Man pekar på världen och säger att världen är fantastisk, och det stämmer ju. Sen undrar man hur nåt så fantastiskt skulle kunna uppstå ur intet, spontant, av sig självt? Det verkar omöjligt, och det får man väl också hålla med om. Ur den betraktelsen drar man sedan slutsatsen att världen måste vara skapad av något större, av ett högre väsen, det vill säga gud.

Slutsatsen är helt bakfram. Alltings ursprung görs inte mer begripligt genom guds existens. Visst, världens uppkomst kanske får sin förklaring, men nu har vi fått en annan fråga istället, och den är minst lika svår att svara på: hur uppstod gud?

Vi har flyttat problemet till en annan fråga. Det är ingen förbättring, inget förtydligande. Däremot är det en försämring. Förutom att vi har kvar hela frågan om alltings uppkomst, har vi nu fått en ny fråga: vad är egentligen gud, och hur hänger gud ihop med världen?

Nu säger någon kanske att gud har skapat sig själv. Jaha, så nu är det plötsligt tänkbart? Och inte nog med det, gud kunde uppenbarligen även skapa världen. För att komma runt frågan om hur någonting skulle kunna uppstå ur ingenting inför vi alltså något annat som inte bara kan uppstå ur ingenting, utan dessutom kan skapa en värld. Det är en jättekonstig förklaring.

Att föra in gud leder inte till förståelse, utan till fördunkling. Därmed inte sagt att gud inte kan finnas. Det kanske den gör, men det bevisas inte av det här argumentet.

Stark?

Filosofiska och politiska program som utgår från den påstått bevisade grundtanken bygger alltså på missförstånd.

Vi missförstår innebörden av både “stark” och “överlevnad”.

Det som överlever i evolutionen är inte den starka individen, utan en viss population, vissa anlag, en viss uppsättning gener.

Och att vara stark betyder i evolutionär mening bara att man är väl anpassad till sin omgivning.

Välanpassad?

Originalets “fit” fångar den betydelsen bättre än svenskans “stark” som mer för tanken till våld och makt, vilket förstås passar vissa “tänkare” som handsken.

På individnivå handlar evolutionen inte så mycket om att överleva, utan om att skaffa barn. Genom att individen lyckas fortplanta sig säkerställs genuppsättningens överlevnad. Det är det som är evolutionen.

Sen är det kanske lite tillspetsat när Richard Dawkins talar om människan som blott en strategi som genen använder för sin överlevnad.

Individens överlevnad, den är i alla fall högst tillfällig, sen spelar det ingen roll hur mycket makt och muskler man har.

Döden tänker jag på varje gång jag åker tunnelbana. Eller rättare sagt tänker jag på Göteborg. När rösten i högtalaren ropar sitt “tänk på avståndet mellan vagn och plattform”, påminns jag om en text vid ingången till en kyrkogård i Göteborg: “Tänk på döden” står det där.

Men nu kom jag in på ett stickspår.

Jag menar kyrkan, den med torn. Den med stränga kyrkbänkar, orgel, fantastisk akustik.

Det finns ju inget jämförbart ställe för en skolavslutning. Självklart ska våra barn få med sig minnet av vackra skolavslutningar i kyrkan.

Kyrkan måste bara frikopplas från konfessionen.

Kyrkorna, dessa fantastiska lokaler för musik och andakt borde tillhöra oss alla. Sen kan Kyrkan förstås få hyra in sig, precis som andra föreningar.

“Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann” av Jonas Jonasson.

Titeln är så lång att jag måste ge den ett eget stycke om jag inte ska kompromettera läsbarheten.

Berättelsen börjar bra. Det är ett bra anslag. Man dras in och vill läsa mer.

Men sen planar den ut och förvandlas till en tunn och ytlig följd av mer eller mindre slumpartade händelser.

Den invävda berättelsen om hundraåringens liv berör visserligen många intressanta personer och händelser i vår moderna historia. Men inte på ett sätt som gör läsningen givande.

Snarare blir det ett slags namnsnyltande buskis över det hela. Även det teoretiskt sett snygga ihopknytandet, att berättelsen slutar som den började, tappar sin tänkta effekt. Eftersom man redan har tappat intresset.

Men det är ju bara överkritiska lilla jag. Miljoner svenskar gillar den uppenbarligen.

