I en krönika i förstamajnumret av Tiden, tidskriften som grundades 1908 av Hjalmar Branting och i dag ges ut av Arbetarrörelsens tankesmedja, resonerar Kajsa Borgnäs kring fenomenet Miljöpartiet – och i synnerhet kring den människosyn hon menar ligger bakom partiets politik. Hon var då ännu ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet, ”S-studenter”. Det är en i grunden positiv syn på MP som framträder, men där finns också vissa betraktelser om vad partiet saknar. Jag kan nog anse att Kajsa Borgnäs har både rätt och fel. Kärnan är följande.

Kajsa Borgnäs, ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet 2007-2010.

Deras ideologi bottnar främst i sådant som går att mäta (koldioxidutsläpp, oljetillgångar, sopberg), inte i värderingar och människosyn. Kittet som håller samman partiet är enkelt att förstå; hållbarhet och kritik mot centralism.

Det kan ställas mot följande iakttagelse.

Bristen på tydlig miljöpartistisk människosyn (alltså vad människor har rätt till respektive ska förtjäna, vara eller göra) betyder inte att de inte tror på människan. I själva verket tror de att det bästa alltid är om människor får rå sig själva (icke att beblanda med högerns tro på marknaden som evigt rättvis utslagsgivare).

Det är denna tro på människan som leder Miljöpartiet rätt i debatten om övervakning, och som får dess företrädare att konsekvent ta ställning för de mindre systemen – vare sig det gäller skolans organisering, matproduktion eller former för demokrati. Men en tro på människan är enligt Kajsa Borgnäs inte samma sak som människosyn, ”alltså vad människor har rätt till respektive ska förtjäna, vara eller göra”. Vi återkommer till det.

I S-studenters tidskrift Libertas, det temanummer om det rödgröna där också undertecknad hade med en text, lämnar Grön ungdoms ena språkrör Maria Ferm en replik till Kajsa Borgnäs. Att de gröna inte skulle ha någon tydlig människosyn motsägs av att Miljöpartiet länge förordat ett socialt skyddsnät baserat på grundtrygghet snarare än på principen om inkomstbortfall. När den allmänna sjukförsäkringen infördes av Socialdemokraterna 1946 utgick den – och utgår än i dag – från inkomstbortfallsprincipen för att statsminister Per-Albin Hansson och finansminister Ernst Wigforss ansåg att ett system för grundtrygghet skulle bli för dyrt. Socialminister Gustav Möller, som kom från en proletär bakgrund, ville däremot att sjukersättningen skulle vara lika för alla precis som barnbidraget och folkpensionen – något som Möller fått kämpa hårt för mot bland andra Alva Myrdal, som ville att dessa system skulle vara behovsprövade. Han ville förse människor med de grundläggande resurser de behöver för att kunna leva drägligt utan att bli beroende av kränkande fattigvård, oavsett om denna var i privat eller offentlig regi. Samma grundtanke – och människosyn – vägleder Miljöpartiet i förslaget om en sammanslagning av a-kassa, sjukförsäkring och försörjningsstöd (”socialbidrag”), med en enda administrerande myndighet.

Maria Ferm tar också upp migrationspolitiken, där man kan ifrågasätta Socialdemokraternas människosyn vad gäller asylfrågor och sådana idéer som den om ”social turism”, liksom betonandet av att klimatpolitiken måste utgå från värderingar om global rättvisa och hänsyn till kommande generationer. Om inte detta att balansera det utrymme människor som lever här och nu kan ta mot det utrymme människor i andra länder och i framtiden behöver är en fråga om människosyn, så kan man fråga sig vad som rimligtvis kan vara det. Maria Ferm medger att de gröna inte diskuterat frågor om klass i tillräckligt hög utsträckning – och här kan jag inte annat än hålla med. Ofta har jag stött på idén om att man istället för klass borde prata om utbildningsnivå. Och visst kan utbildningsnivå vara en av flera indikatorer på klasstillhörighet. Men som jag varit inne på tidigare handlar inte klass om huruvida man arbetar vid fabrikens löpande band, på kontor eller i en konstnärsateljé. Klass handlar i grund och botten om makt – makt att forma samhället och sitt eget liv. Hur mycket en enskild människa kan påverka de socioekonomiska förutsättningar som styr hennes möjligheter i livet. Och där är det dessvärre tydligt att socialdemokratin tappat en hel del mark sedan 1970-talet – vilket inte har sin förklaring i någon nyliberal konspiration, utan är snarare en följd av stora samhällsekonomiska och teknologiska omvälvningar på global eller i det närmaste global nivå. Hur vi möter den utmaningen är en fortsatt diskussion.

Rekommenderad läsning

• Facit: detta har hänt med a-kassan
  publicerad på Storstad
• Kommunismens bleka spöke
  publicerad på Jonas Sjöstedt
• September 5, 2010 - Arbetet är under angrepp!
  publicerad på Alliansfritt Sverige
• Saknad: Berättelsen om Sverige
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Skilj LO från socialdemokraterna
  publicerad på Svensson

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om asylpolitik, grön ideologi, grundtrygget, Gustav Möller, hållbarhet, Kajsa Borgnäs, Libertas, Maria Ferm, migration, Miljöpartiet, S-studenter, Socialdemokraterna, socialpolitik, Tiden

I den ganska korta artikeln sker bland annat följande replikskifte.

Kan man inte driva jämställdhetsfrågor utan att beteckna sig själv som feminist?

– Nej, om man inte vågar kalla sig feminist har man inte tillgodogjort sig maktanalysen av samhället. Jag fattar inte varför någon inte vill förknippas med ett begrepp som bygger på kunskap och fakta. Annars skulle man lika gärna kunna anamma kristdemokraternas så kallade jämställdhetspolitik som går ut på att ha piga och vårdnadsbidrag.

Maria Sveland tar upp bland annat individualiserad (eller ”kvoterad”) föräldraförsäkring, löneskillnader mellan män och kvinnor, mäns våld mot kvinnor, feminismens backlash som en privatisering av jämställdhetssträvan, samt kvinnors dubbelarbete. Den är läsvärd om än inte så uttömmande.

Maria Sveland, författaren och journalisten som 2007 debuterade skönlitterärt med romanen "Bitterfittan".

Ett lustigt sammanträffande, med tanke på det här om ”att beteckna sig själv som feminist”, är att jag precis blivit uppmärksammad på hur jag själv varit ganska inkonsekvent i min syn på vikten av att kalla sig feminist om man står bakom den feministiska analysen. Jag håller på att sammanställa texter som jag fått ur mig, från 2005 och framåt, för att – för mitt eget höga nöjes skull – trycka upp i bokform. Johan Lönnroth, som var ordförande för Vägval Vänster, har läst igenom det jag skrev medan jag var medlem i den föreningen, och han gjorde mig uppmärksam på att jag i en text från den 8 april 2005 uttryckte följande.

Själv ser jag det som en självklarhet att kalla mig feminist, men det är förstås ett inte helt okontroversiellt begrepp. Enskilda feministers subjektiva åsikter, såväl som meningsmotståndarnas befogade eller obefogade beskyllningar, visar att vad feminism innebär kan skilja sig väldigt mycket åt från person till person.

Bara några månader senare, den 26 augusti 2005, hade jag uppenbarligen ändrat mig.

För oss profeminister (jag tvekar att som man använda etiketten feminist, av det skälet att jag inte vill ta poäng för det) är den pedagogiska uppgiften att visa andra män att feminismen medför möjligheter snarare än hot.

Nu kan jag så här i efterhand anse att den senare texten som helhet är mycket skarpare i sin feministiska analys, men frågan som Johan Lönnroth ställde mig kvarstår: Vad hade hänt som fick mig att ändra förhållningssätt? Jag minns faktiskt inte riktigt. Den som vill vara elak kan misstänka att jag påverkats av dokumentären Könskriget som sändes i SVT i två avsnitt (den 15 respektive 22 maj), med efterföljande debatt, men då jag knappast tagit avstånd från feminismen som sådan tycker jag inte riktigt det finns fog för det. Jag tror inte heller att det handlar om min generella skepsis mot behovet att kalla sig själv det ena eller andra, eller mot att sätta etiketter på sina meningsmotståndare (exempelvis nyliberal) för att därmed avfärda dem som onda, eftersom jag inte tvekar att kalla mig ”profeminist”.

