Resten av förordet till En liten bok om slem finner du här. Hela förordet kan, om du vill skriva ut och läsa det i sin helhet, laddas ned som pdf.

De sammankopplade sinnenas kraft

"En liten bok om slem" av Karl Palmås.

Tillblivelsen av den här boken är på flera sätt en illustration av några av dess poänger. Den iakttagelsen har redan gjorts av Stefan Molnar på Sociologisuget. Bloggosfären har kallats en ”särskrivande specialklass” (ledarskribenten Lisa Bjurwald på DN) och en ”kloak” (statsvetaren Bo Rothstein i GP Kultur), men den kan också ses som en samling offentligheter – notera pluralformen, för det rör sig här inte om något homogent fenomen – i deweysk mening. Stefan Molnar identifierar en ”typ av samhällsvetenskapligt fokuserade bloggar, som det finns många av idag, inom vilka en intensiv, forskningsorienterad diskussion förs mellan forskare och icke-forskare”. Förutom Kalles blogg och min egen nämns Christopher Kullenbergs, Johan Karlssons, Heiti Ernits respektive Johannes Åsbergs blogg. Detta bloggkluster lyfter han fram som exempel på den föregivet nya form för kunskapsproduktion som Michael Gibbons och några andra började kalla ”Mode 2″.¹

Mode 2 kännetecknas istället av tvärvetenskaplig forskning, en sammanblandning av grund- och tillämpad forskning och en vilja att lyssna till och ta i beaktande vad som sägs utanför universitetets väggar. Slutligen, vilket är av intresse för detta blogginlägg, kännetecknas Mode 2 av att mer och mer forskning bedrivs av institutioner som befinner sig utanför universitetets väggar eller befinner sig mellan samhällets olika sektorer, som tankesmedjor, centers of excellence, tvärsektoriella forskningsprojekt, patientgrupper, offentliga och privata forskningsinstitut osv.

Som Stefan Molnar skriver kan En liten bok om slem ses som ett utfall av den här processen. Bokens innehåll kan spåras till ett antal inlägg på Kalles blogg, vilka diskuterats av bloggens besökare – Kalles ”distribuerade hjärna”, som han själv säger – och diskussionerna har förbättrat resonemanget. Inläggen har samlats ihop till ett första manusutkast, vilket genomgått åter en remissrunda i den distribuerade hjärnan. Resultatet – om man nu kan tala om ett sådant, för diskussionerna kommer att fortsätta – finns nu i pappersform som En liten bok om slem.

Avslutningsvis bara några ord om den distribuerade hjärnan. Isobel Hadley-Kamptz skriver i Arena nr 1/2010 om hur medieteknologier förändrar vår syn på subjektivitet – omformar de mentala ekologierna, om man så vill. På samma sätt som skrivkonsten lät oss outsourca vårt medvetande, och triggade den enorma ackumulation av vetande som väl kan sägas vara det som skiljer människan från övriga djurarter – sjuttio procent av våra gener är gemensamma med de i en skiva bröd – har internet förändrat vårt sätt att tänka, resonera och producera kunskap.²

Den kognitiva kollektivism som finns immanent i vår hjärna har blivit verklighet via TCP/IP. I de omedelbara och oändliga feedback-loopar som triggar våra hjärnor i diskussioner i irc-kanaler, på bloggar, twitter eller i det direkt kollektiva skapandet i exempelvis etherpads, omformas medvetandet från upplevd avskildhet till upplevd gemenskap. Det är inte alltid okomplicerat. Triggersystemen är extremt kraftfulla och den intellektuella slembildningen är mer beroendeframkallande än mycket annan mänsklig samvaro. Upplevelsen av att faktiskt inte veta var ens egen hjärna slutar och andras börjar, tillsammans med den än mer euforiska insikten om överlägsenheten i det kollektiva medvetandet ger kickar som är hårdare än aldrig så starka förälskelsehormoner. Att finnas i detta gör mig smartare, att dela hjärna med dem gör den, oss, bättre.

Dessa insikter utmanar den västerländska tron på odelbara, avskilda individer. Diskussionen om vart detta kan leda oss har bara börjat. En liten bok om slem kan ses som ett steg på vägen.

Uppdatering den 1 mars

Nu kan En liten bok om slem beställas från Federas webbplats. (Se widgeten i högerspalt som heter ”beställ”. Klicka vidare där.)

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om bloggosfären, Federa, Gabriel Tarde, Gilles Deleuze, Isobel Hadley-Kamptz, Karl Palmås, kunskapsproduktion, Manuel de Landa, medieteknologi, mentalekologi, Mode 2, neomaterialism, ontologi

Noter

1. Gibbons et al., The new production of knowledge: the dynamics of science and research in contemporary societies, Sage 1994.
2. Isobel Hadley-Kamptz, ”Outsourcad människa”, Arena nr 1/2010, s 32-34. Påståendet om generna i en skiva bröd kommer från Cecilia Åsberg, ”Vi har aldrig varit människor”, s 35-37 i samma publikation. Också Kalle har en artikel med på temat, ”Försvarsministerns nya filosofi”, s 28-31, som även finns att läsa på Eurozines webb.

Den här gången refereras inlägg som jag själv egentligen tycker är mer spännande än de som togs upp i förra delen. Det känns som att där finns filosofiska dimensioner som inte är fullt utforskade ännu, och det är inte ett för stort avslöjande om jag säger att dessa teman kommer fortsätta prägla den här bloggen under det kommande året. Men det är inte omöjligt, snarare troligt, att det också kommer dyka upp helt nya teman och frågeställningar.

Det öppna samhället och dess fiender

Mot slutet av 2007 blev jag gästredaktör för en artikelserie i Fria Tidningar om övervakning. Detta inom ramen för Argument – en avdelning för lite längre, fördjupande artiklar inom ett visst tema. Spåret fortsatte under våren när det var dags för riksdagen att besluta om den så kallade FRA-lagen. Jag ansåg bland annat att lagar av det här slaget – med USA Patriot Act efter den 11 september 2001 som det mest kända exemplet – är ytterligt kontraproduktiva som skydd för det öppna samhället. Jag tog också upp att bara för att Försvarets Radioanstalt, FRA, sedan mer än trettio år brutit mot såväl svensk lag som Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, så blir inte två fel ett rätt genom en ändring av svensk lag. Jag höll med när Johan Ingerö påpekade att det är riksdagsledamöternas förbannade skyldighet – enligt grundlagen – att ”jävlas med regeringen” om ett lagförslag går emot deras övertygelser. Och så lyfte jag några mer filosofiska aspekter – t ex i frågan om politiska subjekt – av det allt mer utbyggda kontrollsamhället (det i ett inlägg som känns rätt ofärdigt, och som jag skulle vilja återkomma till vid tillfälle).

Rosa Luxemburgs porträtt på ett bevarat stycke av Berlinmuren vid Potsdamer Platz, tillsammans med texten "Ich bin eine terroristin" ('Jag är en terrorist').

I dessa frågor imponerade Vänsterpartiet under 2008. Tillsammans med MP-ledamöter var dess representanter de skarpaste kritikerna av FRA-lagen, och så krävde man folkomröstning om EU:s Lissabonfördrag. Kärnfrågan var: ”Ska Sverige påverka unionens inriktning eller passivt ta emot diktaten från EU:s institutioner?” I en intervju på en miljöpartistisk kampanjblogg argumenterade jag för att partiet skulle slopa sitt krav på svenskt utträde ur EU.  I en krönika för Fria Tidningen om Lissabonfördraget – eller snarare om processen kring fördraget – tog jag upp John Dewey och teorin om svärmintelligens. Och apropå folkomröstningar diskuterade jag Schweiz – dess demokratimodell såväl som den framväxande populismen, samt en debatt om landets funktion som skatteparadis.

Lite kul, med tanke på de senaste årens neomaterialistiska hajp av Gilles Deleuze, Félix Guattari och deras valfränder, var ett par citat jag hittade av de båda socialistiska tänkarna Rosa Luxemburg och Emma Goldman – på ämnet statsapparaten. På liknande tema var också några kommentarer jag lämnat på andra bloggar och samlat ihop till ett inlägg. 1900-talet såg tillräckligt många försök att genomföra utopier, men i vår postutopianska (eller postpolitiska) tid tycks vi ha glömt hur man drömmer. Vi behöver mer av utopiska energier.

Du gröna nya värld

Fram till 2008 hade jag inte skrivit särskilt mycket om miljöpolitik. Det har jag kanske inte sedan dess heller, men bloggen har fått en tydligare inriktning mot grön ideologi. Särskilt mer filosofiska aspekter av det gröna. I två inlägg – vilka från början varit ett enda som hade blivit alldeles för långt – diskuterade jag dels hur ekofilosofers kritik av tudelningen Natur/Kultur bär med sig och kanske rentav förstärker denna dikotomi, dels hur problematisk föreställningen om ”det naturliga” (t ex i debatten om GMO) kan vara. Nina Björks närmast ekofeministiska kritik av individualismen jämförde jag med den syn på jaget som är central för buddhistisk filosofi. Jag tog också upp det ”ideologiska felslut” som kan få en vänsterinriktad sociolog att stödja högerkristna i deras kamp mot Darwin. Och så försökte jag konfrontera humanismen med just evolutionsbiologi.

Under 2009 fortsatte det här spåret med fler inlägg. Jag påbörjade en serie som kom att få fem delar – varav två på en nystartad blogg vid sidan av – innan jag gav upp den idén och bestämde mig för att låta bloggen som helhet präglas mer av detta tema. Jag behandlade Moderaternas omsvängning, det problematiska i att se Sverige som ett föredöme, hur miljön blev en fråga i den allmänna opinionen, vilka det är som röstar på Miljöpartiet och huruvida det finns något sådant som en grön ideologi. Och så skrev jag förord till En liten bok om slem av Karl Palmås.

Stadsutveckling och urbanekologi

Ännu ett ämne som jag knappt berört före 2008, och som till vissa delar står ganska nära det ovanstående. För Fria Tidningar hade jag tidigare skrivit ett par texter – en om förtätning och ett om segregation – som nu återpublicerades på stadsutvecklingsnätverket YimbyGBG:s webbplats. Lite senare var jag återigen gästredaktör för en Argumentserie i Fria Tidningar – den här gången med tema staden. (Av detta blev det också en krönika för YimbyGBG.)

En dödsskjutning på orten där jag växte upp, Grums, fick mig att kolla upp lite statistik. Och det såg mörkt ut. Även Munkfors, en annan ort i Värmland, ligger ganska illa till. Jag diskuterade den ledande politikerns sätt att förhålla sig till statistiken (men ångrar rubriksättningen, ett plumpt försök att vara lite fyndig som gränsar till personangrepp).

Under 2009 tjatades det en hel del om ”urbanekologi” – att man kan se städer, dessa mänskliga habitat, som ekologier sammansatta av fysiska, socioekonomiska och mentala processer. Jag återgav, och kommenterade, en diskussion mellan Heiti Ernits och Johannes Åsberg, tog upp frågan om stadsdelen Gårda i Göteborg, både en och två gånger, samt skrev en hyllning till Jane Jacobs där jag även refererade en debattartikel signerad Heiti Ernits och Karl Palmås.