Eller så tycker de att man ska läsa ut en bok som man har fått i present.

Det finns en massa ingenjörer därute som jobbar häcken av sig…

Det är det man hoppas. Men tror man på det? Inte en sekund.

Fel fråga som prövas

När poker äntligen får sin chans i HD är frågan nämligen felfomulerad. Det handlar enbart om distinktionen mellan skicklighet och så kallad slump.

Det är väldigt synd eftersom den frågan inte rymmer hela bilden om poker. Poker borde bedömas i sin helhet, inte bara på en liten detaljfråga.

En detaljfråga som i sig redan har besvarats på ett övertygande sätt.

Poker är ett skicklighetsspel

Det kanske skarpaste enskilda argumentet har framförts av “pokerprofessorn” Howard Lederer, som påpekar att 60 procent av alla potter vinns och förloras utan att någon av spelarna visar korten (se artikeln på Global Poker Strategic Thinking Society). Slumpen i kortens fördelning är alltså irrelevant i majoriteten av fallen.

Redan där borde den lilla detaljen om skicklighetsinslaget i poker vara avklarad, men det finns många fler argument. En del bygger på tanken att slumpen ger och tar och jämnar ut sig över tiden, medan skickligheten hela tiden verkar i samma riktning.

En spelares genomsnittliga starthand i Texas Holdem (s k kortsnitt) jämnar ut sig relativt snabbt, eftersom varje spelare får en hand i varje giv. Det är alltså en mycket vanligt förekommande händelse.

Andra har jämfört mönstret för vinnare och förlorare i pokertävlingar med motsvarande mönster i till exempel golftävlingar. De fann att skickliga pokerspelare har lika stort övertag mot sina mindre skickliga motspelare som skickliga golfspelare har mot sina, om inte större.

Poker är medlem i International Mind Sport Association tillsammans med bridge och schack m fl och kommer finnas med vid Londonolympiaden 2012.

Ändå är det stor risk att HD inte går på den linjen idag. De måste ju tillämpa lagen, och den är orimlig när den tillämpas på pokertävlingar.

Det faktum att det är pengar inblandat och att kortens blandning är slumpliknande räcker antagligen för ännu en lång tid framåt fortsätta den orättfärdiga behandlingen av pokerhobbyn.

Poker är så mycket mer

Till helhetsbedömningen av poker hör att poker är ett sällskapsspel. Alla spelare spelar på lika villkor. Man spelar inte med ett ständigt matematiskt underläge mot “huset”, som i roulette eller blackjack.

Man sitter inte passiv och hoppas på turen, som i Lotto eller Postkodlotteriet. Poker är en ärlig kamp, helt enkelt en ständigt fascinerande tävlingsform.

Skickligheten i poker är dessutom mycket mångsidig. Det räcker inte med matematiska insikter och förmågan att kunna räkna i trängda lägen, även psykologiska insikter spelar in. Den som kan läsa sin motspelare behöver inte ha bäst hand för att vinna en pott. Färdigheter som tålamod och koncentrationsförmåga är avgörande när en tävling pågår i flera timmar, kanske flera dagar.

Pokerarrangör inte “hus”

Den som arrangerar en pokertävling skor sig inte på spelarnas okunskap, så som är fallet med kasinospelen.

Före en pokertävling betalar spelarna en engångsavgift till arrangören, och därmed är transaktionen dem emellan avslutad. Arrangören deltar inte i själva spelet, utan det sker helt och hållet mellan likvärdiga spelare och enligt rättvisa regler.

Prispotten, som spelarna själva har lagt ihop, delas mellan spelarna enligt en på förhand bestämd pristabell. Arrangören får inte del av prispotten.

Därför är det svårt att se hur den som arrangerar en pokertävling skulle kunna dömas för dobbleri. Att de skulle få fängelsestraff låter overkligt. Det låter som Iran.

Grebbestad: är 300 kr grovt dobbleri?

I Grebbestadsfallet var prispotten över en miljon kronor. Men arrangörerna hade inget intresse i prispotten. SIffran är alltså ointressant för bedömningen av arrangörernas handlande.

Tävlingsdeltagarna betalade 300 kronor var i startavgift till arrangören. Var den avgiften av en orimlig storlek? Det vet jag inte, men avgiften betalades i förväg och var aldrig inblandad i någon form av spel eller lotteri.