Eller tja, i viss mån är det nog denna skepsis det handlar om – en vilja att inte vara en av alla dessa fina vänsterkillar som kallar sig feminist och därigenom, kanske omedvetet, tror mig bli frikänd från ansvaret att göra lika stora ansträngningar för hemmet och de gemensamma projekten som min sambo, att inte fokusera på att jag inte är redo just nu att bilda familj när det inte är jag som är fertil under en högst begränsad tid av mitt liv, att inte hålla på att närmast uteslutande ryggdunka andra grabbar/gubbar hela tiden, och så vidare. Det är som att man bara genom att kalla sig feminist, om man är man, slipper tänka på allt det där som man slipper tänka på om man är man. Män som jobbar inom vården, eller inom andra kvinnodominerade yrken, slipper undan med en hel del. Det är bra bara att de finns där. De är ju så himla duktiga som kan sätta på en damsugare, fast de är killar. Och tjejerna ska ju vara glada att vi finns, ”vi som aldrig sa hora”. Jag vet inte varför denna insikt vaknade hos mig, om den tidigare legat slumrande, just under sommaren 2005. Man kan tycka att det var lite taskig tajming bara.

För övrigt överväger jag att taktikrösta på Feministiskt initiativ i det här årets riksdagsval.

Rekommenderad läsning

• John Stuart Mill och rutavdraget
  publicerad på Niklas Hellgren
• Sverigedemokraterna vanhedrar min mormor
  publicerad på Bengtssons frestelser
• Därför borde TV4 visa sverigedemokraternas vidriga rasistfilm
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Skolans sammansättning
  publicerad på Björn - om skola och utbildning
• Vad skall vi med skatter till?
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• På spaning efter den liberalism som flytt
  publicerad på Jakop Dalunde
• Tolv teser om liberalismen
  publicerad på Copyriot

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om feminism, Feministiskt initiativ, föräldraförsäkring, homosocialitet, jämställdhet, Johan Lönnroth, Maria Sveland, Vägval Vänster, valet 2010

Debattartikeln, som förutom Alexander Bard är undertecknad av Annika Beijbom, Anders Svensson och Erik Laakso, baserar hela sin argumentation på att Maria Wetterstrand har sagt att naturen har ett egenvärde - ett ordval som leder dem till slutsatsen att 1) ekologism bygger på religiösa grundvalar, att 2) Miljöpartiet är ett ekologistiskt parti, samt att 3) Miljöpartiet är ett religiöst parti som vill påtvinga människor dessa religiösa uppfattningar. Argumentationen är allt annat än glasklar, och den intellektuella nivån är dessvärre lägre än man kan förvänta sig av debattörerna. Kanske äter valrörelsen upp folks hjärnor, som Isobel skrev på Facebook.

Musikern och filosofen Alexander Bard, en av grundarna till nätverket Liberati.

Inte bara är det trist att de fyra använder sig av den här argumentationen – att Miljöpartiets framgångar ska motverkas för att det skulle vara ett parti som bygger på religiösa trosuppfattningar, istället för att man försöker argumentera emot partiets förslag och ideologi på ett sakligt sätt som hör hemma i politisk debatt – utan de antaganden som görs i artikeln är dessutom minst sagt skakiga. För det första ges ordet ”egenvärde”, vars omnämnande av Maria Wetterstrand utgör artikelns utgångspunkt, en något märklig definition.

Naturen kan [...] inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden. För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

”Egenvärde” har ingenting med mental kapacitet att göra, huruvida någonting har en förmåga att värdera sig själv. Britten George Edward Moore (1873-1958), en av förra århundradets mest inflytelserika inom moralfilosofin, har med ett tankeexperiment definierat vad som inom filosofisk värdeteori vanligen avses med egenvärde, eller ”intrinsikalt värde” (i motsats till extrinsikalt värde): Man tänker sig att det som ska undersökas befinner sig i ett tomt universum, där inget annat existerar. Om vi skulle anse att existensen av det som ska undersökas är gott i ett sådant universum så är det intrinsikalt värdefullt.¹ Det är ganska rimligt att anta att det är någonting i den här stilen Maria Wetterstrand menar när hon säger att naturen har ett egenvärde – inte den mer udda definition som de fyra debattörerna läser in i hennes uttalande. Sedan behöver man inte hålla med om att naturen har ett egenvärde – som vi konstaterat tidigare finns det miljöpartister som anser att naturen har ett sådant intrinsikalt värde, och det finns miljöpartister som anser att naturen blott har ett för oss ännu okänt instrumentellt värde.² Men det är inte intellektuellt hederligt att lägga in en definition av egenvärde som de förstnämnda miljöpartisterna inte skriver under på, och sedan kalla dem religiösa fundamentalister för den sakens skull. Sådana argument brukar kallas halmdockor.

Vad är ”naturen”?

Vi kan anse att naturen har ett egenvärde, eller att den bara har ett eventuellt värde för oss, men vad är det för storhet vi syftar på när vi pratar om ”naturen”? Som jag varit inne på tidigare är det vanligen av de två följande begreppen vi använder.

1. Natur som essens, ”det egna” hos framför allt levande varelser. Formulerades av Aristoteles i hans modell om ändamålen som förkroppsligades i mänskliga artefakter och den mogna form mot vilken den normala utvecklingen hos organismer är orienterad.
2. Natur som den döda materiens sfär, där begreppet materia från början bestäms av dualismen mellan ande och materia. Detta är den utvidgade, matematiskt beskrivbara naturen hos Descartes och hos den efterföljande monistiska materialismen.

Vi ser att det rimligen är det sistnämnda begreppet som används i det sammanhang vi nu diskuterar (även om det inte är ovanligt att de båda går in i varandra). Den här förståelsen av fenomenet natur är en del av vad Bruno Latour kallade för ”den moderna konstitutionen”:³ Den moderna vetenskapen, som var möjlig tack vare René Descartes, har låtit oss separera mänsklig kultur och ickemänsklig natur, subjekt och objekt, värderingar och fakta. Denna separation bildar grund för vår moderna självbild – där människan står i centrum och jaget, med sin skapandekraft och fria vilja, är närmast att likna vid Gud. Samtidigt produceras ständigt nya hybrider mellan natur och kultur, men det är en helt separat process, och den ruckar sällan på vår världsbild. Att politik inte sällan centreras kring ”ting” – oljan, kärnkraften, BitTorrent-protokollet, narkotikan, Hiv/Aids-viruset, etc. – är ett fenomen som vi på något sätt lyckas vända bort blicken från.

Just naturvetenskapernas empiriska och teoretiska landvinningar – särskilt inom grenar som evolutionsbiologi, neuropsykiatri, systemekologi, etc. – har under 1900-talets lopp allt mer undergrävt fundamentet för en separatistisk och antropocentrisk syn på människans plats i världen. Som Jakob på TAP-bloggen konstaterat finns det fog för att tala om ett posthumanistiskt tillstånd.⁴ Vi behöver inte längre anta att människan har någon själ, en res cogitans för att tala med Descartes, utan snarare måste människan ”betraktas som den ständigt förändeliga summan av ett myller av processer; biologiska, sociala, teknologiska, psykologiska, kemiska.” Det är svårt att skilja ut dessa processer från det som traditionellt kallas ”naturen” – snarare bör vi definiera naturen som en totalitet av alla de ekosystem som vi direkt eller indirekt är en del av.⁵ För enkelhets skull kan vi med Félix Guattari och Gregory Bateson grovt tala om mentala, sociala och fysiska (geo-/biologiska) ekologier (även om dessa ofta flyter in i varandra).⁶

Och om nu naturen har ett egenvärde…?