Landshövdingekvarter från 1920-talet i stadsdelen Gårda, Göteborg - billiga hyresrätter och lokaler i gatuplan. En illustration till Jane Jacobs devis att nya idéer trivs i gamla hus, men planer finns på rivning. Foto: YimbyGBG.

Blandad kompott

Under de båda åren blev det även en del blogginlägg som är svåra att få in under de rubriker jag sorterat de övriga under, men som kan vara värda att nämna ändå. Till dessa hör diskussionen inom Miljöpartiet om medborgarlön eller basinkomst kontra mer traditionella trygghetssystem, 1968 och perspektiv på samhällsutvecklingen sedan dess, begreppet hegemoni som det lanserats av Antonio Gramsci, det så kallade utanförskapet och den fackliga organiseringen av papperslösa, samt en förteckning över de krönikor och inledare jag skrev för mediekooperativet Fria Tidningar (Göteborgs Fria Tidning, Stockholms Fria Tidning och Fria Tidningen) innan jag slutade med det. Jag hann med att besöka både New York och Budapest under 2008. Och så skrev jag förord till Johan Lönnroths bok Den tredje vänstern (på våren 2009).

Avsiktsförklaring för 2010

Inspirerad av Christopher Kullenberg på bloggen Intensifier vill jag avsluta med några tankar kring vad som känns mindre relevant att blogga om under 2010 – och vilka teman jag är mer sugen på att ta upp. Vi tar utelistan först:

• Bloggutmaningar, nätbaserade tester och dylikt. Egentligen har det inte förekommit här på bloggen i någon större utsträckning sedan 2006, så det är nog helt riskfritt att ta med den här punkten. Men bara för den händelse att jag skulle bli frestad…

• Dagsaktuella utspel, forskningsrön, boksläpp och incidenter. Lite svårare att efterleva, och betydligt mer problematisk än föregående punkt. Kommentarer till aktualiteter är ett effektivt sätt att höja besöksstatistiken, men å andra sidan är det kortsiktigt och – om det ska vara läsvärt – tidsödande. Problematiskt för att detta nog är en av poängerna med bloggar, men jag hoppas min blogg kan vara intressant ändå.

• Reaktiva, icke konstruktiva utbrott av mer eller mindre politiskt slag. När det förekommit har det rört sig om ilska över borgerlig politik – särskilt konservativ sådan – eller över avarter (eller snarare: klyschor) inom vänstern som jag inte gillat. Ibland kan det ha varit sådant i Miljöpartiet som jag ogillat. Mina reaktioner har inte tillfört så mycket, varför jag vill avhålla mig från sådant i framtiden. Ska försöka vara mer konstruktiv.

Med dessa punkter avklarade kan vi gå över till det roliga: Vad kommer ni få se mer av här på bloggen? (Skriv gärna i kommentarsfältet vad ni tycker om punkterna, och om det finns något annat ni skulle vilja se mer av.) Alltså – här kommer innelistan:

• Den gröna rörelsens historia och idéer. Miljöpolitik, grön ideologi och ekosofi började ta mer plats här på bloggen under 2009 – och så kommer det fortsätta. Gamla rävar som Arne Næss, Ilya Prigogine, Baruch Spinoza, Henry David Thoreau, Vladimir Vernadskij och Georg Henrik von Wright kommer namedroppas – men influenser även från andra, kanske mer oväntade, håll kommer att introduceras. Lite partipolitik kan det bli, men inte mycket.

• Den posthumanistiska utmaningen. Posthumanism och neomaterialism är spännande tankeströmningar som utmanar vårt sätt att se på den politiska ontologin och människan som idé och politiskt subjekt. Tänkare som Gilles Deleuze och Manuel de Landa, Jane Bennett och Donna Haraway kommer – liksom evolutionsbiologi, cybernetik och komplexitetsforskning – att göra sig bemärkta i högre grad här på bloggen.

• Den nya liberala teorin. Uttrycket myntades av Isobel Hadley-Kamptz, men rymmer mina utforskningar av vänsterliberalism, modus vivendi-liberalism, egalitär libertarianism (eller frihetlig socialism), liberal socialism och besläktade tankeströmningar. Vi bör kanske inte hänga upp oss på etiketterna, men debatten kring L-ordet är nog långt från över.

Denna innelista innebär naturligtvis inte att bloggen kommer att begränsas till nämnda ämnesval. Men troligen kommer de att dominera innehållet – om inte någonting nytt och väldigt spännande dyker upp! Så där, varför inte helgardera sig om man kan det?

Rekommenderad läsning

• Därför är subventioner av hushållsarbete en dålig idé
  publicerad på Storstad
• Arbeta mindre – lev mer!
  publicerad på Hållplats Hådén
• våldsnormalisering, normalpolisiering
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Den nya versionen av maktverktyget ute
  publicerad på Makt som metafysik och mätbar enhet
• Gästkrönika: Dave Olsen om varför nolltaxa är undantaget istället för regeln
  publicerad på Planka.nu - Nyheter | Planka.nu
• Ett urgammalt krig på ett nytt slagfält (om de sociala medierna och politiken)
  publicerad på SJÖLANDER
• ”Vi följde bara lagen” Om varför flyktingungdomar lämnas vind för våg på Malta
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om demokratiteori, EU, FRA, Gårda, grön ideologi, Grums, Johan Lönnroth, Miljöpartiet, naturkultur, neomaterialism, posthumanism, stadsutveckling, tredje vänstern, urbanekologi, vänsterliberalism

Alla de utkast som ligger i pipeline – jag försöker hålla antalet nere kring hundra – kan och vill jag inte redogöra för här, men jag tänkte samla ihop alla löften om kommande bloggposter. Främst för min egen del. Men jag skulle också gärna vilja ha synpunkter på vad som kan vara intressant att läsa. Hojta också till om jag glömt något som du sett fram emot.

Fortsättningar på tidigare inlägg

Jag inleder med de lösa trådar som finns här och var på bloggen. Några är jag själv sugen på att ta upp igen, andra känns mindre relevanta i dag. Lämna gärna synpunkter!

Edvard Munchs porträtt av Friedrich Nietzsche (1906)

• Försök till en estetisk metafysik. Vid två tillfällen – september 2006 och september 2007 – har jag publicerat inlägg i en serie om Friedrich Nietzsches Tragedins födelse (1872). Det är första och andra delen i en oavslutad essä som det skulle vara trevligt att fortsätta på.

• Nyläsning av Antonio Gramsci. Första delen i en tänkt serie reflektioner kring Andreas Malms När kapitalet tar till vapen (2004). Såväl Gramscis hegemoniteori som Malms bok går det att skriva mer om.

• Intelligent Design. Ett inlägg om en vänsterintellektuell som gav oväntat stöd till kreationisterna i den kristna högern var tänkt att få fortsättning. Det kan komma.

• Humanism utan antropocentrism. En påbörjad uppgörelse med det äldsta inlägget här på bloggen, gjord i ljuset av den posthumanistiska utmaningen. Känns fortfarande högst angeläget.

• Du gröna nya värld. En serie inlägg som fick fortsättning på en egen blogg, nu åter integrerad med den här bloggen. Får fortsatt utrymme, men inte som temaserie.

• För en neomaterialistisk ekosofi. Påbörjad djupdykning hos Jane Bennett, Henry David Thoreau, Lucretius, Gilles Deleuze och Baruch Spinoza. Tråden kommer att tas upp på något sätt, men det är inte säkert att det blir en direkt fortsättning.

• Autonomi och solidaritet. Ett pretentiöst försök att utforma en ny politisk teori, påbörjad med tre delar. Kommer inte få någon fortsättning, men det är möjligt att jag tar upp en del av tankarna igen på ett eller annat sätt.

• 1968 års världsrevolution. En tänkt serie påbörjad med anledning av tidskriften Axess temanummer om 1968. Det är tveksamt om den får någon fortsättning.

• Den postmoderna vänstern. En replik till Anders Svensson som skulle fortsätta med ett inlägg om den tredje vägens socialdemokrati à la Tony Blair. (Anknöt dessutom till ett tidigare inlägg om postmodernism.) Tveksamt om det känns relevant längre.

• Liberalismens två ansikten. Ett ganska spretigt inlägg om två tämligen disparata diskussioner: libertarianismens höger/vänsterskala samt kritiken av Panglossliberalismen. Det sistnämnda har nog fått sin fortsättning, men libertarianismen vill jag skriva mer om.

• Till frågan om ägandet. Fortsättning på en replik till Mattias Svensson. Ska försöka få den klar inom kort. Kan nog anknyta till ovanstående punkt.

• Skolan och integrationen. Utlovat efter att ett tidigare inlägg apropå Andreas Malm om islamofobi gav upphov till en hel del diskussion (mellan främst Heiti Ernits och Tobias Struck) som efter ett tag hamnade vid sidan om ämnet. Fullt möjligt att det kommer.

• Glaspärlespel, buddhism och vetenskap. Ett utlovat svar till en kommentar Thomas Svensson gjorde för länge sedan på ett inlägg om kinesisk filosofi. Är riktigt sugen på att skriva om ämnet, så det svaret kan nog komma inom kort.

Redan med denna lista finns det alltså en hel del ämnen för kommande blogginlägg, trots att några nu avfärdats. Som om inte det vore nog har jag utlovat ännu fler.

Några redan avslöjade utkast

Strax före valet 2006 hittade jag en träffande bild hos Jinge – en bloggare som jag då inte visste så mycket om, men som jag i dag är djupt kritisk till. (Det på grund av hans benägenhet att göra sig till språkrör för antisemitiska schabloner.) Bilden, som fortfarande är träffande, illustrerar en glidning inom den svenska socialdemokratin från Olof Palme till Göran Persson: Medan den förre kallade sig demokratisk socialist tvekade den senare att ta ordet i sin mun (även om han – med viss självinsikt – hellre kallade sig kommunist än queer). Med anledning av detta hade jag en idé att skriva en serie inlägg där jag skulle diskutera olika socialistiska inriktningar. Jag vet inte om det skulle tillföra så mycket mer än en djupdykning i Wikipedia, så en sådan serie blir nog aldrig av. Det hindrar inte att det ändå kan bli nedslag i socialismens idéhistoria lite då och då.

Till skillnad från sin föregångare Olof Palme tvekade Göran Persson att kalla sig socialist. Illustration: Jan-Inge Flücht.

Vid två tillfällen – maj 2007 och juli 2008 – berättade jag om utkast till inlägg som var på gång, och ville ha synpunkter på vad som skulle prioriteras. En del av de utlovade inläggen har blivit av, medan andra behandlas i listan ovan. Resten är följande.

• What’s in a name? Idéhistoriskt och sociologiskt om y-namn (t ex Jimmy) och hur man sett på egennamn i olika kulturer. Lågprioriterat, men det kan ändras.