Det är en anmälningsavgift, precis som när man anmäler sig till en tipspromenad. Sjuhundra spelare tyckte uppenbarligen att det var en rimlig avgift.

Poker är ett vackert spel

Det är mycket tillfälligheter i poker. Precis som i livet. Det är ju inte så att den mest begåvade alltid drar längsta strået i livets spel.

Poker efterliknar livet. Mer än till exempel schack. Poker är också ett mycket socialt spel.

Låt de 300.000 svenska pokerentusiaster utöva sin hobby ifred. Stoppa den orättfärdiga tillämpningen av Dobblerilagen och Lotterilagen.

HD har chansen att göra något bra idag. Men de tittar bara med ena ögat.

-

Läs mer:

HD fick lektion i pokerspel - dn.se

Vinst i poker kräver skicklighet - dn.se

HD granskar poker - sr.se

Poker - tur eller skicklighet? - Per Hildebrand, en av de åtalade

En länk betyder allt

Den viktigaste faktorn när Google bedömer en webbsida är antalet länkar som pekar på sidan, s k inlänkar (backlinks). Det är också viktigt var länkarna kommer ifrån. En länk från en stark sida är värd mer än en länk från en svag sida.

För många kommersiella sajter är trafiken från Google själva grunden för lönsamheten. Därmed kan länkar från riktigt starka sidor vara värda i stort sett hur mycket som helst. Många sajter är beredda att betala stora pengar för en bra länk, och de gör det också.

Länkköp en jättebusiness

Köpta länkar har blivit en stor industri på internet. Det kan man uppleva om man driver en aldrig så liten webbplats. Erbjudanden om länkaffärer ramlar in emellanåt. Starka sajter formligen bombarderas av erbjudanden.

Vill man konkurrera på de mest affärsdrivande sökbegreppen i Google kan man anställa en armé av länkköpare som krattar internet på jakt efter lämpliga sajter att göra länkaffärer med. De mest framgångsrika sajterna lägger mer resurser på länkköp än på webbutveckling och webbinnehåll tillsammans.

Resultatet av den industriella länkhandeln är att Googles sökresultat inte nödvändigtvis listar de webbsidor som är bäst för användaren, utan dem som är bäst på att köpa länkar. Sökresultaten är inte alls genuina längre, inte “organiska”.

Google låtsas som inget

Så ser det ut på internet idag. Det borde vara ett enormt problem för Google eftersom kvaliteten på deras sökresultat sjunker. Den som letar efter information möter ofta en vägg av köperbjudanden.

Men Google verkar inte vilja ta tag i problemet, trots att köpta länkar uttryckligen strider mot Googles riktlinjer. Så länge de köpta länkarna inte sticker ut alltför mycket verkar de flyga under radarn.

Google pratar om att de vill beivra “paid links”, men än så länge verkar det vara en läpparnas bekännelse.

Länkhandeln ett okänt fenomen?

Jag trodde att den intensiva länkhandeln på webben var ett allmänt känt fenomen, men kanske är kunskapen inte så spridd ändå.

Till exempel skriver Andreas Ekström så här i sin bok “Google-koden” (fascinerande läsning i övrigt):

“De inkommande länkarna till varje sida måste vara på riktigt för att höja sidans status. Det duger inte med köpta länkar, eller systematiserad manipulation.” (s.44)

Det stämmer inte. Jag menar, det stämmer verkligen inte.

Ett förslag som nämns kommer från Rotsteins Arkitekter och ser så här illa ut (se t ex DN från 110111):

Visst visst, men inte vid Slussen

En stor blank låda passar inte vid Slussen. Där har vi den enda öppningen i Söders bastanta höjder. Vi har också en fond som är ett av de mest klassiska Stockholmsmotiven. (Jag har påpekat det tidigare här.)

Bevara klassiska Stockholmsvyer

Katarinahissen. Fasaden med Stomatolskylten och de andra neonskyltarna. De smörgula kulturhusen med svarta fönstergluggar som klättrar på Mariabergets höjd. Laurinska huset med dess majestätiska läge över Mälaren.

Förstör inte de unika estetiska utsikter som Stockholmarna älskar. Bevara dem istället och bygg nytt på andra ställen. Gärna inne i city, på platser där en slät glasvägg verkligen gör sig.