För att återgå till de tre påståenden som jag inledde med, och som jag menar att de fyra debattörerna gör: 1) ekologism bygger på religiösa grundvalar, att 2) Miljöpartiet är ett ekologistiskt parti, samt att 3) Miljöpartiet är ett religiöst parti som vill påtvinga människor dessa religiösa uppfattningar. Att ekologism bygger på religiösa grundvalar har vi avfärdat, eftersom begreppet ”egenvärde” inte alls behöver ha med någon gudstro att göra. Det är också inte helt korrekt att hävda att Miljöpartiet är ett ekologistiskt parti – då det finns gott om miljöpartister som inte ens anser att naturen har ett egenvärde, utan blott ett för oss ännu okänt instrumentellt värde. Slutligen är det också ganska märkligt att hävda att Miljöpartiet – om det ens vore ett ekologistiskt parti – vill tvinga andra människor på denna ”religiösa” ideologi. Det finns en betydande spännvidd inom alla ideologiska släktträd. Miljöpartiet har inte mer gemensamt med Pentti Linkola än Socialdemokraterna med Stalin eller Folkpartiet med Pinochet.

Avslutningsvis vill jag citera ett längre stycke ur en padda som Marcus (@macdeleuzian) satte upp om ekologism. (När du läser det här kan paddan mycket väl ha ändrats så att citatet inte stämmer längre. Det hör till sakens ”natur”.)

1. Vad i detta absoluta piedestalställande av Människan är inte religiöst i sig? Att vi besjälar och förgudligar människans skapandekraft och fria vilja – för att kunna göra oss av med Gud – gör oss inte mindre religiösa…

2. Det som är av värde i naturen är skapat och reproducerat av naturen själv – allt i den hade kunnat uppstå om så aldrig människan hade evolverat.

3. Vår förmåga att uppskatta dessa värden är skapad och reproducerad av naturen.

4. Naturen fortsätter att skapa och reproducera nya värden OCH nya sätt att uppskatta dem – även för oss.

5. Naturen är komplex och därmed irreducibel så till den grad att vi människor faktiskt inte alls förmår att värdera den.

Dessutom: Att naturen själv producerar allt av värde liksom alla förmågor att värdera den och därmed har värde i och för sig, betyder inte att fiskar och blåklockor är mer värda än människan – bara att de har ett egenvärde som vi måste ta hänsyn till.

Det sistnämnda är särskilt viktigt att tänka på om man vill göra ekologismen till grund för politiska beslut – eller om man vill anklaga andra för att göra det.

Rekommenderad läsning

• Avslöjande: Borgerliga tidningars miljardstöd till regeringen
  publicerad på Sven Elander
• Under falsk vänsterflagg
  publicerad på SJÖLANDER
• Folkpartiet i Sverige alltmer likt Dansk Folkeparti
  publicerad på Ulf Kamnes blog
• Radikalfeministiska bimbos borde lära sig att hålla käft
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Vad säger Nobelpristagare om högre skattesänkningar för de rika?
  publicerad på Storstad
• A Secular Age?
  publicerad på Akademiska synpunkter
• Eko-va? Logier, sofier och en -ism
  publicerad på Kuniri
• Det politiska är inte nödvändigtvis personligt
  publicerad på Niklas Hellgren
• För en rödgrön svensk exceptionalism
  publicerad på Esbatis kommentarer
• Ekosocialism inte ekologism
  publicerad på Svensson
• Om Riksteatern vore The Pirate Bay
  publicerad på Copyriot
• Jämlikhetsanden - högerns allra stösta skräck
  publicerad på Peter Andersson - med rätt att tycka....
• Neo-leninistiska skrivråd
  publicerad på Mothugg
• Svårt söka asyl lagligt
  publicerad på Hållplats Hådén
• Högerns Ekokammare - komplettering med länkar
  publicerad på [ s-buzz ]
• Välkomna, alla liberaler
  publicerad på Jakop Dalunde

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Alexander Bard, Anders Svensson, Annika Beijbom, antropocentrism, Aristoteles, Bruno Latour, Erik Laakso, Liberati, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, moralfilosofi, naturkultur, posthumanism, René Descartes, värdeteori

Noter

1. Varför någonting är gott är förstås en annan fråga, och där kan man tänka sig religiösa förklaringsmodeller – men man kan också tänka sig helt sekulära sådana.
2. Någonting har ett instrumentellt värde om det inte har ett intrinsikalt värde utan endast värderas utifrån de effekter som det ger upphov till. Förutsatt att detta något inte helt saknar värde.
3. Se exempelvis Bruno Latour, We have never been modern, 1993 (på franska som Nous n’avons jamais été modernes: Essais d’anthropologie symmétrique, 1991.
4. Detta efter en debatt orsakad av att Arena gjort ett specialnummer på temat individens upplösning, ett nummer där posthumanismen kommenteras, förklaras och exemplifieras av skribenterna Cecilia Åsberg, Karl Palmås och Isobel Hadley-Kamptz. I den efterföljande debatten tolkade Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet Karl Palmås text (som handlar om hur den oberoende, autonoma människoindividen är en ideologisk figur som knappast har någon täckning inom vetenskapen) som om människan inte finns över huvud taget. Smålandsposten trodde att det rör sig om någon form av vänsterideologi och utfärdar en ”Varning för posthumanismen”, som skribenten Marcus Svensson tror kommer att devalvera om inte omintetgöra människovärdet. Charlie Weimers, ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU, menade att posthumanismen är en ny kollektivism, att den reducerar människan till lättstyrd gruppvarelse. Rasmus Malm på Göteborgsposten var mer positivt inställd, och gjorde kopplingar till klimatfrågan och djurrättsdebatten.
5. Det känns lite märkligt att Alexander Bard är en av dem som på dessa grunder kritiserar Miljöpartiet för att vara ett religiöst parti. I Kroppsmaskinerna: Manual till den moderna människan (2009) skriver han tillsammans med Jan Söderqvist, som också han är engagerad i Liberati, följande stycke på s 134.

   Om vi ska samtala om Gud, eller snarare om det mänskliga behovet av ett centrum för metafysiken, måste detta centrum vara djupast sett vara liktydigt med universum självt. Vad kan vara större och mer påtagligt än den materiella verkligheten själv i all dess totalitet? Den enda intellektuellt anständiga positionen gentemot den traditionella religionen är därför panteismen. Det förstod den moderna ultramaterialismens fader, Baruch Spinoza, mycket väl när han redan på 1600-talet formulerade sin panteistiska teori om tillvaron som en enda, sammanhängande substans med en oändlig mängd modaliteter. Spinoza blev därmed även en profet för informationalismens tidsålder, eftersom hans konstruktion utgjorde den nödvändiga syntesen av den kapitalistiska tidsålderns dialektik mellan teism och ateism. Medan hans jämngamle och under sin levnad betydligt mer firade rival Descartes fastnade i upplysningsepokens humanistiska ideal och numera är en idéhistorisk milstolpe snarare än en levande filosof, har den länge ringaktade Spinozas tänkande klarat tidens prövning med glans.

   Kroppsmaskinerna är den avslutande boken i den så kallade Futuricatrilogin, efter Nätokraterna: Boken om det elektroniska klassamhället (2000) och Det globala imperiet: Informationsålderns politiska filosofi (2002) – en boksvit som förutom Spinoza är inspirerad bland annat av Charles Darwin, Friedrich Nietzsche och Gilles Deleuze, och kan ses som ett försök till uppgörelse med den moderna konstitution som Bruno Latour talar om. Det som ligger bakom debattartikelns försvar av den separatistiska och antropocentriska humanismen är förstås det rent partistrategiska försöket att locka väljare och/eller medlemmar från Miljöpartiet över till Folkpartiet. Men det känns inte intellektuellt sett så hederligt.

6. Nu är det ju inte så att dessa ekologier naturligt och utan människans inblandning är i jämvikt och harmoni. Vi måste dessutom lära oss att hantera det faktum att energiinflödet till planetens totalitet av ekosystem genererar ett överflöd, samtidigt som det för enskilda levande varelser eller för begränsade populationer råder en brist. Rasmus på Copyriot skrev för några år sedan en intressant serie inlägg om filosofen Georges Bataille som funderat mycket kring detta. Serien finns samlad som pdf.