• Lersoldater och kinesiska muslimer. En reseskildring från Kina (Beijing och Xi’an). Eftersom det gått mer än tre år sedan resan kommer det nog inte bli någon sådan.

• Alternativrörelsen fast i andlighetsträsket? Utforskande av paralleller mellan New Age-rörelsen och post-68-vänstern. Med tanke på bloggens nya profil – och Miljöpartiets ständigt ökande popularitet – känns det mer angeläget än någonsin.

• Bistånd – välgörenhet eller omfördelning? Tankar efter ett MP-seminarium med Joseph Hanlon. Ett par betraktelser från det internationella sommarlägret 2006 gjordes när det begav sig. Om det blir något inlägg om biståndspolitik kan nog influenserna från Hanlon leta sig in där, men det blir i så fall frikopplat från det seminariet.

• Till försvar för republikens principer. Betraktelse kring Thomas Jefferson och den amerikanska idén, tillika en diskussion om den republikanska politiska filosofin. Jag blev inspirerad av Göran Rosenbergs bok Friare kan ingen vara (2004), men eftersom inlägget inte blev av när jag just läst boken blir det nog aldrig av heller.

• Sverigedemokraterna är inga populister. Betraktelse kring frågan om huruvida SD är ett höger- eller ett vänsterparti, samt en diskussion av högerpopulismen ur idéhistoriskt perspektiv. Även detta inspirerat av en bok – Per Wirténs Populisterna (2000) – och jag kan säga som ovan. Man ska aldrig säga aldrig, men det är inte högprioriterat.

• Revolutionära perspektiv på statsapparaten. Betraktelse kring totalitarism till vänster och diktaturer till höger, delvis i anslutning till Francis Fukuyamas Historiens slut och den sista människan (1992). Se närmast ovanstående två punkter.

• Kan nåden finnas utan en Gud? Betraktelse kring Owe Wikströms Sonjas godhet (2006), en bok jag funnit många fina tankar i men har svårt att komma till rätta med då jag inte har någon gudstro. Eftersom jag nästan skrivit hela inlägget kommer det nog snart.

Detta var det hela. En diger lista, om jag får säga det själv. Hoppas kunna bocka av en del av det under våren. Se till att lägga till bloggen i din RSS-läsare om du inte vill missa något.

Rekommenderad läsning

• Boströms artikel var antisemitisk
  publicerad på Roya - Intersektionalen
• Aldrig mer pappakurs
  publicerad på Anders Wallner
• Artikel: Arenadebatten – varför förs debatten så här?
  publicerad på Queersmotkapitalism
• GP girar som en ostindiefarare
  publicerad på Mothugg
• Socialdarwinism
  publicerad på Tempus Fugit
• Det svenska traumat som är folkhemmets ande
  publicerad på louisep.com | frihetspropaganda
• Därför vinner de Rödgröna valet
  publicerad på HBT-sossen

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Antonio Gramsci, bistånd, buddhism, Friedrich Nietzsche, grön ideologi, Hermann Hesse, integration, Intelligent Design, neomaterialism, New Age, posthumanism, religion, skolpolitik, socialism, vänsterlibertarianism

I en debattartikel på SVT Opinion i början av 2008 lanserade Petter Nilsson, vänsterlibertarian och marxist knuten till Tankesmedjan Konflikt, begreppet ”realliberalism”. Avsikten var förstås att i analogi med det mer vedertagna ”realsocialism” – benämningen, med uppkomst i den sovjetiska propagandan på 1970-talet, på det samhällssystem som rådde i det forna östblocket samt fortfarande i främst Nordkorea – göra en analytisk distinktion mellan å ena sidan reformer och andra politiska handlingar som utförs i liberalismens namn, å andra sidan de höga ideal som självbetitlade liberaler säger sig stå för. Som analytiskt distinktion är det inget dumt påfund, även om begreppet inte sällan använts som ett slags halmgubbeargument.

Författaren och bloggaren Isobel Hadley-Kamptz är knuten till Expressens ledarsida.

Ett alternativ till att analytiskt skilja mellan realliberalism och liberala ideal är att se att det kan finnas olika former av liberalism även på idéernas plan – då talar vi inte enbart om nyliberalism respektive socialliberalism. (Vi har varit inne på detta förut.) Liberalen Isobel Hadley-Kamptz skrev i Expressen ett manifest för – som hon själv kallar det – ”Den Nya Liberala Teorin”. (Smickrande nog finns undertecknad omnämnd på bloggen bland personer ”som i viss utsträckning tjänat som inspiratörer och intellektuella spänningsfält och motsägare under mitt tankearbete hittills”.) Det är en mycket läsvärd text, trots skribentens egna ord om att det är ”rätt abstrakt” och ”våldsamt nedbantat”. Efter en kommentar till debatten kring tidskriften Arena, följt av ett konstaterande att den borgerliga regeringen – med exemplen skolpolitik, integrationspolitik och ”hela området övervakning kontra integritet” – knappast är någon kämpe för frihetliga ideal, följer en kritik av en liberalism som allt för mycket vill värna om ett särskilt sätt att leva, har ett för snävt fokus på äganderätt, och allt för lite diskuterar ”makten, ojämlikheten i makttilldelning och maktens inneboende korruption”. Isobel Hadley-Kamptz efterlyser en liberalism som i pluralism och komplexitet ser ett egenvärde och som vill ”ge alla människor mesta tänkbara möjlighet att hävda sin autonomi och göra tusentals, emellanåt tvärt kontrasterande val, på livets alla områden”. Den personliga autonomin, ”ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan”, skulle kräva en förändring av allt från socialförsäkringar till nya övervakningslagar.¹

Personligen skulle jag kalla denna nya liberala teori för en vänsterliberalism – medveten om att prefixet ”vänster” är ett rött skynke för somliga som, liksom undertecknad, sympatiserar med det Isobel Hadley-Kamptz skriver. (Men det är av underordnad betydelse vad vi kallar oss.) Wikipedia pekar ut Karl Palmås som den som introducerat begreppet i en svensk kontext – bland annat via tidskriften Arena, föreningen Vägval Vänster och på sin egen blogg. (Man kan vara skeptisk till Wikipedia: Det finns förstås dem som pratat om vänsterliberalism oberoende av de insatser Kalle gjort.) På 99, our 68 tog Kalle upp några utmaningar för vänsterliberalismen: Hur formulera en kulturradikal hållning ur insikten att antropocentrismen och Natur/Kultur-separationen är falsk? Hur vara en kämpe för den personliga autonomin ur insikten ”’att allt är flöden av materia-energi, att allt är smittor, att allt är evolution’ – och ’att allt är ekologier’”? Om individen inte finns och sannolikt aldrig har funnits?² Dessa frågor kommer vi garanterat åter till. Här vill jag ta upp vikten av ett ur vänsterliberalt perspektiv konstruktivt förhållningssätt till välfärdsstaten.

En pragmatisk syn på statsapparaten

Eftersom det var arbetarrörelsens stora parti, Socialdemokraterna, som blev statsbärande är vi i Sverige låsta till en stark koppling mellan vänster och stat. För vänstern i såväl USA som Tyskland har staten istället setts som hotfull – McCarthyeran och Vietnamkriget respektive den ofullgångna uppgörelsen med Hitlerepoken gjorde det svårt att uppfatta den som en bundsförvant.³

Likaså gör man det lite väl enkelt för sig när man sätter upp en principiell motsättning mellan personlig autonomi och en utbyggd välfärdsstat. Jag tog tidigare upp filosofen Baruch Spinozas uppfattning att statens legitimitet ytterst vilar på dess funktion som garant för medborgarnas frihet – Sverige är ett exempel på att staten kan vara ett verktyg för autonomi i socialt och ekonomiskt hänseende (även om skyddet för medborgarnas negativa frihet från staten varit svagt, för att inte säga obefintligt). Välfärdsstatens kritiker – för inte så länge sedan räknades Fredrik Reinfeldt, då ordförande för Moderata ungdomsförbundet, Muf, och författare till Det sovande folket (1993), till dem – har hävdat att välfärden pacificerar och försoffar människorna. Vänstern i sin tur har en tendens att förledas av sin egen retorik om kollektivism och solidaritet. Individualism blir någonting problematiskt – strävan efter individuell frigörelse ses som ett hot mot solidariteten. Båda sidor missar det faktum att välfärden byggts på den individens dröm om frihet och emancipation som också var folkrörelsernas framgångsrecept. Den svenska välfärdsstaten bygger på en lång historisk tradition av att vilja bli lämnad i fred, och att lämna andra i fred. Undersökningar som World Values Survey visar att svenskarna knappast är konformistiska kollektivister – ingen annanstans är kombinationen av svag traditionalism och en hög värdering av självförverkligande lika utpräglad.

Sverige (högst upp till höger) sticker ut i den globala undersökning, World Values Survey, som genomförs med avseende på tradition-sekularism och överlevnad-självförverkligande.

I boken Är svensken människa? spårar historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh spårar ”den svenska ideologin”, som de kallar statsindividualism, från Erik Gustaf Geijer (1783-1847) och Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) till Eva Moberg och Grupp 222 – med sin kulmen strax innan Oljekrisen 1973 begränsade möjligheterna att finansiera vidare utbyggnad av välfärdsstaten.⁴ Geijer, som i början av sin bana var konservativ, knöt inte sin individualism till någon abstrakt naturrättstradition utan det han själv kallade personlighetsprincipen: att varje människa, oavsett klass eller kön, ägde en egen, unik personlighet. Inbyggt i denna princip låg också att varje jag krävde andra jag för att kunna utvecklas, för att få självmedvetande och självbestämmande. Geijers tanke, på vilken han byggde sitt på sin tid radikala ställningstagande i rösträttsfrågan, påminner om den hegelianska principen om ömsesidigt erkännande. Rätten till självständighet och personlig utveckling kräver att staten skyddar medborgarnas oberoende och suveränitet. Geijers vän Almqvist utvecklade, särskilt i dramat Det går an (1838), det Berggren och Trägårdh kallar ”en svensk teori om kärlek”: äkta kärlek kräver fullständigt ekonomiskt oberoende, inte egenintresse och utnyttjande, människor emellan. Relationen mellan Sara Videbeck och Albert (utan efternamn) från nämnda drama är här idealet. Och statens uppgift är att undanröja hinder för individens självständighet – inte att försörja eller administrera människors liv.

