéutveckling är viktigt, men det avgörande är att göra denna analys av intressen.

GMO och den ”naturliga” miljörörelsen

Det var under VVV-tiden som jag gick med i Miljöpartiet, även om jag röstade på MP redan 2002 (som följd av en kvällskurs i ekosofi). Vi var fler som lockades över dit, och kanske inte i första hand på grund av miljöpolitik – utan snarare för att MP med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som språkrör kommit att inta ungefär den position som Vänsterpartiet hade ett par mandatperioder tidigare: för radikal samhällsförändring, men utan alltför mycket av de retoriska övertoner som V-traditionalisterna stod för.

GMO enligt Greenpeace.

Om det är någonting i miljörörelsen som präglats av retoriska övertoner, och kanske inte  alltid så mycket kunskapsbas, så är det hållningen till genmodifierade organismer, GMO. Tillsammans med en annan VVV-aktiv, Maria Hagberg (som dock valde att engagera sig i Feministiskt initiativ och inte Miljöpartiet), gav jag mig in i en debatt om GMO i Göteborgs fria tidning. I debatten, som jag sammanfattade här på bloggen i början av 2007, deltog även Kathleen McCaughey, GMO-talesperson för Greenpeace, Lars Igeland från Jordens vänner, samt Vänsterpartiets Anja Karlsson Franck. Maria och jag var i våra inlägg kritiska till hur storföretag som Monsanto skaffar sig monopol på utsäde genom patent på GMO, och hur de utnyttjar denna position på ett för mer eller mindre fattiga småbönder destruktivt sätt. Men vi menade också att debatten om GMO försvåras av att inte minst Greenpeace använder sig av en religiöst färgad retorik om GMO som någonting ”onaturligt”. Traditionell djuravel och växtförädling, som människan ägnat sig åt i tusentals år, skulle vara minst lika onaturlig. Visst finns det gröna civilisationskritiker som skulle vilja vrida utvecklingen tillbaka till innan människan blev bofast jordbrukare. Men om man inte vill det – och det finns ingen anledning – bör man nog ha en mer nyanserad syn på GMO än den kristna högern har på stamcellsforskning.

Det finns en djup motsättning i den mer filosofiskt präglade, radikala delen av miljörörelsen. Å ena sidan hävdar man att miljöförstöring grundar sig i en uppfattning om människan som skiljd från resten av naturen. Å andra sidan har man i sin tur en syn på naturen som det av människan opåverkade. Det här gör att man har svårt att ta fram lösningar som kan få legitimitet i breda befolkningslager, eftersom resonemanget draget till sin spets innebär att det bästa vore om människan aldrig hade funnits. Näst bäst vore om hon upphör att finnas. Det är den politiska sidan av problemet. Filosofiskt sett skulle jag föredra en teori som ser människan som en del av naturen – eller hellre: som en del av ekosystemen – men som genom de enorma resurser hon haft till förfogande gjort stor skada. Hon har också stora möjligheter att göra något åt detta, genom politiska beslut och genom teknikutveckling. En sådan teori, som lägger fokus inte på människan mot naturen, skulle också ge större förutsättningar för att få fram lösningar med bred politisk legitimitet. Den skulle vara filosofiskt stringent och politiskt gångbar. Jag kallar en sådan teori för en generaliserad ekologism.

Fortsättning följer.

Rekommenderad läsning

• Euron – kris för politiken, kris för demokratin?
  publicerad på Storstad
• Eurokris och vintertid
  publicerad på Vi Har Räknat På Det Här | viharraknatpadethar.se
• Finansmarknaderna som konst - mer samhällsfarligt än Piss Christ
  publicerad på Isobels text och verkstad
• "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label", del tre i en serie om antimarknader och banker
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Storleken har betydelse, del två i en serie om antimarknader och banker
  publicerad på Isobels text och verkstad
• ”Det finns ju en anledning till att man har en verksamhet i aktiebolagsform. Det ska inte drabba en själv om det går åt helvete.”
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Frimarknadsstalinism: “Det handlar bara om att övervaka det bättre”
  publicerad på 99, our 68
• Nej moderatkvinnor – sämre inkomstutveckling för kvinnor än för män främjar inte jämställdhet
  publicerad på Lena Sommestad

Inkommande söktermer

• jurgen habermas vänster
• vad skriver man första blogginlägget
• vänsterpartiet vs feministisk initiativ

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om ekologism, ekosofi, GMO, Greenpeace, Immanuel Wallerstein, Jan Wiklund, Johan Lönnroth, Maria Hagberg, Miljöpartiet, miljörörelsen, socialdemokrati, tredje vänstern, Vägval Vänster, Vänsterpartiet

Noter

1. Jag var medlem i Ung vänster något år i slutet av 1990-talet, men har aldrig varit medlem i partiet. Första gången jag fick rösta, 1998, blev det Vänsterpartiet, men sedan 2002 har min röst gått till Miljöpartiet. Efter valet 2010 gick jag över till Socialdemokraterna.
2. Lite senare översatte jag ett par texter av honom för Vägval Vänsters webbplats, och ett år senare skrev jag en recension av ett par av hans böcker för Arena.

När det slog mig att jag inte kommer skriva något mer blogginlägg i år, ville jag istället i vanlig ordning summera räkenskaperna. Det har varit ett gott år men ganska medelmåttigt vad bloggandet beträffar.

Sett till antalet inlägg ligger 2011 på ungefär på samma nivå som 2010, 30 respektive 35 st., och det är en nivå jag kan leva med och som troligen kommer att vara ganska oförändrad för nästa år. Mindre nöjd är jag med att jag inte lyckats åstadkomma så mycket idéutveckling under det gångna årets bloggande. Särskilt påtagligt blir det i en jämförelse med föregående år, då jag fördjupade mig i socialdemokratin – och överraskade mig själv med insikten att det är där jag ideologiskt hör hemma. Det är något orättvist att göra den jämförelsen, för om 2010 för mig var något av ett ideologiskt paradigmskifte har 2011 varit mer av karaktären normalvetenskap, men jag hoppas att 2012 bjuder på något större upptäckter.

Med det sagt går vi över till verksamheten.

Miljöpartiet och grön ideologi

Vid årets början var jag fortfarande medlem i Miljöpartiet de gröna. Under årets lopp blev det elva inlägg med anknytning till partiet eller till grön ideologi. Det började i januari med att jag uttryckte min irritation över den tillväxtkritiska debatten. I mitt tycke har den varit lite för mycket inriktad på att kritisera och problematisera tillväxt och för lite inriktad på att komma med alternativ, om än trevande och försiktiga, som pekar i den riktning man vill ta. (Tråkigt nog känns det som att debatten nu inte har skiftat över från det ena till det andra, utan att den snarare har runnit ut i sanden.) I juni återkom jag till frågan om tillväxt, efter att ha läst en intervju med Naturskyddsföreningens Svante Axelsson. Han gav uttryck för ett synsätt som jag delar – att vi behöver skapa institutioner som främjar solidaritet. Kanske kan 2012 bli året då vi får en konstruktiv diskussion om en socialt och ekologiskt hållbar ekonomi?

Hur skapar vi institutioner för en ekonomiskt, socialt och ekologisk hållbar utveckling?

Under våren höll Miljöpartiet kongress, där man bytte ut sina båda språkrör och sin partisekreterare. Redan i januari förutsåg jag att det skulle bli Gustav Fridolin, Åsa Romson och Anders Wallner som efterträdare till Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Agneta Börjesson. Jag gav uttryck för viss skepsis inför Fridolins ambition att etablera MP som den nya mitten i svensk politik, något som jag återkom till med ett inlägg i september. För att på allvar bli en tredje kraft i svensk politik duger det inte att, skickligt eller nervöst, navigera i förhållande till de två stora: Socialdemokraterna och Moderaterna. Snarare måste man definiera sig i kraft av sig själv och se till att andra förhåller sig till det. Konsten att erövra mitten handlar inte om triangulering, det handlar om att erövra makten att sätta dagordningen – problemformuleringsprivilegiet, med Lars Gustafssons uttryck. (Och det ska sägas att MP inte varit så dåliga på det.)

I februari fortsatte jag på ett liknande spår som i diskussionen om tillväxtkritik. Jag ville gå bortom striden mellan fundis och realos – eller dogmatiker och opportunister, för att dra de pejorativa benämningarna till sin spets – och slog ett slag för en pragmatism i vad jag menar är ordets rätta bemärkelse. Det vill säga en politisk hållning som sätter sitt fokus på resultat mätt mot givna mål, snarare än vare sig principer utan handling eller kompromisser utan ideal. Just målen för grön politik diskuterade jag senare samma månad. Utifrån en debatt mellan S-studenters Kajsa Borgnäs och Grön ungdoms Maria Ferm försökte jag därutöver skissa mig fram till en möjlig grund för grön rättighetsteori, dock utan att komma särskilt långt.

I mars tog jag upp initiativet från MP:s partistyrelse att hålla rådslag för att utveckla partiets politik inom dels energiområdet, dels vad som då sades skulle handla om välfärdens framtid. (Senare skulle det sistnämnda riktas om mot tidspolitik – ett brett grepp om frågor som livspusslet, arbetstid, etc.) Jag var försiktigt positiv. Delvis som förlängning av inlägget om mål för grön politik undrade jag senare i mars om inte MP kan ses som ett vänsterliberalt snarare än ett i snävare bemärkelse grönt parti.

I maj tog jag min utgångspunkt i vårens skuggbudget från MP. Jag argumenterade mot avdraget för hushållsnära tjänster och subvention av restaurangnäringen genom sänkt moms, som jag menar är tveksamma prioriteringar för en långsiktig och ekologiskt bärkraftig ekonomisk politik. Medan detta – den ekonomiska politiken – är i mina ögon MP:s svaga område, så var de starka sidorna i fokus för den avskedstext jag skrev i oktober till det parti som jag under fem års tid varit medlem i. Genom att extrapolera dessa skissade jag konturerna av det ideala gröna parti som jag skulle ha svårare att lämna.