Debatten, som var en fortsättning på vinterns debatt på Newsmill med bland andra Maria Wetterstrand och Johan Norberg som deltagare, lades ut på Bambuser. (Dessvärre är den plugin som finns för att bädda in Bambusersändningar här på bloggen bara kompatibel med äldre versioner av WordPress än den jag använder, så ni får nöja er med en länk.) De båda kunde enas om somligt, och förblev oeniga om annat, men den djupaste skiljelinje som framkom mellan dem – en skiljelinje som går mellan de båda ideologier de representerar, den gröna respektive den liberala ideologin – handlar om relationen mellan människan och det vi vanligen kallar naturen.

En spännvidd i vårt förhållande till naturen

Ungefär 49 minuter in i klippet (där debatten börjar efter 17 minuter) kommer samtalet in på frågan om vilka livsformer – från virus via hundloppor till tigrar – som kan anses ha ett egenvärde och därför bör bevaras. Maria Wetterstrand säger att det bland de gröna finns människor som på grund av en kärlek till naturen anser att vi bör bevara allt, till personer med hållningen att det kan finnas resurser som vi ännu inte känner till och att vi därför bör vara aktsamma med vad vi skövlar. Hela spännvidden av uppfattningar däremellan kan rymmas inom Miljöpartiet.

Det utmärkta radioprogrammet Filosofiska rummet i P1 ägnade sig för en tid sedan åt temat grön ideologi, eller ”ekologism” som de kalllar det. (Deltagarna är teoretiske ekologen Per Lundberg, humanekologen Ebba Lisberg Jensen och filosofen Magnus Jiborn.) Ungefär 20 minuter in i programmet kommer frågan om naturens egenvärde upp. I anknytning till de tre solidariteterna i Miljöpartiets program – som vi varit inne på tidigare - tar Per Lundberg upp den solidaritet som handlar om det ekologiska systemet. Magnus Jiborn, som presenterades som liberal politisk filosof, varnar för en tolkning av formuleringen där man menar att ekologiska system har intressen som man bör skydda på bekostnad av människors intressen. (Men han ställer sig positiv till en tolkning som säger att det är viktigt att skydda ekologiska system eftersom de är basen för att tillgodose några mänskliga intressen över huvud taget.) Ebba Lisberg Jensen tar upp idén om ”ekologiskt imperativ”: ekosystemens gränser sätter upp gränser för hur våra relationer till naturen kan se ut och för hur stor plats mänskligheten kan ta. Per Lundberg problematiserar föreställningen om ekologiska system, som han menar ofta bygger på att vi har människor å ena sidan och resten av naturen å den andra. I naturen finns ekologiska system vilka är i jämvikt och bidrar med tjänster för vårt leverne (mat, luft, vatten, avfallshantering, etc.). Han vänder sig emot denna tanke och menar att det faktiskt inte är så att naturen är i jämvikt, balans och harmoni, och att den blir alldeles fantastisk bara vi låter den vara. Naturen – allt från skräphögar utanför Ribban i Malmö till Sarek eller regnskogen i Amazonas – är i ständig kaos, och det finns inget som är beständigt, utan naturen är vad vi låter den vara och gör den till. Det är vi som definierar på vilket sätt vi vill extrahera naturresurser, energi eller vad det nu är för något. Det finns ingenting inneboende harmoniskt och balanserat i naturen.

De mörkgröna och de ljusgröna – och de klargröna

Den spännvidd av synsätt som Maria Wetterstrand tog upp i Almedalen, och de två skilda tolkningar som Magnus Jiborn gör av formuleringen om solidaritet med ekologiska system, motsvarar i stort det spektra från mörkgröna (dark green) till ljusgröna (light green) som jag tidigare tagit upp. De ljusgröna som manar till försiktighet kan återfinnas bland liberaler, även om Johan Norberg själv i sin bok När människan skapade världen (2006) kanske lite väl lättvindigt avfärdat försiktighetsprincipen. De mörkgröna, som jag kan sympatisera med på ett andligt plan men kanske inte så mycket i praktisk politik, skiljer sig betydligt mer från såväl liberaler som socialister. Här finner vi en mer utpräglad kritik av idén om tillväxt, och över huvud taget en tydligare civilisationskritik.¹ Waldemar på Skiften har kompletterat med de klargröna (bright green) som han exemplifierar med livsstilsmagasinet Camino, ställt mot tankesmedjan Cogito. Jag tror att det här motsvarar en tredje ståndpunkt i Maria Wetterstrands respektive Magnus Jiborns skala, en position jag själv nog skulle inta. När det gäller just synen på naturen, så är det en position som undviker de ljusgrönas antropocentrism såväl som de mörkgrönas naturromantik och hämtar istället sina influenser från neomaterialistiskt eller posthumanistiskt håll.

I ett av Rasmus på Copyriot uppmärksammat, men oavslutat, inlägg från drygt ett år sedan tog jag upp ett kapitel i studiematerialet Perspektiv på grön ideologi.² Min ambition var att göra något slags skiss av en neomaterialistisk grön ontologi, en klargrön ekosofi om man så vill, men det blev aldrig så mycket av det. Några frågeställningar som jag tror vi måste ta hänsyn till:

• Hur formulera en kulturradikal hållning ur insikten att antropocentrismen och Natur/Kultur-separationen är falsk? Hur vara en kämpe för den personliga autonomin ur insikten ”‘att allt är flöden av materia-energi, att allt är smittor, att allt är evolution’ – och ‘att allt är ekologier’”? Om individen inte finns och sannolikt aldrig har funnits?
• Hur ta till oss teorierna om emergens, evolution och spontana ordningar utan att hamna i den konservativa eller naturromantiska fällan att allt som uppkommit spontant är ”naturligt” och bra (och vice versa)?³ Människan, vad än hon annars är, kan inte ses som separat från planetens annars självreglerande processer.
• Hur svara på den pragmatiska, eller reformistiska, utmaningen - att våga ta små steg i rätt riktning, och inte avfärda alla små steg för att de inte är ”tillräckligt revolutionära” – utan att bli en falsk pragmatiker som accepterar irreversibla steg i fel riktning?

Rekommenderad läsning

• Hjältarna i Alliansfritt Sverige gör det igen
  publicerad på Jöran Fagerlund
• Slavarnas frigörelse är de borgerligas verk?
  publicerad på Tankar från roten
• Vem vill skriva en bok med mig beyond normkritiken?
  publicerad på ardin.se
• Fredrik Reinfeldt lyckas framkalla Högerspöket?
  publicerad på Ulf Bjereld
• Dynamiska effekter, eller: mer voodo i ekonomin!
  publicerad på Storstad
• The political compass (igen)
  publicerad på Tempus Fugit
• Boultbee och behovet av ett självständigt stadsliv
  publicerad på bios politikos
• Låt arbetarklassens barn slippa skolan!
  publicerad på Niklas Hellgren
• Om slöjor, Folkpartiet och integration
  publicerad på Anders Wallner
• Medielogik ett sätt att bryta stigmatisering för populistisk radikalhöger
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Almedalen, ekologism, ekosystem, emergens, Filosofiska rummet, grön ideologi, Johan Norberg, konservatism, liberalism, Maria Wetterstrand, naturkultur, naturromantik, neomaterialism, posthumanism, pragmatism

Noter

1. I sitt examensarbete från Stureakademin – en plantskola som drivs av tankesmedjan Timbro – kritiserar Johan Folin Miljöpartiets och den gröna ideologins syn på tillväxt. Jag måste dessvärre säga att jag ännu inte läst den texten, och får lov att återkomma när jag gjort det. Författaren har tillsammans med Andreas Vall också skrivit en rapport för Timbro, Miljöpartiet: Pekpinnar, vänstervridning och verklighetsflykt, som jag också tänkt läsa – och om jag tar upp Folins examensarbete får jag väl samtidigt diskutera rapporten.
2. Angela Aylward (red.), Perspektiv på grön ideologi, 2007. Finns som pdf. Henrik Hallgren har utvecklat det kapitel jag då tog upp till en hel bok: Det gröna skiftet – från industrialism till ekologism, 2009. Jag har nu läst det mesta i den boken, som kan placeras in någonstans bland de mörkgröna, och det skulle vara kul att någon gång skriva om den. Det är en både sympatisk och ambitiöst skriven bok som jag varmt kan rekommendera åt alla som är intresserade av grön ideologi – eller kanske snarare ekosofi (ekologism är den etikett som författaren valt).
3. Ett exempel är Patrik Lindqvists lilla skrift för Timbro, Om Hayek och radikalfeminismen, 2008. Tidigare nämnde Magnus Jiborn lyfter i ett avsnitt av Filosofiska rummet på tema konservatism den kritiken mot just konservatismen.