Den allians mellan stat och individ som redan Geijer förespråkade – och som har sina historiska rötter i kungamaktens allians med en självägande bondeklass, en skarp kontrast mot det feodala system som präglade stora delar av Europa – jämför Berggren och Trägårdh med förhållanden i Tyskland och USA. I Tyskland kanaliseras den statliga välfärden genom familjen och andra institutioner i civilsamhället – vilket gör att individen är beroende av dessa för sin välfärd, och när hon vänder sig till staten sker det ofta med tiggarbössan i handen. I USA är det sociala skyddsnätet främst till för att hjälpa medborgare som varken klarar sig på marknaden eller har nödvändigt stöd hos familjen eller i civilsamhället, medan staten betraktas med skepsis. I Sverige riktas resurser mot medborgaren som individ, utan att ta vägen genom familjen eller privata organisationer. Synen på individen liknar den i USA, men staten förväntas tillhandahålla resurser på ett sätt som gör individen oberoende av familj, grannskap, arbetsgivare och andra kollektiva nätverk. Sverige har legat i framkant inom äktenskapslagstiftning (inte minst sin neutrala position mellan de facto-familjer och traditionella familjer), barns rättigheter (inklusive synen på ”oäkta barn”), föräldraledighet för både fäder och mödrar (även om föräldraförsäkringen utgår från en konservativ familjesyn snarare än den liberala synen på individen som samhällets minsta enhet), förbud mot aga, särbeskattning, homosexualitet, abort, etc. Denna statsindividualism är nog det som främst utmärker ”den  svenska modellen” – mer än förhållandet mellan arbete och kapital.

Den svenska välfärdsstaten har haft sina baksidor.⁵ De tvångssteriliseringar som utfördes på fattiga och utsatta kvinnor mellan 1934 och -75 är kanske det tydligaste exemplet.⁶ Hanteringen av Hiv/Aids på 1980-talet – läkare gavs mandat att lära ut acceptabla sexualbeteenden och de om inte följde anvisningarna kunde omhändertas och sättas i karantän – är ett annat exempel, liksom den på nolltolerans baserade narkotikapolitiken. Berggren och Trägårdh pekar på två förhållanden som försvagat den enskilda individen i förhållande till staten: Det finns för det första, till skillnad från i exempelvis USA, ingen motpol till staten vare sig inom det politiska systemet eller i civilsamhället. Den starka, konstitutionellt baserade maktdelningsprincipen med en högsta domstol som kan pröva lagar som strider mot mänskliga rättigheter saknas. (Lagrådets roll är här alltför begränsad.) De professioner som kunnat utgöra en moralisk motståndsröst – präster, läkare och andra inom sjukvård och socialtjänst – har varit statens förlängda arm. Det saknas för det andra en juridiskt bindande rättighetslagstiftning som möjliggör för medborgaren att effektivt driva sin sak mot staten. (I dag finns en sådan möjlighet i Europadomstolen.)⁷

En vänsterliberal samhällsvision

Charlotte på Kamferdroppar skrev för ett år sedan om sin vision av ett vänsterliberalt samhälle. Jag kan bara instämma. Hon skriver bland annat följande.

Det vänsterliberala samhället bygger på en stark men desintresserad stat. Stark för att den måste kunna tillhandahålla sina medborgare all sådan service, vård och utbildning som inte kan läggas över på privata händer. Det är viktigt att det finns starka samhällsägda institutioner som tillhandahåller samhällsnyttiga verksamheter med anknytning till infrastruktur, public service-media, skola och högre utbildning etc.

Den svenska välfärdsstaten har, trots sina baksidor, varit ett ganska bra exempel på en ”stark men desintresserad stat”. Statlig välfärd, rätt utformad, är en offentlig resurs som kan utnyttjas utan skam av alla medborgare under problemfyllda faser av livet. Medborgarna känner att det finns en grundtrygghet och blir därmed mer flexibla och förändringsvilliga. Att de flesta välfärdssystem är riktade mot individen – föräldraförsäkringen är ett beklagligt undantag – ökar den ekonomiska och sociala autonomin. Beroendet av familj, arbetsgivare och vänner är mindre i Sverige än i många andra länder. Frivilligheten, snarare än beroendet, kan främja autenticiteten i dessa förhållanden.

Charlotte skriver vidare.

Stark men desintresserad, alltså, och med det menar jag att det i det vänsterliberala samhället inte ska finnas plats för sådan moraliserande lagstiftning som utan rimliga skäl inskränker individens faktiska och/eller mentala frihet.

Sedan tar hon upp exempel som sexköpslagstiftningen, narkotikalagstiftningen, filmcensur och den senaste arsenalen av övervakningslagar (FRA, Ipred, etc.). Även om jag personligen stödjer sexköpslagen så håller jag med i princip. Jag vill avsluta det här – alltför långa – inlägget med några konkreta politiska förslag i linje med mitt resonemang.

• En föräldraförsäkring knuten till individen snarare än till familjen.

• Sex timmars arbetsdag med möjlighet till friår. (Vårdnadsbidraget kan skrotas.) Uppdatering: Den här punkten följer inte – som Dennis påpekat  en kommentar nedan – självklart på ovanstående resonemang. Den kräver ytterligare argumentation.

• Ett enhetligt system för ekonomisk grundtrygghet som är en sammanslagning av sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och socialbidragen.

• En icke-behovsprövad basinkomst (”medborgarlön”) strax över existensminimum.

• En konstitutionsdomstol som dels innebär ett stärkande av Lagrådets uppdrag att pröva lagförslag mot grundlagen (där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är inskriven), dels ger medborgare möjlighet att försvara sina rättigheter mot staten. Bör vara fristående från såväl regering (den verkställande makten) som riksdag (den lagstiftande makten).

För övrigt lär vi få anledning att återkomma till den republikanska traditionen i politisk filosofi.

Rekommenderad läsning

• Mysteriet med högerns ekonomiska cred tätnar
  publicerad på Storstad
• Om nu summan av makten är konstant (del 2)
  publicerad på Makt som metafysik och mätbar enhet
• Individen finns inte och har sannolikt aldrig funnits
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Stakeholderism (Del II)
  publicerad på Idéer, tankar och reflektioner
• Strävan efter realistisk ekonomi
  publicerad på Idéer, tankar och reflektioner
• Står svenska akademiker till vänster eller höger?
  publicerad på Nonicoclolasos
• Villkorade rum
  publicerad på Approximation
• Kulturministern - en summering
  publicerad på Akademiska synpunkter
• Den fria viljan lever och har hälsan
  publicerad på louisep.com | frihetspropaganda

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om autonomi, Carl Jonas Love Almqvist, demokratiteori, Den Nya Liberala Teorin, Erik Gustaf Geijer, familjepolitik, Isobel Hadley-Kamptz, konstitutionalism, realliberalism, socialdemokrati, socialpolitik, statsapparaten, statsindividualism, Tankesmedjan Konflikt, vänsterliberalism

Noter

1. Bland dem som i skrivande stund kommenterat manifestet för Den Nya Liberala Teorin finner vi Carl Erland Andersson, som på GP Kultur skriver uppskattande – men hyser någon märklig idé om att demokrati baseras på kollektivism. (Jag skulle snarare, i anslutning till deweysk demokratiteori, hävda det motsatta: En samling människor fattar bättre beslut än experter om den präglas av en brokighet och mångfald där avvikande och även felaktiga åsikter släpps fram.) Louise på bloggen Frihetsspropaganda har, likt Dennis på Sänd mina rötter regn, vissa invändningar och menar att statens våldsmonopol ger den kraftfullare verktyg till repression än ”sociala etikettsregler” och ekonomisk status. (Detta kan relateras till vad jag tidigare skrivit om liberalers benägenhet att stirra sig blinda på staten.) Johan på Mothugg anknyter till det här med att regeringen knappast företräder frihetliga ideal – trots den tidigare retoriken i opposition – och konstaterar, med Hans Morgenthau, att ”det nationella intresset definierat i termer av makt tvingar sig på var och en som försöker utöva statsmannaskapets svåra konst”. (Anders Ehnmark brukar tala om att sätta ihop makt för befrielsens skull och att ta isär den för frihetens skull – och vi kan konstatera att det sistnämnda är svårare.) Rasmus på Copyriot lyfter inslaget av skepsis mot den Panglossliberalism ”som odlar sin optimistiska tro på att historiens maskineri kan göra världen ’bättre och bättre dag för dag’”. Också Niclas på Nonicoclolasos sällar sig till pessimismen – och poängterar dessutom att det föreligger en spänning mellan autonomi och marknad som liberaler sällan vill kännas vid. Även Hannes på hannes2peer gillar Den Nya Liberala Teorin, med reservationen att det egentligen är en ny socialism han vill se.
2. Arena nr 1/2010 tar upp det spännande temat posthumanism. Karl Palmås har med en text, ”Försvarsministerns nya filosofi”, som kan ses som ett smakprov på hans En liten bok om slem (Federa). Isobel Hadley-Kamptz skriver spännande om individens död, och genusforskaren Cecilia Åsberg tar sig an utmaningarna för humaniora.
3. Ett intressant exempel är prostitution – där vänstern i Tyskland i första hand fokuserat på de prostituerades arbetsrättsliga förhållanden, medan vänstern i Sverige drivit igenom en lag som kriminaliserar sexköparna. Se idéhistorikern Susanne Dodillets avhandling från Göteborgs universitet Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet, Vertigo 2009.
4. Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006. Historikern Jonas  Qvarsebo skriver intressant om debatten kring 1970-talets familjepolitiska reformer i ”En ny människa för en ny familj”, Tvärsnitt nr 3/2002. Eva Mobergs klassiska artikel ”Kvinnans villkorliga frigivning” från 1961 finns att läsa som pdf.
5. Till dessa hör dock inte – som kritiker hävdat – vare sig familjens upplösning eller civilsamhällets utarmning. Sverige ligger, liksom USA, i topp vad gäller socialt kapital och civilsamhällets vitalitet – även om fackföreningar och idrottsklubbar dominerar i Sverige, medan det i USA är de religiösa samfunden och den sociala välgörenheten som framträder tydligast. Det som kallas familjens kris – främst minskande äktenskapsfrekvens och nativitet – är ett internationellt fenomen, där Sverige tycks ha klarat sig bättre än många andra västländer. Omkring 80 procent av svenska hushåll med barn innehåller två vuxna. Antalet förstfödande ensamstående kvinnor är relativt lågt, medan andelen kvinnor som föder barn någon gång under livscykeln är större än de flesta andra länder. Den svenska nativiteten är högre än många ”familjevänliga” länder runt Medelhavet. Berggren & Trägårdh, 2006, s 39 & 386f.
6. Historikern Norbert Götz skriver intressant om bland annat detta i ”Att lägga historien till rätta: Försöket att göra folkhemmet folkhemskt”, Tvärsnitt nr 1/2002.
7. Berggren & Trägårdh, 2006, s 371ff.

Det hela inleddes för över två år sedan, hösten 2007, när Mattias Svensson i tidskriften Liberal Debatt, nr 5–6/2007, kritiserade socialliberalismen. Inte mig emot. På sin blogg lyfte han själv fram följande utdrag.

Resultatet av socialliberalismen är inte att friheten bevaras, om än i något urvattnad form, utan att någon makthavare i varje enskilt fall har att överpröva din frihet för att se om du har rätt till den, eller om de behagar inskränka den för att tillgodose andra mål. Socialliberalismen föder förmynderi, överhetsvurm och teknokrati, och företrädare som i sin pompösa ”pragmatism” tror sig stå över rätt och principer och vara klippta, skurna och pålästa nog för att diktera hur andra lever sina liv i stort och smått. Om socialism är att få stryk av klassens flåbuse för att styrka ger makt, så är socialliberalism att mästras av klassens ordningsman.