Fördjupningar i socialdemokrati

Någon gång under vintern blev jag medlem i Socialdemokraterna. Föregående års bloggande på temat fick sin fortsättning i tio inlägg under 2011. I januari, innan mitt partibyte, gjorde jag lite reflektioner kring Anthony Giddens Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (1998, på svenska från Atlas 1999). Den gången tog jag upp globalisering som strukturomvandling, framför allt sådan den tagit sig uttryck sedan nittiotalets mitt. Jag återkom till Giddens bok i mars, då angående den individualisering han ser som en utmaning mot traditionell socialdemokrati. Tanken är att återkomma till boken med åtminstone ytterligare tre inlägg: om vänster och höger, politikens arena och ekologiska frågor.

I april kom jag ut som socialdemokrat. Det var med ett inlägg där jag tog min utgångspunkt i de hinder som jag sett för att gå med i partiet: migration, ekologi, expertstyre och integritet. Jag tror att det är politikområden där det finns särskilt stor anledning att ompröva den förda politiken och utveckla ideologin. Resonemanget kan ställas mot det inlägg jag skrev i september som redogörelse för min resa från frihelig socialism, via vänsterliberalism, till socialdemokrati.

I maj skrev jag det första av två inlägg som jag i efterhand ångrar, eftersom de var ganska meningslösa. Det första var en reflektion kring rörelsen som ett slags kollektiv tankesmedja. Jag tyckte – och tycker fortfarande – att det borde finnas något slags samordning mellan de olika utredningsavdelningar, redaktioner, nätverk och klubbar som redan existerar. (Lite roligt är det att den sedan sommaren nya ordföranden för Arbetarrörelsens tankesmedja lyfter samma tanke i höstnumret av Tiden.) Det andra inlägget, från oktober, tog sin utgång i socialdemokratins svajiga förmåga att locka intellektuella.

I juni skrev jag för anrika nättidskriften Alba en recension av Evert Svenssons bok Vägen ut ur fattigdomen (2010). Svensson, som själv var riksdagsledamot för Socialdemokraterna under trettio års tid och ordförande för Broderskapsrörelsen (i dag kallad Socialdemokrater för tro och solidaritet) nästan lika länge, har ur sitt perspektiv skrivit den svenska välfärdsstatens historia. Samma månad lät jag mig influeras av reformismens just nu kanske främsta teoretiker, Anders Nilsson och Örjan Nyström, när jag i ett inlägg ifrågasatte tesen om den klassiska socialdemokratins keynesianska prägel. Dessa influenser kommer till uttryck också i ett inlägg från september där jag gav mig in på arbetsmarknadspolitik, och där Rehn-Meidnermodellen ställs mot Anders Borgs arbetslinje och procykliska finanspolitik. I november började jag i ett första inlägg av tre att skriva historien om socialdemokratins århundrade. Med början i rösträttens fulla införande, 1921, lämnade jag tråden hängande vid Andra världskrigets slut.

Spridda skurar

I juni tryckte jag ut hela fem inlägg som inte passar ihop så väl med de övriga under året. Det första av dessa var ett experimentellt försök att finna en ny form för bloggande som mer kan liknas vid Friedrich Nietzsches miniessäer än kommentarer till aktualiteter. Detta första och hittills enda försök handlade om den förmoderna föreställningen om gudomlig hierarki, som kontrast till idén om social rörlighet.

Tibets flagga

Tre av junitexterna var gamla utkast till blogginlägg som jag såg till att skriva färdigt – om än inte fullt så färdigt som jag ursprungligen tänkt mig. En av texterna var mina tankar kring Owe Wikströms bok Sonjas godhet, en handlade om Tibetfrågan mot en historisk bakgrund och den tredje var en kort redogörelse för den grekiska filosofen Lucretius aleatoriska (slumpbetonande) ontologi. I juni lade jag också ut merparten av en essä om utopismens idéhistoria som jag skrev under min studietid i Karlstad.

Utvärdering och framåtsyftning

Vid årets början luftade jag några spekulationer om vad som kunde komma att prägla bloggen 2011. Jag var ganska säker på att min idé om att samla ihop gamla texter för utgivning i bokform skulle bli en av dessa teman. Nu blev det inte så, eftersom det projektet av olika skäl legat på is. Tiden får utvisa om den rätta metaforen snarare är runnit ut i sanden. Kanske är det inte rätt sak att prioritera, även om det skulle vara kul.

Jag anknöt också till ett tidigare inlägg där jag samlat upp massa lösa trådar som blivit liggande under åren som jag bloggat, och trodde att åtminstone några av dessa skulle bli till texter under året. Så blev det också – inläggen om grön ideologi, Lucretius och Sonjas godhet kan uppfattas så – även om det återstår gott om uppslag att göra någonting av. Kanske blir det några  inlägg av det slaget nästa år.

Högst troligt såg jag det som att mitt utforskande av socialdemokratin som idéströmning och politisk praktik skulle fortsätta under 2011. Så blev det också, till den grad att det i efterhand känns något ospännande. Planen att skriva en liten essäsamling om grön ideologi övergav jag däremot ganska tidigt på året. (I efterhand känns det lite märkligt att det för mig var en sådan självklarhet, så kort tid innan mitt partibyte, att stanna kvar i MP). Vem vet om det kan bli en bok om socialdemokrati istället?

Lite senare på våren gav jag uttryck för mina önskemål att fortsätta på serien texter utifrån läsandet av Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988) och Anthony Giddens Tredje vägen (1998). Jag nämnde också att jag skulle vilja skriva någonting om Alf Hornborgs essäsamling Myten om maskinen (2011), samt att jag vill spinna vidare på mitt inlägg om socialdemokratins baksidor. Förhoppningsvis kan allt detta bli av under  2012. Jag är också sugen på att läsa och skriva om böcker av socialdemokratins kärleksfulla kritiker – som Yvonne Hirdman och Olle Sahlström – samt lite mer oväntade, men likväl fascinerande tänkare som Friedrich von Hayek, Karl Popper och Joseph Schumpeter. Det känns som ett bra sätt att förhindra att bloggens idéutveckling stagnerar.

Min blogg har en sida på Facebook. Där lade jag i juni upp en enkät om önskemål på bloggens framtida inriktning. Det gav gott resultat, och jag ska anstränga mig att efterleva detta. Det innebär att jag ska lägga fokus på i första hand politisk-filosofiska reflektioner för långsiktig ideologiutveckling, och i andra hand diskussion av politiska sakfrågor med konkreta förslag till reformer. Kopplingen mellan aktuella sakfrågor och politisk-filosofiska resonemang ska vara tydlig. I viss mån kommer jag också att göra filosofiska undersökningar med förankring i den bredare idéhistorien. Hoppas ni är med mig under året som stundar!

Rekommenderad läsning

• Rapport från en SNS-konferens om friskolor
  publicerad på Ekonomistas
• Den ökande ojämlikheten måste stoppas!
  publicerad på Visionerna
• Förtroenderådet (S): Mot en ny ekonomisk politik
  publicerad på Lena Sommestad
• Privatiseringen av Stockholms gallerior - en studie i fuck-ups
  publicerad på Alliansfritt Sverige
• Om socialkonservatism
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Om Waidelich strukturreformistiska anslag och Socialdemokraternas nya ekonomiska politik
  publicerad på Markus Blomberg
• Dags att inrätta en forsknings- och utvärderingsombudsman?
  publicerad på Ekonomistas

Inkommande söktermer

• hållbar utveckling
• räkenskaper
• 2011 summera
• Creative Commons hållbar utveckling
• hand with a globe
• rose i flaggan
• summering år 2011

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Wallner, Anthony Giddens, Arbetarrörelsens tankesmedja, Åsa Romson, Friedrich Nietzsche, fundis och realos, Gustav Fridolin, Lucretius, Miljöpartiet, Naturskyddsföreningen, Owe Wikström, Socialdemokraterna, Tibet, tillväxt, tredje vägen, triangulering, välfärd, vänsterliberalism

Den 6 november var det 130 år sedan skräddaren August Palm höll det tal som symboliskt förde socialdemokratin till Sverige. Nittonhundratalet har på många sätt varit socialdemokratins århundrade. Varför går det så dåligt nu?

Socialdemokratin befinner sig i en djup kris. Hösten 2010 gjorde partiet med 30,7 procent sitt sämsta riksdagsval sedan Första världskrigets utbrott. Det ser inte bättre ut i resten av Europa. Tyska SPD gjorde 2009 sitt sämsta val sedan tjugotalet. Våren 2010 förlorade brittiska Labour sitt tolvåriga regeringsinnehav. De skuldtyngda EU-länderna Grekland, Portugal och Spanien hör till undantagen som styrs av socialdemokrater. Jens Stoltenbergs norska regering är det framgångsrika undantaget utanför unionen. Hösten 2011 fick han i Danmark sällskap av Helle Thorning-Schmidt, socialdemokratisk ledare för en koalitionsregering – tack vare att samarbetspartierna gick fram, för det egna partiet backade.

Den 6 november 1881 höll August Palm ett tal i Malmö under rubriken "Vad vilja Socialdemokraterna?"

Det är lätt att se krisen som en blixt från blå himmel. För ett decennium sedan gick tredje vägens socialdemokrati som en våg över Europa. 1997 kom Tony Blair med New Labour till makten i Storbritannien. Tyskland styrdes av Gerhard Schröder, Frankrike av Lionel Jospin, Italien av Romano Prodi och Spanien av Felipe Gonzalez. När Göran Persson under dessa år mötte sina regeringskollegor på olika toppmöten var elva av då femton EU-länder representerade av socialdemokrater. Blair och Schröder skrev sitt manifest för den nya mitten, och det århundrade som stod för dörren tycktes bära socialdemokratins namn.

Nu verkar utsikterna en aning dystrare.

Handlar socialdemokratins kris om en oförmåga att tilltala lättflyktiga medelklassröster? Ser vi en högervåg i Europa? Vill människor inte längre ha någon generell välfärd? Har högern blivit bättre på att förvalta välfärdsstaten? Kan socialdemokratisk politik inte föras under globaliseringens omvandlingstryck? Åsikterna om krisens orsaker och lösningar är många och ibland motstridiga. Somliga lägger skulden på partihögern, andra är av motsatt mening. Jag sällar mig till dem som tror att krisen har betydligt djupare rötter.