Jag vill återge ett stycke som är särskilt träffande.¹

Pragmatism brukar definieras som en fråga: Kommer det att funka? En pragmatiker är en tvivlare i en värld av tvärsäkra människor med ohyggligt bestämda åsikter. Tvivlet rymmer ett sökande, medan de som redan vet hur allt måste göras har slutat söka.

En pragmatiker ser till konsekvenserna av sitt handlande, ställer frågan om fördelarna uppväger nackdelarna. Vad är marginalnyttan?

Ungefär som Obama i Afghanistan.

Är de pragmatiska därmed principlösa, ständigt anpassningsbara, lealösa geléfigurer? Inte nödvändigtvis, bara den som har tydliga ideologiska ledstjärnor kan kompromissa utan att förlora sin själ, menar den danske statsvetaren Alf Ross i sin bok Varför demokrati?

Hur kommer det sig då att ordet pragmatism har en dålig klang? Björn Elmbrant har en tes.

När Socialdemokraterna under 1980-, 90-, och 200-talen successivt anpassat sig efter marknadssamhället har det skett i pragmatismens namn: ”Det kan väl inte vara fel att man i vart fall prövar marknadslösningar lite grann, sen får vi se.” Men vi fick aldrig se något annat, för marknadsanhängarna var inga sökande reformister. De vägar man beträdde var många gånger irreversibla. Det fanns bara ”den enda vägen”, driven av tvärsäkra nyliberala ekonomer.

Och utan en möjlighet att ompröva det som gått snett, har pragmatism och reformism successivt tappat i trovärdighet, för somliga blivit synonymt med svek och kapitulation.

En utveckling som spätts på av att politik de senaste tio åren i så hög grad handlat om hur man ska skära ned, inte hur man ska bygga upp.

Socialdemokraten Hjalmar Mehr, som Stockholmskärlek (2010) är en biografi över, var enligt Björn Elmbrant en äkta pragmatiker.

Björn Elmbrant menar också att ”de nya Moderaterna” – i synnerhet finansminister Anders Borg – är falska pragmatiker, som omger sig med en retorik om att vara ideologilösa och prövande men är dogmatiker till sin praktik, medan Miljöpartiet nu för tiden är bäst på pragmatism: Att förhålla sig trolös mot politikens metoder, men trofast mot målen. Per Gahrton beskrev det, vilket jag varit inne på tidigare, som att förhålla sig pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen. Så har det inte alltid varit.

En maktspelare med alternativ

Senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift, nr 2/2010, kom lagom till Almedalsveckan. Temat är Partier i förändring, och det finns en artikel om varje politiskt parti som för närvarande finns representerat i Sveriges riksdag. Jag var med vid det seminarium som handlade om Allianspartierna, men var dessvärre tvungen att prioritera bort det om De rödgröna partierna. Artikeln om Miljöpartiet är skriven av Stig-Björn Ljunggren och är läsvärd men inte kontroversiell.² I detta sammanhang är ett citat av Per Gahrton mot slutet av artikeln särskilt intressant. Det handlar om systemkritiska rörelser som försöker agera parlamentariskt.

Antingen blir de så utstötta på grund av sina alternativa idéer att de aldrig reellt konkurrerar om makten och därför inte kan åstadkomma någon förändring. Eller så överger de sina alternativa idéer för att kunna konkurrera om maktpositioner, vilket gör att de inte heller förändrar något. Hur ska man undvika denna fälla? Jo, genom att försöka utgöra ett konkurrerande alternativ, till exempel ett parti som deltar i maktspelet utan att överge sina alternativa idéer. Är det möjligt? Det är det experimentet Miljöpartiet håller på att pröva.³

Post scriptum

Vänsterpartiet är däremot ett parti som knappast kan beskyllas för pragmatism. Snarare tenderar man att förväxla mål med medel, som när kravet om 200 000 nya jobb i offentlig sektor – knappast någon teskommunism, tvärtom ganska vettigt – görs till en ideologisk fråga vars kritiker ses som nyliberaler, högeravvikare eller fega. Eller när Marie Lindén, gruppledare och kommunalråd för Vänsterpartiet i Göteborg, utpekar Miljöpartiet som sin främsta motståndare – eftersom det är ett parti utan ”ideologisk själ”. Det är lite trist att uppfatta alla som varken delar ens egen ideologi, eller intar en diametralt motsatt ideologisk position, som ”ideologilösa”.

(Jag har bloggat om bakgrunden tidigare, och kan instämma i att skattemedel kan göra större nytta än i höginkomsttagares plånböcker, men skulle inte därifrån ta steget till att hävda att de som gör en annan analys än jag själv saknar ideologisk själ.)

Rekommenderad läsning

• Piraterna och författningen
  publicerad på inslag.se
• Falkvinges sjabbel försvårar rimlig kritik av barnpornografilagen
  publicerad på Jöran Fagerlund
• Nycander och illusionen om sanning
  publicerad på Elin Grelsson
• Var inte nyttiga idioter
  publicerad på Tankar från roten
• Kristdemokraterna – från dem vid sidan av till att värna mainstream
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• ”Hokus pokus kan inte styra Europa”
  publicerad på EU-minister Birgitta Ohlsson
• Reinfeldt och jag är rätt lika
  publicerad på Eko-bloggen
• Varför relativ fattigdom?
  publicerad på Storstad
• Vilken radikala elit?
  publicerad på Svensson
• En pojke går på Chalmers?
  publicerad på Emmausvandrarna
• #Almedalen 2010 – hela listan
  publicerad på Anders Wallner
• Värnplikten till sist avskaffad
  publicerad på Akademiska synpunkter

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Anders Borg, Arena, Björn Elmbrant, Marie Lindén, Miljöpartiet, Moderaterna, Per Gahrton, pragmatism, Socialdemokraterna, Stig-Björn Ljunggren, Vänsterpartiet

Noter

1. Björn Elmbrant, ”Till försvar för pragmatismen”, Arena nr 2/2010, s. 12-15.
2. Stig-Björn Ljunggren, ”Miljöpartiet de gröna: Från miljömissnöjesparti till grön regeringspartner”, Statsvetenskaplig tidskrift nr 2/2010, s. 177-188.
3. Ursprungligen citerad i Mikael H Nyberg (red.), Maskrosbarn: Miljöpartiets första tjugo år, Gröna böcker, 2001, s. 27.

Svante Nycander, tidigare omnämnd på denna blogg som författare till en intressant essä om Baruch Spinoza, har av någon outgrundlig anledning publicerats på DN Debatt två dagar i rad. Kanske är det nyhetstorka, kanske har det att göra med att mannen ifråga var tidningens chefredaktör under femton års tid, kanske var artiklarna inte välkomna i DN Kultur – där de mer hör hemma. Första artikeln riktade sig mot kultursidorna, i synnerhet den egna tidningens, som enligt Svante Nycander är alldeles för vänsterinriktade. Troligen gläds han åt de nedskärningar som fått bland andra Stefan Jonsson och Nina Björk att lämna tidningen, även om han inte nämner saken med ett ord. Andra artikeln ägnas åt en annan av de intellektuellas bastioner – universiteten – som tycks vara än värre däran. Om Olof Lagercrantz, DN:s chefredaktör 1960-75, är den som fört kultursidorna i fördärvet, så har Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria, i det närmaste på egen hand lyckats åstadkomma samma sak på universiteten.

Svante Nycander, chefredaktör för Dagens Nyheter 1979-94.