På detta följde en debatt som jag summerade och kommenterade här på min blogg. Deltog gjorde Oscar Sundevall (besvarad och med ny replik), David Ekstrand, Lennart Regebro (och en andra gång), Niklas Frykman, Blogge Bloggelito (borttaget), Bloggen Bent (borttaget, men besvarat), Alltid varför, Kristoffer Ejnermark, Carl Svanberg och Marcus Widengren.

Av debatten drog jag några slutsatser.

• Det negativa frihetsbegreppet är ofta inte mer än en omskrivning för äganderätten. Istället för att tala om frihet borde personer som Mattias Svensson vara ärliga nog att säga att det de egentligen värnar är ägandet.

• Politisk frihet är att förstå som handlingsfrihet. Den försvaras genom en kritik av alla slags maktordningar, av vilka staten kan vara en — men inte den enda. Större företag kan ha väl så betydande inverkan på individens frihet.

• Det finns andra former av liberalism än socialliberalismen och den ekonomiska liberalismen. En debatt om radikal demokrati och alternativa ägandeformer är lika angelägen i dag som för hundra år sedan.

Ayn Rand (Alisa Zinovjevna Rosenbaum, 1905-1982) har inspirerat många unga högerliberaler

Mattias Svensson invände mot min summering på ett par, tre punkter (lite beroende på hur man ser det). För det första uppfattade han det som att jag missförstått diskussionen om att enbart handla om ekonomisk frihet. Så är det nu inte, och jag trodde att riktiga liberaler ansåg att friheten är odelbar. Däremot var det min tolkning att Mattias baserar sitt (negativa) frihetsbegrepp på ”självägande” (Self-ownership) och ekonomisk äganderätt.¹ Det är möjligt att detta var en feltolkning, för som Henrik Sundholm påpekar i en kommentar till Mattias inlägg härledde visserligen högerlibertarianen Murray Rothbard rättigheter ur självägandet, men Ayn Rand – en guru för såväl Mattias som Henrik – härledde rättigheter ur den ”axiomatiska” och mest grundläggande rätten till liv.² Däremot påpekar Henrik också att även om han inte skulle sätta likhetstecken mellan negativ frihet och absolut äganderätt, så är de ”omöjliga” att skilja åt. I ett inlägg på sin egen blogg skriver han bland annat följande apropå immaterialrätt.

Utan äganderätt kan inga andra rättigheter upprätthållas eller tillämpas. Det är exempelvis meningslöst att tala om en rätt till liv, ifall man inte får agera för att tjäna detta liv. /…/ [E]tt värde definieras (efter Ayn Rand) som något man handlar för att skaffa och/eller behålla. Värden kan med andra ord vara vitt skilda ting. Det kan röra sig om min hälsa, eller om pengarna i min plånbok, eller om den dator jag använder för att skriva den här texten på. Det kan också röra sig om mer abstrakta ting, som kunskaper, erfarenheter och idéer. Det finns inte någon äganderättslig skillnad mellan de tidigare exemplen och de senare, men det är just vad immaterialrättsfrågan går ut på. /…/ Man kan äga värden, kort och gott. Ifall dessa värden är materiella eller immateriella spelar ingen roll alls. Man kan äga sin kropp (som är materiell), men det är omöjligt att äga sin kropp om man inte också äger sin kunskap och sina idéer (som är immateriella). Motstånd mot immateriellt ägande är motstånd mot äganderätten som sådan. Dessutom är sådant motstånd självuteslutande. Man kan inte förneka äganderätten utan att använda sig utav den.

Det är svårt att urskilja någon avgörande skillnad gentemot Rothbards ”egendomslibertarianism” (Propertarian Libertarianism). Den ryske vänsterlibertarianen Pjotr Kropotkin (1842-1921) argumenterade träffande mot en ledande samtida uttolkare av denna variant av liberalismen.

Den moderna individualism som grundats av Herbert Spencer är, liksom Proudhons kritiska teori, en kraftfull anklagelse mot faran med och misstag begångna av stater, men dess praktiska lösning av sociala problem är miserabel – så miserabel att den får oss att undra om inte talet om ”inget tvång” blott är en ursäkt för att stödja godsägares och kapitalisters dominans.³

För det andra studsade Mattias till när han såg liberalismen förknippas med namnet Thomas Hobbes (1588-1679). Det förstår jag, om han uppfattade det som att jag hävdar ”likheter mellan en liberal samhällsordning och Hobbes Leviathan, som bygger på alla all slags underkastelse är bättre än krig och därför inget man bör resa sig mot”. Vad jag gjorde var att ”hävda likheter” mellan det negativa frihetsbegrepp som Mattias själv förfäktar och Hobbes för-liberala syn på frihet. Enligt Hobbes är han (för det var just en man som åsyftades, åtminstone på den tiden) fri som inte av andra förhindras att göra det han vill och har fysisk och intellektuell kapacitet att göra.⁴ Med andra ord: frånvaron av externa hinder. På detta byggde Hobbes sin teori om samhällskontrakt, rättigheter och statsskick som mycket inom liberal politisk tradition utgår från.

Baruch Spinoza (1632-77), extremt kontroversiell för sin samtid, är en av den västerländska filosofihistoriens mest intressanta tänkare

Baruch Spinoza (1632-77), den enligt Svante Nycander i en intressant DN-essä ”mest genuint liberale av 1600-talets filosofer”, skiljer sig radikalt från föregångaren Hobbes i det att han anser att en stats enda ändamål är dess medborgares frihet. Och medan kontraktstänkare som Hobbes utgår från att individen – logiskt eller kronologiskt – föregår uppkomsten av sociala gemenskaper, hävdar Spinoza att hur mycket av en individ en människa än uppfattar sig så konstitueras hon kroppsligen och intellektuellt av andra kroppar och intellekt. Våra idéer, begär och handlingar är alltid direkt relaterade till den värld som omger oss. Individen formas genom en komplex väv av affektiva trådar. Det gör också att Spinoza, till skillnad från René Descartes och hans efterföljare, inte sätter likhetstecken mellan frihetsbegreppet och tesen om den fria viljan. Varken människan eller någon annan varelse är absolut fri att vilja, tänka eller välja. Frihet är djupast sett den uppnådda insikten om sig själv, och varje annan varelse, som ett begränsat modus, ett mått, bland ett obegränsat antal modi av substansen, dvs. av allt som existerar. Medborgerlig frihet är i överförd bemärkelse insikten om likvärdig och ömsesidig samvaro i den från början ofrånkomliga sociabiliteten. Statens ändamål är medborgarnas frihet, men dess makt är verklig endast i den mån varje medborgare överför sin egen makt till den styrande makten.⁵ Det är den tanke som Henry David Thoreau gav uttryck i Civil olydnad (1849), och som manifesterat sig i Gandhis revolt mot Brittiska imperiet, den amerikanska medborgarrättsrörelsen, sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien bland många fler. Medborgarnas olydnad är alltid ett större hot mot statens upprätthålllande än varje tänkbar yttre fiende.⁶

Och för det tredje invände Mattias mot att liberaler skulle vara blinda för den makt företag, särskilt större sådana, har över människor. Han hävdade att det inte alls är så, men att ”bästa sättet att kontrollera att företagen inte får för stor eller illegitim makt att separera dem från staten och lämna dem att efter bästa förmåga tjäna människors behov i fri konkurrens med andra företag på marknaden”.⁷ Detta bekräftar precis det jag menar: Bara man tar staten ut ur ekvationen så är allt frid och fröjd sedan, verkar Mattias anse. Liberaler av hans slag stirrar sig blinda på staten. Lyckligtvis finns det liberaler av annat slag. Statsvetaren Svend Dahl tog upp det i en artikel han nyligen skrev för magasinet Neo (en tidning Mattias jobbar på).

Adam Smith skrev om hur marknadsekonomins aktörer själva kommer att försöka sätta konkurrensen ur spel om de bara ges tillfälle. John Stuart Mill oroade sig för vad industrins organisationsmodeller innebar för arbetarnas utveckling och påverkansmöjligheter. Och Joseph Schumpeter beskrev hur storföretagen utvecklades till planekonomier i syfte att undvika marknadsekonomins kreativa förstörelse.⁸

Till detta kommer också att marknadsekonomi inte kan fungera utan kritiska offentligheter.⁹ Marknadsmekanismerna är inga naturlagar som ordnar allt till det bästa om bara staten håller fingrarna utanför syltburken. Central för modern nationalekonomi är den modell Kenneth Arrow och Gerard Debreu lade fram på 1950-talet för att visa hur marknadsmekanismen kan skapa stabila jämvikter.¹⁰ För att denna modell ska gälla krävs dock att vissa villkor ska vara uppfyllda – inte minst att det inte finns någon verksamhet som skapar negativa bieffekter, s k externaliteter, som inte ersätts på lämpligt vis. Det kan t ex vara att en fabrik släpper ut avfall som förstör miljön. Fungerande marknader kräver ständig identifiering och åtgärdande av dessa negativa bieffekter, men vad som är en externalitet upplevs olika av olika aktörer. Den som äger fabriken har med säkerhet inte samma uppfattning om vilken skada utsläppen vållar som den som bor i närheten har. Det finns inga universellt gällande sanningar om företagens bieffekter. En marknadsekonomi värd namnet är helt avhängig det demokratiska samtalet. Annars har vi en kommandoekonomi.¹¹

Frågan om ägandet lär vi få anledning att återkomma till.