Medborgarhemmet eller den sociala demokratin

Det kan vara intressant att som tankeexperiment jämföra socialdemokratins nuvarande belägenhet med den situation i vilken den befann sig på 1920-talet. Med införandet av allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män, 1921, inleddes den långa dominans partiet haft i svensk politisk nutidshistoria. Men det kunde inte ha varit någon självklarhet vilken politik man skulle bedriva när man väl kom till makten. (Liksom det i dag tycks oklart vilken politik man ska bedriva när välfärdsstaten är på plats.)

Hela 1910-talet, och till stor del tjugotalet, kan i efterhand ses som något av en krisperiod för socialdemokratin. Detta skede präglades av en intern maktkamp, om man så vill mellan rörelsesocialister och statssocialister. Från att ha uppkommit som del av ett bredare folkligt svar – tillsammans med nykterhets- och frikyrkorörelsen – på missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling, skulle man nu med ”den borgerliga staten” som verktyg omdana detta samhälle. Den politiska demokratin var uppnådd i och med rösträttens införande. Socialdemokraterna fick 39,4 procent av rösterna i det första helt demokratiska riksdagsvalet. Vad skulle man göra med den makt man därmed hade i sina händer?

Per Albin Hansson (1885-1946), Sveriges statsminister under större delen av trettio- och fyrtiotalet.

Svaret blev den sociala demokratin, alltså den generella välfärden, som Per Albin Hansson – Socialdemokraternas partiledare, senare också  Sveriges statsminister – formulerade 1928 med ett anförande i riksdagen som sedermera kommit att kallas Folkhemstalet.¹

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet, måste klasskillnaden avlägsna, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratien genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Nu var den sociala demokratin inte ens på tjugotalet något helt nytt påfund. Redan åttio år tidigare arbetade den tyske samhällsforskaren Lorenz von Stein fram en teori om den i en bok om den franska arbetarrörelsens framväxt mellan revolutionerna 1789 och 1848.² I denna bok från 1850 menar von Stein att franska revolutionen 1789 i första hand var en politisk revolution vilken för borgerskapet, ett relativt fåtal, etablerat en rad politiska och ekonomiska fri- och rättigheter. Men samhällsomvälvningen var därmed inte fullbordad, utan den politiska revolutionen skulle komma att följas av en social revolution – en radikal omfördelning av livsmöjligheter och egendom. Den rörelse han såg växa fram med detta mål var arbetarrörelsen.

Om det politiska sedan tidigare betecknade styrelsen av statsapparaten, såg von Stein det sociala som hela samhällets mellanmänskliga relationer – egendoms- och arbetsförhållanden, sociala strukturer eller klasser – vilka styr människors politiska handlande. Han var demokrat av sin tid och fruktade likt många andra ur sitt samhällsskikt den sociala revolutionen och dess följder i form av pöbelvälde och ekonomisk kollaps. Den räddning han tog sikte på kallade von Stein just ”den sociala demokratin”. Det var en koalition av ”det demokratiska partiet”, det vill säga de liberaler som krävde allmän och lika rösträtt, och den sociala rörelsen, alltså arbetarrörelsen med dess krav på sociala rättigheter och ekonomisk omfördelning. I sitt tvåbandsverk Socialdemokratins århundrade från 1904 skulle Hjalmar Branting komma att spåra socialdemokratins rötter till franska revolutionen. Själva termen socialdemokrati anspelar alltså på att det inte är tillräckligt att demokratin är politisk – den måste också vara social, och då tas staten i bruk för att motverka ojämlikheter som annars skulle leda till okontrollerbara konflikter. Så tänkte sig Lorenz von Stein det, och det var en uppfattning som Per Albin Hansson anslöt sig till åttio år senare. Inte marxismens bejakande av klasskampen.

En inbäddning av marknadskrafterna

Socialdemokratin hade uppkommit ur en social rörelse som var del av ett bredare folkligt svar på missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling. I anslutning till ekonomhistorikern Karl Polanyi kan vi beskriva den ekonomiska utvecklingen under den här tiden som präglad av ”urbäddning”: ekonomin urskiljde sig som en egen sfär, skild från traditionella former av släktskap, grannskap och regional och politisk tillhörighet. Istället växte den så kallade marknaden fram, bestående av ett antal sammankopplade delmarknader för arbete, pengar, mark och varor. Som Marx och Engels skriver i sitt kommunistiska manifest var dessa omvälvningar en kreativ kraft överträffande allt som människan tidigare åstadkommit.

Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat mera jättelika och kolossala produktivkrafter än alla de föregående generationerna tillsamman. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk, ångbåtstrafiken, järnvägarna, den elektriska telegrafen, uppodlingen av hela världsdelar, upprensning av floderna för trafik, ur marken framstampade hela befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?

Urbäddningen utsatte också människor för en förlust av socialt sammanhang som inte sällan blev katastrofal för de enskilda. Denna sociala omvandling möttes inte bara av folkrörelserna och deras praktiska, handfasta solidaritet i form av studiecirklar, konsumentkooperativ och frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor), utan också av fascismen och kommunismen. När kraschen för den urbäddade ekonomin till slut var ett faktum, med kollapsen 1929 av finanssektorn i USA, kom olika yttringar av dessa rörelser att plocka upp marknadsliberalismens fallna mantel. I Skandinavien blev det den pragmatiskt inriktade socialdemokratin, medan de mer dogmatiskt sinnade systerpartierna i Italien och Tyskland inte förmådde erbjuda något alternativ till fascismen. De prioriterade att se kapitalismen gå under, som den enligt deras marxistiska teori skulle göra, framför att faktiskt göra samhället bättre.

Den tyska nationalsocialismen, den sovjetiska planekonomin, USA:s New Deal under president Franklin D Roosevelt och Per Albin Hanssons folkhemsprojekt är olika exempel, med radikalt olika följder, på den ”inbäddning” av marknaden i samhälleliga institutioner som Polanyi beskriver.

Ernst Wigforss (1881-1977), en av svensk socialdemokratis främsta teoretiker, finansminister under trettio- och fyrtiotalet.

Göran Greider har framhållit Folkhemstalet från 1928 som ett tillfälle då socialdemokratin i ett svårt politiskt läge förmådde sätta den politiska agendan och styra samhället i ny riktning. I själva verket var det ett brett, ganska spretande och inte så sällan experimentellt politiskt program – Ernst Wigforss ekonomiska krispolitik, Gustav Möllers socialpolitik, paret Myrdals familjepolitik, etc. – som Per Albins socialdemokrater kunde sjösätta tack vare en uppgörelse med Bondeförbundet (som 1957 bytte namn till Centerpartiet), den så kallade kohandeln. Socialdemokraterna bildade regering 1932 och slöt överenskommelsen med Bondeförbundet året därpå. Kohandeln innebar statligt stöd till jordbruket och offentliga arbeten till något under marknadslöner för att motverka arbetslösheten. Det senare var en viktig förändring jämfört med de Fas 3-liknande villkor som tidigare rådde. Uppgörelsen innebar också att regeringen fick en stabil riksdagsmajoritet bakom sig. Det lade grunden för ett långsiktigt reformarbete och ett långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav (fram till 1976).

När socialdemokratin kom till makten var arbetslösheten rekordhög och världsekonomin gick på knäna. Partiets officiella ideologi, en deterministisk tolkning av Marx som man delade med systerpartierna runtom Europa, förutspådde kapitalismens undergång i en kris av det slag som man nu var mitt uppe i. Året innan Per Albin bildade sin regering hade militär öppnat eld mot arbetare som protesterade mot arbetsgivarnas försök att sänka lönerna vid ett av mellersta Norrlandskustens stora sågverk. Revolutionen låg i luften. Men de svenska socialdemokraterna, vana vid att göra upp med liberaler om  rösträtten, kavlade upp ärmarna och tog itu med politiken istället för att luta sig tillbaka och invänta att kapitalismen av rent materiell nödvändighet skulle övergå i ett socialistiskt stadium. Det brukar framhållas att den teoretiska grunden för Socialdemokraternas nya ekonomiska politik fanns hos Stockholmsskolan (bland andra Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin) och hos finansministern Wigforss. Den senare anses med pamfletten ”Har vi råd att arbeta?” (1932) ha föregripit den hållning John Maynard Keynes lånade sitt namn när han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929.³ Keynes menade att en marknadsekonomi aldrig kan bli tillräckligt stabil för att ge full sysselsättning, en storskalig arbetslöshet är en effekt av för låg efterfrågan på varor och tjänster, och för att komma till rätta med arbetslösheten måste staten aktivt gå in och finansiera upphandling av varor och tjänster.

I samma anda valde Socialdemokraterna och Wigforss att inte möta krisen med nedskärningar. Man införde stöd till bostadsbyggande, arbetslöshetsförsäkring, folkpension och barnbidrag. Men även om allt detta var nödvändigt för att komma närmare socialdemokratins mål om ökad jämlikhet, så var det troligen inte främst Wigforss proto-keynesianska idéer som fick ekonomin på fötter. Mer avgörande än en egentligen rätt måttligt expansiv finanspolitik var det nog att Sverige 1931 övergav guldmyntfoten, baserad på en skandinavisk valutaunion med stabilitetspakt som gällt sedan  1873, tillsammans med verkningarna av Nazitysklands upprustning. Vi bör också påminna oss om att fackföreningsrörelsen argumenterade för kontracykliska jobb med avtalsenliga löner åratal innan Wigforss slogs av sina insikter.⁴ Socialdemokratin bör rimligen, ända sedan mellankrigstiden, förstås som pragmatiskt experimentell i förhållande till metoderna för att uppnå sina mål och aldrig långt från ekonomins realiteter. Socialdemokratin är i ordets rätta bemärkelse en tredje väg – varken marknadsliberalism eller marxistisk socialism, men inte heller med keynesianismen som stor teori.

Det här var första delen av tre. Fortsättningen tar vid när arbetarrörelsen skriver sitt efterkrigsprogram.