Läsvärda kommentarer till Svante Nycanders artiklar har skrivits av Sakine Madon (ledarskribent på Expressen), Andreas Johansson Heinö (bloggare och statsvetare), Mattias Svensson (redaktör för magasinet Neo), Anders Svensson (bloggare, Socialistiska partiet) och Fredrik Jansson (bloggare och socialdemokrat). Vad gäller artikeln om universiteten så är det i stort samma resonemang som det som från vänsterhåll brukar höras om den farliga postmodernismen (minns den senaste metadebatten kring magasinet Arena), kombinerat med den konservativa högerns (som ibland kallar sig liberal) aversion mot och ovilja att på ett intellektuellt hederligt sätt diskutera något som helst som andas genusteori. Då är det nästan lite ironiskt att en studie – visserligen inte heltäckande – utförd av bland andra Niclas Berggren visar att Folkpartiet är ett ytterligt populärt parti bland samhällsvetenskapliga forskare.¹ Inte bara har partiet på senare år, särskilt under Jan Björklund, gjort till sin främsta uppgift att föra ett korståg mot den svenska – och jag vågar anta: postmoderna – ”flumskolan”. Det är också det parti Svante Nycander själv tillhör.²

Avslutningsvis, och ganska orelaterat till det ovanstående (bortsett från upphovsmannen), vill jag återge ett stycke ur Dagens Nyheters huvudledare den 20 juli 1982. Den är signerad Svante Nycander och handlar om det då ganska nybildade Miljöpartiet.³

Den som kritiserar miljöpartiet bör hålla de övriga partiernas brister och försummelser i minnet. Det nya partiet har bildats därför att de som hittills svarat för politiken saknar genomtänkta svar på viktiga framtidsfrågor.

Hur klarar vi energiförsörjningen på ett miljöansvarigt sätt med minskat oljeberoende och utan kärnkraft? Kan Sverige, som ett undantag bland industriländerna, ge sysselsättning åt alla i en tid av robotisering och datorisering?

Miljöpartiet ger sig i kast med svåra problem och bör inte slås ner i skorna därför att det inte kan ge besked om allt i dagspolitiken.

Rekommenderad läsning

• Latour gör en halmgubbe av Marx, helt i onödan
  publicerad på Copyriot
• En skola i fritt fall?
  publicerad på VÄNSTRA STRANDEN
• Ett bok-smakprov
  publicerad på Johanna Nylander
• Frihet för vem – en utmaning till alla som kallar sig liberaler
  publicerad på avveckling är utveckling
• Reaktiv vs. kreativ kritik
  publicerad på bios politikos

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om akademin, Arena, Baruch Spinoza, flumskolan, Folkpartiet, genus, konservatism, kulturvänstern, liberalism, marxism, Miljöpartiet, Niclas Berggren, Olof Lagercrantz, postmodernism, Svante Nycander, Sven-Eric Liedman

Noter

1. Jag skrev för GU Journalen en artikel om studien, och min artikel blev i sin tur underlag för en artikel i Göteborgs-Posten.
2. En intressant artikel i Sydsvenskan av Niklas Orrenius tar upp bland annat Folkpartiets minskade popularitet bland Lundaliberalerna. Kommer vi få se samma tendens bland akademiker i stort?
3. Ur Mikael H Nyberg, red., Maskrosbarn – Miljöpartiets  första tjugo år, utgiven av Miljöpartiet 2001, finns på nätet.

Det nyutkomna nr 2/2010 av Libertas, en tidskrift från Socialdemokratiska studentförbundet, tar sig an temat ”rödgrönt”. Redaktionen skriver på bloggen.

Vad är rödgrönt? Är det bara en form av parlamentariskt samarbete eller finns det något mer långsiktigt, ideologiskt i begreppet? Var finns beröringspunkterna mellan socialismen och den gröna ideologin? Var finns stötestenarna? Kan ideologierna till och med giftas samman? Är det i så fall önskvärt? Finns det över huvud taget en grön sammanhängande ideologi? Hur ska vi förstå de grönas valframgångar? Vilka sakpolitiska krav kan man driva tillsammans med de gröna? Var kan man stöta på patrull och hur skulle man kunna komma vidare?

Det följande är den artikel som undertecknad bidragit med – en artikel som till min stora stolthet inleder temablocket.

Skilda perspektiv måste få mötas

Kritikern är inte den som plockar isär, utan den som sätter samman. Kritikern är inte den som rycker undan mattan under naiva troendes fötter, utan den som skapar en arena där deltagare kan mötas.
– Bruno Latour, ”Why has critique run out of steam?” (2004), fritt översatt av Karl Palmås

Det nyutkomna nr 2/2010 av Libertas, en tidskrift från Socialdemokratiska studentförbundet, tar sig an temat "rödgrönt".

När vi diskuterar det rödgröna kan vi fokusera på de många enskildheterna som måste jämkas samman. För att bli politik som kan genomföras måste kompromisser nås mellan ståndpunkter som ibland är rakt motsatta varandra. Socialdemokraternas starka band till de fackförbund som är beroende av den tunga industrin för jobbens skull måste vägas mot Miljöpartiets kritik av en tillväxtekonomi som undergräver den ekologiska hållbarhet vår överlevnad hänger på. Vänsterpartiets krav på utträde ur Europeiska unionen, för dess murar mot omvärlden, dess föråldrade jordbrukspolitik och det demokratiska underskottet, måste vägas mot Miljöpartiets och Socialdemokraternas vilja att använda EU-medlemskapet som en konstruktiv väg till förändring. Socialdemokraternas syn på övervakning som ett verktyg för att bekämpa brott eller för att värna den nationella säkerheten måste vägas mot Miljöpartiets och Vänsterpartiets farhågor att detta hotar den personliga integriteten. Det är bara några av de politikområden där två partier står mot ett tredje, eller där de tre intar positioner ganska långt från varandra på en glidande skala.

Med ett sådant sätt att se på det rödgröna samarbetet är det praktiskt taget omöjligt att inte bli besviken på den politik de tre riksdagspartierna till vänster om mitten går till val på. Sannolikheten är försvinnande liten att varenda en av de kompromisser som är överenskommelserna mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet motsvarar exakt den avvägning mellan partiernas ideologier som utgör just min politiska ståndpunkt. Jag blir nöjd när Miljöpartiet och Vänsterpartiet får gehör för sitt motstånd mot EU:s datalagringsdirektiv. Kanske blir jag också nöjd när mitt parti tvingas ge vika på punkter där jag står närmare de andra. Men det görs, på grund av förhandlingsläget, oundvikligen kompromisser där den linje jag tror på förlorar. Sådan är partipolitiken. För att få igenom någonting måste man kunna köpslå.

Det finns också en hel del misstro inom medlemskårerna mot de andra partierna. Somliga socialdemokrater anser att Miljöpartiet är opålitligt och hade mycket hellre samarbetat enbart med Vänsterpartiet, andra ser hos Vänsterpartiet en ekonomisk överbudspolitik som ligger dem till last. Vissa miljöpartister skulle helst se ett samarbete med något eller några av de borgerliga partierna, andra tycker att det gröna står utanför höger/vänsterskalan och vill inte medverka till att blockpolitiken stärks överhuvudtaget. Det finns vänsterpartister i vilkas ögon Miljöpartiet är ett borgerligt parti vars politik leder till ökade klassklyftor, och det finns vänsterpartister som anser att den bästa vänsterpolitiken är en som förs i ständig opposition.

Med ett synsätt som betonar att samarbete kräver kompromisser och överbryggande av olikheter uppstår en motsättning mellan de mer kompromissvilliga och de föregivet ideologiskt mer trogna. Vi har sett det i de flesta partier. Gudrun Schyman och Johan Lönnroth fick på sin tid skarp kritik i de egna leden för att de antydde att Vänsterpartiet borde ingå regeringssamverkan med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det var ett uttryck för den uppblossande konflikten mellan så kallade förnyare och traditionalister, där de sistnämnda ansågs ideologiskt mer rättrogna. Miljöpartiets ledning, kanske särskilt ena språkröret Peter Eriksson (som uttalat att ett partis enda egenvärde är att få igenom sin politik, inte att bedriva ideologisk diskussion), har på liknande grunder beskyllts för att sälja ut den gröna själen. På rapporteringar från partiets kongresser lyfts Lázsló Gönczi, med ”sina lila kläder, sin tygkasse och sitt stora skägg”, alltid fram som en symbol för ”det gamla Miljöpartiet”. Tidigare språkröret Birger Schlaug brukar få ganska rejält med medieutrymme för sin kritik av partiets utveckling. Dessa motsättningar är medialt gångbara. De mediedramaturgiska etiketterna är här – efter tysk förebild – “fundis” (fundamentalister) kontra “realos” (realister), med antagandet att de förra är mer trogna partiets ideologiska grunder.