Rekommenderad läsning

• Digitala klyftan handlar fortfarande om klass
  publicerad på En okuvlig bibliotekarie
• Januari 24, 2010 - Söndagskrönika: Befria Andreas Carlgren!
  publicerad på Alliansfritt Sverige
• Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas
  publicerad på Elin Grelsson
• Teologi ur ett statsvetenskapligt perspektiv
  publicerad på Emmausvandrarna
• Desperat från Centern om skyskrapor
  publicerad på Tomas Melin
• Tanja Bergkvist, Tanja Bergkvist…
  publicerad på Copyriot
• En stad som håller ihop
  publicerad på bios politikos

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om ägande, Ayn Rand, Baruch Spinoza, civil olydnad, egendomsliberalism, frihet, immaterielrätt, marknadsekonomi, Mattias Svensson, självägande, statsapparaten, Thomas Hobbes, vänsterlibertarianism

Noter

1. Detta var jag inte ensam om. Såväl Oscar Sundevall som David Ekstrand problematiserade att Mattias Svensson sätter ägandet som grund för sitt frihetsbegrepp.
2. Detta får vi anledning att återkomma till under en diskussion om Ayn Rands kritik av miljörörelsen, se ”The anti-industrial revolution” (1970), översatt som ”Den antiindustriella revolutionen”, i Ayn Rand, Förnuft,egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla: Texter i urval, Timbro 2008, s 281-306.
3. Pjotr Kropotkin, Act for Yourselves: Articles from Freedom 1886-1907, red. Nicolas Walter & Heiner Becker, Freedom Press 1988, s 98, min översättning från engelska.
4. Se t ex Ulf Öfverberg, Liberalism som jämlikhet – ett perspektiv från vänster, Bertil Ohlininstitutets skriftserie nr 5, 2004, s 38ff.
5. Se vidare Fredrika Spindler, Spinoza: Multitud, affekt, kraft, Glänta Produktion 2009, särskilt s 13-38.
6. Därav maktstrategin, bland annat beskriven av George Orwell i 1984, att måla upp en extern hotbild – sann eller falsk spelar ingen roll – och erbjuda statens beskydd. Vågen av inskränkningar i mänskliga rättigheter som följd av terrorattentaten i New York den 11 september 2001 är bara det senaste i en lång rad exempel.
7. Ayn Rand – om hon nu kan kallas liberal – såg rentav storföretagen som USA:s förföljda minoritet. Se ”Americas persecuted minority: Big Business” (1946), översatt som ”Amerikas förföljda minoritet – storföretagen”, i Ayn Rand, Förnuft,egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla: Texter i urval, Timbro 2008, s 193-217.
8. Se också Karl Palmås text om Adam Smith och 99-generationen, skriven för Liberala Studenter.
9. Och det är inte så enkelt som ”att låta majoriteten rösta om genmodifierade grödor alls ska tillåtas”, som Mattias hävdar i en kritik av Karl Palmås åberopande av John Deweys demokratiideal.
10. Kenneth Arrow & Gerard Debreu ”Existance of an equilibrium for a competitive economy”, Econometrica, vol. 22, nr. 3, 1954.
11. Se också Karl Palmås, ”Företagens ansvar i en liberal demokrati”, Liberal Debatt, nummer 3-4 2006. Här som pdf.

Politometern.se, som försöker samla alla politiska bloggar i Sverige (vilket tycks vara en sanning med modifikation), har i samarbete med inflytande.se rankat drygt 100 bloggar med koppling till MP utifrån inkommande länkar. Här följer topp tio.

Uppdatering: Listan har ändrats, sedan några buggar fixats och rankningen körts på nytt. Nu innehar jag sjunde plats istället. Här följer den nya listan.

1. Maria Ferm (Maria Ferm, språkrör Grön ungdom)
2. Life of Peter – Copy me happy (Peter Sunde, The Pirate Bay)
3. Christian Valtersson (Christian Valtersson, förbundsstyrelseledamot Grön ungdom)
4. Schlaug.se (Birger Schlaug, tidigare språkrör MP)
5. Zaida Catalán’s blog (Zaida Catalán, tidigare språkrör Grön ungdom, kandidat till Europaparlamentet 2009)
6. Johan Hellström (MP) (Johan Hellström, KF-gruppledare MP Borås)
7. strötankar och sentenser
   
8. Maria Wetterstrand (Maria Wetterstrand, språkrör MP)
9. Josh Lyman (Tomas Eriksson, valsamordnare MP Stockholm)
10. Max Andersson – Klimatpolitik, EU-kritik och integritet (Max Andersson, riksdagsledamot MP)

Martina Lind driver Politometern.se

Också en lista över bloggar med koppling till Kristdemokraterna presenterades i dag. Under veckan kommer liknande listor för de övriga partierna släppas en i taget. Därefter den totala listan.

Notera att den här bloggens placering gäller för den gamla adressen. Notera också att bloggen är privat, och den gör inte anspråk på att representera MP som organisation.

Politometern.se drivs av Martina Lind – civilekonom, journalist och folkpartist, tidigare stabschef hos högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg, 2006 års Female Economist of the Year-stipendiat på Handelshögskolan i Stockholm samt affärsutvecklingschef på E24.se. Dessutom gift med Ted Valentin, mannen bakom bland annat Blogipedia och redan nämnda inflytande.se. Det ska bli spännande att se om dessa kan bli ett komplement till knuff.se och näraliggande sajter.

Rekommenderad läsning

• Vad Sisyfos inte kunde uppnå
  publicerad på Uppsalainitiativet
• Rå sanning eller censur – om naiva journalister (och en liten nakenchock)
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• The Supremes och mittenpolitiker
  publicerad på Johan Ingerö

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om bloggosfären, Blogipedia, Miljöpartiet, Politometern, sociala medier, utmärkelser

Jag börjar med vilka teman som gällde för år 2007. De flesta av mina inlägg – även om det också fanns andra som jag är särskilt nöjd med – under bloggåret 2007 kretsade kring något av följande teman.

• Identitet och identitetspolitik
• Postmodernismen inom vänstern
• Om begreppet frihet
• Staten, marknaden och civilsamhället
• Religionshistoria och religionskritik
• Miljöpartiet och den gröna ideologin
• Borgerlig partipolitik
• Homofober, abortmotståndare och mansideal
• Migration, xenofobi och Sverigedemokraterna

Under bloggåren 2008 och ’09 var det till stor del andra teman som gällde. Jag lyfter i det följande fram ett antal inlägg från åren och presenterar dem i tematisk följd.

Det röda och det gröna

I februari presenterade Miljöpartiet en ny modell för ekonomisk grundtrygghet, efter en process med workshops och omröstning bland medlemmarna. Förslaget fick kritik från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men såväl ros som ris från fackligt håll. I april skrev Grön ungdoms båda språkrör (Maria Ferm och Jakop Dalunde), tillsammans med en ledamot i MP:s partistyrelse (Magnus Johansson), på DN Debatt att V med sin ekonomiska politik äventyrar samarbetet inom oppositionen. Jag sällade mig till kritikerna av debattartikeln och efterlyste en grön maktanalys. Något jag senare hittade i en krönika signerad Angela Aylward.

Uppfattningar om MP som ett borgerligt parti, en åsiktsfilial till socialdemokratins högerfalang eller en opålitlig samling miljömuppar är inte ovanliga i den vänstra delen av bloggosfären. Jag hittade en underhållande bloggpost på den linjen och efterlyste mer konkret och argumenterande vänsterkritik av MP. Med utgång från det gjorde jag senare en fallstudie om skattesänkningarna i Göteborg. Ytterligare en tid senare ifrågasatte jag Maria Wetterstrands avståndstagande från vänsteretiketten (i en debattartikel som i övrigt inte alls handlade om höger/vänsterskalan, varför avståndstagandet var något svårbegripligt). Jag luftade också farhågor om att MP faktiskt kan användas som en ursäkt av sossar för att fortsätta högervandringen. Det gjorde mig uppgiven.

Liberalism är inte alltid högerpolitik

Lika tröttsam som harangerna om MP som borgare är förkärleken bland vänsterdebattörer att använda ordet ”nyliberal” som ett rött skynke. Jag är för en ekonomisk vänsterpolitik, men jag inbillar mig inte att nyliberalism innebär krig för att sprida demokrati (kriget mot terrorismen), statlig inblandning i privatlivet på nymoralistisk grund (anti-homosexualitet, anti-abort, etc.) eller ett överstatligt stormaktsbygge (EU). Jag har också svårt för den sortens ”guilt by association” som förknippar en person som Johan Norberg med islamofober och främlingsfientliga.

På tal om Johan Norberg uppmärksammade jag när han uttalade visst stöd för MP (något han upprepade på Newsmill mot slutet av 2009, varpå jag gick in i debatten där). Till stor del berodde det på ställningstagandet mot FRA-lagen – som del i partiets arv från medborgarrättsrörelsen. (Alexander Bard däremot gick med i Folkpartiet.) Denna rörelse kan i någon mening sägas härstamma från upplysningsliberalismen och franska revolutionen – varifrån också begreppet ”vänster” kommer. Delar av den liberala idétraditionen söker sina rötter hos bl a John Locke och en tankeströmning som kan kallas ”ägarindividualism”. I ett inlägg problematiserade jag tanken om självägande och den människosyn som den förutsätter. (Mattias Svensson har besvarat min kritik, och det känns lite dumt att jag inte lämnat någon replik tillbaka – däremot började jag under 2009 att läsa  en antologi med texter av hans husgud Ayn Rand.)

I början av 2009 anslöt jag mig till Karl Palmås och Johan Karlssons kritik av den så kallade ”panglossliberalismen”. Ni vet, den som ”utgår från Upplysningens tro på framsteg och förnuft och människornas och världens förbätterlighet. Det är en liberalism som är förvissad om att den har rätt, snarare än ödmjukt öppen för att den kan ha fel”, för att citera Johan. I samma inlägg tog jag upp distinktionen mellan höger- respektive vänsterlibertarianer (och jag kan, så här i efterhand, förstå om inlägget känns en aning rörigt). På samma tema är också jämförelsen mellan högerlibertarianen Murray Rothbards kritik av socialismen och Uppsalamoderaten Stefan Olssons beskrivning av liberalkonservatismen. Båda inläggen inspirerades av Louise P.

Obama, militarism och internationella relationer

Presidentkandidaten Barack Obama fick många anhängare i Europ

Många var vi som följde presidentvalkampanjen i USA. Jag, liksom många andra européer till såväl höger som vänster, hoppades att det till slut skulle bli Barack Obama som installerades i Vita huset. Jag passade på att se Bobby, om mordet 1968 på presidentkandidaten Robert Kennedy, och hänfördes av det sista tal han höll innan sin död. Apropå politiska tal höll Barack Obama sitt på Demokraternas partikonvent den 28 augusti. På dagen 45 år efter Martin Luther King Jr höll sitt på temat drömmar om framtiden. Till slut blev det ju Obama som valdes. Jag önskade att svensk politik kunde få en bättre retoriker än Jan Björklund.

Om Obama förknippas med förändring jämfört med den politik som förts av Bushadministrationen, så skulle det vara annat med den republikanska motkandidaten John McCain. Åtminstone vad gäller försvarspolitiken,  med tanke på att hans namn till utrikesministerposten var Robert Kagan, tung företrädare för den neokonservativa tankeströmningen. Apropå neokonservatism skrev jag om det i en krönika för Fria Tidningen, och jag tog även upp sådana drag hos Folkpartiet. Jag hade även en krönika i Fria Tidningen där jag angav kriget som grund för både staten och kapitalet, och så lade jag ut en äldre text om liberal imperialism.

Under 2008 var OS i Kina på allas läppar, åtminstone fram tills OS ägde rum. Så också på mina. I ett inlägg invände jag mot dem, t ex SOK:s Stefan Lindeberg, som ansåg att vi i Väst gör bäst i att hålla tyst om MR-situationen. I ett annat tog jag upp Tibetfrågan. Till temat mänskliga rättigheter hör också frågan om Turkiets eventuella EU-medlemskap. I samband med en medlemsomröstning om Miljöpartiets krav på svenskt utträde (en omröstning som lyckligtvis utmynnade i att kravet ströks), argumenterade jag för att Turkiet måste välkomnas.