Rekommenderad läsning

• Vindflöjlar i välfärdsdebatten
  publicerad på Ekonomistas
• Avkastning på utbildning och social rörlighet
  publicerad på Hot tuna
• Esping-Andersen till Göteborg!!!
  publicerad på Mellan anpassning och motstånd
• Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Några reflektioner en recensionsdag
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Mp-rör i karriär som får dragkraft av egna politiska beslut
  publicerad på Peter Andersson - med rätt att tycka....
• Anna och rösträtten
  publicerad på Storstad
• Om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans. Om Fredrik Reinfeldt och allmänintresset.
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Nyanser i det svarta
  publicerad på HBT-sossen
• Sökes: Toppsäljare till vara som ännu inte finns
  publicerad på JOHANNA GRAF
• ”The times they are changing” Om socialdemokratins fall....
  publicerad på Fredrik Frangeur
• Apropå debatten om Bildt.
  publicerad på (title unknown)
• En resursfråga
  publicerad på Approximation

Inkommande söktermer

• vad vill socialdemokratin
• vad vill social
• vad vill man med socialdemokratin
• vad vill
• vad har socialdemokrati för klass
• vad är socialdemokratisk
• urbäddning
• susialdemokratin
• socialdemokratin
• socialdemokraterna ledare

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Centerpartiet, Ernst Wigforss, folkhemmet, John Maynard Keynes, kapitalism, Karl Polanyi, keynesianism, Lorenz von Stein, marxism, Per Albin Hansson, reformism, rösträtt, socialdemokrati, Stockholmsskolan, välfärdsstat

Noter

1. Per Albin Hansson, ”Folkhemstalet: Tal vid andra kammarens remissdebatt, onsdagen den 18 januari 1928″, Fronesis nr 34, 2010, s 57-61. När Håkan Juholt höll sitt linjetal som ny partiledare på Socialdemokraternas extrakongress i mars 2011 använde han uttrycket social demokrati. Tilltaget förvirrade kommentatorer från höger till vänster. Socialdemokraten Lotta Gröning, krönikör på Expressen, påstod att det är ett nytt begrepp som Juholt introducerar – ett som inte finns i partiprogrammet, ”där det däremot står om den demokratiska socialismen”. (Särskilt intressant blir detta påstående med tanke på att Lotta Gröning disputerade i historia 1988 på avhandlingen Vägen till makten: SAP:s organisation och dess betydelse för den politiska verksamheten 1900-1933.) I Svenska Dagbladet, ”obunden moderat”, hävdade ledarskribenten Thomas Gür att det rör sig om ett politiskt vesselord – ett uttryck som kan beteckna vad helst man gillar, och att det därmed är meningslöst som kommunikation om politisk innebörd. Och i SVT:s Agenda gav ingen av de tillkallade experterna – inklusive statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, ofta titulerad ”S-märkt debattör” – uttryck för något annat än att särskrivningen är ett PR-grepp likt Per Schlingmanns marknadsföring av Moderaterna som arbetarparti. (Agenda, Sveriges Television, den 10 april 2011. Stig-Björn Ljunggren disputerade 1992 på en avhandling om Moderaternas historia, Folkhemskapitalismen, och han har efter det bland annat skrivit boken Ett visst mått av frihet: Om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet, 1994.)
2. Sociologen Magnus Wennerhag har skrivit om det bland annat i inledningen till tidskriften Fronesis temanummer om socialdemokrati. Wennerhag har disputerat på en avhandling i sociologi, Global rörelse: Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar, Lunds universitet, utgiven av Atlas, 2008. Finns även som pdf. Inledningen till Fronesis nr 32-33, ”Den sociala demokratin efter nyliberalismen”, kan även den läsas som pdf.
3. Keynes lanserade sina tankar i The general theory of employment, interest and money (1936, på svenska som Sysselsättningsproblemet: Allmän teori för produktion, ränta och pengar, 1945).
4. Se Erik Bengtsson & Örjan Nyström, ”Konvergens eller divergens?”, Fronesis nr 32-33, 2010, s. 88-107.

I fem års tid, från våren 2006, var jag medlem i Miljöpartiet. Jag lämnade när det gick upp för mig att vi båda, rent idépolitiskt, inte var på väg åt samma håll. Men det var mycket som var fint, och mycket som hade kunnat bli fantastiskt.

Den som troget följt min blogg – jag inbillar mig att det finns några – har förmodligen en ganska klar bild av vad för slags miljöpartist jag har varit och vart jag har önskat att Miljöpartiet var på väg. Jag tror inte att det finns några tvära kast i min idépolitiska utveckling. Men för alla andra vill jag i det följande resonera lite kring det ideala gröna parti som jag, inte helt rättvist, mäter det verkliga mot.

Därför blev jag miljöpartist

När jag fattade beslutet att bli medlem i Miljöpartiet uppfattade jag mig som något slags frihetlig vänstermänniska. Jag var sedan ett par år tillbaka engagerad i föreningen Vägval Vänster och lockades av språkrörens uttalade ambition att göra sitt parti till alternativet för människor som kallar sig för allt från frihetlig vänster till socialliberaler.¹ Några år tidigare hade Vänsterpartiet under Gudrun Schyman utövat en liknande lockelse. 1998 fick jag rösta i allmänna val för första gången (jag fyllde 18 ett par månader efter valet 1994), och jag bidrog till Vänsterpartiets rekordnotering (sedan Andra världskriget) på dryga 12 procent. Det finns en enorm politisk sprängkraft i frågor som miljö, jämställdhet, integritet och globala rättvisefrågor. Detta tyckte jag att Vänsterpartiet tappade när den yngre generationen från Ung vänsters gamla ledarskikt tog över, och retoriskt började knyta an till det gamla kommunistiska arvet. Istället var det Miljöpartiet som började locka kvinnor och unga, särskilt i universitets- och storstäderna, med en radikal och modern samhällskritik. Man kan säga att jag var ”den unga storstadskvinnan som dras till miljöpartistisk idealism i fridolinska brandtal”.²

Miljöpartiets grundare Per Gahrton skriver i förordet till sin bok Vad vill de gröna? (1988) om sin förhoppning att den gröna rörelsen kommer att prägla 2000-talet på samma sätt som 1900-talet hörde socialismen till och 1800-talet var liberalismens (den ekonomiska och den politiska). Johan Lönnroth har, liksom Olle Sahlström, med ett grepp från nationalekonomen Jan Otto Andersson resonerat kring den första vänstern (liberalerna), den andra vänstern (arbetarrörelsen) och den tredje vänstern (som ännu är för mångfaldig för att sammanfattas under ett namn). Den gröna rörelsen, både i Sverige och internationellt, uppstod i skiftet mellan rekordåren och sjuttiotalets krisår. Det var en reaktion mot industrisamhällets baksidor, men den var möjlig endast tack vare en väl uppbyggd välfärdsstat. Som jag ser det måste denna bakgrund prägla en framtida grön rörelse: en förståelse för den generella välfärdens betydelse kombinerat med en ambition att korrigera dess brister, som följd av storskalighet och rovdrift, såväl som att flytta fram fronten för en politik för alla människors reella möjligheter.

Plats för människan i systemen

Jag tog tidigare upp Kajsa Borgnäs krönika om Miljöpartiet i ett nummer av socialdemokratiska idétidskriften Tiden. Hon, som då var ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet, menar där att den gröna ideologin främst bottnar i mätbara storheter som koldioxidutsläpp, oljetillgångar och sopberg. Sådant som värderingar och människosyn finns där inget utrymme för, hävdar hon, men däremot ett förespråkande av hållbarhet och ett motstånd mot centralisering. Det miljöpartister inte intresserar sig för bekymrar dem inte heller, och i allt utom kärnfrågorna kan de när som helst byta åsikt utan att skämmas. Det Borgnäs ser är en orubblig, och kanske lite naiv, tro på människan som leder inte bara till en respektlöshet mot uppfattningar om att saker och ting är ”nödvändiga” – tillväxt, konsumtion och lönearbete, för att nämna några exempel – utan också till ett ointresse för sammanhang. Om ett politiskt förslag ser ut att kunna främja småskalighet och hållbarhet spelar det ingen roll om det kommer från höger eller från vänster, utan de gröna tycker sig kunna välja och vraka från det politiska smörgåsbordet.

Kajsa Borgnäs, ordförande för S-studenter 2007-2010.

Det bör framhållas att själva poängen med Kajsa Borgnäs krönika är att lyfta fram lärdomar från de gröna som hon anser att socialdemokratin bör ta till sig. Hon menar att Miljöpartiets framgångar, särskilt bland medelinkomsttagare i storstäderna, inte – som man ofta kan få intryck av – har sin förklaring i den ekonomiska politiken. Åtminstone inte om man till det räknar sådant som avdrag för hushållsnära tjänster, en av den borgerliga regeringens reformer som MP:s dåvarande ekonomisk-politiska talesperson Mikaela Valtersson uttalat sig positiv till, eller sänkt moms för restaurangnäringen. Snarare framhåller Borgnäs den gröna ekonomikritik som ställer de fundamentala frågorna om klimatförändringarna, en bibehållen och utbyggd välfärd trots energikris och oljetopp (Peak Oil), hur det moderna konsumtionssamhället inte gör oss lyckligare, stressen i arbetslivet, tillväxthetsen som en överideologi vilken utarmar människor och miljö, etc. Att Miljöpartiet växer mest i storstäderna har enligt Borgnäs inte att göra med att klassamhället inte finns längre – för det gör det, även om det förändrats – utan att det är där stressen att prestera och konsumera är som starkast. Och att det är en växande grupp väljare för vilka den egna plånboken inte betyder mest i politiken. Snarare prioriteras tid, trivsel och frihet från kommersialism.