Politik är att skapa möjligheter

Vi kan också välja ett annat sätt att se på det rödgröna samarbetet för framtiden. Det har inte så mycket att göra med de taktiska avvägningar som kan vara nödvändiga för att få igenom sin politik. Inte heller handlar det bara om, som Miljöpartiets grundare Per Gahrton uttryckt det, att förhålla sig pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen. Snarare träffar Gahrton någonting viktigt när han ser det rödgröna samarbetet som ett experiment för Miljöpartiet. En del Alliansföreträdare är väldigt förtjusta i använda sig av benämningen ”vänsterexperimentet” när de talar om det rödgröna samarbetet – detta i stolthet över Allians för Sverige som det första organiserade samarbetet mellan de borgerliga partierna man lyckats få till sedan valförlusten 1994. Den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson slöt visserligen efter valet 2002 en överenskommelse med Miljöpartiet och Vänsterpartiet på hela 121 punkter, men det är sant att det stora partiet har en tradition av att vilja regera i ensamt majestät. Mona Sahlin ska ha en eloge för att bjuda in Miljöpartiet och Vänsterpartiet till att bilda koalitionsregering vid en valseger i höst – ett initiativ hon säkerligen kommer få hård intern kritik för vid en eventuell valförlust. Men låt oss ta fasta på ordet ”experiment”. För detta fångar något av själva kärnan i det vi kallar politik.

Otto von Bismarck, kanslern som på 1800-talet enade Tyskland och skapade den moderna välfärdsstaten, sade att politik är det möjligas konst. I en text om planeringen av området Södra Älvstranden i Göteborg och rivningsplanerna för södra delarna av stadsdelen Gårda i samma stad skriver forskaren Karl Palmås att en handling kan ses som politisk om den öppnar upp möjligheten för nya perspektiv och avvikande ståndpunkter. Omvänt kan man säga att en handling som slätar ut olika perspektiv till generellt konsensus är ”antipolitisk”. Med den demokratiska processen som sådan följer alltid antipolitiska effekter. Det är det rödgröna samarbetet bara ett typexempel på. Medborgarnas eller, i detta enskilda fall, partimedlemmarnas vitt skilda uppfattningar måste konkretiseras till ett gemensamt handlingsprogram. Samtidigt rymmer själva de möten mellan människor och idéer som möjliggörs av den demokratiska processen i allmänhet, det rödgröna samarbetet i synnerhet, potential till politik i ordets verkliga mening: Att skapa förändring.

Om politik är det möjligas konst, handlingar som öppnar upp möjligheter som pekar mot framtiden, så kan politik inte existera utan att skilda perspektiv möts. Det är demokratins och politikens paradox. Vi kan bekymra oss över det rödgröna samarbetet för att det slätar ut skillnaderna mellan det röda och det gröna. Miljöpartiet säljer sin gröna själ för en plats vid maktens grytor, som interna kritiker hävdar. Liknande saker hörs säkert bland radikala socialdemokrater, liksom bland radikala vänsterpartister. Men om det röda och det gröna håller sig på var sin kant, för att värna om sin ideologiska särprägel, så uppstår aldrig de nya möjligheter som är politikens ändamål och mening. Politiken stelnar och blir till ceremoni och fraser.

Jag vill hävda att det sant ideologiska inte är det doktrinära värnandet av det egna. Vi vet ännu inte hur en rödgrön ideologi kan se ut. Nisha Besara, chefredaktör på Dagens Arena, skrev nyligen i en ledare inför Miljöpartiets kongress att Socialdemokraterna – ett parti som styrt Sverige den största delen av det senaste seklet – inte kan vara systemkritiskt, drivet av en vilja att förändra, på samma sätt som uppstickaren. Vi gröna vill förändra samhället för att vi tror att det går. Besara skriver också att Miljöpartiet behöver Socialdemokraterna för att få med klassanalysen i sin politik. Jag tror att även om det rödgröna samarbetet för framtiden bara skulle hålla för en mandatperiod, eller rentav ännu kortare, så har någonting nytt uppstått som vi kan kalla rödgrönt. Det är en helhet som är större än summan av sina enskilda delar. Men det återstår ännu för oss att utforska vad denna rödgröna helhet kan vara.

Rekommenderad läsning

• Boken om NetRoots
  publicerad på HBT-sossen
• Ickevåld fungerar
  publicerad på Hållplats Hådén
• Du är härmed inbjuden att påverka
  publicerad på opassande
• Cyniskt om barnfattigdom
  publicerad på Storstad » Cyniskt om barnfattigdom
• Talande lila visioner
  publicerad på Tomas Melin
• Outsourcad människa
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Satsa på grundforskning via forskningsråd!
  publicerad på Henrik Brändén
• Den andra kärnkraftsomröstningen
  publicerad på Approximation
• Borg-kommissionen: En god nyhet om välfärdsstatens framtid
  publicerad på Berghs Betraktelser

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Birger Schlaug, Gårda, ideologi, Johan Lönnroth, Miljöpartiet, Mona Sahlin, Nisha Besara, Per Gahrton, pragmatism, rödgröna, S-studenter, Socialdemokraterna, stadsplanering, Vänsterpartiet

I essän Utopins återkomst för Anders Ehnmark fram tanken att det problematiska med Karl Marx inte är den utopiska ådran, utan hans läras anspråk på att gälla för vetenskap.¹ Det handlar nu inte om att Marx skulle vara undermålig som sociolog eller ekonom – den frågan befattar sig inte Ehnmark med. Vad det hela kommer an på är pretentionerna att känna historiens lagar, uppfattade lika deterministiskt och mekaniskt som Sir Isaac Newtons lagar inom fysiken. Det är en vetenskapsteori som i dag måste uppfattas som vulgär: den som likt en platonsk filosofkung vet klassintresset och historiens gång behöver inte demokratin. Följaktligen avfärdar Marx och hans medförfattare Engels i Det kommunistiska partiets manifest (1848) föregångarna, som de kallar ”utopiska” socialister – Henri de Saint-Simon, Charles Fourier, Robert Owen med flera. ”De vill nå sitt mål på fredlig väg och försöker att bana väg för det nya sociala evangeliet genom små experiment.” Men de är inte revolutionärer. Och de är inte ”vetenskapliga” socialister.²

Ehnmark vill i sin essä påminna vänstern om de utopiska socialister vars tänkande Marx och Engels avfärdade som ”luftslott”. Utopierna är döda, dem tog Sovjetunionen kål på – eller så dog de när Berlinmuren revs, enligt andra. Åsa Linderborg skrev på Aftonbladets kultursidor trettio tjugo år efter murens fall att händelsen fick henne att ”gå sönder”. Hon gör i artikeln upp med sin ungdoms cyniska försvar av den så kallade realsocialism som var det enda alternativ till kapitalismen i Väst hon då kunde se. Samtidigt framhåller Linderborg vilken oerhörd förlust det var när Sovjetunionen kollapsade. Existensen av denna alternativa samhällsmodell bidrog enligt Linderborg till att sätta tryck på den västerländska arbetarrörelsens reformkrav. När muren föll kunde, menar Linderborg, borgerligheten gå till motoffensiv mot allt som stavades jämlikhet.

Karl Popper (1902-94), österrikisk-engelsk filosof och vetenskapsteoretiker. Hade han kunnat kalla sig vetenskaplig socialist?

Det brukar hävdas att den radikala vänstern efter Sovjetunionens fall – eller den vänster till vänster om socialdemokratin som aldrig trodde på Sovjetunionen – är bra på att kritisera kapitalismen men dålig på att komma med alternativ. Någonting ligger det i det, men jag tror att en stor svaghet också består i oviljan till pragmatism – att ta de små steg som kanske inte i grunden ifrågasätter kapitalismen, men är steg i rätt riktning. Frånvaron av tillräckligt radikala lösningar gör att inga steg tas över huvud taget.