Samhällets normer och strukturer

Med utgång från Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring 2007, och med anledning av uppståndelsen kring Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund (något jag också diskuterade), problematiserade jag begreppet tolerans. Statsapparaten är ett organ för maktutövning på lagstiftningens grund, och som sådan kan den per definition inte vara tolerant. Ordet måste reserveras för ett förhållande mellan jämlikar. Som det annars används tenderar det att lägga en våt filt över all debatt. Jag tog också upp ämnet religion och politik i en text som kom i två versioner – en mer utförlig (på Frihetligt Forum) och en mer stringent (för Fria Tidningen).

Lars Refns teckning i Jyllands-Posten. Texten, skriven på persiska med arabiska bokstäver, lyder: “Jyllands-Postens journalister är en bunt reaktionära provokatörer”.

Förbundet Humanisterna, med ordförande Christer Sturmark, är ingen kär vän. Men på frågan om äktenskapslagstiftning håller jag med dem till punkt och pricka. Svenska kyrkan och andra religiösa samfund bör inte ha någon juridiskt bindande vigselrätt. S k borgerlig, dvs civilrättslig, vigsel bör vara obligatorisk för såväl hetero- som homopar som vill ingå äktenskap. Om paren sedan vill låta ett religiöst samfund välsigna akten ska det vara upp till dem.

Om Christer Sturmark är irriterande, så är det ingenting mot Pär Ström. Jag har dragit mig för att kommentera hans korståg mot feminismen, men tipsade om en artikel som gjorde det mycket bra. När Alex Schulman spydde galla över manliga modebloggare frågade jag mig om det var ett uttryck för bögskräck, en rädsla för ifrågasättandet av den hegemoniska maskuliniteten. Jag tog också upp Karl Palmås kartläggning av homosocialiteten i en viss del av bloggosfären.

Även om jag anser att migration inte i första hand är en ekonomisk fråga, så är det ett plus att avreglerad migration skulle gynna världsekonomin. Det är tråkigt att migrationsminister Tobias Billström (M) argumenterar på ett sätt som i så hög grad påminner om Sverigedemokraterna. Själv anser jag att dessa falska folkhemsnostalgiker bör bemötas med internationell solidaritet. Jag applåderade också Nyköpingsbornas ”nyckeluppror” mot deras blott något mer extrema åsiktsfränder i Svenska Motståndsrörelsen. En så osympatisk människosyn kan inte accepteras.

För övrigt anser jag att den svenska narkotikapolitiken måste förändras.

Rekommenderad läsning:

• Religiös extremism
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Om man vill skriva om industrihistoria kanske man bör veta nåt först
  publicerad på Svensson
• Vi måste förstå att högern är höger
  publicerad på Tankar från roten
• Identitetspolitik??????
  publicerad på Tusen pekpinnar

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Barack Obama, EU, feminism, Folkpartiet, FRA, höger/vänster, Johan Norberg, Kina, krigspolitik, migration, Miljöpartiet, neokonservatism, nyliberalism, panglossliberalism, religion, tolerans

Och så fick jag tillfälle att lägga till några nya bekantskaper. Här följer fem av dessa, utan inbördes ordning:

• Världens blogg. Karin Strandås från Heja världen bloggar utrikespolitik tillsammans med Annika Nordgren Christensen och Jesper Bengtsson.
• Sociologisuget. Stefan Molnar m fl skriver, läser och diskuterar sociologiska texter.
• Tankar från roten. Fredrik Jansson hade tidigare en blogg kallad ”Kommando Wigforss”. Efter flytten för 1½ år sedan har det som var lovande blivit riktigt bra. Sosse.
• Makt som metafysik och mätbar enhet. Konstnären Jon Brunberg stöter och blöter maktens alla tänkbara dimensioner.
• Sunneuropa. Gammal kompis, Daniel Nylin Nilsson, som gick och blev med blogg.

Das war alles. Inte många kvinnor med bland nytillskotten. Nästa gång tänkte jag tipsa om fem riktigt vassa bloggar som funnits med i RSS-läsaren en längre tid. Då råkar det vara kvinnor.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om bloggtips, maktanalys, socialdemokrati, sociologi, utrikespolitik

Det år som just passerat har varit lite speciellt, särskilt på det privata planet. Jag fick en dotter i februari – första barnet – och det har förstås påverkat min tid och nivå av engagemang i bloggandet. Det blev bara 17 inlägg under 2009 (att jämföra med 81 st år 2008 och 94 st år 2007) – och då har jag ändå räknat in några inlägg som skrevs på bloggarna Du gröna nya värld och Federa.se och fick följa med hit när jag flyttade den här bloggen.

Du gröna nya värld

Men det ska sägas att jag redan under hösten 2008 började fundera kring vad jag skulle göra med strötankar och sentenser. Jag kände inte ”att det tillför vare sig mig själv eller andra någonting just nu”. I ett försök att få till en nytändning påbörjade jag i början av 2009 en serie inlägg på temat miljöpolitik, grön ideologi och neomaterialistisk ekosofi (del 1, 2 och 3).  Detta ledde till att jag i oktober, när jag fick lite mer tid över, startade en ny blogg – den redan nämnda Du gröna nya värld – vilken skulle handla om enbart detta tema. Avgränsningen kändes befriande. Som jag skrev i ett inlägg på gamla bloggen som inte följt med hit.

Det finns en rad skäl till att jag startat en ny blogg. Ett är att strötankar och sentenser inte haft något riktigt fokus. Jag har bloggat om vadhelst som fallit mig in, och funnit en stor frihet i detta. I perioder har denna frihet varit problematisk – på flera sätt. Dels har jag ibland avundats de bloggar som har ett tydligt fokus, ett särskilt perspektiv utifrån vilket de kunnat ta upp en relativ bredd av ämnen. Dels har jag – vilket är värre – allt oftare på senare tid drabbats av skrivkramp som följd av att det finns så mycket att ta upp. Jag har ett ganska stort antal halvfärdiga utkast – och blott marginellt färre  publicerade inlägg där jag utlovat en fortsättning och ännu inte skrivit någon.

Trots att projektet med Du gröna nya värld kan sägas ha varit framgångsrikt blev det egentligen bara fyra inlägg: Vilka röstar på Miljöpartiet de gröna?, Finns det en grön ideologi?, Urbana ekologier: Fallet Gårda, samt Steg mot en mer spännande grön idédebatt. Särskilt inläggen om grön ideologi respektive Gårda blev välkommenterade. Samtidigt har jag saknat dem som brukar läsa och kommentera strötankar och sentenser – men som i begränsad utsträckning följde med till Du gröna nya värld. När nu de båda bloggarna återintegreras i och med den här flytten är min förhoppning att besökarna och diskussionen från båda kommer att följa med hit. Jag tar med mig de lärdomar jag drog av det kortlivade projektet med Du gröna nya värld. Den inriktning som fanns där kommer att få visst utrymme här på nya strötankar och sentenser.

Strötankar och sentenser 3.0

År 2006 låg strötankar och sentenser på Blogger.

Detta är den tredje inkarnationen av strötankar och sentenser. År 2004 startade jag en blogg med hjälp av publiceringsverktyget Blogger, först under namnet Jimpans strötankar.¹ Fram till 2006 fungerade det mest som ett arkiv för texter jag skrev på annat håll, som Filosofiforum och Vägval Vänsters debattsida.

När det sedan blev en ”riktig” blogg – någon gång under sommaren 2006 – fick den byta namn till strötankar och sentenser, efter en av avdelningarna i Friedrich Nietzches verk Mänskligt, alltförmänskligt.² Jag blev lite mer varm i kläderna, fick lite fler besök – och framför allt blev det lite mer diskussion. Denna första inkarnation av bloggen finns att besöka här.

2007 flyttade bloggen över till Wordpress.com.

I januari 2007 fick strötankar och sentenser flytta över till Wordpress.com. Detta främst av funktionella skäl. Även om Wordpress hade vissa nackdelar gentemot Blogger, så övervägde fördelarna.³ Parallellt med flytten började jag lära mig poängerna och knepen med att blogga. Jag fick fler besökare, fler kommentarer – och framför allt växte det fram en samling trogna besökare som genom sina kommentarer gjort bloggen bättre.

Jag tror det ligger en hel del i det som Stefan Molnar skriver på Sociologisuget om bloggen som en ny form av kunskapsproduktion. Visst kan bloggosfären – eller, snarare: bloggosfärerna – vara en kloak. Men det är just det som är dess företräde framför de s k gammelmedierna. Stefan Molnar ser en potential hos en ”typ av samhällsvetenskapligt fokuserade bloggar, som det finns många av idag, inom vilka en intensiv, forskningsorienterad diskussion förs mellan forskare och icke-forskare”. Han exemplifierar med en samling bloggar där Karl Palmås, Christopher Kullenbergs, Johan Karlssons, Heiti Ernits, Johannes Åsbergs respektive min blogg nämns, och han jämför med den föregivet nya form av kunskap som Michael Gibbons m fl döpt till Mode 2.⁴

Mode 2 kännetecknas istället av tvärvetenskaplig forskning, en sammanblandning av grund- och tillämpad forskning och en vilja att lyssna till och ta i beaktande vad som sägs utanför universitetets väggar. Slutligen, vilket är av intresse för detta blogginlägg, kännetecknas Mode 2 av att mer och mer forskning bedrivs av institutioner som befinner sig utanför universitetets väggar eller befinner sig mellan samhällets olika sektorer, som tankesmedjor, centers of excellence, tvärsektoriella forskningsprojekt, patientgrupper, offentliga och privata forskningsinstitut osv.

Det är smickrande att bli omnämnd som exempel, och jag kan bara understryka vad Karl Palmås skriver om att den bästa bloggosfären är schizoid.

Här är begrepp som “jag är…” och “mina tankar” mer diffusa. Tänk alltså schizo såsom ett tillstånd av att inte bry sig fullt så mycket om var “jag” slutar, vad som är “mitt”. Eller – än mer relevant – tänk schizo som ett ointresse för att avgränsa sig från det som inte är “jag”; det som man definierar sig mot.

Låt detta prägla det decennium vi nu inleder.

Jag har placerat min blogg i Göteborg på bloggkartan.se!

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Blogger, bloggosfären, Federa, Friedrich Nietzsche, grön ideologi, Mode 2, neomaterialism, Passagen, Vägval Vänster, Wordpress

Noter

1. Namnet kommer från min gamla hemsida på Passagen, som fortfarande finns att beskåda på jimpan.webb.se. Där användes rubriken ”strötankar” för en avdelning som i retrospektiv kan ses som ett embryo till blogg.
2. Strötankar och sentenser (Vermischte Meinungen und Sprüche, 1879) var av Nietzsche avsedd som ett tillägg till Mänskligt, alltförmänskligt, men blev inte del av det större verket förrän i upplagan från 1888, där också Vandraren och hans skugga (Der Wanderer und sein Schatten, 1880) infördes. I Strötankar och sentenser tar Nietzsche avstånd från tanken att varje folk har en fastlagd nationalkaraktär. För att till exempel vara en god tysk bör man snarare befria sig från egenskaper som anses tyska, en god tysk bör ’avtyska sig’. Han fortsätter också sin kritik av socialismen: dess framväxt, dess krav på kollektivets prioritet framför den enskilde hotar att kväva individen.
3. Den främsta nackdel jag såg med Wordpress var att man inte kan gå in i koden och finputsa på egen hand, eller lägga in JavaScript i sidokolumnen. I övrigt upplevde jag det som mer lättanvänt och stabilt än Blogger.
4. Gibbons et al., The new production of knowledge: the dynamics of science and research in contemporary societies, Sage 1994.