Mångfald och ekosystem

Jag menar att den gröna ideologin i grunden rymmer en spänning mellan konservatism och radikalism. Det finns en samhällskritik med konservativa undertoner, dels som en romantisk bild av hur människan vantrivs i det storskaliga och kalla samhället, dels som ett förhållningssätt till miljöfrågor som betonar det naturliga (det vill säga det av människan opåverkade). Det finns också en minst lika framträdande strömning av radikalism, eller kulturradikalism om man så vill, som förhåller sig kritisk till föreställningar om biologi och natur sådana de kommer till uttryck i normer kring kön, sexualitet, etnicitet, etc., och snarare omfamnar den ”normupplösning”som följer i den marknadsdrivna strukturomvandlingens kölvatten. Karl Palmås har lanserat begreppet kvasiradikalism, eller snarare laddat det med ny innebörd, som ett sätt att att försöka lösa upp denna motsättning. Det knyter an till Bruno Latours tes om att modernitet handlar om att upprätta en tudelning mellan natur och kultur, undergräva denna tudelning genom att ständigt skapa hybrider av de båda kategorierna, och samtidigt förtränga att det är vad som pågår.³ Det går också i linje med idén om en generaliserad ekologism, sådan den kommer till uttryck hos Félix Guattari och Gregory Bateson. I korthet innebär denna idé att det finns mer som talar för en ontologi där allt som är utgörs av olika slags kommunicerande ekosystem – geobiofysiska, sociala, mentala – än en som bygger på dikotomier av natur/kultur, kvinnor/män, emotionellt/rationellt, etc. Det är vanligt att bland gröna med filosofiska fallenheter problematisera dessa dikotomier, men mindre vanligt att faktiskt tänka bortom dem. Kvasiradikalismen är ett försök till det.

Kajsa Borgnäs hävdade i sin krönika att de gröna inte har någon tydlig människosyn. Anders Wallner, numera MP:s partisekreterare, har i sitt bidrag till antologin Tänk grönt (red. Sven Elander, Premiss 2011) följande kloka formulering.

Vi gröna tror inte bara på den biologiska mångfalden som nödvändig för ekosystemen och jordens överlevnad. Vi tror också att en mänsklig mångfald är nödvändig för samhällelig utveckling.

Anders Wallner är sedan våren 2011 Miljöpartiets partisekreterare.

För ett par år sedan lade jag mig i diskussionen om Miljöpartiet som storstadsliberalernas nya älskling. Min käpphäst var bland annat det som John Gray kallar en tradition av modus vivendi – ett slags liberalism, med anor från David Hume snarare än John Locke, som inte väljer ut en viss livsstil och höjer den till skyarna, utan som strävar efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva. Den sluter upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men inte för att de grundas i några universella sanningar om människan – tvärtom är de att betrakta som högst kontingenta utfall av en mängd komplexa skeenden under det senaste århundradet – utan för att de har varit gynnsamma förhållanden att leva under, omständigheter som möjliggjort gott liv.⁴

Jag måste säga att Gustav Fridolins bok Maskiner & människor (skriven tillsammans med Ulf Bodach Söderström) verkar väldigt intressant (fast jag har ännu inte läst den). Om den kan ses som ett tecken på att de gröna börjar förstå sig på strukturomvandling – och vill utforma en politik för att utnyttja dess drivkrafter, snarare än att motverka dem – ja, då närmar vi oss mitt ideala gröna parti.

Rekommenderad läsning

• Socialdemokratins nedgång och fall?
  publicerad på Akademiska synpunkter
• Förskolan, en kärleksförklaring
  publicerad på Niklas Hellgren
• Att anpassa sig eller att sätta hårt mot hårt
  publicerad på Flyktingbloggen
• SEK:s utopiska statsbudget
  publicerad på Vi Har Räknat På Det Här | viharraknatpadethar.se

Inkommande söktermer

• mitt hjärta
• lars borgnäs
• Jimmy Gahnström
• miljöpartiet
• exempel på avskedstexter
• vänsterpartiet frågor hjärta
• lars borgnäs familj
• johan Lönnroth blogg
• i mitt hjärta
• yngre miljöpartister

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Wallner, ekologism, Gudrun Schyman, Gustav Fridolin, Johan Lönnroth, Kajsa Borgnäs, Karl Palmås, kvasiradikalism, Miljöpartiet, modus vivendi, Olle Sahlström, Per Gahrton, tredje vänstern, Vägval Vänster

Noter

1. Min bevekelsegrund när jag hösten 2004 engagerade mig i Vägval Vänster var det för att jag såg föreningen som en ambition att samla en bred vänster – såväl utomparlamentarisk som partibunden, men överskridande de begränsningar som partipolitiken ofta reser. Att Vägval Vänster bildats som följd av en intern konflikt inom Vänsterpartiet var jag endast vagt medveten om. Som ursäkt kan nämnas att jag under större delen av våren 2004 befann mig på resande fot som backpacker i Latinamerika och hade missat det mesta av det som omgav valet av Lars Ohly till partiledare. Jag var medlem i Ung vänster något år i slutet av nittiotalet, men har aldrig varit vänsterpartist. Första gången jag fick rösta, 1998, blev det Vänsterpartiet, sedan 2002 har min röst gått till Miljöpartiet.
2. Kring 2005 var jag engagerad för flyktingamnesti och med anordnandet av Göteborgs sociala forum. Framför allt det förstnämnda, tillsammans med Göran Perssons tyngdpunkt på förvaltning av statsmakten, gjorde att Socialdemokraterna aldrig var särskilt aktuellt som parti.
3. Bruno Latour, We have never been modern, Harvard University Press, 1991.
4. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa Frihet & fruktan, en bok av Isobel Hadley-Kampz som skriver in sig i denna tradition.

Jag har kommit att omvärdera uttrycket gråsosse. Socialdemokratin har redan gott om vackra visioner och höga ideal. Vad som behövs är en kunskapsbaserad reformpolitik som tar siktet ett par mandatperioder framåt.

I Nationalencyklopedin står följande att läsa.

gråsosse, benämning myntad på 1960-talet på socialdemokrat, företrädesvis ur en äldre generation, med en pragmatisk och praktisk syn på politiken och med sinne för behovet av politiska kompromisser och successiva reformer inom det bestående samhällets ram.

Som jag tidigare berättat var det länge otänkbart för mig att rösta på Socialdemokraterna, än mindre gå med i partiet. Jag såg socialdemokrati som en urvattnad kompromiss mellan socialliberalism och demokratisk socialism. Därtill fanns ett arv av att, med historikern Yvonne Hirdmans ord, ”lägga livet till rätta”. Den sociala ingenjörskonsten såg jag som ett teknokratiskt hantverk för att centralstyra människors tillvaro. Göran Perssons betoning av förvaltarskap snarare än framåtsyftande reformer gjorde knappast det hela bättre. Men det finns alltid en risk för att kasta ut barnet med badvattnet.

En intellektuell kris – en kris för partiapparaten

Som Lena Sommestad framhöll med en artikel i Tvärdrag har socialdemokratins framgångar byggt ”på en stark allians mellan folkrörelsernas folk å den ena sidan och progressiva forskare och experter å den andra”. Ernst Wigforss, Alva och Gunnar Myrdal, Olof Palme var några av de intellektuella som lockades av den framtidstro och reformvilja som rörelsen drev på. Under rekordåren – men även dessförinnan, under 1920- och 1930-talet – utgjorde arbetarrörelsens starka bildningstradition tillsammans med den lockelse man övade på inte minst ledande samhällsforskare en god grund för de såväl banbrytande som genomtänkta reformer som gjort vårt land starkt och internationellt uppmärksammat.

Katrine Kielos är i dag ledarskribent på Aftonbladet.

Efter sextiotalet förändrades detta. Socialdemokratin förmådde inte tillvarata den nya generation av radikala samhällsreformatorer som försvann ut i bokstavsvänstern. Den nuvarande krisen är i mångt och mycket en intellektuell kris. Med ganska gamla rötter. Man kan säga att socialdemokratin inte längre samlar ”the best and the brightest”. Lyckligtvis är det en sanning med modifikation: Vi har en del skarpa hjärnor, som Marika Lindgren Åsbrink och Dany Kessel – personer ur en yngre generation än den som i dag sitter vid makten. Det finns visst fog för studentförbundets ordförande Magnus Nilssons övertygelse om att socialdemokratin har framtiden för sig. Men det krävs radikala förändringar i själva partiapparaten. Den måste vara en politisk maskin där kompetenta människor kan göra sitt jobb. En del i det är att begränsa den tid någon kan sitta på ett förtroendeuppdrag. En annan att förebygga skandaler av privatekonomisk karaktär.

En av de skarpa hjärnorna heter Katrine Kielos och är ledarskribent på Aftonbladet. För ett par år sedan var hon redaktör för antologin Den grå vågen (2009). I dess förord skriver hon bland annat följande.

I grund och botten är socialdemokrati en tro på politiken. På att stora ting kan åstadkommas med de grå verktygen om de används på ett rationellt sätt. Utredning, reform, utvärdering, att leta efter minsta gemensamma nämnaren för att bygga de långsiktiga koalitionerna. Allt det där kan låta trist, men det är i grund och botten ett uttryck för en ytterst radikal analys. Den att människan kan styra sitt öde och inte behöver överlämna det åt marknadskrafterna. Att människor har skyldigheter mot varandra liksom mot sig själva och att samhället med politiken som verktyg kan förändras så att det rymmer fler. Inte håller människor tillbaka.

I Storbritannien har Blue Labour lanserats. Och här hemma pågår en strid inom socialdemokratin mellan vad som tycks vara socialister respektive socialliberaler. Men socialdemokratin är varken urvattnad marxism eller en snällare liberalism. Den är i sina bästa stunder en pragmatisk och kunskapsbaserad politik för en mer jämlik fördelning av livsmöjligheter mellan samhällets medborgare. Under rekordåren var metoden en generell välfärd och en strukturreformism som kunde utnyttja, snarare än motverka, den marknadsdrivna strukturomvandlingen. Om vi behöver någon samlande paroll – som Blue Labour eller Tredje vägen – skulle fokus ligga på det gråa i socialdemokratin. Kanske De nya gråsossarna?

