I slutet av förra veckan blev det en plats ledig på avdelningen över och vi bestämde alla att det var dags för ett av våra barn att flytta upp. Föräldrarna var med, chefen var med och alla som arbetar på avdelningarna det gäller var med. Så, flytten blev helt enkelt av!

Något annat man måste veta också om min förskola är att alla avdelningar öppnar tillsammans på min avdelning och sen klockan sju går de andra avdelningarna in i ”huset”, eftersom min avdelning ligger separat från resten av förskolan. Det här barnet som det gäller kommer alltid strax innan sju och nästa efter henom kommer ungefär vid kvart i åtta. Detta betyder att man de dagar man börjar sju oftast har ungefär 45 minuter ensamtid med detta barn. När jag börjar sju brukar vi oftast lägga oss i soffan och läsa Prinsessans Rockband och sen bara ligga ner och morgonslappa och snacka tills de andra kommer.

Idag var dock första dagen som hen skulle följa med de andra in i huset klockan sju, och det blev en ganska jobbig separation. Både hen och jag är ju vana att få våra morgonstunder i soffan, men istället fick hen klä på sig ytterkläderna och knata iväg med alla de andra barnen. Hen ville inte riktigt släppa taget men efter en liten stund och lite prat om det kunde hon tänka sig att hänga med de andra.

Att skriva det här är väl egentligen enbart ett sätt för mig att bearbeta separationen. För de sätter sig i en; alla dessa barnen. Och vissa får man en väldigt speciell relation till, som med det här barnet som jag haft så många fina morgonstunder med varje torsdag (och vissa måndagar).

Nu är det ju visserligen inte så långt hen flyttat, och man ser ju henom varje dag ändå. Men det är ändå en ganska jobbig separation att lämna ifrån sig ett barn som man spenderat i princip hela dagarna med i drygt ett år. Vi ses snart!

Jag var lite nervös, men när jag väl började snacka, ställa frågor och prata om barnen på förskolan kändes det som jag hade full kontroll över min profession. En riktigt skön känsla!

Det är lite konstigt ibland att svara på föräldrars frågor om metoder för hur man hanterar barn i olika situationer när man inte har några egna barn utan ”bara” en lärarutbildning. Samtidigt är det en ganska skön känsla att de i vissa fall verkar lita på mig och tycka att det jag säger verkar rimligt.

Ja, denna dag tar jag verkligen med mig inför framtiden!

Kom förbi!

Lyssna, njut och tjut!