Samtidigt börjar den synen på staden som en som en omänsklig och i grunden ”onaturlig” livsmiljö ersättas av en insikt om staden som en specifikt mänsklig ekologi. Det urbana livet behöver heller inte vara mindre miljövänligt än det rurala.

Per Gahrton – initiativtagare till och ett av de första två språkrören för Miljöpartiet, i dag ordförande för den gröna idéverkstaden Cogito – gav i sin bok Vad vill de gröna? (Korpen, 1988) uttryck för följande uppfattning.

I några miljoner år levde människan i och med och av naturen. För bara några tusen år sedan, tiotusen högst, byggdes de första städerna, lilleputtar jämfört med dagens giganter. Också Storstockholm är en dvärg vid sidan av Mexico City, Kairo, Söul. /…/ Nej, det är dags att inse sanningen: Storstäder är cancersvulster på samhällskroppen! Det gäller också ”lilla” Stockholm. Utan de gröna villaförorterna skulle det bli helt olidligt.

Den gröna idéverkstaden Cogito (www.cogito.nu)

Sedan ovanstående skrevs har det gått mer än tjugo år. Inte bara har Gahrtons parti etablerat sig som en kraft att räkna med, utan det har också genomgått en del inre förändringar. Inte minst gäller det synen på städer. I januari 2009 skrev Maria Ferm, ena språkröret för Grön Ungdom, tillsammans med Christian Valtersson, ledamot av Grön Ungdoms förbundsstyrelse, en debattartikel i Upsala Nya Tidning där de slår ett slag för storstaden.

För att bygga Sverige grönt vill vi för­täta och bygga på höjden. Att bygga högt är att utnyttja städernas begränsade utrymme mer effektivt samtidigt som det är en många gånger miljövänlig och energi­effektiv lösning på dagens bostadsbrist. Vi ser positivt på initiativ för att skapa en mer modern storstad som kommit till exempel från nätverket Yimby. [Jfr diskussionen kring stadsdelen Gårda i Göteborg.]

Dessa insikter går i linje med vad Douglas Foy och Robert Healy skrev i en artikel i The Boston Globe för ett par år sedan. Foy har arbetat med hållbar utveckling på delstatsnivå i Massachusetts, USA. Healy är kommundirektör i Cambridge, Massachusetts. De förespråkar urbanisering för att minska förbrukningen av fossila bränslen. I städer använder man energi och vatten mer effektivt än på landsbygden. Eftersom vi bor trängre går mindre energi åt att värma våra bostäder. New York City är den mest energieffektiva platsen i USA. Exempelvis sker 85 procent av all förflyttning på Manhattan till fots, med cykel eller kollektivtrafik.

Samtidigt vore det synd att uppfatta ett grönt perspektiv på staden som enbart ett uttryck för miljöhänsyn. Federas medarbetare Heiti Ernits och Karl Palmås skrev en debattinlägg till medlemstidningen för Miljöpartiet i Västra Götaland att vi bör betrakta staden som ekologi – ett levande system – med såväl icke-organiska som organiska, materiella såväl som expressiva, beståndsdelar.

Nästa steg för en grön stadspolitik är att finna ett sätt att skapa levbara ekonomiska, sociala och inte minst kulturella ekologier – precis på samma sätt som den gröna rörelsen ursprungligen värnat om naturens ekologier. Stadens kulturella och socioekonomiska ekosystem är nämligen ett känsligt system av ömsesidiga beroenden och självreglerande återkopplingseffekter. Vi måste finna en viss sensibilitet inför nyckfullheten i dessa system; ett litet ingrepp kan få stora konsekvenser. Vi måste även finna ett ödmjukt förhållningssätt till vår begränsade förmåga att kontrollera ekologier.

Jane Jacobs (1916-2006), författare till Den amerikanska storstadens liv och förfall (1961)

Detta synsätt – ett synsätt vi kan kalla ”urbanekologiskt” – hade sin första företrädare i Jane Jacobs, vars bok Den amerikanska storstadens liv och förfall (1961, på svenska från Daidalos) blivit en modern klassiker. Om vi uppfattar naturens ekologi som ”fysiska, kemiska och biologiska processer som är aktiva inom en begränsad utsträckning av tid och rum”, så beskrev Jacobs stadens ekologi som sammansatt av de ”fysiska, ekonomiska och etiska processer som är aktiva vid en given tidpunkt inom en stad och dess närmaste besittningar”. Precis som att det vi i vanliga fall uppfattar som ekosystem är beroende av biologisk mångfald för att inte kollapsa, så är mångfald inte bara viktig för kreativiteten i en stad, utan helt nödvändig för stadens fortlevnad.

Till exempel behöver båda ekosystemen, såvida de inte är ofruktbara, en stor mångfald för att kunna överleva. I båda fallen utvecklas denna mångfald organiskt över tid, och de olika komponenterna står i komplicerade beroendeförhållanden till varandra. Ju fler nischer för liv och levnadssätt det finns i något av ekosystemen, desto större är dess förmåga att upprätthålla liv. I båda typerna av ekosystem kan många små och obetydliga komponenter – som är lätta att förbise vid en ytlig observation – vara av stor betydelse för helheten, oproportionerligt stor i förhållande till deras storlek eller antal. I naturliga ekosystem är genpooler fundamentala värden. I städernas ekosystem är olika sorters arbete fundamentala värden; dessutom reproducerar arbetet inte bara sig självt genom att skapa nya och växande företag, det kan också ge upphov till hybrider och till och med mutera till nya, tidigare okända former av arbete. Och på grund av komponenternas komplicerade beroendeförhållande till varandra är båda typerna av ekosystem bräckliga och sårbara och kan lätt skadas eller förstöras.

Vi kan i Manuel de Landas efterföljd se hur en stad, exempelvis hamnstaden Göteborg, växer fram genom en intensifiering av olika slags flöden. Människor tenderar att skilja mellan strukturer som de uppfattar som rigida (som berg och kontinenter) och strukturer de uppfattar som flöden (som kulturer och språk). I själva verket handlar skillnaden enbart om hastighet. Städer kan ses som både långsamma flöden i form av stelnade strukturer (stadsdelar, vägar, byggnader, etc.) och snabbare, efemära flöden (idéer, människor, kapital, etc.). Där dessa flöden intensifieras och korsas skapas den mångfaldiga och kreativa turbulens vi uppfattar som stadsliv. Tillblivelsen av en stad är en sammansatt process där endast kunskap om såväl fotosyntes, djurliv, geologi, vatten- och klimatförhållanden som immateriella faktorer som kunskap och innovationer kan ge en heltäckande bild. Med en formulering lånad från komplexitetsteoretikerna Ilya Prigogines och Isabelle Stengers Ordning ur kaos (1985) kan vi konstatera att dessa urbana ekosystem inte bara är öppna, utan existerar helt enkelt just därför att de är öppna. De livnär sig på inflödet av materia och energi från omvärlden.

Landshövdingekvarter i stadsdelen Gårda - billiga hyresrätter och lokaler i gatuplan. Planer finns att riva för att bygga parkeringshus.

Vad kan vi då konkret göra med dessa insikter om staden som ekologi? I sin  debattartikel listar Heiti Ernits och Karl Palmås fem punkter:

1. En vidgad förståelse av begreppet ”hållbar stad”: En ”levbar urban ekologi” är inte bara en stad med mycket grönområden – det är även en stad med ett sprudlande kulturliv och stark offentlighet. Det är inte en segregerad stad, ej heller ett stadsutrymme som koloniserats av starka affärsintressen.
2. Urban mångfald: En grön politik måste säkerställa balansen mellan det storskaliga och småskaliga kultur- och näringslivet. Detsamma gäller balansen mellan dyrt och billigt boende. I bägge fall graviterar städer mot att premiera det förra före det senare, vilket skapar en segregerad och mindre dynamisk stad.
3. Fungerande stadsdelar: Den ”täta blandstaden”, där olika funktioner (boende, affärslokaler etc.) samverkar symbiotiskt, har blivit ett närmast allmängiltigt ideal inom stadsutveckling (även om den alltför ofta får stå tillbaka för funktionsseparation lånad från sextiotalet). Vi gröna har redan gjort denna vision till vår – vi måste nu leva som vi lär.
4. Nya idéer kräver gamla hus: Samtida stadsplanering framhäver hur låga hyror – som endast kan uppnås genom effektivt utnyttjande av redan existerande bebyggelse – fungerar som katalysatorer för entreprenörers och kulturutövares kreativitet. Vi gröna bör i det längsta undvika att riva områden som kan fungera som inkubatorer för morgondagens närings- och kulturliv.
5. Slutligen: Låt oss utveckla ett positivt och proaktivt förhållningssätt gentemot det urbana livet. Låt oss göra staden till det ställe vi flyr till, inte från.

Arkitektur / Ekologi / Utopi – Hållbar stadsutveckling och fallet Gårda

Salongen 2: Arkeologi/Ekologi/Utopi äger rum den 10/12 kl 19 på House of Win-Win i Göteborg

Det har blivit populärt att prata om hållbar stadsutveckling, blandstad, gentrifiering och ekologiskt byggande. Om allas rätt till staden. Men verkligheten skiljer sig ofta mycket från visionerna, som i Gårda där man planerar att riva bostäder och kulturlokaler för att bygga parkeringsgarage. Nya sätt att planera och bygga kräver nya perspektiv. För vem och vad ska staden utvecklas och vad är en stad egentligen? Olika visioner om staden står mot varandra.

Medverkande

• Kerstin Elias, arkitekt och urbanist (moderator)
• Vanja Larberg, arkitekt med ateljé i Gårda
• Gaberiella Olshammar, forskare inom kulturvård och stadsutveckling
• Jimmy Sand, koordinator för tankesmedjan Federa
• Johannes Åsberg, Yimby Göteborg

Tid: Den 10 december kl 19.00
Plats: House of Win-Win, Tredje Långgatan 13b i Göteborg
Entré: 20kr. Vin, öl, kaffe och te går att köpa i baren.

Live:
MAG (Soloartist från Gårda)

DJ:
Christian Pallin (Gårdabo tillika arrangör under namnet Koloni)

Anmäl dig på eventets Facebooksida för att få mer information.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Gårda, Jane Jacobs, Manuel de Landa, Miljöpartiet, Per Gahrton, Salongen, urbanekologi, Yimby