Rekommenderad läsning

• Demokratin behöver en vital socialdemokrati!
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Apropå S-budgeten
  publicerad på Vänsterekonomerna
• Därför har Ilmar Reepalu fel
  publicerad på En socialdemokrats mening
• Varför stiger inte priset på icke förnybara resurser?
  publicerad på Ekonomistas
• Livspusslet kräver en bredare politik
  publicerad på Lena Sommestad
• Mer om jakten på medelklassen
  publicerad på Storstad
• Om a-kassan och socialdemokratins ekonomiska trovärdighet
  publicerad på SJÖLANDER

Inkommande söktermer

• gråsosse
• dany kessel
• gråsossar
• intellektuella
• Kielos och socialdemokratin
• ledarskribent aftonbladet socialdemokrat

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Dany Kessel, De nya gråsossarna, gråsosse, Katrine Kielos, Lena Sommestad, Magnus Nilsson, Marika Lindgren Åsbrink, pragmatism, S-studenter, social ingenjörskonst, socialdemokrati, strukturreformism, Yvonne Hirdman

Sänkt krogmoms för 5,4 miljarder ska ge 3.500 nya jobb. Det är en av de stora satsningarna i regeringens höstbudget. Mer välbehövliga reformer sägs hållas tillbaka av det världsekonomiska läget. För Borg är kriser välkomna.

Andra har sagt det före mig: Det vilar någonting beklämmande över ordet reformutrymme. Anders Borgs finanspolitik bygger på att göra satsningar när tiderna är goda, och på att hålla i plånboken när konjunkturen pekar nedåt. Det är raka motsatsen till den keynesianska, kontracykliska finanspolitik som förespråkas av de flesta till vänster: investeringar ska göras för att stimulera ekonomin när det går dåligt, och i högkonjunktur sparar man på utgifterna för att kunna satsa när det är mer behövligt.

Rekordårens institutionella ramverk

Gunnar Sträng (S) och Anders Borg (M), två svenska finansministrar med vissa likheter.

Socialdemokratin förde under rekordåren, när Borgs förebild Gunnar Sträng var finansminister, inte någon keynesiansk finanspolitik. Snarare stod man för en tredje skola, mer lik den monetarism som Milton Friedman 1976 belönades med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för att ha utformat en teori kring. Strängs strama finanspolitik utgjorde – tillsammans med en solidarisk lönepolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik – en grundpelare i det institutionella ramverk som kommit att kallas Rehn-Meidner-modellen, efter LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner.¹ Modellens grundtanke är att utnyttja den av marknadskrafterna drivna strukturomvandlingen, med syfte att förstärka de tendenser som pekar i önskvärd riktning och dämpa dem vars följder är oönskade. Det är social ingenjörskonst av den högre skolan. Tack vare dess framgångar har svensk fackföreningsrörelse varit betydligt mer positivt inställd till globaliseringen, och mindre protektionistisk, än facket exempelvis i Frankrike eller USA.

LO-ekonomen Rudolf Meidner var en av arkitekterna bakom rekordårens ekonomiska politik.

Rehn-Meidner-modellen byggde främst på idén att påskynda strukturomvandlingen genom att löner sätts oberoende av företagets faktiska betalningsförmåga (den solidariska lönepolitiken) och att genom aktiv arbetsmarknadspolitik styra arbetskraften till effektiva företag.² Detta skyndade på urbaniseringen, och Centerpartiet fick starkt väljarstöd för sin kritik mot den socialdemokratiska regeringens så kallade ”flyttlasspolitik”. Samtidigt sprang tiden ifrån den svenska Rehn-Meidner-modellen på avgörande punkter: Den mogna processindustrin, som var modellens utgångspunkt, fick en allt mindre relativ betydelse inom näringslivet – humankapital blev en allt viktigare produktionsfaktor, och det var modellen inte konstruerad för att hantera. Det internationella kapitalets fria rörlighet i och med Bretton Woods-systemets fall gjorde att modellens princip om låga vinster i näringslivet blev omöjlig att tillämpa i ett land av Sveriges storlek. Devalveringen 1982, vars själva ändamål var en hög vinstnivå i näringslivet som skulle lyfta den svenska ekonomin, markerar socialdemokratins reträtt från Rehn-Meidner-modellen. När inflationsmålet så överordnades sysselsättningsmålet var det definitivt.

Vikten av reformplaner för medellång sikt

Min poäng är här inte att vi ska återupprätta Rehn-Meidner-modellen i alla dess beståndsdelar. Sedan mitten av nittiotalet har vi nya mönster i världsekonomin vilka den inte skulle ha fungerat på. Däremot är det av oerhörd vikt att vi låter oss inspireras av det som var modellens styrkor, nämligen det breda greppet på den ekonomiska politiken. Jag tror inte heller att socialdemokratins räddning är att återuppväcka Keynes, åtminstone inte i den uttolkning hans teorier oftast får. I lågkonjunktur är det bra att göra investeringar i den fysiska samhällsplaneringen – infrastruktur och bostäder – och det är två faktorer som enligt OECD håller nere inte minst Stockholmsregionens konkurrenskraft. Jag tycker att offentliga investeringsfonder skulle vara en bra idé – varför inte använda AP-fonderna på detta sätt? Det hålls utanför statsbudgeten och går utmärkt att kombinera med en permanent stram finanspolitik.

Lena Westerlund, LO:s chefsekonom 2008-2011.

Lena Westerlund, LO:s chefsekonom fram till i vintras, skriver i en mycket läsvärd rapport som ett inlägg i socialdemokratins eftervalsdebatt att vi nu behöver göra reformplaner för perioden 2015-2025.³ Politikens horisont har inskränkts till en mandatperiod, men det betyder inte att det inte också finns långsiktiga visioner. Vad som saknas är kopplingen däremellan – avståndet mellan visioner och utspel har blivit för stort att överbrygga. Med Ernst Wigforss formulering kan det uttryckas som att vi har ett behov av provisoriska utopier. Precis som Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs nya arbetarparti lägger Lena Westerlund, av naturliga skäl, fokus på sysselsättningen. Moderaterna måste utmanas på samma gren som den där man år 2006 vann över Göran Perssons socialdemokrater: den så kallade jobbpolitiken. Det var, som Katrine Kielos påpekat, Anders Borgs arbetsgrupper och inte Per Schlingmanns PR-trick som åstadkom framgångarna. Man övergav systemskiftesretoriken och fokuserade på att presentera sin lösning på den höga strukturella arbetslöshet som funnits med oss ända sedan nittiotalskrisen – och som ökat med varje ny kris. Borg tog sig an utmaningen. Visserligen på sitt sätt, men det är mer än vad som kan sägas om både Persson och Sahlin.

Har vi råd att arbeta?

Egentligen är det smickrande för en socialdemokrat: Inte bara omfamnar Moderaterna numera välfärdsstaten och den svenska modellen (även om modellen kanske inte är så socialdemokratisk längre), utan har också lärt sig strukturreformismens hemlighet. (En hemlighet Socialdemokraterna själva dessvärre tycks ha glömt.) Med det som är den moderata politikens kärna, nämligen jobbpolitiken – sänkta reservationslöner genom jobbskatteavdrag, fler vita jobb i städsektorn genom rutavdrag, etc. – har man troligen genererat kvantitativt fler jobbtillfällen än utan dessa åtgärder. Den sänkta krogmomsen ger nog fler vita jobb inom restaurangbranschen, även om det är en dyr åtgärd för det syftet. Försämrade trygghetssystem berövar människor ”vingarnas trygghet”, som Gösta Rehn kallade det, men skapar incitament för att söka vilka jobb som helst. Det så kallade Fas 3 sysselsätter fler människor än Volvo AB. Det är en cynisk politik, men dess resultat är fakta.

Karin Wanngård ställde till rabalder när hon inför sitt tillträde som oppositionsborgarråd i Stockholm pratade om "skitjobb".

Vad socialdemokratin istället måste rikta in sig på är vilka jobb samhällsekonomin behöver. Debatten om ”skitjobb” vittnar om att våra företrädare inte riktigt bottnar i analysen. Förra årets mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne har i sin forskning bland annat visat att det kan finnas en motsättning mellan kvantitet och kvalitet när det gäller utbudet av arbetstillfällen som politiken kan skapa. Regeringens jobbpolitik bygger på en förebild från USA, Work First, med risk att skapa en låglönesektor där man inte kan leva ett drägligt liv på sin lön. Det är inte den typen av arbetstillfällen som främst behövs i en högproduktiv kunskapsekonomi. Det kan tyckas magstarkt att säga att lågkvalificerade jobb inte är önskvärda, men det var icke desto mindre arbetarrörelsens hållning under rekordåren. Varför nöja sig med mindre än det bästa?

Det måste erkännas att politikens möjligheter att skapa jobb är begränsade, men de insatser som ska prioriteras måste riktas in på investeringar i humankapital. För det första genom bättre system för validering av anställdas kompetens – för att stödja ett livslångt lärande inom arbetslivets ram, samt för att åtgärda det faktum att omkring en tredjedel av de anställda i Sverige är överkvalificerade för de arbetsuppgifter de har. Mer flexibla arbetsorganisationer kan tillvarata detta och på så vis få in arbetslösa på de anställningar som nu innehas av överkvalificerad arbetskraft.⁴ För det andra genom ett nytt grepp om det formella utbildningssystemet. Vi måste lämna diskussionen om att avskaffa betyg, för att istället rikta in oss på betygsinflationen och segregationen. En del av orsakerna till dessa är det fria skolvalet och friskolereformen, inte främst Jan Björklunds skolpolitik. Det är nödvändigt att finna former för att återinföra statens huvudmannaskap för skolan. Med en åldrande befolkning kommer kommunerna ha ökade kostnader för omsorgen, vilket troligen resulterar i att resurserna till skolan blir än sämre. Vi har redan nu i praktiken ett parallellskolesystem likt det som avskaffades 1962, med en folkskola för fattiga barn och ett läroverk för det bildade klasserna. Det duger inte för en kunskapsekonomi.