Vetenskapsfilosofen Karl Popper har sagt en del kloka saker om små steg i rätt riktning, även om jag kanske inte delar alla hans politiska värderingar i övrigt, och en del saker han sagt om vetenskapsteori har en hel del relevans för hur vi ser på demokrati. Likheter finns förstås med F A Hayeks idéer om katallaxi – vilka jag vill återkomma till – men även med John Deweys tankar om offentligheter. Jag vill återge ett citat av Popper som jag tog upp för några år sen här på bloggen.

Vi har alla en ovetenskaplig svaghet för att alltid ha rätt och denna svaghet tycks vara särskilt vanlig bland politiker, såväl professionella som amatörer. Men enda sättet att tillämpa något som liknar vetenskaplig metod inom politiken är att utgå från antagandet att det inte finns någon politisk åtgärd som inte har några nackdelar, inte har några oönskade konsekvenser. Att hålla utkik efter dessa misstag, att finna dem, att bringa dem i öppen dag, att analysera dem, det är vad en vetenskapligt sinnad politiker lika väl som en politiskt sinnad vetenskapsman måste göra. Vetenskaplig metod inom politiken innebär att den stora konsten att övertyga oss själva om att vi inte har begått några misstag, att ignorera dem, att dölja dem och att ge andra skulden för dem, ersätts med den större konsten att erkänna ansvaret för dem, att försöka dra lärdom av dem och att tillämpa denna kunskap så att vi kan undvika dem i framtiden.

För mer läsning om Karl Popper kan jag rekommendera Thomas Svenssons blogg Tankspritt.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Anders Ehnmark, Åsa Linderborg, Karl Marx, Karl Popper, pragmatism, socialism, Sovjetunionen, utopier, vetenskapsteori

Noter

1. Anders Ehnmark, ”Utopins återkomst”, Anders Rosén (red.), Vägval Vänster: En antologi, Premiss 2006, s 10-16.
2. Karl Marx & Friedrich Engels, ”Det kommunistiska partiets manifest” (Marx Engels Werke, band IV, s 459-493, ”Manifest der Kommunistischen Partei”), finns här.

Det jag tänkte ta upp den här gången är två ståndpunkter som Jacques Derrida kritiserade och som kan kallas ”naturalism”, vilka tas upp av Henry Staten i en artikel i tidskriften OEI:s temanummer om materialismer.¹ Detta apropå ett gammalt inlägg jag skrev om natur/kultur, pomovänstern och den gröna naturromantiken.

Natur som essens, arke, telos, eller som det som Derrida kallar ”det egna” hos allt vara, men framför allt levande varelser; det formulerades ursprungligen av Aristoteles i hans tvåfaldiga modell om ändamålen som förkroppsligades i mänskliga artefakter och den mogna form mot vilken den normala utvecklingen hos organismer är orienterad. Detta begrepp kan endast på ett skissartat sätt sträckas ut för att innefatta död materia (till exempel att det fasta objektets ”natur” är att falla).

Natur som den döda materiens sfär, där begreppet materia från början bestäms av dualismen mellan ande och materia. Detta är den utvidgade, matematiskt beskrivbara naturen hos Descartes och hos den efterföljande monistiska materialismen: ”en föreställning inom vilken Vara likställs med ständig förhandenvaro” som Heidegger säger i Varat och tiden. Derrida beskriver denna sorts materia som död, icke-självaffekterande version av närvaron, lika lite märkt av spåret av différance som av dess antites, den självaffekterande anden.

Jag tänker mig att det här på något sätt kan hjälpa oss komma vidare ur motsättningarna inom den gröna rörelsens dubbla arv av naturromantik och kulturromantik.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Aristoteles, dekonstruktion, grön ideologi, Jacques Derrida, kulturradikalism, Martin Heidegger, naturkultur, naturromantik, neomaterialism, OEI, René Descartes

Noter

1. Henry Staten, ”Dekonstruktionen och naturalismens etiko-politiska projekt”, OEI nr 43-45/2009, s 69-79.

I oktober 2008 deklarerade Mona Sahlin tillsammans med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inledde fördjupat samarbete för att bilda regering efter valet 2010, med Vänsterpartiet lämnat utanför. Min första reaktion var en farhåga att detta samarbete skulle bli en anpassning efter det politiska läge som Moderaterna definierat genom att med retorik lånad från socialdemokratin och vänstern flyttat mitten åt höger. Det faktum att Vänsterpartiet först lämnades utanför samarbetet kunde ses som ett tecken på att Sahlin framför allt ville säkra en mittposition som kunde tilltala storstädernas medelklassväljare.

Kan det rödgröna vara någonting större än summan av de enskilda delarna S, MP och V?

Det rödgröna samarbetet kan ur ett perspektiv, sannolikt det vanligaste, ses som politisk taktik för att trygga en parlamentarisk majoritet för ett regeringsskifte. Med ett sådant synsätt blir det naturligt att se en motsättning mellan pragmatism eller förhandlingspolitik och en mer ideologiskt förankrad förändring av det politiska landskapet. Det har varit den vanliga kritiken som hörts framför allt bland miljöpartister och vänsterpartister. Jag tänker på de till stora delar medialt konstruerade konflikterna mellan fundis (”fundamentalister”) och realos (”realister”) respektive traditionalister och förnyare. Under Gudrun Schymans och Johan Lönnroths tid i Vänsterpartiet sågs det som högeravvikelse och ministerkåthet att de ens antydde en vilja att bilda regering med Socialdemokraterna. Tidigare språkröret Birger Schlaug ser – för att hårdra det – varje förändring Miljöpartiet gör av sin politik som en anpassning till Socialdemokraterna, en utförsäljning av partiets gröna själ. Bilden är att de som vill samarbeta är principlösa maktspelare, och kritikerna framstår som de ideologiskt övertygade.

Mer angeläget är det att se det rödgröna samarbetet som en möjlighet till rödgrön idédebatt. Föreningen Vägval Vänster, där jag var medlem, hade ambitionen att få till en sådan – men det fokus som fanns på konflikten inom Vänsterpartiet var en hämsko. Avgörande var nog ändå att det inte fanns några tydliga sakfrågor. Detta, att offentligheter uppstår genom sakfrågor, är en insikt från debatten mellan John Dewey och Walter Lippmann i 1920-talets USA. Frågan var om demokratin i en komplex värld måste ge vika för expertstyre. En fråga som är högaktuell i dag, åttio år senare. Framför allt Deweys poäng var att en grupp människor fattar som regel bättre beslut än enstaka personer, även när de enstaka personerna är experter. Det kräver att gruppen är en brokig skara människor. Förekomsten av avvikande åsikter, även felaktiga, förbättrar hela gruppens resonerande. Det förutsätter även tillgång till relevant information och att individerna använder sig av den information de har, istället för att förlita sig på andras beslut.

Jag hoppas att det rödgröna samarbetet utvecklas vidare på gräsrotsnivå. Att den idépolitiska debatten inte stannar inom gemensamma arbetsgrupper tillsatta av partiledningarna. Och att kampanjledningarna vågar släppa informationen fri – till bloggare, twittrare och andra debattörer. Som Obama gjorde.

Rekommenderad läsning

• Om välfärdens medelklassifiering
  publicerad på Isobels text och verkstad
• Gröna nätrötter och ett mingel
  publicerad på HBT-sossen
• Melodifestivalen är politisk
  publicerad på Hållplats Hådén
• Vad har religionen med saken att göra? Om auktoritär uppfostran
  publicerad på Emmausvandrarna
• Fi saknar Piratpartiets kunskap om modern information management. Därför har partiet misslyckats med den interna kommunikationen och politiken
  publicerad på En okuvlig bibliotekarie
• Det här med grönområden – eller Allt är politik
  publicerad på Storstad
• Rödgrönt
  publicerad på avveckling är utveckling
• Resistens och (kvasi)liberalism
  publicerad på Copyriot
• Sexistsommar 2010: sexistisk reklam tar över stan
  publicerad på Roya - Intersektionalen

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Barack Obama, Birger Schlaug, ETC, Gudrun Schyman, ideologi, Johan Lönnroth, John Dewey, Miljöpartiet, Mona Sahlin, pragmatism, rödgröna, sociala medier, Socialdemokraterna, Vägval Vänster, Vänsterpartiet