Varför är det så svårt för vissa att acceptera tanken på att det finns saker i en gammal stad som är värda att bevara? Kanske för att man aldrig är på plats och njuter av perspektiven? Man kanske aldrig ser Slussen på sin bilresa från kontoret i city till villan i Täby?

Gärna spännande nybyggen

Bra exempel på vågade nybyggen är Tors Torn och Gasklocksskrapan. På de platserna finns inte de klassiska vyerna som är värda att bevara. Där är det kul med nytänkande.

Estetiska kriterier för nybyggen

Det finns två estetiska kriterier som alla nybyggen borde klara:

1. Det ska vara snyggt
2. Det ska inte förstöra något som är snyggt

Söders Torn klarar båda tycker jag. Södra Stationsområdet enbart 2). Sextiotalets Nya Klara klarade i stora delar varken 1) eller 2).

Vårda stadsdelens karaktär

Södermalm är överhuvudtaget inte rätt ställe att bygga lyxbunkrar för kultureliten och näringslivets toppar. Jaså, ska den vara folklig? Vem säger det? I Göteborg sponsrar storföretagen operan mot att de får komma dit och mingla och prata affärer. Återigen något som passar bättre i city.

/Larsa

Skeptikern Mattias Davidsson attackerar Kajsa Ingemarsson efter hennes intervju med Sanna Ehdin i radions P1.

Hans text finns hos föreningen Vetenskap och Folkbildning här.

Kajsa Ingemarssons kommenterar sina kritiker här.

I kommentarerna till Ingemarssons blogg skriver en viss G Lukht så här:

“[Vetenskapen] är ett sätt att undersöka verkligheten och finna sanningar. Det är ett väldigt långsamt, svårt och mödosamt arbete.”

Ja, det är så det ska vara och det är den enda vettiga metoden för att bygga solid kunskap. Jag är en ivrig anhängare av den vetenskapliga metoden.

Men vetenskapens nödvändiga långsamhet ger oss en anledning att gå lite bortanför vetenskapen i vårt praktiska handlande. Genom att ta till oss idéer som verkar vettiga men som ännu inte har nått vetenskaplig status blir vårt handlande lite mer dynamiskt.

Vi tar en kalkylerad risk och hoppas på att i gengäld “tjäna” så pass mycket att risken vägs upp.

Man får försöka skilja på framställning och substans. Försöka se guldkornet bakom ett luddigt teoribygge. Även om sanna Ehdin pratar snurrigt om energifrekvenser kan det ligga något i hennes idéer om sund livshållning.

Feng Shui kan ge oss en del bra inredningstips, även om dess teoretiska förklaringar inte verkar hållbara.

Jag tror till exempel gärna på att andningen är viktig för vårt välmående. Det känns så när jag provar. Därför fokuserar jag ibland på min andning i väntan på att detta förhållande ska bli vetenskapligt etablerat. Det vore en förlust att vänta.

Det är min bedömning.

/Larsa

Såvitt jag vet är det enbart på X2000 folk blir åksjuka. Det är också de enda tåg som har aktiv krängning.

Aktiv krängning billigare

När man ville höja tågens hastighet upp mot 200 km/h blev tåg med inbyggd krängning ett billigare alternativ än att bygga särskilda höghastighetsbanor.

Problemet med krängningen är att den inte lyckas efterlikna den naturliga lutning som skulle ha uppstått på en väldoserad bana. Det lutar fel helt enkelt.

Ett bevis på det är att man som passagerare kan titta ut och uppleva att världen lutar.

X2000 lutar fel

På väldoserade banor ser världen inte ut att luta, även om den objektivt sett lutar lika mycket där. Hjärnan kompenserar för lutningen och rätar upp bilden innan den når medvetandet.

Så jobbar hjärnan hela tiden för att skona oss från en del obehagliga sanningar. Men lutningen på X2000 stämmer inte med de fysiskaliska lagar som hjärnan är upplärd på. Hjärnan går fel. Världen utanför ser ut att luta.

Det är därför en del resenärer blir åksjuka.

Här finns också svaret på frågan hur man ska kunna minska åksjukan: Justera krängningen.

Varsågod KTH.

-

PS Eller så är det för att de åker baklänges… Men jag tror inte på det där.