Skattereform, budgetramar och penningpolitik

Lena Westerlund för i sin rapport också fram synpunkten att det behövs en ny övergripande skattereform. För tjugo år sedan, 1991, genomfördes vad som kallades ”århundradets skattereform”. Man rensade upp i en härva av specialregler och undantag vilka skapat snedvridna drivkrafter och en lukrativ bransch av skatteplanering, och skapade ett skattesystem som var relativt enkelt och överskådligt. Sedan dess har det åter krånglats till – av socialdemokratiska regeringar såväl som den nuvarande borgerliga. Jobbskatteavdragen och avdragen för hushållsnära tjänster, rut, är bara de senaste exemplen. Vi har också problemen med en mervärdes- eller omsättningsskatt (moms) på generellt 25 procent, men där vissa typer av konsumtion eller branscher har en moms på 12 procent eller 6 procent. Som den socialdemokratiska kriskommissionen konstaterat är inte skattenivån avgörande för ett lands konkurrenskraft, men systemets utformning och balansen mellan hur olika saker beskattas har viss betydelse. Den politiska debatten är inte konstruktiv när den fokuserar så mycket på enskilda skattesatser. Det är hög tid för en översyn av det lapptäcke med hål och sprickande sömmar som skattesystemet blivit. Skattepolitiken måste vara en del i ett helhetsgrepp på politiken, där olika områden – välfärd, näring, arbetsmarknad, utbildning, klimat, etc. – relaterar till varandra.

Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet.

Hanteringen av krisen på nittiotalet skapade dagens budgetregler med utgiftstak och överskottsmål. Framför allt det senare är omdiskuterat, och har ifrågasatts både från vänster och från höger. Ordning och reda i finanserna är en förutsättning för god ekonomisk politik, men det kan åstadkommas också på andra sätt. De nuvarande budgetreglerna kan inte vara huggna i sten. Ungefär år 2015 bör överskottsmålet ersättas av ett balansmål. Till penningpolitikens område hör Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Det bör höjas till 3 eller 4 procent, som Lars Calmfors förordar, och dessutom kompletteras med ett sysselsättningsmål. Nuvarande regelverk förhindrar inte skattesänkningar, men de gör det svårare för en politik inriktad på investeringar i samhällsekonomin och humankapitalet.

Tyvärr har jag inte särskilt stort förtroende för Miljöpartiet, mitt tidigare parti, vad gäller den ekonomiska politiken. Jag hoppades in i det sista, för det finns kloka personer bland de gröna. Dessvärre tycks inte den nya ekonomisk-politiska talespersonen – en man som på sin kammare drömmer om platt skatt på inkomster och tror att högre miljöskatter kan väga upp för den förlorade progressiviteten – räknas till dem. Grön skatteväxling kunde utgöra ett inslag i det jag efterlyser. Men grundidén bygger knappast på någon sänkt krogmoms, utan tvärtom att en generell momshöjning – skatt på konsumtion – sätter in som en andra växel när miljöskatterna blivit så framgångsrika som incitament mot miljöskadlig verksamhet att de inte längre ger tillräckliga intäkter för en skattefinansierad välfärd. Om man vill sluta missgynna krogbesök i förhållande till konsumtion av mat från dagligvaruhandeln är det bättre att återställa den enhetliga momsnivån. Sårbara låginkomstgrupper kan kompenseras för den höjda momsen på mat genom generellt höjt barnbidrag.

Vi bör också återinföra fastighetsskatten, men förenkla den. Det är en lättadministrerad skatt med stabil bas och få snedvridande effekter, som dessutom verkar nedkylande på fastighetsmarknaden. Dagens kommunala fastighetsavgift ersätts med en statlig skatt på 1 procent för fastigheter med taxerat värde över 4,5 miljoner, utan undantag för bostadsrätter men med möjlighet till uppskov på reavinstskatten för att undvika inlåsningseffekter. Istället för en förmögenhetsskatt för att finansiera sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare bör fastighetsskatten göras progressiv. Marginaleffekter i inkomstskatten behöver åtgärdas, men snarare än Per Bolunds och Annie Lööfs dröm om platt skatt kan det åstadkommas genom att gränsen sänks för när man börjar betala statlig skatt – samtidigt som procentsatsen för denna skatt också sänks. Men nu börjar vi förlora oss i detaljer.

Rekommenderad läsning

• SNS bekymmersamma syn på forskningens frihet
  publicerad på Ulf Bjereld
• Regeringen satsar på after-work och latte
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Några länge förtryckta skoltankar
  publicerad på Kuniri
• Att regera utifrån folkviljan eller att obstruera mot den?
  publicerad på LO Bloggen

Inkommande söktermer

• ansats
• rudolf meidner
• 4 mål rehn meidner modellen
• devalveringen 1982 protektionistisk
• gösta esping andersen
• reformister genomslag
• strama finanspolitik

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Borg, AP-fonderna, Centerpartiet, fas 3, finanspolitik, Gösta Rehn, Gunnar Sträng, infrastruktur, keynesianism, Lena Westerlund, Miljöpartiet, överskottsmål, penningpolitik, Rehn-Meidner-modellen, Rudolf Meidner, skattereform, strukturreformism

Noter

1. Modellen har sin upprinnelse i en rapport till LO-kongressen 1951, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, där bland andra Meidner och Rehn deltog i utredningsarbetet bakom betänkandet. Det socialdemokratiska partiet var till en början skeptiskt, ända upp till Tage Erlander, och modellen fick genomslag först när Gunnar Sträng, en tidig anhängare, 1955 blev finansminister.
2. I boken Den kapitalistiska välfärdsstaten: Om den svenska modellens historia och framtid (Ratio, 2007) framhåller Andreas Bergh detta som en av de viktigare beståndsdelarna i den svenska modellen. Detta tillsammans med 1) Blandekonomin – Sveriges speciella blandning av kapitalism och planhushållning, 2) Korporatismen och folkrörelserna – Sveriges praxis att låta exempelvis arbetsmarknadsorganisationer avtala om sådant som många andra länder hanterar genom lagstiftning, exempelvis minimilöner och anställningsvillkor, samt 3) Den generella välfärdspolitiken – idén att utforma de stora välfärdsprogrammen så att även den breda medelklassen omfattas av dem.
3. Lena Westerlund, Vad vill Socialdemokraterna att svensk ekonomi präglas av år 2025?, Landsorganisationen i Sverige 2011, finns att läsa som pdf.
4. Anders Nilsson och Örjan Nyström skriver om detta i en rapport för en nystartad tankesmedja – Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Rapporten heter Ny strategi för jämlikhet och finns att läsa som slideshare. Anders Nilsson och Örjan Nyström har tidigare tillsammans skrivit bland annat Den sociala demokratins andra århundrade? Pusselbitar till en ny reformistisk strategi, Atlas 2005, Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden, Premiss 2008, samt Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder, Arbetarrörelsens tankesmedja 2011.

De gröna, med rötter i sextiotalets kritik mot industrisamhällets baksidor, har åter öppnat för spekulationer om samarbete med regeringen. Jag är skeptisk – men inte främst för att jag står till vänster om politikens nuvarande mittfåra.

Mitt förra parti, Miljöpartiet, gör alltjämt anspråk på att vara den tredje kraften i svensk politik. Gustav Fridolin skrev, innan han valdes till språkrör, att de gröna ska inta mittfåran. Det påminde lite om Tony Blair – men kanske än mer om dennes tyske motsvarighet, Gerhard Schröder, som i mitten av nittiotalet pekade ut sitt socialdemokratiska parti SPD som ”den nya mitten” (Die Neue Mitte). Inte långt därefter skrev Mikaela Valtersson, när hon avgick som MP:s ekonomisk-politiska talesperson och lämnade riksdagen i besvikelse över att inte bli vald till språkrör, att ett parti kritiskt till blockpolitiken måste vara berett att samarbeta med såväl Moderaterna som Socialdemokraterna. Snarare än att peka ut en riktning för ett självständigt och oberoende parti befäster hon därmed blockpolitikens legitimitet.

Gustav Fridolin vill etablera sitt parti i politikens mitt.

Det rödgröna samarbetet mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet misslyckades som bekant i sin ambition att bilda regering efter senaste riksdagsval. Främst för att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan Första världskriget, men också för att även Vänsterpartiet fortsatte sin nedgång sedan rekordvalet 1998 (med Gudrun Schyman som partiledare). Miljöpartiet gick däremot fram, om än inte så starkt som man själva hoppats och de flesta bedömare trott. Det rödgröna samarbetet är iskallt och det är inte konstigt att särskilt MP vill maximera sitt inflytande på annat sätt.

Det är inte omöjligt att MP kan bli lika framgångsrikt som stödparti till en alliansregering som man var under Göran Perssons regering. Fast det rimmar illa med det man sade inför valet 2006 om att inte acceptera att vara något stödparti längre. Och diskussioner om vilket av de båda större partierna man är beredd att bilda regering med är knappast värdigt någon som gör anspråk på att vara en tredje kraft i svensk politik. Som Schröders efterträdare Sigmar Gabriel sagt är den politiska mitten inte en plats som partier måste förhålla sig till för att maximera sitt väljarstöd. Mitten är en position man erövrar genom att etablera sina värderingar, sina problemformuleringar och sina lösningar i samhällets mitt. Sedan är det upp till de andra partierna att förhålla sig till detta.

Miljöpartiet är i dag det tredje största partiet i Sveriges riksdag. Även om avståndet fortfarande är ganska stort till Moderaterna och Socialdemokraterna. Förutsättningarna finns för att också bli den tredje kraften i svensk politik. Men då krävs det mindre sneglande på vilka man kan samarbeta med, och mer fokus på att utveckla och förmedla sina problemformuleringar och lösningar. Jag ska inte hymla med att jag hoppas att vi år 2014 får en regering av socialdemokrater och miljöpartister, och det utesluter inte enskilda uppgörelser med regeringen under den här mandatperioden, men det förutsätter att MP inte förlorar sig i det taktiska spelet eller knyter sig för nära Reinfeldt och Borg.

Inkommande söktermer

• bengt westerberg john rawls
• gustaf fridolin miljöpartiet mitten
• miljöpartiet i svensk politk
• tredje kraften politik

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om blockpolitik, Gerhard Schröder, Göran Persson, Gudrun Schyman, Gustav Fridolin, Mikaela Valtersson, Miljöpartiet, rödgröna, Sigmar Gabriel, Tony Blair

Med jämna mellanrum börjar jag ifrågasätta om den här bloggen har något existensberättigande. Det hjälper mig att få ordning på prioriteringarna. Ett litet försvarstal för varför jag blev socialdemokrat kan tjäna som utgångspunkt.

Jag har nog alltid varit en vänstermänniska, även om jag inte alltid använt den etiketten och även om jag ibland tvekat kring vikten av att utgå från en höger/vänsterskala. Men jag har fram tills relativt nyligen aldrig uppfattat mig som socialdemokrat. Skälen till det är flera. Delvis handlar det givetvis om socialdemokratins baksidor eller tillkortakommanden: demokrati kontra expertstyre, värdet av människors fria rörlighet, integritetsfrågor, den ekologiska dimensionen, etc. Det här är några av de utmaningar som jag anser att socialdemokratin måste ta sig an.

Ett mer avgörande, principiellt, hinder har varit att jag inte kunnat se socialdemokrati som något eget – det har för mig snarare utgjort en flytande punkt på skalan mellan en salongsfähig socialliberalism och en mer radikal socialism. Det är ett ganska vanligt misstag, kanske framför allt bland människor till vänster.

Innan vi går in på vad som talar för att vara socialdemokrat, vill jag ta en kort omväg för att redogöra för min politiska resa. Det är just via omvägar som denna resa fört mig till socialdemokratin.

Från frihetlig socialism via vänsterliberalism…

Tidigt uppfattade jag mig som någon form av frihetlig socialist, med starka sympatier för anarkister som Proudhon och Kropotkin (och en tids medlemskap i fackföreningen SAC), och med en fot i traditionen av civil olydnad med rötter hos Thoreau och Gandhi. Makt ska i största möjliga mån byggas underifrån, genom kooperation och federerade rådsförsamlingar, och ingen makt är möjlig utan erkännande från den som makten utövas över. Via Arne Næss har det fört mig in på ekosofin och den gröna ideologin. Det har också yttrat sig i ett patos mot olika förtryckande eller begränsande normer och strukturer, vare sig det handlar om klass, kön, etnicitet, sexualitet eller funktionshinder. Tänkare som Fanon, Foucault och Butler har tilltalat mig.

Med tiden som jag blivit allt mer pragmatisk har jag snarare kommit att betrakta mig som någon form av vänsterliberal. Detta ska inte förväxlas med socialliberalism – fri ekonomi med socialt ansvar, som Bertil Ohlin sade. Det finns en stark skepsis mot framstegstanken, att utvecklingen går mot universell konvergens av moraliska värden. Vi bör sträva mot en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva. Staten ska säkerställa jämlik tillgång till sociala nyttigheter och ekonomisk grundtrygghet, men den ska inte lägga sig i hur medborgarna väljer att leva sina liv. Perfekta marknader är en skrivbordskonstruktion, och storföretag kan lika väl som stater skapa antimarknad. Rörelsefrihet, såväl i rummet som i tanken, är mer intressant än äganderätt. Livaktiga offentligheter är bättre problemlösare än slutna sällskap av experter.

Frihet som reella möjligheter

Sett i backspegeln finns det en röd tråd i min politiska resa (en resa som med största sannolikhet inte är över). Den bärande värderingen har varit människans frihet – låt vara ”ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan”, för att låna en formulering av Isobel Hadley-Kamptz. För mig är frihet ett meningslöst begrepp om det inte handlar om reella möjligheter, och jag har aldrig varit särskilt tilltalad av en definition av frihet som blott frånvaron av yttre tvång eller av en egendomsliberalism i John Lockes efterföljd.

Amartya Sen fick 1998 Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Det bästa frihetsbegrepp som jag hittills stött på har jag hittat hos ekonomen Amartya Sen, ett begrepp som han utarbetat tillsammans med filosofen Martha Nussbaum. De sätter fokus på förmågor eller möjligheter (”capabilities”). Statens roll är enligt det här synsättet inte att vare sig se till att människor har en viss mängd ekonomiska resurser, eller att se till att människor agerar på vissa sätt, utan att bry sig om vad människor kan göra. Först och främst måste människor ha förmåga att skaffa sig tak över huvudet, skaffa sig mat för dagen, etc. Utöver detta, att försäkra sig om att alla medborgare över huvud taget har förmåga att nå över tröskeln för vad som kan betraktas som ett värdigt mänskligt liv, ska politiken försöka se till att människor kan skaffa sig de förmågor som är nödvändiga för ett gott mänskligt liv. Det handlar om utbildning, ekonomisk försörjning, kulturell förkovran, etc.

En politik som med utgång från dessa principer tar vara på alla medborgares möjligheter, och gör det utan sortering på social bakgrund, är en politik som gör hela samhället bättre. Det är inget som säger att en läkares barn blir en bättre läkare, eller att en snickares barn blir en bättre snickare, bara för att det är statistiskt vanligare att barn följer i sina föräldrars fotspår än att de väljer yrkesbana utifrån egen personlig fallenhet. Oberoende forskare liksom studier av OECD vittnar om att den socialdemokratiska välfärdsmodellen har varit den mest framgångsrika när det gäller att sträva mot detta mål. Detta är en modell där transfereringar och välfärdstjänster riktas generellt mot individuella medborgare, och som inte bygger på särskilda insatser för de mest behövande. Det är en modell som bäst maximerar nivån av social tillit i ett samhälle, såväl som varje medborgares möjligheter i livet.

Den generella välfärdens företräden

Socialdemokrati är till sin kärna pragmatism. Inte som förmåga till kompromisser med motståndare, som det kommit att betyda, utan som inställningen att det är utifrån kunskap om vad som fungerar vi kan komma närmare våra mål. En reform har sitt värde endast i sina konkreta konsekvenser. Det var när den fulla vidden av detta slog mig som jag kom fram till att jag är socialdemokrat.

Men med det sagt har vi bara kommit en liten bit på vägen. För det räcker inte med enbart en kärna – vi behöver också hitta några principer för ”vad som fungerar”. Ett socialt trygghetssystem som är så utformat dels att höginkomsttagare får ut så mycket av det att de väljer att stanna kvar (a-kassan) eller finansiera det med skattemedel (sjukförsäkringen), dels att låginkomsttagare får en grundtrygghet och inte förpassas till stigmatiserande och inlåsande socialbidrag, det är bättre än privata lösningar för somliga och fattighjälp för andra. Ett utbildningssystem för barn från studievana familjer såväl som barn till föräldrar som med nöd och näppe gått ur grundskolan, det är bättre än ett där föräldrar som har tid och resurser väljer den bästa skolan för sina barn och där de barn vars föräldrar nätt och jämnt får ihop tillvaron får nöja sig med den skola där kompisarna går.

Välfärdssystem som istället baseras på marknadslösningar för den som har resurser, och understöd för den som inte har det, fungerar mycket sämre. När USA:s president Lyndon Johnson på sextiotalet försökte bekämpa fattigdomen, genom sitt War on Poverty, var det till stor del fruktlöst. Insatserna baserades – som det svenska försörjningsstödet (socialbidraget) – på individuell inkomstprövning, istället för att vara generellt utformade som de svenska välfärdssystemen. Det skulle göra insatserna mer effektiva, eftersom de riktade sig endast till de behövande, och därför också kosta mindre. Men Johnsons program fick aldrig den breda legitimitet som det behövde – till skillnad från den svenska välfärdspolitiken. Fattighjälpsmodellen är dessutom stigmatiserande och har inlåsningseffekter som gör att den som en gång fått hjälp får svårt att komma tillbaka.

Sedan 1981 har sociologen Stefan Svallfors vid sex tillfällen undersökt befolkningens inställning till välfärdspolitiken. Siffrorna för 2010 visar att stödet för en skattefinansierad välfärdsmodell, enligt socialdemokratiskt snitt, snarast har förstärkts sedan den förra undersökningen 2002. Detta gäller också för medelklassen. En av socialdemokratins viktigaste utmaningar är att återupprätta den generella välfärdsmodellen, och att rusta medborgarna för att möta utmaningarna i dagens arbetsmarknad. Sverige är ett bra land att leva i, men vi har fortfarande en bit kvar till målet att ta vara på alla medborgares möjligheter utan sortering på social bakgrund.

Rekommenderad läsning

• Högern och vetenskapen
  publicerad på Storstad
• Applåderna avslöjar rasismen
  publicerad på Stardusts blogg
• Gentrifiering - utbud och efterfrågan
  publicerad på gbg.yimby.se
• Det där om Björn Söder och anständighet
  publicerad på louisep.net | frihetspropaganda 3.0
• Om att ompröva självbilder
  publicerad på LO Bloggen
• Fredrik Reinfeldt som Den osynlige mannen?
  publicerad på Ulf Bjereld
• Grekisk hjärngympa
  publicerad på Tidskriften Libertas
• BREAKING: Incitament fungerar
  publicerad på Storstad
• Det är något anarkistiskt över Piratrörelsen
  publicerad på wester.me
• Recension: Ingen kommer undan Palme
  publicerad på Storstad
• Åkesson citerar Nalle Puh och vill återvinna folkhemmet
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Håkan Juholt landade i Almedalen – med höga ambitioner
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Det handlar inte om att säga ordet välfärd flest gånger
  publicerad på SJÖLANDER
• Så långt näsan räcker
  publicerad på Astrosmurfen bloggar...
• Därför är Svenskt Näringslivs klavertramp så allvarligt!
  publicerad på Liberaldemokraterna
• Har välfärdsstaten krympt?
  publicerad på Hot tuna
• Svenskt Näringsliv; vilken framtid vill ni se?
  publicerad på kreativitet i kompott
• Svenskt Näringsliv tar fel väg till ett delvis lovvärt resultat
  publicerad på I hell-mans värld
• Reinfeldt och Borg offrade Husmark Pehrsson i ett cyniskt spel…
  publicerad på LO Bloggen
• Vem behöver Facebookdödaren Google+?
  publicerad på JMW Kommunikation

Inkommande söktermer

• marcus widengren
• varför socialdemokrat
• socialdemokratarna enkät
• varför är jag socialdemokrat
• amartya sen
• därför är jag socialdemokrat
• jag är socialdemokrat
• sacial demokrat
• socialdemokrat?

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Amartya Sen, anarkism, Arne Naess, civil olydnad, Gandhi, Isobel Hadley-Kamptz, pragmatism, social rörlighet, socialdemokrati, Stefan Svallfors, välfärd, vänsterliberalism